Syrien – ett helt unikt reportage från insidan

Det helt unika reportaget nedan, som vi dessvärre inte hinner översätta, av en tysk kvinnlig anti-imperialist publiceras på den viktiga hemsidan Northstar samtidigt som släktingar till de de dödade i den senaste massakern i Aleppo identifierar sina nära, där de bakbundna, torterade och sedan avrättade unga männens kroppar bara vräkts ner i floden Quweigs kalla och mörka strömmar.

Den regim som mördar eller fördriver sitt eget folk måste störtas!

Vapen till rebellerna – nu!

.

Words from the Front Lines: Ma’arrat al-Numan, Syria

.

A German Anti-Imperialist on January 28, 2013

While I search to find my way through the dark into a borrowed pajama in the sleeping room of a family I don’t get to know because they fled the bombing, I stumble over a left behind bottle of deodorant.

“Freedom spray” it says. Quickly I spray a little puff onto me and offer the others too.

We laugh.

We are in Ma’arrat al-Numan, a city in Syria in the close range of Idlib.

The city used to have about 120,000 inhabitants, now the people remaining – we will never get the exact number. The estimations vary from 2,000 to about 10,000. People keep leaving in fear and keep coming back when there is hope that it has become safer.

The city is now split in two halfs. The ‘free side’ we get to know is that of a constant hide out. But freedom is there, since the people lost the fears of the regime, they tell us. The frontline of fighting between the army of Assad and the ‘dshesh horr’, the free army runs through it.

You need to know which streets to walk, you don’t just take a chat at the wrong corner.

Snipers can shoot very far.

We get asked if we want to visit the ‘Jabbha’, the front, and we reject. The question feels strange, because we are already close to about one kilometer to it, the constant barrage of bombs and shooting becomes our usual surrounding very fast. We reject as we don’t see the need to go. Neither are we journalists hunting a story, nor do we feel can we achieve any ease to the situation by going there.

We are not on an adventure trip and even if our feelings with the resistance grow day by day, sharing the ditches men in arms lie in is not our mission. But we understand the need of the people wanting us to know all of their story. And that of the resistance at the front understandingly is part of it. We stubbornly stick to our decision that we will not go further and this is respected by all we meet.

.
Destroyed buildings in the town of Ma’arat al-Numan. Photo: AFP

.

The shelling that has been inflicted on this city is so intense and the destruction we whitness so massive, that searching a comparison I can only find comparisons in the images and stories I know of German cities in 1945.

But the massive difference here is this society did not start or lead a war.

The life that is crawling through the cracks is also similar to the stories I’ve heard of those times. You’ll see a little chimney popping out of the ground somewhere, the only sign that there is people underneath. Windows of half crushed houses covered to not let the little bit of light through that those inside have managed to organize for themselves.

Mainly what we see is just dead and silent. The only sounds we hear is those of the continuity of bombs dropping. It’s become a ghost city.

We walk streets and corners of destruction, never knowing when the next bomb drops close or far.

When you do meet people, everybody greets each other intensely and also the good byes are of a kind that has a different depth than when you usually meet at a street corner.

One day we will be passing a building and returning a few hours later find it crushed completely.

.
Boy amidst the rubble of a Syrian airstrike
in Ma’arat al-Numan on October 17, 2012. — Photo by AFP

.

Two of the young men we had met there in the morning were hit by the crush and were now evacuated with heavy injuries to Turkey.

There is quite a lot of cats around and the people remaining have built a strong relationship with them. One will tell us that he has now 27 cats he is feeding – because it makes him sad that they too have nothing left to eat. Another who is a photographer collecting the images of his city being killed has a little collection of happiness in his photo files that he shows me: the cats of his city in various moments and places. People tell us about the story of a cat hit by the Assad army and that they gave surgery for her in one of their field hospitals.

We have come here with a group called “hopeful smile.” They have always been here, also before the revolution started. They are just a group of people of this city who have always tried to do nice stuff. They show us pictures of their activities of before – pictures where we can also see the city of before and the life there used to be.

Street cleaning actions within the neighborhood, like giving aid, toys, or times of fun to families in need, maybe a little summer camp or such.

At least this way we get to remember them not only as survivors of the horror, but also as the other people they are.

Through their eyes and stories we can know this city has once been different. This ‘before the revolution’ and ‘after it succeeds’ is the all surrounding frame of the stories of now.

When the things developed as they did, from the first demonstrations to the complete destruction we are finding now the people of “the hopeful smile” decided to stay.

They still don’t carry guns. They know their people, they know the area, and they know what they need to do.

They are finding the families in hiding, they search them everywhere in every crack and every cellar, in the holes in the mountains and under the ruins of ancient cities built 4,000 years ago.

They find the needs and try to cover them. It’s an almost impossible task; they themselves have to organize the aid from an outside that is hard to reach and feed the hundreds of people they find in the various shelters.

It is everything people need: food, water, blankets, clothes, plastic sheets to protect from the rain, a doctor and a smile. “The hopeful smile” are a group of young men who are also everybody from this city of before: a doctor, a student, an engineer, a teacher, a teenager who used to go to school or somebody who used to have a little shop.

We go out with them to deliver and we are very impressed by the correctness of their work in this big mess. When the search crew has located a family they will first take the exact data. Who are they, how many, which age and as such, what is their need, and what can their ration of the few things there are consist of.

There are ready packed bags of food, that can feed a family for a few days. There are big packs made of a big plastic sheet serving as a make shift roof, in it wrapped you will find a mattress, a few rubber boots, socks, and two or three blankets.

They carry with them a few bags stuffed with clothes they collected and search the exact fit out of these bags when they find people too poorly dressed to withstand the cold.

All of it is documented and when things are unclear they are solved first before the aid goes anywhere. İt is hand delivery only, this sole correctness hard to keep up when the rules of need and greed take over in the isolation this society has found itself in.

From people we hear that whole truck loads of aid are stolen by thieves. But then it is hard to understand again.

In many cases of course there is a main criminal intent behind the robbery, but in some it might be the decision to steal from the big agencies who are neglecting the people inside and take care that the aid reaches there. A logical understanding tells me that the resistance of course wants to feed its fighters. The other logical understanding in me knows that this situation creates powers, where only the strong ones have the methods to decide.

The “hopeful smile” stick to their methods of correctness and sit over long Excel files, countless photos, and videos they make to prove this. The aid they receive is paid by themselves or by few donors like friends of theirs in exile.

With them we crawl into little caves in the hillsides. In a cave we will find 10, 20, sometimes 30 people hiding from the bombs that drop on their cities.

We travel to the ancient ruins of a Byzantine city, once a tourist attraction or a place to have a picnic, the ruins and the aqueducts underneath have now become a shelter for many more families.

These are families from a farming community called Faruma that has been hit by the shelling of the regime.

As people they have already lost their homes and quite some family members, but as farmers they are determined to at least keep what is left of their livestock.

So the Byzantine times have become alive again, with simple shepherds filling the scene of a movie like atmosphere in the midst of a surrounding so beautiful it’s hard to grasp while the sound of bombs shake the air.

While the animals are still a little savior and luckily the old aqueducts continue to carry some water, these people too lack whatever else there is. The plastic sheets help cover some of the shelters, blankets, and clothes protect from the cold. Wheat, rice, and lentils delivered will cover some few days, if portioned in small rations.

On the way to the families already on the delivery list we will find more families. More to add to the list the “hopeful smile” is trying to feed.

When we return to our own hideout, we are greeted by the laughing chief cook, a man with a face of a boat captain. We crowd ourselves around a laptop that has made itself a path into the world wide web and discuss why this world is not reacting.

In front of the oldest mosque of the city, just in the city center completely destroyed we find two public phones. The blasts that has hit them has modernized them; they are now wireless and we joke while we try to call the U.N.

The news of the $50 million dollars for humanitarian aid that have now been decided on by the U.S. leaves everyone speechless when we understand they have decided to deliver it to the people through the regime.

This kind of news become terrifyingly gruesome when you go to visit the only make shift hospital in the city.

When you think that meeting the first children of this city and learning that they all have infected themselves with hepatitis is bad news, well, the hospital conditions we find just make them feel worse.

It is in a cellar and I have no clue if a public report should mention its location. I don’t know how things go here, but when I know that all hospitals the city used to have were bombed, I feel the need this place not known.

The creativity of the last five doctors and the rest of the medical staff has no borders.

They have been able to retrieve some basic equipment from the destroyed hospitals and built wooden rooms in the cellar as operation stages.

The hygienic surrounding is a disaster, as is that of electricity for light or heating that a place like this would need. A basic x-ray is possible, but that’s just about it.

The doctor we are travelling with most of the times had just finished his studies and specialized on cardiology. “Now,” he says “I need to do everything, but surgery most of the time. We learn quickly, but we do many mistakes too.”

Above the operation stage you will notice the professional kind of lamp setting needed to light the surgery. It’s shape is just as it is in every operation room, but when they point us at it we understand they built it by themselves. It is a big satellite disc in which they have fixed halogen lamps.

One bigger room is filled with patients. We are supposed to document, but I am too shy to point my camera at them. One is lying in bed like a shadow of life. He is completely paralyzed from top to bottom. He is so thin and so grey that it chokes whatever there is in me. He had surgery in Turkey, but as the care centers there are full, he has been returned and now grows thinner and greyer day by day in this cellar, while the bombs around make the building rumble.

We meet a patient whose toes were removed due to diabetes.

There is no treatments left also for the sick or old, in a place where you men get their legs and arms cut off, due to the lack of any other medical choice.

The people working here in these conditions are the heroes I can easily side with and claim as such.

While we walk the streets again we receive a recount of the revolution and how things developed here since then. Back at the hide out center, the stories told to us are underlined with the many videos and pictures collected throughout these last two years in exactly these streets.

We pass more buildings and streets.

“This was the street of the first demonstration, tens of thousands were peacefully chanting for freedom and change of regime. They shot two of us.

“We returned with their bodies the day later to demonstrate and filled even this street too -they killed more. There were snipers everywhere. Then there were helicopters, then they dropped two bombs on a demonstration. People were presenting their naked breast and shouting that they could just shoot all of them – and the shots fell.”

It was after the helicopters and the bombs they dropped on the people, that the first arms were taken up by the citizens of the city.

They show us the locations Assad’s army used to hold: the museum filled with ancient mosaics for example, that this city is famous for.

From here about 200 people were shot by snipers.

“You want to die? Just visit the museum,” they used to say. “We had no chance than to defend ourselves,” they say.

It took almost half a year and many dead in Ma’arat, before the armed resistance took its go.

It has achieved a lot: nobody is being shot from the museum any more. This part of the city is free.

Demonstrators protest against Assad
in Ma’arat al-Numaon March 2, 2012. – Reuters

.

People are desperate to prove their peaceful intent. Again and again they demand us seeing the videos, where we can see the proof: the same buildings, the same streets, and the people being killed within.

There is no way around the facts, this is how it happened.

The question where the weapons of the resistance came from in the first place and who delivered them with which intent is another. But the understanding why people decided to take them is easily fulfilled.

Some people tell us, where the weapons came from.

They say it was the regime of Assad himself who facilitated or at least let gaps open for weapons to flow. They are aware that even if at some point they decided to take up arms there is also the side to the story that it was convenient for the regime to have this change of picture.

It supports him, they say “to portrait us as violent and terrorists. But we have to defend ourselves too.”

In the same time many weapons came from the Gulf countries. The explanation people give us is that the regimes in those countries fear uprising themselves. They too like the image broadcasted which is that of Syria now of violence, destruction and fear.

The message it sends is clear: “you dare a revolution, you receive a civil war.”

Then of course there is weapons and logistics from the West and various groups with religious narrative.

We meet the fighters of the Free Syrian Army (FSA). Of course we meet them. They sit at the sides of the road and come to greet us on our ways. They are grandfathers, fathers, and sons. They are cousins and uncles. They too are students, or workers, or shop owners, or teachers or engineers. At least within this city. They are the ordinary citizens of Ma’arat.

They too are very upset about the image of them being some sort of Al Qaida. “Where is Al Qaida?,” they ask. Joking, they add that maybe Al Qaida could actually help them out with the fight at the front only two kilometers away.

They, just as people before grab us by the shoulders and intensely demand us hearing that they are not fighting an ethnic or religious war:

“We have Alewites with us! No Problem! Christians, Sunni, Shia! We were neighbors, friends and sometimes mixed within one family. Jews! We have Jews in Syria, there is no problem, no problem. Al Nizar (the governments), that’s the problems. Assad, Iran, U.S.A., Israel, that’s the problem.

“No problem Alewites or Jewish. No problem people.”

They explain us how the ethnic divisions are systematically produced. They know about villages of poor Alewites, first besieged and starved, then pressed into fighting on the side of the regime.

A big amount of the free soldiers we meet have been police or soldiers in Assad’s forces themselves. They know how terrifyingly difficult it can be to defect. They tell us that it’s not even the soldiers in that army they consider as their enemy.

But the reality of this fighting knows no pity. They tell us that as well.

And they know that the media reproduces these fears and divisions. They fear that the ethnic and religious war will become the truth, when only the powers push long enough for it. They fear this imposed on them, more than they fear death itself.

And the way they move and talk and act I strongly believe them: they have lost the fear of death. Religion and belief surely is part of gaining this strength.

But the fear of their society becoming one they never wanted is still alive.

I have come here and I am moving around as a single woman also in the nights that have become the streets of men. It is these men who easily are reduced to a picture of the extreme and hateful. I did decide to wear a veil in these days to not make things more complicated and as we have no experience anyhow in how things can develop in these circumstances.

We too were frightened before entering.

And it was not just the bombs we were frightened of. It was also the fierceful image of militias we see as the image of Syria nowadays.

But even though my veil keeps sliding off, as I have no practice in tying it, even though I smoke, talk, and move as a woman in a conservative surrounding here wouldn’t, I receive respect and protection in all the days and places we travel.

On our ways to the city and to the villages we see other faces of fighters than from the city. More grim behind some weapons, more strict in the look, more controlling. The fighters from Jabbah al-Nusra who freed Taftanaz Airbase surely are not the chatty kind of guys we can easily become friends with. They obviously did an amazing job: seeing the huge space and tens of now burnt helicopters they freed is impressive.

From this place the wrath of the regime was braught upon the Syrian people. But we feel this wrath has been returned.

What happened to those injured or captured and the many bodies of the dead of the Assad army is a question nobody we dare to ask can answer.

We discuss the intentions of religious groups coming to fight in Syria. People don’t deny, also the men we get to know from FSA don’t deny that there is those who come with a vision of there own. That there is those who are criminal and low in moral. People tell us how they are struggling to set up courts to trial those who use the power their guns give them wrongly.

It becomes obvious that things are a mess. A very big and a very sad mess.

But this mess is a mix more complex than a division between the good and the bad. The secular or the religious. The peaceful or the violent.

Even if the vision of some of the very religious is not shared by all, this does not mean that all the very religious fighters are low in moral, are acting with crimes against the people or are trying to impose their visions.

It is a whole mess of a people fighting to save themselves and others, of trying to keep up the ideas and demands of a revolution, keeping up the popular committees while drowning in the isolation the world has set upon them, and the interfering interests of states and secret services, of groups intending to import sharia, all of them acting through the channels of support and neglect, money, weapons, or aid.

But all of the wrong in the territories freed by the FSA does not make right what is on Assad’s side.

The paths to solidarity with the Syrian people have become quite stumbly.

It is hard to find them and also not when you want to find. While we move around we have to question every story we hear again and again, we learn to look at it from all sides and have still understood much too little and much too much.

It is very obvious that the things happening here are a big heap of a crime, committed by many. But these have many colors, and they many seem to agree in one thing: that they all have the need to instrumentalize the crumbling of the Syrian society for the benefit of theirs.

The only reason this is happening and all parties are participating in doing the best possible actions and inactions leading to this total chaos, is the power struggles in which each part thinks they can win their strategies, when only the Syrian society has at last lost its soul.

As a European citizen, I feel my main objective in demanding our governments to play a role in breaking the isolation people are trapped in, at least on the level of making humanitarian aid possible.

People we are talking to are very aware of foreign intervention and they don’t wish it.

But as the world acts as if it weren’t happening, the mess here is a whole collection of foreign intervention already.

Only that it solely seems to be the ugly side of it reaching and not that of simple aid.

The activists on the ground are having to fill this gap, their political struggle for freedom and equality is being pushed aside while they are pressed to do what aid agencies should do in a much bigger scale.

The starvation of the people and massive displacement is the fertile ground for corruption and violence to have its go, while the society’s popular movements are systematically destructed.

The complete refusal of our governments or the international community to launch their capacities for aid can only mean that there is a great interest in this society breaking and extremist forces taking over.

As an anti-imperialist, I feel my main objective in tossing the debate of the traditional left into a new analysis and this very fast, as our traditional debate has already lost track of the fast developments in the area.

In my opinion, the useless try of our voices being heard and our positions being set within the debate of siding or opposing whole states’ strategies as such have always been wrong.

In the case of Syria they are more wrong than ever.

There can be no romanticized position next to a regime, just because this regime opposes some of the other regimes or states we also oppose.

Assad’s regime is not the anti-capitalist, anti-imperialist secular dream, nor the partner of a humanitarian libertarian left.

And many of the rebels on the other side are obviously not as well.

But for now they are not an entity or have the power of a state. For now they are the direct result of a people being slaughtered and starved.

If we live up to our so called ideologies of freedom, equality, and justice we must continue – no, we must at last start to walk in Syria, we must be creative and loving in the solidarity we have to offer, we must not let the sole aid be that of liberals or extremists, we must not let the people drown into dependence on partners that are none.

At the moment it is not the right to determine political aims of ours within Syria, at the moment people just need support to survive.

They are very well capable of keeping up their society of differences, of creating a free and equal Syria for all, if we only meet face to face with them and give the isolation and stigmatization they are confronted with a united blow.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hårda tag i Namur

I går samlades hundratals stålarbetare från det nerläggningshotade ArcelorMittal i Valoniens huvudstad Namur. Redan innan demonstrationen utanför det vallonska parlamentet startade låg nerverna på ytan.

Stålarbetarna i Liège inser att de blivit lurade av företagsledningen och ursinnet rinner över. I går hade många med sig stålkulor, basebollträn och andra tillhyggen. Redan några dagar innan hade de fått känna på polisens vattenkanoner i Bryssel i minus 6°C. I media förfasar ”civiliserade” personer sig över det ”oprovocerade våldet” från arbetarns sida.

Det verkliga våldet är det sociala våldet mot stålarbetarna som saknar framtid. Av de 2 100 anställda vid ArcelorMittal ska 1 300 avskedas och 7 av 12 kallvalsbanor stängas. Bara fem år tillbaka arbetade närmare 4 000 i Lièges stålindustri. ArcelorMittal har tagit emot 20 miljarder euro i gåvor från den vallonska regeringen och arbetarna ser vad de fått till tack.

Nu säger ledande politiker att de står på arbetarnas sida och att Lakshar Mittals agerande är skandalöst. Men utöver de hårda orden finns det inte mycket konkret de föreslår till lösning. Inte ett ord om att kräva tillbaka vartenda öre som företaget fått i sänkta arbetsgivaravgifter, skattelättnader, och etableringsbidrag. Inte heller ett ord om att nationalisera företaget utan kompensation.

Ordfäkteriet till trots ser läget mörkt ut för de anställda. Trots att ArcelorMittal går med vinst i Liège vill man skapa ”synergivinster” (låter det inte fint?) genom att koncentrera produktionen till andra anläggningar i Europa, som Dunkerque i Normandiet.

Om ArcelorMittal tillåts stänga 7 kallvalsar i Liège är det klart som korvspad att de resterande fem kommer att försvinna inom några år. Företagets salamitaktik har fungerat i åratal både i Frankrike och Belgien.

Och var gång spelar politikerna upp sitt -”vi är mycket upprörda”. Sedan blir de förvånade när arbetarna ”sviker” på valdagen och alltmer ser sig om efter ”extrema” alternativ.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Rasistiskt mord i Aten

En ung pakistanier är död. Mördad av två rasister i Aten den 17 januari. Han hann bli 26 år gammal innan det gryende hatet och barbariet i det nyliberala Grekland gjorde honom till det femte offret på två år i den pakistanska kolonin i Aten.

Shehzad Luqman – ett offer för det öppna främlingshatet i Europa.

Shehzad Luqman mördades mitt i natten på väg till jobbet av två män som högg ned honom med knivhugg i bröstet. Han kom aldrig fram till de apelsinkartonger han skulle lasta på fruktmarknaden för 20 euro om dagen. Två fascistiska svin i miljön kring Gyllene Gryning satte punkt för hans liv.

-Han kom i vägen för oss med sin cykel. Vi blev irriterade och högg honom i bröstet, förklarade en av gärningsmännen som om det gällt att vifta bort en fluga.

Att det är fråga om ett rasistiskt mord rådet det inget tvivel om. I de båda männens hem hittades massor av knivar, batonger, vapen och flygblad med propaganda för det nynazistiska Gyllene Gryning.

Shehzad Luqman var dubbelt exploaterad av två skilda samhällen. I Pakistan hade han åtta syskon till vilka han skickade nästan allt han kunde spara av de 20 euro om dagen som lyft av apelsinlådor inbringade.

Det nynazistiska patrasket är nästan uteslutande vita arga män.

-Han skickade pengarna till Pakistan så att hans systrar skulle kunna gifta sig. Han sa ofta att han aldrig kommer att kunna bilda en egen familj och leva värdigt, säger hans vän Omar.

Fånge i ett system i Pakistan som kräver att kvinnan har en hemgift och exploaterad i Grekland på en arbetsmarknad som saknar social botten för invandrade var Shehzad dubbelt förtryckt. Och slutligen offer för en krypande rasism som de ”rumsrena” borgerliga partierna, socialdemokratin inräknad, gjort allt för att stimulera med ett språkbruk som stigmatiserat alla invandrade utomeuropéer. Det gäller att stryka den hätska och pressade småborgerligheten medhårs för att bevara röstunderlaget.

Medborgarna i stadsdelen Ano-Petralona, där Shehzade bodde, chockades av mordet på den unge mannen som var uppskattad av grannar och vänner. Fem hundra personer samlades samma kväll till en lokal protest mot det rasistiska dådet och förklarade i ett flygblad som delades ut av den lokala avdelningen av rörelsen ”Eliminera rasismen”:

-De uppenbara försöken att tysta ner affären kommer inte att lyckas. Vi kräver ett exemplariskt straff de som utfört detta horribla rasistiska brott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vare sig avrättning eller rättegång… Medvedev har tänkt till

 

.

Rysslands premiärminister Dmitry Medvedev har tänkt till. Om Syriens blodsfurste Bashar Assad. Vi citerar den brittiska tidningen Guardian:

”Uppgiften för USA, Europa och de regionala makterna är att få parterna att sätta sig ner i förhandlingar – det kan inte bara handla att antingen få Assad avrättad (som Khadaffi) eller att bli buren in på bår till en rättegång (som Mubarak)”…

Vår blogg har naturligtvis många förslag:

En datja vid Svarta havet? En svit i Kreml? Eller varför inte en ”Kaptenshytt” i någon av oligarkernas lyxkryssare? Eller samma standard nere i en ubåt?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

ArcelorMittal stänger i Liège

I går gick det hett till i Bryssel trots ovanlig vinterkyla med minus fem grader. Femhundra stålarbetare från staden Liège drabbade samman med gendarmeriets kravallstyrkor när de försökte komma nära premiärministerns byrå och parlamentsbyggnaden.

Tio tusen arbeten har försvunnit på kort tid i stålindustrin

Det handlar om den indiskägda ståljätten ArcelorMittal som med sitt beslut att stänga sju av de tolv banorna för kallvalsning som finns i stadens stålindustri chockat de anställda och de fackliga ledarna. Minst 1 300 av de 2 100 anställda kommer att förlora sina arbeten. Kvar blir en liten spillra av en industri som för bara tjugo år sedan sysselsatte 20 000 arbetare i regionen kring Liège.

-Förräderi, säger de lokala fackliga och politiska ledarna som påminner om nedläggningen av varmvalsverken för bara ett par år sedan. Enligt ägaren Lakshmi Mittal skulle det kompenseras med stora investeringar i kallvalsningen. Investeringar som aldrig blev av och i förra veckan anade arbetarna vad som var på väg att hända då företaget började tömma sina färdigvarulager.

Ilskan över ArcelorMittals agerande är stort bland arbetarna.

Arbetarnas ”besök” i Bryssel i går visar att de anser det vara politikernas och regeringens skyldighet att hitta en lösning som räddar jobben. För ensamma i Liège kan de inte uträtta så mycket eftersom en ockupation av företaget med produktionsstopp i värsta fall kan spela ägaren i händerna.

Stå i vägen för en vattenkanon i minus fem grader kräver solida banderoller.

Belgiens premiärminister, socialisten Elio Di Rupo, förklarade i går att ArcelorMittals beslut var ”oacceptabelt” och att ”vi står självfallet på arbetarnas sida”. Vad det konkret kommer att innebära för arbetarna återstår att se eftersom den gode Elio vägrade att ta ordet ”nationalisering” i sin mun. I stället ska en ”task force” upprättas. Det engelska uttrycket var nog till för att indiern Mittal skulle begripa. Om arbetarna begriper vad det innebär är mindre säkert. De ser mer till fakta. Gång på gång har de sett löften bytas ut mot nedskärningar i aktiviteten och de flesta är övertygade om att Mittals salamitaktik syftar till att lägga ned hela stålverket.

Ända fram till parlamentet nådde inte arbetarna.

Vad Elio Di Rupos ”solidaritet” med arbetarna består i kan man gissa sig till efter vad han sa till Lakshim Mittal i Davos. Just det, stället där alla finanstoppar och politiker utbyter hövligheter och skålar. Enligt belgisk press talade Di Rupo med Mittal i torsdags kväll. Efter det privata samtalet med Mittal sa Di Rupo följande:

-Det handlar inte om att utöva påtryckningar på Mittal, det är i stället en fråga om förtroende och den internationella marknadens beteende. Politikerna måsta skapa en ram inom vilka privata initiativ kan utvecklas.

Vilket översatt till klarspråk innebär att politikerna ska hjälpa till att hitta en ny privatkapitalist som vill ta över efter Mittal. Det är vad ”socialister” av dagens snitt kallar att ”stå på de arbetandes sida”.

I Båstad 1968 fick jag känna på en vattenkanon.

Men då var det sommar. I minus fem blir det liksom en annan femma.

Gendarmeriet blockerade gatorna till parlamentet

Snart kanske ljusen från stålverken i Liège slocknar helt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mullorna i Teheran stänger syndens näste.

Café Prag i Teheran har stängt för gott. Ägaren vägrade att installera övervakningskameror som myndigheterna krävt inför presidentvalet i juni. Caféet som ligger nära Teherans universitet frekventerades sedan 2009 av studenter, intellektuella, fotografer och diverse vänster.

Med eller utan kamera verkar ändå caféernas existens styras av oskrivna regler för dessa ”syndens nästen” där man kan slappna av från den tryckande atmosfären i huvudstaden. Så fort några av dem blir för komfortabla tvingas de stänga. Det ska vara aggressiva neonljus, stolar med raka obekväma ryggstöd. Café Prag tog dessutom stora risker då utställningar, konserter och diskussioner om de arbetandes rättigheter organiserades.

Caféets ledning förklarar på Facebook varför de tvingats stänga.

-Vi har hela tiden vetat att den dagen skulle komma. En kall vinterdag var det till sist över trots alla våra försök att överleva. Vi är trista och vi kommer att sakna våra vänner och alla som stått vid vår sida dessa fyra år. Men vi ha i alla fall inte låtit Big Browsers glasöga följa och enregistrera vår minsta rörelse, våra vanor och minnen.

Regimen inbillar sig att den med dessa oskrivna regler ska kunna stoppa ungdomens rop på frihet från moralpoliser och sedlighetsrotlar. Det är ett dödfött uppdrag. En dag, förr än senare, kommer ungdomen som är en majoritet av befolkningen att skaka av sig denna bigotta och blodiga regim.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Irans oligarker åker Porsche.

Det är inte alla i Iran som lever snålt och i ”islamsk modesti”. Det kan den tyske lyxbilsproducenten Porsche bekräfta. Enligt företaget säljer man fler Porsche till Iran än till något annat land i Mellanöstern, Gulfemiraten inräknade.

Enligt officiella siffror åker 1 500 Porsche runt på landets gator. Tillsammans med en hel del Maserati och Lamborghini. Det är en skriande kontrast för den arbetande befolkningen i landet som lever under allt större svårigheter på grund av de ekonomiska sanktionerna, den galopperande inflationen, den omfattande arbetslösheten och inte minst den groteska omfattningen av korruptionen i alla led.

En extremt liten elit har under republikens beskydd tagit plats bredvid de gamla kapitalägarna, det vill säga de som inte flydde under revolutionen 1979 och konfiskerades. Med politiska kontakter, band upp till toppen i den religiösa hierarkin och det Revolutionära gardets ledning har en liten grupp affärsmän, byråkrater och religiösa ledare lyckats omforma sig själva till en ny oligarki som delvis konkurrerat ut, delvis smält samman med, de iranska kapitalisterna av gammalt datum.

Samtidigt råder ekonomiskt kaos som kastar en allt större del av befolkningen ner i fattigdom. Enligt ekonomiska experter på Iran, bland annat Hossein Raghfar, är det numera 35 procent av befolkningen som lever under fattigdomsstrecket. Vilket brukar definieras som en inkomst under halva medianinkomsten. För åtta år sedan beräknades den siffran till 22 procent. Ahmadinejad talar vitt och brett om de stora uppoffringar som staten gör för att stödja de fattiga. Men även om vissa åtgärder införts för att lindra effekterna av den ekonomiska krisen kan inte vanliga löntagare skydda sig mot en inflation som ligger över 20 procent och en arbetslöshet på närmare 30 procent bland ungdomen, som utgör 60 procent av befolkningen.

Regimen skryter också med att de offentligt anställda fått 15-procentiga lönehöjningar varje år. Men det ska jämföras med att hyrorna i städerna ökat med 450 procent på sju år.

Segertecknet för de nya oligarkerna

Samtidigt bygger de nya kapitalisterna upp enorma förmögenheter. För många är importen av konsumtionsvaror den stora källan till snabbt växande rikedomar. Mat och konsumtionsvaror importeras till ett värde av 60 miljarder dollar. Oligarkerna säljer dem vidare på den inhemska marknaden med fina profiter. En annan källa till de nya rikedomarna är samma grupps spekulation i valutahandel. Med regimens goda minne kan de köpa utländska valutor till den officiella valutakursen som ligger på en tredjedel av kursen på den öppna marknaden. Vinstmarginalerna som det ger kan man lätt föreställa sig.

När regimen slog ned protesterna efter valet 2009 var det i första hand den urbana välutbildade ”medelklassen” som stod upp mot valfusk med krav på frihet och demokrati. Protesterna kunde krossas mycket tack vare att den fattigare befolkningen inte kände igen sig i protesterna och också därför att de protesterande inte reste sociala och ekonomiska krav som hade kunnat locka bredare folklager. Regimen kunde slå ned oppositionen och måla ut den som manipulerad av Väst. En beskrivning som tyvärr alltför många som kallar sig vänster ställde upp bakom. Vilka dessa megafoner är i Sverige behöver inte preciseras.

Revolutionsgardet , också känt under Pasdaran, är regimens garant för makten.

Med den allt djupare ekonomiska krisen som stöter ut allt fler i misär är det möjligt att nästa spontana resning blir de fattigas och de utstöttas revolt.

-Det är möjligt att de ekonomiska problemen kommer att trigga gatudemonstrationer och att utsatta grupper kommer att orsaka framtida problem, sa Naser Shabani, hög officer i Revolutionsgardet, till den konservativa tidningen Qanoon och avslutade:

-Vi vet hur vi ska handskas med dem.

PS; de konkreta uppgifterna ovan publicerades i Financial Times 24 januari.

Media: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vittne till massakern vid Aleppos universitet.

-Det är uppenbart att bomberna kom från ett flygplan.

Det säger studenten Mohamed A som var närvarande då närmare 90 studenter dog i explosionerna som skakade universitetet. Mohamed A flyttade hem till sina föräldrar efter massakern och berättar för den franska dagstidningen Le Monde vad han såg.

Klockan var ett på eftermiddagen den 15 januari. Mohamed spelade bordtennis i en lokal på universitetet då han hörde en explosion,

-Jag rusade ut. Explosionen hade ägt rum på andra sidan gatan i byggnaden med studentrum. Alla fönster var urblåsta och delar av fasaden raserad, säger Mohamed och beskriver fruktansvärda scener av sönderslitna kroppar.

-Plötsligt ropade folk och pekade mot skyn: -ett flygplan, ett flygplan. Kort därefter kom en andra explosion. Mohamed tog foton av den skadade byggnaden kort innan den statliga teven kom till platsen. När han lämnade universitetsområdet såg han att alla vakter vid infarten var frånvarande.

I regimens media följde sedan två berättelser. Först sa TV att ”terrorister” sprängt en bilbomb.

-Det är absurt. Ingen bil kan parkera utanför byggnaden. Det är minst 30 meter till gatan. Trottoarerna är mycket breda, säger Mohamed. Och på Mohameds bilder syns det att bara en, lätt skadad bil står parkerad framför byggnaden.

När det första scenariot inte passade på grund av alla vittnesuppgifter om attackflyg ändrade sig TV och sa att det var rebeller som skjutit missiler mot universitetet. En lika absurd historia. Små värmesökande missiler kan inte orsaka den enorma förstörelse på studenthuset som alla bilder visar.

Efter sommarlovet var det knappt en tredjedel av studenterna som återvände till sina studier. Många hade anslutit sig till rebellmiliserna och andra stannade hemma i sina byar. Därför tystnade i höstas protesterna på universitetet. Kontrollen var strikt och möjligheterna att organisera sig små.

-Ja förstår inte varför regimen ger sig på universitetet. Här händer ingenting just nu. Vi är så få kvar att vi utgör inget hot längre, säger Mohamed som avslutning.

Än en gång visar det sig att regimens media kokar ihop falska beskrivningar av massaker efter massaker. Det grövsta montaget hittills gällde massakern i Hula. Än sprider anhängare till Assads diktatur i utomlands och här i Sverige påståendet att det var rebellmiliser som begick massakern. Att till och med FN:s undersökning visar motsatsen har ingen betydelse för de blinda anhängarna av ”anti-imperialisten” i Damaskus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Syriza och krisen i Grekland

 

Av alla politiska organisationer i Grekland är det vänsterkoalitionen Syriza som gjort sig mest känd internationellt. För delar av den europeiska vänstern ger Syrizas framgångar hopp. Andra ser Syriza som ännu ett reformistiskt försök att avleda ”massornas kamp”.

I den här artikeln ska jag försöka lyfta fram Syrizas politiska linje i ett antal viktiga frågor. Underlaget är en intervju med Yannis Bournous som tillhör ”centern” i organisationen, som samlas kring Syriza mest kände person, Alexis Tsipras. Det kallas ”centern” därför att det också finns en vänster- och en högerflygel.

I maj 2013 kommer Syriza att hålla en grundningskongress. Då går koalitionens organisationer samman och bildar ett öppet demokratiskt socialistiskt parti. Demokratiskt- därför att tendenser och fraktioner i partiet kommer att kunna fungera öppet inom ramen för de gemensamma besluten fattade av kongressen. Det är en viktig fråga för en grekisk vänster som dominerats av det grekiska kommunistpartiet KKE, med kadaverdisciplin och grotesk sekterism mot alla andra organisationer inom arbetarrörelsen.

Alexis Tsipras är Syrizas mest kände ledare utanför Greklands gränser.

Intervjun med Yannis Bournous är mycket lång och här kommer jag att koncentrera mig till ett antal problem som livligt diskuterats även utanför Greklands gränser, som frågan om Grekland ska lämna euron, om statsskulden ska avskrivas i sin helhet, hur kampen mot nazisterna i Gyllene gryning ska föras och vad är arbetarrörelsens alternativ till det reellt existerande EU.

Syrizas uppgång är närmast unik i historien. Från att ha varit en ”normal” vänstergrupp kring 2 procent i parlamentsvalen har det på mycket kort tid seglat förbi alla andra politiska partier till vänster. I dag har Syriza cirka 30 000 medlemmar och Yannis säger att de kommer att vara tio tusen fler till grundningskongressen eftersom nya medlemmar strömmar till i snabb takt. I den senaste gallupen har Syriza 28,5 procent och ligger bara en procent efter det borgerliga regeringspartiet Ny Demokrati. Socialistpartiet PASOK når knappa 8 procent och nazisterna i Gyllene gryning något över 10 procent.

Detta är en stor utmaning för det unga partiet. Det räcker inte att i propaganda och agitation fördöma regeringens krispolitik, och Trojkans strypgrepp. Syriza måste också ge konkreta svar på krisen som kan vinna förtroende bland en majoritet av de arbetande som drabbas av krispolitiken på alla nivåer. Det gäller helt enkelt att framstå som ett parti kapabelt att bilda en regering som likviderar borgarnas krispolitik för att vidta alla åtgärder som krävs för att stoppa det fria fallet ned i misär.

Tsipras talar till en stor folkmassa på Omoniatorget i Aten.

En kritik som riktats mot Syriza av många i den europeiska vänstern är att man inte kräver att Grekland ska hoppa av euron och i stället återinföra den grekiska drachmen. Här i Sverige har bland annat Jonas Sjöstedt drivit den linjen med argumentet att det skulle öka den grekiska ekonomins konkurrenskraft.

-Vår främsta paroll har hela tiden varit –”inga fler uppoffringar i eurons namn”. Kritiken från vänster handlar i själva verket inte om vårt motstånd till ett grekiskt avhopp, en ”grexit’, eller en upplösning av eurozonen. Kritiken som stöder en återgång till drachmen utgår från en strikt keyensiansk syn, säger Yannis Bournous och förklarar vidare:

-En återgång till drachmen skulle provocera fram en devalvering av den nationella valutan. En devalvering som kommer att föra med sig en kraftig försämring för lönearbetare och pensionär. Men sedan, enligt samma keynesianska teori, kommer den grekiska exporten att vara mer konkurrenskraftig. De stora exportfirmorna som då tar hem större vinster antas då som en god fe distribuera ut sina rikedomar. Det är till 100% en keynesiansk idé som inte har någonting att göra med en radikal linje till frågan om eurozonens existens och dess ekonomis funktion. Kritiken svarar egentligen på en felställd fråga. Genom att framhålla valutan som den viktigaste faktorn stärker de fiendens spel.

”Grexit” or not?

-Det är inte valutan vi vill byta. Vi vill modifiera de sociala relationer och maktfördelning som euron representerar.

-Det är orsaken till att vi manar till kamp inte bara på den nationella nivån. Vi vet att den nationella nivån är grundläggande för klasskampen. Men vi inser samtidigt att även om vi vinner i Grekland och lyckas etablera en vänsterregering förblir den isolerad om vi inte genomför gradvisa förändringar av maktförhållandena och styrkeförhållandet på åtminstone europeisk nivå, svarar Yannis.

En annan kritik som rests inom vänstern är att Syriza kräver förhandlingar om statsskulden i stället för att vägra betala ett öre. Syriza menar att den grekiska statsskulden inte är ett tekniskt problem utan ett politiskt problem, att nästan alla länder inom EU har en stor statsskuld och att lösningen är europeisk. I den andan har också Syriza tillsammans med andra vänsterpartier i Europa föreslagit en lösning.

-En sådan överenskommelse berör två problem. Å ena sidan måste den förutse att en stor del av skulderna skrivs av. Vi förslår att en revision av skulderna för att kunna upptäcka exempelvis hur stor del som orsakats av korruption eller spekulativa räntenivåer.

-Å andra sidan måste vi skydda småsparare, familjer som hela livet sparat i grekiska statsobligationer eller sociala försäkringsfonder som innehar obligationer och som i fjol stod oskyddade mot det som kallades ”hårklippning” av den grekiska skulden. Småspararna och de sociala försäkringsfonderna är de första som krossades av krispaketen. Samma sak gäller universiteten som var snubblande nära bankrutt till följd av ”hårklippningen”. Därför säger vi att vårt program och strategi ska anpassas efter de sociala klasserna. Det gäller att skydda de som inte orsakat krisen och att straffa de ansvariga, säger Yannis.

Papandreou har offrat sitt eget PASOK på Trojkans altare.

Inför kongressen i maj ska Syriza arbeta fram ett mer komplett program för en regering i de arbetandes tjänst. Men redan nu anger Syriza alternativa vägar till den sanslösa åtstramningspolitik som Trojkan tvingat på det grekiska parlamentet och som den borgerliga koalitionsregeringen villigt genomför utan hänsyn till de sociala konsekvenserna.

-Om vi ska installera en vänsterregering är det absolut nödvändigt att hitta finansiella resurser. Ett förslag är därför att omedelbart införa en extraskatt på de stora kapitalegendomarna, storbolagen och de rika. Samtidigt behöver vi snabbt en strategi för att ändra vårt aktuella skattesystem.

-Jag läste nyligen i en officiell rapport att under de två gångna årens recession ökade de 500 största grekiska bolagen sin vinst med 19 procent. Det om något visar att det måste till förändringar.

-Ett grundläggande mål är därför att det är de rika som ska betala, inte de fattiga, eftersom medel- och underklassen och de som förlorat sina arbeten och hem inte kan bidra med mer. I Aten finns det i dag 25 000 uteliggare.

Den sociala misären blir allt mer skriande.

-Det krävs en överenskommelse att beskatta kyrkans fasta egendomar eftersom den är den störste fastighetsägaren i landet. En skatt på de stora redarna måste också införas. De äger den näst största flottan i världen och åtnjuter 70-75 procents skattereduktion. Om vi inte söker lösningar orienterade efter klasslinjer kommer vi aldrig att kunna ta oss ur den tragiska situation som den grekiska ekonomin befinner sig i.

Syriza och den grekiska vänstern står inför ett annat och mycket allvarligt hot –den grekiska nazismen i Gyllene gryning och statsapparatens spel under täcket med nassarna. Den senaste tiden har nassarnas våld och de angripna flyktingarnas försvar gett regeringen ett initiativ. I stället för att angripa nazisterna har regeringens inrikesminister dragit igång omfattande räder mot hemlösa som ockuperat tomma hus. Flera kända ockuperade hus har tömts med våld av polisen och i den borgerliga hetspropagandan angrips Syriza hårt och avkrävs ett avståndstagande från ”allt våld”.

Propagandan försöker jämställa nazisternas organiserade våld mot invandrare och fackliga aktivister med invandrarnas försök att skydda sig och blandar medvetet samman detta med de anarkistiska gruppernas ”strategi” för permanent konfrontation med reaktionen.

Gyllene grynings parlamentariker visar vad de går för.

I den senaste gallupen från den 11 januari har Gyllene gryning stöd av 10% av de tillfrågade. Parallellen med Tyskland innan Hitlers maktövertagande finns naturligtvis med i debatten. Enligt Yannis Bournous måste vänstern slåss mot hela reaktionen och inte bara mot Gyllene gryning.

-Gyllene grynings tillväxt är ett komplext fenomen. Man kan inte bara förklara det med att 500 000 väljare helt plötsligt blivit fascister. De föddes som en radikal lösning mot systemet. Därför är det många unga som röstade på dem. Det är i första hand PASOK-regeringen, med sin rasistiska och xenofobiska retorik som fyllde de officiella politiska deklarationerna, som skapat grogrunden för de nyfascistiska idéernas framväxt.

-Vad har vi gjort? Problemen är svåra och kräver en mångsidig strategi. Vi tror inte att lösningen, som vissa anarkister föreslår, består i att skapa chocktrupper för att slåss med dem varje natt.

-Vi försöker att skapa anti-fascistiska kommittéer i skolorna i samarbete med lärarna och i vissa kvarter, speciellt i Aten där problemet är som värst. Där samarbetar vi exempelvis med artister och intellektuella och vi deltar i kulturella evenemang för att försöka utveckla en annan typ av kultur, säger Yannis och menar en annan ”kultur” än den fascisterna sprider.

-Vi försöker att utveckla kollektiva metoder för att ta tag i sociala problem, vilket bland annat innebär att arbeta tillsammans med våra invandrade grannar. Det handlar inte om filantropi, inte heller en vertikal relation, eller ett maktspel mellan de som har och som ger och de som inget har och beror av personen ovanför. Det är i stället en horisontell relation.

Nya mötesformer prövas av unga kämpar på Syntagmatorget.

-I vårt nätverk för solidaritet, utöver gratis distribution av mat och kläder, bygger relationerna på idén om ett utbyte utan penningen som mellanhand. Utbyte av varor och tjänster.

-Det är ett tänkande som knyter an till mer strategiska problem. För om vi talar om en vision av socialism i frihet och demokrati måste vi utveckla en samhällsmodell av en typ som öppnar små fönster till visionen.

-Vårt mål är inte att ta över den statliga servicens roll. Det gör vi klart för de som deltar i vårt solidaritetsnätverk. När vi startar en lokal vårdcentral på frivilligbasis ersätter vi inte ett sjukhus. Vi försöker hjälpa folk att överleva på ett kollektivt sätt samtidigt som vi uppmuntrar dem att kollektivt kräva att deras grundläggande behov möts. En strategi som bygger på kollektiva svar utgör samtidigt ett vapen mot fascismen, ett antirasistiskt och kulturellt svar på Gyllene grynings metoder för att vinna folk.

Det finns kanske en fara i att peka ut nynazisterna som den största faran för den grekiska arbetarklassen i dagsläget. Den borgerliga koalitionsregeringen går inte fram med silkesvantar och dess kravallpolis har närmast fria händer att slå mot invandrare, hemlösa och demonstrerande medborgare. Att då enbart prata om det ”fascistiska hotet” kan skymma både den officiella repressionen och politikers spel under täcket med nynazisterna.

Men det är lika galet att ignorera Gyllene gryning med argument som i realiteten gör dem rumsrena. Yannis Bournous menar att det grekiska kommunistpartiet KKE misstar sig helt i analysen av nynazisterna.

-Efter parlamentsvalet i juni deklarerade KKE:s generalsekreterare Aleka Papariga i en intervju att vi borde inte vara rädda för Gyllene gryning eftersom väl inne i parlamentet kommer deras medlemmar att blir rumsrena och anpassa sig till systemet. Det är naturligtvis en enorm felbedömning. För tyvärr visar historien att när demokratiska institutioner kommer i kontakt med fascismen är det snarare de som anpassar sig.

Gemensam kamp är inget för KKE som alltid defilerar i eget majestät

För tillfället har den grekiska krisen försvunnit från tidningarnas förstasidor och de extrema räntorna på statsobligationerna sjunkit något. Men det betyder inte att den sociala krisen är över. Tvärtom är det ett tecken på att regeringen just nu har initiativet och går på offensiv mot de arbetandes motstånd mot krispaketen. För att slå tillbaka regeringens offensiv krävs största möjliga enhet i handling från partierna till vänster och de fackliga organisationerna. Mot det talar den sekteristiska tradition som dominerat grekisk vänster, speciellt den yttersta vänstern, i decennier. Kommunistpartiet KKE som går kräftgång i opinionsundersökningarna har bara en linje –vid sidan av oss finns ingenting. Oavsett vad som sker fortsätter partiet sina aktioner i ”splendid isolation”. Inför valet i juni utropade man till och med Syriza som ”huvudmotståndare” och manade väljarna på partiaffischer att inte rösta Syriza.

Kommer Syriza att kunna motsvara de förhoppningar som partibildningen i maj reser? Fallgroparna är många både vad gäller den nationella och den internationella linje som ska antas på kongressen. Vad som behövs är ett starkt antikapitalistiskt parti med ett konkret handlingsprogram för den ekonomiska och social kris som härjar i landet. Det kräver initiativ riktade till hela den arbetande befolkningen, förslag till ett enat motstånd mot Trojkans krisprogram och dess hantlangare i regeringen.

Maj är snart här. Tiden går fort i kristider. Då får vi anledning att komma tillbaka till det nya partiets grundningskongress.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett oärligt hantverk

Marxistarkivet är en alldeles utmärkt webbsida med ovärderliga översättningar till svenska av marxismens klassiker och många historiska analyser i marxismens tradition.

Eldsjälen bakom Marxistarkivet är Martin Fahlgren som både Göte och jag varit bekant med i 40 år och partikamrater med i nästan lika lång tid. Letar du efter en text på svenska av Marx eller Trotskij då ska du leta i Marxistarkivet.

Sedan ett tag har Martin Fahlgren också ambitionen att låta Marxistarkivet delta i dagsaktuella debatter av stor vikt, som när det gäller analysen av vad som sker i den arabiska revolutionen, i synnerhet i Syrien. Enligt vår uppfattning är det ett ytterst misslyckat försök av ett arkiv att samtidigt vara färskvara. Det är naturligtvis upp till Martin Fahlgren att göra vad han vill med arkivet. Men då ska han också vänta sig öppen kritik mot de dagsaktuella texter han lägger ut. Liksom av det minst sagt selektiva urvalet! Texterna har inte bara historiskt arkivvärde, utan deltar aktivt i en pågående debatt. Därmed tappar också Marxistarkivet sin aspekt av gediget dokumentärt hantverk.

Den 10 januari hittar vi en text som MF kallat ”Syrien – kommenterad artikelsamling”. I inledningen till de publicerade texterna skriver MF att syftet är att låta ”kritiska vänsterröster” komma till tals. Vi ska snart se vilka röster han valt och vad de är ”kritiska” mot.

Enligt MF representerar de ett försök att ”tänka kritiskt” till skillnad från ”huvudlinjerna” i syriendebatten vilka enligt honom representeras av den här bloggen (K&Å) och Proletären/Fibban/Clarté/SKP. Han jobbar intensivt i sin kommentar med att bygga upp en bild av sig själv som en noggrann arkivarie eller kamrer som noterar och bokför allt. En vågmästarnas mästare som till skillnad från andra noga värderar de nyheter vi får oss till livs. Vi sägs uppfatta konflikten som ”ganska okomplicerad” bara för att vi sedan ska kunna ”spika en korrekt linje”. För oss är frågan redan uttömd på argument och ”behöver inte utredas närmare”. Till skillnad från oss är författarna till artikelsamlingen (och Martin) däremot ”kritiska vänsterröster”. Vi sägs vidare ”bortse från sådant som inte passar in i det egna schemat om vad kampen gäller” och sägs se ”verkligheten i svartvitt”. ”Vi hoppas att allt ska gå rätt väg ändå – den som lever får se”. Spydigheterna hopar sig. Vi kan avsluta med Martins egen grandiosa slutsats. Som vore han själv en modern Voltaire: ”Därmed åsidosätts det rationella, analytiska och logiska tänkandet. I stället för en kritisk allsidig analys av verkligheten och en sansad argumentation där man försöker tränga in i och diskutera problematiken uppmuntras ett slags tunnelseende där man bara ser det man vill se”.

Ser vi till Martins egen artikel saknar den framförallt nya eller intressanta fakta om situationen i Syrien och i regionen. Trots den så bländande objektiva skenheligheten skymtar snarare här Sokrates och Kant än Voltaire! Vi får en glimt av den idealistiska världen, ”idéernas värld, en värld bortom alla känslor” där han viftar med citat från Lenin men ingenting har att säga om hur exempelvis de lokala samordningskommittéerna (LCC) i landet arbetar – och strider – i dag.

I den här repliken till MF:s artikel kommer vi inte att bemöta alla resonemang och hänvisningar till de historiska paralleller av mer eller mindre tveksam natur som MF hänvisar till. I stället konstaterar vi bara att Martin Fahlgren medvetet förvränger och förvanskar de åsikter som vi fört fram i ett femtiotal artiklar som vi publicerat sedan mars 2011 då upproret mot Assad startade.

Vi skriver ”medvetet förvränger” eftersom MF känner oss mycket väl, han är en intelligent person och han kan läsa innantill. Därför kan hans beskrivning av vår hållning till den syriska revolutionen inte vara annat än medvetet illvillig. Vi frågar oss varför och har kanske en idé?

Enligt MF kan vår linje i förhållande till revolutionen i Syrien sammanfattas ungefär som följer:

-Vi stöder ovillkorligt och helt okritiskt alla som kämpar mot diktaturen.

-Vi blundar för att imperialismen och reaktionära islamister griper in i kampen. Vi säger visserligen att det är så men att det saknar betydelse just nu.

-Vi blundar för de problem som den sociala splittringen mellan olika etniska och religiösa minoriteter ställer för kampen.

Anti-regimdemonstration i Idlib. ”Frihet” står det i kvinnans händer. Foto släppt av stadens Lokala Samordningskommitté, LCC

Att ta som uppgift här att ”motbevisa” den bild MF ger av oss vore att sänka oss ner till den nivå och ton han anslagit. I stället har vi förtroende för er, våra läsare, och uppmanar er att läsa, eller läsa om, vad vi skrivit om revolutionens övergång från spontan revolt till väpnat motstånd, om hur imperialismen gör allt för att kontrollera upproret och hindra den syriska staten från att kollapsa som i Libyen, om hur de reaktionära salafistgrupperna strävar efter en ny, religiös diktatur i Assaddiktaturens plats och hur de stärks tack vare det ljumma stödet till den stora majoriteten av ärligt kämpande miliser med målet att befria Syrien från regimens despoti, hur faran för sekteristiskt våld blir större ju längre upproret tvingas pågå. Det och mycket annat kan ni läsa på vår Syriensida.

Vi har också publicerat en rad översättningar av texter om Syrien som skrivits av aktivister inne i Syrien och som vi anser spegla vår egen uppfattning. Likaså har vi publicerat Gilbert Achcars elva teser om islamismen. Flera av dessa artiklar har också MF publicerat på Marxistarkivet. Sett till vad han skrivit senast borde han anse dem felaktiga eller att vi inte har samma idéer. Hur som helst kan ni konsultera några av dessa texter som vi publicerat och som vi sympatiserar med:

Syria, Peace and Christmas

Det fria Douma -syrisk demokrati

Elva teser om den uppvaknande islamismen

Protester mot Assad i den kuridska delen av Syrien

Av de artiklar ”kritiska vänsterröster” som Martin Fahlgren publicerat nämner han två som han säger står närmast hans egen uppfattning.

Den första är en artikel av vår partikamrat Peter Widén i Eskilstuna, som publicerades i Internationalen den 7 september 2011. I den debatten skrev vi att vi i stort kunde skriva under på nästan allt som Peter Widén skrev men inte hans slutsats att den enda korrekta linjen var att agitera för omedelbart eldupphör och förhandlingar. Den artikeln är sedan länge akterseglad eftersom alla initiativ till förhandlingar från FNs och Arabförbundets sida skjutits i sank av Assad, nu senast i det makabra talet till parlamentet.

Resultatet av en flygattack den 14 januari 2012
mot stadsdelen Maadamiyeh i södra Damaskus
.

Den andra artikeln som MF säger sig gilla och stå nära skrevs nyligen av Arne Johansson och publicerades i Offensiv 20 december 2012. Här har vi ett mycket större problem och stora frågetecken kring vad MF egentligen själv står för, utöver de schabloner om folkfronter, enhetsfronter och revolutionär strategi som han beskriver i sin inledning. Däremot får man leta med ljus och lykta i Fahlgrens text för att hitta något konkret om det aktuella läget i Syrien, leta efter en ens antydan om den lokala civila självorganisering som till och med den borgerliga pressen vittnar om.

I Arne Johanssons text finns en central slutsats som det är omöjligt att förbigå med ursäkter eller undanflykter. Så här karaktäriserar Arne Johansson, välkänd ledare i Rättvisepartiet Socialisterna, situationen i Syrien:

– Klassmedvetna marxister och socialister kan inte stödja någon av sidorna i detta reaktionära krig, skriver han. Liksom i mycket annat som Rättvisepartiet Socialisterna uttalar sig om handlar det om att förkasta existerande kamp och ”bjuda ut” alternativa scheman som ”massorna” borde följa för att det ska bli en kamp värdig nog för att få stöd från RS.

Ett uppror, en kamp där ännu hundratals demonstrationer äger rum varje vecka, där unga människor överger sina studier eller arbeten för att ta upp vapen mot diktaturen, där regimen till och med flygbombar den egna huvudstaden, blir för Arne Johansson ett ”reaktionärt krig” där ”revolutionära socialister” ska stå neutrala.

Närvaron av fanatiska islamister som al Nusrafronten kan inte tas ill ursäkt för att stå neutral i kampen mot diktaturen.

I stället manar Arne Johansson till självorganisering på arbetsplatserna och i bostadskvarteren, till demokratiska val av självförsvarsorganisationer. Existensen av lokala samordningskommittéer som på flera befriade platser redan tagit över skötsel och förvaltning av offentliga uppgifter och de lokala FSA-milisernas roll existerar inte i Arne Johanssons bild. För honom är själva existensen av salafistiska milisgrupper tillräckligt för att förkasta det reellt existerande upproret mot diktaturen.

Senast som Arne Johansson deltog i debatten om Syrien lyckades han hitta något som passade in i hans schema av hur en verklig kamp borde föras. Då satte han också upp ”demokratiskt valda självförsvarsgrupper” som alternativ till det ”reaktionära FSA”. Trodde han. För de ”demokratiskt valda” självförsvarsgrupper han hade hittat som förebild var inget annat än milisen YPD i det syriska Kurdistan. Tyvärr för den gode Arne är YPD den väpnade grenen av det syrisk-kurdiska partiet PYD som kritiseras hårt av andra partier i regionen för deras sekterism och påstådda spel under täcket med Assad. I den nya texten av AJ som MF publicerar aktar han sig noga för att på nytt försöka hitta grupper i Syrien som fyller kravet på ”revolutionär” renhet.

Det kurdiska partiet PYD;s väpnade milis YPD är långt ifrån den idylliska bild av demokratiskt valda självförsvarsorganisationer som Arne Johansson tror.

Att Martin Fahlgren säger sig stå närmare denna text än något annat får oss att undra. Anser MF också att det är ett ”reaktionärt krig” som pågår? Eller kan en artikel som drar en så central slutsats vara bra i övrigt?

För oss är det tråkigt att se hur en kamrat medvetet förvanskar våra ståndpunkter i syfte att fäktas med en fantombild. Men vi kan förstå att han gör det om hans åsikter är desamma som Arne Johanssons. För oss innebär denna illvilliga och medvetna förvanskning av våra åsikter att vi visserligen fortfarande är partikamrater med Martin, men att förtroendet oss emellan inte längre existerar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,