Kategoriarkiv: Internationellt

Ny våg av privatiseringar ?

Publicerat av
Svara

Det brittiska finansmagasinet The Economist har inte för vana att prata i nattmössan. Så när den i sitt senaste nummer ropar ut att statliga egendomar värda 9 tusen miljarder dollar är till salu ska det tas på högsta allvar.
Den första vågen av privatiseringar med start i 80-talets början är över och i och med finanskrisen 2007 ökade till och med alla rika länder statens egendomar genom att de tillfälligt köpte upp banker på ruinens brant.

Men för The Economist är det bara en parentes i privatiseringen av de statliga egendomarna, lösa som fasta. Det mesta bör säljas ut enligt tidningen för att staterna ska kunna minska sina skulder och därför att det är mer effektivt. Det kan man tänka sig att användare av brittiska järnvägen har en del att säga om.

Vilka storleksordningar talar tidningen om? Undersökningar av OECD visar att medlemsländerna tillsammans har statliga tillgångar till ett värde av cirka 9 tusen miljarder dollar. Det handlar om statligt ägda företag, andelar i privata företag, byggnader, skogar, jord, transportsystem och annan infrastruktur.

Inom OECD finns det 2 111 statligt ägda företag med cirka sex miljoner anställda. Det samlade värdet uppgår till 2 200 miljarder dollar i framför allt telebolag, el, och transport. Till det kommer 890 miljarder dollar i delägarskap i företag med 2,9 miljoner anställda. Allt eller nästan allt bör säljas ut enligt The Economist.

I en av undersökningarna som gjorts av revisorfirman PWC nämns att i Sverige äger staten 230 miljarder dollar fördelade på 100-120 miljarder i byggnader och infrastruktur samt cirka 90 miljarder dollar i industrin.

Vad väntar? The Economist skriver inte utan anledning en så stort upplagd artikel om det inte handlar om något i görningen. Det privata kapitalet har svårt att hitta lönsamma investeringsobjekt. Att ge sig in i sjukvård, utbildning och fritid har visat sig vara lönsamt –men långt ifrån effektivt som tidningen hävdar. Men den kan ju inte alltid tala klarspråk om allt.

Efter valet i september kommer säkerligen Stefan Löfven att ta över efter Reinfeldt. Frågan är med vilket program? Här på bloggen vågar vi oss på en gissning: The Economists propagerande för en ny omfattande våg av privatiseringar kommer inte att mötas av ett dövöra.

Kommer Löfven att bryta med Reinfeldts privatiseringar av det gemensamma?

En regering med (s) vid rodret kommer att följa i samma trend som resten av OECD. För Vänsterpartiet blir det en riktig test för partiets huvudfråga –nej till vinst i välfärden.
– Med politiskt mod och lite fantasi i utformningen av transaktionerna (utförsäljningen, m.anm.) kan regeringarna lyckas lägga bakom sig den vitt accepterade idén att de djärvaste privatiseringarna redan gjorts, skriver The Economist som avslutning.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

(V) kongressen : Rödgrön dubbelmoral applåderas…

Publicerat av
2

Audunn Lysbakke från norska Sosialistisk Venstreparti fick nyss starka applåder på Vänsterpartiets kongress när han entusiastiskt talade om hur det egna partiet under åtta år lyckats med att påverka politiken genom att regera tillsammans med socialdemokraterna. Han fick också glada leenden och handklapp från Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt när han skojade om alla svenska ungdomar som lämnat Reinfeldts arbetslöshet för att i stället söka sig till den rödgröna arbetsmarknaden i Norge. Vad han glömde var att förutsättningen för den norska ekonomin hela tiden har varit att pumpa upp det svarta guldet, råoljan från Nordsjön, som bara har fortsatt att flöda..

Hur grönt är det? Han berättade inte heller att han och det egna partiet under dessa år accepterat ansvaret för Norges fullvärdiga medlemskap i NATO. Avslutningsvis var han mer än lågmäld när det gällde väljarnas betyg för dessa åtta år:

 

Partiets resultat i valet 2001:

316 397 röster    12,5 procent

Partiets resultat i valet 2013:

116 021 röster     4,1    procent

Omständigheter som minst sagt borde leda till eftertanke hos kongressdelegaterna.                          

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Strid mellan oligarker i krisens Ukraina

Publicerat av
15

Bakom politiska striders yttre sken finns ofta hårda ekonomiska motsättningar mellan kapitalägare och makthavare.

Det gäller i högsta grad den politiska kris som pågår i Ukraina och som i media mest framställts som en strid mellan nationalistiska (rent av fascistiska) anhängare av EU och lika hårda anhängare av en ekonomisk integration med Putins Ryssland.

Men under ytan rasar en hård ekonomisk strid mellan två block av kapitalägare, de traditionella oligarkerna som snabbt skapade sig en förmögenhet genom att stjäla allt som satt löst efter Sovjetunionens sönderfall och å andra sidan en grupp nyrika kapitalägare, kallad ”Familjen”, kopplade till presidenten Viktor Janukovitj.

President Victor Janukovitj ser till familjens intressen.

Sedan Janukovitj makttillträde 2010 har ”Familjen” organiserat en veritabel hold-up mot statens kassakistor och nationens ekonomi. Från 2010 har tillväxten på 4% omvandlats till negativa siffror och budgetunderskottet på låga 2% nått 8% . En så snabb försämring beror inte enbart på den internationella konjunkturen utan i första hand på den förda politiken, det vill säga en organiserad kupp mot den offentliga sektorn för att berika ett skikt av höga funktionärer och affärsmän.

Enligt ekonomisk expertis har denna grupp årligen lagt 8-10 miljarder dollar till den egna förmögenheten. Medan regeringens artificiella penningpolitik skapat en övervärderad hrivna (Ukrainas valuta) som krossat många mindre exportföretag har de nyrika i ”Familjen” med hjälp av en ny skattelag från 2010 kunnat placera allt större förmögenheter på Cypern.

Källan till ”Familjens” nyrika medlemmar heter gas. Ukrainas Naftogaz har ett kontrakt med ryska Gazprom enligt vilket den förre köper gas till priset av 410 dollar per 1 000 m³ från Gazprom. Presidenten Janukovitj har emellertid gett kapitalstarka vänner rätten att köpa gas på världsmarknaden till ett pris av 50 dollar per 1 000 m³ och sälja vidare till Naftogaz för 410 dollar. Därmed köper Naftogaz inte den volym gas från Gazprom som kontraktet dem emellan stipulerar. Det är källan till Gazproms och Putins irritation.

Men det är också en vidunderlig källa till rikedom för de ”vänner” till presidenten som kan köpa gas för 50 dollar och sälja vidare för 410 dollar. Rövarbaronerna som härjade i USA på 1800-talet vitnar av avund i sina gravar.

I den fokliga protesten mot korruption och maktmissbruk finns en ful nationalistisk ådra.

Men vännerna i ”Familjen” är inte ensamma vid köttgrytorna. Miljardärerna bland de ”gamla” oligarkerna har sina intressen att bevaka. Herrar som Rinat Akhmetov, landets rikaste person, med miljarder i industriella anläggningar världen över, Victor Pinchouk ägare av metallindustrier och finansmannen Igor Kolomoisky skapade sina förmögenheter strax efter Sovjets sammanbrott.

 De var den tidens ”rövarbaroner” och nu ser de en anknyting till EU som ett sätt att bevara sina ekonomiska tillgångar och intressen genom att Ukraina vid en anslutning till EU tvingas respektera lagar och regler till skydd av den privata egendomen. Något de inte är säkra på i den ”kleptokrati” som härskar i ”Familjens” Ukraina och Putins Ryssland.

Detta är en bakgrund till den aktuella politiska krisen i landet. Många andra faktorer griper in, som den traditionella kulturella och språkliga splittringen av landet, de ukrainsktalandes nationalism och den ryska regimens tyngd i östra Ukraina, landets ytterst svaga arbetarrörelse och minnet av Sovjetunionens förtryck under decennier.

Det finns många sätt att protestera på.

De som verkligen kommer i kläm i detta nystan av ekonomiska och politiska motsättningar är den arbetande befolkningen som ser hur deras levnadsvillkor försämras alltmer. Deras problem kan inte lösas med en anslutning till EU:s fattiga periferistater eller en integrering i den ryska ekonomiska sfären. Utan bara genom en politik som söker att möta befolkningens sociala och ekonomiska behov inte oligarkernas giriga jakt på allt större vinster att placera i skatteparadisen.

-Å ena sidan tillhör vi de trettio länder som har flest miljardärer. Å andra sidan finns vi med på listan över de länder som blir fattigare. (Oleg Soskin, ukrainsk ekonom).  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Stor demokratisk seger i Tunisien

Publicerat av
Svara

Tre år har redan gått sedan den unge gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi brände sig till döds i den tunisiska landsbygdsorten Sidi Bouzid. Att hans protest skulle starta en präriebrand som slukade hela den arabisktalande världen fanns nog inte i hans tankar. Han bara protesterade mot en för honom outhärdlig orättvisa från polisens sida.

Den arabiska resningen mot diktatur och förtryck startade som många andra revolutionära processer med en liten gnista. Under de tre åren har revolutionen i regionen upplevt snabba segrar och stora bakslag.

I Tunisien segrade upproret på några dagar. Diktatorn Ben Ali la benen på ryggen och flydde med sin familj till Egypten där ännu vännen Moubarak härskade. Men bakslagen för kraven på demokratiska fri- och rättigheter skulle komma snabbt. Av historiska skäl kunde det muslimska brödraskapet ställa sig i första ledet och med det nybildade partiet Ennahdha med stor marginal vinna de första fria valen till den nationella konstituerande församlingen.

Mordet på Chokri Belaïd blev en viktig vändpunkt i den politiska kampen.

Nu har vinden vänt igen och i dagarna har samma församling börjat rösta igenom paragraf efter paragraf i den med stor möda framarbetade grundlag som ska antas definitivt den 14 januari. I sin helhet är den nya grundlagen en stor seger för den demokratiska oppositionen i Tunisien. I månader har Ennahdha stridit för att islam ska proklameras som statsreligion och sharia vara lagens grund. Omröstningen häromdagen visar att islamisterna slagit till reträtt och röstat för en grundlag som definierar Tunisien som en ”civil stat”, det vill säga utan en statsreligion.

I de hittills antagna paragraferna sägs att staten är religionsfrihetens väktare, att det råder samvets- och religionsfrihet i landet. Ingen ska kunna åtalas för ”aposti” (överge sin religion).

I den mycket viktiga paragraf 20 proklameras jämlikhet mellan könen som sägs ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället. Även om den paragrafen kan kritiseras för att vara luddig är den ett stort framsteg jämfört med islamisternas krav på att mannen och kvinnan skulle förklaras ”komplementera varandra” i samhället. Vilket är en omskrivning för att kvinnan inför lagen inte ska ha samma rättigheter som mannen .

En islamist i Ennahdha inbillar sig att han kan diktera vad kvinnorna ska tycka.

Lagen erkänner också organisationsfriheten, inklusive rätten till facklig organisering och rätten att strejka. Den rätten har den tunisiska arbetarklassen tidigare tagit sig. Nu är den inskriven i grundlagen och därmed mycket svårare att angripa i den dagliga kampen.

Det verkar som ett varv i den revolutionära cykeln avverkats och visaren just nu stannat på rutan ”demokratisk seger”. Det finns flera förklaringar till framgången och varför det islamska regeringspartiet vikit ner sig inför den starka kritiken mot regeringens politik och islamisternas förslag till skrivningar i grundlagen. Till skillnad från andra länder i regionen finns det en mycket stark fackförening, UGTT, som spelade en avgörande roll i Ben Alis fall. Trots att UGTT under långa perioder samarbetat med diktaturen har den ett starkt stöd, speciellt efter dess roll i diktaturens fall. Det tillsammans med att den tunisiska armén är svag och aldrig varit ”politisk” (som i Egypten eller Syrien) gjorde att det saknades en ”egyptisk lösning” på regeringskrisen.

När över hundra tusen demonstrerade föll den sista regering som Ben Ali tillsatte.

Muslimska brödraskapet i Tunisien har dragit en slutsats av hur det slutade för bröderna i Egypten. Deras ledare Rachid Ghannouchi har insett vad Morsi i Egypten inte insåg: islamisterna kan inte ensamma regera, speciellt inte i konflikt med militären som i Egypten.

Därför sluts cykeln i Tunisien med en demokratisk seger i stället för ett militärstyre. I Tunisien finns ingen armé som kan användas för att lägga på locket.

En seger är dock ibland som en första svala. Den garanterar inte att våren går över i sommar. I Tunisien finns det djupgående sociala och ekonomiska problem som till och med förvärrats sedan självbränningen i Sidi Bouzid. Arbetslösheten har stigit kraftigt liksom priserna som skjutit i höjden och skapat mer misär bland landets fattiga arbetare och småbönder.

-Islam är lösningen, var islamisternas centrala valparoll. Men befolkningen kan nu se att religiösa slagord inte ger vare sig bröd eller vatten på bordet. Ghannouchi, Morsi och nu general Sisi har inte något alternativ till fortsatt nyliberal svältpolitik för de fattiga i Mellanöstern.

Tunisens nya författning är ett stort steg framåt och en viktig demokratisk seger för de arbetande mäniskorna men bara ett litet steg framåt i kampen för social rättvisa och ett värdigt liv för de förtryckta. Det är revolutionens nästa mål. Om och när den segern kan firas är ännu skrivet i stjärnorna.   

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rum efter råd? Ska marknaden styra vårt boende?

Publicerat av
Svara

Den svenska Riksbankens mäktiga fasad vid anrika Brunkebergstorg är visserligen klädd med plattor av spjälkad svart granit men vilar sannerligen inte på samma grund. Brunkebergsåsen var och förblir en rullstensås.

Riksbanken är ett låtsasverk, vilket dels sägs vara nationellt och dels sägs vara fristående från politikernas dagliga värv och gotteköpspolitik. Men Sturepartiets och unionsmotståndarnas seger över ”dansken” vid slaget på Brunkebergsåsen 1471 är historia. Den svenska Riksbanken är i dag i mycket ett glidfly som inte kan annat än att dansa med i virvlarna efter de stora svenska och internationella kapitalägarnas strömmar. Bankens självständighet är minst sagt relativ och kan inte vara annat eftersom det är en myndighet som är underordnad riksdagen, vilken i logik med detta utser de elva ledamöterna i riksbanksfullmäktige.

Vad riksdagens gjort är bara att delegera sitt ansvar för penning- och räntepolitiken, alltså en viktig del av konjunkturpolitiken, till det som på låtsas sägs vara opolitiska beslutsfattare, men som i allt slår vakt om en kapitalistisk hushållning. Vi ska inte kunna hålla politikerna ansvariga för deras misslyckanden. De kan undvikande hänvisa till Riksbanken som sedan kan hänvisa till den internationella kreditmarknadens alla lösa, osäkra och rullande stenar…

När riksbankens chef, Stefan Ingves, i namn av denna relativa självständighet, går ut och kräver ”en gemensam bred politisk kommission för att reformera bostadsmarknaden” odlar han samma myt. Självklart hänger en tidning som Expressen på. Riksbankschefens förslag, han agerar i stället för sin namne, den inkompetente bostadsministern Stefan Attefall, kan kanske bli ett sätt att låta marknadskrafterna fullt ut slå igenom när det gäller vårt boende? Rum efter råd helt enkelt. De rika ska få armbågsrum fullt ut när det gäller var och hur de ska bo.

Vad som krävs är i själva verket att boendet befrias från marknaden, men framförallt från spekulationen. Sverige, liksom de flesta regioner i Europa, behöver en stor ombyggnad och utbyggnad av boendet. Gamla ”miljonprogram” måste radikalt byggas om så att de blir energieffektiva. Nya byggas så att ungdomar slipper vara ”mambos” ända in i medelåldern. För detta krävs inte ett låtsasverk som den svenska Riksbanken utan en gemensam europeisk socialisering av de stora kreditströmmarna på kontinenten. En verklig demokratisering av makten.

Slaget vid Brunkeberg är minst sagt historia. EU-valet är i antågande och den helt avgörande frågan om en socialisering av bankerna under vår gemensamma politiska kontroll måste hamna mitt i blickfånget!

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Carl Bildt i grumligt vatten…

Publicerat av
2

I framförallt västra Ukraina rider nationalistiska och rent bruna partier högt på missnöjet med de egna oligarkernas mygelkapitalism och Viktor Janukovitj`s styre. Ekonomin är i marvatten, välfärden blott ett minne och detta tillsammans med kronisk korruption, ofrihet och en tygellös byråkrati gör att en rörelse som fascisternas Svoboda kan vinna nya anhängarna. Risken för att den genuint stora och sunda, ungdomliga massrörelsen mot regeringsmakten och dess våld ska kvävas av starka reaktionära rörelser är stor. Stalinismens många decennier av förtryck, ”i socialismens namn”, innebär att det här finns grogrund för en antirysk nationell agitation.

I går var det stora fackeldemonstrationer i Kiev och i Lviv till minnet av den ukrainske nationalisten, antisemiten och nazikollaboratören  Stepan Bandera. En del av demonstranterna bar till och med samma uniformer som den ukrainska divisionen i den tyska armén under Andra världskriget. Slagorden som hördes var ”Ukraina framför allt” och ”Bandera, kom tillbaka och skapa ordning!”.

För svensk utrikespolitik är det en skandal att inte Carl Bildt klart och tydligt har markerat ett fullständigt avståndstagande från dessa brunsmutsiga rörelser. Han fiskar i minst sagt grumliga vatten. Utan minsta markering har han på Frihetstorget i Kiev demonstrerat sin solidaritet med protesterna mot regimen Janukovitj samtidigt som Svoboda varit en av huvudarrangörerna och en viktig och mycket aggressiv del av scenen-

Jens Stoltenberg går till höger – ”gör en Stefan Löfvén”.

Publicerat av
Svara

När de norska socialdemokraternas partiledare Jens Stoltenberg bar hem sin julgran tog han samtidigt ett kliv åt höger i politiken. Det var hans julbudskap till sina väljare.

Han lämnar det gamla samarbetet med Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet (landsbygdsparti) och friar i stället öppet till de två borgerliga partier, Kristelig Folkparti  (kristdemokrater) och Venstre (liberaler), vilka nu utan ministrar valt att vara regeringsunderlag för det som i Norge kallas för den blå-blå regeringen, alltså koalitionen Höyre och Fremskrittspartiet.

Men Kristdemokraternas  Knut Arild Hareide och Venstres Trine Skei Grande avvisar bryskt  hans närmande och nobbar frieriet. De vill i stället utveckla samarbetet med högerregeringen.

Men trots att han fått korgen menar Stoltenberg att samarbetet med SV och Sp inte längre blir som förr. Han ”gör i stället en Löfvén” och menar att det egna partiet efter nästa val 2017, kan göra som i Sverige. ”Det kan vara ett politiskt projekt, detta att vara öppna för olika lösningar, på samma sätt som de svenska socialdemokraterna gör nu”, säger den avspisade friaren.

För medlemmarna i SV, nu helt plötsligt ensamstående i politiken och utan vittring på politiken köttgrytor, kan det i stället bli ett gyllene och kreativt tillfälle att ompröva hela sin politiska strategi, vilken byggts på att delta i en nyliberal regering med hopp om att kunna ”påverka genom att delta i makten”.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inga hårda paket till motståndet i Syrien.

Publicerat av
Svara

Den tredje Julen är här för den syriska revolutionen mot Bachar Assads despoti. Den sociala och mänskliga katastrofen blir allt mer omfattande och nästan obegriplig.

Men bara nästan obegriplig eftersom det inte är resultatet av en naturkatastrof eller en osynlig hand. Det är omvärldens totala cynism som skapat den situation som det syriska upproret mot diktaturen har att brottas med inför revolutionens tredje Jul.

I år liksom i fjol och året innan blir det inga hårda paket som delas ut. Knappast några mjuka paket heller. I rimstugan i Geneve sitter ”Syriens vänner” och diktar ihop det ena löftesrimmet efter det andra. Men paketen är för det mesta tomma. Bara omslaget glänser. Bråkdelar av den humanitära hjälp som utlovats har levererats.

I tio dagar i rad har regimens helikoptrar släppt trotylbomber över staden Aleppo. De primitiva bomberna har en förödande sprängkraft. De går inte att styra mot utvalda mål. Det är civilbefolkningen som är målet och helikoptrarna släpper sin last över alla bostadsområden som inte ligger i regimkontrollerade kvarter.

Bostadsområde i Aleppo. Bilden är tagen förra veckan.

Det är ett krigsbrott enligt alla internationella lagar. Ännu ett i raden som regimen begått. Ändå är det helt tyst i rimstugan. Där berusar sig diplomatin i ångorna från saringasattacken mot staden Ghouta 21 augusti medan regimen obehindrat kan fortsätta sin terror mot den egna befolkningen.

I tio dagar har helikoptrarna släppt sin dödande last över Aleppo och vi står maktlösa i vår solidaritet med de som drabbas och de som kämpar mot diktaturen.

Mitt i lidandet som stadens befolkning drabbas av är det en aspekt som står ut i sin nakenhet. De på marken som i tre år kämpat mot regimen saknar alla resurser för att stoppa helikoptrarna. De svävar in obehindrat över stadens kvarter utan risk. Inte en enda av dem har skjutits ned under den tio dagar långa terrorkampanjen. Ändå är helikoptrar mycket sårbara redskap om de stridande på marken har tillgång till handburna luftvärnsrobottar.

Varför har inga hårda paket delats ut till oppositionen under de tre Jular som revolutionen levt igenom? Ja, inte beror det på att rimstugan saknar resurser. Svaret är enkelt och brutalt. Ingen internationell makt, från USA till Ryssland via EU till Kina, vill att den syriska revolutionen ska segra på sina egna villkor, det vill säga genom att diktaturen störtas. I tre år har USA gjort allt för att uppnå en så kallad ”jemenitisk” lösning. Alltså, att familjen Assad stiger ner från tronen men att regimens institutioner, polis och säkerhetstjänst blir kvar medan en kompromissregering bestående av väl utvalda politiker i oppositionen och regimen tar över.

I dag är en sådan lösning mer orealistisk än någonsin. Dels för att makteliten runt Assad inte tänker vika ned sig. Den har Putins och Khameneis stöd i ryggen och de är minsann inte snåla med de hårda paketen. Dels för att den demokratiska oppositionen och dess väpnade förgreningar inom FSA fått många paket med vackert omslagspapper och fina rim men utan innehåll. Vi kan nu alla se resultatet av den diplomatiska geostrategin. De reaktionära islamistiska krafterna har växt på bekostnad av det demokratiska och civila motståndet.

I den officiella retoriken från Vita Huset och Bryssel har det hela tiden sagts att inga avancerade vapen som luftvärnsrobottar och moderna pansarbrytande vapen kommer att ges till de demokratiska och moderata miliserna eftersom de riskerar att hamna i jihadisternas händer.

Men den verkliga orsaken till de tomma paketen är att ingen internationell makt vill att den demokratiska revolutionen ska segra genom att diktaturen faller. Bara en utifrån kontrollerad ”övergång” är acceptabel för Obama.

Det är hur det diplomatiska spelet ser ut. Men vid sidan av finns också en humanistisk opinion som låtit sig luras av de bestickande argumenten att det är bäst om inga vapen ges till de miliser som strider mot regimen. Mera vapen leder bara till fler döda och mer lidande, går resonemanget.

Tio dagar av intensiv bombterror mot Aleppos befolkning visar på de ihåliga i det ”humana” nejet till vapenhjälp. På vilket sätt skulle det kunna bli värre än idag om miliserna i Aleppo kunde skjuta ner helikoptrarna och de stridsplan som regimen använder? Halva befolkningen i landet har drivits på flykt av regimens gränslösa våld mot barn, kvinnor, gamlingar och värnlösa. Hade ännu fler varit på flykten om miliserna varit bättre utrustade?

Det är enkelt att uttala sin opposition mot allt våld. Men det stoppar inte diktaturens beslut att med alla tillgängliga medel klamra sig fast vid makten. Till priset av raserade städer, till priset av hundratusentals döda och skadade, till priset av tiotusentals fängslade i landets ökända tortyrcentra.

Efter tre Jular utan hårda paket under olivträden kan vi beundrande konstatera att den syriska revolutionen inte tänker ge upp. Trots huggen i ryggen från rimstugan i Geneve och trots de kontrarevolutionära jihadisternas sabotage inser de kämpande inne i landet att diplomatins ”jemenitiska” lösning är en fälla som enbart kan sluta med att Assad segrar och firar sin seger med en terror utan gränser mot de som i tre år vågat stå upp för sin frihet och värdighet. De som låter sig luras av despotens gemytliga äppelkindade nuna kommer att bli djupt besvikna.

Vår egen värdighet kan bara räddas i en obrottslig solidaritet med de som riskerar sina liv i kampen mot despotens terror och jihadisternas vansinne. På önskelistan inför 2014 finns det inte bara mjuka paket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kapitalet lever av tre miljarders arbete

Publicerat av
7

De senaste trettio åren har sett den största omvälvningen på arbetsmarknaden i världsskala. Den lönearbetande befolkningen har mer än fördubblats. Det är en enorm källa till profiter för kapitalägarna och den aktuella världsekonomin kan inte förstås utan att denna enorma förändring tas som utgångspunkt. Den nyliberala marknadsfundamentalismen hade inte varit möjlig utan det tillskott av hundratals miljoner lönearbetande som skett sedan mitten av 80-talet.

Vilket tillskott? Det är Kinas omformning, Sovjetimperiets sammanbrott och Indiens omvandling som varit källan till tillskottet av lönearbetare. Den arbetande befolkningen fanns naturligtvis innan också. Men den var inte indragen som arbetskraft på en integrerad världsmarknad, tillgänglig för det internationella kapitalets exploatering.

Ekonomen Richard Freeman var den förste att dra uppmärksamheten till den enorma förändringen i antalet lönearbetare i världskala. I sin bok ”China, India and the Doubling of the Global Labor Force” från 2005 visar han att den internationella arbetsstyrkan fördubblats från mitten av 80-talet till början av 00-talet. Sedan dess har antalet ytterligare stigit i framför allt ”tillväxtekonomierna” och i dag finns det grovt räknat tre miljarder arbetande på världsmarknaden varav 1,8 miljarder lönearbetare.

Att denna förändring varit till mycket stor fördel för kapitalägarna kan vi se i fördelningen mellan löner och profiter i världens BNP. I diagramet här under ser vi hur lönernas andel minskat stadigt sedan 1990. Trenden är framräknad som ett genomsnitt för de 16 främsta utvecklade ekonomierna och de 16 främsta utvecklingsekonomierna.

Källa: Michel Husson baserad på ILO:s beräkningar.

De lönearbetandes minskade andel av världens BNP är källan till de tiotusentals miljarder som finansvärlden vältrar sig i. Det är realiseringen av de arbetandes mervärde som skapar rikedomarna som ytligt sett verkar tillverkas av finansen självt i spekulation och annan improduktiv aktivitet. De miljarder som finansen rullar sig i är bara överförda rikedomar från de arbetandes värdeskapande. Varje aktie, obligation, derivatpapper, optioner och andra ”sofistikerade” värdepapper är egentligen bara en storts dragningsrätt på mervärdet som finanskapitalet tvingat till sig. Det är egentligen inte i motsättning till industrikapitalet eftersom det ofta handlar om samma kapitalägare som spelar på både karusellerna och gungorna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Arbetarrörelsens rätt till eget självförsvar

Publicerat av
9

Hur ska socialister se på Revolutionära fronten? Var det rätt eller fel att utesluta Markus Allard från Ung vänster? Visar inte Svenska Motståndsrörelsens överfall på den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp att vi antifascister måste kunna använda våld för att försvara oss? Vi kan inte bara ta emot stryk, misshandel och dråp från fascisterna i väntan på polis eller beklaganden från liberala tidningsredaktioner och (s)-press.

Från Dagens Nyheter

Viktiga frågor som virvlar runt i tillgängliga debattforum och svaren är nästan lika många.

Jag menar att utgångspunkten är självklar. Arbetarrörelsen med dess partier, grupper och fackföreningar, liksom alla andra nätverk, grupper och kommittéer som arbetar med frågor som har samhörighet med dess värderingar, har och ska ta den självklara rätten att försvara sig själva och sina egna organisationer från alla typer av fysiska angrepp.  Tragiska historiska erfarenheter visar entydigt att detta försvar måste samordnas och vara gemensamt när så krävs.

Men, det är alltid egna politiska beslut som ska vara överordnade när det gäller detta nödvändiga säkerhetsarbete. Vänstern i sin bredaste mening ska inte anlita anonyma skyddskårer med egna agendor som man kallar in vid behov. Detta borde vara självklart. Varje form av egen säkerhetsorganisation, även något så enkelt som en utbildad och samordnad demonstrationsvakt eller personligt skydd av egna företrädare, måste kontrolleras av valda politiska organ. Dess arbete ska vara helt genomlyst och ständigt diskuterat av parti- eller avdelningsstyrelser, fackföreningsledningar eller andra valda ledningar.

Tyska ”Antifaschistische Aktion” under 1930-talet

Skyddskårer som inte är underordnade politiska bedömningar har en egen dynamik. De är ofta fixerade vid fysiskt våld, vilket glorifieras och de kan trappa upp sina egna aktiviteter långt utöver det egna självförsvar som är motiverat och som kan förstås av andra människor.  ”Svarta block” har snurrat runt i Västeuropa och för det mesta fungerat som nyttiga idioter för reaktionen. En del ”autonoma” har ansett att de angriper och ”krossar den borgerliga statsapparaten” när de själva går till angrepp mot polisen. Renodlade skyddskårer som ser sig själva som Robin Hoods arvtagare i Sherwoodskogen vilka tror att de strider mot sheriffen i Nottingham. Här finns en dynamik där en del ”kämpar” kan lämna det egna självförsvaret och med fysiskt våld angripa individuella motståndare i deras hem. Hota eller angripa dessa motståndares familjer osv. Leda in det antifascistiska arbetet till ett regelrätt gängkrig. De kan också hamna i en situation där de väljer att finansiera sin egen verksamhet genom att ta emot ekonomiska medel från oklara finansiärer eller rentav se kriminella aktiviteter som stöld eller rån som ett arbete ”i revolutionens tjänst”.

Alaine Krivine under Maj 1968

I samband med Göteborgsdemonstrationerna mot George Bush sommaren 2001 diskuterade jag dessa frågor med den franska socialisten Alain Krivine som själv hade och fortfarande har en livslång erfarenhet (med en del misstag som lärdomar) av eget säkerhetsarbete i mer dramatiska situationer än de som gällt i Sverige. Alltifrån övergrepp från OAS under Algerietkriget, försvar mot fascisterna i Ordre Nouveau under flera decennier till dagens arbete i SOS Racisme. Vad han då gång på gång betonade var precis den politiska kontrollen över det egna säkerhetsarbetet. Ansvarig eller ansvariga för detta arbete inom dåvarande Ligue Communiste Révolutionaire var utsedda inom deras partistyrelse och rapporterade där regelbundet om sitt arbete. Rapporter som kunde ifrågasättas och genomlysas av ett politiskt forum. Som en skyddsmekanism hade de dessutom en ordning där denna ansvarighet eller dessa ansvarigheter roterade inom styrelsen. Allt för att hindra ett förlopp där kamrater fixerar sig vid egna agendor och hamnar i en ”undre värld” där det fysiska försvaret mot högerextremister kopplas loss från politiska bedömningar i övrigt.

Nazisternas överfall i Kärrtorp slogs tillbaka av de antifascister som samlats till möte. Ett motstånd som måste hedras. I en kommuniké utlagd på Revolutionära Frontens Timeline på Facebook, i form av en trumpetstöt på engelska skriver man (till kamraterna i Europa):

“I den svenska naziströrelsen anses Svenska Motståndsrörelsen (SMR) var den hårdaste och mest våldsamma. De frodas av sin egen myt om att de är de hårdaste ariska supermän som Norden någonsin har sett. I går slogs denna myt än en gång sönder. Beväpnade till tänderna, med knivar, sköldar och pyroteknik attackerade 30 nazister en fredlig demonstration där även äldre och barn deltog. Otur nog för dem var vi och våra kamrater från AFA i Stockholm där. Efter deras första framgång där de kastade allt de hade mot oss drev vi dem tillbaka, tillsammans med lokalt folk. Blödande sprang de i väg och lämnade efter sig kamrater vilka vi behandlade på det sätt vi behandlar nazister. Slutresultatet var entydigt. 28 nazister blev arresterade, 1 knivhuggen, flera blödande – inga arresterade socialister. No Pasaran!”

I den mån kommunikén ger en rättvis bild av det som skett är den ändå en trist historia. Den glorifierar den egna rollen och det kanske nödvändiga våldet och om det är så, vilket exempelvis Ung Vänsters Henrik Allard hävdat, att ”vi behöver Revolutionära Fronten eller AFA för att kunna försvara oss”, visar detta att vi själva misslyckats. Arbetarrörelsen och vänstern i bred mening ska försvara sig själv. Inte vara beroende av den ena eller andra skyddskåren som rings in efter behov. Kärrtorp är en tydlig och skrämmande signal om att arbetarrörelsen i en vid mening måste se över sitt eget säkerhetsarbete!

Markus Allard som borde ta sig en funderare

Markus Allard själv borde dessutom fundera över hur han kan hylla diktaturen Assad och låta sig försvaras av Revolutionära fronten, detta samtidigt som hans tänkta motståndare i Svenska Motståndsrörelsen tillsammans med Europas övriga fascister hyllar samma blodindränkta syriska diktatur…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Media: DN,SVD1,