Syriens förtryckta står ensamma.

Publicerat 6 maj 2013 av Benny Åsman

Israels flygangrepp mot militära anläggningar inne i Syrien är inte som Assad säger ett stöd till och en allians med oppositionen i landet. Israels agerande är enbart dikterat av egenintressen. Liksom vid många andra tillfällen då Israel använt ”förebyggande” attacker är de senaste dagarnas angrepp mot eventuella Fateh 110-missiler i Damaskus inte början på en israelisk inmarsch i Syrien.

Flygattacken är inte ett stöd till oppositionen. Tvärtom, fungerar den som en hjälp till regimens försök att diskreditera det två år långa upproret mot diktaturen. Det är inte israeliska kryssningsmissiler avskjutna från libanesiskt luftrum som de kämpande i Syrien är i behov av. Deras behov är mycket mer konkreta och jordnära. För att stoppa regimens flygbombningar av och artillerield mot bostadsområden, skolor, sjukhus och brödköer är det bara mobila luftvärnsrobotar, så kallade Man-pad, som effektivt kan stoppa Assads flyg och i praktiken upprätta en no-fly zon över befriade områden och skydda befolkningen mot regimens hämndaktioner.

Men för varje vecka som går blir det allt mer uppenbart att omvärlden, imperialisterna i väst, oljeshejkerna kring Persiska gulfen och sionisterna i Israel, inte vill att de syrisk upproret ska besegra regimen i Damaskus. Vita Huset söker desperat efter en väg att bli av med Assad på diplomatisk väg, i förhandlingar med Moskva. Obama vill till varje pris undvika att den syriska militärmakten faller samman, att statsapparaten spricker och lämnar kvar ett kaotiskt vacuum som USA inte kan kontrollera. Det är den avgörande förklaringen till varför Obama lagt sitt veto mot vapenleveranser till FSA.

Samtidigt kan inte Washington stilla se på medan Assad bygger upp styrkor med hjälp av Iran och Hezbollah och eventuellt lyckas vända styrkeförhållandet till den väpnade oppositionens nackdel och eventuellt krossa upproret. Det förklarar den halvhjärtade materiella hjälpen till oppositionen och närvaron av militära rådgivare vid den turkiska och jordanska gränsen.

Det tragiska resultatet av alla diplomatiska manövrer och egoistiska kalkyler i väst och i oljemonarkierna är att de som kämpar i Syrien står helt ensamma utan verkligt effektiv hjälp. Det är inte israeliska flygangrepp eller amerikanska GI:s på syrisk mark som de behöver. Tvärtom tar de lokala samordningskommittéerna och miliserna i FSA helt avstånd från direkt inblandning av utländska styrkor. De vill ha de vapen de behöver för att försvara sig mot regimens flyg och artilleri.

Men inte ens den humanitära hjälpen till de hundratusentals flyktingarna inne i Syrien och i grannländerna kommer fram. I flyktinglägren i Jordanien saknas allt och misären, brottsligheten, och lidandet breder ut sig. Talet om att shejkerna i oljestaterna helhjärtat stöder upproret är inget annat än prat. De uppfyller inte ens de offentliga löften om humanitär hjälp som de avgav vid ”givarkonferensen” i januari i Kuwait då sammanlagt 1,5 miljarder dollar i humanitär hjälp utlovades. FN:s flyktingorganisation i regionen visar i en aktuell rapport att inte ens bråkdelar av vad som utlovats kommit fram.

I Kuwait lovade Saudiarabien 78 miljoner dollar i omedelbar hjälp, 21,6 miljoner har kommit fram. Förenade Emiraten lovade 300 miljoner varav 18,4 realiserats. Qatar lovade 100 miljoner dollar och 2,7 har kommit fram till FN:s hjälporganisation i regionen. Bahrain och Iraq lovade 20 respektive 10 miljoner dollar varav noll realiserats. Den humanitära katastrofen är ett faktum och FN säger att redan i juni kommer organisationen att tvingas skära ned på hjälpen.

De som i dag talar yvigt om en internationell komplott mot regimen i Damaskus lever i en fantasivärld. Den enda komplott som man eventuellt kan tala om är omvärldens myckna prat om hjälp till upproret i Syrien, prat som inte följs upp av handlingar. Det tragiska och bedövande faktumet är att det syriska folket står ensamt i sin nu två år långa resning mot diktatorn Bachar Assad.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, USA, FN, Assad

Vad är och gör Fria Syriska Armén?

Publicerat 14 feb 2013 av Benny Åsman

Röda Malmö är en fin blogg som vår partikamrat Ronny Åkerberg håller i. Där hittar du dagligen inte bara texter om svenska och internationella händelser utan också fina bildreportage från Malmö och Skåneregionen. Här under publicerar vi med Ronnys godkännande en artikelserie om den Fria Syriska Armén. Hur den uppstod, vad den gör och vart den är på väg. Det är en lång text och därför den kanske riktar sig mest till er som intensivt följer vad som sker i Syrien. Men vi tror att ni är många och att Ronnys text ska hjälpa till att förstå hur det väpnade motståndet i Syrien utvecklats och vilken roll det spelar.

Fria Syriska Armén, del 1

…rent allmänt om FSA

Den fria syriska armén, FSA, är den viktigaste väpnade oppositionsgrupp som verkar i Syrien och som varit aktiv under syriska inbördeskriget. Den är sammansatt av deserterad personal från syriska försvarsmakten och av frivilliga.

Dess bildande offentliggjordes den 29 juli 2011 i en video som släpptes på internet med en uniformerad grupp desertörer från den syriska militären som uppmanade medlemmarna i syriska armén att hoppa av och gå med dem. FSA:s ledare i augusti 2011, överste Riad al-Asaad, meddelade att FSA skulle arbeta med demonstranterna för att störta systemet och förklarade att alla säkerhetsstyrkor som attackerade civila var legitima mål.

FSA samordnas med Syriens nationella råd som startade i december 2011, och stöder Syrian National Coalition som bildades i november 2012. En stor omorganisation av FSA:s kommandostruktur inträffade i december 2012, al-Asaad behåller sin formella roll men förlorar verklig makt och brigadgeneral Salim Idris blir stabschef och effektiv ledare.

Riad al-Asaad uppgav i oktober 2011 att den fria syriska armén (FSA) har inga politiska mål utom avlägsnande av Bashar Assad som Syriens president. FSA har också hävdat att konflikten inte är sekteristisk, de har i sina led a lawiter som motsätter sig regeringen, och att det inte blir några repressalier om den faller. Den 23 september 2011 gick Fria syriska armén samman med Free Officers Movement och blev den största armégruppen inom oppositionen. I början av december 2011 fanns det uppskattningsvis 15 000 till 25 000 avhoppare från de väpnade styrkorna enligt aktivist- och mediekällor. Amerikanska underrättelsekällor uppskattade dem till mer än 10 000 avhoppare. Det verkliga antalet avhoppade soldater till Fria syriska armén är okänt.

FSA opererar i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib , Aleppo), den centrala regionen (Homs , Hama och Rastan), kusten runt Latakia , söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal), och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dess krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama och omgivande områden) med nio eller fler bataljoner aktiva där. Chefen för FN, Ban Ki-moon har sagt att den fria syriska armén kontrollerar betydande delar av vissa städer.

Fria Syriska Armén, del 2

…hur fria syriska armén växte fram

Ursprung

Den fria syriska armén spårar sitt ursprung till tidiga avhoppare från den syriska armén som vägrade att skjuta på obeväpnade demonstranter under syriska upproret . De första avhoppen inträffade när armén skickades in i Daraa att kväsa pågående protester. Det fanns rapporter om att olika enheter hade vägrat att skjuta på demonstranter och hade splittrats från armén. Videofilmer visade civila som hjälpte avhoppade soldater som hade tagits för att de vägrade order. Avhoppen fortsatte under hela våren när regeringen använde dödligt våld för att slå ned demonstranterna och belägra protesterande städer i hela landet som Banyias, Hama, Talkalakh och Der ez-Zor. Många soldater som vägrade att öppna eld mot civila avrättades summariskt av armén. I juli 2011 tillkänngav Riad al-Asaad och en grupp officerare, som såg behovet av åtgärder, bildandet av den fria syriska armén med målet att skydda obeväpnade demonstranter och att hjälpa till att störta regeringen

Bildandet

Den 29 juli 2011 kungjorde Riad al-Asaad motståndsarméns bildande. Han förklarade att den fria arméns bildande berodde på avhoppade soldaters nationalistisk plikt, lojalitet till folket, behovet att slutgiltiga stoppa regeringens mord och arméns ansvar att skydda obeväpnade fria människor. Han tillkännagav vidare att den fria syriska armén skulle arbeta hand i hand med folket för att uppnå frihet och värdighet, att störta regeringen, skydda revolutionen och landets resurser, och stå upp mot den oansvariga militära maskin som skyddar systemet.

Asaad uppmanade officerare och män i den syriska armén att ”hoppa av från armén, sluta rikta sina gevär mot sitt folks bröst, gå med i fria armén, och bilda en nationell armé som kan skydda revolutionen och alla delar av det syriska folket med alla dess trosinriktningar.” Han menade vidare att den syriska armén ”[representerar] gäng som skyddar regimen” och förklarade att ”från och med nu, kommer säkerhetsstyrkorna som dödar civila och belägrar städer att behandlas som legitima mål. Vi kommer att betrakta dem som mål i alla delar av det syriska territoriet utan undantag.”

Expansion

Sen den syriska sommaren 2011 har det varit en jämn ström av avhopp till fri syriska armén, dokumenterat i avhoppsvideor. Västliga underrättelserapporter i december 2011 visade att så många som hälften av arméns värnpliktiga inte fullgjort sin plikt efter de tre senaste kallelserna och att på lägre nivå officerare deserterar i stora skaror. I vissa fall hade hela enheter övergivit en masse. Under den syriska vintern 2011/12 fortsatte FSA att meddela bildandet av nya arméförband, offentligt förklara till Bashar al-Assad att ”du hittar oss överallt alla gånger, och du kommer att se det som du inte förväntar dig, tills vi återupprättat de rättigheter och friheter för vårt vårt folk”. I ett försök att försvaga pro-Assad styrkor släppte fri armén ett uttalande i mitten november som meddelade att ett tillfälligt militärt råd hade bildats.

I januari 2012 fortsatte höga avhopp. Den 6 januari hoppade general Mustafa al-Sheik av den syriska armén och anslöt sig till FSA. En dag senare hoppade överste Afeef Mahmoud Suleima från syriska Air Force Logistics av från Bashar al Assads regim tillsammans med minst 50 av hans män och anslöt sig till FSA. Han meddelade sin grupps avhopp på live-tv och beordrade sina män att skydda demonstranter i staden Hama. Överste Suleima förklarade i ett uttalande: ”Vi är från armén, och vi har hoppat av eftersom regeringen dödar civila demonstranter. Den syriska armén anföll Hama med tunga vapen, lufträder och tung eld från tanks … Vi ber Arabförbundets observatörer att besöka områden som drabbats av flygräder och attacker så att du kan se skadan med egna ögon, och vi ber dig att skicka någon att avslöja de tre kyrkogårdar i Hama fyllda med mer än 460 lik”. Avhoppen fortsatte en vecka senare, när en annan general i den syriska armén hoppade av till oppositionen i staden Qusayr i Homs provinsen.

General Mustafa al-Sheikh sade till Reuters att upp till 20 000 soldater totalt hade övergivit armén sedan början av konflikten och att FSA hade tagit kontroll över stora delar av landet. Han sade i en intervju den 12 januari 2012: ”Om vi får 25 000 till 30 000 desertörer organiserade i gerillakrig i små grupper om sex eller sju är det tillräckligt för att uttömma armén i ett år till ett år och ett halvt, även om de är beväpnade endast med granatgevär och lätta vapen”, och nämnde också att majoriteten av arméns desertörer hade gått för att vara med sina familjer, snarare än att gå med upproret. Den 29 januari var det rapporter om en ny omgång av högt uppsatta avhopp efter att den syriska armén satts in för att slåss i Damaskus förorter. Minst två generaler och hundratals soldater med sina vapen hoppade av vid denna tid.

Den 21 februari 2012, hoppade general Fayez Amro från Syriens flygvapen av till oppositionen. Han är ursprungligen från Bab Amr distriktet i Homs och av turkmenskt ursprung. En annan underrättelsegeneral från den syriska armén hoppade också av vid denna tid till Turkiet. Hans namn har inte avslöjas av säkerhetsskäl. Detta var samtidigt som en deserterande löjtnant, som arbetade på den kemiska vapenavdelningen, hävdade att ”BZ-CS, KlorBenzilate, som skadar människors nerver och får dem att tyna bort, används i Bab Amr.” Han sade att några syriska soldater hade försetts med gasmasker för skydd. Det har också rapporterats att en brigadgeneral hoppade av i Idlib med 200 av hans soldater. Nästa månad deserterade General Adnan Farzat från Rastan och två andra generaler. Turkiska regeringskällor rapporterade samma månad om ett uppsving i deserteringar och att det finns över 20 000 deserteringar under den senaste månaden innebär att det totala antalet desertörer från den syriska armén uppgår till över 60 000 soldater.

Den 24 mars 2012 förenades Fria syriska armén med högre militära rådet. Grupperna enades om att lägga sina meningsskiljaktigheter bakom sig och sade i ett uttalande: ”Först beslutade vi att förena alla militära råd och bataljoner och alla beväpnade bataljoner inom landet under en enhetlig ledning av Fria syriska armén och följa order av chefen för FSA, överste Riad al-Asaad.”

Omorganisation

Den 7 december 2012 möttes ungefär 260-550 befälhavare och företrädare för den syriska väpnade oppositionen i Antalya och valde ett nytt 30-personers militärråd för FSA. Överste Riad al-Asaad, som inte var närvarande vid mötet, behöll sin formella roll som befälhavare-in-chief, men förlorade effektiv makt till brigadgeneral Salim Idris, som valdes till ny stabschef för FSA. Säkerhetstjänstemän från Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Gulfstaternas samarbetsråd och Jordanien var närvarande vid mötet.

Ungefär två tredjedelar av de invalda i det nya kommandot var personer med anknytning till muslimska brödraskapet i Syrien. Den extremistiska Al-Nusra Fronten och Ahrar al-Sham var inte inbjudna till mötet. Det rapporterades att den nya stabschefen general Salim Idris inte hade någon ideologi, medan två av hans nya vice befälhavare, Abdelbasset Tawil från guvernörskapet Idlib och Abdelqader Saleh från Aleppo guvernörskap var moderata islamister. Det rapporterades att FSA kommandot verkade vilja marginalisera islamistgrupper som har spelat en större roll de senaste månaderna, och att det skulle finnas totalt fem vice befälhavare knutna till fem olika regioner i Syrien.

Fria Syriska Armén, del 3

…fria syriska arméns strategi

Den fria syriska armén är den militära grenen av oppositionsrörelsen och syftar till att få bort regeringen genom att skydda civila demonstranter, uppmuntra avhopp från den statliga armén och genom att utföra väpnade aktioner. Som den syriska regimens armé är mycket organiserad och väl beväpnad, har den fria syriska armén antagit gerillataktik på landsbygden och i städerna. FSA: s militära strategi är inriktad på en spridd landsomfattande gerillasoldataktion med en taktisk inriktning på väpnad aktion i huvudstaden Damaskus. Kampanjen är inte avsedd att hålla territorium utan snarare att sprida regeringens styrkor och tunna ut deras logistikkedjor i striderna om tätorterna där protesterna fortsätter, för att nöta ut säkerhetsstyrkorna, att bryta ned moralen och att destabilisera Damaskus, regeringens centrum.

Den fria syriska arméns väpnade aktioner fokuserar på att bekämpa regeringens fördelar, som inkluderar möjligheten att genomföra samordnade operationer i stor skala, förmågan att flytta sina styrkor efter behag och förmåga att använda tung eldkraft. För att stoppa dessa fördelar har FSA genomfört angrepp på regeringens ledning och logistiska infrastruktur. En sabotagekampanj har inletts i Syrien med rapporter om attacker mot olika statliga tillgångar. FSA har gjort attacker mot säkerhetstjänstens kommandocentraler och syriska sociala medier rapporterar om blockering av vägar, attacker mot logistikfordon, inklusive tankstransportörer och tankbilar, avskärning av kommunikations-kablarna till flygfält och förstörelse av telekommunikationstorn, sabotage av stridsmotorer och andra fordon som används av regeringsstyrkor och attacker mot järnvägar och rörledningar.

Den fria syriska armén på lokal nivå genomför bakhåll mot statens shabiha milis och konfronterar armén under vilken den uppmuntrar avhopp. Några medlemmar av Fria syriska armén har förklarat att organisationen inte har resurser att ockupera och ta kontroll över territorier och istället inriktar man sig främst på slå-till-och-försvinna-attacker för att driva den syriska armén tillbaka. FSA använder också egentillverkade vägbomber för att attackera militära konvojer av bussar, lastbilar och tanks som transporterar förnödenheter och förstärkningar av säkerheten och bedriver attack-och reträttoperationer mot regeringens vägspärrar. I områden som befinner sig i opposition mot regeringen, har FSA agerat som en försvarskraft, bevakat gator medan protester ägt rum och attackerat milisen, känd som shabiha som är en integrerad del av regeringens ansträngningar att undertrycka oliktänkande. I Deir ez-Zor, Al-Rastan, Abu Kamal och andra städer har Fria syriska armén bedrivit gatustrider som rasat i flera dagar utan att någon särskild sida vann fördelar. FSA har också sökt internationell hjälp för att störta Assad-regeringen. Den har bett det internationella samfundet om vapen och genomförandet av en flygförbudszon och en marin blockad av Syrien.

Fria Syriska Armén, del 4

…den fria syriska arméns vapen

Soldater ur Fria syriska armén rengör sina AK-47:or

Den fria syriska armén är huvudsakligen beväpnad med AK-47: or, DShKs och RPG-7s. Eftersom avhoppade soldater saknar luftskydd måste de överge sina pansarfordon. Avhoppade soldater bär endast lätta vapen och gömmer sig i städer, förorter eller på landsbygden. Förutom AK-47: or har vissa FSA-soldater också M16s , Steyr AUGs , FN FALS , hagelgevär , G3 och PK maskingevär. FSA har några tunga vapen tagna från den syriska regeringen.

I februari 2012 kom videofilmer på nätet som visar en kapad regeringstank som används i Homs av FSA-styrkor. Stridsvagnen, som bar syriska oppositionens flaggor, sågs skjuta med beväpnade män i civila kläder i skydd bakom den. En FSA-talesman har sagt att organisationen fick tre tanks från en grupp på 100 desertörer från den syriska armén. FSA har också enligt uppgift fått ett antal luftvärnsrobotar. Fria syriska armén har nyligen börjat tillverka sina egna granatkastare och raketer.

Räder mot statliga vägspärrar och vapendepåer utförs för att förse FSA med mycket av dess ammunition och nya vapen. FSA köper även vapen på den syriska svarta marknaden av vapensmugglare från grannländer och korrupta regeringstrogna krafter som säljer statliga vapen. Det har förekommit rapporter om att hela vapendepåer har erbjudits till försäljning, även om dessa erbjudanden avslogs på grund av rädsla för en eventuell fälla. FSA-kämpar kan också ibland köpa vapen direkt från arméns förrådsbaser, förutsatt att de har tillräckligt med pengar för att tillgodose regeringstrupperna som vaktar dem. Det har också rapporterats att FSA köper mycket av sina tunga vapen från irakiska vapensmugglare.

Överste Riad Asaad har bett det internationella samfundet att förse FSA med vapen för att lindra organisationens leveransbehov. Även om många nationer varit tveksamma att ge vapen av rädsla för att eskalera konflikten verkar organisationen ta emot några vapenleveranser utifrån. I april 2012 avlyssnade libanesiska marinen ett Sierra Leone-registrerat fartyg som hade en stor mängd vapen och ammunition som tros vara avsedd för den fria syriska armén. Några av vapnen var märkta Libyen.

Fria Syriska Armén, del 5

…läget för den fria syriska armén

Världen tittar på medan syrierna försöker skydda sig mot diktaturens mördare

Den fria syriska armén har verksamhet i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib, Aleppo), den centrala regionen (Homs, Hama och Rastan), söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal) och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dessa krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama, och omgivande områden), med nio eller fler bataljoner aktiva där.

Den fria armén använder gerillataktik när den kämpar och syftar inte till att ockupera terrängen när en kamp är över, men i slutet av 2011 hade stora delar av Syrien fallit under partiellt kontroll av Fria syriska armén. I slutet av 2011 inrättade FSA kontroll över ett antal städer och byar i Idlibprovinsen. Senare i januari 2012 lyckades Fria syriska armén ta kontroll över staden Zabadani i Damaskus- provinsen efter intensiva sammandrabbningar med reguljära trupper. Den 21 januari erövrade FSA tillfälligt staden Douma nära Damaskus.

Fria syriska armén kontrollerade även under tre månader omkring två tredjedelar av Homs, Syriens tredje största stad, enligt syriska militärer inne i staden. I januari föll en del av Damaskus förorter under partiell kontroll. Exempelvis föll staden Saqba, en östlig förort till Damaskus under oppositionens kontroll för en vecka tills FSA tvingades taktiskt retirera in i lokalbefolkningen efter ihållande kraftiga bombardemang av den syriska armén. I slutet av februari var staden Idlib under oppositionens kontroll med oppositionen flaggor i stadens centrum.

I maj bekräftade FN-övervakare rapporter i media om att stora delar av Syriens landsbygd och provinsiella städer var under de facto-kontroll från FSA eller saknar kontroll. Fria syriska armén har sagt att den bara har partiell kontroll över sina hållna områden, och att i öppen strid med den syriska armén var den i de flesta fall var oförmögen att hålla områdena. FSA:s mål var snarare att lossa regeringens kontroll över områden än att införa strikt kontroll av sina egna.

Under det syriska inbördeskriget, har många operationer utförts av Fria syriska armén. Verksamheten var blygsam efter dess bildande i slutet av juli 2011, men så småningom utvidgades den. FSA skulle växa i storlek, till cirka 20 000 i december, och uppskattningsvis 40 000 i juni 2012.

I oktober skulle FSA börja ta emot militärt stöd från Turkiet, som tillät rebellarmén att driva sitt högkvarter i landets södra Hatay-provinsen nära den syriska gränsen och sitt fältkommando inifrån Syrien. FSA startade ofta attacker i Syriens norra städer, medan de använde den turkiska sidan av gränsen som en säker zon och försörjningsväg.

Ett år efter dess bildande fick FSA kontroll över många städer nära den turkiska gränsen. FSA-soldater gjorde attacker över gränsen vid Syriens norra gräns. I september 2012 var större delen av Syriens norra gräns under FSA:s kontroll. Då flyttade FSA sin kommandocentral från södra Turkiet till upprorskontrollerat territorium i norra Syrien, där den fortsatte att leda verksamheten mot regeringskontrollerade städer och baser. FSA har genomfört stora operationer även i andra regioner, bland annat i och runt städerna Homs och Damaskus. I december 2012 hade rebellerna tagit cirka 60 procent av Syriens territorium.

Fria Syriska Armén, del 6

…fria syriska arméns kommandostruktur

Huvudkommandot

Före september 2012 drev Fria syriska armén sin ledning och huvudkontor från Turkiets södra Hatay-provins nära den syriska gränsen med fältbefälhavare verksamma inom Syrien. I september 2012, meddelade FSA att man hade flyttat sitt huvudkontor till Idlibprovinsen inne i Syrien.

FSA:s formella ledare är dess Commander-in-Chief Överste Riad al-Asaad, men arméns effektive militäre ledare är dess stabschef brigadgeneral Salim Idris. Vid sidan av Salim Idris finns fem biträdande chefer för personal som är ansvariga för fem olika regioner i Syrien. Två av dessa biträdande chefer för personalen är Abdelbasset Tawil från Idlibs guvernörskap och Abdelqader Saleh från Aleppos guvernörskap. Arméns strategiska planering och vapenanskaffning hanteras av dess militära råd.

Regionala ledningar

Den fria syriska armén har fältenheter placerade över hela landet. Fältenheterna är under direkt befäl av nio regionala befälhavare som är baserade i provinserna Homs, Hama, Idlib, Deir al-Zor, Damaskus, Aleppo och Latakia. De regionala befälhavarna inkluderar överste Qasim Saad al-Din som leder de militära operationerna i Homsprovinsen och överste Khaled al-Haboush som leder militära operationer i huvudstaden. De regionala befälhavarna är under direkt operativt befäl av överste Riad Asaad och håller konferenssamtal nästan dagligen. För intern kommunikation och drift verkar FSA ha ett omfattande internetbaserat kommunikationsnätverk som statens säkerhetstjänst har försökt att tränga igenom.

Fältenheter

Den fria syriska armén har antagit form och taktik av en gerillastridskraft. En typisk fältenhet såsom Tel Kalakh Martyrs’ Brigade räknar mellan 300 till 400 soldater som delas upp i stridande enheter på sex till 10 män. Varje människa i enheten är beväpnad med ett lätt vapen, såsom en AK-47 och kampenheten som helhet är utrustad med en RPG bärraket och en lätt kulspruta. Kommunikation inom bataljonensenheten utförs med walkie talkie. FSA-bataljonens enheter har ett nära samarbete med den lokala befolkningen och avhoppare från regeringsarmén ansluter sig normalt till enheter från regionen eller staden som de kommer från. FSA hör nära samman med ad hoc-aktivistiska nätverk och fungerar nära samman med de bildade civila råden. Runt viktiga befolkningscentra såsom Damaskus, Aleppo, Daraa och Hama, driver FSA militära råd som samordnar verksamheten i området.

Arméns ledning och kontroll utövas på en mängd olika sätt, bland annat mobiltelefoner, Voice over IP, e-post, kurirer och sociala medier. I november 2011 använde armén $ 2 miljoner för att förbättra kommunikationslänkar mellan oppositionella soldater i Syrien. Bashar al-Assad-regeringen beslagtog ett antal sofistikerade kommunikations-enheter från oppositionens kämpar, inklusive Thuraya mobila satellittjänster telefoner, mycket hög och extremt hög frekvens (VHF / UHF) enheter och Inmarsat mobila kommunikations-satellitsystem. I februari 2012 hade Qatar levererat armén 3 000 satellittelefoner. USA har också gett kommunikationsutrustning för att skapa en mer strukturerad armé.

Fria syriska arméns enheter är specialiserade på olika uppgifter. Enheter nära gränserna arbetar med logistik och transport av skadade soldater ut ur landet och även med transport av medicinsk utrustning, förnödenheter, material och vapen in i landet. Andra enheter såsom Farouq brigaderna, som är baserade i staden Homs, deltar i att skydda civila och avvärja den syriska armén. Farouq- brigaden är en av de mer aktiva av FSA:s bataljonsenheter. Den leds av löjtnant Abdul-Razzaq Tlass, brorson till förre försvarsministern Mustafa Tlass. Löjtnant Tlass var en av de första avhopparna och är en av huvudpersonerna i det syriska upproret. Hans enhet har 500-2000 soldater aktivt engagerade i den syriska armén i Homs och gjorde räder mot syriska kontrollstationer och kommandocentraler. I januari 2012 [uppdatering], hade armén runt 37 namngivna bataljonensenheter, varav 17-23 tycktes vara aktivt engagerade i strid.

Fria Syriska Armén, del 7

…det internationella stödet till fria syriska armén

Det libyska nationella övergångsrådet meddelade i november 2011 att det hade haft samtal med det syriska nationella rådet och övervägde att leverera vapen och frivilliga från den nationella befrielsearmén till fria syriska armén och att internationellt ingripande kanske bara var veckor bort. Enligt personer med kopplingar till det nationella rådet erbjöd libyerna pengar, vapen och utbildning för krafter lojala mot det syriska nationella rådet. I slutet av månaden rapporterades att minst 600 soldater i den nationella befrielsearmén från Libyen hade sänts för att stödja den fria syriska armén och hade kommit till Syrien via Turkiet.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan har försökt att ”odla en positiv relation med den regering som kan ta över Assads plats”.

I februari 2012 sade brittiske utrikesministern William Hague att Storbritannien var beredd att skicka avancerad kommunikationsutrustning till FSA för att hjälpa dem samordna sina styrkor, men nämnde inte vapenleveranser. En vecka senare rapporterade den saudiska tidningen Saudi Gazette att Gulfstaternas samarbetsråd tänkte erkänna Fria syriska armén ”som den enda och legitima representanten för det syriska folket”, med hänvisning till en icke namngiven Bahrain-tjänsteman som begärt anonymitet.

I slutet av februari 2012 var det omfattande prat från Gulfstaterna att beväpna Fria syriska armén. FSA:s ledarskap rapporterade dock i mars att den ännu inte hade fått några medel, vapen eller utrustning från någon regering trots den senaste tidens löften om att stödja deras väpnade kamp. I en intervju med Wall Street Journal, sade FSA:s ledare Riad Asaad att: ”Det finns inget praktiskt stöd från det internationella samfundet”, och att ”Det har allt varit prat”. Fria syriska armén planerar för att lita på sig själv och på razzior mot vapendepåer, men hoppades ändå på väpnat stöd utifrån.

Den 1 mars, förklarade Kuwaits parlament stöd för FSA. I mitten av maj hade, enligt oppositionsaktivister och utländska tjänstemän, FSA börjat få betydande ekonomiskt stöd från Persiska-vikens nationer för inköp av vapen.

I juli 2012, fick Syrian Support Group, en så kallad icke-statlig organisation baserad i Washington DC, klartecken från det amerikanska finansdepartementet att finansiera fria syriska armén.

Utländska stridande

Antalet utländska sunni-aktivister verksamma inom FSA är svårt att bedöma. I slutet av maj 2012, rapporterades det, enligt intervjuer med FSA-soldater, att 300 libaneser hade anslutit sig till FSA. Förekomsten av algerier, tunisier, jordanier och kämpar från Saudiarabien har också bekräftats. En ledare från FSA sade till en AFP-korrespondent att fem libyska stridande har dödats i sammandrabbningar med den syriska armén. Samma ledare, förnekade samtidigt förekomsten av många utländska soldater och sade att det finns få av olika nationaliteter. Peter Harling, från International Crisis Group, sade till AFP att andelen utländska soldater för närvarande är mycket liten, men kan växa efter att Saudiarabien och Qatar meddelade sitt stöd för att beväpna rebellerna.

Den kroatiske generalen Marinko Kresic bekräftade att det finns mellan 80 och 100 kroatiska legosoldater i åldrarna 40 till 60 som hjälper Fria syriska armén. De är veteraner från det kroatiska självständighetskriget (1991-1995) eller bosniska kriget (1992-95), men också sådana som kämpade som legosoldater i Irakkriget (2003-11), i libyska inbördeskriget, i tunisiska revolutionen och egyptiska revolutionen. Kresic uppgav att vissa tjänar som vakter och instruktörer medan andra dödar. Han uppgav också att de är mycket väl utbildade och att ”det är de som kommer förmodligen att döda snarare än att dödas”. Kresic uppgav att deras betalning är upp till 2 000 USD per dag på grund av ”rika utländska donatorer”. Han tillade också att majoriteten av de frivilliga som kommer från Balkan för att hjälpa FSA är serber och medborgare i Bosnien och Hercegovina. Källor nära Belgrads militära kretsar bekräftade att tidigare medlemmar i Kosovos befrielsearmé också hjälper FSA. De är mestadels instruktörer som tränar rebellerna främst för urbana strider och gerillakriget. Det första rapporterade dödsfallet av en medlem i Kosovos befrielsearmé tillkännagavs den 13 november. Naman Demoli, en tidigare medlem av UCK, dödades nära syrisk-turkiska gränsen.

Det finns dussintals frivilliga från Kuwait som kommit in från Turkiet som kämpar i FSA:s led. De frivilliga får syriska ID som en försiktighetsåtgärd i fall de arresteras, innan de beväpnas och skickas ut att slåss på olika platser i det oroliga landet.

Relationer med den politiska oppositionen

Den fria syriska armén stöder National Coalition of Syrian Revolutionary and Opposition Forces, en koalition av syriska oppositionsgrupper som skapades i november 2012 och som innehåller många SNC-medlemmar i sitt råd.

I början av december 2011 enades Fria syriska armén att samordna sin verksamhet med Syriska nationella rådet (SNC). Den 6 februari 2012, uttryckte Riad al-Asaad sin oro för SNC:s brist på politiskt och materiellt stöd till FSA och förklarade att om skillnaderna inte kunde lösas skulle FSA bryta sina förbindelser med SNC.

I slutet av februari 2012 inrättade det syriska nationella rådet en militär byrå för att övervaka militära operationer. Detta initiativ möttes med kritik från Fria syriska arméns ledare som sade att de inte hade informerats. Den avhoppade generalen Mustafa al-Sheikh skapade en liknande oenighet i armén när han etablerade en rivaliserande grupp som kallas högre militärrevolutionära rådet som avvisades av FSA:s ledarskap och fält-enheter. Tidigare har också muslimska brödraskapet försökt att ansluta FSA men ledarskapet förkastade deras försök. Överste Al Kurdi, vice ledare för FSA, avfärdade interna tvister och sa att trots meningsskiljaktigheter förblev oppositionen enad i sin väpnade kamp mot regeringen.

Fria Syriska Armén, del 8

…anklagelser om krigsförbrytelser

Hundratusentals flyr undan Assad-diktaturens terror

FSA har anklagats för att summariskt avrätta fångar som den menar är regeringssoldater eller shabiha samt människor som den anser är informatörer. En rebellbefälhavare i Damaskus sade att under månader hade hans enhet avrättat kanske 150 personer som ”militära rådet” hade funnit vara angivare. Han förklarade: ”Om en man är anklagad för att vara en informatör så döms han av det militära rådet. Antingen avrättas han eller frisläpps”.

Nadim Houry, en forskare för Human Rights Watch, hävdar att ”avsiktligt dödande av någon, även en shabiha, när han är utanför strid är en krigsförbrytelse, oavsett hur hemsk personen kan ha varit ”. Den 10 augusti 2012, visade en rapport att Human Rights Watch utredde rebellstyrkor för sådana mord. FSA för sin del uppgav att de skulle ställa de kämpar som hade genomfört mord inför rätta. Undersökningen bekräftades fem dagar senare när FN:s människorättsorgan anklagade oppositionen för att ha begått krigsförbrytelser, men inte i samma omfattning som regeringstrupperna.

Vittnen har också rapporterat att rebeller utför ”rättegång med grav” där en påstådd statlig soldat fick en rättegång bredvid en färdig grav och avrättades på platsen av medlemmar i FSA:s Amr bin al-Aas brigad. En rebell sade: ”Vi tog honom rätt till hans grav och efter att ha hört vittnen, sköt vi honom”.

Daoudbataljonen, som verkar i Jabal al-Zawiya området, har enligt uppgift använt tillfångatagna soldater i proxy-bombningar. Detta innebar att binda den infångade soldaten i en bil lastad med sprängämnen och tvinga honom att köra till en armé-kontrollpunkt där sprängämnen skulle distans-detoneras.

FN noterade några trovärdiga anklagelser om att rebellstyrkor, däribland FSA, rekryterar barn som soldater, trots FSA:s policy att inte rekrytera personer under 17 år. En rebell-befälhavare sade att hans 16-åriga son hade dött under strider mot regeringstrupper.

I en video upplagd på internet i början av augusti, meddelade en FSA-representant som svar på den internationella oron att FSA-enheter ska följa Genèvekonventionens riktlinjer för behandling av fångar och ska garantera dessa fångar mat, läkarvård och hålla områden från stridsområdena. Han bjöd också Röda Korset att inspektera deras fängelser. Den 8 augusti distribuerade FSA-befälhavare en 11-punkters uppförandekod undertecknad av massor av brigadbefälhavare och rebelledare. I den står det att alla kämpar måste ”respektera de mänskliga rättigheterna … våra toleranta religiösa principer och internationell människorättslagstiftning – samma mänskliga rättigheter som vi kämpar för idag”.

Följande är en tidslinje av påstådda krigsförbrytelser av FSA-inriktade grupper:

Den 22 maj 2012, kidnappade en FSA-brigad 11 libanesiska pilgrimer som kom från Iran. Fyra av dem dödades i ett luftanfall från det syriska flygvapnet och resten släpptes oskadda.

Den 20 juli 2012 sade Iraks vice inrikesminister, Adnan al-Assadi, att irakiska gränsvakter hade bevittnat hur FSA tog kontroll över en gränskontrollstation, kvarhöll en syrisk arméöverstelöjtnant och sedan bröt hans armar och ben innan de avrättade 22 syriska soldater.

Den 21 juli 2012, sade turkiska lastbilschaufförer att de hade fått sina lastbilar stulna av medlemmar i FSA när de tog en gränsstation. De sade att några av bilarna brändes och andra såldes tillbaka till sina förare efter att varorna plundrats.

Den 13 augusti 2012, dök en serie av tre videor upp som visar avrättningar av fångar, uppenbarligen av rebellstyrkor i Aleppoprovinsen. I en video har sex postanställda kastas ut från postbyggnaden i Al-Bab och dött. Enligt påståenden av FSA-soldater. De beväpnade männen hävdade att de var shabiha.

Den 9 september 2012 FSA exploderade en bilbomb nära al-Hayat sjukhus och Centralsjukhuset i Aleppo. Enligt syriska statliga medier har minst 30 människor dödats och mer än 64 skadats. FSA hävdade att armén hade ockuperat sjukhusets byggnader och använde dem som bas.

Den 10 september 2012 avrättade FSA:s Hawks of Syria-brigad mer än 20 syriska soldater fångade i Hanano militärbas.

Den 2 november 2012 kidnappade FSA:s al-Siddiq-bataljon och avrättade den framstående syriska skådespelaren Mohammed Rafeh. De hävdade att han var medlem av shabiha och bar en pistol och militär-ID.

Fria Syriska Armén, del 9

…förhållandet till islamister

Den fria syriska armén slåss för demokrati i Syrien

Från och med december 2012 slåss vissa islamistiska eller jihadistgrupper mot regeringen i Syrien. Dessa grupper innefattar al-Nusra Fronten (med 6 000-10 000 frivilliga) och Ahrar al-Sham. De påstås ha kämpat tillsammans med sekulära rebellgrupper ett antal gånger. Vissa jihadister påstås också ha förenat sig med FSA-inriktade grupper.

Men vissa rebeller oroas över de extrema trosuppfattningar och den taktik som används av islamister. FSA har konsekvent fördömt al-Nusra Frontens användning av självmordsbomber. Det finns också oro mellan islamister och andra rebellgrupper. I vissa delar av Syrien, bevakar ”jihadister och sekulära rebellgrupper varandras militärbaser varsamt, osäkrar sina vapen när de passerar”. FSA- befälhavare anklagar islamisterna för ”kapningen av en revolution som började som ett uppror för att kräva ett demokratiskt system”. Intervjuer med FSA tyder på att toppbefälhavarna ser islamisterna som” ett hot mot stabiliteten efter regimförändring”. Ledaren för en rebellgrupp i Idlib-provinsen sade ”Vi slåss inte mot Bashar al-Assad för att gå från att leva under ett envälde till ett religiöst fängelse”. Några medlemmar av FSA tror att efter att Assad-regeringen har störtats, kommer nästa krig vara mellan FSA och islamisterna.

FSA-ledare har även ”allmänt fördömt uppkomsten av jihadgrupper”, många av dess fotfolk ”hävdar att de behöver all hjälp de kan få.” Abu Haidar, en syrisk FSA-samordnare i Aleppos Saif al-Dawla distrikt sade att islamistiska grupper ”har erfarna soldater som är som revolutionens elitkommando soldater … De är inte alla al-Qaida, många är bara volontärer som vill att Syrien ska befrias”. I mitten av 2012 sa Mohaimen al-Rumaid från syriska rebellfronten att USA bör kasta bort sin ovilja att beväpna oppositionen på grund av inblandning från islamister, eftersom dessa är bland de mest effektiva kämparna mot regeringen. Sameh al-Hamwi, en framstående aktivist vid Syriens gräns mot Turkiet, sade att rebellgruppernas bruk av islamistiska slagord och videor i jihadiststil är bara för att behaga sina Gulfanhängare och förnekade att islamism var den största strömningen inom oppositionen. En FSA-befälhavare har hävdat att deras kamp är en islamisk kamp mot en sekulär regering, med förbehållet att de kämpade för alla Syriens religioner och sekter: kristna, muslimer, alawiter, sunniter, druser, shia.

Enligt Vatikanens nyhetsbyrå Agenzia Fides har 90% av den kristna befolkningen i Homs, cirka 10.000 människor, fördrivits från sina hem av medlemmar i FSA:s Farouq-brigad. Vissa lokala kristna familjer bekräftade att de fördrevs från Homs eftersom de ”ansågs stå nära regimen”. Den katolska välgörenhetsorganisation Aid to the Church in Need stödde Agenzia Fides-rapporten, som anger att de kristna fruktade ”etnisk rensning” av militanta islamister. Jesuiter i Homs ifrågasatte orsaken till flykten, och sade att kristna inte utpekades specifikt, men flydde staden på eget initiativ på grund av den pågående konflikten. Enligt kristna flyktingar i Libanon och medlemmar av Farouq brigaderna, intervjuad av David Enders av McClatchy Dagstidningar, hade kristna inte förföljts på grund av sin religion. Snarare hade Farouqbrigadernas fängslande av ett antal kristna med kopplingar till regimen, förmått vissa kristna att fly området.

I mitten av juni 2012 uppgav en rapport att i mars hade det olycksaliga ”Islamiska emiratet Homs” utropats av en libanesisk islamistisk radikal, al-Boustani, som utsåg sig själv till emir. Al-Boustani, enligt uppgift engagerade i kidnappning och mord, påstod sig samtidig föra jihad mot den syriska regeringen. ”Emiratet” varade bara några veckor. Slutligen avrättades Al-Boustani av en lokal FSA-brigad anklagad inte bara för att vara en förrädare mot den syriska oppositionen utan också en agent för den syriska regeringen. Al-Boustani hade tidigare varit en av ledarna för Fatah al-Islam.

I juli 2012 räddade FSA en brittisk och nederländsk fotograf från sina islamistiska kidnappare. Journalisterna, John Cantile och Jeroen Oerlemans, hölls gisslan i en vecka av islamister som anklagade dem för att arbeta för CIA. FSA stormade lägret och befriade journalisterna och skällde ut gisslantagarna. Oerlemans kommenterade: ”Om FSA verkar kämpa för demokrati, vill dessa utländska krigare inte något mer än att införa sharia i Syrien”. I augusti dödade Farouqbrigaderna ledaren för islamisterna som hade kidnappat journalisterna. En Farouq-brigadmedlem sade: ”Jihadisterna delar inte kampen mot regimen, eftersom de säger att vi är otrogna och de slåss inte tillsammans med otrogna”.

När USA betecknat al-Nusra Fronten som terrorgrupp i december 2012 kritiserade en FSA-ledare i Aleppo detta och en FSA-talesman i Aleppo sa ”Vi kanske inte delar samma tro som Jabhat al-Nusra, men vi kämpar mot samma fiende ”.

Även om syriska rebeller brukade uppfatta al-Nusra fronten som allierade, började i slutet av 2012 en tvist mellan FSA och al-Nusra att växa. En hel del av de civila och FSA-medlemmarna fruktar de strikt religiösa åsikterna hos al-Nusra och deras iver att införa sharialagar. En FSA-befälhavare sade enligt rapporten att ”Vi kommer att slåss mot dem på dag två efter Assads fall” och stoppade militärt samarbete med al-Nusra. Han anklagade också jihadister för att råna fabriker och annan statlig egendom och stoppa pengar i egen ficka. Andra rapporterade att al-Nusra-medlemmar hade krävt unga flickor som brudar i utbyte för sitt arbete som soldater och även hade förstört gravar på lokala kyrkogårdar på grund av att de ”är för anspråksfulla för islamiska traditioner”.

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, FSA, Revolution,

”Ska vi sjunga Mozart och Beethoven – när vi begraver våra döda?”

Publicerat 11 feb 2013 av Benny Åsman

-Ned med tyrannerna av alla färger !

Så lyder stridsropet som en av ledarna för Rättvisepartiet Socialisterna, Arne Johansson, höjer i en artikel som är riktad mot Kildén&Åsman, det vill säga vår blogg. Hans artikel är en fortsättning på den debatt som redan förts mellan oss och som publicerats här på bloggen och av Arne Johansson i veckotidningen Offensiv. Senare fortsatte debatten med Vart går Syrien av AJ och vårt svar. Men över till nutid.

-Ner med tyrannerna…

Ja, vilken underbar paroll. Överallt där det råder diktatur reser sig så småningom förtryckta människor och höjer ropet –Ned med tyranniet. Den arabiska revolutionen är ett skolboksexempel på hur decennier av despoti plötsligt blir för mycket för de som dagligen tvingas leva på knä.

Problemet för Arne Johansson och hans Rättviseparti är att i Syrien finns det bara tyranner. Därav knorren ”av alla färger” i rubriken till hans artikel. Rubriken är ett citat från en person i Syrien som AJ instämmer i eftersom han valt det till rubrik. Debatten började i höstas då AJ beskrev situationen i Syrien som ett ”reaktionärt krig” där socialister inte kan stödja någon sida. Det är huvudfrågan som den här debatten handlar om.

Men innan vi går vidare med huvudproblemet ska vi bemöta några påståenden av AJ som inte kan betecknas som annat än medvetna vinklingar för att inte säga förvanskningar. Vi väger orden. Det handlar inte om missförstånd eller okunskap om vad vi skrivit.

Först säger AJ att vi ”direkt urskuldat” salafismen och jihadismen i Syrien, det vill säga ”urskuldat” al-Nusrafrontens politiskt/religiösa agenda. AJ vet att det är en vinkling i syfte att måla ut oss som ”okritiska” och naiva inför den grymma verkligheten i Syrien. Tyvärr för AJ finns det svart på vitt:

Al Nusrafronten har en agenda med en teokratisk stat som mål.

”Tyvärr är det de salafistiska jihadisterna som är bäst beväpnade eftersom de får direkthjälp från Qatar och Saudiarabien. De är enligt alla uppgifter ännu en liten minoritet bland rebellerna. Men om resten av upproret sätts på dropp kommer fundamentalisternas inflytande att öka. Ett makabert resultat av en politik där stater som säger sig stödja upproret vägrar att ge de som gör uppror de vapen de behöver med argument att ’de kanske hamnar i fel händer”, skrev vi den 30 juli 2012.

”Antalet utländska jihadister i Syrien sägs vara kring 1 000. Om den inhemska oppositionen inte får den hjälp den behöver riskerar dessa revolutionens dödgrävare att stärka sitt inflytande” skrev vi den 12 december 2012

Kan det bli mycket tydligare än så? ”Revolutionens dödgrävare”, är naturligtvis rätta beteckningen på de som vill ersätta en familjediktatur med en religiös diktatur. Utöver dessa citat kan alla konsultera det femtiotal texter vi publicerat på K&Å i vilka vi vid flera tillfällen påpekat att de fundamentalistiska grupperna, som al-Nusra, inte har FRIHET som mål utan en teokratisk diktatur. Att vi sakligt konstaterar att de bättre beväpnade salafisterna dragit till sig ungdomar som inte nödvändigtvis ställer sig bakom deras religiösa agenda tar AJ som bevis för att vi ”direkt urskuldar” salafisternas politik. Han glömmer bort att han själv tidigare citerat the Guardians reporter Gaith Abdul-Ahad från Deir el-Zour som beskrev samma fenomen.

För det andra säger AJ att vi ”inte haft ett enda vettigt ord” att säga om kurdernas situation och status som minoritet. Liksom i förra punkten finns det svart på vitt:

”Den kurdiska minoriteten i norra Syrien har i stort sett inrett självstyre och tagit den militära kontrollen sedan armén övergett hela regionen. Situationen är därför explosiv. Regimen i Ankara som ser rött så fort ordet Kurdistan uttalas hotar att ingripa militärt på den syriska sidan om kurderna skapar ett självständigt syriskt Kurdistan. Samtidigt har SNC i Ankara och enskilda chefer i FSA visat upp en storebrorattityd mot kurderna. Deras krav som nationell minoritet måste naturligtvis respekteras, speciellt om revolutionen ska kunna räkna med kurdernas stöd i kampen mot diktaturen.” skrev vi 9 augusti 2012 och fortsatte: ”Kurderna har tagit över sin region i nordost och tar avstånd från regimen samtidigt som de med rätta intar en avvaktande attityd till SNC i Ankara som inte vill medge kurdernas nationella rättigheter.”
Det är möjligt att AJ tycker detta inte är vettigt. Men själv har han hittills bara sagt en sak om situationen i syriska Kurdistan och då hamnade han helt fel. I en tidigare artikel skrev AJ nämligen att kurderna satt upp demokratiskt valda självförsvarsorganisationer och att de till skillnad från banditerna i FSA var ett vackert exempel att följa. Problemet var bara att AJ förväxlade en demokratiskt vald folkmilis med partiet PYD: s väpnade milis YPG. Det misstaget har han inget att säga om nu. Glömt och lagt åt sidan. I stället fortsätter han att missta sig vad gäller situationen i den kurdiska regionen. Det är sant som AJ skriver att alla syrisk-kurdiska partier skapade Kurdish National Council. Men AJ verkar inte känna till att sedan bildandet av KNC i juli 2012 har flera partier i KNC anklagat PYD/YPG för att bryta avtalet och bara se till egna intressen. Det har dessutom bildats kurdiska brigader inom FSA av avhoppade kurdiska soldater som ser kampen mot diktaturen som viktigast.

Bilden visar enhet ur den kurdiska milisen YPG, som inte alla stöder: se länk

Men tillbaka till huvudproblemet. Vad kan vi som socialister stödja i Syrien, eller i Libyen då det begav sig? För Arne Johansson och Rättvisepartiet finns det inget att stödja. Det är ett reaktionärt krig. Det enda hopp AJ ser är att ”visst kan det fortfarande finnas fickor av progressiva element” bland de som kämpat och det är till en ” revolt bland dem mot alla falska ledare” som vi ska ställa vårt hopp.

Bilden är klar. Vid sidan av eventuella ”fickor”, vars existens AJ verkar tveka om, är det nattsvart. De tiotusentals avhoppade soldater och civila som tagit till vapen och organiserat sig i FSA:s brigader strider på en reaktionär sida av upproret – mot Assadregimens reaktionära sida. Vilka skilda klassintressen som kommer till uttryck i detta krig mellan reaktionärer får vi inte veta av AJ. Men eftersom det bara är reaktionärer blir enligt AJ den rätta attityden att två sina händer och hoppas på existensen av radikala fickor som kan följa AJ:s mall för hur en äkta, ren och vacker revolution ska gå till.

En liten ficka av folkligt självstyre

Den här debatten visar på viktiga problem i förståelsen av vad som sker i den arabiska revolutionen, till att börja med vilken typ av revolution som pågår. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte är socialistiska revolutioner som startade i december 2010 i Sidi Bouzid och som sedan spridit sig till stora delar av den arabiska världen. För socialister hade det naturligtvis varit fantastiskt om avsparken i Sidi Bouzid lett till kamp för socialismen. Men nu får vi hålla oss till vad som sker på marken, ta ställning till de aktuella upproren mot despoti och förtryck. Önskelistan bör vi lägga åt sidan. Vad vi vill ska ske ändrar inte den verklighet vi står inför.

Ett år av revolution firas i Sidi Bouzid. I bakgrunden porträtt av Mohamed Bouazizi.

En bättre beskrivning är nog att det handlar om revolutioner mot diktaturer som i årtionden varit intimt allierade med imperialismen, främst den amerikanska; revolutioner som i praktiken ställer sig uppgiften att införa borgerligt demokratiska styren, att upprätta (och i vissa fall återupprätta) demokratiska fri- och rättigheter, som varit helt frånvarande i decennier i Libyen och Syrien och kraftigt beskurna i Tunisien och Egypten.

Det förklarar också den sociala sammansättningen av revolutionerna. Vid sidan av Tunisien och delvis Egypten har arbetarklasserna som självständig politisk kraft inte deltagit i upproren. Upproren, inklusive i Tunisien, inkluderade hela samhället, alltifrån industriarbetare, lantarbetare och utblottade på landsbygden, småhandlare, småborgare, intellektuella och studenter, arbetslösa ungdomar och städernas utstötta, advokater och läkare, ja till och med delar av den välbärgade borgarklassen. Det var ingen tillfällighet att den tändande gnistan i Tunisien slogs an mot den sociala flintan av en utarmad ambulerande grönsaksförsäljare.

I Libyen var det ännu tydligare än i Syrien. På grund av Khaddafis politik utgjordes huvuddelen av den manuella arbetskraften av utlänningar, framför allt egyptier. Den libyska arbetarklassen spelade ingen självständig roll alls i störtandet av Khaddafis regim. Ändå krossades den statsapparat som Khaddafi byggt upp runt sin egen klan och i dag konsolideras demokratiska fri- och rättigheter i Libyen, trots alla problem som fortfarande finns och trots allt struntprat i vissa kretsar, som att exempelvis al-Qaida styr i Tripoli å Obamas vägnar. För första gången sedan 1969 är pressen fri, fackliga organisationer och politiska partier bildas, film, kultur och andra civila aktiviteter frodas.

I dag kan folket i Libyen öppet kräva sina rättigheter.

Om vi ser tillbaka på vad Rättvisepartiet skrev om utvecklingen i Libyen slås vi av likheten i analysen av Syrien. Då gav också RS råd om vad revolutionärer borde göra i Libyen utan någon kontakt med vad som verkligen skedde. Sedan segern över diktaturen har Rättvisepartiet inget haft att säga om situationen i Libyen. Det verkar vara en vana för dem och deras internationella organisation CWI att inte korrigera gamla positioner utan bara låta dem falla i glömska, som exempelvis CWI:s analys av Syrien och Irak som ”arbetarstater” efter Baathpartiernas maktövertagande i respektive länder.

I den syriska revolutionen intar AJ, RS och moderorganisationen CWI samma attityd. ”Det finns inget att stödja”. I stället öppnar AJ sin marxistiska verktygslåda och plockar fram de brännjärn som finns i lager: arbetarråd, klassens självständighet, arbetarnas självförsvar, och andra former för klassisk ”leninism” utan att ens se till de kampformer som revolutionen tagit sig i Syrien, exempelvis de otaliga former för självorganisering och självförvaltning som de lokala samordningskommittéerna, LCC, representerar. För AJ är allt detta redan dött för länge sedan, kvar finns bara ”reaktionärer” och enstaka ”fickor” av radikaler som vi inget vet om men som han hoppas existerar.

AJ och RS ställer den reellt existerande kampen i Syrien mot en idealbild av hur det borde vara, helst en ny variant av den ryska revolutionen. Eller egentligen myten om den ryska revolutionen. För det finns en utbredd mytbildning om den socialistiska revolutionen som en ren och fin tillställning utan överdrifter, misstag och reaktionära handlingar.

Den ryska revolutionen segrade mot alla odds. På vägen till seger begicks många grova misstag och övergrepp.

”En revolution ger ett monolitiskt intryck bara på avstånd. Vid en närmare titt kan den jämföras vid en störtflod som våldsamt sveper med sig samtidigt det bästa och det värsta och nödvändigtvis drar med sig några verkligt kontrarevolutionära strömningar. Den är av nöden tvungen att ta upp den gamla regimens slitna vapen och det är tveeggade vapen.” Dessa kloka ord hittar vi i revolutionären Victor Serges memoarer. Det är en idé om revolutioners våldsamma, komplexa karaktär som passar in i Lenins ord att de som letar efter en ”ren” revolution aldrig kommer att uppleva den.

Så är det naturligtvis också i Syrien där hela samhället dragits in i kampen och där ledningen för revolutionen inte ligger i händerna på revolutionära partier med en socialistisk ideologi. Människorna går in i en revolution med det ideologiska, religiösa och moraliska bagage som de skaffat sig under livet. Ska vi ställa krav på dem att först bli sekulära innan vi ger den arabiska revolutionen vårt stöd?

-Vad vill ni att vi ska göra för att få ert stöd. Sjunga Mozart och Beethoven när vi begraver våra döda, frågade en man i Homs.

Begravning i Homs

Det finns mycket mer att säga om Rättvisepartiet Socialisternas hållning till den arabiska revolutionen och då speciellt kampen i Syrien. Bland annat problemet med rebellmilisernas beväpning. AJ anklagar oss för att ”vädja till USA och västmakterna om mer vapen”. Vi tar oss inte rätten att fördöma FSA för att de accepterar vapenhjälp från var än den må komma.

Utifrån sin analys borde AJ kräva en strikt applikation av vapenembargot, en total torrläggning av vapenhjälpen till FSA. Men det gör han inte. Man kan undra varför. Varför inte löpa hela linan ut, eftersom det handlar om reaktionärer mot reaktionärer?

Det finns redan på internationell nivå en alldeles utmärkt kritik av CWI:s (och därmed AJ:s/RS:s) ståndpunkter som ni kan konsultera på länken här ovan. Så därför avslutar vi här vårt inlägg.

Det är möjligt att vi kommer att behöva föra debatten vidare med RS och kamrater inom Socialistiska Partiet med liknande syn som RS. Men det får ändå komma i andra hand jämfört med behovet att följa vad som sker i Syrien, skriva vad vi själva anser och översätta dokument av syriska aktivister.

Kilden&Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Damaskus, Assad, FSA

Hur ni svek Syrien!

Publicerat 7 feb 2013 av Benny Åsman

Ett besviket rop i mörkret. Texten här under är skriven av en syrisk man som nu bor i Maryland efter att han tvingats fly med sin familj från sitt hemland. Ammar Abdulhamid ger uttryck åt de känslor av svek och att vara övergiven som många syrier känner. Varför har omvärlden varit så passiv inför despotens massaker på sitt eget folk? Texten anklagar världens regeringar för att ha vänt det syriska folket ryggen. Men den kunde lika gärna vara riktad mot de som kallar sig vänster och som mer eller mindre öppet stöder dikaturen i Damaskus under krystade förevändningar om salafisters deltagande i det väpnade upproret.

”Hur ni svek Syrien !

Låt mig berätta hur ni svek Syrien. Ni svek henne då rörelsen för demokratiska förändringar ännu var fredlig. Ni lät Assad våldta henne och döda hennes barn. Ni vände hennes barn ryggen när de skyndade till hennes hjälp medan ni låtsades inget veta. Ni yttrade ord av sympati och uppmuntran, sände några filtar och tält till folket som var oskyddade mot inte bara vädrets makter utan också mot granater och Mig-plan. Ni band hennes öde till en geostrategisk agenda som ligger utanför hennes kontroll och intressen. Ni lät hennes legitima aspirationer och hennes så mänskliga och humanitära behov hamna sist på en lång lista av objektiv. Vad väntar ni er nu av henne? Ska ni säga att hon har fel i att hata er? Ska ni ställa henne till ansvar om hon faller samman? Tror ni verkligen att hon bryr sig längre?”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Damaskus, Assad, Revolution,

Respektera det syriska folkets rätt att synas

Publicerat 31 jan 2013 av Benny Åsman

Uttalande av Abounaddara – ett filmkollektiv i Damaskus

Bachar al-Assad motsvarar inte vår bild av honom. Han kallas milischef, en kung, blodig tyrann, massmördare. Men han ser mest ut som en perfekt gentleman, med en nörds breda smil, och en aristokrats läspande. Även om vi vet att tyrannens soldater massakrerar änkor och föräldralösa barn är det svårt att inte drabbas av tvivel när man ser gentlemannen på Damaskusoperans scen där han nyligen höll ett tal och presenterade sig själv som garanten för den nationella samanhållningen ställd mot de förskräckliga jihadisterna.

”Gentlemannen” med fru. Enligt rykten ska familjelyckan snart utökas med ett fjärde barn.

Inte heller Syrien liknar sin egen image. Man säger att vårt land är nationalistiskt och sekulärt, som genomgått en grundläggande modernisering demografiskt och utbildningsmässigt, att vi är lika beredda som Tunisien att återknyta med den universella demokratiska modellen. Men vi serveras bilder av ett land i ett ”religionskrig” för att inte säga i en ”somalisering”. Det är svårt att inte drabbas av tvivel inför dessa bilder som de stora medierna serverar. Man kanske snart ska skicka några Rafale eller F-16 för att hjälpa gentlemannen på operan i Damaskus göra slut på al-Qaidas anhängare.

Det är en förväxling av bilder som tjänar Bachar al-Assad på bekostnad av hans tiotusentals bekräftade offer. Den främste ansvarige för detta bedrägeri är utan tvekan Baahtregimen som förnekat Syrien sin rätta image. Efter maktövertagandet i kuppen 1963 har regimen skapat en totalitär bild av Syrien efter att ha fördrivit den liberala eliten, nationaliserat civilsamhället och monopoliserat den kulturella och artistiska produktionen.

”Ett fritt Syrien” – skrivet på en övergiven stridsvagn i Homs

Och det så grundligt att syrierna inte hade mer kvar än den officiella bilden av ett folk enat bakom sin ledare, som antas vara den enda garanten för freden, det sekulära samhället och den arabiska nationalismen, känd under namnet ”Al Assads Syrien”.

De förvillande bilderna har inte minst vårdats av utländska media som i allmänhet nöjt sig med att betrakta Syrien genom geopolitikens, folktrons, och det ”komplicerade Österns” prisma? För man har producerat många ”uppslag” som det heter i mediejargong, eller dokumentärfilmer om tyrannens personlighet, konflikten med Israel, om läckerheterna i Medinan och om Österns kristna. Men vad har verkligen gjorts för att se och lyssna till det syriska samhälle som dömts till osynlighet av tyrannen mot vilken samhället nu reser sig. Och hur återge detta samhälle en röst när dess rena existens verkar i fara av det faktum att det saknar uttrycksmöjligheter.

I stället för att som förr begå självkritik har de stora arabiska och västerländska medierna valt att sätta full fart framåt. Från den syriska revolutionens början i mars 2011 ville de bryta igenom regimens blackout genom att vända sig till de självproklamerade nya representanterna för samhället, som oppositionella politiker, aktivister, amatörjournalister, intellektuella och artister. Tyvärr kom dessa gudasända representanter att rättfärdiga en medial diskurs som reducerar revolutionen till ett ”Sörgården” i en kamp mellan det goda och det onda, mellan folket och monstret vid makten. Så genom en överdriven fokusering på monstret och ett ständigt upprepande att hans dagar är räknade har media till sist lyckats diskreditera sig själv. Att hela tiden betrakta revolutionen i jihadismens prisma har gjort Bachar al-Assads bild av en jihadistisk komplott trovärdig. I kraft av att visa upp samhället i form av tvivelaktiga bilder har man gett vatten på kvarnen åt de som tvivlar på existensen av detta upproriska samhälle.

I dag kämpar det syriska samhället för att försvara sin existens ställd mot en milisstat som försöker krossa alla former av band i samhället. Om samhället lyckas överleva kan det ta del av ”civilisationernas möte” som demografer och Medelhavets vise lovar oss. Annars riskerar det att falla ner i kaos till Bachar al-Assads och jihadisternas stora nöje.

Vad gäller oss, statliga syriska filmmakare, är vi fullkomligt engagerade i kampen. Vi tillverkar akutfilm för att visa upp vårt samhälle som ett offer för barbariet. Många artister och anonyma syriska medborgare gör som oss och publicerar alternativa bilder som de kastar ut på Nätet, likt flaskpost i havet. Låt oss säga att vi fast och bestämt tror det är möjligt att presentera kampen för frihet utan att förfalla till idyller, att visa fasorna utan att bli obscen, att tala om jihad utan att tappa känslan för proportioner.

Publicerad i Libération den 22 januari 2013.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Revolution

-Nej till dialog med Assad.

Publicerat 8 jan 2013 av Benny Åsman

Det säger inte bara det civila och väpnade motståndet under ledning av de lokala samordningskommittéerna, LCC, och den fria syriska armén, FSA, som svar på Bachar Assads krigstal häromdagen. I ett oväntat uttalande tar också den ”lagliga oppositionen” avstånd från Assads inbjudan till ”dialog”. Det handlar om en viktig del av den opposition som finns representerad i parlamentet och som går under beteckningen samordningskommittén för nationell och demokratisk förändring, CCCND, som i ett fränt uttalande kallar Assads tal för ett ”krigstal”.

-Vi deltar inte i en nationell dialog innan våldet upphör, alla fångar släpps, en garanti ges för humanitär hjälp till alla drabbade områden och innan en offentlig kommuniké klargör vad som skett med alla försvunna, förklarade Hassan Abdel Azim, ledare för CCCND.

Han menade också att förslaget var ”orealistiskt och ogenomförbart” bland annat för att talet i praktiken innebär att Assad ”kräver av sina motståndare att de lägger ner vapnen och betraktar honom som segrare”, vilket saknar kontakt med verkligheten på marken.

I uttalandet förkastar CCCND också regimens prat om en ”utländsk komplott” och slår fast att Assads ”krigstal” visar på ”regimens försök att behålla landet i sitt grepp”.

Även CCCND tar avstånd från Assads inbjudan till dialog

Regimen isoleras allt mer. Vore det inte för Rysslands och Irans lojala stöd, och det vapenembargo som väst i praktiken upprätthåller mot FSA hade Assad redan varit störtad. Nu närmar sig det ögonblicket ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Assad, Syrien, Damaskus, FSA, CCCND

Verkliga och falska problem för revolutionen. Del II

Publicerat 26 dec 2012 av Benny Åsman

Intervju gjord av Odai Alzoubi

Här följer andra delen av intervjun med tre syriska oppositionella. Första delen publicerades 25 december 2012.

För att påminna om vilka de tre personerna är:

Yassin Al-Haj Saleh en intellektuell och aktivist i den syriska oppositionen. Han är i femtioårsåldern. Han satt i fängelse 1980 till 1996 för att han var medlem i en prodemokratisk kommunistisk grupp. Sedan mars 2011 har han gått under jorden.

Bakr Sidki är en intellektuell och han skriver för en arabisk tidning och bor i Syrien.

Hazem Nahar är också en intellektuell. Han är översättare och författare. Han arbetar för Arab Center for Research and Policy Studies à Doha, i Qatar.

*******

Vilka är islamisterna i Syrien? Och vilken är deras roll i revolutionen?

Yassin: Man kan inte prata om islamister i Syrien som om det handlade om en enda grupp. Det finns en salafistisk rörelse, som var liten och oorganiserad innan revolutionen, men som nu verkar vara den rörelse som utvecklas snabbast på det politiska och militära planet. Vi har också det Muslimska broderskapet vars ledare befunnit sig i exil i decennier. De dominerar Syriens nationella råd och har stridande grupper i vissa regioner i norra Syrien och i guvernörskapet Hama. Grovt sett kan man säga att den salafistiska rörelsen representerar politisk islam på landsbygden medan muslimska broderskapet står för politisk islam i städerna.

Utöver det finns det diverse oberoende islamister som inte är organiserade i specifika strukturer och som i allmänhet står närmare den sekulära rörelsen. Till sist har vi ”prästerskapet” som tjänat i regimens religiösa institutioner och som lämnade Syrien i revolutionens början. Vissa av dem, för att inte säga alla, strävar efter att spela en offentlig medial roll.

Samtliga islamister som nämnts delar en socialt konservativt inriktning som reser en utmaning för Syrien efter Assad.

Islamisterna hade ingen speciell roll i resningen och i revolutionens första stadier. Som i andra arabiska revolutioner kom de in sent. Däremot har de stora materiella resurser och kontakter som andra grupper i oppositionen saknar. Under de tjugo månaders krig som regimen tvingat fram har den upproriska befolkningens (till sin majoritet bestående av sunnimuslimer) psykologi börjat glida över på den islamistiska ideologins sida, speciellt salafisternas sida. Det kommer att ha betydelse för framtiden. Hur som helst ser jag inte hur det kan undvikas under de krigsförhållanden som tvingats på syrierna.

Bakr: Dagens läge i Syrien är en fertil grogrund för islamistiska gruppers utveckling bland annat därför att regimen bygger på en minoritets ”tribalism”, vilket triggar rebellerna att lyfta fram majoritetens tro (sunnitisk islam). Man kan inte se bort från den internationella dimensionen av kampen som presenterats som stående mellan den dominerande västliga kristendomen och en islamsk värld i uppror. Sett utifrån den vinkeln representerar regimen den brutala främmande dominansen på det interna planet. Den sekteristiska kopplingen till den iranska regimen har inte ändrat den bilden utan bara lagt till en ny dimension.

Assads vänner i Teheran vet hur opposition ska tas.

Trots det är den syriska revolutionen inte islamistisk: den uttrycker i stället en nationell självständighetsrörelse som strävar efter frihet, dignitet och rättvisa. Islamisterna anslöt sig sent till revolutionen vilket också gäller den sekulära oppositionens politiska krafter. Egentligen representerar det Muslimska broderskapet det ”sekulära” inom rörelsen av politisk islam. Den salafistiska rörelsen som gynnas på många sätt av den aktuella situationen i Syrien är mer utbredd men samtidigt mindre centraliserad. Gulfstaterna som är emot Assad stöder också den salafistiska rörelsen finansiellt och via trogna media. Pengarna har använts till att köpa lojalitet medan vissa media engagerat sig i att överdriva stödet till islamisterna.

Turkiet, under ledning av regeringspartiet AKP, har också spelat en roll i att överdriva Muslimska broderskapets betydelse, deras dominerande roll i Syriens nationella råd svarar inte mot deras verkliga popularitet i samhället. För övrigt har regimen i decennier utnyttjat jihadisterna och infiltrerat deras organisationer under Damaskus terroraktioner i Irak. Bilbomber var ett resultat av regimens och jihadisternas gemensamma ansträngningar, även om vissa av dessa grupper sedan vänt sig mot regimen efter revolutionens början.

Islamisternas roll står i direkt samband med den syriska revolutionens förändring från ett fredligt icke-våldsmotstånd till ett väpnat motstånd. De sekulära civila rösterna hörs svagt bland allt vapenskrammel. Men den betydande roll som avhoppade officerare spelar i den Fria syriska armén återställer jämvikten något.

Huvuddelen av den Fria syriska armén är unga sekulära krigare och avhoppade soldater.

Hazem: Det som sker i Syrien är en autentisk revolution mot en tyrannisk och korrumperad regim. Krafterna närvarande i revolutionen fanns där sedan länge, både på den ekonomiska och politiska nivån. Revolutionens paroller bars upp av en grupp civila aktivister som regimen eliminerade genom att döda eller fängsla dem och därmed tappade den revolutionära rörelsen en klar vision.

Befolkningen mobiliserades av sin längtan efter frihet och värdighet, den krävde inte en islamsk stat och lydde inte islamistiska personers eller partiers vilja. Exempelvis visades mycket lite respekt för regimvänliga islamska personligheter som Al-Bouti och Hasoun och på banderollerna syntes främst krav på en obrytbar enhet inom det syriska folket på nationell nivå. Det är inte rättvist att anklaga de protesterande för att ha börjat sina demonstrationer utanför moskéerna eller att de ropat ”Allah Akbar” eftersom de drevs till det av regimens våldsamma metoder som syftade till att hindra dem från att ockupera offentliga platser. Det är ju inte heller resonabelt att vänta sig att de som begraver sina martyrer sjunger Mozart eller Beethoven!

Det är dock viktigt, både vad gäller struktur och riktning, att observera de förändringar som äger rum bland upprorets rebeller som nu varit aktiva i över ett och ett halvt år. Förändringarnas orsaker kan vara subjektiva eller objektiva beroende på de konkreta politiska omständigheterna på marken. Det eskalerade våldet från regimens sida, som nu når oanade nivåer, och dess försök att med våldet mot oppositionen generera en sekteristisk reaktion har spelat en viktig roll i och med att det tvingat delar av den revolutionära rörelsen att reagera. Det är sant att vissa sektorer av det folkliga upproret har börjat resa religiösa paroller. Men det är också sant att när man överger obeväpnade människor utsatta för regimens obarmhärtiga kanonad har de en tendens att vända sig till sitt kulturella arv för hjälp och tröst. Det kan man inte förebrå dem. Vi ska ta i beräknande att denna aspekt kan ändras efter omständigheterna. Syriernas böjelser och övertygelser har dessutom utvecklats i en politisk och kulturell omgivning som kontrollerades helt av regimen. I ett halvt sekel har Syrien, med sina statliga institutioner, sina universitet, skolor, sina media, moskéer och allt annat, setts som regimens egendom.

Klanen Assad har styrt Syrien som ett familjeföretag i snart ett halvt sekel.

Det finns mycket riktigt ett antal små radikala religiösa grupper som infiltrerat upproret. Deras inflytande kommer att växa så länge som omvärlden inte hjälper syrierna att göra sig av med regimen. Till skillnad från de demokratiska politiska krafterna som är utblottade, åtnjuter dessa grupper en solid finansiering som de kan använda till att ge befolkningen hjälp och till att vinna dess stöd.

Vad kan vi vänta oss ske efter regimens fall? Fruktar ni att islamisterna försöker skapa en islamistisk stat som missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna?

Yassin: Det beror på tillfället när regimen faller, om den då har förstört Damaskus som den redan gjort med Aleppo, Homs och Deir Ezzor. Ju längre Assads krig fortsätter med som följd ett ständigt större antal offer bland syrierna och en massiv förstörelse av landet desto svårare kommer förhållandena att bli i Syrien efter regimens fall. Då utvecklas också en omgivning som favoriserar de mest radikala islamistiska grupperna. I alla revolutioner med många dödsoffer och stor förstörelse skapas en idealisk terräng för framväxten av extremistiska krafter. Syrien utgör inget undantag till den regeln. Men med frånvaro av starka politiska och ideologiska konkurrenter, stabila och kapabla att handla i de radikaliserade förhållanden som råder i Syrien, är det i högsta grad troligt att extremismen tar sig en islamistisk form. Den radikala islamismens form av engagemang representerar dessutom den mest adekvata kampideologin för de som strider i ett samhälle som tyngts av en så djup politisk och kulturell utarmning.

Studenterna i Aleppo var de första att resa sig i staden.

Islamisterna saknar inte politiska ambitioner. Det finns ingen anledning att tro att de syriska islamisterna skiljer sig från sina kollegor i Egypten och Tunisien på det området, speciellt eftersom den stora majoriteten av den syriska revolutionens martyrer tillhör deras sociala bas, det vill säga den sunnimuslimska majoriteten. Personligen är jag emot deras modell som saknar all attraktionskraft för mig vare sig politiskt eller socialt.

Trots det måste jag uttrycka min avsmak för orden: ”missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna”, vilket klingar som en sliten klyscha som flitigt använts de senaste tjugo åren av västerlandet i svepande anti-islamska historiebeskrivningar av dessa samhällen och deras religion. Sådana klyschor går ofta hand i hand med tvivel om eller underskattning av de fruktansvärda former av förtryck som utövas av regimerna vid makten. Det hänvisas till ”islam” utan några andra historiskt jämförbara element i andra samhällen och kulturer och vägrar att ta upp dessa problem i ett historiskt perspektiv. Dessa stereotyper signalerar en total avsaknad av eftertanke och är på snudden till uppvigling och provokation.

Det innebär inte att islam och islamismen är oklanderlig och fri från all form av diskrimination. I ett annat sammanhang funnes det mycket att säga i den saken.

Bakr: Inget provocerar så mycken rädsla som perspektivet att regimen ska överleva. Det är den som utgör det största hotet mot Syriens politiska och sociala existens. Under denna juntas dominans har vi förlorat den nationella suveräniteten och vi är på väg att förlora den nationella sammanhållningen. Regimen har i vilket fall lyckats skapa separatistiska tendenser bland alawiterna och kurderna. Dessutom har armén omvandlats och fungerar nu som en ockupationsstyrka.

Armén är överlägset utrustad.

Den enorma förstörelse som orsakats av artilleriets bomber och flygräderna under de senaste fem månaderna, såväl i tätorterna som på landsbygden, speglar exakt i vilken grad samhällsstrukturen pulvriserats. Det är det största hotet mot Syrien.

Islamisterna oroar mig inte. De är en politisk kraft bland alla andra. De har en speciell vision som de tror på, som det är deras rättighet att försöka förverkliga. Kanske har syrierna tur som varit åskådare till islamisterna makttillträde i Egypten och Tunisien utöver i andra länder. Naturligtvis ger det oss en bild « on live » över vår framtid under islamistiskt styre. Islamisterna måste i själva verket handskas med det moderna livets administrativa utmaningar. I Syrien skulle islamisterna tvingas att möta den utmaning som den komplexa sammansättningen av det syriska folket utgör. Under trycket från de krav som styret av landet skulle ställa kommer islamisterna att tvingas rationalisera sin ideologi för att undvika att deras inflytande i samhället, som för övrigt inte är garanterat, inte smälter samman.

Hazem: Den framtida statens ställning kommer att bestämmas av samtliga medborgare med rösträtt. Även om vissa röster inom oppositionen lyssnar till strikt islamistiska proklamationer visar en enkel kalkyl att den stora massan av syriska väljare föredrar en sekulär stat.

Syriens befolkning består av en stor variation av samfund och etniska grupper. De religiösa minoriteterna utgör cirka 25 procent av befolkningen, medan de etniska minoriteterna utgör cirka 10 procent. Ingen av dessa grupper kräver upprättande av en religiös stat. För övrigt kan majoriteten av sunnimuslimerna i de urbana regionerna anses tillhöra det sekulära och demokratiska blocket. Det är ingen överdrift att påstå att majoriteten av syrierna strävar efter en sekulär demokratisk stat. De radikala religiösa rösterna skapas och uppmuntras av de barbariska massakrer som begås av regimen. De religiösa känslorna i Syrien är i allmänhet måttliga och toleranta. Vilket också gäller religiösa rörelser som det Muslimska broderskapet som stöder en stat baserad på jämlikhet mellan medborgarna.

I sin helhet är inte det fundamentala problemet i dagens Syrien att välja mellan baathpartiets eller islamisternas ideologi, utan mera att ta ställning för förtryckaren eller offren. Vi ska aldrig glömma, trots allt vad regimen säger, att den inte är sekulär eftersom det sekuläras grundpelare saknas: friheten, medborgarnas jämlikhet och de statliga institutionernas självständighet.

Vad kan västvärlden göra? Vilken typ av hjälp behöver syrierna?

Yassin: Om jag vore politiker skulle jag säga så här till ledarna i väst: ”Håll käften, vi har fått nog av er stolthet och arrogans!” Det är också vad jag har lust att säga utan att vara politiker. Mer än 600 dagar har gått sedan den syriska revolutionens början. Mer än 35 000 rebeller och civila har dött. Under den tiden har alla dominerande makters ledare inte slutat dryfta den exakta betydelsen av internationell rätt och regerandet enligt dess normer. Under den tiden har ni inte gett någon hjälp till det syriska folket under en rad haltande ursäkter: ena gången därför att det inte finns någon alternativ ledning, därefter att oppositionen är för splittrad och nu till sist därför att det finns jihadistiska grupper i landet. Ni koncentrerar er hela tiden på effekterna i stället för att ta fasta på orsakerna. Ni kräver ett väletablerat alternativ i ett samhälle som under ett halvt sekel avvecklat och krossat alla självständiga politiska och kulturella representanter. Sedan, med er dominans av internationella media, dramatiserar och lyfter ni fram det som bara är andrahandseffekter av Assads krig, det vill säga jihadisterna. Det är en strategi för att skyla över er egen brist på handling och det faktum att några begränsade ställningstaganden bara tjänar till att förvärra den syriska krisen, som riskerar att driva landet i en ruin och ett kaos utan slut. Det passar era egna ”jihadister” perfekt, dessa politiska högergrupper, deras medier och de förkalkade allierade i Israel. Men tillåt mig säga att det vore dumt av er att tro att ni inte också kommer att beröras av en sådan katastrofs följder.

Bakr: Faktum är att den syriska regimen alltid slutit avtal med Väst, då speciellt USA. Hafez el-Assad hade aldrig invaderat Libanon 1976 eller behållit ett dominerande grepp över Libanon efter 1991 utan USA:s medgivande. Inte heller hade han kunnat lämna över presidentposten till sonen Bachar utan ett samförstånd med Europa och USA.

Det var efter USA:s och Frankrikes beslut att tvinga bort de syriska styrkorna från Libanon som regimen tvingades dra tillbaka sina styrkor år 2005. Efter kriget 2006 har regimen lyckats återvinna ett visst inflytande, kopplat till Iran:s roll och tack vare USA:s utrikespolitik som den lagts fast i Beker&Hamilton-rapporten som bejakar en dialog med Teheran och Damaskus som alternativ till en konfrontation.

Om USA velat hade det kunnat skynda på regimens fall utan att för den skull starta ett krig mot den. Till skillnad från oppositionen mot Saddam Hussein, som entydigt begärde en militär intervention av Väst, har den syriska oppositionen aldrig begärt ett sådant ingripande. Sedan augusti 2011 har president Obama uppmanat Assad att avgå, med det verkar som att massakrer av oskyldiga barn inte är tillräckligt allvarligt för att övertyga honom. Ändå kunde USA om viljan fanns stoppa massakern och påskynda regimens sammanbrott utan att ta till en direkt militär intervention.

Den syriska regimens begriper bara maktspråk. Ett hot om att använda våld mot regimen hade därför räckt för att ha undvikit den aktuella förstörelsen. Kriget mot det syriska folket har pågått i nitton månader utan att madame Clinton besökt Damaskus, såsom M. Powell gjorde 2003 i Irak. En sådan ”engagerad politik” (som termen lyder i Baker&Hamiltons rapport) hade totalt förändrat händelseutvecklingen i Syrien. Ett verkligt ingripande bestod i att använda hotet som övertalningsmetod i stället för en koncentration på en dialog kring organisering av inflytande i Mellanöstern. Men vilka fördelar skulle kunna leda USA till att utöva ett tillräckligt inflytande på regimen för att göra sig av med den? Det är frågan!

Hazem: Väst har haft en negativ roll och har inte tagit situationen i Syrien tillräckligt på allvar. Tills nu verkar Väst likgiltig för syriernas liv. Efter att ha stått passiv i nästan tjugo månader, förutom halvhjärtade krav på regimens avgång, fokuseras nu Västs farhågor på islamisterna. Det är en illusorisk farhåga, eller så har den framhållits för att rättfärdiga frånvaron av handling vad gäller skyddet av civila. Jag noterar att västerlandet ofta verkar ignorera att varje försening i hantering av krisen medför en ökad extremism.

Det är inte nödvändigt att ingripa direkt militärt för att skydda civila. Det skulle kunna uppnås med andra metoder om staterna i Väst hade den politiska viljan. De måste inta en klar attityd till regimen. Om de verkligen vill att regimen avgår kan de starta ett program som tar hänsyn till det specifika i situationen för att skydda civila. De kunde bidra med hjälp och hälsovård för att stödja folket. Det kan göras genom ett direkt finansiellt stöd eller genom att ge hjälporganisationer i Syrien tillgång till regimens frysta finansiella tillgångar i världen.

De kunde dessutom anpassa program med mål att utbilda medborgare i syfte att ta ansvar på statlig nivå i syriernas framtida administration. Jag tror att många initiativ kunde tas av Väst. Men det kräver ett klart ställningstagande i det syriska folkets favör och för att avsätta den nuvarande regimen

(Översättning till franska av A l’Encontre. Översättning till svenska av Benny Åsman. Intervjun gjordes den 29 nov.2012)

Media: DN1,DN2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Damaskus, Salafister, Djihad, FSA, Revolution

Syria, Peace and Christmas

Publicerat 25 dec 2012 av Benny Åsman

Kära läsare,

Jag har inte tid just nu att översätta texten härunder. Men jag ser den som så viktig att jag publicerar den i sin engelska version. Den är skriven av en syrisk aktivist i Syria Freedom Forever och svarar på många frågor om upprorets karaktär, islamisternas roll och den folkliga kampens krav på FRIHET och DIGNITET.

”Saraqeb, Syria, December 2012

In this period of celebrations for Christmas and New Year, we hear, read and see a lot of messages of solidarity from people around the world for the Syrian people struggling for their freedom and dignity against the criminal Assadist regime.

Lots of friends, families, comrades and others have asked me, what are the solutions for the Syrian people? What can they do against this regime? But above all, how can we bring peace to Syria and the Syrian people?

Peace can have many meanings and understandings, I view it the following way…

Firstly, I remind everyone that there was no true peace before the beginning of the revolution in Syria in March 2011, but there was only the illusion of peace. Why? Because the Syrian regime since the arrival of Hafez al Assad in 1970 to power has launched a permanent war against the Syrian people, through harsh repression, attempts to divide the people of Syria through sectarian and ethnic lines, and impoverishment of the majority of the Syrian people through corruption and, but above all, accelerated neo liberal policies implemented by Bashar al Assad and plunging 60% of the Syrian population under or just above the poverty line.

In March 2011, and in the continuity of other popular uprisings in the region, the Syrian people started their revolutionary process to put an end to this illusion of peace and the reality of oppression, and to live free and in dignity.

It is not the armed popular resistance that brought war on Syria and the Syrian people, but the regime and its will to continue its permanent war against the people and to submit every one of them, being an armed and / or a civil resistant. The new massacres committed by regime forces in the town of Helfaya in Hama and in Talbiseh, Damascus’ Suburbs few days ago, taking the lives of hundreds of martyrs and resulted in many wounded people, show the criminal side of this regime. In both cases, the area targeted were civilians who were crowding to get bread. Martyrs of the revolution have exceeded the 50 000 individuals, while many cities and neighborhoods have been destroyed by the shelling of planes and tanks of the regime. In the same time, today, there are over more than half million of refugees outside the country in neighboring countries, while more than 2.5 million Syrians are internal displaced inside the country. In 2013, this number could rise to 4 million Syrians according to a recent report of the United Nations Office for Humanitarian Assistance (OCHA).

This is why no peace can be achieved without the fall of this regime. Indeed no peace can be achieved through the so called UN Peace envoy Lakhdar Ibrahimi who suggested as a “peace plan for Syria” the formation of a transitional government which holds the total responsibility of executive power to govern Syria until Presidential and legislative elections in 2014 under the auspices of the UN. During this period, the dictator Bashar al Assad would stay in function at the top of the State. This plan or any other one not suggesting the fall of this regime will not bring peace.

This does not mean that no mistakes and crimes going against the spirit of this revolution have been made by the armed popular resistance, which we condemn. The rising of some sectarian islamist groups such as Jabhat al Nosra and others have to be condemned and understood in the game played by some regional actors to transform this popular revolution into a sectarian war, in other words to fail this popular revolution.

The Gulf States do support financially some small armed Islamist and sectarian groups, but not with the aim of seeing or allowing the victory of the Syrian revolution. Quite the contrary, it is an attempt to divert the Syrian revolution from its initial and always present objectives, that is to say, principally civil and secular democracy, social justice and freedom, into sectarian war. The Gulf states in fact fear a spread of the revolution in the region that would threaten their power and interests. The transformation of the nature of the revolution into sectarian war would also enable them to frighten their own populations in the following way: any change in the region is likely to descend into sectarian wars and therefore we must encourage the status quo, in other words, the maintenance of dictatorial powers.

It is important also to say that the mistakes and crimes of the FSA were firstly denounced not by the International Community, but by the Syrian revolutionary people who want to defend the principles for which they started the revolution, freedom, dignity and no sectarianism.

The armed popular resistance groups of the Free Syrian army which are following the principles of the revolution and defending its principles are on their side most often not financed or assisted by the International Community and / or the Gulf countries.

Nevertheless the popular movement continues, on Friday 21^st of December, the Local Coordination Committees in Syria were able to document 291 demonstrations that set out in various cities and areas in Syria. The largest were in the city of Hama with 87 demonstrations to salute the Free Syrian Army, followed by Deir Ezzor with 61 demonstrations to salute the martyrs and to vow to continue their fight; in Aleppo, the city which this Friday’s name was dedicated to, 39 demonstrations set out to demand the Free Syrian Army to commit to its duty to protect civilians; Idlib with 31 demonstrations to demand the release of all detainees from Syrian prisons; Damascus and its Suburbs with 28 demonstrations to vow to continue the revolution until the ouster of the regime and in solidarity with their Palestinian brothers in the Yarmouk refugee camp, who are struggling to deal with the aftermath of the shelling, destruction and displacement at the hands of the Assad regime forces; Daraa with 17 demonstration to demand the unity of opposition and the commitment to the morals and ethics of the revolution, Homs with 13 demonstrations is solidarity with the displaced people, Hasakeh with 11 demonstrations to assert the importance of national unity, Lattakia with 3 demonstrations to chant in solidarity with the detainees and Raqqa with 2 demonstrations.

The fall of the regime will definitely be a great victory and achievement for the Syrian people, but we cannot hide that this will not be the end of the Syrian revolutionary process. Indeed the only way to tackle poverty, unequal social and economic redistribution, sectarianism (spread by the regime for decades and used by some opposition groups), end to all discrimination and recognition of full equality between women and men, between religious and ethnic communities, with the support to the self determination of the Kurdish people.

Peace is therefore a path and fully part of the revolutionary process, and the popular movement has united people, just as Egyptians and Tunisians united during their revolutions, and broke the wall of fears between the Syrians. No unity is possible under a dictatorship, which has developed a strategy of fear between sects. The popular movement in Syria is struggling for social solidarity that transcends sectarian and ethnic divisions. The only assurance and security the Syrians need is the victory of the Revolution in order to build a new democratic, social and independent Syria.

And for all who fear the future, let’s work and struggle together to build a new Syria, because this regime does not protect anyone or any minority, but protects only the sections of the population submitting to its interests regardless of their community. No Human need a corrupt, authoritarian and oppressive regime to protect anyone, and especially not the people of Syria! The only protection we need is a Democratic, Secular, independent and a Social State, which respects the basic rights of the people to live in dignity and freedom.

Conclusion

In Conclusion, all I really want for Christmas this year is peace for Syria and the Syrian people, but peace will only be achieved with the fall of the Assad regime, the building of a democratic, secular ( respecting religious beliefs and treating everyone equally without any form of discriminations, Christians and Muslims, Women and Men, Arabs and Kurds, etc…) social and truly independent Syria in solidarity with other’s people struggle, especially the Palestinian people because our freedom is linked to their freedom. All my thoughts are for the Syrian people, family, friends, comrades, and above all for all the martyrs, etc… Peace in this perspective means permanent revolution and victory for the Syrian people.”

Viva a Free Syria!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Damaskus, Revolution, Frihet, FSA, Iran, Turkiet, Ryssland, USA,

-Alla döda var klädda i pyjamas

Publicerat 10 sep 2012 av Benny Åsman

Augusti 2012 var månaden med flest dödsoffer sedan upprorets början, med cirka fem tusen döda – barn, kvinnor och män , de allra flesta civila. Bombningen av bostadskvarter i Damaskus och Aleppo syftar till att terrorisera de som ”erbjuder terroristerna skydd”. Massakern i förorten Jdeydeh Artouz var en kollektiv bestraffning av befolkningen. Där fanns inga FSA-brigader och inga andra beväpnade miliser. Massakern visar att regimen medvetet dödar civilbefolkning för att sprida skräck och tvinga den att vända det väpnade motståndet ryggen.

Siffror och kall analys av regimens terror ger dock inte en närbild av det avskyvärda våld som de regimlojala specialtrupperna under ledning av Maher Assad är i stånd till. Vittnesmålen som Rosa Yassin Hassan samlat in i Damaskusförorten Jdeydeh Artouz ger en outhärdlig bild av vardagen för de som vägrar krypa för diktaturen.

Rosa Yassin Hassan är en syrisk skribent bosatt i Damaskus. Den här artikeln publicerades den 26 augusti 2012 i tidskriften Nawafez. Översättningen till franska finns på den schweiziska veckotidningen A l’Encontre. Här under har jag översatt stycken till svenska.

*****

Här följer ett vittnesmål av N. boende i Jdeydeh Artouz.

Trots den svarta röken och lukten av brand som fyllde luften sa min kusin: -Kom så ser vi efter vad som skett.

Vi hade hållit oss gömda i vårt hus i timtal, som skräckslagna råttor. De sa att de skulle döda alla som var ute på Jdeydeh Artouz’s gamla gator. Flera hus runt vårt stod i brand sedan fredag morgon. Jag såg röken och kände stanken.

Grupper av kvinnor och barn, men få män sprang mot olivlunden. Vi följde efter. De verkade förflytta sig mot en särskild plats. De sprang mot ett antal små lastbilar (Suzukis) vid olivlundens kant. Flaken var fulla av dussintals kroppar täckta av färgade tygstycken. En av kvinnorna klev upp på en lastbil och avtäckte ansiktet på kropp efter kropp. Den femte kroppen, med öppna ögon stirrande mot himlen, var tydligen hennes man. Jag kände inte den kvinnan. Man sa till mig att hon tillhörde familjen Mourabieh. Hon täckte över den döde igen och började besvärja och ropa men utan att gråta. Färgen i hennes ansikte var som hennes mans.

Begravning och samtidig demonstration i Jdeydeh Artouz den 13 augusti.

En av familjen Bilals unga män sprang mellan lastbilarna, jag såg honom komma i pyjamas på långt håll. Han började också lyfta på skynke efter skynke. Han ansikte var tomt som på ett spöke och helt utan uttryck. Jag ville hälsa på honom, även om läget inte passade. Men han upptäckte just då en kropp som han gråtande satte sig bredvid och kramande den dödes huvud mellan sina händer. När jag närmade mig såg jag att det var Abd-al-Qadar Bilal som låg där. Jag kände knappt igen honom. Man kunde tro att det var en docka med avskuren hals, överraskad, förskräckt.

Bleka torra fötter stack ut under tygen. Jag såg våra grannars son, en ung solbränd man vars namn jag glömt, hans ögon fixerade i tomheten. Vid sidan av honom låg Farouq Al Bouqai med krossat huvud, hans hjärna som flöt ut på lastbilsflaket. Han verkade ha fått många slag sedan han arresterades två dagar tidigare. Hans fötter var nakna och svullna under det skylande tyget. Pyjamasen han var klädd i dröp av blod. Kroppen av en ung medlem av familjen Al Samaoui var inlindad i ett rött skynke. Han bar också pyjamas.

Ett annat skynke dekorerat med blommor var fullt med brända fläckar… När någon lyfte på det såg jag axlar som höll uppe en förkolnad massa som jag tror var hans huvud. Hjärnan var förkolnad och lukten av bränt spred sig runtom. Man sa att det var Tariq Bilal eller kanske Khaled Al Bouqai för man visste att dessa två hade bränts och att 17 unga i familjen Al Bouqai dödats de två senaste dagarna.

Sedan kom en man jag inte känner och identifierade en förbränd kropp med hjälp av sandalerna på kroppen och resterna av pyjamasen. Det var mannens son ropade han i sin förtvivlan och slog sig själv. Man ropade ”vilken familj tillhör han?” till honom men han svarade inte. På nytt ”vilken familj är det, hajji?” men han svarade fortfarande inte.

Alla kroppar var klädda i pyjamas. För de var alla hemma hos sig när de arresterades och dödades. Jag var också klädd i pyjamas liksom min kusin. Och vi var fortfarande i pyjamas när vi förskräckta stod framför masgraven…den som grävts på längden mellan olivträden med plats för alla offer i Jdeydeh dessa två dagar.

En gammal man svarade på en fråga: Vi har inte begravt dem på begravningsplatsen för att undvika en fälla och orsaka fler döda…vi begraver dem här, utan ceremoni…det är redan nog med döda. Medan vi betraktade hur kropparna lades bredvid varandra, en efter en i massgraven, ropade någon: ”En kropp nära brunnen! ”

En Suzuki rivstartade med två unga män i framsätet.

Jag har upptäckt att en massaker är lätt att utföra i våra trakter. Man omringar platsen, sedan går man in för att döda människorna. Kula efter kula, ta-ta-ta, och det är över. Inga kondoleanser, inga begravningsceremonier, tomma gator. Så går en massaker till. Det enda som de överlevande bevarar är den sura fräna lukten av skräck som flyter över området.

Över hela landet begravs oppositionella i massgravar.

*****

Här följer utdrag av en intervju med A.

Om du frågar regimanhängare om orsaken till massakrerna som skedde i Jdeydeh Artouz svarar de att det är ”terroristernas” fel, de angrep polisstationen i staden. De säger att beväpnade revolutionärer släpade ut en del poliser och dödade dem för att sedan spränga kommissariatet i luften. Söndagen innan hade de dödat en officer och två av hans män och kadavren var kvar i bilen i två timmar innan de hämtades.

Men de massakrer som skedde i Jdeydeh, onsdag den 1 augusti och fredagen efter var inte riktade mot beväpnade revolutionärer… De hade redan lämnat området. Det var de unga som stannat hemma hos sig som massakrerades… och om de hade varit beväpnade hade massakrerna inte skett så enkelt. Två veckor innan på Ramadans första dag startades angreppet på Jdeydeh av hundra man från ”massaken”(ett kvarter byggt av staten reserverat för familjer i säkerhetstjänsten och armén) understödda av tre stridsvagnar uppställda på Al-Jallahgatan, Ghaleb Marbiehs gata och den tredje nära olivlunden.

I sammandrabbningarna som ägde rum dog tolv av regimens män. Revolutionärerna kunde ta hand om två militärfordon och en tung kulspruta.

Den dagen tog säkerhetstjänsten hand om sina döda. De klädde av dem i underkläderna staplade dem på hög och en man med kamera filmade dem. Kort därefter dök filmen upp i statliga media som sa att den visade en grupp av terrorister som regimen dödat. Efter två timmars strid fångades läkaren Ziad al Bouqai och den unge Youssef Ghanim, en 22 år gammal snickare och nyligen inflyttad till Jdeideh. Youssef Ghanim hade ljus hy och rödlätt hår. Efter att han dödats visades han kropp upp i regimmedia som en afghansk ”moudjahidin” som tagit sig till Syrien för att strida.

Demonstration i Daraya där en massaker på över fem hundra personer ägde rum.

Det var på morgonen den 1 augusti som de första tecknen på den kommande massakern visade sig. En dov tystnad rådde i området. Den dagen bröts inte elströmmen som var brukligt. Helikoptrar cirklade över Jdeydeh i fem timmar efter att i de första morgontimmarna ha skjutit fem raketer i riktning mot olivlunden i staden.

Klockan tre på eftermiddagen trängde de in i staden, flera tusen man och flera dussin stridsvagnar. Enheter ur den fjärde divisionen (under Maher Assads kommando) gav dem understöd. De hade vita tecken på sina hjälmar och handskar.

Då gick folk runt i husen för att varna de unga att armén kom, för att alla under 40 år skulle fly. Men de flesta unga stannade hos sig eftersom de inte ansåg sig ha gjort något att stå till svars för, förutom deltagande i en demonstration eller två och andra fredliga aktioner. Så tänkte jag också.

-Jag har inte gjort något att vara rädd för… jag stannar hemma. Men folk kom tillbaka och sa att 75 unga i kvarteret intill arresterats trots att de inget gjort… Fly! Då flydde jag.

Vi hörde hur lås till butiker sprängdes med skott, hur fönster krossades och butikerna plundrades. Jag såg ungdomar springa mot dalgången där de kunde gömma sig bland olivträden. Armén blockerade båda ändarna av Deirgatan. Det var tydligt att de ville omringa de unga ute på slätten och vi hade inget val. Vi samlades under olivträden. Mindre än tio minuter senare landade en granat bland oss, sten och jord slog upp i ansiktet. Förblindad av jord i ögonen flydde jag och ett tiotal i motsatt riktning. Jag hörde allt intensivare gevärseld som närmade sig. Jag kände min väns hand som tog tag i mig och drog mig tillbaka i den riktning vi kom ifrån eftersom det fanns en armébarrikad framför oss från vilken de sköt på oss.

Mina ögon brände. Jag höll dem stängda och hörde stridsvagnar som passerade på asfalten, skott i bakgrunden och i närheten. Pansarfordonen och stridsvagnarna hade omringat olivlunden men jag lyckades fly. Jag ville övertyga min vän att fly med mig, men han vägrade. Jag sa till honom ”att om vi ska dö låt åtminstone våra föräldrar få veta det” Men ha ville inte lämna olivlunden.

Alla som stannade kvar dödades, de flesta med kniv. Mohammad Al Khatib och Abd Al Razzaq Bilal hittades hängda med en telefonkabel i ett olivträd. Medan jag sprang förbi torget föste soldaterna ut de unga ur husen till en samlingsplats. De flesta var klädda i pyjamas. Det var efter vad jag kunde se cirka 150 ungdomar. De slängdes på marken med bakbundna händer och soldaterna börja trampa på dem skrikande: ”Ni ville ha frihet, va? De skymfade dem, skymfade dem. Deras gälla röster och den omgivande tystnaden förföljde mig i flykten mot det okända.

Senare fick jag veta att sjutton ungdomar valts ut och förts till skolan Ghaled Mourabieh Al Jadida av stridsvagnar och arméenheter. Där ställdes de upp på rad med t-skjortorna uppdragna över huvudet så att de skulle se ut som bundna ligister. En kameraman filmade dem en och en snabbt och gav sig av omedelbart innan de sjutton unga männen genomborrades av kulor från automatvapen. Alla dödades.

Innevånarna i Jdeydeh Artouz upptäckte massakern i skolan endast efter arméns reträtt från staden. Och de förstod vad som skett enbart efter att ha sett sina levande söner visas i teve uppradade mot skolväggen presenterade som terrorister infångade av soldaterna i vår ”modiga” armé.

Jag återvände hem och väntade mig att dö. Men de kom inte tillbaka. Efter många timmars outhärdlig väntan hörde jag röster från hus till hus. ”Å… Gott folk, kom ut och se era pojkar…de har massakrerats… å, folk”.

Bröderna Assad har tiotusentals offer på sina samveten …om de har ett.

Innevånarna tog sig mot olivlunden för att söka efter sina barn och jag försökte gå ut för att höra mig för om mina vänner när nya skott hördes. Arméns barrikad var fortfarande där och de sköt på oss. Några av oss dog. Några meter från mig splittrades huvudet på en man i två delar och hans hjärna rann ut på asfalten. Jag kände hur min vilja tappade kontrollen över min kropp och medan jag trodde mig fällas av chocken från en sådan syn sprang min kropp iväg på sina två ben. Jag minns allt som jag sett, ändå har jag känslan av att inte upplevt det. Jag minns det som en fruktansvärd mardröm.

Vid moskén Al Omari vägrade en soldat att följa order och skjuta på människorna. De avrättade honom. Hans kropp slängdes i en närliggande källare och sedan slängdes fyra civila som också dödats ovanpå honom. Sedan satte de eld på de fem kropparna. Lukten av brända lik invaderade hela kvarteret.

De upptäcktes senare på kvällen när information om massakern började nå oss. När vi var säkra på att armén och säkerhetstjänsten lämnat området kunde vi lämna våra hus. Under natten hittade människorna dussintals kroppar övergivna i oanvända källarrum. Det luktade eld, krut och död i Jdeydeh Artouz medan skräcken lyste i ansiktena och ur själens djup.

Innan onsdagen övergick i natt hittades 45 kroppar som samlades ihop sida vid sida i Khadijamoskén. Där hittade jag min vän liggande med huvudet vid sidan av kroppen. Jag kunde inte se om huvudet avskilts av en granat, en kniv eller något annat; Jag vet inte. Vad jag vet är att jag såg honom på håll och att jag flydde.

Innan natten var över hittade vi ännu åtta döda kroppar. Sammanlagt dödades alltså 52 unga människor. Moskéns högtalare anropade folk att komma för att identifiera de döda. Många var inte ännu igenkända eftersom de inte gick att känna igen. Föräldrarna tvingades identifiera dem med hjälp av kropparnas klädesplagg eller skor.

I dag vet jag inte om jag ska glädja mig åt att ha undgått döden, eller vara ledsen över de andras död medan jag var vittne till allt. Jag vet inte om jag ska vara lycklig eller ledsen över att ha undgått döden med näppe. Dagarna efter massakern tömdes den gamla staden Jdeydeh Artouz på sina medborgare. Skräcken har tagit vår plats, skräcken att ens tala om massakern. Som om de unga som föll för tyrannens hand dör igen av vår tystnad.

Rörd, tystnade A. och vände sitt ansikte bort från oss.

Media:

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Revolution,

Assads blodiga hämnd i fredliga Daraya.

Publicerat 1 sep 2012 av Benny Åsman

*******

Vad hände i det fredliga Daraya? I söndags meddelade OSDH (Syriska observatoriet för mänskliga rätigheter) att minst 320 döda kroppar hittats i staden. Den lokala samordningskommittén räknade å sin sida in nära 440 offer. I onsdag 29 augusti hade antalet hittade offer stigit till 675.

Vi kan kalla honom C.A. (se ruta underst). Han är medlem i och grundare av den pacifistiska rörelsen i Daraya, hans födelsestad, och har en ansvarpost i den revolutionära rörelsen i denna förort till Damaskus.

Baserat på vittnesmål, insamlade från utlandet, av aktivister och bekanta på plats berättar han om regimens offensiv mot FSA (den fria syriska armén) och hur den inringade civilbefolkningen utsattes för regimmilisens och dess kollaboratörers terror. Han fördömer slutligen de dramatiska följderna av magert stöd utifrån och dålig kommunikationsutrustning.

Kan du beskriva vad som hände i Daraya? När startade offensiven?

För att förstå måste vi påminna om Darayas speciella roll. Det är en av de fredligaste städerna i Syrien. Här föddes den syriska pacifistiska rörelsen som redan från 2002 blev känd för sina icke-våldsprotester.

Under revolutionen spelade Deraya en nyckelroll i den fredliga mobiliseringen men stadsborna accepterade efter hand FSA:s närvaro som en försvarsstyrka. FSA angrep inte regimens styrkor, dess roll i Deraya var att skydda medborgarna och hindrade bland annat Shabiha (fruktad civil milis i Assads sold. m.anm) från att ta sig in i staden.

Även efter att striderna startat i Damaskus var FSA:s roll i Deraya att skydda befolkningen och kvällsdemonstrationerna som ägde rum genom att övervaka infarterna till staden. Under två månader dödades ingen som demonstrerade. De enda dödsoffren skördades vid vägspärrarna in till staden under strider mellan FSA och regimens miliser. Det kom demonstranter från närliggande orter som Qataniyé, Moadamiyé…

Daraya blev en samlingspunkt för hela regionen.

Det var framför allt en modell för en ”befriad” stad där folket och revolutionärerna i synnerhet, skötte säkerheten och den dagliga förvaltningen i full harmoni. Detta förklarar regimens beslutsamma angrepp på Deraya, ett straff för dess uppstudsighet.

Förra söndagen (den 20 augusti) samlade regimen sina trupper kring staden –speciellt den 4e brigaden ledd av Maher al-Assad, enheter från flygets underrättelsetjänst och Shabiha. De posterade sig vid alla infarter som blockerades och på de mindre infarterna placerade sig Shabiha. Ingen kunde längre ta sig ut ur staden. Två dagar senare, den 22 augusti, började de bombardera staden med tungt artilleri och helikoptrar. Bombardemanget varade i tre dagar fram till fredag.

Vi –aktivister i de lokala samordningskommittéerna, revolutionärer och FSA:s kontaktpersoner –bad FSA att lämna staden eftersom regimens strategi var tydlig. De bombarderade och gick till reträtt beroende på det motstånd de mötte, och bombarderade på nytt för att tvinga FSA till reträtt.

Det var onödigt att FSA tömde sitt knappa lager av ammunition och vi ville undvika arméns repressalier och regimens hämnd. De förhandlingar vi förde i staden och på annat håll slutade i en överenskommelse om en nödvändig reträtt. Fredag klockan 17 informerade FSA:s två brigader oss att de tänkte lämna Daraya under natten. När de lämnade staden natten mellan fredag till lördag upphörde bombningarna vid tvåtiden på morgonen. Tre dagars bombningar hade redan skördat närmare hundra döda.

Vad hände sedan? Vad har ni för informationskällor?

Alla kommunikationer bröts från lördag morgon till lördag eftermiddag. När vi återfick kontakt vid femtiden var alla vi pratade med i chocktillstånd. Det är då som 128 döda hade upptäckts i moskén Abou Souleimanne. Vi samlade in information från befolkningen och våra nära och kunde rekonstruera händelserna.

Det fanns prickskyttar i hela staden. Shabihas öppnade eld på alla som rörde sig på gatorna. De började med östra delen av staden och vidare steg för steg till den västra delen. Kvarter efter kvarter, gata efter gata ”rensades”. Innan de gick in i ett kvarter bröts alla kommunikationer. Sedan gick de fram på måfå. De bröt sig in i hus där de ibland mördade de boende ibland inte. De hus som var obebodda vandaliserades och möbler och annat stals. Alla ägodelar lastades upp på lastbilar och fördes bort, troligen för att säljas.

De tog sig också in i mitt hus, i min fars hus och i hans laboratorium. De brände lagret av läkemedel och stal hans mikroskop. På den inre gården i min farbrors hus hittades trettio kroppar, innevånare i Daraya som förts dit för att avrättas. Familjer ropades ut ur sina hem och dödades. Från lördag till söndag, på 24 timmar, dödades mellan 300 och 350 personer på det sättet. Offren som begravdes i den massgrav som journalister nu i måndag förmedlade bilder från var de som hittades i moskén Abou Souleimane. I måndags var ännu stadens gator full av döda kroppar. I dag onsdag 29 augusti har 675 offer hittills begravts och vi har kunna identifiera 520 av dem.

Hur många milismän var det? Varifrån kom de och hur kunde ni känna igen dem?

De var fler än 5 000 mot 75 000 stadsbor eftersom redan hälften av Darayas innevånare har lämnat staden för att söka skydd i familjernas jordbruk. Hälften av Darays medborgare är nämligen bönder. Med något undantag var alla Shabiha alawiter från Sumariyeha, ett alawitkvarter i Damaskus. Det är de boende i Moademiyé, en grannkvarter till Sumariyeh, som kände igen dem. De var mål för samma milis angrepp innan Daraya. Attacken mot Moadamiyé gjordes under de tre första dagarna av Aïd (slutet på ramadan m.anm) med 80-85 döda bland en befolkning på 50 000 personer. Sedan fortsatte Shabiha till Daraya.

I ett ovanligt rått reportage på den regimtrogna tv-kanalen Al-Dunya visas gator fulla med kadaver, offer för väpnade band enligt journalisten som understryker regeringens deklaration att armén ”rensat upp” Daraya från ”lejda terrorister som terroriserar innevånarna och angriper offentlig och privat egendom”.

Det rör sig om en grotesk iscensättning som djupt chockade befolkningen, kanske mer än själva massakern. Den gamla skadade damen på begravningsplatsen som säger till tevereportern att hon inte vet vad som händer är kusin med en aktivist i den pacifistiska rörelsen. Hon hade just förlorat sin dotter som först våldtagits och sedan dödats och också sin man och två söner. Hon intervjuas i själva verket av en medbrottsling till hennes familjs mördare. Journalisten i reportaget är för övrigt gift med en underrättelseofficer. Mannen som gråtande intervjuas i reportagets inledning hade just sett sin bror skjutas till döds inför sina ögon. De medborgare och soldater som vittnar om ”återgång till lugn och ordning” är helt enkelt inte från Daraya.

Robert Fisk, journalist på den brittiska dagstidningen The Independent, (1) som besökte Daraya tillsammans med den reguljära armén, skriver att enligt civila vittnen påbörjade regimen operationen sedan förhandlingar om ett utbyte av fångar som hölls av FSA misslyckats. Hur är det med det?

Jag kan bekräfta att FSA i Daraya hade inga fångar eller gisslan, vare sig civila eller militära. Jag har personligen talat med ansvariga i FSA, som ska ge ut en kommuniké(läs här) för att dementera uppgifterna. Dessutom, som jag sagt, var FSA:s närvaro i Daraya accepterad av de boende.

Vad gäller de vittnen som citeras i artikeln kunde de inte uttrycka sig fritt, de var terroriserade eftersom Daraya nu är under arméns och Shabihas kontroll, även om Robert Fisk skriver att han talade ensam med dem utan närvaro av säkerhetsmän. Den lokala samordningskommittén beskrev i onsdag under vilka villkor reportaget gjordes. Det stöder regimens och tv-kanalen Al-Dunyas version som gör FSA ansvarigt för dessa brott i syfte att diskreditera FSA i befolkningens ögon.

På vilket sätt skiljer massakern i Daraya från tidigare som i byn Houla där över hundra personer mördades den 25 maj av milismän?

Den systematiska karaktären och angreppets längd i tiden är skillnaden. I Houla exempelvis ingrep Shabiha två dagar efter arméns bombningar, men det var ett relativt snabbt anfall och milisen härjade bara i några hus. Det som hänt i Daraya var grundligt organiserat med samma logik som under massakern i Hama 1982. Det var en systematisk finkamning, kvarter efter kvarter, gata efter gata. Det var en väl genomtänkt och välplanerad hämnd från regimens sida mot Daraya som till slut hade slutit upp bakom FSA.

Målet för operationen var att skilja befolkningen från FSA, som regimen lätt kan göra slut på om FSA förlorar det folkliga stödet. Särskilt som de inte deltog i de andra brigadernas strider. De visste att de saknade utrustning för det och därför ägnade de sig åt försvar av och skydd åt befolkningen även under motståndets offensiv i Damaskus i juli. Ändå förlorade folket i Daraya 500 av de sina under dessa tre dagars offensiv mot FSA.

Regimen går fram på samma sätt som på 80-talet och speciellt som i Hama. Den vill undandra upproret det folkliga stödet för att krossa motståndet. Befolkningen isoleras i sina bostadsområden, men eftersom det inte fungerar bombas städerna och angrips kvarter efter kvarter för att statuera exempel och återupprätta muren av rädsla. Men det fungerar inte för muren av rädsla revs med revolutionen. Vi är inte rädda för att dö, vi är inte längre rädda för regimen.

Omar al-Qabouni, en talesman för FSA-brigaden Katiba Badr säger att angreppet på en helikopter i östra förorten Jobar i Damaskus var en hämnd för massakern i Daraya. Har FSA fått tillgång till luftvärnsrobotar?

Visst kommer det vapen från Qatar och Turkiet men det rör sig om vapen av mindre kaliber. Det verkar finnas ett veto mot leveranser av luftvärn som missiler av typ Sam-7.

Är det inte möjligt att vapen levereras inofficiellt utan att ni vet om det?

Om vi inte känner till vissa vapenleveranser har vi ändå möjlighet att se om sådana vapen brukas i Syrien. De vapen och ammunitionen som vi får tillåter oss enbart att göra motstånd och hålla revolutionen vid liv. Men vi ges inte möjligheten att vända på styrkeförhållandet. Det verkar som att utländska makter inte vill att vi ska segra just nu. Vi har en känsla av att utnyttjas av dem som påtryckningsmedel mot regimen så att de, inklusive Ryssland och Iran, kan förhandla om en politisk övergång.

Utländska makter säger att de vill ge ett mer effektivt stöd till den fria armén, speciellt hjälp med logistiken för att förbättra samordningen. Under sitt besök i Turkiet i början av mars gjorde Hillary Clinton ett uppmärksammat besök hos FSA:s ledning.

Tills i dag är det som gjorts, trots alla löften, ynkligt för att inte säga att inget har gjorts. Om olika stater hade hållit sina löften vore vi inte där vi står nu. I Aleppo hade de 2 000 kämparna i brigaden al-Liwa al-Tawahid (FSA:s främsta brigad i Aleppo m.anm.) bara ett trettiotal walkie-talkies för kommunikation mellan sig och dem hade de skaffat sig på egen hand.

Revolutionärerna och aktivisterna ansvariga inom SNC för logistiken som jag varit i kontakt med har begärt kommunikationsutrustning med en för regimen oläslig kryptering. I månader har vi diskuterat våra behov med regeringarna i Syriens vänner, som Frankrike och USA.

Vi har gett dem alla garantier de begärt om ur hjälpen fördelas, vilka som ska få den, vilka som ska använda den, i vilka regioner –förutom på vilka vägar de levereras vilket vi av uppenbara säkerhetsskäl inte kan uppge. Som en av de ansvariga för det logistiska stödet kan jag bekräfta att enligt min kännedom har vi inte fått någonting från de franska myndigheterna.

Samma sak bekräftas av andra aktivister i den revolutionära rörelsen, som de i ”Syrian Revolution General Commission”, de lokala samordningskommittéerna och ”Högsta revolutionsrådet” (de främsta organisationerna i det revolutionära blocket. m.anm.). I relation till USA var det samma sak tills vi informerade pressen (2). De ansvariga tvingades backa och erkänna det begränsade stödet som ursäktas med byråkratiska problem.

Det snåla stödet till FSA från utländska makter förklaras med fruktan att vapnen ska hamna i fel händer och avsaknaden av ett centralt kommando över FSA.

Jag kan förstå den typen av argument vad gäller vapen men däremot för att det ska kunna finnas ett stabilt centralt kommando i FSA måste vi ha tillgång till kommunikationsutrustning. Hur ska ett centralt kommando kunna byggas om det saknar möjligheter att kommunicera med enheterna på lokalplanet? Det råder kanske skillnader, framför allt mellan personligheter, men en fusionsprocess förhindras i själva verket av bristen på kommunikationsutrustning. För att de ska arbeta tillsammans och enas måste brigaderna vara i stånd till att motta order från ett centralkommando.

I Daraya kunde exempelvis brigaderna inte kommunicera mellan sig för att organisera reträtten. Det tog hela tre dagar. Den typen av problem under så dramatiska förhållanden kan inte annat än föda misstro och rivalitet som de som fanns i Bab al-Amr i Homs.

Vad gäller frågan att veta vilka som ska få den materiella hjälpen har vi redan identifierat vilka som är pålitliga brigader. Processen av strukturering av FSA är framskriden och förhandlingar pågår mellan cheferna för de viktigaste brigaderna om interna regler för FSA, val av talespersoner och så vidare. Men utan kommunikationsutrustning kan det inte genomföras.

Av säkerhetsskäl föredrar vår intervjuperson att bevara sin anonymitet. Han står i ständig kontakt med revolutionärerna, aktivisterna i de lokala samordningskommittéerna och FSA i Daraya såväl som dess befolkning.

Intervju gjord av DONATI Caroline

Noter

[1] Läs Robert Fisks reportage här : http://www.independent.co.uk/opinio…

[2] Se artikeln i Washington Post : http://www.washingtonpost.com/world…

* Intervju gjord av Caroline Donati publicerad av Mediapart 30 augusti 2012 (http://www.mediapart.fr/journal/int…). Också publicerad av A l’encontre (http://alencontre.org/).

Översättning till svenska : Benny Åsman

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Syrien, Assad, USA, Daraya, Damaskus

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Etikettarkiv: Uppror

-Alla döda var klädda i pyjamas

Rosa Yassin Hassan är en syrisk skribent bosatt i Damaskus. Den här artikeln publicerades den 26 augusti 2012 i tidskriften Nawafez. Översättningen till franska finns på den schweiziska veckotidningen A l’Encontre. Här under har jag översatt stycken till svenska.

*****

Här följer ett vittnesmål av N. boende i Jdeydeh Artouz.

Trots den svarta röken och lukten av brand som fyllde luften sa min kusin: -Kom så ser vi efter vad som skett.

Vi hade hållit oss gömda i vårt hus i timtal, som skräckslagna råttor. De sa att de skulle döda alla som var ute på Jdeydeh Artouz’s gamla gator. Flera hus runt vårt stod i brand sedan fredag morgon. Jag såg röken och kände stanken.

En Suzuki rivstartade med två unga män i framsätet.

*****

Här följer utdrag av en intervju med A.

I sammandrabbningarna som ägde rum dog tolv av regimens män. Revolutionärerna kunde ta hand om två militärfordon och en tung kulspruta.

Klockan tre på eftermiddagen trängde de in i staden, flera tusen man och flera dussin stridsvagnar. Enheter ur den fjärde divisionen (under Maher Assads kommando) gav dem understöd. De hade vita tecken på sina hjälmar och handskar.

-Jag har inte gjort något att vara rädd för… jag stannar hemma. Men folk kom tillbaka och sa att 75 unga i kvarteret intill arresterats trots att de inget gjort… Fly! Då flydde jag.

Innevånarna i Jdeydeh Artouz upptäckte massakern i skolan endast efter arméns reträtt från staden. Och de förstod vad som skett enbart efter att ha sett sina levande söner visas i teve uppradade mot skolväggen presenterade som terrorister infångade av soldaterna i vår ”modiga” armé.

Jag återvände hem och väntade mig att dö. Men de kom inte tillbaka. Efter många timmars outhärdlig väntan hörde jag röster från hus till hus. ”Å… Gott folk, kom ut och se era pojkar…de har massakrerats… å, folk”.

Rörd, tystnade A. och vände sitt ansikte bort från oss.

Assads blodiga hämnd i fredliga Daraya.

Vad hände i det fredliga Daraya? I söndags meddelade OSDH (Syriska observatoriet för mänskliga rätigheter) att minst 320 döda kroppar hittats i staden. Den lokala samordningskommittén räknade å sin sida in nära 440 offer. I onsdag 29 augusti hade antalet hittade offer stigit till 675.

Share this:

Fria Syriska Armén, del 1

…rent allmänt om FSA

Den fria syriska armén, FSA, är den viktigaste väpnade oppositionsgrupp som verkar i Syrien och som varit aktiv under syriska inbördeskriget. Den är sammansatt av deserterad personal från syriska försvarsmakten och av frivilliga.

Fria Syriska Armén, del 2

…hur fria syriska armén växte fram

Ursprung

Bildandet

Expansion

Omorganisation

Fria Syriska Armén, del 3

…fria syriska arméns strategi

Fria Syriska Armén, del 4

…den fria syriska arméns vapen

Fria Syriska Armén, del 5

…läget för den fria syriska armén

Under det syriska inbördeskriget, har många operationer utförts av Fria syriska armén. Verksamheten var blygsam efter dess bildande i slutet av juli 2011, men så småningom utvidgades den. FSA skulle växa i storlek, till cirka 20 000 i december, och uppskattningsvis 40 000 i juni 2012.

Fria Syriska Armén, del 6

…fria syriska arméns kommandostruktur

Huvudkommandot

Före september 2012 drev Fria syriska armén sin ledning och huvudkontor från Turkiets södra Hatay-provins nära den syriska gränsen med fältbefälhavare verksamma inom Syrien. I september 2012, meddelade FSA att man hade flyttat sitt huvudkontor till Idlibprovinsen inne i Syrien.

Fältenheter

Fria Syriska Armén, del 7

…det internationella stödet till fria syriska armén

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan har försökt att ”odla en positiv relation med den regering som kan ta över Assads plats”.

Den 1 mars, förklarade Kuwaits parlament stöd för FSA. I mitten av maj hade, enligt oppositionsaktivister och utländska tjänstemän, FSA börjat få betydande ekonomiskt stöd från Persiska-vikens nationer för inköp av vapen.

I juli 2012, fick Syrian Support Group, en så kallad icke-statlig organisation baserad i Washington DC, klartecken från det amerikanska finansdepartementet att finansiera fria syriska armén.

Utländska stridande

Det finns dussintals frivilliga från Kuwait som kommit in från Turkiet som kämpar i FSA:s led. De frivilliga får syriska ID som en försiktighetsåtgärd i fall de arresteras, innan de beväpnas och skickas ut att slåss på olika platser i det oroliga landet.

Relationer med den politiska oppositionen

Den fria syriska armén stöder National Coalition of Syrian Revolutionary and Opposition Forces, en koalition av syriska oppositionsgrupper som skapades i november 2012 och som innehåller många SNC-medlemmar i sitt råd.

Fria Syriska Armén, del 8

…anklagelser om krigsförbrytelser

FN noterade några trovärdiga anklagelser om att rebellstyrkor, däribland FSA, rekryterar barn som soldater, trots FSA:s policy att inte rekrytera personer under 17 år. En rebell-befälhavare sade att hans 16-åriga son hade dött under strider mot regeringstrupper.

Följande är en tidslinje av påstådda krigsförbrytelser av FSA-inriktade grupper:

Den 22 maj 2012, kidnappade en FSA-brigad 11 libanesiska pilgrimer som kom från Iran. Fyra av dem dödades i ett luftanfall från det syriska flygvapnet och resten släpptes oskadda.

Den 20 juli 2012 sade Iraks vice inrikesminister, Adnan al-Assadi, att irakiska gränsvakter hade bevittnat hur FSA tog kontroll över en gränskontrollstation, kvarhöll en syrisk arméöverstelöjtnant och sedan bröt hans armar och ben innan de avrättade 22 syriska soldater.

Den 21 juli 2012, sade turkiska lastbilschaufförer att de hade fått sina lastbilar stulna av medlemmar i FSA när de tog en gränsstation. De sade att några av bilarna brändes och andra såldes tillbaka till sina förare efter att varorna plundrats.

Den 9 september 2012 FSA exploderade en bilbomb nära al-Hayat sjukhus och Centralsjukhuset i Aleppo. Enligt syriska statliga medier har minst 30 människor dödats och mer än 64 skadats. FSA hävdade att armén hade ockuperat sjukhusets byggnader och använde dem som bas.

Den 10 september 2012 avrättade FSA:s Hawks of Syria-brigad mer än 20 syriska soldater fångade i Hanano militärbas.

Den 2 november 2012 kidnappade FSA:s al-Siddiq-bataljon och avrättade den framstående syriska skådespelaren Mohammed Rafeh. De hävdade att han var medlem av shabiha och bar en pistol och militär-ID.

Fria Syriska Armén, del 9

…förhållandet till islamister

När USA betecknat al-Nusra Fronten som terrorgrupp i december 2012 kritiserade en FSA-ledare i Aleppo detta och en FSA-talesman i Aleppo sa ”Vi kanske inte delar samma tro som Jabhat al-Nusra, men vi kämpar mot samma fiende ”.

Share this:

-Ned med tyrannerna av alla färger !

-Ner med tyrannerna…

Men innan vi går vidare med huvudproblemet ska vi bemöta några påståenden av AJ som inte kan betecknas som annat än medvetna vinklingar för att inte säga förvanskningar. Vi väger orden. Det handlar inte om missförstånd eller okunskap om vad vi skrivit.

”Antalet utländska jihadister i Syrien sägs vara kring 1 000. Om den inhemska oppositionen inte får den hjälp den behöver riskerar dessa revolutionens dödgrävare att stärka sitt inflytande” skrev vi den 12 december 2012

För det andra säger AJ att vi ”inte haft ett enda vettigt ord” att säga om kurdernas situation och status som minoritet. Liksom i förra punkten finns det svart på vitt: