”Död åt araberna!”

Överallt, i Jerusalem, där den östra arabiska delen är ockuperad sedan 1967, ser man dessa klistermärken. De trycks fast på trafikskyltar, busshållplatser, husportar och entréer. ”Tänk inte ens på en judisk kvinna”, ropar ett budskap ut till arabiska män. Ett annat manar Israels judar att inte använda arabisk arbetskraft: ”Judar anställer bara judar”. Extrema ”bosättare” (en förskönande benämning på ockupanter) kletar på husmurarna till arabiska hem upp affischer där stridsropet är ”Död åt araberna”, berättar den tyska tidningen Die Zeit.

I en välkomstceremoni för nyanlända amerikanska emigranter hälsar här en pojke dem välkomna insvept i den sionistiska flaggan.

De judiska aktivisterna bakom dessa klistermärken och affischer är säker nöjda med och uppmuntras av Benjamin Netanyahus förslag om att i lag slå fast att Israel är en judisk nationalstat, fortsätter tidningen. Lagförslaget är tänkt att vara en del av Israels grundlag, ska framhålla statens judiska karaktär (palestinier har alltid undantagits från värnplikt i den militär som är stommen i det sionistiska statsbygget), institutionalisera judisk lag (med rötterna i Gamla testamentet) som en inspiration för all modern lagstiftning vilket skulle bli en variant av de reaktionära sharialagar som utgår ifrån Koranen. Lagförslaget tar dessutom bort arabiskans status som ett andra officiellt språk.
Tjugofem procent av landets befolkning, drygt två miljonermänniskor, araber, kristna, druser och beduiner förklaras vara andra klassens medborgare, de förklaras som parias.

Samtidigt med denna juridiska offensiv, för att befästa apartheidsystemets legala grund, fortsätter Netanyahus regim med sina svepande kollektiva fysiska bestraffningar av den palestinska befolkningen. Byggnader där verkliga eller bara inbillade terrorister har sina hem, rivs och utplånas med stora schaktmaskiner. Hus där ofta flera familjer med många helt oskyldiga bor. Som straff för vansinnesdåden nyligen i en synagoga, där palestinier hade ihjäl bedjande människor som en hämnd för dödade araber, konfiskerar regeringen 400 hektar mark (4 miljoner kvadratmeter) för ett oskyldigt samhälle i utkanten av Östra Jerusalem. Deras hundraåriga olivlundar ska rivas upp och ge plats för att tusentals nya ”bosättare” ska kunna vara en del av det som är en etnisk invasion på ockuperad mark. Aktuell folkräkning talar ett övertydligt språk. I de 121 registrerade bosättningarna på Västbanken lever i dag 382 031 judar. I det ockuperade Östra Jerusalem finns det över 300 000 och på Golanhöjderna 20 000. En bosättarmé på sammanlagt 700 000 människor.

Nu var regeringskoalitionen inte enig om detta nya lagförslag. I den omröstning som föregick beslutet segrade majoriteten med siffrorna 15-7. Arbetarpartiets justitieminister Tzipi Livni liksom finansministern Yair Lapid stormade mot beslutet och varnar för konsekvenser för Israels internationella rykte om Knesset godkänner förslaget med dess öppna rasism. Visserligen har Barak Obama gått så långt att han talar om Israel som ”en judisk stat” men trots allt finns orden från den amerikanska deklarationen om självständighet 1776 fortfarande närvarande i den amerikanska opinionsbildningen:

”… Vi håller dessa sanningar vara självklara: att alla människor är skapade lika; att de är förlänade av sin Skapare med vissa oförytterliga rättigheter; att ibland dessa är liv, frihet, och sökande efter lycka; att för att försäkra dessa rättigheter är regeringar stiftade ibland människor, avledande sina rättvisa makter från de styrdas samtycke…”

På samma sätt lever Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i den europeiska politiska debatten.

Men utvecklingen går inte kritikernas väg. Det man – i bästa fall – kan kalla för vänster i Israel smälter i dag bort lika fort som en isbit om sommaren. De små grupper som protesterade mot Israels senaste barbariska bestraffning av människorna i Gaza – världens största fängelse – förföljdes och pryglades av högerextrema sionister.

Prenumerantstocken för en vänsterliberal tidning som Haaretz rasar och läsarna kräver att dess regimkritiske krönikör Gideon Levy avskedas. Demografins förändring späder hela tiden på högerns frammarsch. Det finns i dag över två miljoner israeler som emigrerat från det forna Sovjet och de och deras barn fylkas kring Netanyahus värste konkurrent, den högerextrema högermannen utrikesminister Avigdor Liebermann och hans parti ”Israel är vårt hus”. Men höger om högermannen har Naftali Bennets parti ”Det judiska hemmet” liksom hans utomparlamentariska militanta rörelse ”Mitt Israel” en ännu snabbar tillväxt. Bennet som deklarerat att tvåstatslösningen är historia och därför vill införliva större delen av Västbanken i det egentliga Israel. De ortodoxa judarna, en miljon människor eller tolv procent av befolkningen, tar också en allt större plats i samhället. I genomsnitt har de en så kallad summerad fruktsamhet på 5.0 samtidigt som den arabiska befolkningens dito har sjunkit från 3.0 till 2.2. Samtidigt väljer många unga liberala och vänsterradikala judar att emigrera. Berlin är i dag en omtyckt samlingsplats för 17 000 israeler som inte längre ser Israel som sitt hem…

Statsvetaren Benjamin Neuberger talar om en ”supernationell stämning” i Israel. En karakteristik som måste kvalificeras. Det vi ser är extrem judisk nationalism där en stor, främst palestinsk minoritet rasifieras som undermänniskor.

Neuberger är mer klar när han i Die Zeit dystert sammanfattar situationen i dagens Israel med en engelsk ordlek: ”Maybe the Right is not right – but there is nothing left from the Left”. I översättning tappar den tyvärr sin lekfullhet, men betyder: ”Högern kanske inte har rätt – men vänstern är borta”…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I Raqqa lever motståndet.

Den franska kvalitetstidningen Le Monde fortsätter att publicera artiklar om vad som sker i Syrien utan att fastna i de geostrategiska formlerna i vilka det inte finns plats för det folkliga motståndet mot regimens och jihadisternas barbari. Här följer en artikel av Benjamin Barthe publicerad 14 november. Översättningen till svenska är gjord av undertecknad.

*******

Raqqa lever ännu. I den «Islamska Statens » huvudstad fortsätter en handfull syriska aktivister att säga ”nej” till jihadisternas styre. Beväpnade med bärbara telefoner och internetuppkoppling sätter sig dessa tjugoåringar med risk för livet upp mot den mediala tystnad som männen med svarta fanor tvingat på Raqqa. Videoklipp med avrättningar, foton av kvarter som bombats av amerikanskt flyg, tömd på sin befolkning… De sidor på Twitter, Facebook och Youtube som de använder i hemlighet kallar sig ”Raqqa massakreras under tystnad” och berättar verkligheten bakom IS propaganda om det islamistiska ”paradiset”.
I slutet av oktober filmade rebellerna sig själva iklädda ansiktsmask i färd med att tagga väggar i staden med slagordet ”Ned med Daech”. En upprorisk handling som hade kostat dem dyrt om de avslöjats. I slutet av april, strax efter att de startat sin kampanj uppmanade en IS-predikant att ”avfällingarna” måste dödas. En av dem, den tjugoettårige studenten Mutaz Ibrahim, som arresterades med videomaterial på sig avrättades ett par dagar senare.

-Vi är revolutionära aktivister, mot regimen och mot Daech, säger Abou Ward al-Rakkaoui, en pseudonym för en militant som kontaktats på Skype.
-Sedan IS tog kontrollen över staden i januari är det vår roll att avslöja deras brott.
Den unge biologistudenten bildar tillsammans med ett dussintal andra amatörjournalister kampanjens underjordiska kärna. Det är de som filmar i hemlighet, tar foton inkognito och samlar information via hemliga kontakter som har band med IS. I andra ändan av kedjan, finns fyra flyktingar i den turkiska staden Gaziantep som tar hand om materialet som skickats via Internet. De sätter text till bilderna, arrangerar videoklippen innan kampanjens logo läggs till och laddar sedan upp allt på deras hemsida (www.raqqa-sl.com) och de sociala nätverken.
-Nyligen berättade vi om hur tjetjener och uzbeker i IS drabbade samman i Tabka, nära Raqqa, i ett bråk om ett hus den ena gruppen tagit från den andra, säger Abou Ahmed al-Rakkaoiu, alias för en flykting i Gaziantep.


Gruppens främsta scoop hittills var när de i början av juli avslöjade ett misslyckat försök av amerikanska kommandosoldater att frita amerikanska journalister i IS fångenskap i utkanten av Raqqa. Scoopet, som inte uppmärksammades av media vid tillfället, hade de fått från en bybo som stött på specialstyrkorna som landsatts med helikopter för att visitera hans bostad. Det är först i slutet av augusti, efter halshuggningen av journalisten James Foley som Washington erkände att en räddningsoperation utförts. Då först togs ”raqqagruppens” avslöjande på allvar.
Amatörjournalisterna bidrar med en reguljär ström av information om livet i kalifatet som IS chef Abou Bakr al-Baghdadi proklamerat. Det mest intressanta är inte att anhängarnas barbari beskrivs, deras försmak för halshuggningar eller korsfästningar. Det är redan välkänt. Då de verkligen träffar rätt är när de berättar om hyckleriet bland dessa självproklamerade krigare i islams namn och dubbelmoralen i den ”renhetslära” de predikar. De visar med hjälp av foton hur de frossar medan en allt större del av stadens befolkning överlever tack vare soppkök.

-Daech har gett sina medlemmar en pasersedel med vilken de kan bryta bageriernas brödköer i Raqqa, säger en aktivist på Twitter den 12 november.
Ett annat meddelande på nätet bekräftar att jihadisternas aggressivitet mot ensamma kvinnor på gatorna skapar allt fler incidenter.
-Det påstås att Daech fungerar som stat, att man tillhandhåller olika tjänster , etc, säger Abou Ahmed.
-Det är bara propaganda. I Raqqa har medborgarna tillgång till elektricitet bara ett par timmar om dagen, trots att staden ligger nära en av de största kraftverksdammarna i landet. Tusentals innevånare flyr till Turkiet.
På plats riskerar de underjordiska aktivisterna att uppmärksammas var de än befinner sig. Avslöjas av jihadisterna som lämnat sina baser sedan de amerikanska flygbombningarna började och blandat sig med befolkningen, av de kameror som de placerat på alla startegiska platser i staden och också av beslöjade spioner från IS, en grupp kvinnor som benämns Al-Khansa och som drar fördel av deras niqab för att obemärkt övervaka vad som sker i omgivningen.
-Våra säkerhetsregler är drakoniska. Allt vi skickar till Gaziantep raderas omedelbart, förklarar Abou Ward.
Än så länge lyckas gruppen fortsätta sitt motstånd. De uppretade fanatikerna har lanserat en konkurrerande kampanj under titeln ”Raqqa mår väl under tystnad”. Publicerade foton visar bland annat milis från IS dirigera trafiken i stadens centrum.
-Vi tar det som en komplimang, säger Abou Ahmed leende.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Schweizisk solidaritet med den syriska och kurdiska revolutionen

Den schweiziska rörelsen Solidaritet publicerade nedanstående kommuniké inför den internationella dagen 1 november i solidaritet med kampen i Kobane. Solidaritet uttrycker sitt stöd till de kurdiska och arabiska folkens kamp för frihet och befrielse från det ultrareaktionära ISIS angrepp och regimen Assads barbari.

Vad står på spel i Kobane ?

Staden Kobane i Syrien är belägrad och till hälften ockuperad av ISIS som sedan början av den stora offensiven den 16 september försöker att ta över den syriska regionen med kurdisk majoritet. Flera tusen civila befinner sig ännu i delar av staden, som sedan början av ISIS offensiv mot Kobane och omkringliggande byar sett 200 000 personer fly sina hem.

Staden hade redan fallit för länge sedan utan det heroiska motståndet under ledning av kurdiska demokratiska unionen (PYD), en gren i Syrien av det turkiska arbetarpartiet (PKK), och dess militära gren YPG med deltagande av flera bataljoner från fria syriska armén (FSA).

Alliansen mellan kurdiska styrkor och enheter ur FSA erkändes offentligt den 19 oktober av YPG i en viktig deklaration: ”Kobane utgör en historisk vändpunkt. Stadens öde kommer att forma framtiden för Syrien och den demokratiska kampen för frihet och fred…YPG:s och FSA:s motstånd räcker till för att besegra ISIS… och bygget av ett fritt och demokratiskt Syrien är basen i vårt avtal med FSA. Vi anser att revolutionens seger är knuten till utvecklingen av relationerna mellan rebellgrupper och friska krafter i fosterlandet”

Kobane är centrum i en av de tre kantoner, med Afrin och Jazira, som tillsammans utgör basen för den autonoma regering som upprättades i november 2013 under PYD:s dominans. De tre regionerna kallade Rojava upplever en intressant form av autonomi på flera nivåer, speciellt vad gäller kvinnors rättigheter, minoriteters deltagande och institutionernas sekuläritet, som medger för den lokala befolkningen ett större deltagande i samhällets förvaltning. Dessa framsteg görs inte utan vissa motsättningar på grund av PYD:s dominans och auktoritära metoder gentemot andra grupper.

Stöd det kurdiska folkets självbestämmande.
Vi stöder utan förbehåll den kurdiska nationella befrielserörelsen i dess kamp för självbestämmande i Irak, Syrien, Turkiet och Iran mot de auktoritära stater som förtrycker dem och förnekar dem deras nationella rättigheter. Vi kräver också att PKK omedelbart stryks från listor över terroristiska organisationer i Europa och resten av världen.
Vi fördömer också den hycklande hållningen hos den av USA ledda internationella koalitionen, som samarbetar med de reaktionära monarkierna i Golfen, och vars bombangrepp inte stoppade ISIS offensiv den 23 september då de fortfarande befann sig 60 kilometer från Kobane.

Det visar på nytt att den militära interventionen inte har som mål att hjälpa den lokala befolkningen men att bevara västs dominans i hela regionen i samförstånd med den ryska imperialismen och de regionala makterna, som Saudiarabien, Turkiet och Iran, vilka stöder eller inte ifrågasätter den internationella koalitionens intervention. Alla dessa aktörer har som målsättning att stoppa den revolutionära processen i hela regionen och att återinsätta auktoritära regimer som respekterar deras intressen och inte befolkningarnas intressen.

Vi fördömer speciellt den turkiska AKP-regeringen som än en gång visat sin opposition mot alla projekt för kurdiskt självstyre som skulle sätta ifråga dess politiska auktoritet. Den turkiska regeringen stoppar därför kurdiska PKK-PYD och ISIS i samma säck och kallar båda terrorister. Den 13 oktober bombade turkiskt flyg PKK:s baser i sydöstra Turkiet, för första gången sedan eldupphöret som de kurdiska rebellerna deklarerade i mars 2013.

Med samma optik förhindrar Turkiet fortfarande YPG:s milis att ta sig till Kobane för att hjälpa de kurdiska styrkorna på plats medan man har accepterat en symbolisk styrka på 150 peshmerga från irakiska Kurdistan.

Kobanes fall i händerna på ISIS skulle innebära ett dubbelt nederlag, för det kurdiska folkets självstyre och för den syriska revolutionen, även om det inte innebär slutet för dessa två processer. De autonoma regionerna i Rojava med kurdisk majoritet är en direkt följd av den syriska revolutionen. Autonomin hade aldrig sett dagens ljus utan det syriska folkets (araber, kurder och assyrier) massrörelse mot klanen Assads kriminella regim.

Det är samma krafter som nu står upp emot de reaktionära jihadisternas angrepp på de autonoma regionerna i Rojava. I dag strider enheter ur FSA och YPG sida vid sida mot ISIS, samtidigt som många demonstrationer organiseras till stöd för Kobane av revolutionärer i ”befriade” byar och stadsdelar i Syrien.

Den syriska revolutionen går vidare.

Tills sist ska det framhållas att den folkliga mobiliseringen fortsätter trots regimens fortsatta krig mot revolutionärerna och den civila befolkningen. De senaste veckorna i Aleppo höll demonstrationer upp slogans som « Vår revolution är en folklig revolution », medan i « befriade » städer som Kafranbel manade andra demonstrationer att revolutionen ska återgå till sina ursprungliga målsättningar. På basnivå fortsätter de revolutionära samordningskommittéerna att diskutera kring ett sekulärt och demokratiskt program i syfte att samordna och centralisera deras arbete över hela Syrien.
Det syriska folkets, arabers, kurders och assyriers, revolution är den enda lösningen inför den religiösa samfundspolitiken och den nationella chauvinism som förtrycker minoriteterna. Vi lyfter också fram de syriska och kurdiska kvinnornas deltagande i det folkliga, militära och civila, försvaret mot regimen Assads och ISIS förtryck.

Det kurdiska folkets självbestämmande har stärkts av den syriska revolutionen och det måste fortsätta så. Det ena förstärker det andra och tvärtom. Ett nederlag för den syriska revolutionen och dess målsättningar medför troligen slutet på de autonoma experimenten i Rojava och det kurdiska folkets önskan att bestämma den egna framtiden ställd inför flera motståndare: imperialismen i väst och den ryska, den förtryckande arabiska och turkiska nationalismen och de reaktionära islamistiska styrkorna.

Det är varför vi måste stå upp emot alla försök att kompromettera det kurdiska folkets självbestämmande och den syriska revolutionen, eftersom deras öden är intimt beroende av varandra inför regimen Assad, de reaktionära islamistiska krafterna, olika imperialistiska krafter (amerikansk, europeisk och rysk) eller regionala makter som Saudiarabien, Qatar, Turkiet och Iran.
Alla former av kontrarevolution måste stoppas därför att de syftar till att splittra och försvaga de förtryckta klasserna genom att leda in dem på religiösa och rasistiska banor.

Leve de stridande folkens frändskap i kampen för befrielse och emancipation!

Leve det kurdiska folkets självbestämmande!

Leve den folkliga syriska revolutionen !

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jonas Sjöstedt och Jan Björklund – överens om rysshot, ubåtsjakt och Ukraina…

Har via SVT Play i efterhand lyssnat till diskussionen mellan Jonas Sjöstedt och Jan Björklund i söndagens Agenda om ”Hur ska omvärlden tackla ett mer aggressivt Ryssland?”.

Självklart ingen lätt uppgift för Sjöstedt som inte kan lämna någon blotta till Björklund när det gäller det egna partiets många decennier av följsamhet till den politik som dikterades av den stalinistiska byråkratin i Moskva. Dels för att programmets svar på frågan om ett större hot från Ryssland var besvarat redan i påannonseringen. Dels för att en del förmenta vänsterröster – även i och kring det egna partiet – i dag hävdar en kontinuitet mellan Putins Ryssland och gårdagens Sovjetunionen. I en sorts perverterad form av marxism som formulerar sig i geopolitiska termer, helt obekymrade om produktionssätt och klasstrider i de olika stater som ingår i deras krigsspel, ser de därför Putin på samma sätt som en Syriens Bashar Assad eller en  Irans Hassan Rouhani, alltså som starka nationella ledare och ”antiimperialister”.

Slarvar Sjöstedt med sin garde i fråga om Ryssland möts han omedelbart av ett salvelsefullt utfall från Björklund med retorik från det Kalla krigets dagar och Vänsterpartiet skulle hamna ännu en bit bort från möjligheten av att ses som en ”pålitlig” del av en rödgrön regeringsbildning.

Jonas Sjöstedt vet att det egna partiet seglar fram med en vedervärdig historisk barlast. De tre partiledarna före honom Lars Ohly; Lars Werner och C H Hermansson har i tur och ordning, mer eller mindre framgångsrikt, alltsedan 1964 när CH tog vid efter Hilding Hagberg, försökt att distansera sig från stalinismen. Det definitiva brottet kom givetvis spontant av sig själv när Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes. Själv har Sjöstedt både under sina år som EU-parlamentariker och sedan som partiledare alltsedan 2012 aktat sig mycket noga för att fläcka sin kostym med nostalgi från partiets långa stalinistiska epok i svensk historia.

För de som är unga eller medelålders i dag kan det vara svårt att föreställa sig den ideologi som var förhärskande i det gamla Sveriges Kommunistiska Parti. Därför kan det vara på sin plats att återge C H Hermanssons devota hyllning i partiets dagstidningar  med sina minnesord om Josef Stalin vid dennes dödsfall 1953:

”Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten. Därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Ord och formuleringar som C H senare ångrat många gånger. Säkert en uppriktig ånger om än med draghjälp från Nikita Chrustjev när denne 1956 på SUKP:s kongress gjorde senastion genom att avslöja en del om sin blodsbesudlade föregångare. Vad jag vet har C H däremot aldrig förmått sig att ta sig an uppgiften med att förklara hur denna smaklösa parentation inte bara var möjlig utan kunde uppfattas  som helt naturlig i det egna partiet. Han har bara förklarat det hela med att ”detta sa jag som funktionär i partiet”. Visst, det var hans roll. Men jag är övertygad om att han och alla andra också var besjälade av den egna liturgin.

Men vad CH däremot lyckades med var att i arbetet med sin bok om ”Sveriges femton mäktigaste familjer” ge en träffsäker bild av vilka som har makten i det svenska samhället. Han påtalade också vikten av att se de stora nya tjänstemannagrupper som växte fram som en del av arbetarklassen i marxistisk mening. Under påverkan av ungdomsradikaliseringen i Sverige 1968 och åren därefter, med väldiga konvulsioner i det egna ungdomsförbundet, bröt han också oväntat med SKP:s socialdemokratisering under 1950-talet genom att slå fast att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”. En utomordentligt korrekt karakteristik som understrukits alltmer för varje år som gått sedan uttalandet blev smått bevingade ord. Svenska kapitalintressen opererar också i dag helt inom ramen för den hegemoniska USA-imperialismen. Sverige är  tekniskt och militärt samordnat med NATO och vi blev bara några dagar före Reinfeldts valnederlag i september ”ett värdland” för denna militära koalition samt deltar i militära manövrer som ska öka dess slagstyrka mot Ryssland. Sverige har ständigt ”Öppet hus” för NATO” och har därmed själv bidragit till att öka den militära spänningen runt Östersjön.

Jonas Sjöstedt har som Vänsterpartiets förste partiledare lyckats med att själv helt och hållet distansera sig från partiets långa stalinistiska epok. Men, som debatten med Jan Björklund i söndags dessvärre bekräftar, har han också kastat ut barnet med badvattnet. Han delar i dag uppenbart inte CH:s synsätt om att Sverige är en imperialistisk statsbildning (i marxistisk mening). Något som han säkert gjorde i unga år när han enrollerades i partiets ungdomsförbund.

Gemytligt från första till sista stund

I Agenda uppträdde Sjöstedt helt enkelt som vilken borgerlig demokrat eller socialdemokrat som helst. ”Vi har i grunden samma uppfattning som Jan Björklund (om ubåtsjakten. Vi har fått information från försvarsmakten och regeringen och vi tycker att de har behandlat det här väldigt (!) väl. Det har funnits god grund för försvarsmakten att agera i det här fallet”, var hans ingång i meningsutbytet. Sedan fick vi veta att han delade Björklunds uppfattning om att vi ser ett aggressivt Ryssland, både ”mot Nord-Amerika (?) och när man annekterar Krim”. ”Det är inget nytt att man är aggressiv mot sina grannländer. Man har brutit loss två delar av Georgien, Syd-Ossetien och Abchasien. Nu har man gjort det med Ukraina”, hette det vidare.

Under hela samtalet stod han, sånär som när det gäller fullt medlemskap i NATO, på samma politiska grund som Björklund. Även när han talade om de stora fredsdemonstrationer i det auktoritära och aggressiva Ryssland där ”ryssar stått upp och sagt att de inte vill gå ut i krig mot Ukraina”. Om ryssar, till ”vilka vi måste bygga broar”. I sammanhanget blev detta till en önskan om att det är ”vi” i meningen Sverige och den svenska regeringen, den svenska staten, som ska bygga dessa broar. Du och jag, Jan och Jonas tillsammans. Visst, det är bra. Regeringen ska avkrävas en annan kurs än den som Bildt stakat ut (fast det gjorde i och för sig inte Sjöstedt). Men det finns inte ens en enda idé om att arbetarrörelsen också ska göra något på egen hand! Arbetarrörelsen och svensk borgerlighet har inte och kommer inte att i huvudsak ha samma vänner i Ryssland när det gäller motståndet mot Putin och hans närmaste partners av oligarker. När Björklund sedan säger att ”Sverige har varit drivande (Carl Bildt) för en ganska tuff linje mot Ryssland”, håller Sjöstedt med och menar att detta har varit helt nödvändigt.

Under valrörelsen slutskede i september betonade Sjöstedt två gånger i partiledarintervjun att Ryssland hade allt ansvar för krisen i Ukraina. Sverige/EU/USA/NATO var helt oskyldiga i sammanhanget. Då tänkte jag att hans inlägg var taktiskt betingat, att han inte för allt i världen ville att Vänsterpartiet än en gång skulle associeras med stalinismens brott.

Nu har jag tänkt om. Det löper en blå, om än ljusblå, tråd i hela hans tankemönster. Först till Georgien:

När Rysslands militär gick in i Syd-Ossetien var det inte som på Krim att några gröna gubbar helt plötsligt poppade upp. Inmarschen var en konsekvens av att Carl Bildts nära personliga vän, presidenten och dårliberalen Michail Saakhasvili omringade och flygbombade Sydossetiens huvudort Tschinvali (ett territorium som aldrig i historien har varit kontrollerat av en georgisk statsbildning). Bildt klampade då som nu in som en klumpig med vredgad trumpetande elefant i diplomatins glashus genom att kalla ryssarna för nazister och ensam i Europa påstå att det var Kreml som startat kriget (där förlorade han för övrigt sin chans att nå den åtråvärda posten som EU:s utrikesminister). Alltså raka motsatsen till dagens Krim där det var Ryssland som var angripare. När det begav sig sa för övrigt Sjöstedt att han och Carl Bildt var helt överens när det gällde det georgiska kriget.

Carl Bildt och Michail Saakhasvili när de tillsammans föll i drömmar om framtiden

Sedan till Ukraina som är en komplex historia. Se också två tidigare längre artiklar som jag skrivit i frågan.1 & 2 . Här hittar du också en länk till en artikel om olika kapitalintressen i Ukraina före Janukovytjs fall som Benny har skrivit. Bortsett från den ekonomiska krisen i Europa bottnar Ukrainas kris först och främst i en ekonomisk och social kollaps för den statsbildning, där kapitalistiska predatorer, oligarker, hänsynslöst och genom våld, korruption och politisk makt själva roffat åt sig de oerhörda värden och tillgångar som var gemensamt ägda (visserligen under kommunistpartiets kontroll) före självständigheten 1991.

I Väst-Ukrainas folkliga uppror, Majdan, mot Viktor Janukovytj fick reaktionära nationalister och rena fascister tragiskt nog övertaget med en helt dominant roll för sina paramilitära ”sotnis”, vilka de nya högerinriktade EU-vänliga nyliberalerna utnyttjade till att själva tillskansa sig makten. De ukrainska reaktionära nationalisterna fick också en viss roll i regeringen, men skaffade sig framförallt ett stort inflytande genom sina egna paramilitära bataljoner, varav flera blev den nye presidenten Petro Porosjenkos stormtrupper när denne i våras iscensatte sin militära kampanj i nordöst och sa sig kunna göra slut på ”terroristerna” på bara en vecka.

En del av fascisternas Azovbataljon

I denna svaga statsbildning är det uppenbart att det kapitalistiska Ryssland agerat aggressivt för att som man ser det försvara den egna statsbildningen. Annekteringen av Krim gjordes av militärstrategiska skäl. Det militära stödet till ”folkrepublikerna” i Luhansk och Donetsk kanske inte i första hand syftar till samma annektering som för Krims del, utan handlar snarast om att utöver starkare förhandlingskort få en mer eller mindre regionalt självständig buffertzon.

Men det är lika uppenbart att EU/USA och därmed Sverige som stat agerat aggressivt. Stora pengar, politiker, utbildningsprogram och massvis med rådgivare från Väst (som Carl Bildt) spelade en stor roll för att ge nationalisterna övertaget på Majdan. Ekonomiskt stöd från EU/USA och löften om stöd från IMF har också hjälpt den regering som bildades att överhuvudtaget överleva. Alla vet hur USA lobbade och lyckades med att få sin kandidat Arseniy Yatsenyuk till premiärminister – i stället för den oprövade boxaren Vitali Klitschko. EU/USA/ har också hela tiden signalerat grönt flagg för Porosjenkos militära kampanj mot ukrainaryssarna och accepterat det stora inflytandet för fascister vid fronten mot Donbass. En för denna typ av uppgift trovärdig tidning, Financial Times, har pekat ut Carl Bildt som en hök i sammanhanget. Exakt vad han har slagit ner på vet vi inte. Men snabba resor stup i kvarten till Kiev, helt utanför riksdagens kontroll, har varslat oss om en möjlig roll som kurir för Washington.

Det var genom en famös buggning av USA:s sändebud, Victoria Nuland, vi fick reda på på att ”EU kunde dra åt helvete” och att  det var USA:s kandidat Arseniy Yatsenuk som skulle bli Ukrainas näste premiärminister. Så blev det också.

I bakgrunden finns också NATO:s oavbrutna inringning av Ryssland med nya baser, nya raketramper, nya upprustade nationella arméer samordnade med de gamla styrkorna. Så här ser tidtabellen ut för den snabba expansionen med nya medlemmar i militäralliansen NATO: Tyskland (1990) ;Tjeckien (1999); Polen (1999); Ungern (1999);Bulgarien (2004);Estland (2004);Lettland (2004); Litauen (2004); Rumänien (2004); Slovakien (2004); Slovenien (2004); Kroatien (2009); Albanien (2009). Flera andra som Georgien (och Ukraina) finns med på turlistan. I jämförelse med NATO är Ryssland militärt en dvärg. Det är inte för inte som Putin då och då påminner världen om att Ryssland är en kärnvapenmakt.

Jag tror faktiskt inte att det finns någon vettig människa som tror att inte USA skulle känna oro för sin säkerhetspolitik hemmavid om Ryssland fick med sig Mexico, Kuba och Kanada i en militär koalition med gemensamma militära resurser riktade mot ”land of the free, home of the brave”. Nog skulle Vita Huset agera om ryska spetsnaztrupper tränades på Kanadas kuststräcka vid  De stora sjöarna…

Det associationsavtal mellan Ukraina och EU som den nya regimen i Kiev vill genomföra är inte heller ett simpelt frihandelsavtal. Där sägs också att parterna ”ska främja en gradvis konvergens i utrikes- och säkerhetsfrågor i syfte att Ukraina alltmer ska engageras i det europeiska säkerhetsområdet”. Avtalet kräver att parterna ”gör fullt och snart bruk av alla diplomatiska och militära kanaler mellan sig”.

När Sjöstedt därför väljer att ensidigt ge Ryssland ansvaret för krisen i Ukraina och när han (och Hans Linde) öppet talar om ett ”ökat säkerhetspolitiskt hot från Ryssland” vilket ”långsiktigt kräver mer pengar till försvaret så att vi kan försvara vårt territorium” gör han faktiskt samma sak som de tyska socialdemokraterna en gång inför den egna borgarklassens krigshets åren för Första världskriget. Han överger arbetarrörelsens antimilitarism. Den som 1905 bidrog till att för Oscar II göra ett anfallskrig mot Norge omöjligt. Sverige är en del av problemet. Vår stat, vår regering, har bidragit till att regeringen i Kiev valde att gå på krigsstigen i stället för att lösa motsättningarna i det egna landet med sociala och politiska reformer.

När det gäller den här krisen ligger ansvaret både hos Ukrainas inhemska rövarkapitalister, hos det imperialistiska Ryssland och hos Västvärldens imperialism. Karl Kautsky, den tyske socialisten, sa en gång att vår främsta uppgift som socialister inför och under ett krig mellan imperialister, det är angripa vår egen borgarklass och till och med verka för dess eget nederlag. ”Vår egen borgarklass”, det är i dag den kapitalistklass, sammantvinnad med sina själsfränder i EU/USA, som i Sverige dag för dag driver fram en allt större rysskräck och som syftar till att få Sverige till fullvärdig medlem av NATO.

Jonas Sjöstedt ska peka finger inte bara åt Putins Ryssland utan åt samtliga de kapitalintressen och rörelser som bär ansvaret för detta reaktionära krig där det bara finns en enda förlorare, vanliga arbetande människor i Europa och Ryssland. Han ska peka finger också åt EU:s och NATO:s medlemsstater, åt USA och åt den svenska statens roll.

Men samtidigt, som jag understrukit i en tidigare blogg:

”Utan att ha ett endaste ord till övers för Putins regim eller de politiska grupperingar och ledare som leder det ukrainryska motståndet mot Kievs militära offensiv i östra Ukraina, det är en samling av reaktionära nationalister, storryska galningar, nostalgiska stalinister, är det samtidigt uppenbart att det inte är ukrainaryssarna som använder stridsflyg, tungt artilleri och skjuter Gradraketer över Kiev. Det är Kiev som använder tunga vapen mot sitt ”eget folk” i Donetsk och Luhansk. Tusentals civila har dödats. Inte i Liev. Utan i Donbass. Snart sjuhundratusen människor har flytt. De flesta till Ryssland. Inte till västra Ukraina. Det är också uppenbart att det finns en ryskukrainsk mycket stor minoritet som i allt, från språk till religion, men också i historien och inte minst då i ”Det stora fosterlandskriget” mot tyska och ukrainska nazister, känner sig som hemmahörande i en rysk nation och som, utan att ha förtroende för det väpnade upproret, ser med allt från misstro över till skräck, när det gäller Kievs försök att lösa motsättningarna mellan dem och den nya regimen med hjälp av tunga militära maktmedel. För många av oss kan det verka som en bagatell, men striden mellan den ortodoxa patriarken i Moskva, vilken har stöd av ryskukrainare (och Putin) och den i Kiev, i vars krets Ukrainas president Petro Porosjenko är en av de hängivna församlingsmedlemmarna, är ett djupt sår som vanvettigt nog delar två så närstående folkgrupper.” För de ukrainska nationalisternas del handlar kriget om att konstituera, att skapa, en dominant ukrainsk nationalism även i de ukrainryska delarna av den nya självständiga statens territorium. Regioner som aldrig någonsin tidigare i historien kontrollerats av en ukrainsk statsbildning.

Avslutningsvis undrar jag över hur andra vänsterpartister ser på Jonas Sjöstedts politiska samsyn och gemyt med Jan Björklund. Är hans uppfattning verkligen diskuterad och förankrad i tidigare kongressbeslut eller i politiska resolutioner från den sittande partistyrelsen? Hade CH Hermansson verkligen fel om den svenska statens klasskaraktär? Är detta partiets nuvarande ståndpunkt.

Om inte, är det  dags för en riktigt  grundlig diskussion inför er nästa partikongress!

 *****

När jag googlade runt och letade efter CH Hermanssons minnesord vid Stalins död hamnade jag plötsligt på en artikel repriserad hos marxistarkiv.se skriven av Björn Hallberg. Det var en kort förenklad genomgång av SKP/VPK:s historia fram till 1976. Den var bra men med ett grovkalibrigt språk färgat av en mer upprorisk tidsanda. Faktiskt satt jag en liten stund och funderade över vem denne Björn Hallberg kan ha varit. Men plötsligt ramlade det ner en pollett. Det var ju jag själv som en gång hade skrivit detta. Björn Hallberg var en av mina pseudonymer under dessa år. Bengt Roswall en annan. Varför? Jo, jag skrev så mycket att vår ”partipress” tyckte att det skulle se bättre ut med lite variation på konfekten. Ett tips. Läs den. Faktiskt riktigt bra: Vad har Vpk uppnått?.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Global recession eller värre?

På nytt hörs skrämda röster i finansvärlden. Knappt har pratet om att ”återhämtningen är här” hunnit drabbas av tvivlets skuggor och redan sjunker världens börser och råvarupriserna, inklusive priset på olja.
Vart tog den utlovade tillväxten och jobben vägen? Är en ny kris på väg? Det verkar så. För att sammanfatta vad som följer i den här artikeln kan vi säga att mycket tyder på att världsekonomin kan komma att gå in i en ny allvarlig samordnad kris.

De mörka skuggorna på horisonten är många. Det saknas lokomotiv som kan dra världsekonomin med sig i en för kapitalägarna acceptabel tillväxt.
-Kina har av olika anledningar tappat farten och kommer i år att öka sin BNP med bara cirka 7 procent. Det är den lägsta tillväxten sedan krisen i landet 1990. Under finanskrisen 2008-2011 höll Kina uppe mycket av tillväxten i världen och drog hela lasset tack vare den omfattande importen av råvaror.
-Brasilien kan inte ensamt spela en ledande roll, inte ens som en del av de så kallade Bric-länderna. Speciellt inte i dag eftersom landet är inne i en recession för andra kvartalet i rad.
-I USA ser ekonomerna ett hopp. Som enda land i OECD, tillsammans med Tyskland, har USA:s BNP passerat nivån före finanskrisens utbrott 2007. Ändå är det tveksamt om USA ska kunna ge världsekonomin den draghjälp som det gett många gånger förr.
-Eurozonen vill experterna helst glömma bort. Till och med Tyskland har en tillväxt som närmar sig nollstrecket och resten av kontinenten är till större delen redan inne i en recession som riskerar att utvecklas till ett ”japanskt syndrom”, det vill säga en deflation med alla konsekvenser det för med sig. De nyliberala regeringarnas åtstramningspolitik skapar en social katastrof för kontinentens arbetande befolkning. Det som presenteras som den ”enda vägen” bär rätt in i fördärvet.
Flera faktorer samverkar just nu i riktning mot en globalt utbredd recession som kan bli något ännu värre. Det är utvecklingen i de tre huvudsektorerna av världsekonomion, USA, Kina och Europa, som kommer att avgöra den närmsta framtiden.

Vilken väg går Kina?
Enligt den kinesiska regeringen kommer tillväxten att stanna vid 7,3 procent för innevarande år. Det är den lägsta takten sedan 1990 och anses ligga under den nivå som krävs för att antalet jobb som skapas klarar av befolkningstillväxten. I decennier har den ekonomiska tillväxten legat över 10 procent och tillsammans med landets enorma storlek har det spelat en stor roll för världsekonomin. Nu kan det vara slut på det. Den största boomen i landet är sedan flera år nybyggandet av kontor och lägenheter. En stor överkapacitet har byggts upp och nu står mer än 10 miljoner nybyggda bostäder tomma. Försäljningen av bostäder har sjunkit med 11 procent hittills i år.

Den kraftiga nedgången i byggbranschen skapar stora problem för resten av ekonomin. Stålproduktionen och cementtillverkning lider nu av stor överkapacitet som i sin tur kan sprida sig till andra sektorer. Det innebär också att länder som Brasilien drabbas hårt eftersom exporten till det råvaruhungrande Kina varit den principiella drivkraften i Brasilien, som nu i stället möter hård motvind.
För att hålla tillväxten uppe, trots den industriella överkapaciteten och hushållens låga konsumtion, har ledarna i Peking släppt loss en flod av krediter över landet för att stimulera de regionala myndigheterna att investera i infrastruktur, vilket ofta resulterar i broar till ingenstans eller blänkande köpcentra utan kundunderlag.
Baksidan på de finansiella stimulanspaketen är en allt större skuldsättning, både offentlig och privat. Den totala skulden har gått upp från 147 procent av BNP 2008 till 251 procent i juni i år. Det är inte bara högt, det är extremt högt och många lån som nu ligger ute kommer inta att kunna betalas tillbaka. Speciellt eftersom det redan råder deflation i Kina, vilket automatiskt gör tagna lån mycket mer kostsamma att betala tillbaka. Grossistpriser för industrivaror har enligt Financial Times sjunkit i 32 månader i följd.
Utan den kinesiska centralmaktens enorma reservvaluta i dollar skulle antagligen det kinesiska banksystemet explodera under de osäkra lån som getts till både offentlig och privat verksamhet. Men det kommer Peking att göra allt för att undvika även om det innebär att stora mängder lån avskrivs och förs över på centralbudgeten. Det är dock en kortsiktig lösning som släcker elden med nytt bränsle. Den aktuella situationen av extrem överkapacitet i flera av de tunga industribranscherna kan inte lösas med penningpolitik. Därför kan statsledningen bara skjuta krisen framför sig. Vilket alltid är något jämfört med situationen i Europa.

Återhämtning utan jobb.
I USA har industri och finans kommit över krisen som tog fart 2007 på ett bättre sätt än i Europa. Skillnaden heter stimulanspolitik kontra åtstramningspolitik. Medan eurozonens BNP fortfarande ligger under nivån 2007 kunde USA redan 2011 komma tillbaka till nivån 2007 för att sedan nå index 107,3 andra kvartalet 2014 om index börjar med 100 första kvartalet 2008.
Samtidigt har produktionskostnaderna för den amerikanska industrin minskat sedan 2008 främst tack vare de sjunkande oljepriserna. USA har på några år blivit en lika stor oljeproducent som Saudiarabien tack vare den extremt miljöovänliga frackingmetoden. Men det är inte hela orsaken. I kostnaderna för kapitalet ingår också de arbetandes löner och där har vi sett en utveckling sedan 2007 som slår alla andra större ekonomier på fingrarna ur kapitalets synpunkt.
USA är det enda land i OECD där genomsnittsinkomsten ökat från 2007 till 2013 samtidigt som medianinkomsten minskat. Medianen är den lön som ligger mitt på skalan med lika många löntagare under som över. Kombinationen högre genomsnitt med lägre median har bara en förklaring: en allt mer ojämlik fördelning av inkomsterna. Från 2007 till 2013 har medianinkomsten i USA sjunkit från 53 000 dollar till 46 700 dollar. Det vill säga att mer än hälften av de lönearbetande i USA har fått se sina realinkomster minska de senaste sex åren.
Trots det har genomsnittsinkomsterna stigit. Det vill säga att den lilla eliten i toppen, omkring tio procent av befolkningen, har tagit till sig så stora inkomstökningar att det mer än väl upphäver att 90 procent fått lägre eller stagnerande inkomster. Eftersom BNP i USA ökat snabbare än de stagnerande/sjunkande lönerna har vinsternas andel av det producerade mervärdet ökat kraftigt det senaste årtiondet. Tusentals miljarder dollar har omfördelats från de arbetande till kapitalägarna i landet. Från början av 90-talet till i dag har de rikaste 3 procenten av befolkningen ökat sin andel av de samlade rikedomarna från 44,8 procent till 54,4 procent medan 90 procent av innevånarna sett sin andel sjunka från 33,2 procent till 24,7 procent.
Vart tar kapitalet vägen? Om det investeras produktivt skulle det synas i form av fabriker, transportmedel och allmän infrastruktur. Men en allt större del av vinsterna används inte till nyinvesteringar utan till utdelning till ägare av aktier och andra värdepapper. Den enorma ansamlingen av rikedomar i den högsta toppen av samhället är bevis på hur vinsterna används. I stället för att investeras placeras rikedomarna i den finansiella karusellen och bidrar till ständigt återkommande spekulationsbubblor som periodvis exploderar i finansiella kriser.

Bilden av ett USA som återhämtar sig efter krisen är inte fullständig. Visserligen har den officiella arbetslösheten minskat. Men antalet personer sysselsatta har bara ökat i måttlig omfattning. Hemligheten är att ett stort antal av de som blev arbetslösa under krisen 2008-11 aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden och försvann ut ur statistiken. Det syns på sysselsättningsgraden, det vill säga hur stor del av befolkningen i aktiv ålder som har ett jobb. I januari 2008 var 66,2 procent av de i aktiv ålder sysselsatta. I juni 2014 var siffran nere i 62,7 procent. Vi talar alltså om 4-5 miljoner personer som inte fick del av ”återhämtningen”.
Låga investeringar i framför allt infrastruktur och den allt ojämnare inkomstutvecklingen innebär att de amerikanska hushållen inte kan fungera som den motor för världsekonomin som de gjorde innan kraschen 2008. Det var en boom byggd på allt större individuell skuldsättning. Det reptricket går inte att upprepa för tillfället eftersom de flesta fortfarande sanerar sina skulder. Så även om USA:s ekonomi håller högre fart än Europa och Japan kommer Uncle Sam inte att kunna dra med sig resten av världsekonomin i ett nytt uppsving inom de kommande kvartalen.

Utveckling av medianlön och genomsnittslön 2002-2012. Utvecklingen i USA är unik. Medianen har minskat medan genomsnittet ökat. Det visar på den extrema ojämlikheten i fördelningen av inkomsterna.

Ett modernt Atlantis?
Enligt många experter i finanspressen är Europa på väg att möta samma öde som det mytomspunna Atlantis. Inte riktigt försvinna i havets djup, men falla samman som ekonomisk stormakt.
Tillväxten i eurozonen som helhet ligger nära noll, inflationen håller på att gå över i deflation och närmare 30 miljoner personer är arbetslösa. I stort handlar det om en kris som tillverkats av kontinentens nyliberala politiker. Ett enda recept har skrivits ut till alla länder –åtstramning och åter åtstramning.
Till och med finansdrakar som Financial Times och The Economist varnar för att den ekonomiska politik som påbjuds av Bryssel och dikteras av den tyska regeringen ska leda till en deflationistisk spiral och en depression. Sex år av nyliberal åtstramningspolitik förklarades ha två huvudmål. Resultatet av den förda politiken är det rakt motsatta till de officiellt uttalade målen.
-Sänkta skatter och utgifter för företagen och minskade offentliga utgifter skulle leda till ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Resultatet blev det motsatta. Med ett par undantag är nu hela eurozonen nere i nolltillväxt eller recession. Närmare 30 miljoner arbetslösa vittnar om vad som skett med jobben tack vare sex års svångremspolitik.
-De offentliga skulderna skulle saneras med åtstramning av medlemsstaternas utgifter. I stället har politiken drivit hela kontinenten in i nolltillväxt eller recession vilket automatiskt lett till att skuldernas andel av BNP ökat.

De rikas andel av inkomsterna har ökat i alla större industriländer.

Vad ska man kalla politiker som driver en politik som leder till motsatt resultat än de uttalade målsättningarna? Okunniga amatörer eller kanske rent av korkade? Men det finns en alternativ förklaring. De uttalade målsättningarna är kanske inte de verkliga målsättningarna.
I land efter land driver regeringarna i Europa samma linje –minska de statliga utgifterna, jaga de arbetslösa med blåslampa, ge gåvor till företagen och hålla kapitalägarna skadelösa från de sanslösa risker och spekulation som de ägnat sig åt. Att med alla medel minska statsskulden är inget annat än att med alla medel se till att ägarna av statsskulden går oskadade ur krisen. De banker, fonder och stenrika individer som har stora poster av statsobligationer ska betalas till fullo om det så leder till recessioner, depression och djup social kris. Grekland är det laboratorium där politiken testas till fullo för att se var gränsen går innan det sker en social explosion.
Att de rika inte lider någon nöd av krispolitiken bevisar EU-kommissionens rapport om skatteflykten inom Europa. Varje år sedan 2008 förlorar de europeiska staterna ett tusen miljarder euro i skatteintäkter på grund av bolags och rika individers skatteflykt till de så kallade skatteparadisen. Där finns de pengar som politikerna säger inte finns när skolor, vårdinrättningar och den offentliga servicen slås sönder av det nyliberala korståget.
Så vad är svaret på frågan i rubriken ovan? Global recession eller värre? Att vi går in i en global recession verkar vara klart. Just nu saknas det ett lokomotiv som kan dra resten av världsekonomin med sig. Om det ska bli värre är mindre en fråga om ekonomi än politik. Om den nuvarande nyliberala åtstramningspolitiken inte ersätts av en mer expansiv ekonomisk politik kommer det grekiska folkets öde att bli norm i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

SVT:s serie om Andra värdskriget: ”Kalle Anka i skön förening med krigsromantik och hjältedyrkan”

Åsa Linderborg får i Aftonbladet nära nog dåndimpen när hon tittar närmare på Björn Ulvaeus` historieskrivning om invandringen till den nordamerikanska kontinenten. Jag är mer än förstående, ledsamt nog, eftersom Ulveaus är ute i ett gott syfte. Han vill dra sitt strå till stacken i kampen Sverigedemokraternas syn på invandrare.


Samtidigt har jag själv fått en mindre dåndimp av en serie om ”Världskrigen” som SVT just nu lägger ut på bästa sändningstid, repriserar flitigt och dessutom ger stort utrymme på SVT-Play. Där förklaras Andra världskriget mest som en kamp mellan olika personligheter som Hitler, Churchill, Mussolini, Toja, De Gaulle, Roosevelt, McArthur, Patton och Stalin. Kommentatorer är blodbesudlade språkrör för den angloamerikanska imperialismen, Colin Powell, Donald Rumsfeld och John Major. Den enda synpunkt av värde i alla dessa avsnitt är att det förra seklets två världskrig kan ses som ett enda sammahängande krig. Om än med stora förändringar.


Soldater från Röda Armén i försvaret av Stalingrad

För trettio år sedan hette det vid många akademiska institutioner att den idealistiska, personfixerade historieskrivningen i grunden hade besegrats av Karl Marx och hans utgångspunkt om en materialistisk historieuppfattning. Samhälleliga, ekonomiska förändringar skulle komma först. Ideologier, kungligheter och starka politiker skulle sedan flätas samman med dessa. ”Ingen erkänd och respekterad historieskrivning skulle längre vara möjlig utan detta perspektiv”, hette det från universitetens historiska lärosäten. En uppfattning som delades oavsett politiska uppfattningar i stort. Men uppenbart var detta önsketänkande. SVT:s serie är en katastrof om vi vill ”lära oss av historien”. Jag skulle förmoda att den också används i våra skolor.

I det sena 1800-talets nyromantiska och nationellt förtätade miljö kunde rivaliteten mellan folkkära historiker som Erik Gustav Geijer och Anders Fryxell handla om huruvida det var kungamakt eller adeln som skulle lovsjungas. I vårt nya sekel kommer debatten att handla om det var Hitlers eller Stalins respektive ”ondska” som var värst och huruvida det var Churchill eller Roosevelt som hade störst betydelse för de allierades seger…

Under Kubas uppror mot Spanien 1895 exploderade den amerikanska kryssaren SS Maine i Havannas hamn. Hearts gula press gav omedelbart Spanien skulden.

Serien är producerad av A&E Television Network LCC som i dag huvudsakligen ägs av Disney-ABC TV Group och Hearst Corporation. Den når ut över stora delar av världen under namn som History Channel. Det väldiga mediahuset Hearst är känt för sin grundares (William Randolph Hearst) ”gula journalistik”, det vill säga skandalblaskor och hysterisk krigsaktivism på löpsedlar och i svarta rubriker. Gamla ådror med boulevardjournalistik och vurm för den egna imperialismen som rinner lika friskt i dagens globala koncern.

Kalle Anka i skön förening med krigsromantik och hjältedyrkan blir också det som bjuds när Världskrigen ska förklaras för nya generationer.

Det minsta vi kan begära är att SVT på bästa sändningstid ordnar en seriös debatt om smörjan!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
.

Kurdisk autonomi i Syrien –en kortlivad historia eller fullbordat faktum?

Med sin text om en kurdisk autonomi i Syrien hjälper oss Francesco Desoli indirekt att förstå varför kurderna som strider mot IS i Kobane inte erhåller hjälp från andra kurder, inte heller andra syrier eller från stater som antas stödja den syriska befolkningens resning mot Bachar al-Assads regim. Vi publicerar den här texten därför att den ger intressant detaljrik information om det kurdiska folkets kamp för nationellt självbestämmande. Vi är nödvändigtvis inte överens med författaren i alla slutsatser. Översättningen till svenska från franska har jag gjort.

**********

Från revolution mot regimen till PYD:s hegemoni.

Av Francesco DESOLI *

De syriska regionerna med en kurdisk majoritet har gåt sin egen väg i den syriska krisen. Under 2011 deltog många unga kurder i den fredliga revoltrörelsen mot regimen i Damaskus genom att visa solidaritet och samordning med övriga regioner i landet. Från hösten 2011 med den tilltagande militariseringen av revolten deserterade ett visst antal kurder från den reguljära armén och anslöt sig till det väpnade motståndet.
Men under 2012 minskade antalet nya kurdiska rekryter till miliserna på grund av två faktorer: den officiella oppositionens vägran att erkänna den kurdiska minoritetens rättigheter och det ökade inflytandet för olika kurdiska partier över den folkliga proteströrelsen.

Å ena sidan tillät den syriska regimen det kurdiska partiet PYD, syrisk bransch av det turkiska arbetarpartiet PKK, att återkomma till Syrien för att kontrollera och neutralisera upprorsrörelsen.
Å andra sidan försökte ett antal mindre kurdiska oppositionspartier i exil i irakiska Kurdistan att få ungdomsrörelsen att omfatta deras ideologi och krav. I oktober 2011 bildade sexton partier, under ledning av Kurdiska demokratiska partiet PDK, det kurdiska nationella rådet KNC i syfte att skapa en motvikt till PYD.
PDK förhandlade fram en uppgörelse om en delning av makten mellan KNC och PYD, som skrevs under i staden Irbil i juli 2012. Ett avtal som aldrig omsattes i praktiken. Tack vare sin solida partihierarki och medlemmarnas militära erfarenheter blev PYD snabbt det dominerande partiet i de syriska regionerna med kurdisk majoritet.
Samtidigt drog regimen i juli 2012 tillbaka sina säkerhetsstyrkor från landsbygden och mindre städer i den kurdiska regionen för att sätta in dem i Damaskus, Aleppo och andra strategiska zoner i landet.
Med regimens indirekta godkännande ockuperade PYD det maktvakuum som uppstod, tog kontroll över militära anläggningar och administrativa byggnader som övergetts och halade centralmaktens symboler. Men den syriska regimen behöll ändå kontrollen över vissa strategiska platser i guvernörskapet Hassakeh, vissa centrala stadsdelar i Qamishli, inklusive flygfältet och gränsposteringen till Turkiet, liksom vissa stadsdelar i Hassakeh och två militärbaser.

Under 2013 kunde YPG, PYD:s militära gren, i en rad för det mesta segerrika slag mot skilda arabiska oppositionsgrupper och mot ISIS utöka sin kontroll över flera zoner i guvernörskapet Hassakeh som Ras el-Ein, Tel Tamer, och Yaroubiyeh
Det irakiska PDK, i sin strävan att behålla ett inflytande i det syriska Kurdistan, reagerade med att stänga gränsen mellan Syrien och det irakiska Kurdistan i syfte att isolera PYD ekonomiskt och tvinga partiet att förhandla om en reell fördelning av makten. PYD lyckades dock stå emot trycket tack vare en bibehållen handel med resten av Syrien och genom att i slutet av 2013 öppna upp en handelsväg med Irak via gränsposteringen i Yaroubiyeh.
I sin kamp för att dominera politiskt tvekade inte PYD att använda alla tillgängliga metoder för att eliminera eller marginalisera sina politiska rivaler. I en rapport från 8 juli 2014 har Human Rights Watch dokumenterat en rad brott mot de mänskliga rättigheterna i områden under PYD:s kontroll. Under de senaste tre åren har nio politiska motståndare till PYD dödats eller försvunnit undre ouppklarade omständigheter. Dussintals andra motståndare har utvisats till det irakiska Kurdistan utan rätt att återvända. Vid flera tillfällen har partiets säkerhetsstyrkor med våld slagit ned oppositionspartiers demonstrationer. Dessa allvarliga handlingar förblir dock begränsade i jämförelse med den syriska regimens massiva repression.

Ett embryon till kurdisk autonomi.

Försäkrad om sin starka kontroll över de kurdiska regionerna utropade PYD i november 2013 bildandet av tre autonoma kantoner i norra Syrien: i Jazira (nordliga halvan av guvernörskapet Hassakeh), i Kobane (en kurdisk enklav nordost om Aleppo) och i Afrin (nordväst om Aleppo).

Befolkningen i de tre autonoma zonerna uppgår till cirka en och en halv miljon personer. Varje autonom kanton har upprättat en utvecklad administration med kommittéer, informellt benämnda ”ministerier”, för försvaret, hälsovården, utbildningen, arbetsmarknaden och det sociala.
På lokal nivå har varje by och stad en kommitté med benämningen ”Folkets Hus” (beit al-shaab/mala gal) som ansvarar för den lokala administrationen. I städerna sköter en stödkommitté(majlis ighathi) och en hälsokommitté (majlis sahhio) var för sig distributionen av humanitär hjälp från olika håll och hälsovården, i synnerhet första hjälpen till krigsskadade.
Men bakom denna organisatoriska fasad gömmer sig en mer komplex verklighet. De flesta offentliga inrättningarna som hälsocentraler, skolor och sjukhus, sköts ännu till viss del av den syriska regimen. De finansiella resurser som PYD har räcker inte till för den offentliga administrationens utgifter och till löner åt funktionärerna som alla kommer från Damaskus. Sjukhusen erhåller fortfarande små mängder av läkemedel från det syriska hälsoministeriet, oftast gåvor från Världshälsoorganisationen. De ansvariga i det offentliga tvingas därför att jonglera mellan de två myndigheterna: regimens departemensthierarki och PYD:s autonoma administration. De tvås skilda regler och krav skapar ibland spända tvister.

I november 2012 beslutade exempelvis PYD att införa undervisning av kurdiska språket i skolorna. Utbildningsdepartementet i Damaskus fördömde beslutet och stängde de berörda skolorna. Flera lärare avskedades för att ha undervisat i kurdiska i offentliga skolor. Hur som helst fortsatte flera av dem att undervisa som frivilliga. Administrationen i kantonen Jazira förbereder nya skolböcker för undervisning i kurdiska för skolåret 2014/2015. Skolornas direktörer samarbetar i hemlighet med initiativet eller är tvingade att acceptera skolprogrammen. För att återvinna åtminstone ett stöd från delar av den kurdiska befolkningen föreslog regimen i december 2013 att införa undervisning i det kurdiska språket på universiteten.
Överlappningen mellan skilda myndigheter eller avsaknaden av en ansvarig myndighet syns även inom andra sektorer. Så har PYD exempelvis infört ett nytt juridiskt system med två rättsnivåer (vanliga domslut och allvarligare brottsmål) och påbörjat en revision av den syriska lagstiftningen. Det har skapat en viss förvirring och flera lagexperter skiljer sig i uppfattningen om vilka lagar som gäller för tillfället. Däremot fungerar kontoren för fastighetsregistret fortfarande och hyreskontrakt registreras fortfarande i enlighet med den syriska statens rutiner.
Tillstånd att starta en kommersiell aktivitet eller en privatklinik godkänns av de lokala kommittéerna och de kurdiska säkerhetsstyrkorna, medan apotekare, ingenjörer och läkare fortfarande måste kunna visa upp ett diplom eller en licens erkänd av regimen i Damaskus för att kunna utöva sitt yrke.


För bilar finns det två parallella system. De äldre fordonen behåller de gamla registreringsskyltarna medan nya fordon registreras med en ny typ som tillverkas lokalt och med arabisk och kurdisk text.
Oavsett vilken myndighet som övervakar den offentliga servicen har kvalitén på servicen försämrats kraftigt sedan 2010 inklusive i regioner som inte drabbats direkt av kriget. Många läkare, sköterskor och professorer har flyttat till Damaskus eller kustregionen eller lämnat landet. De flesta sjukstugorna på landsbygden har stängts. Av de fyra offentliga sjukhusen i guvernörskapet Hassakeh har en delvis förstörts och två fungerar med reducerad kapacitet. En stor del av befolkningen tvingas vända sig till den privata sektorn inklusive för enkel kirurgi som benbrott eller kejsarsnitt.
I kantonen Kobane är situationen ännu värre. Där finns inget offentligt sjukhus, bara två små privata sjukhus.

PYD / YPG : Från en tredje rangens kraft till en bastion mot IS

Inom ramen för den syriska krisen har PYD och dess väpnade gren YPG från första början haft en särskild position.
Under 2012 och 2013 var konfliktens principiella dynamik den väpnade kampen mellan regimen och den arabiska oppositionen. PYD/YPG bildade ett sorts tredje läger i utkanten av konflikten.
Å ena sidan tillät PYD:s kyliga samförstånd med regimen att undvika bombningar och statens repression och att hålla flygförbindelserna med Damaskus och den syriska kustregionen öppna.
Å andra sidan innebar avstånden och bristen på förtroende till den arabiska oppositionen att det inte övergick i öppen konflikt annat än i vissa regioner med en blandad befolkning av araber och kurder. Men sedan hösten 2013 har IS visat sig vara en reell och beslutsam motståndare till PYD/YPG.
Efter ett tillfälligt lugn under första halvan av 2014 har IS sedan sommaren attackerat på nytt. De extraordinära erövringarna i Irak, speciellt i Mosul och Tikrit, gav IS nya vapen, finansiella medel och nya rekryter.

I juli 2014 startade IS en våldsam offensiv mot kantonen Kobane och invaderade flera byar innan de drevs tillbaka. I september startade en andra offensiv som lyckades förstärka den militära omringningen av den kurdiska enklaven men för närvarande har offensiven stoppats upp i stadens utkant.(texten skrevs innan IS tog sig in i Kobane, m.anm.)
I nordöstra Syrien har IS kraftigt utökat sitt territorium på bekostnad av den arabiska oppositionen (Deir ez-Zor) och den syriska regimen (Raqqa och Hassakeh) men utan att kunna besegra YPG:s försvarsstyrkor.
Tvärtom har YPG, efter Peshmergas (irakiska Kurdistans militärstyrka) reträtt inför IS i början av augusti, kunnat ingripa i Irak där man kunde spela en avgörande roll för bryta inringningen av berget Sinjar och etablera en kontroll av en lång del av den syrisk-irakiska gränsen.
YPG:s soliditet beror av flera faktorer. Två år av väpnad konflikt, först med flera grupper i den arabiska oppositionen och sedan mot IS har lärt YPG känna sina motståndare och att förbättra sin militära kapacitet. En rad av militära framgångar under 2013 stärkte moralen. Dessutom innehas de flesta nyckelposterna i YPG av veteraner från PKK med syriskt eller turkiskt ursprung med decennier av erfarenhet i gerillakriget mot den turkiska armén.
Om motgångarna i kampen mot IS i Kobane visat vissa av YPG:s begränsningar i den omringade staden har det samtidigt gjort det möjligt att rekrytera frivilliga kurder i Turkiet och att uppnå ett indirekt stöd i form av flygunderstöd från väst.

Regimen och PYD : allierade taktiskt, motståndare strategiskt?

Trots det yttre skenet är relationerna mellan PYD/YPG och den syriska regimen komplexa och under permanent förändring. Dessa båda politisk/militära aktörer uppträder på en och samma gång som taktiskt allierade och strategiska motståndare. För tillfället kan inte kurderna riskera en öppen konflikt med regimen med de oundvikliga bombangrepp som skulle krossa deras regions stabilitet och infrastruktur.
Regimen för sin del kan inte tillåta sig att öppna en ny front som skulle motverka den propagandistiska retoriken om en ”nära seger” och ”skyddet av minoriteter”. Men i privata samtal medger många medlemmar i PYD att regimen aldrig kommer att erkänna kurdernas nationella rättigheter och att om regimen skulle vinna kriget mot den arabiska oppositionen och IS kommer den förr eller senare att återta kontrollen över de tre autonoma kantonerna.

Flera tecken de senaste månaderna bekräftar den strategiska klyftan. PYD fördömde presidentvalet 3 juni 2014 och förhindrade valet i regionerna under dess kontroll. Regimen vägrar att skriva in den kurdiska minoritetens rättigheter i konstitutionen och att utnämna en kurd till guvernör i Hassakeh.
Det har förekommit flera sammandrabbningar med döda och skadade mellan miliser lojala med Assad och de kurdiska styrkorna på gatorna i Qamishli och Hassakeh.
Även om PYD/YPG aldrig angripit regimen har de heller aldrig lämnat över zoner till regimen som de tagit i strid med den arabiska oppositionen.
Regimen har förlorat en rad militära baser i guvernörskapen Raqqa och Hassakeh, det militära flygfältet i Deir ez-Zor är hotat (har senare fallit. m.anm.) Dess kapacitet att utöva sin militära styrka i nordöstra Syrien minskar.
I denna instabila situation strävar PYD med alla krafter att erhålla stöd och erkännande från det internationella samfundet, vilket de saknat hittills. Fiendeskapet från Turkiet, irakiska Kurdistan och den syriska oppositionen har påtvingat PYD en sorts diplomatisk isolering de senaste tre åren. En högt uppsatt delegation från PYD gjorde i maj och juni 2014 en rundtur mellan Europas huvudstäder.
Ankomsten av tusentals irakiska flyktingar i distriktet Al Malkiyeh/Derek i augusti 2014 gav PYD chansen att öppna en direkt kommunikationslinje med Förenta Nationerna och Internationella Röda Korset för humanitär hjälp.
Ett stort hinder i vägen för mer nära kontakt med regeringar i väst är närvaron av PKK på listan över internationella terroristorganisationer. Men enligt ansvariga i PYD pågår redan förhandlingar om att ta bort PKK från listan.

En osäker framtid för kurdernas autonomi och för Syrien.

Den främsta frågan för kurderna i Syrien är framtidsutsikterna för deras embryonala regionala autonomi. Är det en korlivad historia dömd att slockna efter stark återkomst av centralregeringen? Eller är det första steget på en lång väg till en reell autonomi, för att inte säga självständighet enligt modellen i det irakiska Kurdistan?

Om mellan september 2013 och maj 2014 regimen i Syrien verkade resa sig gradvis och det inte syntes omöjligt att den skulle vinna tillbaka hela landet så har Mosuls fall och IS rasande framfart kullkastat hela regionens geopolitiska situation.
Irak och Syrien är nu på väg mot en okänd framtid. Ett typexempel: i maj 2014 efter sin begränsade seger i parlamentsvalet verkade Iraks premiärminister Nouri al-Maliki sitta säkert vid makten i ännu fem år. Det tog bara tre månader innan han sattes åt sidan till förmån för en nationell samlingsregering.
En liknande kompromiss i Syrien, med ett utbyte av statschef och en delning av makten mellan regimlojala styrkor, den arabiska oppositionen och kurdiska styrkor, kan på liknande sätt vara den enda lösningen för att forma en kompakt front mot IS och för att hitta en väg ut ur inbördeskriget.
I ett sådant scenario kan PYD/YPG ta tillfället i akt för att uppnå ett erkännande på nationell och internationell nivå och förhandla om villkoren för kontrollen över den kurdiska regionen och en viss grad av autonomi för de tre kantonerna.
Francesco Desoli

* Den här artikeln publicerades i september 2014 i den italienska tidskriften Limes – Rivista italiana di geopolitica, volym 9/14 (« Le maschere del califfo »).
* Francesco DESOLI bor och arbetar i Mellanöstern. Han talar arabiska och följer krisen i Syrien sedan 2012. Han sammarbetar med nätverket Fokus på Syrien.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Irak bryter samman i ett sekteristisk reaktionärt krig

I Irak fortsätter sammanbrottet för den dåraktiga strategi, som ockupationsmakten USA dirigerade eller åtminstone accepterade efter Bush`s invasion av landet. För övrigt med benäget stöd från vår egen Carl Bildt.

Badrbrigaderna på marsch

Under den förre premiärministern Nouri al Maliki skedde i Irak en ursinnig utrensning, i ett blodigt inbördeskrig på religiös grund, av landets sunniter från det mesta av politiskt och ekonomiskt inflytande. Det senaste försöket att reparera detta med en ny ”inkluderande” regering under den nye premiärministern Haider al Abadi ser ut att helt misslyckas. På marken är det shiitiska miliser som Asa´ib Ahl al-Haq, Badr Brigaderna, Kataíb Hezbollah och Saraya al Salama som tilläts ta kommandot och som svarar på IS`s vidriga våld med lika eller nära nog lika hänsynslösa och urskiljningslösa metoder. De försörjer sig själva också genom kriminell verksamhet (utpressning, skatter, stölder av egendom) riktad mot alla som inte är shiiter. För övrigt handlar det om samma miliser som skickat många krigare till Syrien för att där delta som stormtrupper i Bashar Assads terror mot sitt eget folk. Innebörden av detta är katastrofal och förvandlar försöket till militär offensiv mot IS till bokstavlig mot-reaktion. Inte konstigt att USA och Storbritannien denna gång tycks avstå från att skicka in marktrupper. De vet helt enkelt inte, sagt på vardaglig svenska, hur de ska kunna städa upp sin egen skit.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Grekland i väntan på kamp om makten

I Lausanne träffades ett åttiotal socialister den 12-14 september för att diskutera den sociala krisen i södra Europa och vilka politiska perspektiv som öppnas i regionen. Sammankomsten hade organiserats av MPS (rörelsen för socialism) och bland de inbjudna fanns ledande aktivister från Podemos i Spanien, Syriza i Grekland, Sinistra Anticapitalista i Italien, NPA i Frankrike, samt socialister från Schweiz. Själv hade jag nöjet att delta tack vare en inbjudan från en gammal vän som höll i organiseringen av seminariet.
Här under ska jag sammanfatta den förberedande information som gavs om situationen i Grekland och den diskussionsinledning som Antonis Ntavanellos gav. Han är medlem i Syrizas centralkommitté och samtidigt talesperson för DEA (internationalistiska arbetarvänstern), en revolutionär organisation som arbetar öppet inom Syriza.

********

Ett brott mot mänskligheten.

Den sociala och humanitära misär som i dag råder i Grekland är inte ett resultat av en ”osynlig hand”. Inte heller är det resultatet av ”lata grekers” attityder, skattesmitare och korruption. Nej, den djupa sociala krisen och misären är en direkt följd av att de internationella storbankernas intressen satts i förarsätet av den så kallade Trojkan (IMF,ECB och EU). I slag på slag har den grekiska regeringen tvingats driva igenom ”saneringspaket” som i praktiken rivit ned alla sociala skyddsnät i samhället. Det var och är en politik som inte kan kallas annat än ett brott mot det grekiska folket.
Till att börja med har den av Trojkan (med Merkel i spetsen) påtvingade ekonomiska politiken, mitt i en internationell recession och finanskris, kört den grekiska ekonomin i botten.

I sex år har landets ekonomi krympt. Bruttonationalprodukten har minskat från 233 miljarder euro 2008 till 182,1 miljarder euro 2013, det vill säga att fall på 26 procent. Det är en depression med sociala följder som inget land i Europa upplevt sedan trettiotalet.
Det har drivit upp den officiella arbetslösheten till 26 procent och som når 60 procent i gruppen 15-24 år. I realiteten är situationen ännu värre, troligen en bra bit över 30 procent eftersom butiksägare som gått omkull och folk som tappat hoppet och inte letar jobb längre inte finns med i den officiella statistiken.
Samtidigt har den av storfinansen påtvingade politiken lett till den deklarerade målsättningens motsatts: att minska statsskulden. Den offentliga skulden har ökat till 300 miljarder euro och når därmed 200% av BNP, och i takt med att BNP minskar blir statsskulden allt större procentuellt. Den privata skulden, bolagens och hushållens, har samtidigt stigit till 100 procent av BNP. Slutsatsen är enkel trots att den förnekas av Merkel &Co.: det finns inte en chans i , ja ni vet, att det grekiska folket ska kunna betala av statsskulden. Den måste helt enkelt avskrivas om inte Grekland ska reduceras till en europeisk social öken .
För den enskilde löntagaren, den arbetslöse och de fattiga pensionärerna har krisen bokstavligen krossat den sociala tryggheten. Det är svårt att hitta vad att börja med. De som ännu har ett arbete har sett sina inkomster minska med 30-40 % i köpkraft. Via lagstiftning har regeringen drivit ned den lagliga minimilönen till 486 euro i månaden för vuxna heltidsanställda och 411 euro för gruppen 15-24 år. En fjärdedel av alla löntagare tjänar mindre än 500 euro per månad innan skatt. Över hälften, 53,7 %, av löntagarna har en månadslön under 820 euro.
Situationen är naturligtvis ännu värre för pensionärer och arbetslösa. Enligt det grekiska köpmannaförbundet (GSEVEE) är i 40 procent av hushållen minst en person arbetslös. Det motsvarar 1,4 miljoner personer varav bara 9,8 procent har en arbetslöshetsersättning. Enligt samma källa har hushållen i genomsnitt förlorat 39,47 procent av sina inkomster och mer än 40 procent i vissa landsdelar. Regeringens beslut att höja skatterna på nödvändiga varor för allmänheten är brottslig. Den höjda skatten på eldningsolja ledde till att mer än 200 000 hushåll var utan värme den gångna vintern. Många eldsvådor uppstod när folk eldade upp delar av inredningen för att värma sig och många dödsfall av koloxidförgiftning konstaterades.

Inom sjukvården är situationen helt enkelt katastrofal. Budgeten för de offentliga sjukhusen har minskats med 25 % mellan 2009 och 2011 och ytterligare ”reformer” ligger i startgroparna. Det offentligas bidrag till kostnader för läkemedel har minskat med hälften och vissa mediciner finns inte längre att få tag i. Patienter antas ta med sig egna mediciner vid sjukhusbesök. Den kriminella politikens direkta effekter på folkhälsan är påtaglig. Malaria har för första gången på 40 år konstaterats. De sänkta utgifterna för gravida kvinnor har ökat antalet dödfödda barn med 21 % mellan 2008-2011 och barnadödligheten ökat med 43 % mellan 2008-2010.

-Kostnaderna för åtstramningen bärs främst av de vanliga medborgarna i landet som drabbats av de största budgetnedskärningarna någonsin i hälsovården i Europas moderna historia, skriver professor David Stuckler i den ärevördiga tidskriften The Lancet. Det är en sammanfattning så god som någon över den kriminella politik som tvingats på de arbetande och fattiga i landet. Exemplen på den sociala misär som brett ut sig kan mångdubblas men de kan bara förstärka den bild som redan är klar och tydlig.

Ett politiskt jordskalv.

Den ekonomiska och sociala krisen har orsakat ett veritabelt jordskalv på den politiska scenen. Vad som var Europas starkaste socialdemokratiska parti för några år sedan är i dag en spillra. Pasok som haft ensam majoritet i parlamentet, och som före krisen kunde stoltsera som avgjort största partiet med 45 % av rösterna räknar i dag in knappa 5 % i opinionen. Pasok kunde göra vad de konservativa i Ny Demokrati inte kunde, nämligen driva igenom Trojkans ”reformer” trots det enorma motståndet från den drabbade befolkningen. Men det har skett till priset att partiet aldrig mer kan resa sig, i alla fall inte inom överskådlig framtid. Likt det franska Socialispartiet har det begått politiskt självmord i finansens intressen.

Som oftast i kristider sker en polarisering i det politiska landskapet. I Greklands fall är den extrem. Borgerlighetens främsta parti, Ny Demokrati, som tillsammans med Pasok alternerat vid makten har krympt ihop till 20-22 % medan den yttersta högern och nynazisterna i Gyllene gryning nu har sympatisörer bland 11-12 procent av väljarna.
Den extrema krispolitiken mötte ett massivt motstånd fram till mitten av 2012. Inte mindre än sex generalstrejker sa nej till krispolitiken, ett otal strejker och ockupationer ägde rum. I den mobiliseringen var det uteslutande vänstern till vänster om Pasok (som inte kan kallas vänster längre) som stod för den organiserade mobiliseringen av motståndet. I den processen har den heterogena vänsterfronten Syriza helt tagit kommandot. Från några enstaka procent i valkåren har Syriza på extremt kort tid växt till det största partiet i landet med prognoser på klart över 30 % i nuläget. Lite längre fram tar jag upp hur fronten är organiserad och vilket grundläggande problem som socialister står inför.
I media och även i vänsterpress har det förekommit frågor om det folkliga motståndet mattats och att det skulle spegla en demoralisering på grund av uteblivna resultat trots den enorma massmobilisering som varit. Från mitten av 2012 har mycket riktigt de stora strejkerna och massdemonstrationerna varit frånvarande. Det pågår dagligen lokala strejker och demonstrationer. Men flera hundra tusen samlas inte framför parlamentet.
Att det skulle handla om en demoralisering är dock en för hastig slutsats.

I stället har många politiska och fackliga aktivister och stora grupper bland de arbetande insett att det inte går att komma längre i kampen på gatan och arbetsplatserna. De har insett att det krävs en politisk lösning, en regering som med krafttag sätter totalstopp för den nyliberala ”reformpolitiken” och som river upp alla antisociala lagar som redan antagits.
Man kan säga att kampen gått in i en ”parlamentarisk fas”, där hoppet på en utväg ur krisen och misären ställs till bildandet av en vänsterregering bildad av Syriza om den aktuella regeringen faller/avgår eller via en seger i valet 2015. För den stora delen av de arbetande och fattiga i landet ställs nu hoppet till en vänsterregering som bildas av Syriza. Är det utopi som många skulle säga? Det kommer att leda till en direkt konfrontation med EU och storbankerna i Europa. Helt klart. Men det inser också de som kämpar i landet. De inser att vad som inte gick att uppnå via strejkerna och demonstrationerna måste uppnås via den politiska makten.

Kan Syriza leda kampen till seger?

Frågan är berättigad eftersom uppgifterna och utmaningarna som kommer möta en vänsterregering är enorma. En seger i de kommande parlamentsvalen måste förståss ses inom ramen för en massmobilisering som kräver stopp för åtstramningspolitiken. Ett problem kommer att ligga på bordet redan första dagen. Betala eller inte betala räntor och amorteringar på statsskulden?
Den centrala kretsen i Syriza med Alexis Tsipras som partiledare säger att den ska inleda förhandlingar med EU om en plan för hur statsskulden ska hanteras. Tsipras kommer att begära att delar av skulden avskrivs och att en mer utdragen plan för återbetalningar antas. Det är antagligen en illusion att EU skulle gå med på någon form av avskrivning.
För att Syriza ska kunna möta förväntningarna som ställs till en vänsterregering finns det inget utrymme för kompromisser med Trojkan. Trycket underifrån på att vägra betala kostnaderna för statsskulden kommer inte att ge stort utrymme för en vänsterregering och samtidigt ska det stå klart att en vägran att betala är en omdelbar krigsförklaring mot de internationella storbanker som ”äger” statsskulden. Då gäller det att ha en plan B som svarar på frågan vad som måste göras om bankerna med stöd av Trojkan bestämmer sig för att strypa Grekland, stoppa krediterna, hota med uteslutning ur EU och organiserar ekonomiskt sabotage genom bland annat kapitalflykt.


Häromdagen redogjorde Alexis Tsipras i ett tal vad Syrizas ledning anser ska vara omedelbara uppgifter för en vänsterregering:
-öka lönerna med 30 % för att återställa vad som förlorats på grund av Trojkans krispolitik.
-återställa pensionerna till nivån innan 2010
-upphäva alla nya skatter som ensidigt drabbat de sämst ställda i samhället, som skatten på eldningsolja.
-återinföra rätten för fackföreningarna att ingå kollektivavtal.
-kraftigt höja skatterna på bankerna och storföretagen.
-och till sist inrätta en ”offentlig kontroll” över bankerna.
Som ni ser handlar det inte om en fadd socialdemokratisk regeringsdeklaration. Men ändå reser den minst ett frågetecken. Vad innebär ”offentlig kontroll” över bankerna i en situation där kapitalägarna säkerligen öppet saboterar en vänsterregerings beslut och hotar dess möjlighet att finansiera en politik som svarar mot vad befolkningen väntar sig? Vänstern inom Syriza svarar att sabotage och kontroll bara kan stoppas genom att samhället tar över bankerna och hindrar ägarna av bankerna från att sätta käppar i hjulen för en verkligt social och solidarisk politik.
Men vad är egentligen Syriza? Det finns en utbredd uppfattning om att det är en löst sammansatt front med en leding som gör lite hur den vill baserat på ledaren Tsipras mycket karismatiska drag. Inget kunde vara mer fel. Alla medlemmar är organiserade i basgrupper, typ lokalavdelningar. Vid varje möte kontrolleras att deltagarna är medlemmar. Det finns stadsdelsstyrelser, stadsledningar, regionala ledningar, en nationell centralkommitté och en kongress. Demokratiska val sker till alla nivåer. Inte precis en facebookgrupp.
Samtidigt är Syriza en frontorganisation där flera mindre organisationer bildar en vänsteropposition mot gruppen kring Tsipras som tenderar att söka lösningar till ”höger”. Men partiledningens utrymme för manövrer begränsas av den interna debatten och det aktiva deltagandet av basen. Ett exempel visar vad det betyder.
På den senaste kongressen gick Tsipras ut mycket hårt mot DEA (internationalistiska arbetarvänstern) och krävde att DEA skulle upplösa sig som organisation för att få vara kvar som medlemmar i Syriza. Till partiledningens överraskning mötte kravet stort motstånd. Inte bara från medlemmar i DEA utan också från andra grupperingar inklusive delegater för Tsipras egen majoritet. DEA har i sitt arbete visat för alla medlemmar i Syriza att de är de mest hängivna och lojala medlemmarna. Partiledningen tvingades till reträtt av kongressen och sedan dess har Tsipras inte rest frågan om DEA:s upplösning på nytt.

DEA:s motiv för att inte upplösa sig är att det är långt ifrån klart att Syriza kommer att klara testet i den kommande konfrontationen. Ledningen lutar mot att förhandla med Trojkan och har i enskilda frågor visat att den vinglar betydligt.
Om inte Samaras regering faller innan väntar ett presidentval i mars 2015. Lyckas inte regeringen säkra en majoritet i parlamentet för en presidentkandidat kan det bli nyval till parlamentet redan i februari. Annars kommer Sampras och EU att göra allt för nyval hålls först i juni 2016. Det är svårt att se hur den sociala krisen kan dras ut till 2016 utan en explosion och nyval.
För att skapa de bästa möjligheterna för en segerrik kamp arbetar Syriza stenhårt på att skapa största möjliga enhet bland de arbetande. I dagliga strider och inför val manar man till enhet och solidaritet mellan alla folkliga krafter. Ett problem i enhetspolitiken är det grekiska kommunistpartiet KKE:s absurda sekterism. Partiet är det sista verkligt stalinistiska partiet i Europa och de för en politik i splendid isolation som har sina rötter i vad som kallats den ”tredje perioden”, det vill säga när Moskva i slutet av 20-talet tvingade alla kommunistpartier att se socialdemokratin som huvudfienden i samhället. Logiken blir då att de som ligger närmast dig politiskt är den farligaste fienden.
I Grekland tar det sig i dag komiska proportioner. I valet till EU-parlamentet uppmanade Syriza sina väljare i någon valkrets där de inte var representerade att rösta på KKE. Vilka i sin tur svarade att ”vi vill inte ha era röster”. Samma sak gäller partiets fackliga ”frontorganisation” PAME som konsekvent vägrar samarbeta med andra fackföreningar. Det finns dock tecken på att den absurda sekterismen börjar skapa spänningar i PAME, men inte i partiet.
Lyckligtvis är KKE inte ett stort problem eftersom det är Syriza som totalt dominerar arbetet i den dagliga kampen och situationen på det politiska planet. Det som utifrån sett verkar vara en nedgång i kampen kan visa sig vara en rörelse på djupet som kommer att explodera inom den närmaste perioden och där vi kommer att få se upproriska arbetande folkmassor, som inte längre står ut med all misär som tvingas på dem, lyfta fram en vänsterregering på sina axlar. Det blir inte en tebjudning som följer. Europas nyliberaler med Merkel i spetsen kommer att kasta sig över landet för att med alla medel hindra en vänsterregering från att ta tag i den sociala katastrof som borgarna skapat. Då blir det upp till alla radikala krafter i Europa att solidariskt sluta upp bakom det grekiska folkets kamp för ett nytt progressivt Grekland.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bala Tampoe är död – en unik människa har lämnat oss

 

En enastående och på många sätt unik människa har lämnat oss. 1 september dog Bala Tampoe, 92 år gammal. Under sextio år, sex hela decennier, konfronterade och förhandlade han, som en av de viktigaste ledarna för Sri Lankas arbetarrörelse, med samtliga av öns premiärministrar efter självständigheten 1948.

Bala Tampoe på hemmaplan.

Självklart lever vi i ett eurocentrerat nyhetsflöde, inget konstigt med det, fast lika självklart en gemensam svaghet för den arbetarrörelse som mest byggts inom hank och stör av ”våra patroner”, i de ekonomiska, politiska och kulturella mycket vida marker där kapitalintressen från Västeuropa och Nordamerika härjat – och härjar. Hade Tampoe haft sin gärning i låt säg en av Europas forna kolonialmakter, bastioner som Frankrike eller Storbritannien, hade hans bortgång skapat rubriker och minnesord från alla stora dominanta mediahus.

Men nu föddes Bala 1922 när Sri Lanka fortfarande var Ceylon och en del av det brittiska imperium där solen aldrig gick ner. Med en akademisk karriär, lika mycket som föreläsare om botanik som skicklig advokat i kriminella mål, blev han ”non grata”, en fredlös för landets politiska elit, när han 1947 aktivt försvarade en generalstrejk i den offentliga sektorn mot regeringsmakten. En händelse som också blev en vändpunkt i hans långa liv. Hans familjebakgrund och begåvning kunde gett honom personliga förmögenheter och en dominant roll i den politiska överklassen, men i stället valde han ideal om ett enklare liv, jämlikhet och solidaritet, liksom en fast ideologi om en internationell demokratisk socialism i kamp mot kolonialmakter och nationell kapitalism. Han gick med i fackföreningsrörelsen CMU, vilken från början byggts upp som ett tjänstemannafack inom landets handels- och offentliga sektor. Men under ledning av bland andra Bala Tampoe som blev dess generalsekreterare 1948, fick man också, medvetet, ett stort fäste inom arbetarklassen. Han blev på den tiden, 1963, kanske mest känd för att ha stått i spetsen för en hamnstrejk i Colombo som hade trappats upp till en generalstrejk och en politisk konfrontation med regeringen. Under alla dessa år var han också företrädare för LSSP (R), Sri Lankas sektion av den Fjärde Internationalen. En politisk utbrytning från det stora partiet LSSP, när detta valde att söka regeringsmakt.

Själv fick jag förmånen att första gången dela erfarenheter med Bala Tampoe i början på februari 1971. Vistelsen på ön var avslutningen på en lång resa genom delar av Asien. En slags lära-för-livet resa som inleddes med diskussioner tillsammans med Ernest Mandel, ekonom och under decennier en lika karismatisk som bländande ledare för Fjärde Internationalen, också under alla år en personlig vän med Bala. Ernest gav mig i Bryssel information om viktiga kamrater att träffa och diskutera med under resan i Sydasien.

Från yngre år. Bala Tampoe med sin livskamrat

och betydelsfulla medhjälpare May Wickremasuriaya.

Inte minst då Bala Tampoe ,liksom hans fru och viktiga medarbetare under alla år, May Wickremasuriya. Paret hjälpte generöst till med allt från att hyra en lägenhet och att lära känna landet, efter en storslaget vacker men mödosam tågresa från Calcutta via Madras i Indien. Efter någon vecka organiserade LSSP(R), den nationella sektionen av Internationalen ett större möte där jag höll en längre föreläsning eller ”politisk klass” som man sa på Sri Lanka, i huvudstaden Colombo, om den svenska socialdemokratins långa urartning som arbetarparti. Viktigt därför att LSSP i sitt sammanhang hade gått samma väg. När jag pratat någon minut på engelska översatte Bala till sinhale och tamil, vilket tog inte två minuter, utan fem, sex, ja tio, och när jag efteråt frågade vad det var som tog sådan tid blev det artiga svaret att han var tvungen att fylla ut lite så att mötesdeltagarna fick klart för sig mer om det svenska klassamhället. Med en ofta alitterat publik av analfabeter, var det för Bala oerhört viktigt att det muntliga framträdandet, talarscenen, blev till en pedagogisk tribun, där människor kunde delges kunskap.

Mitt eget minne från vårvintern 1971

Bala och May tog mig runt till många av fackförbundets lokalavdelningar. Mest minns jag en träff med arbeterskorna på ett av alla teplantage och deras berättelser om sina vidriga arbetsförhållanden. På öns högre regniga kullar jobbade de med uppskurna stora plastpåsar som skydd mot regnen i ett oändligt flyhändigt slit för ”tekapitalet”. Det te med socker som ofta var deras enda måltid under en lång arbetsdag kallades, ”dust tea” (dammte), och bestod av det skräp som hamnade på golven där man torkade och packade bladen till det fina te som ”Ni i Europa dricker”…

Under tiden på Sri Lanka arrangerade LSSP(R) en ”diskret” diskussion där jag fick träffa Rohana Wijeweera och några andra ledare för ungdomsrörelsen Janatha Vimukthi Peramona, JVP. ”Diskret” därför att partiet var övervakat av Sri Lankas säkerhetstjänst. Rohana och hans kamrater hade byggt upp en massbas bland landets fattiga lantproletariat på öns centrala sinhaletalande delar och befann sig politiskt förenklat på drift någonstans mellan maoism och castrism. Enligt Bala Tampoe var de tyvärr också smittade av både nationell sekterism (liten förståelse för det tamilska proletariatet) och militarism. Che Guevaras focoteori och Lin Piaos ”folkkrig” i skön förening. Bala, själv tamil, valde ändå att ha ett nära umgänge och ett ständigt samtal med dem där han hela tiden, som en kunnig lärare, försökte att bredda deras insikter.

Vårt gemensamma mycket långa möte handlade mest om Europa. Rohana och hans vänner ville veta allt om Maj 68, de långa vilda strejkåren i Italien, men också höra om sådant som den svenska gruvstrejken 1969/70. Inte minst ville de veta hur den gamla arbetarrörelsen hade agerat (ett föredöme för LSSP). Det svenska ordet ombudsman hade typiskt nog importerats till deras språk tre viktiga språk: sinhale; tamil; och engelska! Men vi diskuterade självfallet också ekonomi, klasser och politik. Inte minst var jvp:arna själva stolta över sina många år av ”folkbildningsarbete” där de till fots hade gått över stora delar av ön och utbildat ungdomen om ekonomi och politik. Senare kunde jag också delta på ett fascinerande gemensamt utomhusmöte av JVP, LSSP(R) och CMU, där bland andra Bala Tampoe och Rohana Wijeweera i timmar underhöll oss i publiken med tal med en utbildande retorik anpassad till att många på mötet var just analfabeter. Det var samtidigt en tävling, där en äldre, vis man, mötte en energisk ung utmanare. Ett minne för livet.

Rohane Winjeweera, skjuten av militär 1989

Bara några månad.er senare ledde JVP ett väpnat uppror mot regeringen. Trots att de var dåligt beväpnade och saknade militär erfarenhet lyckades de för en tid kontrollera huvuddelarna av centrala och södra Sri Lanka. Med militärt stöd från Indiens MIG-plan och support från det maoistiska Kina krossades upproret. Femtontusen ungdomar mördades i hänsynslösa massakrer. Winjeweera själv fängslades under många år. Med hjälp av Bala studerade han där Ernest Mandels bok om senkapitalismen och många andra av dennes viktiga studier. Rohana och Ernest kunde också brevväxla med varandra tack vare Balas roll som advokat. Senare 1989 på fri fot efter en amnesti sköts han eller kanske rakt av bara avrättades av säkerhetstjänsten. Berättelserna om vad som hände går i sär.

Som en politisk anekdot eller en tragisk liten historisk fotnot till Kinas roll berättade Bala vid ett senare möte i Europa att KKP:s propagandablad Peking Review hade snappat upp information via regeringskretsarna i Colombo om min träff med Rohana och beskrivit detta som ”ett möte med en CIA-agent strax före upproret”. Alltså en vettlös insinuation om att CIA låg bakom upproret. Ett vanligt sätt för stalinister och senare maoister att genom beskyllningar hämtade från den egna fria fantasin urskulda egna försyndelser. I det här fallet att man stödde en borgerlig regerings massmord på en del av sin egen ungdom…

Bala Tampoe är borta. En levande legend för många på Sri Lanka. Även för mig. Starka minnen sköljs fram och kommer upp i dagern. Han saknas i mitt hjärta. Men tiden på Sri Lanka, och en del senare möten och korrespondenser, finns kvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,