Författararkiv: Göte Kildén

Ner med diktaturen Assad!

Publicerat av
9

Ner med diktaturen Assad!

Allt stöd åt den syriska revolutionen!

Kryssningsmissilerna vilar färdigprogrammerade i sina ramper på de fyra amerikanska krigsfartyg som ligger utanför den syriska kusten. Varje Tomahawk har i sin stridsspets närmare ett halvt ton sprängämnen. På Cypern inte många sjömil därifrån landar en ström av tunga transportflygplan på britternas militära bas Akrotiri. Vid dess startbanor är rader av stridsflyg redan på plats. Västerut i Medelhavet flygs franska besättningar in till sina Mirageplan på Kreta och åt nordväst ger Greklands regering klartecken för USA att använda sina baser för luftattacker mot Assads militära infrastruktur…

En samordnad missil- och flygattack mot Assads militära infrastruktur och ledningscentraler kan lyfta när som helst under den närmaste tiden.

Hur ska vi socialister ställa oss? Situationen är komplex. Men den går att förstå! Det går att se klart. Vi är dessutom revolutionära marxister och inte en hejarklack till den ena eller andra borgerliga regimen.

Var ska vi dra vår röda linje? Var börjar och var slutar vår internationella solidaritet?

Ett bra anslag när vi gör en bedömning är den utgångspunkt som den franske revolutionären Pierre Frank underströk. Själv med många erfarenheter av politisk kamp under och efter Andra världskriget:

 “Vi ser att marxismens största teoretiker aldrig definierade den politiska fysionomin för en borgerlig regim på grundval av de ställningstaganden som den gör när det gäller utrikespolitikens fält utan bara och mycket enkelt utifrån dess förhållande till nationens klasser.”

Regimen Assad är vare sig ”socialistisk” eller ”antiimperialistisk”. Efter en militärkupp mot det syriska Baathpartiets civila ledning 1966 kunde Assads far Hafez al-Assad som president 1971-2000 under tre decennier börja med att demontera delar av partiets tidigare vänsterradikala politik. Senare under sonen Bashar al-Assad har det mesta av regeringspartiets gamla politik rivits ner och syrierna har plågats av en våldsamt accelererande nyliberalism med allt högre levnadskostnader och arabvärldens högsta massarbetslöshet för ungdomar under 25 år. Assads egen familjeklan och hans mest nära kumpan den lika korrupte som stenrika miljardären,hans kusin Rami Makhlouf, har berikat sig själva och till sitt försvar byggt upp ringar med pretoriska militära garden och kårer av olika säkerhetstjänster. Deras energi och militära potens har gått åt till att fängsla, tortera eller döda dem som försökt att opponera sig. Samtidigt har inte ett endaste skott avlossats mot Israel sedan Hafez al-Assads nederlag i kriget mot Israel 1973. Olika palestinska fraktioner, liksom libanesiska Hezbollah, har bara utnyttjats som brickor i regimens spel för sina egna intressen.


Miljardären Rami Makhlouf ,kusin med bröderna Maher och Bashar al-Assad plågar Syrien med nyliberalism, massdödande och folkfördrivning.

Det folkliga upproret mot Assad hade och har sina rötter i de klasser och skikt som förlorat mest på nyliberalismen; arbetare, utarmade jordbrukare, små företagare och handlare och studenter. Motståndet har sina mest offervilliga kämpar hos de ofta egendomslösa och arbetslösa ungdomar som förvägras en värdig framtid i sitt eget land. Med en svart historisk ironi bombar diktaturen i dag mest intensivt de arbetarklassförorter och den landsbygd där det gamla Baathpartiet hade sin sociala bas.

Organiskt är det en del av den arabiska revolutionen mot de gamla efterkoloniala auktoritära diktaturer i regionen som störtats eller hänger på fallrepet. En historisk process, en ojämn och sammansatt utveckling som kommer att utkämpas i decennier.

Under de två och ett halvt år som gått sedan upproret har den syriska diktaturen i i samma takt som det uteblivna stödet från Väst – och då inte minst dess traditionella arbetarrörelse – steg för steg getts fria händer att trappa upp våldet mot sin egen befolkning. Tusentals små och stora fredliga demonstrationer besvarades med löften om ”politiska reformer”. Men framförallt med våld.

Det var i staden Deraa, nära den jordanska gränsen, som den syriska revolutionen väcktes. Den 6 mars 2011 fängslades 15 pojkar mellan 10-15 år för att ha sprayat slogans mot regeringen på husväggar. Generalen Atef Najeeb, Bachar al-Assads kusin, ansvarade för den tortyr som pojkarna utsattes för cigarettbränning, slag och utdragna fingernaglar. När pojkarna släpptes och stadens medborgare såg vad som gjorts med dem följde omedelbara massdemonstrationer med krav på att Assads kusin skulle ställas inför rätta.

Under demonstrationerna placerade säkerhetspolisen ut krypskyttar som dödade flera människor. När det inte räckte för att få slut på protesterna tog man nästa steg. Assads bror, den brutale generalen Maher al-Assad, ledare för det republikanska gardet och dess fjärde fruktade pansardivison rullade in i staden. Protesterna fortsatte. De ilskna demonstranterna ropade ”Maher, din ynkrygg, skicka dina trupper att befria Golan!”…

I slutet av april hade det gått så långt att Maher med sina stridsvagnar stängde av Deraa från omvärlden och gav besättningarna order om att ge eld mot vanliga bostadsområden varefter soldater stormade in i husen, letade upp och grep människor som deltagit i protesterna.  Många innevånare dödades under anfallen och senare i diktaturens fängelsehålor.

I maj samma år följde man upp med att fängsla mängder med ungdomar som varit aktiva på internet. Unga kvinnor och män som på sina bloggar protesterat mot våldet. Samtidigt – men föga uppmärksammat – släpptes 1500 fängslade jihadister ut i friheten. Ett medvetet drag från regimen som sökte en möjlighet att demonisera alla upproriska som terrorister…

Omvärlden protesterade i ord mot brutaliteten. Men inte mer. I allt fler delar av landet reste sig befolkningen i otaliga former av protestaktioner och demonstrationer. Assad valde konsekvent att trappa upp våldet. Först fängslanden, misshandel och tortyr, sedan krypskyttar, därefter militär trupp och stridsvagnar. Månad för månad eskalerades vansinnet. Det berömda ”Världssamfundet” protesterade. En del sanktioner kom på plats. Men dessa vägde lätt i förhållande till Rysslands och Irans tunga hjälpprogram för regimen. Assad kunde ta ett steg till och sätta in först attackhelikoptrar och sedan stridsflyg och bombplan. Vem minns inte hur hans politiska vänner i omvärlden länge sa att alla påståenden om att regimen använde stridsplan bara var ”propaganda”. Efter en tid blev det rutin med raket- och bombattacker från stridshelikoptrar och jetflyg. Opinionen hade vant sig.

En scudmissil har träffat bostadskvarter i Homs.

Framförallt USA:s rival, ”det mindre men hungriga imperialistiska Ryssland” (för att travestera C H Hermansson i modern tid) blockerade FN och fortsatte med sitt omfattande ekonomiska, militära, moraliska och politiska stöd för regimen. Med sitt eget Tjetjenien i minne har Putin stor förståelse för hur man in till ryggmärgen krossar folkliga uppror.

Så här såg Tjetjeniens Grosnyj ut när Putin gjort sitt.

När reportage och videoklipp som berättade om bombanfall blivit vardagsmat och antalet döda närmade sig 100 000 människor kom de första nyheterna om att regimen använt sig av de avskyvärda Scudmissilerna och i deras följe kom det sedan flera attacker med någon typ av kemiska stridsmedel.

Assad synade omvärldens kort och såg att man bara bluffade. Alla löften den sekulära, demokratiska oppositionen fick om rustik vapenhjälp till sitt självförsvar infriades aldrig. De sveks, gång på gång. En del mindre vapensändningar förmedlades via Saudiarabien och Quatar, var och en med sina egna syriska ”favoriter” och med prioriteringar gjorda efter de egna staternas regionala ambitioner och hur mottagarna tolkar Koranen…

”Västvärlden” har en del skavsår i sin relation till Syrien och skulle gärna se en ommöblering i landets regeringskabinett samt svagare syriska band till främst Iran och Hezbollah. Men framförallt vill man ha stabilitet. Ingen avgörande regimförändring, bara en ansiktslyftning som i Jemen där man bytt diktator utan att byta regim. Israel älskar inte heller Assad men regeringens talesmän konstaterar samtidigt att ”alla parter i krigets Syrien ser Israel som sin fiende” (vilket kanske inte är så konstigt eftersom de syriska Golanhöjderna fortfarande är ockuperade av Israel). Med Assad vet man i alla fall vad som är i båset. Sökandet efter en ”politisk lösning” har blivit mantrat för dagen och ursäkten för sveken när det gäller vapenleveranser. Det finns ett vapenembargo mot Syrien. Men bara när det gäller de demokratiska och sekulära krafterna. Regimen får vad den behöver från Ryssland och Iran. Dag som natt landar det i Damaskus tunga tranportflygplan från Moskva och Teheran med militära sändningar.

Det är av dessa skäl som Syrien har blivit en växthusmiljö för högerradikala jihadister. Med liten närvaro i den civila massrörelsen men med religiös nit och gödslade med pengar och vapen från Gulfstaterna har de i vissa områden skaffat sig ett militärt försprång i förhållande till den sekulära eller mer moderata muslimska opposition som i stort sett saknar egna tunga vapen. Assads retorik om ”terrorister” har därför – i efterhand – fått mer substans och sedan reproducerats av Västvärldens ledare och dess efterföljare i den gamla arbetarrörelsen. Det har blivit en självuppfyllande profetia: ”Vi vet inte var våra vapen till sist hamnar”. Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, Hans Linde, menar exempelvis att ”Det i Sverige, så när som på några folkpartister, råder fullständig enighet om att det inte finns någon militär lösning, bara en politisk”. I en debatt i radions P1 talar han sig varm för ett ”fullständigt vapenembargo”. Hjälper vi rebellsidan ”föder det bara mer våld och Assad kan öka sina insatser”, menar han.

Sanningen är naturligtvis den som en exalterad Assad själv slog fast för några veckor sedan: ”terroristerna ska krossas med en järnhand och att detta måste ske innan det är möjligt med politisk lösning”. Assad är inte utsatt och kommer inte att vara utsatt för något vapenembargo och han har under två år ständigt ”ökat sina insatser” för att slå ryggraden av sitt eget folk. Hans makt- och penningtörstande familj liksom multimiljardären Rami Makhlouf vill helt enkelt fortsätta med sin utplundring av det syriska folket. Det är deras materiella och kanske fysiska existens som står på spel – och de spelar högt. De vill givetvis ha en ”politisk lösning”. Men först när den demokratiska oppositionen förintats. Med mer utbombade husruiner och nya massgravar som grund kan de sedan självklart jämka sitt styre efter behag . Den förmenta pacifismen och uteblivet solidaritetsarbete när det gäller en stor del av den breda vänsterns förhållande till kriget i Syrien innebär bara ett frikort för diktaturen I detta avseende kan man göra en lika tydlig som tragisk jämförelse med Västvärldens noninterventionspolitik och vapenembargo till republiken under det spanska inbördeskriget på 1930-talet (se Anders Hagströms utmärkta sammanfattning).

26 april 1937 förvandlades baskiska Guernica till en ruinhög av tyska Luftwaffes Die Kondor legion. Terrorbombningen var beställd av fascisternas upprorsgeneral, ”Caudillo” Franco.

29 januari  2013 förvandlas stadsdelen Jouret al-Shayah , Homs, till en ruinhög av ryska stridsplan. Terrorbombningen dirigerad av diktaturen Assad.

Än värre är de mindre grupper som medvetet tar ställning för Assads diktatur under ideologisk yrsel om att denne skulle leda ”den verkliga kampen mot imperialismen och den islamistiska terrorismen”. Märkligt nog i armkrok med de islamistiska terroristerna i Teherans regering…

De skulle behöva lyssna till Joseph Daher som är medlem I “Syriens revolutionära vänsterströmning” och som driver bloggen syriafreedomforever.wordpress.com

”Problemet med en del av vänstern i Väst, framförallt stalinisterna, är att de har analyserat den revolutionära processen i Syrien utifrån ett geopolitiskt perspektiv och helt ignorerat den socioekonomiska och politiska dynamiken på plats i Syrien. Många av dem anser att Iran, Ryssland och Syrien är antiimperialistiska stater som strider mot USA, vilket är fel ur varje aspekt. Vårt val ska inte vara att välja mellan å ena sidan USA och Saudiarabien och på den andra Iran och Ryssland. Vårt val är de revolutionära massornas kamp för sin egen befrielse.”

I denna situation väljer den syriska regimen att spela ännu högre och sätter in en större gasattack. Åren har gått och dess tuppkamm har styvnat när det visat sig att omvärldens protester mot all egen militär upptrappning bara har varit tom retorik. Al Sisi och den egyptiska militärens kontrarevolution tycks dessutom bara få ett ”gult kort”…

En del militära framgångar – som i Qusair – har hotats av att de egna leden börjar tunnas ut. Inte ens ”Guds krigare”, jihadisterna från libanesiska Hezbollah, kan ersätta all manspillan och alla deserteringar. I sista hand, efter alla bombningar, kan rebellfästen bara intas genom att skicka in soldater i närstrid vilket oundvikligen leder till egna förluster. Genom nervgas i en eller annan form, som tidigare prövats flera gånger, kan motståndarna slås ut helt utan dessa tapp. Gasen terroriserar också upproret genom att regimen får en demoraliserad och skräckslagen civilbefolkning. Dessutom är attacken en hånfull gest både mot den tomhänta Västvärlden och FN:s vapeninspektörer, vilka – efter fyra månaders förhalning – är på platsen för att försöka hitta spår efter en tidigare eventuell användning av stridsgas.

Uppenbart gör Assad en missbedömning. De förfärande bilderna och videoklippen från Ghouta gör att Barak Obama inte längre kan låtsas som att en gasattack inte ägt rum. Övertrampet är för grovt. Alla kan se att den röda linjen passerats.

En mer eller mindre begränsad flyginsats mot militär infrastruktur är för handen. Hade upproret i tid fått egna vapen hade den aldrig ens behövt komma upp på dagordningen. Attacken syftar heller inte till ett ”regimskifte”. Inför debatten i det brittiska parlamentet klargör David Camerons partner i regeringskoalitionen, Nick Clegg, vad det är som gäller:

“Det vi överväger är inte ett regimskifte, inte ett försök att störta regimen Assad, ett försök att avgöra inbördeskriget i Syrien på det ena eller andra sättet. Det måste avgöras i en politisk process.”

Den mellanstatliga koalition som byggs upp inför flygattacken hävdar att den bara vill ”straffa” Assad. Går man över röd linje är det ”rött kort”. En spelare blir utvisad och sedan kan matchen fortsätta som förut.

Den gör sig till opartisk domare. En regim kan fördriva miljoner människor, varav en miljon underåriga barn. Den kan döda 100 000 människor utan motvärn från omvärlden. Men vid nervgas söker man dra en gräns genom att följa Genèvekonventionens överenskommelser om massförstörelsevapen. 

Självklart kan oppositionen komma att dra nytta av anfallet. Assad kan försvagas militärt, men framförallt psykologiskt. Demoraliseringen och deserteringarna i de egna leden kan öka. Han hindras från att använda nervgas i mer storskalig omfattning. Som socialister är vi inga pacifister och vi förnekar därför inte oppositionens rätt att säga ja till attackerna och att militärt utnyttja dessa till sin egen fördel. Den har inte fått det den vill ha – egna vapen att försvara sig med. Därför säger vi naturligtvis inte nej till den kommande flygattacken. Vår överdomare är vare sig den koalition man får ihop, FN:s säkerhetsråd eller en folkrätt som gör att varje diktatur kan göra vad som helst med sin egen befolkning. Internationella, geopolitiska och militära frågor, måste alltid bedömas från fall till fall. Vår utgångspunkt är det röda band av solidaritet som binder ihop alla de människor som kämpar för frihet, värdighet och rättvisa. Om FN:s säkerhetsråd i morgon skulle enas om att slå ner ett socialistiskt uppror i låt oss säga Chile, då skulle vi naturligtvis vara emot. Eller omvänt, skulle Jobbik i Ungern komma till makten och besluta sig för att gasa ihjäl alla zigenare. Då skulle vi vara för ett militärt ingripande från FN. På samma sätt som vi var för att vietnameserna gick in militärt och störtade den av USA och Kina stöttade  så blodiga Pol Pot-regimen i Kambodja.

Men samtidigt är detta inte det stöd som upproret har begärt och det är inget som vi ställer oss bakom.  Det är vare sig vårt eller upprorets flyg som angriper. Vi vet lite om strategin för attacken. Kanske vet inte ens anfallarna, ett nätverk av imperialistiska stater, detta själva? Vad har Israel för egna planer? Nytt bombkrig mot södra Libanon? Ska nästa våg av flyg riktas mot Iran? Vi vet helt enkelt inte vad som kommer efter bombningarna.

Allt vårt stöd till den syriska revolutionen handlar i stället om ett regimskifte, om att störta diktaturen Assad. Att det ska öppnas en möjlighet för en demokratisk revolution. Nu som tidigare är det viktigaste kravet att bryta vapenembargot gentemot den demokratiska och sekulära sidan i det syriska kriget. Vi ställer oss helt och hållet bakom slutorden i appellen från Syriens revolutionära vänsterströmning efter gasmassakern i Ghouta:

”Vi begraver våra döda och vi kommer att vårda våra skadade. Vi kommer bara att vara mer bestämda och beslutsamma i vår kamp för att störta denna mordiska och destruktiva regim genom en seger för folkets revolution.”

*****

Göte Kildén & Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SVD1,DN1,

Ner med diktaturen Assad!

Publicerat av
6

.

.

Vi brukar inte publicera dokument eller artiklar på engelska på vår blogg. Men med ont om tid för översättning gör vi ett undantag. Det viktiga uttalandet nedan är från hemsidan ”Syria freedom for ever” vilken är ”tillägnad det syriska folket i dess uppror mot Assads auktoritära regim och en vilja att skapa ett demokratiskt, sekulärt, socialistiskt, antiimperialistiskt Syrien”. Vill  du läsa artikeln direkt från källan eller besöka någon av alla dess länkar med dokumentation hittar du hemsidan här:

Syria Freedom For Ever.

.

These words were written on a placard by a young Syrian revolutionary in the besieged city of Homs and translates very well the determination of the Syrian people. More than two years after the beginning of the revolution, the Syrian people have actually not ceased to struggle for freedom and dignity despite the continuous and terrible repression of the regime. The Syrian revolution is still on going despite the massacres against the civilians and destructions.

 

The regime continues its war against the people

 

The Syrian dictatorship has continued its criminal policy and large-scale massacres against the Syrian people. The last example of this barbarism was on August 21, 2013 when the Syrian regime attacked with chemical weapons and toxic gas the region of Eastern Ghouta, a suburb of Damascus, killing more than a thousand people including a large number of women and children. Medecins Sans Frontieres issued a statement saying that hospitals it supports in Syria treated about 3,600 patients with “neurotoxic symptoms”, of whom 355 have died. It said the patients had arrived in three hospitals in the Damascus governorate on 21 August – when opposition activists say chemical attacks were launched against rebels. This statement provided more evidence of chemical weapons use.

 

This new massacre, preceded by many others, occurred in the framework of a general offensive against one of the bastions of the revolution. At the beginning of the month of August, a previous massacre was actually committed by Assad’s forces, killing 100 people and wounding more than 1000, in the same region.

 

Many popular demonstrations took place after the massacre across the country to condemn this new crime and denounce the inaction of the international community and it so called red lines, always violated by the regime. Strikes were called across the country the day after the massacre. The Friday 23 August, usual day of mass of popular demonstration in Syria, was called ‘The Terrorist Bashar kills Civilians with Chemical Weapons as the World watches’. Sarcastic messages and placards were numerous throughout the demonstrations, mocking the inaction of the international community (http://syriafreedomforever.wordpress.com/2013/08/24/رسائل–تنسيقيات–اللجان–الى–العالم-coordination-committees-m/). Revolutionaries wrote on a wall for example in the street of besieged Homs “The next red line: the use of nuclear power“.

 

The statement of the Revolutionary Left Current in Syria (http://syriafreedomforever.wordpress.com/2013/08/21/statement-of-the-revolutionary-left-current-in-syria-on-the-massacre-in-the-region-of-east-ghouta-resulting-use-of-chemical-weapons-by-the-assad-regime/) condemning the massacre resumed very well the feeling of many among the popular movement, notably saying that “Our revolution has no sincere ally, except the popular revolutions of the region and of the world and of all the militants struggling against regimes of ignorance and servitude and exploitation“.

 

The regime committed this new massacre in the framework of the events of the region and especially the counter-revolution reaction in Egypt led by the army and supported by Saudi Arabia, the center of the counter-revolution.

 

This new massacre strengthens the determination of the Syrian popular movement firstly to continue the revolution for freedom and dignity and secondly that the worst solution would be that the structure of the system is maintained in a “political solution” to implemented a “peaceful transition” as proposed repeatedly by the so called allies of Syrian revolution, the United States and the European Union and accepted without any surprise by the allies of the regime (Russia and Iran). The victory of the revolution in Syria and its spread to the region would actually be a threat to all the regimes, especially the Gulf monarchies and Iran, and therefore both the USA and Russia.

 

This massacre has also to be understood following the declarations of the dictator Bachar al Assad few weeks before, in which he declared that “No solution can be reached with terror except by striking it with an iron fist”. In the other words, the regime will continue its attempts to crush military and through deadly destructions and repression the Syrian popular revolution. Assad added that the army, untrained for guerrilla warfare, “has achieved the impossible.”  Yes indeed it has been successful in destroying entire neighborhoods, villages and even city, while pushing half of the population to become refugees inside or outside the country and killing more than 100 000 persons. Mid of August, this declaration was already translated in practice by bombing the neighborhood of Bustan al-Qqassr in Aleppo, killing at least 40 people and dozens wounded with mass destruction for the buildings.

 

In the same time Homs continues to suffer from the siege imposed by the regime forces, which have imposed even more restrictions on movement and transportation of the people in the embattled city of Homs. Activists reported many abuses against women by ‘Al-Mazra’a’ checkpoint, one of the most humiliating blockades in Homs, which considered as the main gate to inter Al-Waer neighbourhood (http://zamanalwsl.net/en/readNews.php?id=998). In additon, the besieged neighborhood of the city is suffering from lack of food and medicine‫. because the regime as blocked access to the old city of Homs.

 

The regime has issued a legislative decree licensing private companies for protection and guarding services, in a clear attempt to “legitimize” the work of its militias like the ‘Popular National Defense Army’. The decree stipulates that the Interior Ministry will be in charge of licensing these companies, giving them permission to use firearms, and approving candidates for guard work, with these companies being responsible for training their employees and equipping them (http://zamanalwsl.net/en/readNews.php?id=1017). The decree also authorized the ‘new militias’ to arrest any individual that attempts to trespass or attack locations, individuals, items or funds under their protection, and they must report to the police as soon as they make an arrest.

 

Despite these declarations, the Syrian people continue to resist, to struggle, to demonstrate and to sing that they will not kneel. This resistance has also comprised the strike of the Pharmaceutical industry workers’ in Damascus end of July, more exactly the 29th in protest against the high cost of living and lack of security, many looting occurred. The cost of basic goods has soared by more than 300%. A family of five now has to make three times what it used to before the crisis, needing a monthly fixed salary between SYP 95,000 ($905) and SYP 126,000 ($1,200) to sustain its basic needs. 80% of Syrians do not make more than SYP 30,000 ($286). In the same context, the UN World Food Program (WFP) published a recent report, saying that 4 million Syrians are unable to secure their nutritional needs. Poverty rates have exceeded all expectations, reaching 80% of the population and unemployment rates, on the other hand, are over 55% of the workforce, according to official records.

 

For the the defender of Assad regime based on its so called anti imperialism,  read this quote of Pierre Frank, French Trotskyist : “Let us note that the greatest theoreticians of Marxism did not at all define the political nature of a bourgeois regime by the positions which the latter held in the field of foreign policy but solely and simply by the position it occupied in relation to the classes composing the nation”…

 

Islamist reactionary forces, a danger for the revolution

 

Islamists reactionary groups, despite participating in some battles against the regime on the military level,  have continued to act against revolutionary activists and some FSA battalions, the last example was in the city of Raqqa mid August in which the Islamic State of Iraq and al-Sham (ISIS) took over the bases of the Kata’ib Ahfad al-Rasool, which came after a violent attack launched by the ISIS on the other rebel faction. This offensive began with the ISIS detonating a car bomb by the Ahfad base in the Mahattat al-Qitar neighbourhood, east Raqqah city, the ISIS then launched a large-scale and violent attack on the Ahfad bases and took full control. Tens of the Ahfad al-Rasool rebels were killed, injured or taken captive. 1 rebel leader from Ahfad al-Rasool was killed during the clashes. To protest against ISIS acts, civilians took to the streets heading towards the train station after the ISIS blew up a car bomb targeting the headquarters of Ahfad Al-Rasoul brigade of FSA, leaving dead and wounded. Demonstrators demanded to allow them to rescue the wounded and to put an end to the fighting between ISIS fighters and Ahfad Al-Rasoul brigade. The following videos show panic among civilians in the vicinity of clashes http://youtu.be/_0RZYUXENig and http://youtu.be/OaL_ExmrSNY. Another footage showing demonstrators heading towards the train station: http://youtu.be/56qblqEv7tk. Protesters called in may demonstrations to jihadists “to leave” their area and chanted “Syria is free! The (Islamic) State (of Iraq and the Levant) must get out!”.

 

The ISIL also expelled FSA forces from several regions the FSA liberated and declared their will to establish Islamic emirates, while refusing to fight on the front lines in Aleppo, Homs and Khan al Asal.

 

Tensions between FSA groups and Islamist forces of Jabhat al Nusra and ISIL have expanded continuously in some regions.

 

Islamists have also arrested and kidnapped hundreds of activists, including Father Paolo, and civilians these past few weeks and even months. These acts, must be condemned as a threat to the Syrian popular revolution, just as the indiscriminate attacks on the Kurdish people and other religious minorities of Syria by these same groups.

 In the city of Tell al Abiad, the actions of extremists islamists groups have caused the forced departure of Kurdish civilians, and specifically the ones affiliated with the Democratic Union Party (known as the PYD) , which we do not support and has also been guilty of authoritarian practices against Kurdish activists.  In the midst of the escalation in fighting between Islamist reactionary forces and Kurds on more than one front, the Kurdish National Council in Syria pronounced several Kurdish cities disaster areas. This coincided with unprecedented Kurdish immigration into Iraqi Kurdistan, where it is estimated that around 30,000 refugees arrived only last week.

 

In the region of Hassaka, the growing presence of radical jihadist groups, including al-Qaeda, has also seen Christians targeted.

 

“It began as kidnapping for money, but then they started telling me I should worship Allah,” a male Christian resident of Hasakah who was kidnapped by jihadists said.

Jabhat al Nusra and ISIS have also continued some sectarian assassination. The ISIS summarily executed 2 Muslim Shi’i young men (aged below 18) from the al-Sharbo family of the Nubbul town after they kidnapped the young men days earlier.

 

We must be clear: all groups that encourage sectarianism, kidnapping, torture and murder as a practice of power must be considered enemies of the revolution to fight.

 

The actions of the islamists groups of Islamic State in Iraq and the Levant (ISIL) and Jabhat al Nusra, especially active in the Northern region of Syria, have nevertheless not come without resistance from the local population, both Arab and Kurds.

 

In the city of Raqqa, which has seen continuous resistance and steadfast against islamists groups since the liberation of the town from regime troops in March 2013, few demonstrations in solidarity with the activists kidnapped and demanding their freedom, while condemning the actions of the ISIL:

 

Who kidnapped our youth is a traitor to the regime and a killer of the revolution

 

In the Friday demonstartion of August 2 2013, the Local Coordination Comittee in its weekly statement wrote notably that « in an unified messages from the revolution to everyone and the world, we confirme that the kidnapping of activists and essential actors in the revolution not only serves the interest of tyranny, and but these actions harm the freedom and dignity of the revolution.

 

In the neighbourhood of Bustan Qasr, in Aleppo, the local population continues to denounce the authoritarian rule and actions of the Sharia Council as we can see in this video of August 2 2013 : https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=0BsqfQTbzes

 

On August 23, the protesters of Bustan Qasr while demonstrating against the massacre committed by the regime against people of Eastern Ghouta, were also demanding the release of the famous activist Abu Maryam, once more imprisoned by the Aleppo Sharia Council.

 

These groups have shown that they constitute a threat to the revolution and that they actually are part of the counter-revolution by their reactionary ideology and sectarianism, but the reality of their material strength (political, military and economic) cannot be compared to the Syrian regime, the greatest and most dangerous enemy of the democratic and social revolution. The latest massacre committed by this latter proves it once more. The Syrian popular movement does not want to overthrow a dictatorship to see it replace by a new one.

 

The Syrian National Coalition has denounced some practices of the islamists extremists groups. The SNC hold nevertheless some responsibility in the spread of these groups or at least by their cover, by defending them groups in the beginning despite their reactionary and sectarian ideology, instead of standing firmly on the principles of the Syrian revolution ( Freedom, Dignity and no to sectarianism) and doing everything possible to develop the democratic components of the FSA and strengthening them by providing them with material and financial support. These groups just as the Syrian regime want to divide the Syrian people into sectarian and ethnic entities, while the Syrian revolution want to break the sectarian and ethnic division that the regime has tried to enforce on the people.

 

Against division between Arabs and Kurds

 

In the same time, attempts to divide Kurds and Arabs whether by the actions of the regime or the islamists groups have been resisted and combatted through popular initiatives from activists and people of the region. Initiatives have indeed increasingly appeared to demonstrate the fraternity of Kurds and Arabs in this region and to re-affirm that the Syrian popular revolution is for all and against racism and sectarianism.

 

In the neighborhood of Achrafieh, inhabited mostly by Kurds, in the city of Aleppo, a demonstration was organized and chanted slogans in favor of the fraternity between Arabs and Kurds, while also condemnations actions committed by extremists islamists groups against Kurdish population.

 

In the city of Tell al Abiad, which was submitted to intense fights between PYD and ISIL and as well as a quasi siege imposed by this latter on the Kurdish areas of this town, activists have tried to launch an initiative to cease the military conflict between the two groups, stop the force departure of the civilians, establish a popular committee to rule and manage the city on a daily basis, promote initiatives and actions gathering Arabs and Kurds, promote peaceful ways to debate and reach consensus, and preserve the historic good relations between the various local populations, especially Arabs and Kurds

 

In the city of Amouda, people gathered with Kurdish and Syrian flags with a placard saying « I love you Homs » to show their solidarity with this latter besieged by the regime’s arms.

 

The Kurdish Student Union’s branch in Qamichlo did a small internet campaign calling for freedom, peace and brotherhood, tolerance and equality for Syria’s future

 

Following the massacre committed in Eastern Ghouta by the regime, many Kurds in Syria demonstrated their solidarity with them, and condemned the crime. On August 23, a mass protest by Kurds occurred in Erbil in Iraqi Kurdistan demonstrating against Bashar al-Assad chemical crime in Eastern Ghouta 23 august 2013.

 

Conclusion:

 

There is no coming back to the era of Assad regime before the beginning of the revolution and no alternative to the continuation of the revolution. One of the main slogans in Syria chanted by the protesters is “Rather death than humiliation”. In the same time, we have to be clear that islamists reactionary groups are a threat to the revolution and for the edification of a democratic, social and non sectarian society in Syria. If they attack revolutionaries they must be condemned and challenged through different ways.

 

This is the line of the Revolutionary Left Current in Syria, which from the very beginning, despite its modest capacities, has not once faltered in its engagement with the revolution, calling for democracy and socialism. The party has struggled alongside the people and all democratic forces for the victory of this great popular revolution, just as it struggle for the formation of a socialist workers’ party. We do not divide groups or individuals between secular and religious, but between those who want to continue the revolution and achieve its objectives and those who oppose it.

 

The building of the revolutionary party, alongside and inside the large popular movement, firm on the principles of the revolution, (democracy, social justice and no to sectarianism) is not a utopian dream or hope, it already exists, but it is mostly a political necessity to allow the continuation of the revolution and the achievement of its objectives.

 

The Syrian people will not kneel!

 

Glory to the martyrs, healing for the wounded and victory of the popular revolution!

 

All the power and wealth to the people!

Använder Assads diktatur nervgas mot sitt eget folk?

Publicerat av
28

Mycket talar för att den syriska diktaturens dödskamp nu är så vild att regimen inte nöjer sig med stridsflyg, tungt artilleri och libanesiska elitsoldater från Hezbollah i sina försök att krossa det folkliga uppror som har rasat i två år. Mer än fyra miljoner människor har drivits bort från sina hem i etniska rensningar.

.

Bilder och rapporter i dag berättar om hundratals människor som dödats av kemiska vapen, varav många kvinnor och barn. Attackerna ska ha skett i regionen Ghouta i Damaskus`östra stadsdelar. Bayan Baker, en sjuksköterska vid Douma Emegency Collection säger att aktivisterna berättat att raketer med kemiska tillsatser, någon form av nervgas, har träffat stadsdelarna Ain Tarma, Zamalka och Jobar.

Diktaturen skakar som vanligt av sig det hela. Enligt Assad är det ju bara ”en handfull utländska terrorister” som strider mot regimen. Oberoende journalister förbjuds som vanligt att verka i området.

De nya uppgifterna om nervgas sägs ska ha fabricerats för att störa den inspektion av en grupp från FN som leds av svensken Åke Sellström och som efter månader av fördröjning äntligen har fått regimens tillåtelse att undersöka tre andra väl avgränsade områden där det från bägge sidor finns anklagelser om att den andra sidan har använt kemiska vapen. Regimens långa förhalning av FN:s inspektion, där den till sist själv anvisat var den ska ske, har inneburit att mycket av bevismaterial har klingat av.

De nya anklagelserna är så allvarliga och omfattande att det enda sättet att motbevisa dem naturligtvis är att oberoende journalister kan komma till området samt självklart att Sällström och hans grupp får tillåtelse att också undersöka vad som skett i regionen Ghouta.

Uttalande från Den revolutionära vänsterströmningen i Syrien.

Utdrag från Guardians Live Syria:

My colleague Shiv Malik has been watching some of the many videos posted online purporting to show the victims of the alleged attack. Please note that all the links below are to footage that is VERY GRAPHIC so exercise caution before opening. Shiv writes:

Having currently viewed around two dozen videos and photos including two videos purporting to have been shot live on bambuser, what is pretty clear is that those in the triage and first aid rooms believed that they were dealing with a chemical or toxic attack.

Those attending have stripped the injured down – seemingly in an effort to remove traces of any possible toxics from clothes. None of the injured or dead appear to have any visible injures. Many if not all of the injured are struggling to breathe or suffering from respiratory problems.

Some footage shows people wearing oxygen masks and others show scenes of people’s hearts and chests being massaged or being hosed and washed. In a few cases people including children are filmed foaming at the mouth whilst those attending give mouth to mouth.

In another video – most all of which are very graphic and involve shots of children – a man is seen having a fit.

Indication from social media, both from reports and the time when pictures and footage began emerging from the scene in east Damascus – suggest that the attack took place at around 4am.

Whatever the cause, the death toll from this incident looks like it is in the dozens and scores.

Viktig kommentar från vapenexperten Jean Pascal Sanders.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN,SVD1,SVD2,

Mamma, är min skola lönsam?

Publicerat av
3

I söndags kväll stack Rapport mitt sinne i brand när nyhetsredaktionen i ett inslag berättade om hur Skolinspektionen menar att dagens småbarnsföräldrar ska förbereda den där första, fantastiska skoldagen. Den där dagen när dörrarna till en helt ny värld ska öppnas för barnen. Nu är det inte bara pigga och rena barn, ny jacka, nya skor och skolväska som gäller:

”Vi uppmanar föräldrar att granska barnens skola”, hette det. ”Läs på ordentligt – och begär gärna ut bokslut också.”  

I går började skolan för tre av mina barnbarn. För två av dem var det den där första fantastiska skoldagen i livet´när man lämnar dagis och nästan blir ”stor”…

Det statliga verket hävdar, inte utan logik, att föräldrar i dag behöver vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Föräldrarna bör undersöka skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag, men gärna även ekonomiska resultat, menar Ann-Marie Begler som är generaldirektör på Skolinspektionen.

När Rapport frågar om varför inte Skolinspektionen själv kan göra detta kom ett i sammanhanget helt absurt svar från Begler:

”Det har bildats nya bolagsformer och företagsstrukturer, skolor har gått samman, och det här behöver man ju ha kompetens för att kunna analysera”.

I klartext: Det en statlig myndighet inte klarar och för den delen inte heller finansvärldens alla analytiker, det ska dagens föräldrar ta itu med…

Hade inslaget sänts Första April hade jag inte blivit upprörd utan bara skrattat gott. Men nu lever vi mitt i rötmånaden och här var det allvar. Det var helt enkelt rötan i de senaste decenniernas skolreformer som blommade ut. Det hela började med den kommunalisering av den svenska skolan som skolminister Göran Persson – med stöd från Vänsterpartiet – genomförde 1991. Det var som att fälla en fura. Förslaget kom egentligen från Finansdepartementet och var ett sätt att spara rejält när det gällde skolan. Lärarnas status skulle sänkas, snåla kommunalpolitiker dra ner på allt. Fortsättningen vet vi alla. Med privatiseringen eller ”friskolorna” har ”furan” kapats och stockarna sorterats efter samma marknadsprinciper som gäller när man exempelvis ska avverka en skog.

Rapports inslag var uppenbart eldfängt. Det var inte bara mitt sinne som brast. För utan att kanske veta om det berättade Ann-Marie Begler egentligen den nakna sanningen för folk. Skolornas utbud har blivit varor. Barnen och deras föräldrar konsumenter. Marknadskrafterna har släppts lös och det innebär oundvikligen konkurrens mellan olika utbud. En del överlever, andra slås ut. Det som på en vanlig marknad är ojämn kvalité på varan, kokt skinka på hel muskel eller skinka pressad på bitar, blir i skolans värld lagbundet en helt ojämlik utbildning. Klasskillnader och annan segregering ökar dramatiskt. Systemet leder självklart också till betygsinflation. Inte minst eftersom elevernas nationella prov tillåts att rättas lokalt.

Bild från Praktiska i Göteborg. I regionen konkurrerar 42 friskolegymnasier om eleverna: Framtidsgymnasiet Göteborg, Flora dekor Alingsås, Munkeröds utbildningscenter, Åby Travgymnasium, Asperö Idrottsgymnasium, Drottning Blanka Kungsbacka, Handelsakademin Göteborg, Praktiska Göteborg, Praktiska Kungsbacka. I dagsläget berättar Västnytt att samtliga dessa har en ”fyllnadsgrad” på mindre än 50 procent. En bättre illustration av skoleländet finns nog inte.

Enligt Skolinspektionen kommer konkurserna dessutom självklart att öka som en följd av det svenska skolsystemet – fri etableringsrätt, skolpeng, fritt skolval, fria vinstuttag och minimal reglering – och krympande elevkullar.

När Begler väl sagt sanningen i söndags kom alla de ansvariga politiker som kört den svenska skolan i botten i går till Rapports studio och ropade med en mun att ”Så här ska det inte vara! Absolut inte! Det här är inte rimligt”. Alla var de upprörda. Ibrahim Baylan som varit misslyckad skolminister försökte skyla över. Liksom Gustav Fridolin, en av de politiker som ivrat mest för att privatisera skolan. Självklart också dagens misslyckade skolminister, Jan Björklund som menade att:

”Både friskolekommittén och Skolinspektionen säger att det här behöver göras på ett mer ambitiöst sätt än tidigare. Då kommer det behövas mer resurser och jag tycker att det är rimligt att vi går mot den utvecklingen. Det är inte föräldrarna som ska behöva granska ekonomin på en skola.”

Sådant trams! Vi sägs ”ska gå mot den utvecklingen”. Ett påstående som naturligtvis inte betyder ett skvatt. Vad Björklund vet och Begler kanske inte förstått är att Skolinspektionen naturligtvis inte på något sätt ska blanda in skolornas ekonomi i sin granskning av deras kvalité. En lönsam skola, där ägarna tjänar pengar, kommer kanske att vara kvar på marknaden (skolåret ut), men har ingen som helst enkel koppling till kvalitén på undervisningen. Mindre lärartimmar med mindre kompetenta lärare, ingen skolgård, ingen gymnastiksal. Allt besparingar som kan leda till god lönsamhet men säkerligen inte till att eleverna blir bättre rustade för framtiden.

Tidigt 1970-tal blev konstnären Peter Tillberg mycket uppmärksammad när han målade ett ”klassrum” och frågade: ”Är du lönsam, lilla vän?” Då handlade debatten om att barnen skulle lära för livet. Inte bara för att bli en användbar kugge i ett företag. En fråga som definitivt inte är avklarad. Men en ny har alltså tillkommit. I dag måste barnen fråga sina föräldrar om deras egen skola verkligen är lönsam?

******

Läsvärt av Torsten Kälvenmark om Miljöpartiet och skolindustrin

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I skuggan av ett inställt toppmöte…

Publicerat av
22

I skuggan av ett inställt toppmöte träffas ändå USA:s utrikesminister John Kerry och hans ryske kollega Sergei Lavrov i Washington. Dagordningens viktigaste fråga var Syrien och behandlades mot en bakgrund av att en exalterad Bashar Assad fem dagar tidigare hänfört förklarat att ”terroristerna ska krossas med en järnhand och att detta måste ske innan det är möjligt med politisk lösning”. ”Hur ska detta gå till”, frågade han vidare. Jo, ”genom ett folkkrig där armén kämpar tillsammans med folket”…

Det är inte alltid man ska döma folk efter hur mycket de flinar.

Ett bisarrt uttalande av en president som har ansvaret för att 100 000 syrier dödats och snart fem miljoner är på flykt. Samtidigt som han tvingas att sätta sina ryska vapen i händerna på libanesiska Hezbollahs reaktionära religiösa krigare. Folkkrig? Ska det få en ny betydelse? Fördrivning av ett folk…

Men både Kerry och Lavrov (som alltid berättar att de egentligen gillar varandra) väljer att helt bortse vad som sker i verkligheten. De poserar i stället i största gemyt och Kerry väljer klädsamt nog att inte längre resa krav om att förutsättningen för en politisk lösning är att Assad (och hans regim) måste bort:

”En sak som jag måste understryka är att, samtidigt som Sergei och jag inte alltid är överens om ansvaret för blodutgjutelsen eller om hur några av vägarna framåt ser ut, är vi bägge överens om att det tvingande svaret på hur vi undviker en institutionell kollaps och att oron går över i kaos, är en förhandlad politisk lösning och ett Genève/2.”

Tacksam för att Kerry inte pratar om vapen till upproret eller om att störta Assads diktatur replikerar Sergei:

”För min del skulle det viktigaste med ett Genève/2 vara att hedra det åtagande som G8-ledarna gjorde i Loch Erne (Irland) när de krävde av regeringen och oppositionen att bekämpa terrorister ”.

”Folkkrig”? Bashar Assad har gett ordet en ny innebörd.

Man fördriver helt enkelt sitt eget folk…

Att Assads regering sätter likhetstecken mellan ett folkligt uppror och ”internationella terrorister” vilken ”ska krossas med järnhand” bekymrade inte en lätt förtjust Lavrov. Självklart. Rysslands vapenfabrik står till förfogande för diktaturen. USA med partners skickar första förband, telefoner och skyddsvästar. ”Demokratin” i arbete.

Så ser det ut när två kålsupare träffas. Människor bombas och dödas. Människor flyr sina hem. Men ingen av kålsuparna bryr sig…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”Du har blod på dine hænder”

Publicerat av
12

När danske statsministern Anders Fogh Rasmussen utsågs till ny generalsekreterare för NATO 2009 förnekade han bestämt att han själv skulle ha sökt jobbet.

Många danskar menade att detta var en fet lögn och har nu fått sina aningar bekräftade i och med att Damon Wilson, då central rådgivare i Vita Huset, i dagarna gått ut och berättat att den danske högerpolitikern själv uttryckligen bad om uppdraget vid ett möte hemma hos George W Bush på dennes ranch i Texas 2008. En privat förfrågan som kom sedan han först på ett möte med pressen berättat om sin beundran för presidenten och hans krig:

”Frihet och värdighet har för människan ett universellt värde. Det är värden, som människor, vilka lever under förtryck av brutala regimer, strävar efter. Vi har en förpliktelse i att stå vid dessa människors sida i deras kamp för frihet och demokrati. Detta är vår gemensamma utmaning, och Ni herr president, och USA har mer än någon annan främjat denna vision om frihet och demokrati. Tillåt mig att ge Er min hyllning för detta.”

Bush stod inte själv för den formella utnämningen men pressade på hårt vid övergångsträffar med Barak Obama för att denne skulle utse just Rasmussen till chef för denna toppbefattning. Om än en juniorscout för USA i det europeiska sammanhanget, ändå den mest lojale och plikttrogne medlöparen på en kontinent där gamla stormakter hade drabbats av politisk vilsenhet med sina starka antikrigsopinioner. Rasmussen är ett av de fotavtryck som Bush lämnat efter sig i politiken.

Att Rasmussen ljög om sin egen roll är naturligtvis i sig en struntsak.  Det som upprör många i Danmark är att han betalade för sitt jobb genom att dra in Danmark i USA:s reaktionära krig och där visa Bush sin lojalitet genom att offra danska soldaters liv. Femtioen danska soldater har mist livet i Afghanistan och Irak sedan 2002.  Varav fyrtiotre i Afghanistan. De flesta i frontstrider samtidigt som beslutet om jobbet som generalsekreterare i NATO skulle fattas. I förhållande till folkmängden innebär det att lilla Danmark där haft i stort sett samma förluster i stupade som USA. ”Du har blod på dine hænder” som en aktivist utropade i Danmarks riksdag när han slog röd färg över statsministern i samband med beslutet om att tjäna Bush i Irak.

Rasmussen ljög dessutom på samma sätt som Bush och Tony Blair om Sadam Husseins påstådda massförstörelsevapen:

”Irak har massförstörelsevapen. Det är inte något vi tror. Vi vet det. Irak har själv bekräftat att man haft senapsgas, nervgas, mjältbrand, Men Saddam vill inte göra en avräkning. Han vill inte berätta för oss när och hur dessa vapen har blivit förstörda”.

Rasmussen ljög också – liksom den danska riksdagens majoritet – när det gällde påståendet om att Saddam vägrade att samarbeta med FN:s vapeninspektion. I stället var det Bush – och han själv – som vägrade att lyssna på Hans Blix, ordförande för FN:s Vapeninspektionskommisson, vilken hävdade att den inte funnit spår av massförstörelsevapen vid sina inspektioner. Detta trots att denne i hemlighet var avlyssnad av amerikansk säkerhetstjänst. ”Tänk om de ändå brytt sig om vad jag sa”, är Blix egen kommentar till detta…

I sina memoarer rackar Bush igen ner på Frankrikes tidigare president Jacques Chirac och den tidens tyske kansler Gerhard Schröder vilka ”svek” när det gällde invasionen av Irak 2003. Han lär ha sett dem som omoraliska vindflöjlar. För tidningen Times har han berättat att det bara finns fyra bestående internationella vänner från sin tid som president: Tony Blair, australiern John Howard, Japans Junichiro samt Danmarks Anders Fogh Rasmussen. Den senare utvecklade en personlig vänskap med Bush. Stoltserade med stor cowboyhatt på dennes privata ranch i Texas, åkte tillsammans med krigspresidenten fyrhjuling runt på markerna och vände sedan gigantiska amerikanska burgare ihop på dennes grill.

I Tyskland blev det liv över Bush`s påstående om att Schröder fick kalla fötter under förhandlingarna om Irak. Uwe-Karsten Heye, då talesman för regeringen, svarade i Der Spiegel med att kalla den förre amerikanske presidenten för ”en obegåvad bondröv”:

”Hans intellektuella nivå var extremt begränsad. Han hade inte den minsta aning om vad som föregick i världen. Men däremot kände han till varenda ko i Texas”.

Hur Danmark en gång kommer att värdera Rasmussens internationella karriär återstår att se….

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: SVD1,

”Ensam mot Amerika” – Ge Edgar Snowden en fristad i Sverige

Publicerat av
1

I natt tvingade Frankrike, Portugal och sedan Italien det bolivianska regeringsplanet med president Evo Morales att ändra sin resrutt och nödlanda i Wien. USA misstänkte att Edgar Snowden fanns ombord och har uppenbart sagt till sina partners i Europa att tvinga fram en inspektion på flygplatsen i Österrike.

Trots högröstade protester från EU:s regeringar om USA:s systematiska avlyssning av deras egna politiska finrum är det få eller kanske inga länder som är beredda att ta emot den man som vågat berätta om det mest omfattande spionage som världen skådat.

”Ensam mot Amerika” skriver tyska Der Spiegel och nattens händelser visar med vilket ursinne USA jagar Snowden. ”Detta är ett attentat mot president Morales liv”, förklarade Venezuelas utrikesminister Elias Jaua. ”Det handlar om en stor aggression, brutalt, otillständigt och ociviliserat från en del av EU:s regeringar”. Equadors dito säger att det som hänt är ”förnedrande och visar på paranoian hos de ansvariga länderna”.

Uppenbart är Rysslands Vladimir Putin, den förre säkerhetschefen, inte heller ett dugg intresserad av att hjälpa en avhoppad före detta kollega. ”Om Snowden tror sig vara människorättsaktivist och vill fortsätta med det kan han inte stanna i Ryssland”, heter det.

Sveriges utrikesminister skiter i vad husse gör…

Samtidigt jamas det på politikernas catwalk i Almedalen.  Självklart bekänner sig alla där, med svansarna lyfta, att de är hängivna demokratianhängare. Här får de då en gratischans att visa lite civilkurage:

Ge helt enkelt Edgar Snowden en fristad i Sverige!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Åren går…

Publicerat av
2

Åren rusar i väg. Fick i går en påminnelse och en riktig retroresa i hjärnan i form av detta flygblad i ett mejl från en gammal ungdomsvän. Han hade hittat det i en bunt gamla papper från Madras (numer Chennai) i Indien där vi träffats. Ett roligt minne som jag själv lagt undan någonstans. Tack Björn Therkelson.

Det var alltså i början på februari 1971 och jag höll en längre föreläsning eller ”politisk klass” som man sa på Sri Lanka, i huvudstaden Colombo, om den svenska socialdemokratins långa urartning som arbetarparti.  Vistelsen på ön var avslutningen på en lång resa genom delar av Asien. En slags lära-för-livet resa som inleddes med diskussioner tillsammans med Ernest Mandel, ekonom och under decennier en lika karismatisk som bländande ledare för Fjärde Internationalen. Han och ”byrån” gav mig information om viktiga kamrater att träffa och diskutera med under resan. Mötet  i Colombo var arrangerat av partiet LSSP(R), den nationella sektionen av Internationalen, som vid den tiden hade ett starkt fäste i den gamla brittiska kolonin genom att partiet ledde det viktiga fackförbundet CMU, Ceylon Mercantile Union.

Bala Tampoe, legendarisk fackföreningsledare på Sri Lanka.

CMU hade från början byggts upp som ett tjänstemannafack inom landets handelssektor. Men under ledning av bland andra den legendariska advokaten, botanisten och folktalaren Bala Tampoe som blev dess generalsekreterare 1948 fick man också ett stort fäste inom arbetarklassen. Han var på den tiden kanske mest känd för att ha stått i spetsen för en hamnstrejk i Colombo som hade trappats upp till en generalstrejk och en politisk konfrontation med regeringen.  När jag pratat någon minut på engelska översatte Bala till sinhale och tamil, vilket tog inte två minuter, utan fem, sex, och när jag efteråt frågade vad det var som tog sådan tid blev det artiga svaret att han var tvungen att fylla ut lite så att mötesdeltagarna fick klart för sig mer om det svenska klassamhället.

Bala tog mig runt till många av fackförbundets lokalavdelningar. Mest minns jag en träff med arbeterskorna på ett av alla plantage med te och deras berättelser om sina vidriga arbetsförhållanden.  Det te med socker som ofta var deras enda måltid under en lång arbetsdag kallades ”dust tea”, och bestod av det skräp som hamnade på golven där man torkade och packade bladen till det fina te som ”ni i Europa dricker”..

Under tiden på Sri Lanka arrangerade LSSP(R) en ”diskret” diskussion där jag fick träffa  Rohana Wijeweera och några andra ledare för ungdomsrörelsen Janatha Vimukthi Peramona, JVP. ”Diskret” därför att partiet var övervakat av säkerhetstjänsten. Rohana och hans kamrater hade byggt upp massbas bland landets fattiga lantproletariat på öns centrala sinhaletalande delar och befann sig politiskt förenklat på drift någonstans mellan maoism och castrism. Enligt Bala Tampoe var de tyvärr också smittade av nationell sekterism (liten förståelse för det tamilska proletariatet) och militarism. Che Guevaras focoteori och Lin Piaos ”folkkrig” i skön förening.

Rohane Winjeweera, skjuten av militär 1989.

Vårt långa möte handlade mest om Europa. De ville veta allt om Maj 68, den långa vilda strejkåren i Italien, men också höra om sådant som den svenska gruvstrejken 1969/70. Inte minst ville de veta hur den gamla arbetarrörelsen hade agerat. Det svenska ordet ombudsman hade typiskt nog importerats till deras språk sinhale, tamil och engelska! Men vi diskuterade självfallet också ekonomi, klasser och politik. Inte minst var de själva stolta över sina många år av ”folkbildningsarbete” där de till fots hade gått över stora delar av ön och utbildat ungdomen om ekonomi och politik. Senare kunde jag också delta på ett fascinerande gemensamt utomhusmöte av JVP, LSSP(R) och CMU, där bland andra Bala Tampoe och Rohana Wijeweera i timmar underhöll oss i publiken med tal med en utbildande retorik anpassad till att många på mötet var analfabeter.

Bara några månader senare ledde JVP ett väpnat uppror mot regeringen. Trots att de var dåligt beväpnade och ingen militär erfarenhet lyckades de för en tid kontrollera huvuddelarna av centrala och södra Sri Lanka. Med militärt stöd från Indiens MIG-plan och support från det maoistiska Kina krossades upproret. Femtontusen ungdomar mördades i hänsynslösa massakrer. Winjeweera själv fängslades under många år. Senare 1989 på fri fot efter en amnesti sköts han eller kanske rakt av bara avrättades av säkerhetstjänsten. Berättelserna om vad som hände går i sär.

Som en politisk anekdot eller en tragisk liten historisk fotnot till Kinas roll berättade Bala vid ett senare möte i Europa att KKP:s propagandablad Peking Review hade snappat upp information via regeringskretsarna i Colombo om min träff med Rohana och beskrivit detta som ”ett möte med en CIA-agent strax före upproret”. Alltså en vettlös insinuation om att CIA låg bakom upproret. Ett vanligt sätt för stalinister och senare maoister att genom beskyllningar hämtade från den egna fria fantasin urskulda egna försyndelser. I det här fallet att man stödde en borgerlig regerings massmord på en del av sin egen ungdom…

Bala Tampoe lever däremot än i dag. En levande legend för många på Sri Lanka.

Även den svenska socialdemokratin har hållit sig i livet. Den är i dag en levande legend för hur en rörelse har fortsatt sin urartning – även efter 1971…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från Almedalen till Tahrir

Publicerat av
Svara

Tolv timmar med live -TV från Almedalen.

Så vill Aftonbladet att vi ska njuta av vår högsommar. Varje dag. I en hel vecka.

Undrar hur många som klarar det?

Prövade i går, några minuter. Göran Hägglund var på plats och försökte locka småbarnsföräldrar med sockervadd (det gör att barnen stannar, sa en ung kristdemokrat till SVT).

I övrigt ville han minska förskolornas barngrupper, med ett barn, höja maxtaxan till dagis men satte samtidigt ner det andra benet och pinkade in ett nytt jobbskatteavdrag.

Tiderna går fort. Egentligen är kristdemokraterna emot dagis och förskolor av alla de slag. Men om de nu ändå finns ska de naturligtvis vara så små och familjenära som möjligt.

Förr var kristdemokraterna dessutom emot både EU och NATO. ”Men OK, om de nu ändå finns kan vi ju lika gärna vara med”, heter det i dag.

Göran Hägglund har det svårt. Kanske får han dra till med ”spikarna” från tidigare valrörelser. Sänkt bensinskatt? Slopad fastighetsskatt? Tillsammans med broder fyra procent kanske det kan gå vägen ännu en gång.

Almedalen i all ära, där är vackert, men frågan är om inte en annan ”bror”, Muslimska brödraskapets Mohamed  Morsi, i går hade det  värre än bröderna i Visby.

Muslimska broderskapets högkvarter i Kairo. Broder Hägglund har det trots allt bättre…

Aftonbladet må ursäkta, men jag orkade bara med några få, futtiga minuter från deras tolv timmar långa direktsändning.  Kairo, Alexandria och Port Said tog över. Miljoner människor var i rörelse.  Historiens kast är många, men frågan är om politiskt förtroende någon gång har eroderats, malts ner, så fort som i dagens Egypten. Broder Morsi är färdig för Guinness rekordbok. Vare sig Koranen eller Bibeln kan ordna mat, gas eller el till spisen. Inte i Kairo, inte i Visby.

Vi ser en hel region som krystar av födslovärkar. Människor som söker febrilt efter frihet och värdighet och som i tumult och uppror vill forma sin framtid.

Samtidigt ser vi hur kristdemokraterna bleknar, suddas ut.

Kanske historiska rörelser som tar tag i varandra? Almedalen och Tahrirtorget?

Den dag lär komma när även Göran och Mohamed pratar till sina systrar, inte bara till ”bröderna”.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mellan regnskurarna…

Publicerat av
Svara

 

.

En råbock tittar in genom sängkammarfönstret.

 

.

En kär vän, Freja, med på en runda i hagen.

.

.

Nattviolen breder ut sig. Blir fina dofter för kalvarna som snart ska ut på bete.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,