Kategoriarkiv: Debatt

Fiasko i Malmö för högerextremister

Publicerat av
6

.

.

I Malmö gjorde högerextrema Swedish Defence League fiasko i dag. Bara tjugo personer mötte upp i deras försök att i Sverige bygga upp en plattform av våld och rasism  liknande den som deras förebild English Defence League står på. Dumt nog vinklar DN på sin hemsida som ovan. Klickar man på rubriken och går vidare kommer en bättre kommentar hämtat via TT. Men ändå begränsad. Varför? Kunde inte jourhavande DN-journalist i stället ha frågat varför inte Björklunds pojkar i stan  var med?

Ett bättre upplägg och en bättre kommentar hittar du, som vanligt när det gäller Malmö, hos bloggkollegan Röda Malmö: Hela Malmö hatar rasismen.

.

Bild från Röda Malmö

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

Chocken på Cypern

Publicerat av
Svara

 Av Michel Husson,

 EU:s påtänkta plan för Cypern vittnar om Europas brutala politik och de europeiska ledarnas förmåga att förvärra den kris som de förväntas sköta. De tvekade inte att ifrågasätta deras respekt för den privata egendomen, i det här fallet åtagandet att garantera insättningar på bank upp till 100 000 euro, i namn av en högre princip: tvinga medborgarna att betala räkningen för krisen.

 I fallet Cypern handlar det om ett litet land, 0,2 % av Europas BNP, men som har behov av en ”hjälp” i form av 15,8 miljarder euro att injicera i bankerna, en summa motsvarande Cyperns årliga BNP. Beloppets storlek förklaras av de enorma bankinnehaven i Cypern, nämligen 150 miljarder euro motsvarande nio gånger öns BNP.

Det visar på den roll av mellanhand som ön spelar för ryska investeringar som tar turen via Cypern för att återinvesteras i Ryssland. Mer än hälften av alla investeringar i fastigheter i Ryssland kommer från Cypern som därmed är den näst största utlandsinvesteraren i Ryssland.

Den ursprungliga planen förutsåg 10 miljarder euro i hjälp under förutsättning att 5,8 miljarder euro togs från bankkonton, fördelade på 2 miljarder från innehav under 100 000 euro och 3,8 miljarder över. Effekterna hade varit katastrofala och utgjort ett enormt tapp i köpkraften. Bara att planen gjordes offentlig räckte till för att utlösa en bankpanik och en kraftmätning mellan Ryssland och EU.

De folkliga protesterna ledde lyckligtvis till att planen avfärdades. Men skadan är redan skedd och konsekvenserna svåra att förutse. En spridningseffekt till Grekland eller kanske Spanien är inte att utesluta eftersom ett ingrepp mot privata bankkonton nu ses som en möjlighet.

Den verkliga frågan är vad skulle ha gjorts? Idén att låta de ryska oligarkerna betala är paradoxalt nog subversiv eftersom det innebär att EU legitimerar ett projekt som går ut på att låta de som profiterat på finanskapitalismen betala krisen och inte folket som på intet sätt är ansvarig för den.

Man hade kunnat dra in samma belopp genom en skatt på 15% (och inte 9,9%) på kontoinnehav över 100 000 euro. Vilket på sikt hade upphävt Cyperns roll som ”bankparadis”. Landet kan vända sig mot andra tillgångar som de nyligen upptäckta olje- och gasreserverna för att delvis sanera sin finansiella situation.

Den senaste tiden har Europas ledare visat upp en obscen optimism då de proklamerar att nu är skuldkrisen under kontroll och glömmer bort priset som betalas för att ”försäkra” finansmarknaderna i form av ruinerade länder, i första hand Grekland.

Den cypriotiska chocken visar att inget är över och att Trojkan är beredd att driva sin brutala politik in i det absurda. Två lärdomar kan dras. Att endast socialt motstånd kan stå upp mot Trojkans våld och att möjligheterna till mobilisering inte försvunnit.

Men de behöver stödja sig på ett radikalt alternativ som kräver att illegitima skulder avskrivs, en beskattning av inkomst av kapital (som nu uppgår till 10% ), en socialisering av bankerna och en solidarisk hållning på europeisk nivå.

Cypern skulle kunna skapa en förebild, inte genom att hoppa av från euron, vilket inget reglerar, utan med åtgärder som påbörjar en brytning, inklusive en direkt penningemisson av centralbanken.

Översättning: Benny Åsman

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Cypern är ett skatteparadis

Publicerat av
7

Cypern är en liten ö med få människor och en ekonomi som väger cirka en halv procent av Europas samlade bruttonationalprodukt. Hur i all världen kan en sådan ministat få hela Europas finansvärld och regeringar att darra på manschetten?

Det är många faktorer som griper in i varandra och som tillsammans ger bilden av varför paniken lurar bakom hörnet, speciellt sedan Cyperns parlament röstade nej till Trojkans plan.

Teckning av Dan Rydberg

1. Cypern är ett skatteparadis. Det finns ingen allmänt accepterad definition av skatteparadis. Men två saker nämns alltid. Ett, att det saknas insyn i bankernas accepterande av insättningar. I Cypern saknas inte insynen för innehav på bankkonton som ägs av personer skrivna inom EU. Landet följer sedan ett antal år de regler som existerar och har därför klassats som ett ”vitt” skatteparadis på skalan vitt, grått och svart.
Men för boende på Cypern som inte är medborgare i EU gäller inga regler om insyn i kontoinnehaven. Så för de ryska oligarker som har cirka 20 miljarder euro innestående på cypriotiska banker gäller inga regler om pengarnas ursprung, har de beskattats i hemlandet eller andra frågor som kan leda myndigheterna svarta pengar på spåren.

Cyperns president Nicos Anastasiades 

För det andra definieras ett skatteparadis som en finansplats där det råder mycket låga skatter på inkomster av kapital. Det stämmer också in på Cypern som tar ut 10 procents skatt på utländska företags inkomster plus att realisationsvinsten vid försäljning av fastigheter är lika med noll. Detta räcker till att förklara varför ryska företag och nyrika personer gjort Cypern till sitt nya hemland. Att det inte handlar om vilka ryssar som helst bevisar de krav som Cyperns regering ställer på personer som vill skaffa sig medborgarskap –endera sätta in 17 miljoner euro på ett konto i en av öns banker eller investera i ett företag för minst 50 miljoner euro.
Bland annat hittar vi den ryske stålbaronen Abramov, inte fotbollslaget Chelseas ägare Alexander Abramovich som DN felaktigt angav. Där bor också den norske redarkungen John Fredriksen och Teddy Sagi, en israelisk ägare av spelsajter på Internet. Alla tre naturligtvis med många miljarder euro i privat förmögenhet.

2. Den kanske viktigaste förklaringen till att Trojkan försöker ge Cyperns banker nytt kapital till ett belopp av 17 miljarder euro, varav 5,8 miljarder ska tas från kontoinnehavare på ön, ligger i Tysklands inrikespolitiska situation. Det är snart allmänna val i landet och Angela Merkels situation är mer prekär än vad den någonsin varit. Det är helt enkelt uteslutet att hon och hennes regering skulle acceptera ett stödpaket som låter de ryska miljonärerna och oligarkerna på Cypern slippa undan gratis med hjälp av tyska skattebetalares pengar. Därför har Berlin (och Finland) varit orubbliga i förhandlingarna med Cyperns regering. Tyska pengar till att rädda ryska miljonärer från kapitalförluster –NEIN.
Vi vet inte vad som sagts utom mikrofonernas hörhåll. Men det är nog ingen dålig gissning att Merkel och andra ledare i Trojkan mumlat att ”nu ska vi sätta dit de där ryska maffiatyperna som använder Cyperns banker till att tvätta svarta pengar”. Vilket samtidigt, men indirekt, skyddar ett fåtal västeuropeiska finanshajar som lånat ut pengar till Cyperns banker.

3. Men varför rädda två banker, Laiki och Bank of Cyprus, som väger noll i det europeiska banksystemet. Förutom ett par grekiska banker är det ingen stor europeisk bank som sitter inne med en riskabel exponering mot Cypern. ECB kunde ju låna ut ett tusen miljarder euro till kontinentens banker för att hålla hjulen igång. Varför då skapa en sådan kris över en summa på 10 miljarder euro som ECB (och IMF till en mindre summa) säger sig ställa upp med under förutsättning att Cyperns regering hittar 7 miljarder å sin sida, 5,8 miljarder från landets kontoinnehavare och resten i form av avskrivna bankobligationer? Orsaken till utpressningen från Trojkans sida ligger den tyska inrikespolitiken, som beskrivet ovan.
Av den anledningen är Trojkan beredd att spela ett högt spel. För det är vad det handlar om trots att de banker man ska rädda är pyttesmå. Det vill säga i europeisk skala. För i förhållande till Cyperns BNP är de gigantiska och deras tillgångar uppgår till cirka åtta gånger öns BNP. Liksom på Irland lider Cyperns banksystem av en sorts finansiell elefantiasis.

Insättningarna på bankkonton uppgick i januari till 68 miljarder euro. Om inte ”hjälppaketet” antas går de båda bankerna som nämnts i konkurs omedelbart. Cirka 30 miljarder av de 68 miljarderna måste då ersättas av staten eftersom de 30 miljarderna täcks av insättningsgarantin på kontoinnehav under 100 000 euro.

4. En annan faktor som driver krisen är mer psykologisk. För rent finansiellt har det cypriotiska banksystemet ingen tyngd. De mesta av utlåningen från öns banker har gått till företag i Cypern och till en viss del Grekland.

Andra länder i EU har ingen nämnvärd exponering till Cypern. Men själva idén att ta pengar direkt från kontoinnehav utan att respektera EU;s insättningsgaranti på 100 000 euro är en tidsbomb som redan många finansexperter kallar EU;s största politiska misstag hittills.
Principen om garanterade sparpengar är upphävd och vid minsta rykte om problem för en bank i säg Spanien, Portugal eller Italien kan panik snabbt bryta ut och folkmassor rusa till för att tömma sina konton. Enda sättet att undvika det är att stänga bankerna för offentligheten med alla andra följder som det medför. Hela det finansiella systemet kan krascha. Det är ingen överdrift. Det är ett reellt hot. En risk som Trojkan medvetet tagit av de orsaker jag försökt frilägga ovan.

Teckning av Dan Rydberg

Än en gång är det alltså bankers finansiella äventyr som riskerar att skaka hela det finansiella systemet och därmed också den reella ekonomin av tjänste- och varuproduktion. Den enda läxa som Trojkan och Europas nyliberala regeringar drar av de återkommande finanskriserna är att beskatta de arbetande för att rädda ägare av bankkapital. Politikerna och finansmännen säger att det inte finns något annat alternativ än att socialisera de privata bankernas förluster. De är för stora för att inte räddas sägs det. Det skulle skapa en enorm systemrisk att låta giganter falla , som man lät ske med Lehman Brothers. Nu ser vi att två pyttesmå banker också skapar en systemrisk mest av politiska skäl och risken för panik i andra länder när ”olyckan” är framme. Vi borde i stället säga att bankerna, stora som små, är för viktiga för att låta privata vinstintressen bestämma hur de ska skötas. Vid sidan av Merkels och andras ”enda väg” finns det en väg som ingen etablerad politiker vill eller vågar beträda – ta över finansväsendet i samhällets ägo. Vi har redan sett tillräckligt av kaos sedan 2007 för att låta bankirerna fortsätta att härska över världsekonomin. Vårt gemensamma bästa kan inte förlikas med ett privat banksystem som endast styrs av principen att maximera profiten oavsett de risker det medför. Risker för de arbetande i samhället. Inte för bankirerna. De räddas av politikerna med dina pengar.

Media: DN1,AB1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Svenska nazister på jakt efter en egen ”Horst Wessel”

Publicerat av
1

Marginaliserade som de är i samhället letar nazisterna i ”Svenska Motståndsrörelsen” efter ”fallna martyrer” som de kan utnyttja för sin sak. I lördags hade de ställt upp några av sina fanor på torget i Ludvika i en minnesmanifestation för tvåbarnspappan Tommy Lundén som mördades av en färgad invandrare. ”Främlingsimporten” måste stoppas var budskapet.

Bilden från ett annat tillfälle, Foto Expo.

.

I tidningen Expo berättar Daniel Poohl att invånarna i Ludvika hela tiden vägrat att se tragedin på detta sätt:

”Det gjorde ingen skillnad för de personer som talade vid den mäktiga manifestationen två dagar innan julafton, då hundratals Ludvikabor samlades för att hedra Tommy Lundén och protestera mot våldet. De såg ett offer. De såg gärningsmän. De såg att deras bakgrund inte gjorde någon skillnad. Den vecka som varit i Ludvika har varit oerhört mörk men nu går vi mot ljuset och det goda”, sa Kommunalrådet Maria Strömkvist i sitt tal till manifestationens deltagare.

Samma budskap har förts fram i alla de olika former av sorgemanifestationer som ägt rum i Ludvika de senaste veckorna; i kommunfullmäktige, från Tommy Lundéns arbetsgivare ABB och från den kampsportsklubb där en av de misstänkta gärningsmännen vid några tillfällen hade tränat.”

Poohl sätter sedan fingret på den ”Pöbeltaktik” som de svenska nazisterna letar efter: ”Att utnyttja dödsfall och upprivande händelser för egen politisk vinning är ett signum för den nazistiska och högerextrema rörelsen. Med ett politiskt budskap som vanligtvis får så gott som hela den svenska befolkningen att vända dem ryggen behöver man andra frågor att kroka tag i”.

Mallen för denna taktik och det liturgiska stoff som ”Motståndsrörelsen” letar efter finns i kulten kring den en gång skjutne tyske nazisten Horst Wessel. Denne var Sturmführer i SA, alltså Hitlers våldssinriktade gatumilis. Han blev troligen skjuten till döds av en medlem i Det tyska kommunistpartiet, Albrecht Höhler, som därefter dömdes till sex års fängelse. Efter Hitlers maktövertagande 1933 blev han avrättad. Om Höhler verkligen var mördaren och i så fall varför är fortfarande obesvarat. Det har hävdats att det hela handlade om en personlig uppgörelse om endera obetalda hyror eller delad kärlek till den prostituerade kvinna som Wessel levde tillsammans med. En annan möjlig förklaring är att det handlade om hämnd för mordet på den sjuttonårige ungkommunisten Camillo Ross tidigare på dagen. Ett mord där Wessel då skulle ha varit inblandad.

Wessel var musikalisk och hade snabbt blivit en favorit hos Joseph Goebbels när han enrollerats till de nazistiska våldsgängen 1929. Framförallt gillade nykomlingen stridig militär marschmusik och skrev en egen text till en medryckande sådan från Första världskriget, vilken sedan publicerades i Goebbels tidning Der Angriff. Där kallades stycket för ”Den okände SA-mannen”, senare fick den heta ”Die Fahne hoch” (Håll fanan högt).

.

.

Här skapade de tyska nazisterna martyren Horst Wessel

genom en storståtlig ceremoniell begravning

När Wessel blev skjuten insåg den skicklige propagandisten Goebbels omedelbart att dödsfallet kunde exploateras och han begravdes med all tänkbar nazistisk liturgi. De nazister som dödats vid den misslyckade ”Ölkällarkuppen” 1923 hade redan utnyttjats maximalt som ”offer och martyrer i kampen för Tysklands storhet”. Deras minnen, eller deras eviga ande, fick i form av en nerblodad fana från kuppen hyllas och med beröring inviga partiets nya hakkorsflaggor vid stora välregisserade ceremonier. Allt inramat med stöveltramp, öppna eldar och mäktiga fackelborgar.

Marschen Horst Wessel användes av nazisterna under hela 1930-talet liksom under Andra världskriget. Framförallt raderna om ”kamrater som röda fronten, och reaktionen skjutit, marscherar i anden ännu i våra led” ger de stupade ett religiöst martyrskap och ett nytt liv, dessutom bidrar de säkert till större sammanhållning och förtröstan hos dem som fortfarande trampar i sina stövlar.

Expo gör alltså rätt som varnar för de moderna svenska nazisternas jakt efter egna martyrer. Vi lever förvisso inte i en tysk ”Weimarrepublik”. Men de historiska spåren förskräcker och därför är det befriande när vi ser att Ludvikas invånare reagerat på ett helt annat sätt än vad Motståndsrörelsen tänkt och vägrar att smutsa ner minnet av Tommy Lundén.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: AB1,AB2,

Varför inte gömma de afghanska tolkarna på våra regementen?

Publicerat av
4

 

 Samtidigt med ÖB landar krigsmaktens nya  helikoptrar i Afghanistan.

Vår Överbefälhavare Sverker Göransson är på benen igen, pigg och rask. Han säger sig ”vara redo ” efter att ha haft en period med ”återladdning, reflektion och fokusering på sig själv”. Hans första framträdande skedde på militärbasen Marmal utanför Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan:

– Det är ingen slump att jag valde att åka hit det första jag gjorde, jag ville börja hos soldaterna. I den miljö jag trivs bäst, hos de som varje dag är beredda att offra sina liv för att hjälpa andra, säger Sverker Göranson i ett uttalande på Försvarsmaktens hemsida.

Hans första utspel blir att Sverige nu – när NATO:s USA-ledda ockupationsstyrkor ska bantas – måste hjälpa de lokala tolkar som hjälpt oss att kriga. Det handlar om ”en grad av medmänsklighet”. Men framförallt är det varumärket Sverige som annars hotas, menar ÖB i en intervju med Dagens Nyheter. Ska vi kunna kriga i andra länder (och då kanske mer än en vecka?) så måste tolkarna uppfatta det som att vi tar hand om dem. När han ändå är här i krigszonen passar Göransson på med att leda en rituell ceremoni där man inviger  fyra av de femton amerikanska helikoptrar av märket Blackhawk som kommer att kosta den svenska krigsmakten 4.7 miljarder räknat fram till 2020.

Överbefälhavarens utspel med ett svenskt asylprogram för de afghanska tolkar som sägs ha hjälpt NATO och oss att under tio års krig att ”befria” landet bekräftar bara att denna elva år långa militära insats varit ett fiasko. De som borde vara dekorerade afghanska krigshjältar kan inte efter befrielsen ens leva kvar i sitt eget land eftersom de av många uppfattas som samarbetsmän och quislingar.

Minst sagt en märklig befrielse. ”Mission accomplished?”.

Enligt DN får nu Göransson ta en dust med Tobias Billström när det gäller tolkarnas möjligheter att få svensk asyl. Något som lär bli svårt eftersom denne till Svenska Dagbladet säger att ”Sverige inte delar ut asyl som en belöning för utfört arbete”. 

.

.

”Mission accomplished?”  Våra ”hjältar” på väg hem från ett förlorat krig…

Nåväl, här har jag ett förslag till hur det hela kan lösas. De svenska krigsmännen gör bivack här hemma på sina regementen och där kan sedan Göransson gömma tolkarna som smugglats förbi gränspolisen i ett Herculusplan. Här kan de sedan diska, städa, bädda och servera för ”de svenske”. På så sätt undkommer de mörkhåriga afghanerna Billströms långa arm. Vilken polis vågar söka efter papperslösa flyktingar på våra tungt beväpnade regementen? Dessutom är det här billigt och därmed en bra lösning för att klara regeringens sparbeting på en halv miljard för den svenska krigsmaktens personalkostnader. Vi får råd både med helikoptrar, nya Viggen – och personal…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,SVD3,SVD4,DN3,SVD5,

Jan Myrdal, FiB/Kulturfront och ”Syriensolidaritet”

Publicerat av
21

Mitt inlägg om Åsa Linderborgs förhållningssätt till politikern Jan Myrdal har lett till många besök och många kommentarer. De senare finns här i en rad under min text. De enda av dem som ger sig in i en egentlig politisk debatt är skrivna av Anders Romelsjö. Tim Gibran svarar i kommentarerna bra på hans medvetet vinklade frågor. Men det finns en hel del annat att säga om Romelsjö. Han är ledande i FIB/Kulturfront och den regimvänliga gruppen ”Syriensolidaritet”. Dessutom bloggare. För en tid sedan köpte han bloggen och varumärket Jinge.se, med dess läsarkrets och annonsörer, från Jan-Inge Flucht. Flucht har sedan återaktiverat sig med bloggen bilderblogg.se, uppenbart upprörd över att Romelsjö använt hans gamla varumärke till att saluföra gycklaren Mohamed Omar som en trovärdig aktivist för Assadregimen. Jag ska försöka loda lite djupare i frågan. Inte i deras inbördes tvist men väl i de vatten där Myrdal fiskat under åren och som också är hemmavatten för FIB/Kultorfront och Romelsjö.

Mitt blogginlägg handlade främst om Åsa Linderborgs återkommande försök att hjälpa Jan Myrdal att hålla sig upprätt, vilket jag menar är att ge demokratins posörer gratispoäng. Självklart blir Romelsjö upprörd eftersom han och andra i FIB/Kulturfront har Myrdal som sin ikon för bland annat den stolta parollen om ”försvar för yttrande- och tryckfriheten”.

I sin födelsedagsskrift vid Myrdals åttioårsdag, ”Var tid har sin strid”, menade Linderborg förbluffande nog exempelvis att:

”Långt mer konsekvent än dem som kallar sig liberaler har Myrdal genom åren försvarat åsiktsfriheten, yttrandefriheten etc, ofta i bitter polemik med liberalerna”.

Verkligen? Visst, med stor nit när det gäller Sverige och andra av Västerlandets imperialistiska stater där arbetarrörelsen hela tiden får kämpa för att behålla de viktiga fri- och rättigheter vi erövrat.  Men när det gällde upproren i Berlin 1953 eller Ungern 1956 då var dessa friheter för Myrdal underordnade och han försvarade att de som stod upp för dem kördes över och massakrerade av sovjetiska stridsvagnar. 1943 gick han med i det svenska stalinistpartiets ungdomsförbund SKU och blev en ”hängiven ungkommunist” eller snarare en eldig försvarare av stalintidens partidiktatur. Positioner som han aldrig gett upp även om han på ålderns höst rantat runt lite mer om frågornas ”komplexitet” under denna tid. Under 1960-talet valde Myrdal att i stället sluta upp bakom maoismens partidiktatur och rättade sina egna ställningstaganden efter vad som beslutats i Peking. Han blev försvarsadvokat både för Kambodjas Pol Pot och massakrerna på Himmelska fridens torg. I dag kallar han sig fortfarande för maoist.

.

.

Med Jan Myrdal som ansvarig utgivare var det naturligt att sparka ut

den geniala tecknaren och ”anarkotrotskisten”  Lars Hillersberg  från FiB/K…

.

Ibland hyllas Myrdals stora vitterhet, hans beläsenhet beundras och han vinnlägger sig om att posera med att bokraderna i det bibliotek i Varberg som på senare tid skapats med hans boksamling mäter över tusen meter. ”Gå till läggen”, uppmanar han ständigt sina motståndare. Men de tusentals böcker, skrifter och tidningar där socialister kritiserat stalinismens och maoismens revision av marxismen de har han förmodligen inte ens sett, än mindre läst. Från min egen ungdom minns jag en av dem som charmats av Myrdal. Proletärens senare chefredaktör Roger Gross, där han målade med både bred pensel och bjärta färger. Bland annat delade tidningen ut veckans ”ishacka” till olika svenska ”trotskister”, allt i åminnelse av den ishacka som Stalins agent  Ramón Mercader använde när han mördade Trotskij, den tidens främste ledare för den internationella Vänsteroppositionen mot det degenererade ryska bolsjevikpartiet. Nåväl, under en pratstund i den tidens radikala ungdomsmiljö berättade jag för Gross att jag just läst Deutschers och E. H. Carrs böcker om den ryska revolutionen och tyckte att det väckte en del frågor som kanske skulle kunna diskuteras i våra studiecirklar. Roger undvek att svara.  Senare fick jag veta att han berättat för alla som ville höra att ”Göte har blivit CIA-agent”. Händelsen var i sig betydelselös men förtjänar att berättas eftersom den säger mycket om den syn på kritiska texter och diskussion som kom att prägla den ungdomsrörelse där Myrdal var ideologisk Gudfader.

.

.
Den unge Myrdal charmade en radikal ungdomsmiljö
Som han sedan har hållit uppsikt över…
.

.

Under dessa år var Myrdal och maoisterna i Sverige förvisso i ”bitter polemik med liberalerna”. Men han och de som charmades av hans politiska budskap förlorade stort eftersom de aldrig tilltrodde oss arbetare förmågan att själva besluta över våra liv, över våra egna fackföreningar och våra egna partier. För stunden kanske i Sverige. Men i maoisternas Kina kunde en kritisk arbetare gripas av företagets partidirektör och hållas häktad i upp till tre år – inne i fabriken. Där kunde en studentrevolt också  kväsas med pansar. Varför skrev Myrdal aldrig något om detta? I stället för alla sina utläggningar om ”Folkrepublikens behov av stabilitet”. Hur var det sedan med yttrandefriheten för Kambodjas fattiga bönder? Fick de diskutera och besluta över sin egen framtid när väl den gamla diktaturen fallit och kolonialväldet hade brutits?

Myrdal mest halsbrytande dubbelmoral när det gäller det viktiga försvaret av yttrande- och tryckfriheten kom när han försvarade Khomeinis fatwa 1989 om dödsstraff för Salman Rushdie efter hans publicering av romanen ”Satansverserna”. Brottet var att han ”hädat Islam”.

Irans 1989 var nu  inte så många år ifrån Orwells 1984 men ändå formulerade sig Myrdal så här absurt i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990  :

 ”När imperialismen nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stärka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde”.

 Det internationella författarupproret som vände sig mot den teokratiska diktaturens dödsdom avfärdades som ”kränkande eurocentristiskt” och som en del av ett ”korståg mot Islam”. I ett inlägg för DN två år senare preciserade han sig:

”Jag har respekt för den islamiska revolutionen i Iran. Det beror både på att jag varit en i del i Iran under shahens decennier och på att den islamiska revolutionen i vår tid, när de av Kreml undergrävda kommunistiska masspartierna gått i upplösning, för folken i stora delar av världen faktiskt representerar den enda politiskt organiserade förhoppningen om ett människovärdigt liv”.

.

Irans islamska väktarråd. Värnare av yttrandefriheten?

Personligen var jag också i delar av i Iran under shahens tid, såg också förtrycket och förstod både då och nu varför islam i många länder kan ses som en förhoppning om ett människovärdigt liv. Men för en socialist eller för den som fokuserar på att försvara yttrandefriheten kan denna förståelse aldrig innebära att man försvarar den högerradikala politiska islamismen.  Myrdals försvar av fatwan mot Rushdie med det löjliga argumentet om att den enligt islam och Koranen var och är ”formellt korrekt” innebär att han gav och ger våra liberala posörer en läckerbit som de kunde och kan suga på länge. För den del av vänstern som värnar sin ikon från 1970-talets debatter har hans ståndpunkter varit och är katastrofala.

I dagens Iran är givetvis inte islam den politiskt organiserade förhoppningen om ett människovärdigt liv. Tvärtom! Mullornas långa styre har släckt alla sådana förhoppningar. Symbolen för dess styre har i stället blivit liken efter fackligt aktiva arbetare som hängs upp i mobila lyftkranar. Irans nya mycket stora ungdomsgeneration är verkligen impregnerad med vaccin mot islamistisk högerradikalism.

När det gäller dagens Syrien har Myrdal glömt den insikt han till en del fick när han besökte shahens Iran. Han och kretsen kring FIB/Kulturfront och deras ”Syriensoldaritet” avfärdar i dag alla islamtroende rebeller i Syrien över en kam som Al Quaidanhängare. Nu är det Assads diktatur som står för ”stabilitet”. Det två år långa folkliga upproret, med sina tiotusentals fredliga eller civila demonstrationer och manifestationer, förkastas med argument som är hämtade från diktaturens egen propagandaarsenal. ”Någon demokratisk opposition har aldrig identifierats”, häver Romelsjö ur sig i en av sina kommentarer.

Varför protesterar aldrig ”Syriensolidaritet” exempelvis mot fängslandet av de tiotusentals politiska fångar som säkerhetspolisen gripit och sedan kastat ner i Assads fängelsehålor för att där utsättas för en vidrig och ibland dödande tortyr? Hur stor är deras yttrandefrihet? Eller deras mötesfrihet?

Myrdals och FIB/Kulturfront har genom decennierna haft en unik dubbel bokhållning när det gäller sin syn på yttrandefriheten. Det är därför som det är trist att Åsa Linderborg, som i mycket annat står för klokskap, kan fläka ut sitt försvar för Myrdal till att omfatta det absurda påståendet att denne ”genom åren har försvarat åsiktsfriheten, yttrandefriheten etc”.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Trojkan stjäl pengar från småsparare

Publicerat av
3

Trojkan stjäl pengar. Det är den nakna sanningen bakom helgens beslut att tvinga regeringen i Cypern att stoppa sina långa fingrar i vanliga medborgares pengar på sparkonton och roffa åt sig ett betydligt byte, 7 miljarder euro närmare bestämt.

Beslutet att konfiskera sparade pengar är unikt i modern historia och riskerar att skjuta i sank hela banksystemet. För det finns en sak som banker inte kan fungera utan –förtroende. Vanliga medborgare med små eller medelstora inkomster sätter in sina pengar på sparkonton i stället för att stoppa dem i madrassen av en enda anledning.

Olli Rehn från Finland håller i EU-kommissionens finans- och penningpolitik.

Sparade pengar är nämligen garanterade upp till en summa som ytterst få familjer äger -nämligen 100 000 euro. Var garanterade, för efter beslutet att punktera bankkonton på Cypern och i ett slag konfiskera pengar från alla familjer oavsett storleken på de sparade medlen har den heliga insättningsgarantin kastats ut genom fönstret av Trojkan under press från framför allt de tyska och finska regeringarna.

Utpressningen av den cypriotiska regeringen är uppenbar och ytterst allvarlig. I fredags ställdes president Nicos Anastasiades inför ett fullbordat faktum.

-Hosta genast upp 7 miljarder euro eller så blir det inget stödpaket, var andemeningen i det budskap som mötte Anastasiades vid ankomsten till Bryssel. Vad ska då pengarna användas till? Rätt gissat –hjälpa de privata bankerna att överleva. Om den cypriotiska regeringen lägger beslag på 7 miljarder av sparade medel ställer EU upp med 10 miljarder som alltihopa sedan ska användas till att stärka de privata bankernas egna kapital. Principen är verkligen enkel –ta från de små och ge till de rika. Inga sjukhus, barnhem eller skolor kommer att byggas med de 17 miljarderna, nej de ska gå direkt ner i de privata bankernas fickor.

Sedelautomaterna tömdes redan i ferdags.

Det har redan luftats en viss skadeglädje över att nyrika ryssar som använt Cypern som skatteparadis också kommer att drabbas. Det må vara, men hela 35% av de 68 miljarder som finns insatta i landets banker ägs av cypriotiska medborgare med mindre än 100 000 euro på sparkontot och 48 av de 68 miljarderna tillhör cyprioter.

 Om idén varit att sätta åt nyrika ryssar som placerat mer eller mindre svarta pengar i Cypern finns det mer drakoniska metoder. Gör en grundlig revision av hur stor del av ryska och grekiska fonder som placerats på Cypern som är tvättade pengar och konfiskera dem rätt av.

Enligt rapporter av journalister på plats i Bryssel i fredags kom beskedet som en chock för president Anastasiades.

-Jag kan inte göra det. Ni försöker krossa oss. Även om jag skulle acceptera det kan jag inte få det igenom parlamentet, lär han ha sagt och lämnat salen.

Men Trojkan har mer än en trumf i skjortärmen och lät presidenten förstå att utan en överenskommelse skulle ECB omedelbart inställa stödkrediten till Cyperns banker, det vill de pengar som bankerna får i lån över natten för att reglera den dagliga aktiviteten. Hotet räckte för Anastasiades som lydigt fick krypa tillbaka till förhandlingarna. Utan ECBs korta stödlån hade banken Laiki tvingats i omedelbar konkurs och samtidigt dragit med sig andra banker på ön. En kollaps av landets banker hade kostat staten 30 miljarder euro i investeringsgaranti för sparkonton med mindre än 100 000 euro insatta.

Cyperns president Níkos Anastasiádis till vänster verkar inte speciellt nöjd, men vad hjälpte det?

I dag och i morgon tisdag 19 mars är bankerna på Cypern stängda för att presidenten ska få tid på sig att sätta kniven på strupen på parlamentet. Den regerande koalitionen har bara 28 röster av 56 och måste vinna över ett par ledamöter för att begå den historiska hold-up som planerats i Bryssel och den cypriotiska regeringen väntas begå oavsett om den vill eller inte.

På onsdag vet vi inte vad som ska ske. Antagligen kommer Trojkan att gå med på en förändring av ”punktskatten” så att ”bara” 3,5 % tas av sparade medel under 100 000 euro och 12,5 % tas ut på medel däröver. Men principen är densamma. Insättningsgarantin hamnar i papperskorgen. Blir det upplopp och rusning på bankerna är det inget att förundras över. De arbetande och småsparare i allmänhet är rasande på regeringen och EU. Redan i fredags gick det hett till på vissa platser. En ägare av en bulldozer försökte till och med dra loss en bankautomat i desperation över att inte komma åt sina pengar. Men spekulationer behövs inte. I övermorgon får vi veta hur uppretade vanliga medborgare reagerar.

En sak är i alla fall säker. Med sitt beslut har EU lyckats skjuta sig självt i foten. Grunden för sparande i banker är skadeskjuten –förtroendet kan aldrig mer återupprättas. Vid minsta rykte om problem för en bank kan en omedelbar panik utlösas.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Var Jan Myrdal Åsa Linderborgs stora politiska ungdomskärlek?

Publicerat av
23

Åsa Linderborg har svårt att glömma sin gamla kärlek för Jan Myrdal.  Var skriftställaren månne hennes första stora brusande ungdomskärlek i politiken? Han kanske med Hjalmar Gullbergs ord var den ”som kom som en vind…och på ögonen kysstes du blind”.

I sin hyllning till honom 2007 i Aftonbladet ”Var tid har sin strid” skrev hon att ”Jag har vänner som vid sina skilsmässor utan större problem kunnat dela bohag och bokhyllor mellan sig fram till dess att myrdalianan ska splittras. Efter segdragna förhandlingar ligger mellan två lika stora bokhögar kronjuvelen ingen vill släppa: Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell från 1964”.

Linderborg kan heller inte släppa ”sin” Jan Myrdal. I går  begabbade hon i AB den borgerlighet som inte vill kännas vid sin egen revolutionära historia, de bara poserar som demokrater, vilket ”blänker igenom i det årliga raseriet kring Jan Myrdals två priser: Leninpriset och Robespierrepriset”. Det är där högerskon klämmer – Robespierre förgrep sig på den privata äganderätten. I Sverige har ingen skrivit om det här bättre än Jan Myrdal, menar Linderborg och sammanfattar sedan en av de viktigaste erövringarna under den franska revolutionen:

”Robespierre verkade i en tid när det inte fanns demokrati nånstans i Europa. Franska revolutionen och inte minst Robespierres radikala fas innebar att arbetare och hantverkare – sansculotterna – fick ett reellt inflytande. I samarbete med jakobinerna blev de engagerade i de politiska beslutsprocesserna, bland annat genom direkta omröstningar i stadsdelarna. Det borde ses som ett demokratiskt framsteg, trots att Frankrike var en diktatur”

.

.

Sansculotterna, vare sig kvinnor eller män, bar överklassens knäbyxor

Från franska ”sans sculottes”, utan knäbyxor…

Så långt allt väl. Visst jag delar helt Linderborgs slutsats ”att vi lever med borgare som bara poserar som demokrater”. Problemet med Jan Myrdal är bara att hans vänstersko också klämmer förbaskat mycket!

Över två sekler har gått sedan Robespierres tid och Myrdals abnorma politiska amnesi 234 år senare när det gäller stalinismens historiska svek mot arbetande människors försök till egna och samhälleliga demokratiska beslutsprocesser har gjort honom till ett lätt offer för de borgerliga posörerna.

Det är detta som Linderborg missar. Tydligast kom detta till uttryck vid Myrdals åttioårsdag, 2007, när hon, trots många egna bitska bockar i kanten på hans skriftställning, med Erik Wijks ord hyllade åldringen som ”den evigt brådmogne ungkommunisten”. Hon avslutade sin hyllning till födelsedagsbarnet med:

”Alla intellektuella är beroende av styrkan hos den rörelse han företräder. Att Jan Myrdal är marginaliserad i dag beror inte på att han blivit gammal eller att hans åsikter är föråldrade – med reservation för synen på samkönade äktenskap och betydelsen av (den västerländska) kvinnans frigörelse – utan på att vänstern är organisatoriskt svag. Detta desto mer plågsamt med tanke på den tid vi lever i: 1793 års mänskliga rättigheter utsätts för systematiska och framgångsrika angrepp; en alltmer aggressiv borgerlighet går ner sig i nykoloniala unket rasistiska ståndpunkter och försvarar inte ens rättssäkerheten hos de egna medborgarna.

 Många har kommit och gått på den vindpinade barrikad Jan Myrdal en gång äntrade, men han står orubblig kvar. Han är aktivisten som under sex decennier manat medborgarna att ta framtiden i sina egna händer och som själv vägrar att slå sig till ro, ”ty man ska aldrig ge upp”. Lika oförtröttligt som den åttioårige Myrdal gäller det för vänstern att mobilisera under fältropet – med den typiskt myrdalska interpunktionen – Det är rätt att göra uppror!”

I dag, sex år senare, framstår dessa ord som smått absurda. Vare sig den poserande borgerligheten eller stora delar av den svenska vänstern vill på allvar kännas vid de borgerliga revolutioner som i över två år ritat om den politiska kartan för hela arabvärlden.

.

 I går Pariskommunen. I dag Den syriska revolutionen.

 

.

På samma sätt som den franska revolutionens sansculotter har folkliga uppror i land efter land i regionen, med sina 300 miljoner invånare, rest paroller om frihet, demokrati och social rättvisa. På samma sätt som för den franska revolutionen 1789 och för Pariskommunen knappt ett sekel senare handlar ”den arabiska våren” inte om väderbyten eller ens årstidernas gång utan om ett klimatskifte. En komplex historisk process med segrar och bakslag.

Bägge skorna klämmer. Både högerskon och vänsterskon. Ja, så illa att de inte längre duger ens att gå i.

.

Jan Myrdal  som politiker I maj 2011

Portalfigur för sveket mot den arabiska revolutionen

Borgerliga demokrater och stora delar av vänstern tycker uppenbart inte att araber har rätt att göra uppror. Inte heller Jan Myrdal och hans närmaste vänner i FIB/Kulturfront eller Kommunistiska Partiet. I Latinamerika eller Asien är det rätt. Men när det gäller arabvärlden har Västerlandets koloniala konstruktion, ”Orientalismen”, fortfarande kvar sitt grepp. ”Araber behöver en fast hand, en stark ledare, annars ropar de bara om Allah och skär strupen av varandra med sina krokiga knivar”, tycks vara det synsätt som härskar i deras undermedvetna värld. I dag är borgerlighetens och vänsterns svek när det gäller upprorsrörelsen i Syrien mot Assads diktatur det mest iögonfallande. Alltifrån likgiltighet, kålsuparteorier om att allt är samma skit till politisk aktivism för diktaturens massakrer.

Problemet med Myrdals bägge priser är att han själv inte förtjänar dem. Med sin politiska amnesi för stalinismen och sin ofta nattståndna nationalism hade det varit ett lättnad för svensk vänster om han hade haft ett mindre inflytande.

Då hade svensk vänster varit mer trovärdig och mindre marginaliserad i den politiska debatten.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Spår som förskräcker – Putin sneglar bakåt i tiden

Publicerat av
4
.

 

Alla vet vi att Rysslands Vladimir Putin bokstavligen tycker om att spänna sina muskler och att visa upp dem inför världen.  Inget ont i sig. Alla har vi våra böjelser.

Men med de välregisserade muskulösa foton som sprids vill han också stärka karisman runt sin egen person – och rysk nationalism.  I dag kan vi läsa att han allvarligt oroas över att landets ungdom har förslöats och har dålig fysik.  Som botemedel vill Putin återuppliva Röda arméns gamla fysiska aktivitetsprogram. Träning där man bland annat lär sig att springa långt, kasta granater och klättra i rep.

”Barn ska vara starka, de ska vara hälsosamma, älska sin sport och att ha möjlighet att utöva den. De ska veta hur de försvarar sig och hur de försvarar sitt moderland”, hävdar Rysslands president och rekryterar den i landet kände actionskådespelaren Steven Seagal till en kampanj för att få ungdomen på benen. I sig inget ovanligt. I USA har alla presidenter, även om de inte haft så mycket egna muskler att visa upp, alltid gjort propaganda för den egna arméns fysiska träningsprogram…

Men för mig sprider Putins utspel en lite skämd doft. Här handlar det inte om att propagera för en hälsosam långpromenad eller en skidtur, eller varför inte en stund på gymmet, utan mest om att sprida odören av den ryska nationalism, infekterad av rasism och homofobi, som redan luktar så illa.  Denna finns också i den egna rörelsens ”Det Unga Gardet”. Gennadij Ziuganovs gamla Kommunistparti gör det inte heller lättare att andas när det rotar i stanken efter den storryske Josef Stalin.

Utan jämförelser i övrigt – jag lider inte av Jan Björklunds rysskräck – hajar jag därför till lite extra inför Putins utspel eftersom jag i går somnade in till SVT Plays reprisering av den franska dokumentären ”Hitlers uppgång och fall”. Där visades en hänförd Adolf Hitler som berättade om sin vision för tysk ungdom:

”I framtiden måste den tyske ynglingen vara smärt och smidig, snabb som vinthunden och hård som Kruppstål”.

.

.

Spåren bakåt förskräcker.  Vad Ryssland behöver – på samma sätt som Europa – det är inte mer av nattstånden nationalism utan en renässans för en revolutionär, socialistisk och demokratisk arbetarrörelse!

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

i media: DN1,DN2,

Guds utsände åker tunnelbana och gillar fotboll – men han välsignade också militärens diktatur

Publicerat av
8
.
.

Viva Il Papa ropar Expressens egen prelat Marcus Birro från Petersplatsen i Rom. ”Buena sera” blev svaret. I den gemensamma bön som följde på torget lyftes Birro sedan upp av en ”värdig och mycket andlig känsla”.  ”För alla som tjurar över hur illa den katolska kyrkan går i takt med sin samtid var det en bister kväll”, menar Birro i sin tacksägelse. Detta kommer att ”stärka den solidariska, progressiva och varmhjärtade katolska kyrkan” i Latinamerika…

Röken från Sixtinska kapellet har lagt sig och världens papister vaknar i dag med en ny ledare. Utsänd av Gud men ändå så folklig att han gillar fotboll och tango. I media sprids ett rykte om att det ska ha hänt att han lagat sin egen mat. För Aftonbladet berättar dessutom litteraturvetaren Göran Hägg att den nye påven har setts åka tunnelbana även som kardinal och biskop i Buenos Aires..

.

Sveriges största morgontidning, DN, säger sitt..

Han framställs som ”en av oss”. Lite som Jesus själv, Guds egen son. Kardinalen Jorge Bergoglio, nu Frans I, växte upp med en italiensk immigrant och järnvägsarbetare som pappa. På samma sätt som Jesus hade en snickare, en helt vanlig arbetare som far.

Men granskar vi Bergoglios förflutna får vi en annan bild. Jämförelsen med Guds son rimmar illa. Riktigt illa. I den mån evangeliernas historiska berättelser har en bäring så var Jesus en upprorsman mot romarrikets ståthållare och militära legioner. Bergoglio och den katolska klerikala hierarkin i Argentina välsignade och samarbetade för sin del med landets militärdiktatur i det ”Smutsiga krig” där över tiotusen människor dödades och torterades. Horacio Verbitsky, en av Argentinas mest framträdande journalister, berättar i sin bok, ”Silencio” (Tystnaden) om hur den argentinska marinen med hjälp av just Kardinal Jorge Bergoglio, för en inter-amerikansk människorättskommission gömde undan diktaturens politiska fångar i sin egen semesterbostad på ön, El Silencio, ute i Río de la Plata. Den förre reaktionäre påven Benediktus XVI fick förlåtelse för sin aktivitet i Hitlerjugend eftersom han då var så ung. Men skulle Jesus förlåtit Bergoglio?

.

.Bergoglio och diktatorn Videla i fryntligt samspråk

Birro gycklar i sin text med det sekulariserade Sverige – där det hos många av oss väcker anstöt när vi får höra att Frans I har gjort karriär i den katolska klerikala eliten genom att intensivt bekämpa kvinnors rätt till abort. Han är också en skarp motståndare till att människor av samma kön ska kunna vigas. ”Det är att förstöra Guds plan för oss människor”. Lite nonchalant viftar Birro undan detta med att ”Han är bibeltrogen med andra ord och något annat var inte att vänta eller förvänta”…

En katolsk nattvard, eller kommunion, är av central betydelse för varje katolik. Genom att ta emot oblaten och vinet visar man sin vilja att vara en del av Kristi kropp, vilken är den katolska kyrkan ledd av den Helige ande, förkroppsligad genom påven i enhet med sina biskopar. Har man begått en svår synd, som Argentinas förre diktator General Jorge Rafael Videla, vilket innebär att man är i en brytning med kyrkan, då måste man bikta sig och erkänna försyndelsen. Allt annat är ett helgerån.

Inför domstolen och i fängelset har Videla vägrat att erkänna sitt ansvar för den argentinska militärens dödande. Han har vare sig bett alla anhöriga eller Gud om förlåtelse utan har i stället stolt tagit sitt ansvar för åren av diktatur. I sina egna ögon begick Videla säker därför inget ”helgerån” när han tog emot Guds välsignelse genom kommunionen eller nattvarden. Inte heller Bergoglio som var den präst som genom ”specierna” (brödet) gjorde diktatorn till en del av Kristi kropp. Bergoglio var vid det tillfället väl medveten om Videlas inställning och genom att ge honom nattvarden gav han honom, bibeltrogen som han var, inte sin förlåtelse men väl sitt fulla stöd. Den Jesus som det berättas om i Bibeln skulle däremot aldrig ha accepterat detta. Han gjorde uppror mot en romersk överhöghet. Men sparkade också omkull månglarnas och krämarnas bord i Templet. Dessutom stormade han mot de skriftlärde, Fariséernas parti…

.

.Här låter Bergoglio Videla bli en del av Jesu kropp…

Birro tycker att vi sekulära tjurar över att Bergoglio är skriftlärd. Detta och hans förflutna är småttigheter. Vi ska nöja oss med att påven tycks vara en mer kul typ än den triste föregångaren. En som gillar fotboll och tango. Dessutom har han, positivt nog gett sina församlingsmedlemmar tillstånd att använda kondomer. Men dessvärre ”bara vid risk för infektioner”. Inte vid risk för oönskade barn…

.

En kul gubbe. Räcker det för oss?

Men vi tänker fortsätta att tjuras. Den nye påven har tagit sitt namn, Frans I, efter det katolska helgonet, den asketiske fågelskådaren Fransiskus. Men varför ska vi imponeras av det yttre? Militärdiktaturen i Argentina gynnade de rika och besuttna, de välmående i sitt land. Vi vet också att det papistiska Italien har denne Fransiskus som sitt nationalhelgon. Men samma papister har också gång på gång röstat fram Capo dei Capo, bossarnas boss, vällustingen Berlusconi som sin president…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,DN3,DN2,SVD1,AB1,