Kategoriarkiv: Imperialism

Om Ukraina, Carl Bildt och den politiska dubbelmoralen

Publicerat av
10

Dagens Nyheter hävdar – helt korrekt – att Vladimir Putin får ett löjeväckande skimmer över sig när han påstår att de välutrustade elittrupperna på Krim inte är ryska soldater. Förband som uppmärksammas av alla för att de noga avlägsnat gradbeteckningar och annan grannlåt från sina uniformer samt demonterat sina fordons nummerplåtar. ”Vi kommer från Mars”, säger de skrattande till SVT:s Rapport på frågan om varifrån de kommer.

Rysslands kränkning av Ukrainas territoriella integritet är lika uppenbar som kontraproduktiv när det gäller framtiden för landet efter massupproret på Majdan i Kiev. Den försvarar inga nationella minoriteter utan alstrar bara reaktionär nationalism och dödlig militarism.

Med detta som startpunkt kan vi fråga varför vår utrikesminister inte har ett obarmhärtigt strålkastarljus över sig. För då skimrar inte löjet. Det strålar. Det blir övertydligt att detta med dubbel bokföring i politiken, att verka med en helt obscen dubbelmoral, det borde i framtiden kallas för ”att göra en Bildt”.  

På väg i bil till Narva i Estland, där Bildt som på Karl XII:s tid ska mobilisera mot ryssen, mässar han i telefon för SvD om det ”olagliga” med att Krims politiska elit vill att halvön åter ska bli rysk jord. Bildt vill att folkrätten ska helgas.

Det låter ju bra. Men gäller bara när det passar utrikesministerns och hans vänners klassintressen. Så sent som för åtta år sedan, 5:e mars 2008, skrev vår utrikesministers så här när Sverige då erkände den i folkrätten olagliga statsbildningen Kosovo:

”Sveriges erkännande av den nya staten går inte omedelbart att härleda ur de principer för erkännande av nya stater som vi traditionellt har tillämpat /…/ Men i unika situationer har vi även tidigare funnit att det är nödvändigt med unika ställningstaganden”.

Så försvarades det Kosovo vilket brutit sig loss från Serbien efter NATO:s i folkrätten helt olagliga bombkrig (som Anna Lindh stödde).

NATO:s bombning av Belgrad

Det Kosovo som rensat och fortsatte att rensa sina landområden från serber och romer men ännu i dag inte lyckats med att kontrollera en enklav mot Serbien. Landets statsapparat hålls under armarna med utländsk trupp (KOFOR) som kontrolleras och leds av NATO.  Insatser där även svenska soldater deltagit. Ryssland och Kina har aldrig godkänt den nya statsbildningen. Inte heller andra stora länder som Indien, Argentina och Brasilien. Inte heller EU. Grekland har tydligt deklarerat att det aldrig kommer godkänna Kosovo som en självständig stat. I övriga EU är det Cypern, Slovakien och speciellt Rumänien som säger att de inte kan godkänna Kosovo.

Det är i sammanhanget också lätt att komma ihåg upptakten till USA:s enligt folkrätten helt olagliga invasion av Irak för elva år sedan. Det var de år när samme Bildt var en hängiven lobbyist för det som skulle bli en av vår tids största katastrofer…

Är det någon som tror att Vladimir Putin som dåvarande rysk president och nära allierad med Serbien glömt den för honom bittra nesan med Kosovo? Eller USA:s invasion av Irak – när han också var president och reserverade sig mot den amerikanska ockupationen? Knappast. Bara några månader efter Västmakternas erkännande av Kosovo slog Ryssland tillbaka militärt mot den georgiske presidenten och dårliberalen Saakasjvili när denne omringat och flygbombat Sydossetiens huvudort Tschinvali. Bildt som var nära vän med Saakasjvili klampade då som nu in som en klumpig med vredgad elefant i diplomatin genom att kalla ryssarna för nazister och ensam påstå att det var Kreml som startat kriget.

I dag är Bildts berättelse, hans ”narrativ”, om det våldsamma regeringsskiftet i Kiev bland det mest korkade man kan skåda. I Rapport den 4:e mars sa han sig att i Utrikesnämnden ha sakligt redovisat hur det gick till:

 ”Fullt lagligt. Fullt legitimt och fullt korrekt. Det ovanliga som skedde, fortsatte han, var att presidenten flydde från landet så att man fick tillsätta en tillfällig tjänstgörande president”.


 ”Fullt lagligt. Fullt legitimt och fullt korrekt…”

Jo, men varför ”flydde” presidenten? För oss som i månader sett och läst om det förbittrade upproret i Ukraina mot Viktor Janukovytj regim, helt genomrutten av korruption och maktmissbruk i sina egna och många ukrainska oligarkers intressen, med Majdan som folklig häxkittel och stormcentrum, är Bildts sammanfattning av vad som skett fullständigt sanslös. Janukovytj försvann inte från sitt pråliga och vulgära residens för att frivilligt vila ut på en kurort under några dagar, han flydde därför att han jagades bort av en väpnad folklig revolt. Han, liksom många andra i hans närmaste krets i regering och parlament flydde därför att de uppenbart var rädda för sina liv. Han gjorde som Tunisiens president Ben Ali eftersom han inte ville sluta som Libyens Khaddafi…

”Folket vill att Ben Ali går” hette det i Tunisien. Ukrainas befolkningsmajoritet, åtminstone i Kiev och i de västra delarna av landet, ville på samma sätt bli av med ”familjen” Janukovytj och hans bärsärkargäng Berkut, regimens ökända insatsstyrka med sina över 3 000 elitpoliser. De flesta av dem hoppades också på ett bättre liv, mindre korruption, större friheter och mer social rättvisa. Oligarker som kommit i kläm under Janukovitjs framfart stödde givetvis också upproret liksom givetvis olika imperialistiska intressen i Väst.

Parlamentet vaktades av Högersektorns milis

Ett parlament som bokstavligen brandskattats på medlemmar av en väpnad resning och skyddades av Högersektorns paramilitär diskuterade snabbt en ny regering. Efter en konsultation med demonstranterna på och runt Majdan där brandröken fortfarande hängde i luften godkände det kalhuggna parlamentet sedan en tillfällig, interim, president (en post som inte finns i konstitutionen) och en ny regering. Det var ingen ”kupp” i meningen att den skedde i skymundan av en liten minoritet. Inte heller var det en social revolution. Däremot var det uppenbart vad vi kan kalla en politisk revolution. Det var klassiska utomparlamentariska massrörelser, med lokala maktövertaganden, som med våld och hot om våld, tvingade fram en fullständig förändring när det gällde den politiska makten. Dagens Nyheter har av pedagogiska skäl under lång tid lagt ut en timeline över de viktigaste händelserna i Ukraina. I tidningens dagbok är de viktiga och mycket våldsamma dagarna mellan 18:e  och 22:e februari, när upproret segrade, händelsevis helt tomma…

.

.

Det är också detta flera månader långa drama och dess våldsamma kulmen som vår utrikesminister kallar ”Fullt lagligt. Fullt legitimt och fullt korrekt”. Inga vänsterradikaler av något slag här hemma i Sverige ska få för sig att det i ett extremt läge kan vara befogat med barrikader, ockupationer av offentliga byggnader och militant självförsvar. Låt oss snabbt glömma vad som hänt. Det hela var bara en parlamentarisk vanlig procedur parat med att en illa omtyckt president gav sig i väg…

Men Bildt vill givetvis mörka vad som skett främst för att skydda sina politiska vänners nya legitimitet, den nye tillfällige presidenten Oleksandra Turtjynov och premiärministern Arsenij Jatsensjuk. Bägge från Julia Tymosjenkos Fäderneslandsförbundet. Bägge också USA:s kelgrisar.

Viktoria Nuland är USA:s sändebud i Ukraina och känd för sitt ”Fuck the EU” i ett telefonsamtal där hon la upp ritningarna för en ny regering. Här med Oleh Tyahnybok, Vitaly Klitschko  och Arseniey Yatseniuk.

Dessutom vill han tona ner betydelsen av alla de högerextrema eller rent fascistiska så kallade företrädare från Majdan som fått en stor tyngd i regeringen med flera viktiga ministerposter. Landets nye vice premiärminister rekryterades från Svoboda, broderparti med både Svenskarnas Parti och Danskarnas Parti här i Skandinavien. Skrämmande är också att Andreij Parubij har utsetts till chef för Ukrainas nationella säkerhetsråd. Han skolades i Svoboda och har sedan allierat sig med Tymosjeko och var Majdans ”kommendant” för de mer än hundra paramilitära förband eller ”sontis” (ett begrepp från kosackernas organisation som också användes av Ukrainas fascistiska motståndsrörelse under Andra världskriget). Till sin biträdande chef över det råd som bestämmer över Ukrainas militär och polisiära säkerhetsorganisation har han valt – eller fått – Dmytro Jarosh – Högersektorns ökände fascist, känd ledare över dess organisation på Majdan.

Den mytomspunne ledaren för Högersektorn Dmytro Jarosh

Översätter man deras roll till svenska förhållanden skulle det kanske motsvara att Sverigedemokraterna/Svenska Motståndsrörelsen tillsammans fick ansvaret för Försvaret och SÄPO. En helt svindlande, helt otänkbar tanke på vår svenska hemmaplan och det borde det vara även i Ukraina och då inte minst för Carl Bildt.

Regeringsbildningen innebär givetvis inte att alla ramar är fastslagna. Ett öppet krig vore en katastrof och oavsett utgången ett nederlag för både ukrainare och ryssar.  Det återstår både president- och parlamentariska val liksom många år av sociala konvulsioner, av klasstrider. De flesta av de hundratusentals människor som av och till varit på Majdan och vädrat ut sitt hat mot den gamla regimen och ropat på frihet, mindre korruption och social rättvisa är självklart inte fascister! Men när agitationen och den sociala energin på torget komprimerades till politisk och paramilitär organisation var det högerkrafter och reaktionär nationalism som vann. Den nationella högerextremismens organisatoriska och rent fysiska makt i massrörelsen kvävde röster till vänster när rörelsen levererade resultat.

De senaste dagarna har intresset i vanlig media ökat för främst Svoboda. En akademisk, grundlig granskning av detta parti, dess bakgrund och den reaktionära nationalismen ideologi i Ukraina har gjorts och dokumenterats i en viktig text av den svenska forskaren Per Anders Rudling.  Efter en läsning blir åtminstone jag övertygad om att man inte nog många gånger ska varna för denna rörelse. Nedan är länken till hans viktiga arbete. Tyvärr bara på engelska såvitt jag vet. Jag bifogar under några bilder från hans viktiga arbete.

The Return of the Ukrainian Far Right

.

.

.

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Dö av hunger eller ge upp!

Publicerat av
Svara

Fruktansvärda scener med svältande människor i Damaskus förorter möter oss varje dag. De är offer för Assadregimens medvetna politik som syftar till att kollektivt bestraffa oskyldiga människor, att terrorisera befolkningen till underkastelse.

-Svält eller ge upp.

Så kallar regimen självt sin taktik. Att det handlar om krigsbrott och brott mot mänskligheten enligt alla internationella konventioner och lagar bekymrar inte diktatorn i Damaskus. Efter att gasangreppet den 21 augusti i fjol inte möttes av annat än diplomatiska protester och totalt fruktlösa ”samtal” i Genève anser sig Assad ha fria händer att begå omfattande krigsbrott utan fara för regimens överlevnad.

-Svält eller ge upp, är inget nytt vapen. Redan 400 år f.K. tvingade Spartas arméer befolkningen i Aten till underkastelse efter en lång belägring av staden med omfattande svält till följd.

Då var begrepp som mänskliga rättigheter och krigsbrott okända. Det skulle krävas miljoner och åter miljoner av civila offer i krigstider för att dagens krigslagar skulle antas.

Under åren 1941-44 belägrade Hitlers arméer Leningrad. Totalt stopp för all införsel av förnödenheter och ständig artillerield skördade fler än en miljon civila offer.

Ett decennium tidigare, 1932-33, dog mellan fyra till sju miljoner ukrainare i en svältkatastrof som inte var en katastrof utan en medveten politik från Stalins sida. Ukrainska nationella strävanden skulle krossas och därför stoppades all import av mat till regionen och regimens polis la beslag på alla lager av mat och säd som fördes bort till Ryssland.

I Vietnam gjorde den amerikanska imperialismen allt i sin makt för att krossa befrielserörelsen. Skördar brändes systematiskt och jordbruksmark förgiftades av bomber och kemiska medel. Hur många som dog av svält finns det inga uppgifter om. Men omkring fyra miljoner vietnameser dödades under kriget, de flesta av dem oskyldiga bönder.

Det finns många andra exempel på hur organiserad svält använts som strategi i krig och revolutioner. I dag är det regimen i Damaskus som visar upp de värsta sidorna av det barbari som förtryckare stått för i alla tider. Civila icke beväpnade människor bestraffas kollektivt, endera för att de råkar bo på fel plats vid fel tidpunkt eller för att de stöder upproret mot regimen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vart går Ukraina?

Publicerat av
68

Det som klibbar fast på näthinnorna när jag ser alla texter, videoklipp och bilder från Ukraina är den frånvarande arbetarklassen. Inte som enskilda människor med ”proletära” yrken. Men som en politisk kraft i meningen att den självständigt från sina egna förtryckare uttrycker sina egna klassintressen, sina egna sociala och politiska krav. På var och varannan bild från Majdan ser vi visserligen rödsvarta fanor i vimlet. Till och med utanför parlamentet. Men det är inte en pånyttfödd anarkosyndikalism utan här symboliserar det rödsvarta den ukrainska fascismens egen ”blut und boden”, blod och jord.  I det ideologiska korsdraget efter Viktor Janukovytj`s nesliga sorti i nattmörkret är det i ställer nationalistiska och reaktionära vindar från västra Ukraina som härjar med lika reaktionära kastvindar från öst och syd.

Lag och ordning härskar visserligen i Kiev. Men det som blottläggs och vecklas ut är de lika smärtsamma som tragiska kvarlåtenskaperna från nazisternas och stalinisternas härjningar under stora delar av det förra seklet.  Den vidriga kravallpolisen Berkut är upplöst. Men för tillfället är det ultranationalister och fascister som i stället kramar knölpåkar och håller i gevärskolvarna.  Detta samtidigt som den egentliga militären valt att ligga i politisk bivack

Janukovytj`s vulgära och pråliga residens nationaliseras. En god sak.  En skamlös plundrare är på väg bort. Men på Kievs Majdan ser vi inga paroller om att de stenrika oligarkerna i övrigt ska fråntas de svindlande förmögenheter som de har stulit från Ukrainas folk. Rinat  Achmetov, av många utpekat som Europas rikaste man, sitter  exempelvis tryggt i sin ”lya” i London, världens dyraste lägenhet köpt för nära en och en halv miljard kronor, och väntar in nästa regering för att se vilka nya bundsförvanter han kan köpa sig…

 Den ukrainska fascismens fana vaktade det ockuperade parlamentet…

Det är skrattretande att läsa Carl Bildts förtjusta twitter om ett väpnat revolutionärt uppror i Europas mitt. Hade det varit revolutionära arbetare som kräv sin rätt hade han ropat på bombplan för att stoppa revolten. Men samtidigt plågsamt att se hur en del sociala vänsterkrafter i Sverige försöker att intala sig själva och andra att Janukovytj och Putin skulle vara vår tids motkrafter till en nazistisk massrörelse. Vi kan inte rulla tillbaka filmerna till förra seklet! Det som sker – det sker i dag, vårvintern 2014. Det är komplexa skeenden, helt nya sociala och politiska fenomen, som Ukrainas svaga och marginella socialistiska vänster tvingas att tackla. Detta samtidigt som den traditionella arbetarörelsen i Västeuropa de facto är en försvagad och orkeslös krympling.

Poeten och chefredaktören för Aftonbladets kultursidor, Karl Vennberg,  skrev en gång att ”framtiden avgörs av hur vänstern hanterar sin besvikelse”. För mig lite av bevingade ord som också måste handla om hur vi hanterar vår historia. Att lägga mallar av gammal historieförfalskning över dagens samhällen och därmed tro att vi kan få fram ens konturerna av vår egen nutid är en både fåfäng och förkastlig möda. Tillsammans med den spröda vänster som finns i Ukraina måste vi försöka förstå vad som händer i dag och försöka återskapa en politisk närvaro för den arbetarklass som är så frånvarande – både där och här hemma.  Nedan har jag lagt in intervjuer med två socialister från Ukraina publicerade i International Viewpoint. Några pusselbitar till den verklighet vi ska försöka att förstå:

“A mass revolt for democracy”

Ukrainians fighting for a better society

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Syrien är vår sak. Solidaritetskonferens i London.

Publicerat av
20

Här under publicerar vi tal som hölls nyligen vid en konferens i London under rubriken : Syrien inom ramen för den arabiska resningen. De olika videoklippen är verkligen värda att lyssna till. De ger en både bred och jordnära bild av vad som skett och fortfarande sker. Den sterila vänster som bara ser till så kallade geostrategiska problem och väljer att sluta upp i vad den inbillar sig är ett anti-imperialistiskt läger med Ryssland, Iran och Syrien i spetsen har inte förstått något av vad som sker i den arabiska resningen mot diktatur och förtryck.
De olika förläsarna i videoklippen här under har samtliga intima kontakter med det levande motståndet inne i Syrien. Ett motstånd som långt ifrån är dött. De som proklamerade att det bara finns reaktionära jihadister som strider mot Assads lika reaktionära trupper, privatmiliser och libanesiska Hezbollah har en del att förklara i och med att människorna som kämpar på plats både protesterar och demonstrerar mot ISIS och andra reaktionärer och också tvingas tas sig an dem militärt.

 




Hela seminariet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vad finns kvar av den arabiska våren?

Publicerat av
Svara

Av Gilbert Achcar

Det ligger i tiden, vår reella nutid,  som synes allt kortare och kortare, allt mer närsynt, att ställa en fråga i harmoni med Charles Trenets sång: ”Vad finns det kvar av dessa vackra dagar?” Euforin från 2011 har lämnat plats åt melankolin hos de som är besvikna på revolutionen, när det inte handlar om den självbelåtna tillfredsställelsen hos de regionala anhängarna av den regerande regimen som redan från början var fientliga mot den folkliga resningen under förevändning att den inte skulle leda till något gott.

Låt oss börja med det sista argumentet. Idén att den gamla regimen, djupt orättfärdig och despotisk, var en skyddsmur mot den ”islamska extremismen” är lika orimlig som åsikten att alkoholism skyddar mot leversjukdomar. Uttrycken för religiös extremism som syns här och där är bara bevis för tendenser som existerat i flera decennier, en produkt såväl direkt som indirekt av den regionala ordningen som imploderade 2011.

Ta Syrien som exempel. Det var uppenbart att Hafez al-Assads omformning av de militära styrkorna till ett pretorianskt garde av regimen, baserad på en religiös minoritet, skulle framkalla religiös hätskhet inom befolkningsmajoriteten. Tänk om Egyptens president vore kopt, att hans familj dominerar landets ekonomi, att tre fjärdedelar av alla officerare i den egyptiska armén också vore kopter, och att arméns elitenheter till hundra procent vore kopter. Skulle någon då förvånas om den ”muslimska extremismen” blomstrade i Egypten? För andelen alawiter i Syrien är jämförbar med kopternas andel av befolkningen i Egypten, det vill säga cirka en tiondel.

General el-Sissi spelar ut sig själv som Nassers arvtagare.

Man måste också vara dåligt informerad för att ignorera att Bachar al-Assads regim medvetet stimulerade den sunnisyriska jihadismen. Dels genom att underlätta dess intervention i Irak under den amerikanska ockupationen liksom genom att släppa ut deras krigare ur de syriska fängelserna sommaren 2011 samtidigt som regimen brutalt förtryckte och arresterade tiotusentals demokrater i den syriska resningen.

Spridningen av en ultrafundamentalism i Mellanöstern är i själva verket en direkt produkt av det förödande arvet från de baathistiska diktaturerna i Syrien och Irak, kombinerat med den minst lika förödande amerikanska ockupationen av den senare och den skarpa konkurrens som råder mellan regionens två fientliga regionala islamska integristiska bastioner – det saudiska wahabistiska kungadömet och Khomeinis iranska republik. Att denna utbredning av islamismen får fritt fält tack vare den djupa instabilitet som naturligt och oundvikligt ackompanjerar alla politiska uppror är normalt. När man skär upp en böld rinner varet ut. Dåraktig är den som tror det hade varit bättre att lämna bölden orörd.

Så låt oss återvända till frågan i början. Vad finns kvar av den arabiska våren? Svaret är enkelt. Den revolutionära processen i regionen är bara i sin början. Det kommer att behövas många år för att inte säga decennier innan chockvågorna sprungna ur djupet av den grundligt korrumperade regionala ordningen kan skapa en ny stabilitet i de arabiska samhällena.

Regimen försöker krossa kraven på frihet och värdighet med trotylbomber

Det är precis därför som uttrycket ”arabisk vår” var felaktigt från första början. Det var inspirerat av den sköna illusionen att den regionala resningen enbart var animerad av en längtan efter en demokrati som kunde uppnås via fria val.

Det var att bortse ifrån den främsta drivfjädern till explosionen 2011, vilken var av socioekonomisk karaktär. Drivfjädern är blockering sedan decennier av den regionala utvecklingen som syns i rekordsiffror över arbetslösheten, speciellt bland de unga universitetsutbildade. Följden av detta faktum är att den revolutionära processen som startade 2011 inte upphör innan en lösning uppnåtts som leder ut ur den socioekonomiska återvändsgränden. En lösning som självfallet kan vara progressiv eller regressiv, för det bästa inträffar tyvärr inte alltid, men inte heller det värsta.

Det är därför som ”den islamska vintern” i Tunisien och Egypten, i vilken olyckskorparna skyndat sig att se ett slut på den revolutionära processen i de båda länderna, fick ett så abrupt slut. De båda islamska regeringarnas misslyckande i Tunisien och i Egypten orsakades framför allt av deras oförmåga att ge minsta svar på de socioekonomiska problemen inom ramen för en allt värre arbetslöshet. Det misslyckandet var förutsägbart och hade förutspåtts. Vi kan också redan nu förutsäga att restaureringen av den gamla regimen iscensatt i Kairo av general Al-Sissi kommer att misslyckas av samma orsak. Samma orsaker leder till samma effekter och en analog ekonomisk politik ger liknande resultat.

Den tunisiska revolutionen tog ett steg framåt med den nya konstitutionen

För att den arabiska resningen ska leda till en verklig modernisering av de arabiska samhällena krävs att en ny ledning skapas som inkarnerar de progressiva aspirationerna hos miljoner unga som gjorde revolt 2011. Det är endast under de förhållandena som den revolutionära processen kan bryta sig en egen väg, med lika stort avstånd till både den gamla regimen och den reaktionära oppositionen, som den förra självt genererat.

En artikel publicerad i L’Orient Littéraire, en bilaga från februari 2014 i den libanesiska dagstidningen L’Orient le Jour.

Översättning till svenska från franska: Benny Åsman

Share Button

inShare0


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Ingen vår för Syrien”

Publicerat av
7

Ett mästerligt verk om det revolutionärt demokratiska upproret i Syrien finns nu tillgängligt på franska sedan december 2013.

I ”Ingen vår för Syrien” analyserar 30 forskare och journalister vad som skedde från dag ett fram till den dramatiska och tragiska situation som råder nu. I en intervju med en av redaktörerna för boken ges en sammanfattning av deras analyser som bland annat visar på den djupt demokratiska karaktären av resningen mot diktaturen Assad.

Författarna går också grundligt till väga i analysen av den demokratiska kampens tvåfrontskrig, mot regimen och mot de jihadistiska reaktionärerna som spelar regimen i händerna, medvetet eller inte spelar ingen roll. Resultatet är detsamma.

Här under följer ett kort avsnitt ur boken där en avhoppad överste berättar om de första dagarna av demonstrationer i staden Douma, en förort i Damaskus.

Om du kan läsa franska hittar du länken till intervjun längts ner på sidan.

******

 

François Burgat: En överste i Republikanska gardet, regimens elitstyrka, som jag mötte i Zaatari berättade om varför han deserterade.

« Alldeles i resningens början närvarade vi utan vapen vid en fredlig demonstration i Douma, en förort i Damaskus. Till vår stora förvåning blev vi beskjutna av civila posterade på taket på en byggnad. De sköt omväxlande på demonstranterna och på oss i ordningsmakten. Vi återvände beväpnade påföljande fredag. Vi lyckades omringa en av byggnaderna från vilka vi besköts och dödade åtta personer.

Till vår stora överraskning visade det sig att alla åtta tillhörde statens säkerhetsstyrkor under ledning av överste Hafez Makhlouf. Vi förstod att regimens strategi inte bara bestod i att få fredliga demonstranter att komma på andra tankar genom att skjuta på dem, men också att radikalisera ordningsmakten genom att få oss att tro att regimen angreps av beväpnade kommandon från utlandet. Under flera månader besköt regimen fredliga demonstrationer med skarp ammunition. Med följden att den snart uppnådde vad den ville ha, nämligen en väpnad opposition, betydligt sämre beväpnad än regimen men tillräckligt för att ”rättfärdiga” användningen av tunga vapen med vilka den visste sig ha ett förkrossande övertag”. 

Hur regimen skapade inbördeskriget, av François Burgat

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Danska Enhedslistens riksdagsgrupp nominerar Edward Snowden till Nobels fredspris.

Publicerat av
1

USA:s ”kamp mot terrorismen” med hjälp av NSA gick så långt under FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 att spioncentralen till och med avlyssnade den konservativa politikern, Connie Hedegaard, som var den danska regeringens minister med ansvar för denna konferens.  Washingstons förhandlare visste alltså på förhand vilka kort som motspelarna satt med…

Avslöjandet har väckt ramaskrin från många håll. Men inte från den socialdemokratiskt ledda regeringen eller från den borgerliga oppositionen. De är naturligtvis irriterade, skamsna men vill ändå inte protestera mot övergreppet. Bägge politiska blocken ser USA som sin närmaste partner.

Det är mot denna bakgrund som danska Enhedslistens riksdagsgrupp i går nominerade Edward Snowden till Nobels fredspris. Ett bra val. Det är genom hans försorg som världen fått veta hur utbredd övervakningen är. Nedan en översättning av riksdagsgruppens nominering:

”Snowdens avslöjanden har varit med om att sätta i gång en viktig diskussion om säkerhetstjänsternas vittgående befogenheter härhemma och i andra länder världen över, och denna diskussion har han satt högre än sin egen säkerhet eftersom han förmodligen måste se sig om bakom ryggen under resten av sitt liv. Det vill vi belöna med vårt förslag.”

”Med hänvisning till de senaste avslöjanden om övervakning av EU-kommissionen och den danska regeringen under klimatmötet i Köpenhamn, kräver vi dessutom att den danska regeringen kommer ut på banan”,  säger Enhedslistens ansvarige Nikolaj Villumsen.

 ”Många onda ting kan man säga om Connie Hedegaard (hon var den ansvarige konservative ministern under Miljökonferensen), men terrorist är hon i vart fall inte”, fortsätter han. ”Att NSA ändå har använt sina långa armar till att övervaka henne på detta sätt, för att vara ett steg före i förhandlingarna, visar hur omfattande och skrupelfri övervakningen är.”

”Vi hoppas också att vår inställning kan vara med och bidra till att lägga press på den danska regeringen som fram till nu bara har stuckit huvudet i busken när det gäller NSA:s agerande” avslutar han.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

USA- en stormakt på fall?

Publicerat av
7

Media översvämmas av olika analyser av vad som sker i USA och dess relationer med omvärlden. I speciellt engelskspråkig press hittar vi alla sorters analytiska teser, alltifrån ”imperiet” på fall till de som proklamerar det amerikanska århundradet. Båda extremerna bygger under sina teser med statistik och exempel på hur Kina redan sägs slå ut USA på världsmarknaden till beskrivningar av det amerikanska imperiet som lägger under sig allt större delar av världen via erövringskrig, ja till och med i allians med al-Qaida.

Men vad sker egentligen? Kanske svaret på frågan i rubriken är att USA:s roll i världen domineras av motstridiga tendenser av både isolationism och minskad tyngd i världspolitiken till expansionism och ny ekonomisk dominans.

Det har hänt flera gånger att USA dragit sig tillbaka i en mer eller mindre uttalad isolering i meningen att agerande på världsscenen fösts åt sidan av Vita Huset och Kongressen och/eller att ekonomin varit ”inåtriktad”.

Efter första världskriget begränsade USA starkt sin roll på den internationella scenen. Kongressen hade fått nog av krig och stora militära utgifter för att rädda allierade i Europa. Rent ekonomiskt följde också en stark isolationism på börskraschen 1929 och depressionen därefter. Men det var inte en självvald isolationism utan något som dominerade i hela västvärlden där alla stater införde höga tullar och andra protektionistiska åtgärder, med resultat att kraschen på Wall Street omvandlades till en depression i världsmåttstock.

Efter det spektakulära nederlaget i Vietnam 1975 följde en period i USA:s internationella roll som dominerades av det så kallade vietnamsyndromet. Nederlaget sved i skinnet på den amerikanska imperialismen och landets befolkning var helt emot att skicka ”våra pojkar” till internationella krishärdar. Det var först i och med invasionen i Grenada 1983 som herrarna i Pentagon kunde testa ”antikrigsstämningarna” i landet och dra slutsatsen att de inte längre var urstarka.

Tack vare Saddam Husseins invasion av Kuwait kunde USA på nytt mobilisera till ett omfattande militärt agerande utomlands utan att den amerikanska opinionen gjorde revolt. Resten är historia. En historia av invasioner och militära äventyr som fick sitt slut i Irak. Kampanjen för att invadera Irak backades upp av propaganda som får reklamen för kända tvättmedel, som tvättar vitare än vitt, att framstå som modest och amatörmässig. Vem minns inte ”bevisen” för Saddams lager av massförstörelsevapen som presenterades i FN av försvarsministern Colin Powell.

Det totala fiaskot i Irak och det lika stora fiaskot i Afghanistan har skapat ett nytt läge internationellt där den amerikanska imperialismen på nytt har stora problem att agera militärt. Den stora majoriteten av amerikanarna, liksom engelsmännen, anser att de bluffades till att stödja ett krig mot Irak 2003. Det var det massiva folkliga motståndet i USA och England som stoppade Vita Husets planer på att bomba Bachar Assads militära anläggningar som straff för gasangreppet i Östra Ghouta den 21 augusti 2012.

Det totala misslyckandet att skapa en lydig regim i Bagdad har kostat amerikanska skattebetalare många hundra miljarder dollar med följd att vi kan tala om ett ”Iraksyndrom”. Vilket speglas i den årliga gallup som frågar om folkets inställning till Amerikas internationella roll. För första gången på femtio år svarade hela 52 % att USA ska sköta sina egna interna affärer och inget mer.

USA saknar inte militär styrka. Tvärtom, det har aldrig haft större militär slagstyrka än i dag, till havs, i luften och på marken. Men politik och militärstrategi handlar inte bara om att kunna utan också om att vilja. De män och kvinnor som sitter i Kongressen är direkt beroende av sina väljare i delstaterna och stämningarna efter bluffen inför och fiaskot i Irak hindrar för närvarande Pentagon att agera efter behag. Det är följderna av ”Iraksyndromet”.

Extremerna i synen på USA:s plats i dagens världspolitik hamnar fel. Idén att USA tillsammans med sina allierade kan agera hur det behagar dem och att det bara är Kina och Ryssland med sina respektive vänner i Syrien, Iran, Nordkorea, Vitryssland och Zimbabwe som hindrar USA från att ohindrat ta kontroll över planetens alla resurser och förslava folken är inget annat än nonsens.

Lika verklighetsfrämmande är teserna om att det amerikanska imperiet är skakat i grunden och att det bara är en tidsfråga (till och med på kort sikt) innan Kina med allierade blir den ekonomiska, politiska och så småningom den militära huvudkraften i världen. Det är säkerligen en missbedömning som dels underskattar USA-imperialismens styrka och materiella resurser, dels överskattar (eller önsketänker) var Kina befinner sig i dag och som tror på en linjär utveckling av dess ekonomiska och militära styrka.

Sanningen ligger som vanligt någonstans i mitten. Det verkliga problemet att förstå är om USA:s modesta uppträdande just nu, den diplomatiska reträtten i Syrien, anpassningen till militärstyret i Egypten, reträtten från Irak och Afghanistan, bara är en tillfällig ”isolationism” eller om vi ser en strukturell anpassning till en värld där inte längre USA kan, som strax efter murens fall, uppträda som den enda verkliga stormakten. Det finns inget givet svar på den frågan. Bland annat hänger det samman med hur den amerikanska ekonomin utvecklas.

Det märkliga med de två extrema prognoserna om ett USA på fallrepet och ett USA som angriper alla är att de har en gemensam uppfattning om den amerikanska ekonomin i kraftig tillbakagång speciellt i jämförelse med Kinas expansion. Är det verkligen en seriös analys av den amerikanska ekonomins kris men också dess potential?

Under ett par årtionden har USA:s ekonomi tappat mark på världsmarknaden, sett stora delar av den tunga industrin endera lägga ned eller flytta utomlands. Med finanskrisen 2007 verkade hela ekonomin snarast ligga i dödsryckningar där storbanker som Lehman Brothers och Merrill Lynch rasade samman och arbetslösheten rusade upp i nivåer som landet inte upplevt på decennier. Hushållens skulder hade nått smärtgränsen, konsumtionen stagnerade och företagen avskedade i rasande tempo. Det fanns verkligen fog för bilden av en ekonomi i förfall.

Det kinesiska ordet för ”kris” sägs också betyda ”möjlighet”. I USA:s fall verkar det i alla fall stämma. För den nyliberala globaliseringen, flytten av amerikansk industri utomlands, nedläggningen av gamla industrier och den omfattande arbetslösheten har lagt grunden till ett nytt ekonomiskt uppsving för den amerikanska kapitalismen. Receptet heter billig energi och billig arbetskraft.

USA är numera ett låglöneland. Industriarbetarnas reallöner har stagnerat eller till och med minskat de senaste 15 åren. Så till den grad att globala bolag nyinvesterar inom USA och vissa tar även hem produktion från Kina därför att den reella skillnaden i produktionskostnad per producerad enhet minskat starkt. En billig och oorganiserad arbetskraft är något kapitalägarna uppskattar. Det finns det numera överflöd av, speciellt i sydstaterna.

Det andra benet som expansionen går på heter billig energi. I förhållande till den europeiska industrin  åtnjuter företagen i USA priser på elenergi kring hälften av priserna i Europa. Till det kommer att priset för olja och gas i USA ligger mer än 50 % under priserna för industriella konkurrenter i Europa. Det är avgörande konkurrensfördelar som just nu lägger grunden till en renässans för den amerikanska industriproduktionen.

Inte heller saknar de amerikanska storföretagen kontanter i sina bankvalv. Sedan krisen 2007 har de samlat på sig enorma summor i kontanter som lagts på hög i stället för att investera dem i den reella produktionen av varor och tjänster. De har helt enkelt inte sett tillräckligt bra investeringsmöjligheter, det vill säga tillräckligt vinstgivande investeringar. Men med ett allt större utbud av billig oorganiserad arbetskraft och tillgång på billig energi kan vi vänta oss att den amerikanska industrin ska börja investera och det alltmer i USA självt. Enligt amerikansk finanspress sitter företagen just nu på en hög av ”cash” till ett värde av tusen miljarder dollar. Apple har exempelvis 145 miljarder dollar i cash på sina konton och Microsoft kring 75 miljarder dollar.

Nyligen visade Oxfam i en studie att 85 personer i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning eller att en procent av befolkningen äger 65 gånger mer än den fattigaste halvan av planetens sju miljarder innevånare. Vid en liten närmare titt på listan över de 85 syns omedelbart att den helt övervägande delen av dem är amerikanska medborgare. Att förklara den amerikanska kapitalismen död är en stor överdrift. Den rör betänkligt på sig för att ligga i dödsryckningar och ingen bör förvånas om den de närmaste tio åren stärker sin position som den ledande ekonomiska stormakten i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,

Monarken och talmannen har glömt Sveriges hemliga krig

Publicerat av
8

Talmannen i Sveriges riksdag och kungen tillhör de storheter som har uppmärksammat Sveriges krigsslut med Danmark i Kiel och med detta som portal pratat om landets tvåhundra år av fred.  Men inte minst ett reportage i gårdagens DN understryker att de inte är särskilt noga med sin historieskrivning.  Som första tidning har ett team från huvudstadsbladet fått vara med under en del av SOG:s annars hemliga träning samt ställa en del frågor till dess soldater (som helst kallar sig för operatörer). Särskilda operationsgruppen, SOG, består av åtta olika förband.Teamet  har så att säga fått åka på ett väl preparerat spår och de mångordiga berättelserna om hårda män och deras hjätedåd , liksom en serie dramatiska bilder, understryker att  det handlar om ett ”inbäddad” avslöjande regisserat av Försvarsmakten och UD. Där finns ändå en hel del stoff som i mycket bjärta ordalag visar att talmannen och kungen valt att lägga en del av sanningen åt sidan. Framförallt vore det på sin plats, en självklarhet, att vårt dödande i Afghanistan värderas när den insatsen nu sägs ska avslutas.  Det kriget ska inte bara slarvas bort i historieskrivningen och som för exempelvis Stefan Löfvén avfärdas med ett efterklokt populistisk raljerande om att ”Sveriges försvar inte skall börja i Afghanistan utan i Sverige”. Jaha, varför har då socialdemokratin och den borgerliga alliansen under mer än tio år varit överens om att börja kriga i just Afghanistan?

Nedan har jag ”klippt ner” reportaget och samlat en del stycken som borde upp på bordet, fläkas ut och dissekeras i den politiska debatten.  Läs själv, begrunda och ställ dina egna frågor. Inte minst om vart vår berömda neutralitet är på väg. Bilderna mellan klippen är från DN:s reportage:

I Uppsala firas ”våra tvåhundra år av fred” med olika evenemang

 ”Det svenska försvarets elit har konfronterats med barnsoldater i Kongo och stridit i Tchad och Afghanistan. De ingår i ett internationellt nätverk och samarbetar nära Nato och USA…

… Han berättar hur förbandet från marken har fått hjälp av utländska bombflyg under strider i Afghanistan. Svenska militärer har med laser pekat ut områden som ska bombas. Planet har träffat målet och dödat den eller de personer som de avsåg att döda…

… Han säger att några dussin afghaner har blivit ihjälskjutna av svenska specialförbandssoldater. – När någon var bekräftat död så gick vi till byäldsten och informerade om vad som hänt. Likaså om vi förstört någons egendom, då gick vi dit och gjorde upp om en skälig ersättning…

… Utbildningen av poliserna i norra Afghanistan är specialförbandens längsta operation, men inte den första. De har varit insatta i Afghanistan tidigare under kortare operationer och i Kongo, Centralafrikanska republiken och Tchad. Dessutom har de utfört ett okänt antal hemliga operationer i Sverige och utomlands…

…  – Vid vissa insatser i Afrika har det varit otroligt hårda strider. Det har blivit stupade på motståndarsidan, men jag vet inte hur många. I Kongo, under ”Operation Artemis”, var det riktigt hårda strider, förmodligen bland de hårdaste som den svenska Försvarsmakten varit delaktig i fram till dess, berättar Urban Molin…

… Det är slående att ingen av de officerare och soldater jag talar med i specialförbanden använder ordet döda. De beskriver dödandet indirekt eller väljer ord som nedkämpa, ta av daga eller ta ut…

… Sverige är en del i ett internationellt nätverk av specialförband med EU- och Nato-länder. De utnyttjar varandras övningsanläggningar, tränar ihop och utför gemensamma operationer. I Kongo och Tchad samarbetade Sverige till exempel med Frankrike…

… Anders, du är prickskytt med uppdrag att döda människor – är det inte svårt att leva med? – Jag är en precisionsskytt. Jag skjuter på långt avstånd och ser inte resultatet nära inpå mig. Det är annorlunda för honom, säger han och pekar på Martin. – Han skjuter på ett par meters håll. Martin säger att han är fokuserad, har ett högt tempo och känner ett hat mot motståndarna, ”det är de eller vi”, när striderna pågår..

… Anders anser att det finns en ganska naiv syn här i Sverige på det som händer i Afghanistan. Sverige erkänner ju knappt att vi är i krig. Även de vanliga förbanden där var i strid fyra fem kvällar i veckan under delar av 2010. De dödar också motståndsmän, fyller Martin i…

… SOG:s huvudsakliga verksamhet sker utomlands. Sverige har två officerare på heltid i Natos specialförbandsstab i Belgien och en annan knuten till den nya amerikanska specialförbandsledningens internationella stab, som öppnade i oktober i Florida. Det senare bekräftas av försvarsminister Karin Enström (M), som besökte staben i somras. – USA har förklarat att specialförbandsförmågan är viktig i dagens komplexa värld. Vi tycker också att den är viktig. USA håller på att bygga upp ett globalt nätverk av specialförband som kan samarbeta. När den internationella staben öppnade i oktober förra året ingick tio länder, Sverige och Australien är de enda som inte är med i Nato… ”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I media: DN1,

Makaber fredskonferens i Montreux

Publicerat av
2

Genève II äger faktiskt inte rum i staden med samma namn utan på den rakt motsatta sidan av Genèvesjön, i det undersköna Montreux där den berömda filmfestivalen Guldrosen tidigare arrangerades.

Mötet äger rum under FN:s beskydd och ett trettiotal länder deltar. Namnet har den internationella överläggningen fått efter ett möte i FN-sätet Genève i juni 2012 där en rad stater enades om en kommuniké, i vilken det bestämdes om denna fredskonferens, med den tänkta uppgiften ”att bilda en övergångsregering i Syrien”.

Det kallas för en ”fredskonferens” men vad vi upplever är i stället en makaber dödsdans i stormaktsdiplomati där det syriska folket offras. Redan före mötet har regimen Assads utrikesminister Walid al- Muallem i ett brev till FN klargjort att det är ”kampen mot terrorismen” som det hela ska handla om. Ali Haidar med den pretentiösa titeln ”Syriens försoningsminister” förklarade samtidigt att det från diktaturens sida sannerligen inte kommer att handla om någon försoning utan framförallt om skoningslöst våld: ”Vänta er inget av Genève II. Vare sig Genève II eller Genève III eller Genève X kommer att lösa krisen i Syrien. Lösningen är redan i färd med att genomföras och kommer att uppnås genom statens militära triumf… genom statens motståndskraft och statens och dess institutioners styrka inför dess fiender som satsade på statens kollaps.”

Den enda ”övergångslösning” som diktaturen nu som tidigare är beredd till är att verka för det egna folkets undergång. Men vare sig de vill det eller inte tvingas dess förhandlare i vart fall att konfronteras med de tiotusentals avskyvärda bilder av utmärglade, döda kroppar, anfrätta av tortyr, vilka dramatiskt nog har öppnat scenen där i luxuösa Montreux Palace.  Bilder som från början smugglats ut från Assad fängelsehålor av en avhoppad fotograf från säkerhetstjänsten, en modig syrisk Bradley Manning, och dessa har sedan granskats minutiöst av tre internationellt erkända åklagare från olika rättegångar för krigsbrott. Bilderna vittnar om dödsfabriker med en industriell verksamhet och vi anar toppen på ett isberg eftersom de flesta av de 55 000 foton som kapats kommer från en enda plats, Damaskus.

Med dagens digitala teknik har de gjorts tillgängliga för varenda människa som kan öppna en länk på internet och inte minst då för dessa diktaturens kreatur på plats. Tänk om världen fått se tiotusentals bilder på nätet från nazisternas förintelseläger – mitt under Andra världskriget? Försoningsministern och hans anhang, liksom dess försvarsadvokater från Ryssland och Iran, förnedras inför en hel värld. Styret runt klanen Assad och hans kompis rövarkapitalisten Rami Makhlouf är ingen ”vanlig” ovanligt råbarkad ”auktoritär regim” utan en regim som skyddar sig med pöbelmiliser, elitförband och pretorianska garden i dussintal, liksom femton (!) olika säkerhetstjänster som spionerar på var och en – liksom på varandra.

Åklagarna understryker i sin rapport att bildbanken skulle vara övertygande och fällande bevis i vilken legal rättegång som helst och Amnesty Internationals ansvarige för Mellanöstern, Philip Luther fyller i: ” Blir detta bekräftat, är det i en svindlande omfattning brott mot mänskligheten som har begåtts. Än en gång reser detta sannerligen frågan om varför Säkerhetsrådet inte har anmält situationen i Syrien till åklagaren i den Internationella brottmålsdomstolen. Genève II måste kräva att det som hänt med alla personer som tvingats bort, internerats i hemlighet eller bortförts blir fullt klarlagt”…

Detta var också ett av kraven från general Idris och Fria Syriska Armén i en kommuniké inför Genève II och som sammanfattade de viktigaste förutsättningarna för att överhuvudtaget förhandla:

”Bashar Assad och hans klick ska avlägsnas från makten och inte ha någon roll när det gäller Syriens framtid. Alla ansvariga inom militär och säkerhetstjänster för folkmord och förstörelse i Syrien ska bort. En styrande övergångsregering ges fulla mandat. Alla fångar i regimens fängelser ska släppas fria, i synnerhet kvinnor och barn. ”Humanitära korridorer” upprättas till belägrade och utsatta områden, inklusive Dareya,  Moadamiyeh, Homs och Yarmouk.”

Dessvärre är stormakterna runt förhandlingsbordet i Montreux Palace inte det minsta intresserade av dessa självklara krav. USA är uppenbart överens med Ryssland om att ropen i arabvärlden på värdighet, frihet och rättvisa ska tystas. Carl Bildt sa sig vara glad om ”det hela överlevde dagen utan något sammanbrott” och beklagade samtidigt i ett perverterat uttalande att Assads vänner från Iran inte fått någon plats vid förhandlingsbordet.

Vad som görs upp i korridorerna vet vi inte. Konferensen är tänkt att fortsätta i Genève i direkta möten mellan Assads folk och de delar av oppositionen som USA släpat dit under hot om att annars kapa de få band som finns mellan den och Washington. Det spekuleras också om en indirekt fortsättning i Davos där världens allra rikaste gycklare över veckoslutet träffas för att gemensamt vädra sin oro över att människor världen över kan bli ”upproriska” inför de rikas glupska lystenhet.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,