Syrien – bortsuddat från Vänsterpartiets utrikespolitiska karta

.

Det folkliga upproret i Syrien har rasat i två år. 70 000 människor har dött. Enligt FN:s UNHCR har 828 000 registrerade syrier tvingat att fly utomlands . Flera miljoner andra har lämnat sina hem och är på flykt inne i sitt eget hemland. Tusentals eller mer troligt tiotusentals oppositionella finns i den syriska säkerhetstjänstens fängelsehålor och utsätts för vidrig tortyr. Bashar Assads militärdiktatur har malt sönder stora bostadsområden till grus med flygbomber och tungt artilleri och på samma sätt slagit ut vital infrastruktur.

Med sin närhet till Europa, en stor flyktingström till Sverige samtidigt som landet är en krutdurk i Mellanöstern och Främre Asien, är kriget tveklöst för svensk del en av de mest brännande, kanske den mest brännande utrikespolitiska frågan i dag. Dess utgång kommer dessutom att ha en mycket stor betydelse för den arabiska revolutionen i stort.

.

.

”I Riksdagens utrikespolitiska debatt behandlades

Syrien som vilken dammråtta som helst”

.

När jag i går kväll fick tid för att läsa protokollet från Riksdagens utrikespolitiska debatt i förrgår blev jag därför oerhört besviken över att den Syriska revolutionen behandlades som vilken dammråtta som helst. ”In med den under soffan så att vi slipper se den”. Mest besviken blev jag naturligtvis över att Hans Linde från Vänsterpartiet var mol tyst om upproret mot Assads diktatur. Inte ett ord, vare sig i sitt inledande anförande eller i olika repliker.

Varför? Det troliga svaret är svåra motsättningar i partiet när det gäller hur man ska se på dagens Syrien. ”Det land som trots allt var Sovjets mest trogna allierade i hela Mellanöstern”. Många partimedlemmar tycks också ha köpt Assads illusionsnummer om att landet skulle vara ”antiimperialistiskt” och ”antisionistiskt”. Detta trots att den syriska regimen förrådde palestinierna i det libanesiska inbördeskriget och aldrig har avlossat ett skott mot Israel sedan 1973 när Golanhöjderna förlorades…

.

.

Hans Linde intervjuas på Vänsterpartiets hemsida

Vare sig frågor eller svar om Syrien

Linde väljer hellre en molande tystnad än att trampa osäkra eller Assadvänliga partimedlemmar på tårna. Ett val som också bekräftas om man synar partiet pressmeddelanden och den egna hemsidans artiklar. Där finns bra, och mindre bra, uttalanden om allt mellan himmel och jord: EU; kvinnohat; solenergi; Väst-Sahara; Pridefestivalen, Syriza, Gaza, Välfärd utan vinst mm. Men alltså ingenting, inte ens en humanitär vädjan av något slag, när det gäller den diktatur som så öppet tillåts att döda eller fördriva sitt eget folk. Syrien fanns inte heller med i partiets manifestation vid förra årets Almedalsvecka. Ett praktiskt solidaritetsarbete ens i den enklaste humanitära form eller som ett praktiskt stöd till revolutionens sekulära och demokratiska krafter, har vi heller inte sett röken av.

Vart har internationalismen tagit vägen? Kommer det verkligen att kännas rätt i magen att vid årets I maj sjunga Internationalen? Framförallt de där stroferna om att ”Störtas skall det gamla ner i gruset/Slav stig upp för att slå dig fri”?

Motsättningar är till för att lösas och detta går bara genom debatt. En bra början vore naturligtvis om partistyrelsen drog i gång denna med en egen majoritetsresolution om den syriska revolutionen.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Massprotest i Dresden stoppade tyska brunlortar

.

I går stoppade än en gång en urstark kedja av människor i tyska Dresden högerextremister och nynazister från att göra minnesdagen av de Allierades brandstorm 13 februari 1945 till sin högtid.

Tiotusen människor tog fast varandra i händerna och smidde på detta sätt en över tre kilometer lång kedja, på bägge sidor Elbe och runt hela den innerstad som en gång förstördes.

.

.

 

 ”Nazis aus!”, ”Dresden nazifrei!”, ”Bort med nazisterna”, ”Dresden fritt från nazister” skallade ropen. En styrkedemonstration där nazisterna förödmjukades genom att bara kunna samla ihop 800-1000 brunlortar.  I deras samling fanns det inte ens i år nog med händer för att bära alla medsläpade plakat och banderoller. Till och med deras facklor slokade som vissna tulpaner…

Nazisternas samlingar har skrumpnat betänkligt sedan 2010 när de var manstarka 6 000 som försökte att göra Dresdens sorgedag till en egen uppmarsch. Den gången blev de resolut markerade och stoppade av 12 000 Dresdenbor. Förra året när sorge- och minnesdagen inföll på en söndag var det hela 17 000 människor som kopplade ihop sig till den skyddande kedjan. Bara några tusen högerextremister försökte störa. Den asymmetrin var säkert det som låg bakom gårdagens befriande klena uppslutning.

.

.

Dresdenbornas egen manifestation hade organiserats av Kommunen, fackföreningar, näringslivsorganisationer samt kultur- och vetenskapsgrupper och dess motto var ”Dresden bekänner färg – med mod, respekt och tolerans”. I ett tal av borgmästaren framhävde hon att ”Dresden och dess historia tillhör oss, inte barnbarnen och barnbarnens barn till dem som var de egentliga brandstiftarna”. Hon manade också till ”vaksamhet mot intolerans, främlingsfientlighet, hat och våld”.

.

.

Morgonen efter brandstormen…

.

De Allierades terrorbombningar – i Andra världskrigets slutskede –  med efterföljande brandstormar över stora bostadsområden i städer som Hamburg, Köln och Dresden har varit omdiskuterade och ifrågasatta under alla decennier som följt. Attacken mot Dresdens innerstad kom i två räder 13 – 15 februari 1945. 722 brittiska bombplan från Royal Air Force (RAF) och 527 dito från amerikanska United States Army Air Forces (USAAF) vräkte då ut 3 900 ton bomber över den medeltida stadskärnan. 39 kvadratkilometer förtärdes i eldhavet och mellan 22- till 25 000 människor dog omedelbart. Många av dem flyktingar från striderna i Öst-Europa.

.

.

Tyske propagandaministern Joseph Goebbels blev hysterisk och anklagade flygvapenchefen Hermann Göring för det som skett: ”Om jag hade haft makt till det skulle jag dra denne värdelösa fega riksmarskalk inför rätta… hur mycket skuld bär inte denna parasit för det som skett, tack vare hans slöhet och förkärlek till egen bekvämlighet”. När han väl lugnat ner sig utnyttjade han brandbomberna i den egna krigspropagandan och då med uppblåsta dödssiffor från Dresden på uppemot 200 000 människor. En vinkling som just dagens brunlortar försöker utnyttja när de vill använda denna dag, som för många handlar om sorg, eftertanke och uppgörelse med nationalsocialismen, till att i stället bli en fråga om ”Bombförintelsen” samtidigt som de förnekar nazisternas försök till industriell utrotning av den europeiska judendomen. I Sachsens delstatsval 2011 fick smutsbruna Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) hela 4.6 procent av rösterna…

.

.

Under efterkrigsåren distanserade sig Winston Churchill, som själv var ansvarig för dessa flygangrepp, vilka främst drabbade civila och inte militära mål, från tron att sådan massförstörelse och terror någonsin kunde ha varit ett användbart medel vilket kunde ha helgat det goda ändamålet med att få nazisterna att kapitulera. En annan åsikt hade och behöll RAF:s chef Arthur Harris som tidigare studerat bland annat de tyska Kondorplanens terrorbombning av Guernica. Han sammanfattade sin inställning med cynismen ”Personligen anser jag att allt det som är kvar av de tyska städerna inte är värt mer än benen från en enda brittisk infanterist”. För övrigt en kommentar hämtad från tyske Otto von Bisckmark som på sin tid slog fast ”att hela Balkan inte var värt ens livet på en enda tysk”…

I den mest briljanta analys som författats om Andra världskriget skriver marxisten Ernest Mandel i en viktig fotnot att det var ”betecknande att bombmattorna över städer som Hamburg, Köln, München, Essen och Frankfurt till en stor del riktades mot arbetardistrikten. Oftast skonades borgarklassens bostadsområden. Ryktena säger att dessa val delvis berodde på direktkontakter i Lissabon mellan amerikanska och tyska agenter.

Mandels bok i frågan, ”Andra världskriget – Vad det egentligen handlade om” finns i en svensk utgåva på Marxistarkiv.se. Såväl i skrifter om hälsokost och vikten av motion samt i en uppsjö av politiska pamfletter brukade man alltid i äldre tider komma med lite avslutande moralismer. Jag ska inte vara sämre: Mandels bok är ett måste för varje socialist. Den är av så stor vikt att den bör läsas av alla!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vad är och gör Fria Syriska Armén?

Röda Malmö är en fin blogg som vår partikamrat Ronny Åkerberg håller i. Där hittar du dagligen inte bara texter om svenska och internationella händelser utan också fina bildreportage från Malmö och Skåneregionen. Här under publicerar vi med Ronnys godkännande en artikelserie om den Fria Syriska Armén. Hur den uppstod, vad den gör och vart den är på väg. Det är en lång text och därför den kanske riktar sig mest till er som intensivt följer vad som sker i Syrien. Men vi tror att ni är många och att Ronnys text ska hjälpa till att förstå hur det väpnade motståndet i Syrien utvecklats och vilken roll det spelar.  

Fria Syriska Armén, del 1

…rent allmänt om FSA

Den fria syriska armén, FSA, är den viktigaste väpnade oppositionsgrupp som verkar i Syrien och som varit aktiv under syriska inbördeskriget. Den är sammansatt av deserterad personal från syriska försvarsmakten och av frivilliga.

Dess bildande offentliggjordes den 29 juli 2011 i en video som släpptes på internet med en uniformerad grupp desertörer från den syriska militären som uppmanade medlemmarna i syriska armén att hoppa av och gå med dem. FSA:s ledare i augusti 2011, överste Riad al-Asaad, meddelade att FSA skulle arbeta med demonstranterna för att störta systemet och förklarade att alla säkerhetsstyrkor som attackerade civila var legitima mål.

FSA samordnas med Syriens nationella råd som startade i december 2011, och stöder Syrian National Coalition som bildades i november 2012. En stor omorganisation av FSA:s kommandostruktur inträffade i december 2012, al-Asaad behåller sin formella roll men förlorar verklig makt och brigadgeneral Salim Idris blir stabschef och effektiv ledare.

Riad al-Asaad uppgav i oktober 2011 att den fria syriska armén (FSA) har inga politiska mål utom avlägsnande av Bashar Assad som Syriens president. FSA har också hävdat att konflikten inte är sekteristisk, de har i sina led alawiter som motsätter sig regeringen, och att det inte blir några repressalier om den faller. Den 23 september 2011 gick Fria syriska armén samman med Free Officers Movement och blev den största armégruppen inom oppositionen. I början av december 2011 fanns det uppskattningsvis 15 000 till 25 000 avhoppare från de väpnade styrkorna enligt aktivist- och mediekällor. Amerikanska underrättelsekällor uppskattade dem till mer än 10 000 avhoppare. Det verkliga antalet avhoppade soldater till Fria syriska armén är okänt.

 FSA opererar i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib , Aleppo), den centrala regionen (Homs , Hama och Rastan), kusten runt Latakia , söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal), och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dess krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama och omgivande områden) med nio eller fler bataljoner aktiva där. Chefen för FN, Ban Ki-moon har sagt att den fria syriska armén kontrollerar betydande delar av vissa städer.

Fria Syriska Armén, del 2

…hur fria syriska armén växte fram

Ursprung

Den fria syriska armén spårar sitt ursprung till tidiga avhoppare från den syriska armén som vägrade att skjuta på obeväpnade demonstranter under syriska upproret . De första avhoppen inträffade när armén skickades in i Daraa att kväsa pågående protester. Det fanns rapporter om att olika enheter hade vägrat att skjuta på demonstranter och hade splittrats från armén. Videofilmer visade civila som hjälpte avhoppade soldater som hade tagits för att de vägrade order. Avhoppen fortsatte under hela våren när regeringen använde dödligt våld för att slå ned demonstranterna och belägra protesterande städer i hela landet som Banyias, Hama, Talkalakh och Der ez-Zor. Många soldater som vägrade att öppna eld mot civila avrättades summariskt av armén. I juli 2011 tillkänngav Riad al-Asaad och en grupp officerare, som såg behovet av åtgärder, bildandet av den fria syriska armén med målet att skydda obeväpnade demonstranter och att hjälpa till att störta regeringen

Bildandet

Den 29 juli 2011 kungjorde Riad al-Asaad motståndsarméns bildande. Han förklarade att den fria arméns bildande berodde på avhoppade soldaters nationalistisk plikt, lojalitet till folket, behovet att slutgiltiga stoppa regeringens mord och arméns ansvar att skydda obeväpnade fria människor. Han tillkännagav vidare att den fria syriska armén skulle arbeta hand i hand med folket för att uppnå frihet och värdighet, att störta regeringen, skydda revolutionen och landets resurser, och stå upp mot den oansvariga militära maskin som skyddar systemet.

 Asaad uppmanade officerare och män i den syriska armén att ”hoppa av från armén, sluta rikta sina gevär mot sitt folks bröst, gå med i fria armén, och bilda en nationell armé som kan skydda revolutionen och alla delar av det syriska folket med alla dess trosinriktningar.” Han menade vidare att den syriska armén ”[representerar] gäng som skyddar regimen” och förklarade att ”från och med nu, kommer säkerhetsstyrkorna som dödar civila och belägrar städer att behandlas som legitima mål. Vi kommer att betrakta dem som mål i alla delar av det syriska territoriet utan undantag.”

Expansion

Sen den syriska sommaren 2011 har det varit en jämn ström av avhopp till fri syriska armén, dokumenterat i avhoppsvideor. Västliga underrättelserapporter i december 2011 visade att så många som hälften av arméns värnpliktiga inte fullgjort sin plikt efter de tre senaste kallelserna och att på lägre nivå officerare deserterar i stora skaror.  I vissa fall hade hela enheter övergivit en masse. Under den syriska vintern 2011/12 fortsatte FSA att meddela bildandet av nya arméförband, offentligt förklara till Bashar al-Assad att ”du hittar oss överallt alla gånger, och du kommer att se det som du inte förväntar dig, tills vi återupprättat de rättigheter och friheter för vårt vårt folk”. I ett försök att försvaga pro-Assad styrkor släppte fri armén ett uttalande i mitten november som meddelade att ett tillfälligt militärt råd hade bildats.

I januari 2012 fortsatte höga avhopp. Den 6 januari hoppade general Mustafa al-Sheik av den syriska armén och anslöt sig till FSA. En dag senare hoppade överste Afeef Mahmoud Suleima från syriska Air Force Logistics av från Bashar al Assads regim tillsammans med minst 50 av hans män och anslöt sig till FSA. Han meddelade sin grupps avhopp på live-tv och beordrade sina män att skydda demonstranter i staden Hama. Överste Suleima förklarade i ett uttalande: ”Vi är från armén, och vi har hoppat av eftersom regeringen dödar civila demonstranter. Den syriska armén anföll Hama med tunga vapen, lufträder och tung eld från tanks … Vi ber Arabförbundets observatörer att besöka områden som drabbats av flygräder och attacker så att du kan se skadan med egna ögon, och vi ber dig att skicka någon att avslöja de tre kyrkogårdar i Hama fyllda med mer än 460 lik”. Avhoppen fortsatte en vecka senare, när en annan general i den syriska armén hoppade av till oppositionen i staden Qusayr i Homs provinsen.

General Mustafa al-Sheikh sade till Reuters att upp till 20 000 soldater totalt hade övergivit armén sedan början av konflikten och att FSA hade tagit kontroll över stora delar av landet. Han sade i en intervju den 12 januari 2012: ”Om vi ​​får 25 000 till 30 000 desertörer organiserade i gerillakrig i små grupper om sex eller sju är det tillräckligt för att uttömma armén i ett år till ett år och ett halvt, även om de är beväpnade endast med granatgevär och lätta vapen”, och nämnde också att majoriteten av arméns desertörer hade gått för att vara med sina familjer, snarare än att gå med upproret. Den 29 januari var det rapporter om en ny omgång av högt uppsatta avhopp efter att den syriska armén satts in för att slåss i Damaskus förorter. Minst två generaler och hundratals soldater med sina vapen hoppade av vid denna tid.

Den 21 februari 2012, hoppade general Fayez Amro från Syriens flygvapen av till oppositionen. Han är ursprungligen från Bab Amr distriktet i Homs och av turkmenskt ursprung. En annan underrättelsegeneral från den syriska armén hoppade också av vid denna tid till Turkiet. Hans namn har inte avslöjas av säkerhetsskäl. Detta var samtidigt som en deserterande löjtnant, som arbetade på den kemiska vapenavdelningen, hävdade att ”BZ-CS, KlorBenzilate, som skadar människors nerver och får dem att tyna bort, används i Bab Amr.”  Han sade att några syriska soldater hade försetts med gasmasker för skydd. Det har också rapporterats att en brigadgeneral hoppade av i Idlib med 200 av hans soldater. Nästa månad deserterade General Adnan Farzat från Rastan och två andra generaler. Turkiska regeringskällor rapporterade samma månad om ett uppsving i deserteringar och att det finns över 20 000 deserteringar under den senaste månaden innebär att det totala antalet desertörer från den syriska armén uppgår till över 60 000 soldater.

Den 24 mars 2012 förenades Fria syriska armén med högre militära rådet. Grupperna enades om att lägga sina meningsskiljaktigheter bakom sig och sade i ett uttalande: ”Först beslutade vi att förena alla militära råd och bataljoner och alla beväpnade bataljoner inom landet under en enhetlig ledning av Fria syriska armén och följa order av chefen för FSA, överste Riad al-Asaad.”

Omorganisation

Den 7 december 2012 möttes ungefär 260-550 befälhavare och företrädare för den syriska väpnade oppositionen i Antalya och valde ett nytt 30-personers militärråd för FSA. Överste Riad al-Asaad, som inte var närvarande vid mötet, behöll sin formella roll som befälhavare-in-chief, men förlorade effektiv makt till brigadgeneral Salim Idris, som valdes till ny stabschef för FSA. Säkerhetstjänstemän från Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Gulfstaternas samarbetsråd och Jordanien var närvarande vid mötet.

Ungefär två tredjedelar av de invalda i det nya kommandot var personer med anknytning till muslimska brödraskapet i Syrien. Den extremistiska Al-Nusra Fronten och Ahrar al-Sham var inte inbjudna till mötet. Det rapporterades att den nya stabschefen general Salim Idris inte hade någon ideologi, medan två av hans nya vice befälhavare, Abdelbasset Tawil från guvernörskapet Idlib  och Abdelqader Saleh från Aleppo guvernörskap var moderata islamister. Det rapporterades att FSA kommandot verkade vilja marginalisera islamistgrupper som har spelat en större roll de senaste månaderna, och att det skulle finnas totalt fem vice befälhavare knutna till fem olika regioner i Syrien.

Fria Syriska Armén, del 3

…fria syriska arméns strategi

Den fria syriska armén är den militära grenen av oppositionsrörelsen och syftar till att få bort regeringen genom att skydda civila demonstranter, uppmuntra avhopp från den statliga armén och genom att utföra väpnade aktioner. Som den syriska regimens armé är mycket organiserad och väl beväpnad, har den fria syriska armén antagit gerillataktik på landsbygden och i städerna. FSA: s militära strategi är inriktad på en spridd landsomfattande gerillasoldataktion med en taktisk inriktning på väpnad aktion i huvudstaden Damaskus.  Kampanjen är inte avsedd att hålla territorium utan snarare att sprida regeringens styrkor och tunna ut deras logistikkedjor i striderna om tätorterna där protesterna fortsätter, för att nöta ut säkerhetsstyrkorna, att bryta ned moralen och att destabilisera Damaskus, regeringens centrum.

Den fria syriska arméns väpnade aktioner fokuserar på att bekämpa regeringens fördelar, som inkluderar möjligheten att genomföra samordnade operationer i stor skala, förmågan att flytta sina styrkor efter behag och förmåga att använda tung eldkraft. För att stoppa dessa fördelar har FSA genomfört angrepp på regeringens ledning och logistiska infrastruktur.  En sabotagekampanj har inletts i Syrien med rapporter om attacker mot olika statliga tillgångar. FSA har gjort attacker mot säkerhetstjänstens kommandocentraler och syriska sociala medier rapporterar om blockering av vägar, attacker mot logistikfordon, inklusive tankstransportörer och tankbilar, avskärning av kommunikations-kablarna till flygfält och förstörelse av telekommunikationstorn, sabotage av stridsmotorer och andra fordon som används av regeringsstyrkor och attacker mot järnvägar och rörledningar.

Den fria syriska armén på lokal nivå genomför bakhåll mot statens shabiha milis och konfronterar armén under vilken den uppmuntrar avhopp. Några medlemmar av Fria syriska armén har förklarat att organisationen inte har resurser att ockupera och ta kontroll över territorier och istället inriktar man sig främst på slå-till-och-försvinna-attacker för att driva den syriska armén tillbaka. FSA använder också egentillverkade vägbomber för att attackera militära konvojer av bussar, lastbilar och tanks som transporterar förnödenheter och förstärkningar av säkerheten och bedriver attack-och reträttoperationer mot regeringens vägspärrar. I områden som befinner sig i opposition mot regeringen, har FSA agerat som en försvarskraft, bevakat gator medan protester ägt rum och attackerat milisen, känd som shabiha som är en integrerad del av regeringens ansträngningar att undertrycka oliktänkande. I Deir ez-Zor, Al-Rastan, Abu Kamal och andra städer har Fria syriska armén bedrivit gatustrider som rasat i flera dagar utan att någon särskild sida vann fördelar. FSA har också sökt internationell hjälp för att störta Assad-regeringen. Den har bett det internationella samfundet om vapen och genomförandet av en flygförbudszon och en marin blockad av Syrien.

Fria Syriska Armén, del 4

…den fria syriska arméns vapen

Soldater ur Fria syriska armén rengör sina AK-47:or

Den fria syriska armén är huvudsakligen beväpnad med AK-47: or, DShKs och RPG-7s. Eftersom avhoppade soldater saknar luftskydd måste de överge sina pansarfordon. Avhoppade soldater bär endast lätta vapen och gömmer sig i städer, förorter eller på landsbygden. Förutom AK-47: or har vissa FSA-soldater också M16s , Steyr AUGs , FN FALS , hagelgevär , G3 och PK maskingevär. FSA har några tunga vapen tagna från den syriska regeringen.

I februari 2012 kom videofilmer på nätet som visar en kapad regeringstank som används i Homs av FSA-styrkor. Stridsvagnen, som bar syriska oppositionens flaggor, sågs skjuta med beväpnade män i civila kläder i skydd bakom den. En FSA-talesman har sagt att organisationen fick tre tanks från en grupp på 100 desertörer från den syriska armén. FSA har också enligt uppgift fått ett antal luftvärnsrobotar. Fria syriska armén har nyligen börjat tillverka sina egna granatkastare och raketer.

Räder mot statliga vägspärrar och vapendepåer utförs för att förse FSA med mycket av dess ammunition och nya vapen. FSA köper även vapen på den syriska svarta marknaden av vapensmugglare från grannländer och korrupta regeringstrogna krafter som säljer statliga vapen. Det har förekommit rapporter om att hela vapendepåer har erbjudits till försäljning, även om dessa erbjudanden avslogs på grund av rädsla för en eventuell fälla. FSA-kämpar kan också ibland köpa vapen direkt från arméns förrådsbaser, förutsatt att de har tillräckligt med pengar för att tillgodose regeringstrupperna som vaktar dem. Det har också rapporterats att FSA köper mycket av sina tunga vapen från irakiska vapensmugglare.

Överste Riad Asaad har bett det internationella samfundet att förse FSA med vapen för att lindra organisationens leveransbehov. Även om många nationer varit tveksamma att ge vapen av rädsla för att eskalera konflikten verkar organisationen ta emot några vapenleveranser utifrån. I april 2012 avlyssnade libanesiska marinen ett Sierra Leone-registrerat fartyg som hade en stor mängd vapen och ammunition som tros vara avsedd för den fria syriska armén. Några av vapnen var märkta Libyen.

Fria Syriska Armén, del 5

…läget för den fria syriska armén

Världen tittar på medan syrierna försöker skydda sig mot diktaturens mördare

Den fria syriska armén har verksamhet i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib, Aleppo), den centrala regionen (Homs, Hama och Rastan), söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal) och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dessa krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama, och omgivande områden), med nio eller fler bataljoner aktiva där.

Den fria armén använder gerillataktik när den kämpar och syftar inte till att ockupera terrängen när en kamp är över, men i slutet av 2011 hade stora delar av Syrien fallit under partiellt kontroll av Fria syriska armén. I slutet av 2011 inrättade FSA kontroll över ett antal städer och byar i Idlibprovinsen. Senare i januari 2012 lyckades Fria syriska armén ta kontroll över staden Zabadani i Damaskus- provinsen efter intensiva sammandrabbningar med reguljära trupper. Den 21 januari erövrade FSA tillfälligt staden Douma nära Damaskus.

Fria syriska armén kontrollerade även under tre månader omkring två tredjedelar av Homs, Syriens tredje största stad, enligt syriska militärer inne i staden. I januari föll en del av Damaskus förorter under partiell kontroll. Exempelvis föll staden Saqba, en östlig förort till Damaskus under oppositionens kontroll för en vecka tills FSA tvingades taktiskt retirera in i lokalbefolkningen efter ihållande kraftiga bombardemang av den syriska armén. I slutet av februari var staden Idlib under oppositionens kontroll med oppositionen flaggor i stadens centrum.

I maj bekräftade FN-övervakare rapporter i media om att stora delar av Syriens landsbygd och provinsiella städer var under de facto-kontroll från FSA eller saknar kontroll. Fria syriska armén har sagt att den bara har partiell kontroll över sina hållna områden, och att i öppen strid med den syriska armén var den i de flesta fall var oförmögen att hålla områdena. FSA:s mål var snarare att lossa regeringens kontroll över områden än att införa strikt kontroll av sina egna.

Under det syriska inbördeskriget, har många operationer utförts av Fria syriska armén. Verksamheten var blygsam efter dess bildande i slutet av juli 2011, men så småningom utvidgades den. FSA skulle växa i storlek, till cirka 20 000 i december, och uppskattningsvis 40 000 i juni 2012.

I oktober skulle FSA börja ta emot militärt stöd från Turkiet, som tillät rebellarmén att driva sitt högkvarter i landets södra Hatay-provinsen nära den syriska gränsen och sitt fältkommando inifrån Syrien. FSA startade ofta attacker i Syriens norra städer, medan de använde den turkiska sidan av gränsen som en säker zon och försörjningsväg.

Ett år efter dess bildande fick FSA kontroll över många städer nära den turkiska gränsen. FSA-soldater gjorde attacker över gränsen vid Syriens norra gräns. I september 2012 var större delen av Syriens norra gräns under FSA:s kontroll. Då flyttade FSA sin kommandocentral från södra Turkiet till upprorskontrollerat territorium i norra Syrien, där den fortsatte att leda verksamheten mot regeringskontrollerade städer och baser. FSA har genomfört stora operationer även i andra regioner, bland annat i och runt städerna Homs och Damaskus. I december 2012 hade rebellerna tagit cirka 60 procent av Syriens territorium.

Fria Syriska Armén, del 6

…fria syriska arméns kommandostruktur

 Huvudkommandot

Före september 2012 drev Fria syriska armén sin ledning och huvudkontor från Turkiets södra Hatay-provins nära den syriska gränsen med fältbefälhavare verksamma inom Syrien. I september 2012, meddelade FSA att man hade flyttat sitt huvudkontor till Idlibprovinsen inne i Syrien.

FSA:s formella ledare är dess Commander-in-Chief Överste Riad al-Asaad, men arméns effektive militäre ledare är dess stabschef brigadgeneral Salim Idris. Vid sidan av Salim Idris finns fem biträdande chefer för personal som är ansvariga för fem olika regioner i Syrien. Två av dessa biträdande chefer för personalen är Abdelbasset Tawil från Idlibs guvernörskap  och Abdelqader Saleh från Aleppos guvernörskap. Arméns strategiska planering och vapenanskaffning hanteras av dess militära råd.

Regionala ledningar

Den fria syriska armén har fältenheter placerade över hela landet. Fältenheterna är under direkt befäl av nio regionala befälhavare som är baserade i provinserna Homs, Hama, Idlib, Deir al-Zor, Damaskus, Aleppo och Latakia. De regionala befälhavarna inkluderar överste Qasim Saad al-Din som leder de militära operationerna i Homsprovinsen och överste Khaled al-Haboush som leder militära operationer i huvudstaden. De regionala befälhavarna är under direkt operativt befäl av överste Riad Asaad och håller konferenssamtal nästan dagligen. För intern kommunikation och drift verkar FSA ha ett omfattande internetbaserat kommunikationsnätverk som statens säkerhetstjänst har försökt att tränga igenom.

Fältenheter

Den fria syriska armén har antagit form och taktik av en gerillastridskraft. En typisk fältenhet såsom Tel Kalakh Martyrs’ Brigade räknar mellan 300 till 400 soldater som delas upp i stridande enheter på sex till 10 män. Varje människa i enheten är beväpnad med ett lätt vapen, såsom en AK-47 och kampenheten som helhet är utrustad med en RPG bärraket och en lätt kulspruta. Kommunikation inom bataljonensenheten utförs med walkie talkie. FSA-bataljonens enheter har ett nära samarbete med den lokala befolkningen och avhoppare från regeringsarmén ansluter sig normalt till enheter från regionen eller staden som de kommer från. FSA hör nära samman med ad hoc-aktivistiska nätverk och fungerar nära samman med de bildade civila råden. Runt viktiga befolkningscentra såsom Damaskus, Aleppo, Daraa och Hama, driver FSA militära råd som samordnar verksamheten i området.

Arméns ledning och kontroll utövas på en mängd olika sätt, bland annat mobiltelefoner, Voice over IP, e-post, kurirer och sociala medier. I november 2011 använde armén $ 2 miljoner för att förbättra kommunikationslänkar mellan oppositionella soldater i Syrien. Bashar al-Assad-regeringen beslagtog ett antal sofistikerade kommunikations-enheter från oppositionens kämpar, inklusive Thuraya mobila satellittjänster telefoner, mycket hög och extremt hög frekvens (VHF / UHF) enheter och Inmarsat mobila kommunikations-satellitsystem. I februari 2012 hade Qatar levererat armén 3 000 satellittelefoner. USA har också gett kommunikationsutrustning för att skapa en mer strukturerad armé.

Fria syriska arméns enheter är specialiserade på olika uppgifter. Enheter nära gränserna arbetar med logistik och transport av skadade soldater ut ur landet och även med transport av medicinsk utrustning, förnödenheter, material och vapen in i landet. Andra enheter såsom Farouq brigaderna, som är baserade i staden Homs, deltar i att skydda civila och avvärja den syriska armén. Farouq- brigaden är en av de mer aktiva av FSA:s bataljonsenheter. Den leds av löjtnant Abdul-Razzaq Tlass, brorson till förre försvarsministern Mustafa Tlass. Löjtnant Tlass var en av de första avhopparna och är en av huvudpersonerna i det syriska upproret. Hans enhet har 500-2000 soldater aktivt engagerade i den syriska armén i Homs och gjorde räder mot syriska kontrollstationer och kommandocentraler. I januari 2012 [uppdatering], hade armén runt 37 namngivna bataljonensenheter, varav 17-23 tycktes vara aktivt engagerade i strid.

Fria Syriska Armén, del 7

…det internationella stödet till fria syriska armén

Det libyska nationella övergångsrådet meddelade i november 2011 att det hade haft samtal med det syriska nationella rådet och övervägde att leverera vapen och frivilliga från den nationella befrielsearmén till fria syriska armén och att internationellt ingripande kanske bara var veckor bort. Enligt personer med kopplingar till det nationella rådet erbjöd libyerna pengar, vapen och utbildning för krafter lojala mot det syriska nationella rådet. I slutet av månaden rapporterades att minst 600 soldater i den nationella befrielsearmén från Libyen hade sänts för att stödja den fria syriska armén och hade kommit till Syrien via Turkiet.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan har försökt att ”odla en positiv relation med den regering som kan ta över Assads plats”.

I februari 2012 sade brittiske utrikesministern William Hague att Storbritannien var beredd att skicka avancerad kommunikationsutrustning till FSA för att hjälpa dem samordna sina styrkor, men nämnde inte vapenleveranser. En vecka senare rapporterade den saudiska tidningen Saudi Gazette att Gulfstaternas samarbetsråd tänkte erkänna Fria syriska armén ”som den enda och legitima representanten för det syriska folket”, med hänvisning till en icke namngiven Bahrain-tjänsteman som begärt anonymitet.

I slutet av februari 2012 var det omfattande prat från Gulfstaterna att beväpna Fria syriska armén. FSA:s ledarskap rapporterade dock i mars att den ännu inte hade fått några medel, vapen eller utrustning från någon regering trots den senaste tidens löften om att stödja deras väpnade kamp. I en intervju med Wall Street Journal, sade FSA:s ledare Riad Asaad att: ”Det finns inget praktiskt stöd från det internationella samfundet”, och att ”Det har allt varit prat”. Fria syriska armén planerar för att lita på sig själv och på razzior mot vapendepåer, men hoppades ändå på väpnat stöd utifrån.

Den 1 mars, förklarade Kuwaits parlament stöd för FSA. I mitten av maj hade, enligt oppositionsaktivister och utländska tjänstemän, FSA börjat få betydande ekonomiskt stöd från Persiska-vikens nationer för inköp av vapen.

I juli 2012, fick Syrian Support Group, en så kallad icke-statlig organisation baserad i Washington DC, klartecken från det amerikanska finansdepartementet att finansiera fria syriska armén.

Utländska stridande

Antalet utländska sunni-aktivister verksamma inom FSA är svårt att bedöma. I slutet av maj 2012, rapporterades det, enligt intervjuer med FSA-soldater, att 300 libaneser hade anslutit sig till FSA. Förekomsten av algerier, tunisier, jordanier och kämpar från Saudiarabien har också bekräftats. En ledare från FSA sade till en AFP-korrespondent att fem libyska stridande har dödats i sammandrabbningar med den syriska armén. Samma ledare, förnekade samtidigt förekomsten av många utländska soldater och sade att det finns få av olika nationaliteter. Peter Harling, från International Crisis Group, sade till AFP att andelen utländska soldater för närvarande är mycket liten, men kan växa efter att Saudiarabien och Qatar meddelade sitt stöd för att beväpna rebellerna.

Den kroatiske generalen Marinko Kresic bekräftade att det finns mellan 80 och 100 kroatiska legosoldater i åldrarna 40 till 60 som hjälper Fria syriska armén. De är veteraner från det kroatiska självständighetskriget (1991-1995) eller bosniska kriget (1992-95), men också sådana som kämpade som legosoldater i Irakkriget (2003-11), i libyska inbördeskriget, i tunisiska revolutionen och egyptiska revolutionen. Kresic uppgav att vissa tjänar som vakter och instruktörer medan andra dödar. Han uppgav också att de är mycket väl utbildade och att ”det är de som kommer förmodligen att döda snarare än att dödas”. Kresic uppgav att deras betalning är upp till 2 000 USD per dag på grund av ”rika utländska donatorer”. Han tillade också att majoriteten av de frivilliga som kommer från Balkan för att hjälpa FSA är serber och medborgare i Bosnien och Hercegovina. Källor nära Belgrads militära kretsar bekräftade att tidigare medlemmar i Kosovos befrielsearmé också hjälper FSA. De är mestadels instruktörer som tränar rebellerna främst för urbana strider och gerillakriget. Det första rapporterade dödsfallet av en medlem i Kosovos befrielsearmé tillkännagavs den 13 november. Naman Demoli, en tidigare medlem av UCK, dödades nära syrisk-turkiska gränsen.

Det finns dussintals frivilliga från Kuwait som kommit in från Turkiet som kämpar i FSA:s led. De frivilliga får syriska ID som en försiktighetsåtgärd i fall de arresteras, innan de beväpnas och skickas ut att slåss på olika platser i det oroliga landet.

Relationer med den politiska oppositionen

Den fria syriska armén stöder National Coalition of Syrian Revolutionary and Opposition Forces, en koalition av syriska oppositionsgrupper som skapades i november 2012 och som innehåller många SNC-medlemmar i sitt råd.

I början av december 2011 enades Fria syriska armén att samordna sin verksamhet med Syriska nationella rådet (SNC). Den 6 februari 2012, uttryckte Riad al-Asaad sin oro för SNC:s brist på politiskt och materiellt stöd till FSA och förklarade att om skillnaderna inte kunde lösas skulle FSA bryta sina förbindelser med SNC.

I slutet av februari 2012 inrättade det syriska nationella rådet en militär byrå för att övervaka militära operationer. Detta initiativ möttes med kritik från Fria syriska arméns ledare som sade att de inte hade informerats. Den avhoppade generalen Mustafa al-Sheikh skapade en liknande oenighet i armén när han etablerade en rivaliserande grupp som kallas högre militärrevolutionära rådet som avvisades av FSA:s ledarskap och fält-enheter. Tidigare har också muslimska brödraskapet försökt att ansluta FSA men ledarskapet förkastade deras försök. Överste Al Kurdi, vice ledare för FSA, avfärdade interna tvister och sa att trots meningsskiljaktigheter förblev oppositionen enad i sin väpnade kamp mot regeringen.

Fria Syriska Armén, del 8

…anklagelser om krigsförbrytelser

Hundratusentals flyr undan Assad-diktaturens terror

FSA har anklagats för att summariskt avrätta fångar som den menar är regeringssoldater eller shabiha samt människor som den anser är informatörer. En rebellbefälhavare i Damaskus sade att under månader hade hans enhet avrättat kanske 150 personer som ”militära rådet” hade funnit vara angivare. Han förklarade: ”Om en man är anklagad för att vara en informatör så döms han av det militära rådet. Antingen avrättas han eller frisläpps”.

Nadim Houry, en forskare för Human Rights Watch, hävdar att ”avsiktligt dödande av någon, även en shabiha, när han är utanför strid är en krigsförbrytelse, oavsett hur hemsk personen kan ha varit ”. Den 10 augusti 2012, visade en rapport att Human Rights Watch utredde rebellstyrkor för sådana mord. FSA för sin del uppgav att de skulle ställa de kämpar som hade genomfört mord inför rätta. Undersökningen bekräftades fem dagar senare när FN:s människorättsorgan anklagade oppositionen för att ha begått krigsförbrytelser, men inte i samma omfattning som regeringstrupperna.

Vittnen har också rapporterat att rebeller utför ”rättegång med grav” där en påstådd statlig soldat fick en rättegång bredvid en färdig grav och avrättades på platsen av medlemmar i FSA:s Amr bin al-Aas brigad. En rebell sade: ”Vi tog honom rätt till hans grav och efter att ha hört vittnen, sköt vi honom”.

Daoudbataljonen, som verkar i Jabal al-Zawiya området, har enligt uppgift använt tillfångatagna soldater i proxy-bombningar. Detta innebar att binda den infångade soldaten i en bil lastad med sprängämnen och tvinga honom att köra till en armé-kontrollpunkt där sprängämnen skulle distans-detoneras.

FN noterade några trovärdiga anklagelser om att rebellstyrkor, däribland FSA, rekryterar barn som soldater, trots FSA:s policy att inte rekrytera personer under 17 år. En rebell-befälhavare sade att hans 16-åriga son hade dött under strider mot regeringstrupper.

I en video upplagd på internet i början av augusti, meddelade en FSA-representant som svar på den internationella oron att FSA-enheter ska följa Genèvekonventionens riktlinjer för behandling av fångar och ska garantera dessa fångar mat, läkarvård och hålla områden från stridsområdena. Han bjöd också Röda Korset att inspektera deras fängelser. Den 8 augusti distribuerade FSA-befälhavare en 11-punkters uppförandekod undertecknad av massor av brigadbefälhavare och rebelledare. I den står det att alla kämpar måste ”respektera de mänskliga rättigheterna … våra toleranta religiösa principer och internationell människorättslagstiftning – samma mänskliga rättigheter som vi kämpar för idag”.

Följande är en tidslinje av påstådda krigsförbrytelser av FSA-inriktade grupper:

Den 22 maj 2012, kidnappade en FSA-brigad 11 libanesiska pilgrimer som kom från Iran. Fyra av dem dödades i ett luftanfall från det syriska flygvapnet och resten släpptes oskadda.

Den 20 juli 2012 sade Iraks vice inrikesminister, Adnan al-Assadi, att irakiska gränsvakter hade bevittnat hur FSA tog kontroll över en gränskontrollstation, kvarhöll en syrisk arméöverstelöjtnant och sedan bröt hans armar och ben innan de avrättade 22 syriska soldater.

Den 21 juli 2012, sade turkiska lastbilschaufförer att de hade fått sina lastbilar stulna av medlemmar i FSA när de tog en gränsstation. De sade att några av bilarna brändes och andra såldes tillbaka till sina förare efter att varorna plundrats.

Den 13 augusti 2012, dök en serie av tre videor upp som visar avrättningar av fångar, uppenbarligen av rebellstyrkor i Aleppoprovinsen. I en video har sex postanställda kastas ut från postbyggnaden i Al-Bab och dött. Enligt påståenden av FSA-soldater. De beväpnade männen hävdade att de var shabiha.

Den 9 september 2012 FSA exploderade en bilbomb nära al-Hayat sjukhus och Centralsjukhuset i Aleppo. Enligt syriska statliga medier har minst 30 människor dödats och mer än 64 skadats.  FSA hävdade att armén hade ockuperat sjukhusets byggnader och använde dem som bas.

Den 10 september 2012 avrättade FSA:s Hawks of Syria-brigad mer än 20 syriska soldater fångade i Hanano militärbas.

Den 2 november 2012 kidnappade FSA:s al-Siddiq-bataljon och avrättade den framstående syriska skådespelaren Mohammed Rafeh. De hävdade att han var medlem av shabiha och bar en pistol och militär-ID.

Fria Syriska Armén, del 9

…förhållandet till islamister

Den fria syriska armén slåss för demokrati i Syrien

Från och med december 2012 slåss vissa islamistiska eller jihadistgrupper mot regeringen i Syrien. Dessa grupper innefattar al-Nusra Fronten (med 6 000-10 000 frivilliga) och Ahrar al-Sham. De påstås ha kämpat tillsammans med sekulära rebellgrupper ett antal gånger. Vissa jihadister påstås också ha förenat sig med FSA-inriktade grupper.

Men vissa rebeller oroas över de extrema trosuppfattningar och den taktik som används av islamister. FSA har konsekvent fördömt al-Nusra Frontens användning av självmordsbomber. Det finns också oro mellan islamister och andra rebellgrupper. I vissa delar av Syrien, bevakar ”jihadister och sekulära rebellgrupper varandras militärbaser varsamt, osäkrar sina vapen när de passerar”. FSA- befälhavare anklagar islamisterna för ”kapningen av en revolution som började som ett uppror för att kräva ett demokratiskt system”. Intervjuer med FSA tyder på att toppbefälhavarna ser islamisterna som” ett hot mot stabiliteten efter regimförändring”. Ledaren för en rebellgrupp i Idlib-provinsen sade ”Vi slåss inte mot Bashar al-Assad för att gå från att leva under ett envälde till ett religiöst fängelse”. Några medlemmar av FSA tror att efter att Assad-regeringen har störtats, kommer nästa krig vara mellan FSA och islamisterna.

FSA-ledare har även ”allmänt fördömt uppkomsten av jihadgrupper”, många av dess fotfolk ”hävdar att de behöver all hjälp de kan få.” Abu Haidar, en syrisk FSA-samordnare i Aleppos Saif al-Dawla distrikt sade att islamistiska grupper ”har erfarna soldater som är som revolutionens elitkommando soldater … De är inte alla al-Qaida, många är bara volontärer som vill att Syrien ska befrias”. I mitten av 2012 sa Mohaimen al-Rumaid från syriska rebellfronten att USA bör kasta bort sin ovilja att beväpna oppositionen på grund av inblandning från islamister, eftersom dessa är bland de mest effektiva kämparna mot regeringen. Sameh al-Hamwi, en framstående aktivist vid Syriens gräns mot Turkiet, sade att rebellgruppernas bruk av islamistiska slagord och videor i jihadiststil är bara för att behaga sina Gulfanhängare och förnekade att islamism var den största strömningen inom oppositionen. En FSA-befälhavare har hävdat att deras kamp är en islamisk kamp mot en sekulär regering, med förbehållet att de kämpade för alla Syriens religioner och sekter: kristna, muslimer, alawiter, sunniter, druser, shia.

Enligt Vatikanens nyhetsbyrå Agenzia Fides har 90% av den kristna befolkningen i Homs, cirka 10.000 människor, fördrivits från sina hem av medlemmar i FSA:s Farouq-brigad. Vissa lokala kristna familjer bekräftade att de fördrevs från Homs eftersom de ”ansågs stå nära regimen”. Den katolska välgörenhetsorganisation Aid to the Church in Need stödde Agenzia Fides-rapporten, som anger att de kristna fruktade ”etnisk rensning” av militanta islamister. Jesuiter i Homs ifrågasatte orsaken till flykten, och sade att kristna inte utpekades specifikt, men flydde staden på eget initiativ på grund av den pågående konflikten. ​​Enligt kristna flyktingar i Libanon och medlemmar av Farouq brigaderna, intervjuad av David Enders av McClatchy Dagstidningar, hade kristna inte förföljts på grund av sin religion. Snarare hade Farouqbrigadernas fängslande av ett antal kristna med kopplingar till regimen, förmått vissa kristna att fly området.

I mitten av juni 2012 uppgav en rapport att i mars hade det olycksaliga ”Islamiska emiratet Homs” utropats av en libanesisk islamistisk radikal, al-Boustani, som utsåg sig själv till emir. Al-Boustani, enligt uppgift engagerade i kidnappning och mord, påstod sig samtidig föra jihad mot den syriska regeringen. ”Emiratet” varade bara några veckor. Slutligen avrättades Al-Boustani av en lokal FSA-brigad anklagad inte bara för att vara en förrädare mot den syriska oppositionen utan också en agent för den syriska regeringen. Al-Boustani hade tidigare varit en av ledarna för Fatah al-Islam.

I juli 2012 räddade FSA en brittisk och nederländsk fotograf från sina islamistiska kidnappare. Journalisterna, John Cantile och Jeroen Oerlemans, hölls gisslan i en vecka av islamister som anklagade dem för att arbeta för CIA. FSA stormade lägret och befriade journalisterna och skällde ut gisslantagarna. Oerlemans kommenterade: ”Om FSA verkar kämpa för demokrati, vill dessa utländska krigare inte något mer än att införa sharia i Syrien”. I augusti dödade Farouqbrigaderna ledaren för islamisterna som hade kidnappat journalisterna. En Farouq-brigadmedlem sade: ”Jihadisterna delar inte kampen mot regimen, eftersom de säger att vi är otrogna och de slåss inte tillsammans med otrogna”.

När USA betecknat al-Nusra Fronten som terrorgrupp i december 2012 kritiserade en FSA-ledare i Aleppo detta och en FSA-talesman i Aleppo sa ”Vi kanske inte delar samma tro som Jabhat al-Nusra, men vi kämpar mot samma fiende ”.

Även om syriska rebeller brukade uppfatta al-Nusra fronten som allierade, började i slutet av 2012 en tvist mellan FSA och al-Nusra att växa. En hel del av de civila och FSA-medlemmarna fruktar de strikt religiösa åsikterna hos al-Nusra och deras iver att införa sharialagar. En FSA-befälhavare sade enligt rapporten att ”Vi kommer att slåss mot dem på dag två efter Assads fall” och stoppade militärt samarbete med al-Nusra. Han anklagade också jihadister för att råna fabriker och annan statlig egendom och stoppa pengar i egen ficka. Andra rapporterade att al-Nusra-medlemmar hade krävt unga flickor som brudar i utbyte för sitt arbete som soldater och även hade förstört gravar på lokala kyrkogårdar på grund av att de ”är för anspråksfulla för islamiska traditioner”.

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Arbetarna tar kontroll över grekiskt metallföretag

Viomichaniki Metaleftiki är ett företag i Thessaloniki som tillverkar metallprodukter till byggnadsindustrin. Sedan maj 2011 betalar inte företaget sina anställda, ett sjuttiotal metallare. Ägaren har lämnat skutan och flytt till rikare nejder. Men arbetarna har ingen ort att fly till. Den enormt djupa ekonomiska krisen i Grekland, med en arbetslöshet kring 30 procent, betyder att varje arbetare som nås av bud om nedläggning saknar alla perspektiv på att kunna hitta ett nytt industrijobb. Horisonten är svart. Under den internationella arbetarrörelsens historia har ett svar från arbetares sida på en svart horisont varit att själva ta över produktionen, speciellt i situationer då ägaren abdikerat och lönerna uteblivit.

Vi minns de franska arbetarna vid klockfabriken Lip i Besançon som 1970 tog över företaget och mot alla odds drev det i egen regi under arbetarnas självstyre. Lip är bara ett exempel i en rad av många. Efter de jugoslaviska partisanernas seger över Hitlers armé utlöstes en våg av fabriksockupationer i Jugoslavien och ett system av arbetarnas självstyre över fabrikerna inrättades.

Arbetarnas självstyre över en fabrik kan sluta på olika sätt. Om aktionen förblir isolerad kan det i bästa fall leda till att företaget blir ett fungerande kooperativ. Men då tvingas arbetarna att spela enligt den kapitalistiska konkurrensens lagar och deras aktion öppnar inget fönster mot en ny värld. Men självorganisering och arbetarkontroll kan också få en egen dynamik och sprida sig till massor av företag och arbetsplatser. Då ställer rörelsen hela det etablerade ägandet av kapitalet och rätten att fritt disponera det ifråga. Kampen om makten i fabrikerna och i sin förlängning makten i samhället ställs på dagordningen.

I den deklaration som vi publicerar här under manar en stödkommitté till solidaritet med Vio.Me. och alla andra grupper av arbetare som tar saken i egna händer. En frisk fläkt av solidaritet med en liten anarkistisk underton.

 

Av Öppet initiativ till stöd och solidaritet med arbetarnas kamp på Vio.Me.

« Vi är de som knådar degen,

men vi har ändå inget bröd,

vi är de som bryter kolet,

ändå fryser vi, 

nu kommer vi för att ta över världen”

Tassos Livaditis (grekisk poet, 1922-1988)

Mitt i den djupaste krisen siktar arbetarna vid Vio.Me. mot exploateringens och ägandets hjärtpunkt. Medan arbetslösheten når 30 procent i Grekland, medan arbernas inkomster är noll, trötta och irriterade på pompösa fraser, löften och nya skatter, utan lön sedan maj 2011 och utan arbete eftersom ägarna övergett fabriken, har arbetarna på Vio.Me., efter ett beslut av ett stormöte, deklarerat sin beslutsamhet att inte bli offer för en permanent arbetslöshet och att i stället ta över fabriken och själva starta produktionen.

Kommuniké från de anställdas stormöte.

I oktober 2011 krävde de via ett offentligt förslag att få konstituera ett kooperativ som ges en laglig status liksom för de som följer. Samtidigt krävde de pengar nödvändiga för fabrikens drift. Det är pengar som i vilket fall tillhör dem eftersom det är de som producerar samhällets rikedomar. Den produktionsplan de utvecklat har endast mötts av likgiltighet från statens och den fackliga byråkratins sida. Men tvärtom mötts av entusiasm i de sociala rörelser som under det senaste halvåret spridit budskapet från Vio.Me. till hela samhället via bildandet av Öppna Initiativet för Solidaritet i Thessalonike följt av liknande initiativ i många andra städer.

Det är dags för arbetarkontroll över Vio.Me.

Arbetarna kan inte längre vänta på att den bankrutta staten förverkligar sina tomma löften om stöd. Inte ens nödhjälpen på 1 000 euro som utlovats av arbetsministern, Yannis Vroutsis, har  godkänts av finansministern, Yannis Stournaras, Det är hög tid att Vio.Me sätts i drift, inte under de gamla ägarnas ledning eller under nya ägare, men av arbetarna själva. Samma sak borde gälla alla andra fabriker som håller på att läggas ned, som förklaras i bankrutt eller som avskedar sina arbetare. Kampen kan inte förbli isolerad till Vio.Me. För att segra måste den spridas till alla fabriker och affärer som håller på att stängas.

Det är enbart genom bildandet av ett nätverk av självstyrda företag som Vio.me. kan blomstra och visa på vägen till en annorlunda organisation av produktionen och samhällsekonomin, utan exploatering, utan ojämlikhet och utan hierarkier.

De anställda protesterar.

Så medan fabrikerna stänger en efter en, medan antalet arbetslösa i Grekland närmar sig två miljoner och medan den stora majoriteten av befolkningen är dömd till fattigdom och misär av koalitionsregeringen mellan PASOK, Ny Demokrati och Demokratiska Vänstern, är kraven på arbetarkontroll över fabrikerna det enda förnuftiga svaret på den katastrof vi ställs dagligen inför. Det är det enda svaret på arbetslösheten. Därför är kampen på Vio.Me. allas kamp.

Vi manar alla arbetande, arbetslösa liksom alla som drabbas av krisen att göra gemensam sak med arbetarna på Vio.Me. och stödja dem i deras ansträngning att i praktiken visa att arbetarna kan producera utan ägare.

Vi kallar till deltagande i en solidaritetsmarsch över hela landet med en kulmen av tre dagars kamp i Thessalonike. Vi manar alla att ansluta sig till kampen och att organisera den egna kampen på arbetsplatserna, under ett direkt demokratisk funktionssätt utan byråkrater. Vi manar också alla att delta i en politisk generalstrejk som kan köra på porten alla de som krossar våra liv.

Allt detta kommer att bidra till etableringen av en arbetarkontroll över fabrikerna och den samlade produktionen och till att organisera ekonomin och samhället som vi vill, ett samhälle utan kapitalister.

Nu är det Vio.Me:s tid. Nu sätter vi oss i arbete! Bred väg för de arbetandes generaliserade självstyre! Bred väg för ett samhälle utan kapitalister!

Översättning: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

”Ska vi sjunga Mozart och Beethoven – när vi begraver våra döda?”

 -Ned med tyrannerna av alla färger !

Så lyder stridsropet som en av ledarna för Rättvisepartiet Socialisterna, Arne Johansson, höjer i en artikel som är riktad mot Kildén&Åsman, det vill säga vår blogg. Hans artikel är en fortsättning på den debatt som redan förts mellan oss och som publicerats här på bloggen och av Arne Johansson i veckotidningen Offensiv. Senare fortsatte debatten med Vart går Syrien  av AJ och vårt svar. Men över till nutid.

-Ner med tyrannerna…

Ja, vilken underbar paroll. Överallt där det råder diktatur reser sig så småningom förtryckta människor och höjer ropet –Ned med tyranniet. Den arabiska revolutionen är ett skolboksexempel på hur decennier av despoti plötsligt blir för mycket för de som dagligen tvingas leva på knä.

Problemet för Arne Johansson och hans Rättviseparti är att i Syrien finns det bara tyranner. Därav knorren ”av alla färger” i rubriken till hans artikel. Rubriken är ett citat från en person i Syrien som AJ instämmer i eftersom han valt det till rubrik. Debatten började i höstas då AJ beskrev situationen i Syrien som ett ”reaktionärt krig” där socialister inte kan stödja någon sida. Det är huvudfrågan som den här debatten handlar om.

Men innan vi går vidare med huvudproblemet ska vi bemöta några påståenden av AJ som inte kan betecknas som annat än medvetna vinklingar för att inte säga förvanskningar. Vi väger orden. Det handlar inte om missförstånd eller okunskap om vad vi skrivit.

Först säger AJ att vi ”direkt urskuldat” salafismen och jihadismen i Syrien, det vill säga ”urskuldat” al-Nusrafrontens politiskt/religiösa agenda. AJ vet att det är en vinkling i syfte att måla ut oss som ”okritiska” och naiva inför den grymma verkligheten i Syrien. Tyvärr för AJ finns det svart på vitt:

Al Nusrafronten har en agenda med en teokratisk stat som mål.

”Tyvärr är det de salafistiska jihadisterna som är bäst beväpnade eftersom de får direkthjälp från Qatar och Saudiarabien. De är enligt alla uppgifter ännu en liten minoritet bland rebellerna. Men om resten av upproret sätts på dropp kommer fundamentalisternas inflytande att öka. Ett makabert resultat av en politik där stater som säger sig stödja upproret vägrar att ge de som gör uppror de vapen de behöver med argument att ’de kanske hamnar i fel händer”, skrev vi den 30 juli 2012.

”Antalet utländska jihadister i Syrien sägs vara kring 1 000. Om den inhemska oppositionen inte får den hjälp den behöver riskerar dessa revolutionens dödgrävare att stärka sitt inflytande” skrev vi den 12 december 2012

Kan det bli mycket tydligare än så? ”Revolutionens dödgrävare”, är naturligtvis rätta beteckningen på de som vill ersätta en familjediktatur med en religiös diktatur. Utöver dessa citat kan alla konsultera det femtiotal texter vi publicerat på K&Å i vilka vi vid flera tillfällen påpekat att de fundamentalistiska grupperna, som al-Nusra, inte har FRIHET som mål utan en teokratisk diktatur. Att vi sakligt konstaterar att de bättre beväpnade salafisterna dragit till sig ungdomar som inte nödvändigtvis ställer sig bakom deras religiösa agenda tar AJ som bevis för att vi ”direkt urskuldar” salafisternas politik. Han glömmer bort att han själv tidigare citerat the Guardians reporter Gaith Abdul-Ahad från Deir el-Zour som beskrev samma fenomen.

För det andra säger AJ att vi ”inte haft ett enda vettigt ord” att säga om kurdernas situation och status som minoritet. Liksom i förra punkten finns det svart på vitt:

”Den kurdiska minoriteten i norra Syrien har i stort sett inrett självstyre och tagit den militära kontrollen sedan armén övergett hela regionen. Situationen är därför explosiv. Regimen i Ankara som ser rött så fort ordet Kurdistan uttalas hotar att ingripa militärt på den syriska sidan om kurderna skapar ett självständigt syriskt Kurdistan. Samtidigt har SNC i Ankara och enskilda chefer i FSA visat upp en storebrorattityd mot kurderna. Deras krav som nationell minoritet måste naturligtvis respekteras, speciellt om revolutionen ska kunna räkna med kurdernas stöd i kampen mot diktaturen.” skrev vi 9 augusti 2012 och fortsatte: ”Kurderna har tagit över sin region i nordost och tar avstånd från regimen samtidigt som de med rätta intar en avvaktande attityd till SNC i Ankara som inte vill medge kurdernas nationella rättigheter.”
Det är möjligt att AJ tycker detta inte är vettigt. Men själv har han hittills bara sagt en sak om situationen i syriska Kurdistan och då hamnade han helt fel. I en tidigare artikel skrev AJ nämligen att kurderna satt upp demokratiskt valda självförsvarsorganisationer och att de till skillnad från banditerna i FSA var ett vackert exempel att följa. Problemet var bara att AJ förväxlade en demokratiskt vald folkmilis med partiet PYD: s väpnade milis YPG. Det misstaget har han inget att säga om nu. Glömt och lagt åt sidan. I stället fortsätter han att missta sig vad gäller situationen i den kurdiska regionen. Det är sant som AJ skriver att alla syrisk-kurdiska partier skapade Kurdish National Council. Men AJ verkar inte känna till att sedan bildandet av KNC i juli 2012 har flera partier i KNC anklagat PYD/YPG för att bryta avtalet och bara se till egna intressen. Det har dessutom bildats kurdiska brigader inom FSA av avhoppade kurdiska soldater som ser kampen mot diktaturen som viktigast.

Bilden visar enhet ur den kurdiska milisen YPG, som inte alla stöder: se länk

Men tillbaka till huvudproblemet. Vad kan vi som socialister stödja i Syrien, eller i Libyen då det begav sig? För Arne Johansson och Rättvisepartiet finns det inget att stödja. Det är ett reaktionärt krig. Det enda hopp AJ ser är att ”visst kan det fortfarande finnas fickor av progressiva element” bland de som kämpat och det är till en ” revolt bland dem mot alla falska ledare” som vi ska ställa vårt hopp.

Bilden är klar. Vid sidan av eventuella ”fickor”, vars existens AJ verkar tveka om, är det nattsvart. De tiotusentals avhoppade soldater och civila som tagit till vapen och organiserat sig i FSA:s brigader strider på en reaktionär sida av upproret – mot Assadregimens reaktionära sida. Vilka skilda klassintressen som kommer till uttryck i detta krig mellan reaktionärer får vi inte veta av AJ. Men eftersom det bara är reaktionärer blir enligt AJ den rätta attityden att två sina händer och hoppas på existensen av radikala fickor som kan följa AJ:s mall för hur en äkta, ren och vacker revolution ska gå till.

 

En liten ficka av folkligt självstyre

Den här debatten visar på viktiga problem i förståelsen av vad som sker i den arabiska revolutionen, till att börja med vilken typ av revolution som pågår. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte är socialistiska revolutioner som startade i december 2010 i Sidi Bouzid och som sedan spridit sig till stora delar av den arabiska världen.  För socialister hade det naturligtvis varit fantastiskt om avsparken i Sidi Bouzid lett till kamp för socialismen. Men nu får vi hålla oss till vad som sker på marken, ta ställning till de aktuella upproren mot despoti och förtryck. Önskelistan bör vi lägga åt sidan. Vad vi vill ska ske ändrar inte den verklighet vi står inför.

Ett år av revolution firas i Sidi Bouzid. I bakgrunden porträtt av Mohamed Bouazizi.

En bättre beskrivning är nog att det handlar om revolutioner mot diktaturer som i årtionden varit intimt allierade med imperialismen, främst den amerikanska; revolutioner som i praktiken ställer sig uppgiften att införa borgerligt demokratiska styren, att upprätta (och i vissa fall återupprätta) demokratiska fri- och rättigheter, som varit helt frånvarande i decennier i Libyen och Syrien och kraftigt beskurna i Tunisien och Egypten.

Det förklarar också den sociala sammansättningen av revolutionerna. Vid sidan av Tunisien och delvis Egypten har arbetarklasserna som självständig politisk kraft inte deltagit i upproren. Upproren, inklusive i Tunisien, inkluderade hela samhället, alltifrån industriarbetare, lantarbetare och utblottade på landsbygden, småhandlare, småborgare, intellektuella och studenter, arbetslösa ungdomar och städernas utstötta, advokater och läkare, ja till och med delar av den välbärgade borgarklassen. Det var ingen tillfällighet att den tändande gnistan i Tunisien slogs an mot den sociala flintan av en utarmad ambulerande grönsaksförsäljare.

I Libyen var det ännu tydligare än i Syrien. På grund av Khaddafis politik utgjordes huvuddelen av den manuella arbetskraften av utlänningar, framför allt egyptier. Den libyska arbetarklassen spelade ingen självständig roll alls i störtandet av Khaddafis regim. Ändå krossades den statsapparat som Khaddafi byggt upp runt sin egen klan och i dag konsolideras demokratiska fri- och rättigheter i Libyen, trots alla problem som fortfarande finns och trots allt struntprat i vissa kretsar, som att exempelvis al-Qaida styr i Tripoli å Obamas vägnar. För första gången sedan 1969 är pressen fri, fackliga organisationer och politiska partier bildas, film, kultur och andra civila aktiviteter frodas.

I dag kan folket i Libyen öppet kräva sina rättigheter.

Om vi ser tillbaka på vad Rättvisepartiet skrev om utvecklingen i Libyen slås vi av likheten i analysen av Syrien. Då gav också RS råd om vad revolutionärer borde göra i Libyen utan någon kontakt med vad som verkligen skedde. Sedan segern över diktaturen har Rättvisepartiet inget haft att säga om situationen i Libyen. Det verkar vara en vana för dem och deras internationella organisation CWI att inte korrigera gamla positioner utan bara låta dem falla i glömska, som exempelvis CWI:s analys av Syrien och Irak som ”arbetarstater” efter Baathpartiernas maktövertagande i respektive länder.

I den syriska revolutionen intar AJ, RS och moderorganisationen CWI samma attityd. ”Det finns inget att stödja”. I stället öppnar AJ sin marxistiska verktygslåda och plockar fram de brännjärn som finns i lager: arbetarråd, klassens självständighet, arbetarnas självförsvar, och andra former för klassisk ”leninism” utan att ens se till de kampformer som revolutionen tagit sig i Syrien, exempelvis de otaliga former för självorganisering och självförvaltning som de lokala samordningskommittéerna, LCC, representerar. För AJ är allt detta redan dött för länge sedan, kvar finns bara ”reaktionärer” och enstaka ”fickor” av radikaler som vi inget vet om men som han hoppas existerar.

AJ och RS ställer den reellt existerande kampen i Syrien mot en idealbild av hur det borde vara, helst en ny variant av den ryska revolutionen. Eller egentligen myten om den ryska revolutionen. För det finns en utbredd mytbildning om den socialistiska revolutionen som en ren och fin tillställning utan överdrifter, misstag och reaktionära handlingar.

Den ryska revolutionen segrade mot alla odds. På vägen till seger begicks många grova misstag och övergrepp.

”En revolution ger ett monolitiskt intryck bara på avstånd. Vid en närmare titt kan den jämföras vid en störtflod som våldsamt sveper med sig samtidigt det bästa och det värsta och nödvändigtvis drar med sig några verkligt kontrarevolutionära strömningar. Den är av nöden tvungen att ta upp den gamla regimens slitna vapen och det är tveeggade vapen.” Dessa kloka ord hittar vi i revolutionären Victor Serges memoarer. Det är en idé om revolutioners våldsamma, komplexa karaktär som passar in i Lenins ord att de som letar efter en ”ren” revolution aldrig kommer att uppleva den.

Så är det naturligtvis också i Syrien där hela samhället dragits in i kampen och där ledningen för revolutionen inte ligger i händerna på revolutionära partier med en socialistisk ideologi. Människorna går in i en revolution med det ideologiska, religiösa och moraliska bagage som de skaffat sig under livet. Ska vi ställa krav på dem att först bli sekulära innan vi ger den arabiska revolutionen vårt stöd?

-Vad vill ni att vi ska göra för att få ert stöd. Sjunga Mozart och Beethoven när vi begraver våra döda, frågade en man i Homs.

Begravning i Homs

Det finns mycket mer att säga om Rättvisepartiet Socialisternas hållning till den arabiska revolutionen och då speciellt kampen i Syrien. Bland annat problemet med rebellmilisernas beväpning. AJ anklagar oss för att ”vädja till USA och västmakterna om mer vapen”. Vi tar oss inte rätten att fördöma FSA för att de accepterar vapenhjälp från var än den må komma.

Utifrån sin analys borde AJ kräva en strikt applikation av vapenembargot, en total torrläggning av vapenhjälpen till FSA. Men det gör han inte. Man kan undra varför. Varför inte löpa hela linan ut, eftersom det handlar om reaktionärer mot reaktionärer?

Det finns redan på internationell nivå en alldeles utmärkt kritik av CWI:s (och därmed AJ:s/RS:s) ståndpunkter som ni kan konsultera på länken här ovan. Så därför avslutar vi här vårt inlägg.

Det är möjligt att vi kommer att behöva föra debatten vidare med RS och kamrater inom Socialistiska Partiet med liknande syn som RS. Men det får ändå komma i andra hand jämfört med behovet att följa vad som sker i Syrien, skriva vad vi själva anser och översätta dokument av syriska aktivister.

Kilden&Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hur ni svek Syrien!

Ett besviket rop i mörkret. Texten här under är skriven av en syrisk man som nu bor i Maryland efter att han tvingats fly med sin familj från sitt hemland. Ammar Abdulhamid ger uttryck åt de känslor av svek och att vara övergiven som många syrier känner. Varför har omvärlden varit så passiv inför despotens massaker på sitt eget folk? Texten anklagar världens regeringar för att ha vänt det syriska folket ryggen. Men den kunde lika gärna vara riktad mot de som kallar sig vänster och som mer eller mindre öppet stöder dikaturen i Damaskus under krystade förevändningar om salafisters deltagande i det väpnade upproret.

 

”Hur ni svek Syrien !

 Låt mig berätta hur ni svek Syrien. Ni svek henne då rörelsen för demokratiska förändringar ännu var fredlig. Ni lät Assad våldta henne och döda hennes barn. Ni vände hennes barn ryggen när de skyndade till hennes hjälp medan ni låtsades inget veta. Ni yttrade ord av sympati och uppmuntran, sände några filtar och tält till folket som var oskyddade mot inte bara vädrets makter utan också mot granater och Mig-plan. Ni band hennes öde till en geostrategisk agenda som ligger utanför hennes kontroll och intressen. Ni lät hennes legitima aspirationer och hennes så mänskliga och humanitära behov hamna sist på en lång lista av objektiv. Vad väntar ni er nu av henne? Ska ni säga att hon har fel i att hata er? Ska ni ställa henne till ansvar om hon faller samman? Tror ni verkligen att hon bryr sig längre?”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vad döljer sig bakom Malis sanddyner?

François Hollande kom, sågs och segrade –kanske. Det råder ingen tvekan om att Frankrikes president togs emot med jubel av befolkningen i Timbuktu efter att franska trupper drivit de islamistiska miliserna på flykten.

Hollandes ”folkbad” på centrala torget i Timbuktu

Glädjen i Timbuktu och andra städer i norra Mali är fullt förståelig, men kan ändå bli kortvarig. Efter detaljerade rapporter om islamisternas religiösa terror mot den svarta befolkningen är mottagandet av Hollande inget att undra över. Det är inte nödvändigt att gå in i detaljer om det barbari som de utsattes för. Det är redan väldokumenterat.

Däremot finns det anledning att höja blicken utöver de oändliga sanddyner som sträcker ut sig över en yta dubbelt så stor som Hollandes hemland. Redan nu står det klart att de väpnade islamisterna i de tre grupper det främst handlar om har dragit sig tillbaka till områden som de känner utan och innan. Problemen för den franska militären är inte militära utan politiska. Hur ska dessa enorma områden och enstaka städer kunna kontrolleras efter att de franska trupperna dragits tillbaka? Regeringen i Bamako är oduglig och den maliska armén i det närmaste i upplösning och utan kommandostruktur sedan kuppen i mars 2012.

Men innan andra frågor och problem dryftas är det nödvändigt att fråga sig vad François Hollande har för syfte med sin militära insats, vilka intressen som han i första hand värnar om. Utan att bli vulgärmaterialist räcker det med att uttala ordet uran så går ekvationen ihop. Södra Mali är också rikt på guld, bauxit och andra råvaror. Men uran är nyckeln. Frankrike har flest kärnkraftverk i Europa och får råvaran uran från det franska bolaget Arevas brytningar i Malis grannland Niger. När de islamistiska trupperna bröt igenom den maliska arméns ”motstånd” låg vägen öppen till huvudstaden Bamako. Det var ett direkt hot mot Frankrikes materiella intressen i landet, mot de fem tusen franska medborgarna i landet och uranbrytningen i Niger.

Hollande försvarar den franska imperialismens intressen i Mali

Rent formellt svarade Hollande på en direkt begäran om hjälp från den tillförordade presidenten Traoré vilket gjorde att Frankrike kunde räkna med FN:s godkännande. Men i praktiken innebar det att ingripandet räddade en regim som var på fallrepet. De lägre officerarna i Bamakos regementen lydde inte under generalerna och stora grupper ungdomar i Bamako var beredda att börja demonstrationer mot presidenten i samma ögonblick som Hollande satte in sitt flyg. På en natt ändrades situationen. Den franska insatsen togs emot med jubel och president Traoré räddades, (tillfälligt?) kvar vid makten, utan att bejublas vid ett framträdande i Bamako tillsammans med François Hollande.

Det var inte så länge sedan som Mali hölls upp som ett demokratiskt föredöme i de diplomatiska salongerna. I maj 2002 vann den före detta generalen Amadou Toumani Touré, kallad ATT, presidentvalet och det verkliga förfallet började. I den processen spelar de islamistiska grupperna i norr en avgörande roll, men inte den man kanske kan tänka sig. För det handlar om en härva av mutor till presidenten med omgivning, i utbyte mot fria händer för islamisternas smuggling av narkotika, cigaretter och gisslantagande.

ATT tillsammans med Sarkozy som underhöll intima band med mutkolven

I början av 2003 ombildas en av de algeriska islamistgrupperna som drivits på flykten av den algeriska armén. I Mali bytte den namn till Al Qaida i Islamska Maghreb, AQIM, och startade en karriär inom branschen för gisslantagande. På några år lyckades de få ihop mer än 200 miljoner dollar i utbyte mot 50 personer av vilka de flesta kidnappats i Niger och förts till Mali för kohandel med regimen i Bamako. De håller fortfarande sju franska medborgare som gisslan och har krävt 130 miljoner euro i lösen. I Mali använde AQIM en del av lösenpengarna till att köpa presidentens och höga militärers ”goda vilja”. Pengar i utbyte mot total rörelsefrihet i norra Mali. För eliten i Bamako var det ett fint arrangemang eftersom de islamistiska grupperna gick emot tuaregernas flera decennier långa kamp för självstyre.

Tuaregerna utgöra bara fyra procent av Malis befolkning på närmare sjutton miljoner personer. Även i norra Mali är tuaregerna en minoritet men på grund av deras speciella plats i samhället som ”ökenfolk” har det alltid rått en konflikt mellan det svarta södra Mali och den ”ljusare” norra delen. Landet har inget sammanhållande kitt eftersom det är resultatet av pennstreck på en karta under konferensen i Berlin 1885 mellan Europas kolonialmakter.

I Berlin 1885 gjorde Europas furstar och kungar upp om Afrikas kolonier.

Som ökenfolk har de tjänat sitt levebröd ur två källor, boskap och som organisatör av karavanhandel från Afrikas västkust, genom Saharas öknar och upp till Medelhavets kuster i Nordafrika och Mellanöstern. Där ligger också en tragisk historia som sedan dess alltid förmörkat tuaregernas relation med den svarta befolkningen söder om Sahara. Tuaregerna skötte till stor del slavtransporterna genom Sahara och mycket av de rikedomar som samlades i bland annat Timbuktu kom från slavhandeln. I södra Mali har den svarta befolkningen bevarat de mörka minnena från den tiden i det kollektiva medvetandet.

Den moderna handel som nu följer de gamla slavlederna är av en annan natur men också den en källa till stora inkomster för olika grupper i norra Mali. Kokain och cigaretter är dagens melodi. Latinamerikas narkokungar skeppar kokain till hamnar på Västafrikas kust, främst Guinea-Bissau. Transporterna genom Sahara till Medelhavet sköts av lokalbefolkning som känner öknen som sin egen ficka.

För de islamistiska grupperna har smuggling av cigaretter blivit en stor inkomstkälla vid sidan av gisslantagande. Det är en hantering som jämfört med kokainhandeln anses som oförarglig i Washington och Paris men det handlar om miljardbelopp som omsätts och därmed miljoner och åter miljoner dollar till islamistgrupperna och tuaregerna för deras hjälp med transporterna. Ledaren för islamisterna som attackerade gasanläggningen i Algeriet kallades inte Mister Marlboro av en slump.

Moktar Belmoktar , alias Mister Marlboro

Cigaretterna transporteras på samma gamla leder som kokainet. Dels handlar det om falskfabrikat från Kina och Vietnam och resten består av de stora tobaksbolagens mindre kända märken. Enbart i norra Afrika beräknas folket röka 170 miljarder cigaretter om året, vilket jag inte tvivlar på efter att ha sett hur det kedjeröks i exempelvis Marocko och Tunisien. De stora tobaksjättarna, British American Tobacco och RJ Reynolds säger att de inte göder smugglingen via Sahara och skyller på de mellanhänder som de överlåter distributionen till. Men det är uppenbart att de inte har något egenintresse av att själva ta hand om distributionen fram till försäljningsställena. De tjänar stora pengar på att deras andrahandsmärken avsätts på en mindre ”kräsen” marknad i Afrika.

Tuaregernas försvar av den egna livsstilen och självstyre går långt tillbaka. Redan 1961 gjorde de uppror mot regimen i Bamako och 1992 upprepades samma scenario. Men i båda fallen slutade det med nederlag. Ingen regim i omgivningen accepterar idén att tuaregerna ska ha mer självbestämmande för att inte tala om en egen stat. Som folk finns tuaregerna i alla stater i södra Sahara och en ny stat skulle enligt dessa regimer destabilisera hela regionen. Det verkar vara svaga ursäkter för större självstyre för tuaregerna. Ett mer berättigat argument mot bildandet av en tuaregstat är i så fall att tuaregerna är en minoritet även i norra Mali. Där bor också andra etniska grupper, bland annat Songhai, Fulani och araber.

Kvinnor ur minoriteten Songhai på bröllopsfest.

Smuggling och handel har alltså en lång tradition i regionen och som inkomstkälla för tuaregerna. Men i och med president Tourés tillträde till makten 2002 blir norra Mali också en grogrund för en allt radikalare islam i form av grupperingen Ansar al-Dine som har sin sociala bas bland delar av tuaregbefolkningen. Vad som kallas AQIM är däremot en böld på den radikala islamismen i norra Mali. De har ingen social bas och innehåller rekryter från alla hörn av Afrika och även från Pakistan, Mellanöstern och enstaka nordamerikaner och européer. På grund av områdets enorma yta och en allians med Ansar al-Dine och islamistgruppen Majao i Gao-området (som s, har AQIM kunnat hitta en skyddad och lukrativ tillvaro i norra Mali. Kidnappade européer ”fritogs” av president ATT som paraderade med dem på presidentpalatsets trappa inför pressen medan AQIM fick full rörelsefrihet i utbyte mot en del av lösensummorna.

Det var Khaddafis fall som accelererade den politiska krisen. Hundratals, kanske flera tusen, tuareger som varit i Khaddafis sold återvände till Mali på stulna terrängbilar och beväpnade till tänderna. I januari 2012 började den tuaregiska fronten MNLA, stärkta av Khaddafis legoknecktar, ett uppror i nordligaste delen av landet och det visade sig snabbt att de cirka tre tusen soldater som fanns på plats saknade all vilja till strid. Efter en massaker på flera dussin soldater i garnisonen Augelhok föll regimens armé i norr totalt samman efter att bland annat utbildade ”elitförband” med tuaregiska officerare anslöt sig till MNLA. På nolltid hade MNLA tillsammans med Ansar al-Dine och AQIM (som båda anslöt sig till upproret) drivit ut den maliska armén och utropat den självständiga staten Azawad.

Milis ur MNLA flaggar för ett självständigt Azawad

Den omedelbara reaktionen i Bamako kom i form av en militärkupp ledd av den unge kaptenen Amadou Sanogo den 21 mars 2012. De lägre officerarna i den i upplösning stadda armén såg det som en nationell skam att de upproriska tuaregerna kunde knäcka armén på närmast nolltid. Bara ett par veckor senare tvingades den unge kaptenen lämna presidentposten efter hårda påtryckningar från Washington och Paris samt tuffa sanktioner från alla grannstater som avskyr idén om mer frihet för regionens tuareger och andra ökenfolk.

I norr tappade samtidigt MNLA hela kakan, som stals från dem av de salafistiska grupper de hade gått i allians med. Det ligger något tragiskt över den nationella tuaregiska rörelsen. Den lyckas alltid välja partners som leder till nederlag. Eller tjäna någons intressen som Khaddafis. Ansar al-Dine och AQIM hade inget intresse alls av att utropa en egen stat. AQIMs agenda är inte nationalistisk utan religiös gangsterism i ett område de kan simma fritt i som fisken. MNLA drevs snabbt bort från alla städer de erövrat i norr och den religiösa terrorn mot lokalbefolkningen, speciellt den svarta, startade och utvecklades till vad vi nu känner till via reportage från de städer som fransmännen tagit tillbaka från islamisterna.

François Hollande med Dioncounda Traoré i Bamako den 2 februari.

Efter det jublande mottagandet av François Hollande och de snabba militära framryckningarna kan det synas som att den franske presidenten snart kan dra tillbaka sina trupper, utropa ”mission accomplished” och lämna kontrollen över norra Mali i regimens hand. Men alla andra scenarion än det är mer troliga. Den korrupta och paralyserade regimen tillsammans med en armé i förfall är totalt oförmögen att kontrollera en minsta sanddyn i norr. Armén som sägs vara kapabel att mobilisera kanske 1 500 av sina 14 000 soldater saknar också utrustning. Flygvapnet har två gamla Mig-21 som står i Bamako. Plan som piloterna vägrar sätta sig i av säkerhetsskäl. Utöver det har den också tillgång till ett tre gamla ukrainska helikoptrar som skrämmer vettet ur ….piloterna.

Dessutom finns det en stor risk att maliska soldater om de släpps fria i norr kommer att begå hämndaktioner mot den tuaregiska minoriteten som de ser som ansvariga för debaclet i norr. Rapporter om övergrepp och plundringar i Diabali och Timbuktu har redan nått media och Amnesty International. Trots de franska truppernas närvaro med order att till varje pris undvika just detta. Hur ska det då inte bli om de maliska trupperna ensamma får sköta kontakten med lokalbefolkningen.

I Paris inser den högsta ledningen naturligtvis att det inte finns någon rent militär lösning på problemen i norra Mali. Det är inte ett militärt problem utan ett etniskt/politiskt problem alltsedan kolonialtidens dagar. Hollandes bombasmer om ”krig mot terrorismen” passar väldigt illa in i situationen i Mali eftersom den enda lösningen ligger i att socialt, ekonomiskt och nationellt gå den tuaregiska minoriteten (och andra) till mötes i ärliga förhandlingar. Det skulle också vara det hårdaste slaget som går att dela ut mot AQIM och de andra salafisterna som saknar en verklig social bas i regionen. Men Hollande kunde väl inte hålla sig med tanke på de rubriker om en ”beslutsam chef i krig” som hans snabbesök i Mali ledde till.

Som krigschef kan Hollande hoppas bättra på sin image i Frankrike

Så för att svara på vad som döljer sig bakom Malis sanddyner kan vi sammanfatta i några punkter:

-Hollandes beslut att ingripa militärt dikterades av Frankrikes materiella och politiska intressen i Mali och Niger som var direkt hotade av de islamistiska styrkornas ohindrade framryckning mot huvudstaden Bamako. Det är inte ett projekt för att lägga fingrarna på nya råvarukällor och politiskt inflytande i Centralafrika utan ett försvar av redan existerande inflytande och kontroll.

-Den sittande regimen i Bamako blir därmed Hollandes skyddsling, något Paris förmodligen med lättnad hade undvikit om det inte handlat om ett akutläge. I Paris är man medveten om regimens ruttenhet in i märgen.

-Nu måste i stället Paris ställa in sig på att självt och via ombud i grannstaterna garantera en långvarig militär närvaro för att hindra de islamistiska grupperna från att på nytt ta över städer i norr.

-Den lokala befolkningen i städer som Konna, Diabali, Timbuktu, Gao och Kidal är befriade från islamisternas dårskap i form av stening, stympning, förbud mot radio, teve, dans, rökning och andra ”depraverade” former av västligt inflytande. Man kan knappast anklaga dem för att därmed vara den franska imperialismens lakejer. Det vill säga anklaga dem för att ha tagit emot hjälp av imperialismen för att bli fri från terrorn och, som vissa redan sagt, att de borde ha befriat sig själva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Segra eller dö

-Vi vill inte höra fler löften som inte hålls, för tiden är inte på vår sida och en fortsatt utdragen konflikt kan leda till katastrof för  regionen och för världen.

Orden är Riad Seïfs, vice president i den nationella syriska koalitionen. De sammanfattar det mycket delikata, kanske rent av förtvivlade läge, som den syriska revolutionen befinner sig i.

Efter bombningar i Homs 7 oktober 2012

De senaste dagarna har media rapporterat om en mer självsäker Bachar Assad, som säger att han kan krossa oppositionen inom 14 dagar om det inte vore för Turkiets stöd till oppositionen. Det är naturligtvis nonsens. Men ändå speglar det en mycket allvarlig situation som oppositionen kämpar med –de saknar adekvata vapen och till och med vanlig ammunition till handeldvapnen. Fortfarande kan Assads ryska Migplan ohotat utföra sina flygräder mot civila stadsedelar, brödköer och alla andra mål som generalerna verkar prioritera.

Allt prat om ”omfattande vapenhjälp” till de kämpande rebellerna är inget annat än just prat. Tyvärr är det ett prat som också förs vidare av en betydande del av den europeiska vänstern, eller vad som kallar sig för vänster. En vänster som med sitt stöd först till Khaddafi och nu till Assad är på väg ut i en politisk terräng där stöd till folk som gör uppror inte längre är en absolut prioritet. Var deras politiska resa kommer att sluta återstår att se. Men vi tror att det värsta är att befara.

Civila och barn kan inte stå ut med allt lidande i längden. Aleppo 21 oktober 2012

-Oppositionen har inte erhållit tillräckligt med stöd, definitivt inte i nivå med vad regimen får från sina vänner, så vi hoppas se mer komma, speciellt vad gäller avancerade vapen, sådana som kan slå ut flyget och förstöra stridsvagnar. Så länge styrkeförhållandet på marken inte ändras kommer regimen inte att vika sig, säger Louay Safi från SNC.

Ända sedan upproret tvingades att börja försvara sig med vapen, eftersom varje protest möttes med skarp eld och alltfler offer skördades, har beväpningen av miliserna haft två källor. Endera är det vapen som avhoppade soldater tagit med sig och vapen som kunnat erövras via attacker på arméns vägspärrar och lager eller vapen som rebellerna kunnat köpa av korrupta officerare i Assads armé. Det förklarar den närmast totala frånvaron av effektiva försvarsmedel mot ryska Migplan, trots att vanliga bärbara luftvärnsrobotar, typ Stinger, finns i överflöd på den internationella vapenmarknaden och i lagren hos de regimer som säger sig stödja upproret som Qatar och Saudiarabien.

”Avancerade” vapen sätts in mot Assad. Aleppo 20 oktober 2012

Men varför? Hur kommer det sig att alla ”Syriens vänner” som samlas i lyxhotellen världen över för att proklamera omfattande hjälp till att bli av med Assads regim till sist inte ens släpper fram en bråkdel av den finansiella hjälp de utlovat? För att inte tala om relevanta vapen.

Svaret är tyvärr mycket enkelt. Vare sig USA/EU eller Qatar/Saudiarabien vill att de som strider med vapen i hand ska vinna på marken och störta regimen. Det finns många bevis för att det förhåller sig så. Några citat av representanter för ”Syriens vänner” kastar ljus över situationen:

-Även om vi bortser från al-Qaidas globala jihadistiska agenda är grundproblemet det följande: Vill vi skapa en ny situation liknande den i Libyen mitt i hjärtat av Mellanöstern? Syrien ligger på en seismisk spricka –med religiösa seismiska sprickor och ideologiska sprickor- Syrien ligger på gränsen mellan en intressesfär dominerad av Iran och den sunniarabiska världen. Det är en plats där mycket står på spel och där det saknas effektiva ersättare”.

En kvinna bärs bort från sitt bombade hem i Aleppo den 13 oktober 2012

Orden kommer från Kamran Bokhari, vice-president för Middle Eastern and South Asian affairs at Stratfor, som är en amerikansk tankesmedja, specialiserad i strategiska studier och med stort inflytande i Washington.

-Det saknas effektiva ersättare , är nyckelorden i citatet ovan. För med ”effektiv” menas en politisk kraft som kan leda en ”ordnad övergång” i Damaskus, som utan att skapa en ”libysk” situation kan ta över efter Assads regim och samtidigt undvika att den syriska statsapparaten och då framför allt armén faller samman. Det innebär automatiskt att en militär seger för FSA:s miliser är något som imperialismen och oljemonarkierna vill undvika till varje pris, kanske till och med till priset av en seger för Assad.

-USA:s mål är fokuserat på att stödja ett slut på Assads regim, varför vi utövar omfattande påtryckningar på regimen via sanktioner och andra medel. Samtidigt verkar vi för att stärka Syriens Oppositionsråd som vi erkänner som den legitima representanten för det syriska folket, sa nyligen Ben Rhodes, Obamas tillförordnade nationella säkerhetsrådgivare vid en presskonferens.

Medlemmar i FSA i Aleppo kopplar av med dans. 19 oktober 2012

Problemet för Obama och andra krafter som söker ett ”ordnat” maktskifte är att det syriska upproret inte erkänner SNC som sin ”legitima representant”. Tvärtom finns det många bevis för att lokala miliser och den civila oppositionen i de lokala samordningskommittéerna LCC ser med stort misstroende på sina påstått ”legitima” representanter.

Summan av dessa komplikationer är att den materiella och finansiella hjälpen till de som kämpar inne i Syrien ges i form av dropp, tillräckligt för att upproret inte ska krossas, noggrannt begränsat för att de väpnade miliserna inte ska segra.

Ett uttalande av Lady Ashton, EU:s så kallade utrikesminister, gör det nästan pinsamt klart vad det gäller halvmesyrerna i hjälpen.

-Innan 18 februari är EUs ministrar i behov av absolut klarhet över vad som är och inte är tillåtet enligt EU-reglerna och vad oppositionen verkligen vill ha.

Det kan inte vara sant, man tror sig drömma. Efter två års uppror och tiotusentals döda funderar utrikesminister Ashton över vad oppositionen vill. Groteskt. Hon frågar sig om vapenembargot mot Syrien ska hävas och vilken utrustning som verkligen ska ses som ”non-lethal”, som exempelvis hjälmar och skyddskläder. Som om hjälmar skulle skrämma piloterna i Migplanen.

Resterna av en Mig-21 nerskjuten över Idlib 21 september 2012

Vapenembargot mot Syrien är inget annat än ett fikonlöv för Washington och Bryssel. För det råder bara ett vapenembargo mot oppositionen, medan vapenleveranserna från Ryssland och Iran fortsätter i högt tempo. Närvaron av några tusental jihadister i Syrien tas till ursäkt för att sätta droppkanyler på oppositionen. Qatars och Saudiarabiens stöd till de salafistiska grupperna, som den beryktade al Nusrafronten, är inget annat än ett försök att diskreditera revolutionära uppror i hemmapublikens ögon.

-Om ni funderar på att göra uppror mot Kungen och överheten går det som i Syrien, är budskapet till de i Qatar och Saudiarabien som tänker i oppositionella banor.

Den syriska revolutionen har behov av allas vår solidaritet. Risken att despoten i Damaskus ska gå segrande ur kampen om makten verkar öka för var dag som de kämpande miliserna saknar en utrustning värdig namnet.

Hur länge till ska familjen sitta i guldstolar?

Befolkningens förmåga att strida har gränser. Lidandet under flygbomberna och stridvagnarnas granater blir en dag till slut outhärdligt. Motståndskraften är inte outtömlig. Utan avgörande segrar inom kort finns det en stor risk för att Assads välbeväpnade arméer och gangstermiliser kan vända situationen till ett nederlag för revolutionen.

Då kommer de som verkar för en ”ordnad” övergång utan seger för upproret att stå som ansvariga för att despoten lyckats klamra sig fast vid makten och det för många år framåt. Och en seger för diktaturen kommer att sluta i ett hämndens blodbad på de tiotusentals unga människor som vågat resa sig och försvara revolutionen mot diktaturen med vapen i hand. Familjen Assad har redan visat vad den är kapabel till. Tiotusentals medborgare i Hama slaktades utan pardon 1982.

Segra eller dö. Det är de enda alternativen som återstår för alla de som nu i två år stått upp emot diktaturen i en kamp för frihet och värdighet.

Benny&Göte

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Respektera det syriska folkets rätt att synas

Uttalande av Abounaddara – ett  filmkollektiv i Damaskus

Bachar al-Assad motsvarar inte vår bild av honom. Han kallas milischef, en kung, blodig tyrann, massmördare. Men han ser mest ut som en perfekt gentleman, med en nörds breda smil, och en aristokrats läspande. Även om vi vet att tyrannens soldater massakrerar änkor och föräldralösa barn är det svårt att inte drabbas av tvivel när man ser gentlemannen på Damaskusoperans scen där han nyligen höll ett tal och presenterade sig själv som garanten för den nationella samanhållningen ställd mot de förskräckliga jihadisterna.

”Gentlemannen” med fru. Enligt rykten ska familjelyckan snart utökas med ett fjärde barn.

Inte heller Syrien liknar sin egen image. Man säger att vårt land är nationalistiskt och sekulärt, som genomgått en grundläggande modernisering demografiskt och utbildningsmässigt, att vi är lika beredda som Tunisien att återknyta med den universella demokratiska modellen. Men vi serveras bilder av ett land i ett ”religionskrig” för att inte säga i en ”somalisering”. Det är svårt att inte drabbas av tvivel inför dessa bilder som de stora medierna serverar. Man kanske snart ska skicka några Rafale eller F-16 för att hjälpa gentlemannen på operan i Damaskus göra slut på al-Qaidas anhängare.

Det är en förväxling av bilder som tjänar Bachar al-Assad på bekostnad av hans tiotusentals bekräftade offer. Den främste ansvarige för detta bedrägeri är utan tvekan Baahtregimen som förnekat Syrien sin rätta image. Efter maktövertagandet i kuppen 1963 har regimen skapat en totalitär bild av Syrien efter att ha fördrivit den liberala eliten, nationaliserat civilsamhället och monopoliserat den kulturella och artistiska produktionen.

”Ett fritt Syrien” – skrivet på en övergiven stridsvagn i Homs

Och det så grundligt att syrierna inte hade mer kvar än den officiella bilden av ett folk enat bakom sin ledare, som antas vara den enda garanten för freden, det sekulära samhället och den arabiska nationalismen, känd under namnet ”Al Assads Syrien”.

De förvillande bilderna har inte minst vårdats av utländska media som i allmänhet nöjt sig med att betrakta Syrien genom geopolitikens, folktrons, och det ”komplicerade Österns” prisma? För man har producerat många ”uppslag” som det heter i mediejargong, eller dokumentärfilmer om tyrannens personlighet, konflikten med Israel, om läckerheterna i Medinan och om Österns kristna. Men vad har verkligen gjorts för att se och lyssna till det syriska samhälle som dömts till osynlighet av tyrannen mot vilken samhället nu reser sig. Och hur återge detta samhälle en röst när dess rena existens verkar i fara av det faktum att det saknar uttrycksmöjligheter.

I stället för att som förr begå självkritik har de stora arabiska och västerländska medierna valt att sätta full fart framåt. Från den syriska revolutionens början i mars 2011 ville de bryta igenom regimens blackout genom att vända sig till de självproklamerade nya representanterna för samhället, som oppositionella politiker, aktivister, amatörjournalister, intellektuella och artister. Tyvärr kom dessa gudasända representanter att rättfärdiga en medial diskurs som reducerar revolutionen till ett ”Sörgården” i en kamp mellan det goda och det onda, mellan folket och monstret vid makten. Så genom en överdriven fokusering på monstret och ett ständigt upprepande att hans dagar är räknade har media till sist lyckats diskreditera sig själv. Att hela tiden betrakta revolutionen i jihadismens prisma har gjort Bachar al-Assads bild av en jihadistisk komplott trovärdig. I kraft av att visa upp samhället i form av tvivelaktiga bilder har man gett vatten på kvarnen åt de som tvivlar på existensen av detta upproriska samhälle.

I dag kämpar det syriska samhället för att försvara sin existens ställd mot en milisstat som försöker krossa alla former av band i samhället. Om samhället lyckas överleva kan det ta del av ”civilisationernas möte” som demografer och Medelhavets vise lovar oss. Annars riskerar det att falla ner i kaos till Bachar al-Assads och jihadisternas stora nöje.

Vad gäller oss, statliga syriska filmmakare, är vi fullkomligt engagerade i kampen. Vi tillverkar akutfilm för att visa upp vårt samhälle som ett offer för barbariet. Många artister och anonyma syriska medborgare gör som oss och publicerar alternativa bilder som de kastar ut på Nätet, likt flaskpost i havet. Låt oss säga att vi fast och bestämt tror det är möjligt att presentera kampen för frihet utan att förfalla till idyller, att visa fasorna utan att bli obscen, att tala om jihad utan att tappa känslan för proportioner.

Publicerad i Libération den 22 januari 2013.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

-Aldrig mera

I dag är det 80 år sedan Adolf Hitler skänktes makten på en silverbricka av den tyska borgerligheten. President Hindenburg inbillade sig att han skulle kunna tillåta Hitler att krossa den tyska arbetarrörelsen, förbjuda strejker och fackliga organisationer och bränna all fördärvlig litteratur på bål. Sedan var det tänkt att det respektabla, kultiverade Tyskland skulle göra sig av med den gapige, vulgäre teaterfiguren Hitler.

Vi vet hur det gick. De respektabla fick i stället slicka diktatorns stövlar och rätta in sig i leden för det heliga kriget mot den ”judeo-bolsjevikiska” världskonspirationen. Den mörkaste sidan i Europas historia skulle skrivas i blod med miljoner och åter miljoner döda i skyttergravar, brinnande städer och utrotningsläger. Det totala barbariet startade den 30 januari för exakt åttio år sedan. Det är upp till oss att se till att det aldrig upprepas. Varningslamporna lyser redan rött i Grekland och Ungern. Vampyrerna ligger i väntan på andra platser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,