Utveckling och revolution – den arabiska revolutionens rötter

.

Vi kan inte låta de av våra läsare som känner sig hemma med engelska missa detta, över en timma långa föredrag  med Gilbert Achcar, en gammal gemensam vän till mig och Benny.  En socialist och aktivist  från Libanon som för tillfället arbetar som professor vid Londons universitet och undervisar i  studier av afrikanska och orientaliska samhällen. Han medarbetar regelbundet i Le Monde Diplomatique, ZNet och International Viewpoint. Här blottlägger han rötterna till den arabiska revolutionen.

.

 


.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Segra eller dö

-Vi vill inte höra fler löften som inte hålls, för tiden är inte på vår sida och en fortsatt utdragen konflikt kan leda till katastrof för  regionen och för världen.

Orden är Riad Seïfs, vice president i den nationella syriska koalitionen. De sammanfattar det mycket delikata, kanske rent av förtvivlade läge, som den syriska revolutionen befinner sig i.

Efter bombningar i Homs 7 oktober 2012

De senaste dagarna har media rapporterat om en mer självsäker Bachar Assad, som säger att han kan krossa oppositionen inom 14 dagar om det inte vore för Turkiets stöd till oppositionen. Det är naturligtvis nonsens. Men ändå speglar det en mycket allvarlig situation som oppositionen kämpar med –de saknar adekvata vapen och till och med vanlig ammunition till handeldvapnen. Fortfarande kan Assads ryska Migplan ohotat utföra sina flygräder mot civila stadsedelar, brödköer och alla andra mål som generalerna verkar prioritera.

Allt prat om ”omfattande vapenhjälp” till de kämpande rebellerna är inget annat än just prat. Tyvärr är det ett prat som också förs vidare av en betydande del av den europeiska vänstern, eller vad som kallar sig för vänster. En vänster som med sitt stöd först till Khaddafi och nu till Assad är på väg ut i en politisk terräng där stöd till folk som gör uppror inte längre är en absolut prioritet. Var deras politiska resa kommer att sluta återstår att se. Men vi tror att det värsta är att befara.

Civila och barn kan inte stå ut med allt lidande i längden. Aleppo 21 oktober 2012

-Oppositionen har inte erhållit tillräckligt med stöd, definitivt inte i nivå med vad regimen får från sina vänner, så vi hoppas se mer komma, speciellt vad gäller avancerade vapen, sådana som kan slå ut flyget och förstöra stridsvagnar. Så länge styrkeförhållandet på marken inte ändras kommer regimen inte att vika sig, säger Louay Safi från SNC.

Ända sedan upproret tvingades att börja försvara sig med vapen, eftersom varje protest möttes med skarp eld och alltfler offer skördades, har beväpningen av miliserna haft två källor. Endera är det vapen som avhoppade soldater tagit med sig och vapen som kunnat erövras via attacker på arméns vägspärrar och lager eller vapen som rebellerna kunnat köpa av korrupta officerare i Assads armé. Det förklarar den närmast totala frånvaron av effektiva försvarsmedel mot ryska Migplan, trots att vanliga bärbara luftvärnsrobotar, typ Stinger, finns i överflöd på den internationella vapenmarknaden och i lagren hos de regimer som säger sig stödja upproret som Qatar och Saudiarabien.

”Avancerade” vapen sätts in mot Assad. Aleppo 20 oktober 2012

Men varför? Hur kommer det sig att alla ”Syriens vänner” som samlas i lyxhotellen världen över för att proklamera omfattande hjälp till att bli av med Assads regim till sist inte ens släpper fram en bråkdel av den finansiella hjälp de utlovat? För att inte tala om relevanta vapen.

Svaret är tyvärr mycket enkelt. Vare sig USA/EU eller Qatar/Saudiarabien vill att de som strider med vapen i hand ska vinna på marken och störta regimen. Det finns många bevis för att det förhåller sig så. Några citat av representanter för ”Syriens vänner” kastar ljus över situationen:

-Även om vi bortser från al-Qaidas globala jihadistiska agenda är grundproblemet det följande: Vill vi skapa en ny situation liknande den i Libyen mitt i hjärtat av Mellanöstern? Syrien ligger på en seismisk spricka –med religiösa seismiska sprickor och ideologiska sprickor- Syrien ligger på gränsen mellan en intressesfär dominerad av Iran och den sunniarabiska världen. Det är en plats där mycket står på spel och där det saknas effektiva ersättare”.

En kvinna bärs bort från sitt bombade hem i Aleppo den 13 oktober 2012

Orden kommer från Kamran Bokhari, vice-president för Middle Eastern and South Asian affairs at Stratfor, som är en amerikansk tankesmedja, specialiserad i strategiska studier och med stort inflytande i Washington.

-Det saknas effektiva ersättare , är nyckelorden i citatet ovan. För med ”effektiv” menas en politisk kraft som kan leda en ”ordnad övergång” i Damaskus, som utan att skapa en ”libysk” situation kan ta över efter Assads regim och samtidigt undvika att den syriska statsapparaten och då framför allt armén faller samman. Det innebär automatiskt att en militär seger för FSA:s miliser är något som imperialismen och oljemonarkierna vill undvika till varje pris, kanske till och med till priset av en seger för Assad.

-USA:s mål är fokuserat på att stödja ett slut på Assads regim, varför vi utövar omfattande påtryckningar på regimen via sanktioner och andra medel. Samtidigt verkar vi för att stärka Syriens Oppositionsråd som vi erkänner som den legitima representanten för det syriska folket, sa nyligen Ben Rhodes, Obamas tillförordnade nationella säkerhetsrådgivare vid en presskonferens.

Medlemmar i FSA i Aleppo kopplar av med dans. 19 oktober 2012

Problemet för Obama och andra krafter som söker ett ”ordnat” maktskifte är att det syriska upproret inte erkänner SNC som sin ”legitima representant”. Tvärtom finns det många bevis för att lokala miliser och den civila oppositionen i de lokala samordningskommittéerna LCC ser med stort misstroende på sina påstått ”legitima” representanter.

Summan av dessa komplikationer är att den materiella och finansiella hjälpen till de som kämpar inne i Syrien ges i form av dropp, tillräckligt för att upproret inte ska krossas, noggrannt begränsat för att de väpnade miliserna inte ska segra.

Ett uttalande av Lady Ashton, EU:s så kallade utrikesminister, gör det nästan pinsamt klart vad det gäller halvmesyrerna i hjälpen.

-Innan 18 februari är EUs ministrar i behov av absolut klarhet över vad som är och inte är tillåtet enligt EU-reglerna och vad oppositionen verkligen vill ha.

Det kan inte vara sant, man tror sig drömma. Efter två års uppror och tiotusentals döda funderar utrikesminister Ashton över vad oppositionen vill. Groteskt. Hon frågar sig om vapenembargot mot Syrien ska hävas och vilken utrustning som verkligen ska ses som ”non-lethal”, som exempelvis hjälmar och skyddskläder. Som om hjälmar skulle skrämma piloterna i Migplanen.

Resterna av en Mig-21 nerskjuten över Idlib 21 september 2012

Vapenembargot mot Syrien är inget annat än ett fikonlöv för Washington och Bryssel. För det råder bara ett vapenembargo mot oppositionen, medan vapenleveranserna från Ryssland och Iran fortsätter i högt tempo. Närvaron av några tusental jihadister i Syrien tas till ursäkt för att sätta droppkanyler på oppositionen. Qatars och Saudiarabiens stöd till de salafistiska grupperna, som den beryktade al Nusrafronten, är inget annat än ett försök att diskreditera revolutionära uppror i hemmapublikens ögon.

-Om ni funderar på att göra uppror mot Kungen och överheten går det som i Syrien, är budskapet till de i Qatar och Saudiarabien som tänker i oppositionella banor.

Den syriska revolutionen har behov av allas vår solidaritet. Risken att despoten i Damaskus ska gå segrande ur kampen om makten verkar öka för var dag som de kämpande miliserna saknar en utrustning värdig namnet.

Hur länge till ska familjen sitta i guldstolar?

Befolkningens förmåga att strida har gränser. Lidandet under flygbomberna och stridvagnarnas granater blir en dag till slut outhärdligt. Motståndskraften är inte outtömlig. Utan avgörande segrar inom kort finns det en stor risk för att Assads välbeväpnade arméer och gangstermiliser kan vända situationen till ett nederlag för revolutionen.

Då kommer de som verkar för en ”ordnad” övergång utan seger för upproret att stå som ansvariga för att despoten lyckats klamra sig fast vid makten och det för många år framåt. Och en seger för diktaturen kommer att sluta i ett hämndens blodbad på de tiotusentals unga människor som vågat resa sig och försvara revolutionen mot diktaturen med vapen i hand. Familjen Assad har redan visat vad den är kapabel till. Tiotusentals medborgare i Hama slaktades utan pardon 1982.

Segra eller dö. Det är de enda alternativen som återstår för alla de som nu i två år stått upp emot diktaturen i en kamp för frihet och värdighet.

Benny&Göte

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Respektera det syriska folkets rätt att synas

Uttalande av Abounaddara – ett  filmkollektiv i Damaskus

Bachar al-Assad motsvarar inte vår bild av honom. Han kallas milischef, en kung, blodig tyrann, massmördare. Men han ser mest ut som en perfekt gentleman, med en nörds breda smil, och en aristokrats läspande. Även om vi vet att tyrannens soldater massakrerar änkor och föräldralösa barn är det svårt att inte drabbas av tvivel när man ser gentlemannen på Damaskusoperans scen där han nyligen höll ett tal och presenterade sig själv som garanten för den nationella samanhållningen ställd mot de förskräckliga jihadisterna.

”Gentlemannen” med fru. Enligt rykten ska familjelyckan snart utökas med ett fjärde barn.

Inte heller Syrien liknar sin egen image. Man säger att vårt land är nationalistiskt och sekulärt, som genomgått en grundläggande modernisering demografiskt och utbildningsmässigt, att vi är lika beredda som Tunisien att återknyta med den universella demokratiska modellen. Men vi serveras bilder av ett land i ett ”religionskrig” för att inte säga i en ”somalisering”. Det är svårt att inte drabbas av tvivel inför dessa bilder som de stora medierna serverar. Man kanske snart ska skicka några Rafale eller F-16 för att hjälpa gentlemannen på operan i Damaskus göra slut på al-Qaidas anhängare.

Det är en förväxling av bilder som tjänar Bachar al-Assad på bekostnad av hans tiotusentals bekräftade offer. Den främste ansvarige för detta bedrägeri är utan tvekan Baahtregimen som förnekat Syrien sin rätta image. Efter maktövertagandet i kuppen 1963 har regimen skapat en totalitär bild av Syrien efter att ha fördrivit den liberala eliten, nationaliserat civilsamhället och monopoliserat den kulturella och artistiska produktionen.

”Ett fritt Syrien” – skrivet på en övergiven stridsvagn i Homs

Och det så grundligt att syrierna inte hade mer kvar än den officiella bilden av ett folk enat bakom sin ledare, som antas vara den enda garanten för freden, det sekulära samhället och den arabiska nationalismen, känd under namnet ”Al Assads Syrien”.

De förvillande bilderna har inte minst vårdats av utländska media som i allmänhet nöjt sig med att betrakta Syrien genom geopolitikens, folktrons, och det ”komplicerade Österns” prisma? För man har producerat många ”uppslag” som det heter i mediejargong, eller dokumentärfilmer om tyrannens personlighet, konflikten med Israel, om läckerheterna i Medinan och om Österns kristna. Men vad har verkligen gjorts för att se och lyssna till det syriska samhälle som dömts till osynlighet av tyrannen mot vilken samhället nu reser sig. Och hur återge detta samhälle en röst när dess rena existens verkar i fara av det faktum att det saknar uttrycksmöjligheter.

I stället för att som förr begå självkritik har de stora arabiska och västerländska medierna valt att sätta full fart framåt. Från den syriska revolutionens början i mars 2011 ville de bryta igenom regimens blackout genom att vända sig till de självproklamerade nya representanterna för samhället, som oppositionella politiker, aktivister, amatörjournalister, intellektuella och artister. Tyvärr kom dessa gudasända representanter att rättfärdiga en medial diskurs som reducerar revolutionen till ett ”Sörgården” i en kamp mellan det goda och det onda, mellan folket och monstret vid makten. Så genom en överdriven fokusering på monstret och ett ständigt upprepande att hans dagar är räknade har media till sist lyckats diskreditera sig själv. Att hela tiden betrakta revolutionen i jihadismens prisma har gjort Bachar al-Assads bild av en jihadistisk komplott trovärdig. I kraft av att visa upp samhället i form av tvivelaktiga bilder har man gett vatten på kvarnen åt de som tvivlar på existensen av detta upproriska samhälle.

I dag kämpar det syriska samhället för att försvara sin existens ställd mot en milisstat som försöker krossa alla former av band i samhället. Om samhället lyckas överleva kan det ta del av ”civilisationernas möte” som demografer och Medelhavets vise lovar oss. Annars riskerar det att falla ner i kaos till Bachar al-Assads och jihadisternas stora nöje.

Vad gäller oss, statliga syriska filmmakare, är vi fullkomligt engagerade i kampen. Vi tillverkar akutfilm för att visa upp vårt samhälle som ett offer för barbariet. Många artister och anonyma syriska medborgare gör som oss och publicerar alternativa bilder som de kastar ut på Nätet, likt flaskpost i havet. Låt oss säga att vi fast och bestämt tror det är möjligt att presentera kampen för frihet utan att förfalla till idyller, att visa fasorna utan att bli obscen, att tala om jihad utan att tappa känslan för proportioner.

Publicerad i Libération den 22 januari 2013.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

-Aldrig mera

I dag är det 80 år sedan Adolf Hitler skänktes makten på en silverbricka av den tyska borgerligheten. President Hindenburg inbillade sig att han skulle kunna tillåta Hitler att krossa den tyska arbetarrörelsen, förbjuda strejker och fackliga organisationer och bränna all fördärvlig litteratur på bål. Sedan var det tänkt att det respektabla, kultiverade Tyskland skulle göra sig av med den gapige, vulgäre teaterfiguren Hitler.

Vi vet hur det gick. De respektabla fick i stället slicka diktatorns stövlar och rätta in sig i leden för det heliga kriget mot den ”judeo-bolsjevikiska” världskonspirationen. Den mörkaste sidan i Europas historia skulle skrivas i blod med miljoner och åter miljoner döda i skyttergravar, brinnande städer och utrotningsläger. Det totala barbariet startade den 30 januari för exakt åttio år sedan. Det är upp till oss att se till att det aldrig upprepas. Varningslamporna lyser redan rött i Grekland och Ungern. Vampyrerna ligger i väntan på andra platser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Syrien – ett helt unikt reportage från insidan

Det helt unika reportaget nedan, som vi dessvärre inte hinner översätta, av en tysk kvinnlig anti-imperialist publiceras på den viktiga hemsidan Northstar samtidigt som släktingar till de de dödade i den senaste massakern i Aleppo identifierar sina nära, där de bakbundna, torterade och sedan avrättade unga männens kroppar bara vräkts ner i floden Quweigs kalla och mörka strömmar.

Den regim som mördar eller fördriver sitt eget folk måste störtas!

Vapen till rebellerna – nu!

.

Words from the Front Lines: Ma’arrat al-Numan, Syria

.

A German Anti-Imperialist on January 28, 2013

While I search to find my way through the dark into a borrowed pajama in the sleeping room of a family I don’t get to know because they fled the bombing, I stumble over a left behind bottle of deodorant.

“Freedom spray” it says. Quickly I spray a little puff onto me and offer the others too.

We laugh.

We are in Ma’arrat al-Numan, a city in Syria in the close range of Idlib.

The city used to have about 120,000 inhabitants, now the people remaining – we will never get the exact number. The estimations vary from 2,000 to about 10,000. People keep leaving in fear and keep coming back when there is hope that it has become safer.

The city is now split in two halfs. The ‘free side’ we get to know is that of a constant hide out. But freedom is there, since the people lost the fears of the regime, they tell us. The frontline of fighting between the army of Assad and the ‘dshesh horr’, the free army runs through it.

You need to know which streets to walk, you don’t just take a chat at the wrong corner.

Snipers can shoot very far.

We get asked if we want to visit the ‘Jabbha’, the front, and we reject. The question feels strange, because we are already close to about one kilometer to it, the constant barrage of bombs and shooting becomes our usual surrounding very fast. We reject as we don’t see the need to go. Neither are we journalists hunting a story, nor do we feel can we achieve any ease to the situation by going there.

We are not on an adventure trip and even if our feelings with the resistance grow day by day, sharing the ditches men in arms lie in is not our mission. But we understand the need of the people wanting us to know all of their story. And that of the resistance at the front understandingly is part of it. We stubbornly stick to our decision that we will not go further and this is respected by all we meet.

.
Destroyed buildings in the town of Ma’arat al-Numan. Photo: AFP

.

The shelling that has been inflicted on this city is so intense and the destruction we whitness so massive, that searching a comparison I can only find comparisons in the images and stories I know of German cities in 1945.

But the massive difference here is this society did not start or lead a war.

The life that is crawling through the cracks is also similar to the stories I’ve heard of those times. You’ll see a little chimney popping out of the ground somewhere, the only sign that there is people underneath. Windows of half crushed houses covered to not let the little bit of light through that those inside have managed to organize for themselves.

Mainly what we see is just dead and silent. The only sounds we hear is those of the continuity of bombs dropping. It’s become a ghost city.

We walk streets and corners of destruction, never knowing when the next bomb drops close or far.

When you do meet people, everybody greets each other intensely and also the good byes are of a kind that has a different depth than when you usually meet at a street corner.

One day we will be passing a building and returning a few hours later find it crushed completely.

.
Boy amidst the rubble of a Syrian airstrike
in Ma’arat al-Numan on October 17, 2012. — Photo by AFP

.

Two of the young men we had met there in the morning were hit by the crush and were now evacuated with heavy injuries to Turkey.

There is quite a lot of cats around and the people remaining have built a strong relationship with them. One will tell us that he has now 27 cats he is feeding – because it makes him sad that they too have nothing left to eat. Another who is a photographer collecting the images of his city being killed has a little collection of happiness in his photo files that he shows me: the cats of his city in various moments and places. People tell us about the story of a cat hit by the Assad army and that they gave surgery for her in one of their field hospitals.

We have come here with a group called “hopeful smile.” They have always been here, also before the revolution started. They are just a group of people of this city who have always tried to do nice stuff. They show us pictures of their activities of before – pictures where we can also see the city of before and the life there used to be.

Street cleaning actions within the neighborhood, like giving aid, toys, or times of fun to families in need, maybe a little summer camp or such.

At least this way we get to remember them not only as survivors of the horror, but also as the other people they are.

Through their eyes and stories we can know this city has once been different. This ‘before the revolution’ and ‘after it succeeds’ is the all surrounding frame of the stories of now.

When the things developed as they did, from the first demonstrations to the complete destruction we are finding now the people of “the hopeful smile” decided to stay.

They still don’t carry guns. They know their people, they know the area, and they know what they need to do.

They are finding the families in hiding, they search them everywhere in every crack and every cellar, in the holes in the mountains and under the ruins of ancient cities built 4,000 years ago.

They find the needs and try to cover them. It’s an almost impossible task; they themselves have to organize the aid from an outside that is hard to reach and feed the hundreds of people they find in the various shelters.

It is everything people need: food, water, blankets, clothes, plastic sheets to protect from the rain, a doctor and a smile. “The hopeful smile” are a group of young men who are also everybody from this city of before: a doctor, a student, an engineer, a teacher, a teenager who used to go to school or somebody who used to have a little shop.

We go out with them to deliver and we are very impressed by the correctness of their work in this big mess. When the search crew has located a family they will first take the exact data. Who are they, how many, which age and as such, what is their need, and what can their ration of the few things there are consist of.

There are ready packed bags of food, that can feed a family for a few days. There are big packs made of a big plastic sheet serving as a make shift roof, in it wrapped you will find a mattress, a few rubber boots, socks, and two or three blankets.

They carry with them a few bags stuffed with clothes they collected and search the exact fit out of these bags when they find people too poorly dressed to withstand the cold.

All of it is documented and when things are unclear they are solved first before the aid goes anywhere. İt is hand delivery only, this sole correctness hard to keep up when the rules of need and greed take over in the isolation this society has found itself in.

From people we hear that whole truck loads of aid are stolen by thieves. But then it is hard to understand again.

In many cases of course there is a main criminal intent behind the robbery, but in some it might be the decision to steal from the big agencies who are neglecting the people inside and take care that the aid reaches there. A logical understanding tells me that the resistance of course wants to feed its fighters. The other logical understanding in me knows that this situation creates powers, where only the strong ones have the methods to decide.

The “hopeful smile” stick to their methods of correctness and sit over long Excel files, countless photos, and videos they make to prove this. The aid they receive is paid by themselves or by few donors like friends of theirs in exile.

With them we crawl into little caves in the hillsides. In a cave we will find 10, 20, sometimes 30 people hiding from the bombs that drop on their cities.

We travel to the ancient ruins of a Byzantine city, once a tourist attraction or a place to have a picnic, the ruins and the aqueducts underneath have now become a shelter for many more families.

These are families from a farming community called Faruma that has been hit by the shelling of the regime.

As people they have already lost their homes and quite some family members, but as farmers they are determined to at least keep what is left of their livestock.

So the Byzantine times have become alive again, with simple shepherds filling the scene of a movie like atmosphere in the midst of a surrounding so beautiful it’s hard to grasp while the sound of bombs shake the air.

While the animals are still a little savior and luckily the old aqueducts continue to carry some water, these people too lack whatever else there is. The plastic sheets help cover some of the shelters, blankets, and clothes protect from the cold. Wheat, rice, and lentils delivered will cover some few days, if portioned in small rations.

On the way to the families already on the delivery list we will find more families. More to add to the list the “hopeful smile” is trying to feed.

When we return to our own hideout, we are greeted by the laughing chief cook, a man with a face of a boat captain. We crowd ourselves around a laptop that has made itself a path into the world wide web and discuss why this world is not reacting.

In front of the oldest mosque of the city, just in the city center completely destroyed we find two public phones. The blasts that has hit them has modernized them; they are now wireless and we joke while we try to call the U.N.

The news of the $50 million dollars for humanitarian aid that have now been decided on by the U.S. leaves everyone speechless when we understand they have decided to deliver it to the people through the regime.

This kind of news become terrifyingly gruesome when you go to visit the only make shift hospital in the city.

When you think that meeting the first children of this city and learning that they all have infected themselves with hepatitis is bad news, well, the hospital conditions we find just make them feel worse.

It is in a cellar and I have no clue if a public report should mention its location. I don’t know how things go here, but when I know that all hospitals the city used to have were bombed, I feel the need this place not known.

The creativity of the last five doctors and the rest of the medical staff has no borders.

They have been able to retrieve some basic equipment from the destroyed hospitals and built wooden rooms in the cellar as operation stages.

The hygienic surrounding is a disaster, as is that of electricity for light or heating that a place like this would need. A basic x-ray is possible, but that’s just about it.

The doctor we are travelling with most of the times had just finished his studies and specialized on cardiology. “Now,” he says “I need to do everything, but surgery most of the time. We learn quickly, but we do many mistakes too.”

Above the operation stage you will notice the professional kind of lamp setting needed to light the surgery. It’s shape is just as it is in every operation room, but when they point us at it we understand they built it by themselves. It is a big satellite disc in which they have fixed halogen lamps.

One bigger room is filled with patients. We are supposed to document, but I am too shy to point my camera at them. One is lying in bed like a shadow of life. He is completely paralyzed from top to bottom. He is so thin and so grey that it chokes whatever there is in me. He had surgery in Turkey, but as the care centers there are full, he has been returned and now grows thinner and greyer day by day in this cellar, while the bombs around make the building rumble.

We meet a patient whose toes were removed due to diabetes.

There is no treatments left also for the sick or old, in a place where you men get their legs and arms cut off, due to the lack of any other medical choice.

The people working here in these conditions are the heroes I can easily side with and claim as such.

While we walk the streets again we receive a recount of the revolution and how things developed here since then. Back at the hide out center, the stories told to us are underlined with the many videos and pictures collected throughout these last two years in exactly these streets.

We pass more buildings and streets.

“This was the street of the first demonstration, tens of thousands were peacefully chanting for freedom and change of regime. They shot two of us.

“We returned with their bodies the day later to demonstrate and filled even this street too -they killed more. There were snipers everywhere. Then there were helicopters, then they dropped two bombs on a demonstration. People were presenting their naked breast and shouting that they could just shoot all of them – and the shots fell.”

It was after the helicopters and the bombs they dropped on the people, that the first arms were taken up by the citizens of the city.

They show us the locations Assad’s army used to hold: the museum filled with ancient mosaics for example, that this city is famous for.

From here about 200 people were shot by snipers.

“You want to die? Just visit the museum,” they used to say. “We had no chance than to defend ourselves,” they say.

It took almost half a year and many dead in Ma’arat, before the armed resistance took its go.

It has achieved a lot: nobody is being shot from the museum any more. This part of the city is free.

Demonstrators protest against Assad
in Ma’arat al-Numaon March 2, 2012. – Reuters

.

People are desperate to prove their peaceful intent. Again and again they demand us seeing the videos, where we can see the proof: the same buildings, the same streets, and the people being killed within.

There is no way around the facts, this is how it happened.

The question where the weapons of the resistance came from in the first place and who delivered them with which intent is another. But the understanding why people decided to take them is easily fulfilled.

Some people tell us, where the weapons came from.

They say it was the regime of Assad himself who facilitated or at least let gaps open for weapons to flow. They are aware that even if at some point they decided to take up arms there is also the side to the story that it was convenient for the regime to have this change of picture.

It supports him, they say “to portrait us as violent and terrorists. But we have to defend ourselves too.”

In the same time many weapons came from the Gulf countries. The explanation people give us is that the regimes in those countries fear uprising themselves. They too like the image broadcasted which is that of Syria now of violence, destruction and fear.

The message it sends is clear: “you dare a revolution, you receive a civil war.”

Then of course there is weapons and logistics from the West and various groups with religious narrative.

We meet the fighters of the Free Syrian Army (FSA). Of course we meet them. They sit at the sides of the road and come to greet us on our ways. They are grandfathers, fathers, and sons. They are cousins and uncles. They too are students, or workers, or shop owners, or teachers or engineers. At least within this city. They are the ordinary citizens of Ma’arat.

They too are very upset about the image of them being some sort of Al Qaida. “Where is Al Qaida?,” they ask. Joking, they add that maybe Al Qaida could actually help them out with the fight at the front only two kilometers away.

They, just as people before grab us by the shoulders and intensely demand us hearing that they are not fighting an ethnic or religious war:

“We have Alewites with us! No Problem! Christians, Sunni, Shia! We were neighbors, friends and sometimes mixed within one family. Jews! We have Jews in Syria, there is no problem, no problem. Al Nizar (the governments), that’s the problems. Assad, Iran, U.S.A., Israel, that’s the problem.

“No problem Alewites or Jewish. No problem people.”

They explain us how the ethnic divisions are systematically produced. They know about villages of poor Alewites, first besieged and starved, then pressed into fighting on the side of the regime.

A big amount of the free soldiers we meet have been police or soldiers in Assad’s forces themselves. They know how terrifyingly difficult it can be to defect. They tell us that it’s not even the soldiers in that army they consider as their enemy.

But the reality of this fighting knows no pity. They tell us that as well.

And they know that the media reproduces these fears and divisions. They fear that the ethnic and religious war will become the truth, when only the powers push long enough for it. They fear this imposed on them, more than they fear death itself.

And the way they move and talk and act I strongly believe them: they have lost the fear of death. Religion and belief surely is part of gaining this strength.

But the fear of their society becoming one they never wanted is still alive.

I have come here and I am moving around as a single woman also in the nights that have become the streets of men. It is these men who easily are reduced to a picture of the extreme and hateful. I did decide to wear a veil in these days to not make things more complicated and as we have no experience anyhow in how things can develop in these circumstances.

We too were frightened before entering.

And it was not just the bombs we were frightened of. It was also the fierceful image of militias we see as the image of Syria nowadays.

But even though my veil keeps sliding off, as I have no practice in tying it, even though I smoke, talk, and move as a woman in a conservative surrounding here wouldn’t, I receive respect and protection in all the days and places we travel.

On our ways to the city and to the villages we see other faces of fighters than from the city. More grim behind some weapons, more strict in the look, more controlling. The fighters from Jabbah al-Nusra who freed Taftanaz Airbase surely are not the chatty kind of guys we can easily become friends with. They obviously did an amazing job: seeing the huge space and tens of now burnt helicopters they freed is impressive.

From this place the wrath of the regime was braught upon the Syrian people. But we feel this wrath has been returned.

What happened to those injured or captured and the many bodies of the dead of the Assad army is a question nobody we dare to ask can answer.

We discuss the intentions of religious groups coming to fight in Syria. People don’t deny, also the men we get to know from FSA don’t deny that there is those who come with a vision of there own. That there is those who are criminal and low in moral. People tell us how they are struggling to set up courts to trial those who use the power their guns give them wrongly.

It becomes obvious that things are a mess. A very big and a very sad mess.

But this mess is a mix more complex than a division between the good and the bad. The secular or the religious. The peaceful or the violent.

Even if the vision of some of the very religious is not shared by all, this does not mean that all the very religious fighters are low in moral, are acting with crimes against the people or are trying to impose their visions.

It is a whole mess of a people fighting to save themselves and others, of trying to keep up the ideas and demands of a revolution, keeping up the popular committees while drowning in the isolation the world has set upon them, and the interfering interests of states and secret services, of groups intending to import sharia, all of them acting through the channels of support and neglect, money, weapons, or aid.

But all of the wrong in the territories freed by the FSA does not make right what is on Assad’s side.

The paths to solidarity with the Syrian people have become quite stumbly.

It is hard to find them and also not when you want to find. While we move around we have to question every story we hear again and again, we learn to look at it from all sides and have still understood much too little and much too much.

It is very obvious that the things happening here are a big heap of a crime, committed by many. But these have many colors, and they many seem to agree in one thing: that they all have the need to instrumentalize the crumbling of the Syrian society for the benefit of theirs.

The only reason this is happening and all parties are participating in doing the best possible actions and inactions leading to this total chaos, is the power struggles in which each part thinks they can win their strategies, when only the Syrian society has at last lost its soul.

As a European citizen, I feel my main objective in demanding our governments to play a role in breaking the isolation people are trapped in, at least on the level of making humanitarian aid possible.

People we are talking to are very aware of foreign intervention and they don’t wish it.

But as the world acts as if it weren’t happening, the mess here is a whole collection of foreign intervention already.

Only that it solely seems to be the ugly side of it reaching and not that of simple aid.

The activists on the ground are having to fill this gap, their political struggle for freedom and equality is being pushed aside while they are pressed to do what aid agencies should do in a much bigger scale.

The starvation of the people and massive displacement is the fertile ground for corruption and violence to have its go, while the society’s popular movements are systematically destructed.

The complete refusal of our governments or the international community to launch their capacities for aid can only mean that there is a great interest in this society breaking and extremist forces taking over.

As an anti-imperialist, I feel my main objective in tossing the debate of the traditional left into a new analysis and this very fast, as our traditional debate has already lost track of the fast developments in the area.

In my opinion, the useless try of our voices being heard and our positions being set within the debate of siding or opposing whole states’ strategies as such have always been wrong.

In the case of Syria they are more wrong than ever.

There can be no romanticized position next to a regime, just because this regime opposes some of the other regimes or states we also oppose.

Assad’s regime is not the anti-capitalist, anti-imperialist secular dream, nor the partner of a humanitarian libertarian left.

And many of the rebels on the other side are obviously not as well.

But for now they are not an entity or have the power of a state. For now they are the direct result of a people being slaughtered and starved.

If we live up to our so called ideologies of freedom, equality, and justice we must continue – no, we must at last start to walk in Syria, we must be creative and loving in the solidarity we have to offer, we must not let the sole aid be that of liberals or extremists, we must not let the people drown into dependence on partners that are none.

At the moment it is not the right to determine political aims of ours within Syria, at the moment people just need support to survive.

They are very well capable of keeping up their society of differences, of creating a free and equal Syria for all, if we only meet face to face with them and give the isolation and stigmatization they are confronted with a united blow.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hårda tag i Namur

I går samlades hundratals stålarbetare från det nerläggningshotade ArcelorMittal i Valoniens huvudstad Namur. Redan innan demonstrationen utanför det vallonska parlamentet startade låg nerverna på ytan.

Stålarbetarna i Liège inser att de blivit lurade av företagsledningen och ursinnet rinner över. I går hade många med sig stålkulor, basebollträn och andra tillhyggen. Redan några dagar innan hade de fått känna på polisens vattenkanoner i Bryssel i minus 6°C. I media förfasar ”civiliserade” personer sig över det ”oprovocerade våldet” från arbetarns sida.

Det verkliga våldet är det sociala våldet mot stålarbetarna som saknar framtid. Av de 2 100 anställda vid ArcelorMittal ska 1 300 avskedas och 7 av 12 kallvalsbanor stängas. Bara fem år tillbaka arbetade närmare 4 000 i Lièges stålindustri. ArcelorMittal har tagit emot 20 miljarder euro i gåvor från den vallonska regeringen och arbetarna ser vad de fått till tack.

Nu säger ledande politiker att de står på arbetarnas sida och att Lakshar Mittals agerande är skandalöst. Men utöver de hårda orden finns det inte mycket konkret de föreslår till lösning. Inte ett ord om att kräva tillbaka vartenda öre som företaget fått i sänkta arbetsgivaravgifter, skattelättnader, och etableringsbidrag. Inte heller ett ord om att nationalisera företaget utan kompensation.

Ordfäkteriet till trots ser läget mörkt ut för de anställda. Trots att ArcelorMittal går med vinst i Liège vill man skapa ”synergivinster” (låter det inte fint?) genom att koncentrera produktionen till andra anläggningar i Europa, som Dunkerque i Normandiet.

Om ArcelorMittal tillåts stänga 7 kallvalsar i Liège är det klart som korvspad att de resterande fem kommer att försvinna inom några år. Företagets salamitaktik har fungerat i åratal både i Frankrike och Belgien.

Och var gång spelar politikerna upp sitt -”vi är mycket upprörda”. Sedan blir de förvånade när arbetarna ”sviker” på valdagen och alltmer ser sig om efter ”extrema” alternativ.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Rasistiskt mord i Aten

En ung pakistanier är död. Mördad av två rasister i Aten den 17 januari. Han hann bli 26 år gammal innan det gryende hatet och barbariet i det nyliberala Grekland gjorde honom till det femte offret på två år i den pakistanska kolonin i Aten.

Shehzad Luqman – ett offer för det öppna främlingshatet i Europa.

Shehzad Luqman mördades mitt i natten på väg till jobbet av två män som högg ned honom med knivhugg i bröstet. Han kom aldrig fram till de apelsinkartonger han skulle lasta på fruktmarknaden för 20 euro om dagen. Två fascistiska svin i miljön kring Gyllene Gryning satte punkt för hans liv.

-Han kom i vägen för oss med sin cykel. Vi blev irriterade och högg honom i bröstet, förklarade en av gärningsmännen som om det gällt att vifta bort en fluga.

Att det är fråga om ett rasistiskt mord rådet det inget tvivel om. I de båda männens hem hittades massor av knivar, batonger, vapen och flygblad med propaganda för det nynazistiska Gyllene Gryning.

Shehzad Luqman var dubbelt exploaterad av två skilda samhällen. I Pakistan hade han åtta syskon till vilka han skickade nästan allt han kunde spara av de 20 euro om dagen som lyft av apelsinlådor inbringade.

Det nynazistiska patrasket är nästan uteslutande vita arga män.

-Han skickade pengarna till Pakistan så att hans systrar skulle kunna gifta sig. Han sa ofta att han aldrig kommer att kunna bilda en egen familj och leva värdigt, säger hans vän Omar.

Fånge i ett system i Pakistan som kräver att kvinnan har en hemgift och exploaterad i Grekland på en arbetsmarknad som saknar social botten för invandrade var Shehzad dubbelt förtryckt. Och slutligen offer för en krypande rasism som de ”rumsrena” borgerliga partierna, socialdemokratin inräknad, gjort allt för att stimulera med ett språkbruk som stigmatiserat alla invandrade utomeuropéer. Det gäller att stryka den hätska och pressade småborgerligheten medhårs för att bevara röstunderlaget.

Medborgarna i stadsdelen Ano-Petralona, där Shehzade bodde, chockades av mordet på den unge mannen som var uppskattad av grannar och vänner. Fem hundra personer samlades samma kväll till en lokal protest mot det rasistiska dådet och förklarade i ett flygblad som delades ut av den lokala avdelningen av rörelsen ”Eliminera rasismen”:

-De uppenbara försöken att tysta ner affären kommer inte att lyckas. Vi kräver ett exemplariskt straff de som utfört detta horribla rasistiska brott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

ArcelorMittal stänger i Liège

I går gick det hett till i Bryssel trots ovanlig vinterkyla med minus fem grader. Femhundra stålarbetare från staden Liège drabbade samman med gendarmeriets kravallstyrkor när de försökte komma nära premiärministerns byrå och parlamentsbyggnaden.

Tio tusen arbeten har försvunnit på kort tid i stålindustrin

Det handlar om den indiskägda ståljätten ArcelorMittal som med sitt beslut att stänga sju av de tolv banorna för kallvalsning som finns i stadens stålindustri chockat de anställda och de fackliga ledarna. Minst 1 300 av de 2 100 anställda kommer att förlora sina arbeten. Kvar blir en liten spillra av en industri som för bara tjugo år sedan sysselsatte 20 000 arbetare i regionen kring Liège.

-Förräderi, säger de lokala fackliga och politiska ledarna som påminner om nedläggningen av varmvalsverken för bara ett par år sedan. Enligt ägaren Lakshmi Mittal skulle det kompenseras med stora investeringar i kallvalsningen. Investeringar som aldrig blev av och i förra veckan anade arbetarna vad som var på väg att hända då företaget började tömma sina färdigvarulager.

Ilskan över ArcelorMittals agerande är stort bland arbetarna.

Arbetarnas ”besök” i Bryssel i går visar att de anser det vara politikernas och regeringens skyldighet att hitta en lösning som räddar jobben. För ensamma i Liège kan de inte uträtta så mycket eftersom en ockupation av företaget med produktionsstopp i värsta fall kan spela ägaren i händerna.

Stå i vägen för en vattenkanon i minus fem grader kräver solida banderoller.

Belgiens premiärminister, socialisten Elio Di Rupo, förklarade i går att ArcelorMittals beslut var ”oacceptabelt” och att ”vi står självfallet på arbetarnas sida”. Vad det konkret kommer att innebära för arbetarna återstår att se eftersom den gode Elio vägrade att ta ordet ”nationalisering” i sin mun. I stället ska en ”task force” upprättas. Det engelska uttrycket var nog till för att indiern Mittal skulle begripa. Om arbetarna begriper vad det innebär är mindre säkert. De ser mer till fakta. Gång på gång har de sett löften bytas ut mot nedskärningar i aktiviteten och de flesta är övertygade om att Mittals salamitaktik syftar till att lägga ned hela stålverket.

Ända fram till parlamentet nådde inte arbetarna.

Vad Elio Di Rupos ”solidaritet” med arbetarna består i kan man gissa sig till efter vad han sa till Lakshim Mittal i Davos. Just det, stället där alla finanstoppar och politiker utbyter hövligheter och skålar. Enligt belgisk press talade Di Rupo med Mittal i torsdags kväll. Efter det privata samtalet med Mittal sa Di Rupo följande:

-Det handlar inte om att utöva påtryckningar på Mittal, det är i stället en fråga om förtroende och den internationella marknadens beteende. Politikerna måsta skapa en ram inom vilka privata initiativ kan utvecklas.

Vilket översatt till klarspråk innebär att politikerna ska hjälpa till att hitta en ny privatkapitalist som vill ta över efter Mittal. Det är vad ”socialister” av dagens snitt kallar att ”stå på de arbetandes sida”.

I Båstad 1968 fick jag känna på en vattenkanon.

Men då var det sommar. I minus fem blir det liksom en annan femma.

Gendarmeriet blockerade gatorna till parlamentet

Snart kanske ljusen från stålverken i Liège slocknar helt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mullorna i Teheran stänger syndens näste.

Café Prag i Teheran har stängt för gott. Ägaren vägrade att installera övervakningskameror som myndigheterna krävt inför presidentvalet i juni. Caféet som ligger nära Teherans universitet frekventerades sedan 2009 av studenter, intellektuella, fotografer och diverse vänster.

Med eller utan kamera verkar ändå caféernas existens styras av oskrivna regler för dessa ”syndens nästen” där man kan slappna av från den tryckande atmosfären i huvudstaden. Så fort några av dem blir för komfortabla tvingas de stänga. Det ska vara aggressiva neonljus, stolar med raka obekväma ryggstöd. Café Prag tog dessutom stora risker då utställningar, konserter och diskussioner om de arbetandes rättigheter organiserades.

Caféets ledning förklarar på Facebook varför de tvingats stänga.

-Vi har hela tiden vetat att den dagen skulle komma. En kall vinterdag var det till sist över trots alla våra försök att överleva. Vi är trista och vi kommer att sakna våra vänner och alla som stått vid vår sida dessa fyra år. Men vi ha i alla fall inte låtit Big Browsers glasöga följa och enregistrera vår minsta rörelse, våra vanor och minnen.

Regimen inbillar sig att den med dessa oskrivna regler ska kunna stoppa ungdomens rop på frihet från moralpoliser och sedlighetsrotlar. Det är ett dödfött uppdrag. En dag, förr än senare, kommer ungdomen som är en majoritet av befolkningen att skaka av sig denna bigotta och blodiga regim.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Irans oligarker åker Porsche.

Det är inte alla i Iran som lever snålt och i ”islamsk modesti”. Det kan den tyske lyxbilsproducenten Porsche bekräfta. Enligt företaget säljer man fler Porsche till Iran än till något annat land i Mellanöstern, Gulfemiraten inräknade.

Enligt officiella siffror åker 1 500 Porsche runt på landets gator. Tillsammans med en hel del Maserati och Lamborghini. Det är en skriande kontrast för den arbetande befolkningen i landet som lever under allt större svårigheter på grund av de ekonomiska sanktionerna, den galopperande inflationen, den omfattande arbetslösheten och inte minst den groteska omfattningen av korruptionen i alla led.

En extremt liten elit har under republikens beskydd tagit plats bredvid de gamla kapitalägarna, det vill säga de som inte flydde under revolutionen 1979 och konfiskerades. Med politiska kontakter, band upp till toppen i den religiösa hierarkin och det Revolutionära gardets ledning har en liten grupp affärsmän, byråkrater och religiösa ledare lyckats omforma sig själva till en ny oligarki som delvis konkurrerat ut, delvis smält samman med, de iranska kapitalisterna av gammalt datum.

Samtidigt råder ekonomiskt kaos som kastar en allt större del av befolkningen ner i fattigdom. Enligt ekonomiska experter på Iran, bland annat Hossein Raghfar, är det numera 35 procent av befolkningen som lever under fattigdomsstrecket. Vilket brukar definieras som en inkomst under halva medianinkomsten. För åtta år sedan beräknades den siffran till 22 procent. Ahmadinejad talar vitt och brett om de stora uppoffringar som staten gör för att stödja de fattiga. Men även om vissa åtgärder införts för att lindra effekterna av den ekonomiska krisen kan inte vanliga löntagare skydda sig mot en inflation som ligger över 20 procent och en arbetslöshet på närmare 30 procent bland ungdomen, som utgör 60 procent av befolkningen.

Regimen skryter också med att de offentligt anställda fått 15-procentiga lönehöjningar varje år. Men det ska jämföras med att hyrorna i städerna ökat med 450 procent på sju år.

Segertecknet för de nya oligarkerna

Samtidigt bygger de nya kapitalisterna upp enorma förmögenheter. För många är importen av konsumtionsvaror den stora källan till snabbt växande rikedomar. Mat och konsumtionsvaror importeras till ett värde av 60 miljarder dollar. Oligarkerna säljer dem vidare på den inhemska marknaden med fina profiter. En annan källa till de nya rikedomarna är samma grupps spekulation i valutahandel. Med regimens goda minne kan de köpa utländska valutor till den officiella valutakursen som ligger på en tredjedel av kursen på den öppna marknaden. Vinstmarginalerna som det ger kan man lätt föreställa sig.

När regimen slog ned protesterna efter valet 2009 var det i första hand den urbana välutbildade ”medelklassen” som stod upp mot valfusk med krav på frihet och demokrati. Protesterna kunde krossas mycket tack vare att den fattigare befolkningen inte kände igen sig i protesterna och också därför att de protesterande inte reste sociala och ekonomiska krav som hade kunnat locka bredare folklager. Regimen kunde slå ned oppositionen och måla ut den som manipulerad av Väst. En beskrivning som tyvärr alltför många som kallar sig vänster ställde upp bakom. Vilka dessa megafoner är i Sverige behöver inte preciseras.

Revolutionsgardet , också känt under Pasdaran, är regimens garant för makten.

Med den allt djupare ekonomiska krisen som stöter ut allt fler i misär är det möjligt att nästa spontana resning blir de fattigas och de utstöttas revolt.

-Det är möjligt att de ekonomiska problemen kommer att trigga gatudemonstrationer och att utsatta grupper kommer att orsaka framtida problem, sa Naser Shabani, hög officer i Revolutionsgardet, till den konservativa tidningen Qanoon och avslutade:

-Vi vet hur vi ska handskas med dem.

PS; de konkreta uppgifterna ovan publicerades i Financial Times 24 januari.

Media: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,