Svenskt stål mot rostiga järnrör – Jimmy Åkesson utvisad

 

Ja, ja, inte är det Jimmy Åkessons lag som gör mål. Tittade på matchen med terminalglasögon och 40-tummaren, HDMI, två meter framför mig. Varje skäggstrå, svettdroppe och fulspel levde som aldrig förr. Riddare i fotbollströjor och barnets, och vi pojkars längtan, efter att vinna, segra, helt enkelt övervinna, och visa oss som den som , du, kvinna borde, välja, Eller? Tja, så är det nog. Vi vann ett poäng med Jimmy Åkesson utvisad. Erkan, trots att han är en skapelse av Hammarby, Erkan till mitt hjärta!

Låt mig uttrycka mig klart. Visa de reaktionära, genomrostiga järnrören svenskt stål! Vänd ryggen åt Sverigedemokraterna! Rösta, trots min misstro. och alla mina besvikelser över partiets handikapp, men rösta med Vänsterpartiet mot borgarnas regering och deras stödparti, Sverigedemokraterna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kom och lyssna till det som Carl Bildt inte vill tala om!

Missa inte årets kanske mest intressanta föreläsning om den arabiska värld vilken kastats från vår till isvinter, egyptisk militärdiktatur, terrorbombningar över Gaza och svart högerextrem jihadism.

Fredrik Reinfeldt har naturligtvis rätt när han hävdar att den stormiga utvecklingen i Mellanöstern. I länder som Irak, Syrien, Palestina/Israel och Libyen innebär att kraftiga vågor även når fram till Sverige. Men hans reaktionära slutsats om reformstopp är befängd. Lika befängd som den ”analys” av regionen, vilken ligger till grund för Sveriges utrikespolitik, och som utrikesminister Carl Bildt tillhandahåller svenska väljare via sitt ständiga hackspettsflöde på twitter.

I veckan som kommer finns det en möjlighet för dig i södra Sverige att hoppa över Bildts geggiga små blåkopior av Pentagons analyser, unika tillfällen att få en bättre förståelse av den lika komplexa som explosiva utvecklingen i dessa länder. En av världens mest erkända analytiker, Gilbert Achcar, besöker Göteborg, Malmö och Stockholm och delar där med sig av sin kunskap vid offentliga möten .

Han är i Sverige, inbjuden av Center for Middle Eastern Studies i Lund och Södertörns historiska institution för nutidshistoria .

Men, vid sidan av och helt oberoende av seminarier vid dessa akademiska institut, träffar han syrier i exil och deltar i en del öppna offentliga möten arrangerade av Socialistiska Partiet och andra organisationer.

Gilbert Achcar är en demokratisk socialist ”uppvuxen politiskt” under landets tidigare inbördeskrig och motstånd mot Israels terror. Flyttade till Frankrike 1983 och undervisade där vid universitetet i Paris, senare vid Centre Marc Bloch – Humboldt-Universitet i Berlin. Sedan 2007 är han professor vid Londons Universitet vid dess ”School of Oriental and African Studies”.

Under åren har han skrivit en rad artiklar, essäer och böcker som behandlar internationella relationer med särskilt inriktning på utvecklingen i Mellanöstern. Medarbetat i många tidningar, från International Viewpoint till Le Monde Diplomatique. Gett ut två böcker tillsammans med Noam Chomsky.

På svenska finns Barbariernas kamp. 11 september och Den nya världsordningen. Alltsedan den arabiska revolutionens första gnista har han gett många bidrag till att förstå hettan i den brand som drar över regionen och sammanfattat dessa och formulerat politiska slutsatser i boken “The People Want: A Radical Exploration of the Arab Uprising” , av Le Monde prisad som ”en av de bästa analyserna av den samtida arabiska världen”. Achcar har en överblick som spänner mellan Tunisien, Egypten, Jemen, Bahrain, Libyen, Libanon och Palestina/Israel och förmedlar värdefulla insikter och analyser som spänner över hela regionen.e

Achcar är inte bara forskare utan också en politisk människa. I Storbritannien var han tillsammans med filmregissören Ken Loach initiativtagare till Left Unity, det nya vänsterparti som försöker utmana brittiska Labour.

Väl mött! Du kommer inte att bli besviken om du har möjlighet att komma!

GÖTEBORG
Måndag
1 september 18.30
Allégården
Södra Allégatan 4
Medarrangör: Internationella Socialister

MALMÖ
Tisdag
2 september 18.30
Röda Huset
Industrigatan 4

STOCKHOLM
Onsdag
3 september 18.00
ABF
Sveavägen 41

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

.

Frige Nasser Saber Bondek

Den 17 februari försvann Nasser Saber Bondek i Bachar Assads tortyrhålor. Ingen information om hans situation finns tillgänglig sedan dess. Som vanligt medger regimen inte ens att någon sitter fängslad. När anhöriga till fångar kontaktas av säkerhetstjänsten är det oftast för att delges ett dödsbud.
-Er make/maka har dött i en hjärtattack, brukar det officiella dödsbudet lyda.

I våras hade jag tillfälle att träffa Nassers maka och två barn. Farizah och barnen befann sig då i staden Revin i Meusedalen i norra Frankrike. Via Libanon och Egypten hade de flytt till Frankrike. Farizha var aktiv i proteserna mot Assads diktatur och vågade för barnens skull inte stanna kvar längre i Syrien. Jag träffade dem i ett ruffigt flyktingboende som franska staten står för.

-Det är säkrast att inte publicera något om min fängslade man, sa Farizah till mig när jag frågade om en intervju. Det var bara två månader efter att Nasser fängslats. Det fanns en risk att internationell uppmärksamhet skulle reta upp säkerhetstjänsten och förvärra hans situation.

Nu fem månader senare utan den minsta information om Nassers öde är det bara internationell solidaritet och krav på hans frigivande som kan rädda honom undan det öde som tyvärr väntar de flesta fångar i Assads förvar –tortyr till döds. Med åtföljande dödsattest om hjärtinfarkt underskriven av regimens prostituerade fängelseläkare.

Farizahs beslut att gå ut offentligt har uppmärksammats av Amnesty International som i en kommuniké där man kräver ett omedelbart frigivande av Nasser Saber Bondek. Amnesty understryker att Nasser inte har någon handling att förebrå sig eller anklagas för av regimen. Han arbetade i statens informationsministeriet och i det privata skrev han poesi och dikt. Det är oklart varför han arresterades. Det kan ha att göra med hans engagemang för att hjälpa människor som flytt undan terrorn till Damaskus. Två andra personer i det kvarter där Nasser bodde arresterades samma dag anklagade för att ha hjälpt flyktingar.
Familjen Bondek är druzer. Att regimen Assad säger sig vara minoriteternas beskyddare verkar inte ha haft någon betydelse.

Farizah och barnen oroar sig fruktansvärt för pappans öde. En av de som arresterades tillsammans med Nasser lämnades över till familjen tre veckor efter arresteringen –död.

-Han kan ha sagt fel saker om regimen på jobbet, minns jag att Farizah sa till mig under vårt möte i mitten av april. Det räcker mer än väl för att försvinna i en håla i någon av säkerhetstjänsternas kaserner. En frigiven medfånge säger sig ha sett Nasser i militära säkerhetstjänstens avdelning 227 i Damaskus.

-Nasser, efter att du togs tillfånga lever vi i smärta och vånda varje minut av dygnet. All glädje är borta. Skräcken är vår följeslagare, skräcken för vad som sker med dig. Vi längtar efter din närvaro och ljudet av din röst. Barnens rädsla över ditt öde tar barndomen ifrån dem. Det finns inga ord för att beskriva vår smärta och rädsla över din långa frånvaro utan att veta vad som händer dig, säger Farizah till Amnesty International, kanske i hopp att orden ska nå fram till maken.

Nasser, Farizah och deras barn behöver vår solidaritet och hjälp. Mer information finns att hämta på Amnesty Internationals hemsida:
www.amnesty.org/library/info/MDE24/022/2014/en

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Och för mer info: www.free-syrian-voices.org/nasser-saber-bondek/

”Svenskarna ska öppna sina hjärtan. Men de rika ska inte öppna sina plånböcker…”

Hos många finns det en vrångbild av hur Fredrik Reinfeldts höstlika, redan berömda sommartal ska ses. Till och med vår kanske mest bitska och roligaste satirtecknare, Max Gustafson, han fick nog fel lydelse på den flirtlapp som Reinfeldt här singlar över till Jimmy Åkessons riksdagsbänk.

Vad sa då Reinfeldt? Jo, raka motsatsen:

”Svenskarna måste öppna sina hjärtan och ta emot de allt fler människor som flyr till Sverige från världens krig och katastrofer. Vi måste ha tålamod med de motsättningar den ökande flyktingströmmen kommer att skapa. För det är människor som kommer in i Sverige och bygger det svenska samhället tillsammans med oss. Tillsammans bygger vi ett bättre Sverige.”

Alltså mycket långt ifrån de retoriska slingor av nationell invandrarfientlighet som Frankrikes Marine Le Pen, Storbritanniens Nigel Farage eller Nederländernas Geert Wilders så hänfört och ofta använder sig av.

Reinfeldt och den borgerliga alliansens andra partiledare är säkert själva personligen öppna och medkännande för både flyktingar och anhörigmottagning. Till skillnad från SD:s järnrör som i grunden inte vill ”diskutera invandringspolitik” utan bara slå mot flyktingar och invandrare överhuvudtaget. Allianskvartetten vill också ha en kraftig ökning av arbetskraftsinvandringen och har – tillsammans med Miljöpartiet – skapat en situation där ett större utbud av arbetskraft på flera områden inneburit och innebär en dumpning av löner och arbetsvillkor. En svag och mycket vek fackföreningsrörelse har inte mycket att sätta emot för att svenska kollektivavtal ska gälla.

Nej, i sitt sommartal slog Reinfeldt fast att ”Vi har råd med invandring. Vi ska öppna våra hjärtan”.

Det var sedan, i den andra delen av sitt tal, som sommarvärmen raskt gick över i bister vinterkyla:

”Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas något utrymme för det, sade Fredrik Reinfeldt.”

Alltså: ”Vi har råd med invandring. Men vi har inte råd med reformer”.

Här spelar han ett högt spel och hoppas att den stora majoriteten av väljare ska ha förståelse för ökade flyktingströmmar, men samtidigt acceptera verkliga kostnader och därför en sämre välfärd (och på köpet en arbetsmarknad med ett försvagat löntagarkollektiv). För att ändå kunna ro hem de svåra år som kommer med bra styrfart ska vi underförstått begripa att det då givetvis krävs en ansvarsfull alliansregering med tre nya år för Reinfeldt, Borg och Bildt…

Han vill få debatten att huka under budgettak och till de nyliberala normer som accepterats av en stor majoritet i riksdagen. Tanken på en radikal omfördelning av beskattning och inkomstfördelning, en omprioritering i budgeten där man exempelvis tar från militären och ger till dem som flyr eller, ve o fasa, hotar banker och finanskapital, alla sådana politiska utmaningar kommer att hudflängas som ansvarslöshet och extremism. Svenska folket ska öppna sina hjärtan. Visst. Men de rika ska inte öppna sina plånböcker! Inte den minsta skugga ska falla över solsidan.

Förmodligen kan Reinfeldt vinna en del bollar på den serve han slagit i valmatchens sista game. Han spelar mot oppositionens svaga sida och vet att socialdemokratins legitimitet som trygg regeringsbildare och bevarare av folkhemmet från förra seklet inte längre har någon större giltighet för många människor. Han hoppas på människors rädsla för ett rödgrönt politiskt kaos med skuren ekonomisk motor och skenande räntor. Han vet att vare sig Stefan Löfvén/ Magdalena Andersson eller paret Gustav Fridolin/Åsa Romson är beredda att lyfta på taket till den arena där matchen spelas. Jonas Sjöstedt för sin del riskerar att hamna lite vid sidan av plan. Blir lätt bollkalle eftersom han vill inte vill bli bortplockad från plan av (s) och (mp).

Samtidigt är det så att det finns stora grupper av människor som inte lever på ”Solsidan”. Människor som inte fått del av vare sig jobb eller skattesänkningar. Människor som inte kan få en rimlig bostad. Sjuka som utförsäkrats. Arbetslösa som inte får a-kassan att räcka till. Pensionärer som förbannar att de får betala högre skatt nu, med halv inkomst, än vad de hade när de byggde upp det här landet. Det är också många svenskar, gamla som nya, som på grund av en misslyckad integrationspolitik upplever onödigt stora sociala konflikter (och dessutom bär på egna fördomar och en egen rädsla inför förändringar) när det gäller flyktingmottagning och invandring.

Det är i denna verklighet Jimmy Åkesson får en helt egen spelplan av Reinfeldt. Han behöver inte ifrågasätta budgettak eller kräva att de rika ska öppna sina plånböcker. Bara konstatera att Sverigedemokraterna haft rätt när det gäller invandringens kostnader. Ett slut på denna. Ja, då blir många miljarder över till både militären och pensionärerna.

Är då Reinfeldt blind för vad han bjuder på? Är det bara ett humanistiskt kall bakom sommartalet? Var hans vädjanden på Norrmalmstorg en modern Bergspredikan om barmhärtighet? Samma fråga gäller för skrämseln från duon Borg och Bildt?

Nej, det är ren valtaktisk cynism som ligger bakom svarar Aftonbladets Anders Lindberg. Moderaterna bara utnyttjar kriserna i omvärlden för att skrämma människor. På så sätt hoppas de att trots allt att kunna vända opinionen i valspurten de kommande veckorna.

Självklart är det så, även om vi inte ska anklaga Reinfeldt för rasism och invandrarfientlighet.

Jag tror dessutom att moderaternas taktik är så sataniskt att de inte bara hoppas på ett mirakel 14 september. Om de inte lyckas fullt ut. Ja, då räknar de med att Sverigedemokraterna gått fram så mycket att det blir nyval under hösten. Jimmy Åkessons SD kanske rusar upp till 15 procent och Löfvéns tänkta regeringsbildning kan gå om intet eller blir så svag att den inte orkar regera. Riksdagens dörrar öppnas för nyval och Reinfeldt kan återkomma som den enda garanten för stabilitet i landet…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Solidaritet med flyktingar ska kosta pengar.

Det är snart val och partierna tävlar om att hitta ”populära” frågor att fiska röster med. Mest handlar det om fiske i grumligt vatten. Alla utom Vänsterpartiet mumlar i skägget om att ”flyktingpolitiken” kostar för mycket. Det är som om Jimmie Åkesson flåsade i nacken på partiledarna. Och inte bara dem. Det finns till och med de som inte har några röster att vinna i valet som gjort ”flyktingfrågan” till en huvudfråga för vänstern. Det är ett bottenskrap från de gamla mao-stalinistiska sekterna som vaknat upp till nysvensk yra och tror att de har svar på de ”frågor” Sverigedemokraterna ställer.


Solidaritet med människor på flykt undan krig, tortyr, rasism, och bottenlös förnedring kostar pengar och ska kosta pengar. Det är en elementär mänsklig plikt att hjälpa de som är i nöd. Det är en uppgift för både staten och medborgarna.
De som fiskar i grumligt vatten målar upp ett gigantiskt problem av tsunamiformat. Lilla Sverige dränks av flyktingar som vi inte har råd att ta emot. Flyktingens lidande räknas om i kronor och ören och summan sägs vara för stor. Att det bara handlar om politiska prioriteringar och opportunism kan vi se genom att bara jämföra de belopp flyktingpolitiken kostar med de miljarder och åter miljarder som ges i subventioner till de redan välbärgade i form av Rot och Rut.
Men hur ser egentligen flyktingströmmarna ut i världen? Inte ens i världsmåttstock kan vi tala om en ”tsunamivåg” av flyktingar. Enligt FN:s flyktingkommission fanns det i början av året 51,2 miljoner flyktingar. Men av dessa är det ”bara” 11,7 miljoner som befinner sig utanför hemlandet. Resten är flyktingar i det egna landet, så kallade ”förflyttade”. Det är människor som liksom i Syrien flyr undan regimens terrorbombningar av städer och byar.
Vart tar de flyende vägen då de tvingas lämna sitt hemland? Ordet tvingas ska strykas under eftersom knappt någon lämnar sitt hemland frivilligt.
I diagrammet här under ser vi antalet flyktingar i 20 enskilda länder. Siffrorna är i tusental. Diagrammen finns publicerade i den franska dagstidningen Le Monde.

Det som är frapperande i sifforna här ovan är det låga antalet flyktingar som tagits emot av rika länder som Tyskland (187 600), USA (263 600) och Frankrike (232 500) medan urfattiga länder som Pakistan, Iran, Tchad, Kenya och andra tagit emot minst dubbelt upp jämfört med ”rikemansklubben”. I Libanon, Jordanien och Turkiet finns närmare två miljoner flyktingar från Syrien.
I diagrammet nedan ser vi antalet asylsökande i olika länder åren 2012-13.

Lilla men mycket rika Sverige utmärker sig med att ha lika många asylsökanden som Malaysia och något mer än Turkiet. Om våra partiledare får bestämma kan kanske bara ett litet antal av de sökande se fram mot en fristad hos oss.
I nästa diagram ser vi varifrån flyktingarna kommer.

Inte oväntat kommer de allra flesta från områden där USA:s ”krig mot terrorismen” raserat samhället. Assads terrorbombningar bidrar också i högsta grad till flyktingströmmen. Inte mindre än 53 % av flyktingarna i världen kommer från Afghanistan, Syrien och Somalia. Att inte fler kommer från Kongo trots de enormt blodiga krigen som pågått i decennier beror på att landet är till ytan enormt och krigen pågår uteslutande i östra delen av landet. Flyktingarna är 3 miljoner till antalet men finns kvar i landet. Liksom det stora antalet syriska flyktingar finns kvar i hemlandet och uppgår till cirka 6,5 miljoner.
Har vi råd att vara solidariska? Det är den rätta frågan. Inte hur många kan vi ta emot? Det är en konkret fråga som beror på vad som sker utanför vårt lands gränser. Men så länge som länder som Libanon och Jordanien tar emot 178 flyktingar per tusen innevånare respektive 88 per tusen med Sverige först på tolvte plats finns det ingen grund för smygrasism bakom tal om att vi inte har råd.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tio teser om extremhögern i Europa

Michael Löwy är en gammal veteran i Fjärde Internationalen som bidragit med många givande historiska analyser bland annat av Rosa Luxemburgs betydelse. Sedan ett par decennier ägnar han det mesta av sin energi till att utveckla idéerna om vad vi menar med ekosocialism. Här under har jag översatt en ny text som han publicerat på franska den 1 juni. Tio teser om extremhögern är ett varningsrop om att det är dags att ta extremisterna på allvar och bygga en stark europeisk antifascistisk rörelse. Michael föddes i Brasilien 1938 men bor sedan många år i Frankrike.

 

Av LOWY Michael

1 juni 2014

I.

Valet till Europaparlamentet bekräftar en tendens som varit synlig i de flesta länderna på kontinenten, nämligen extremhögerns spektakulära framgång. Det är ett fenomen utan sin like sedan 30-talet. I flera länder fick dessa rörelser mellan 10 till 20 procent av rösterna. I tre länder, Frankrike, England och Danmark når de redan 25-30 procent av rösterna. Deras inflytande är dessutom större än deras väljarbas eftersom deras idéer smittar ner den ”klassiska” högern och även en del av den social-liberala vänstern. I Frankrike är situationen mest allvarlig. Nationalfrontens genombrott övergår alla förutsägelser inklusive de mest pessimistiska. -Det är fem minuter i midnatt, skrev Mediapart nyligen i en ledare.

II.

Det är en mycket diversifierad extremhöger. Vi ser allt ifrån oblyga nynazistiska partier som grekiska Gyllene gryning till borgerliga krafter helt integrerade i det parlamentariska spelet som UDC i Schweiz. Vad de har gemensamt är en chauvinistisk nationalism, xenofobi, rasism, hatet mot invandrare -speciellt utomeuropeiska –  mot romerna (Europas äldsta folk), islamofobin och anti-kommunismen. I flera fall kan vi lägga till antismetism, homofobi, misogyni, förakt för demokrati, och eurofobi. I andra frågor som exempelvis för eller emot nyliberalismen och åtskillnaden av stat och religion är rörelsen mer splittrad.

III.

Det är ett misstag att se fascismen och antifascismen som fenomen i det förflutna. Visst, vi har inte i dag fascistiska masspartier jämförbara med Hitlers nazistparti på 30-talet, men redan då kunde inte fascismen sammanfattas i en enda modell. Den spanska frankismen och salazarismen i Portugal skilde sig mycket från modellerna i Italien och Tyskland.

En betydande del av dagens europeiska högerextremism har en direkt likhet med fascismen och/eller nynazismen. Det gäller Gyllene gryning, ungerska Jobbik, Svoboda och den ukrainska Högersektorn. Men samma sak gäller i en annan form för franska Nationalfronten, FPÖ i Österrike, belgiska Vlaams Belang och andra där grundarna hade direkta band med den historiska fascismen och krafter som kollaborerade med Tredje Riket.

I andra länder som Hollande, Schweiz, England, Danmark, har de högerextremistiska partierna inte ett fascistiskt ursprung, men de delar rasismen, xenofobin och islamofobin med dem. Ett argument för att extremhögern har förändrats och inte längre har mycket gemensamt med fascismen är att den accepterar den parlamentariska demokratin och vägen via valurnorna till makten. Då ska vi komma ihåg att en viss Adolf Hitler intog regeringstaburetterna efter ett regelrätt val till Reichstag och att marskalk Pétain valdes till statschef av det franska parlamentet. Om Nationalfronten kommer till makten via allmänna val –en hypotes som tyvärr inte kan avfärdas – vad blir det då kvar av demokratin i Frankrike?

IV.

Den ekonomiska krisen som sedan 2008 härjar i Europa har huvudsakligen i större utsträckning favoriserat extremhögern än den radikala vänstern, med Grekland som undantag. Proportionerna mellan de två styrkorna är i total obalans till skillnad från situationen i Europas trettiotal då vi i flera länder såg en parallell tillväxt av fascismen och den antifascistiska vänstern.

Dagens extremhöger har utan tvekan tjänat på krisen, men det förklarar inte allt. I Spanien och Portugal, två länder som drabbats hårdast av krisen, förblir extremhögern marginell. I Grekland där Gyllene gryning haft en exceptionell tillväxt är den ändå kraftigt förbisprungen av Syriza, den radikala vänsterkoalitionen. I Schweiz och Österrike, två länder som undgått krisen når den rasistiska extremhögern ofta över 20 %. Därför måste vi undvika vulgärekonomiska förklaringar som ofta förs fram av vänstern.

V.

Vissa historiska faktorer spelar utan tvekan en roll: en bred gammal antisemitisk tradition i vissa länder; en bestående kollaborationistisk strömning sedan andra världskriget;  det koloniala arvet, som formade attityder och beteenden lång tid efter avkolonialiseringen, inte bara i de gamla kolonialmakterna utan i nästan alla Europas stater. Alla dessa faktorer finns på plats i Frankrike och bidrar till att förklara Nationalfrontens framgångar.

VI.

Begreppet « populism » som vissa politologer, media och även en del av vänstern använder är helt oanvändbart för att förklara de fenomen vi talar om och sprider bara förvirring. Om i Latinamerika under åren 1930 till 1960 begreppet svarade mot något relativt konkret som vargaism, peronism, osv, så är begreppets användning i Europa sedan 90-talet alltmer vagt och oprecist. Populismen definieras som en ”politisk hållning som tar ställning för folket mot eliterna”, vilket gäller för i stort sett alla rörelser och politiska partier.

Detta pseudo-koncept applicerat på extremhögern, leder medvetet eller omedvetet till att legitimera den, göra den mer acceptabel för att inte säga sympatisk. Vem är inte för folket mot eliterna? Begrepp som förargar undviks noggrant, rasism, xenofobi, fascism och högerextremism.

”Populism” används också på ett medvetet mystifierande sätt av nyliberala ideologer för att skapa ett amalgam mellan extremhögern och den radikala vänstern, karaktäriserade som ”högerpopulism” och ”vänsterpopulism” eftersom de är i opposition till den liberala europapolitiken.

VII.

Hela vänstern med några få undantag undervärderar allvarligt faran. Den har inte sett den bruna faran komma och har därför inte funnit det nödvändigt att ta initiativ till en antifascistisk mobilisering. För de inom vänstern, som ser extremhögern som en biprodukt av krisen och arbetslösheten, är det orsakerna som vi måste angripa och inte det fascistiska fenomenet i sig. Det är ett typiskt vulgärekonomiskt resonemang som avväpnat vänstern inför rasismens, xenofobins och den högerextremistiska nationalismens ideologiska offensiv.

VIII.

Ingen social grupp är immun mot den bruna pesten. Högerextremistiska idéer, speciellt rasismen, har smittat ner en stor del av inte bara småborgerskapet och de arbetslösa utan också arbetarklassen och ungdomen. I fallet Frankrike är detta särskilt frapperande. Dessa idéer har inte en direkt koppling med invandringens verklighet.  Antalet röster för Nationalfronten är exempelvis speciellt högt i vissa landsbygdsorter där man aldrig sett röken av en invandrare.

De invandrade romerna, som nyligen varit utsatta för en imponerande hysterisk våg av rasism, med benäget bistånd från den dåvarande ”socialistiske” inrikesministern Manuel Valls, är färre än 20 000 i hela Frankrike.

IX.

En annan « klassisk » vänsteranalys av fascismen är den som förklarar att den huvudsakligen är ett instrument för storkapitalet att krossa revolutionen och arbetarrörelsen med. Men i dag då arbetarrörelsen är mycket svag och det revolutionära hotet obefintligt har storkapitalet inget intresse av att stödja de högerextremistiska rörelserna och därför existerar inte hotet om en brun offensiv.

Det handlar än en gång om en vulgärekonomistisk vision, som inte tar hänsyn till politiska fenomens egen autonomi –att väljarna kan välja ett parti som inte har storborgarnas favör- och som tycks ignorera att storkapitalet kan anpassa sig till alla sorters  politiska regimer utan att beröras.

X.

Det finns inga magisk recept för att bekämpa extremhögern. Vi måste med en kritisk blick inspireras av gångna antifascistiska traditioner och samtidigt kunna nyskapa för att möta nya former av högerextremism. Vi måste kunna kombinera lokala initiativ med välorganiserade och välstrukturerade sociopolitiska och kulturella enhetsorganisationer på nationell och kontinental nivå.

En enhet kan realiseras punktuellt med hela det ”republikanska” spektrumet, men en organiserad antifascistisk rörelse blir endast effektiv och trovärdig om den drivs av krafter som befinner sig utanför den dominerande nyliberala koncensusen. Det är en kamp som inte kan begränsas inom ett lands gränser utan som måste organiseras på europeisk nivå. Kampen mot rasismen och solidariteten med dess offer är en essentiell del i motståndet.

Michaël Lowy

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stor framgång för den radikala vänstern i Belgien.

I går var det här i Belgien inte bara val till Europaparlamentet utan också val till det federala parlamentet och till de tre regionala parlamenten i Flandern, Bryssel och Vallonien.
På riksnivå är det de flamländska nationalisterna i NV-A som sopar golvet med alla andra partier i Flandern och tar ensamt hem 31,9  % av rösterna. Till glädje för många har NV-A:s framgång skett på bekostnad av extremisterna i Vlaams Belang som förlorar mer än halva sin väljarkår i Flandern, ner 9,4 % för att sluta på 5,9 %. Frågan är om det är dödsstöten för det främlingsfientliga partiet eller om det likt Nationalfronten i Frankrike kan komma tillbaka om NV-A sviker sina väljare som väntar sig en separatistisk politik för ett självständigt Flandern.


Nu väntar säkert en ny regeringskris i landet eftersom NV-A inte kan rundas av de övriga flamländska partierna. I Vallonien är det fortfarande socialistpartiet som är störst. Men en regering med PS och NV-A ingående är nog i det närmaste otänkbart, även om ”omöjligt” är ett okänt ord i belgiska parlamentet.

För den radikala vänstern var valet en stor framgång trots de mörka moln som seglat upp på grund av de flamländska nationalisternas framgångar. Jag har redan skrivit om den valkoalition som deltog i valet: PTB-Go. (Se här)

I vissa valkretsar kan man tala om ett verkligt genombrott för valkoalitionen. De största framgångarna gjordes i industriorterna runt miljonstaden Liège. I stålorten Herstal fick PTB-Go 21 % av rösterna och i Seraing 17 %. I Liège nåddes inte mindre än 10,9 % vilket svarar mot cirka 30 000 röster. I hela Vallonien fick koalitionen 5,5 % vilket svarar mot fler än 100 000 röster vilket ger 2 platser i det Vallonska parlamentet.

De här två kommer att ta plats i det nationella parlamentet och garanterar att deras inkomst kommer att vara en normal arbetarlön


Till det federala parlamentet är givtevis resultatet inte lika spektakulärt. Men med 1,8 % i den fransktalande delen och lika mycket i Flandern kommer PTB-Go ändå in i parlamentet och tar två platser. Däremot kommer inte PTB-Go att representeras i Europaparlamentet eftersom alla platser tas upp av de stora partierna. Själv kunde jag som utlänning här i Belgien endast rösta i Europavalet. På PTB-Go:s lista kryssade jag för LCR:s kandidat Céline Caudron. Sammanlagt fick hon 4 314 personröster, vilket måste ses som ett mycket gott resultat.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vi skickar en kryssraket till Bryssel och säger nej till svenska kryssarmissiler

Dagens Nyheter skriver i dag om ”Doldisarna som kan ta sig till Bryssel”. En av dem känner vi väl:

”En tredje kandidat som pekas ut som en möjlig kryssraket är konstnären och musikern Dror Feiler som i så fall petar ut Vänsterpartiets nuvarande Europaparlamentariker Mikael Gustafsson.”

Han får min röst. En bojkott av EU-valet är bara nonsens och ger endast Sverigedemokraterna en procentuellt större del av rösterna. Johan Ehrenbergs röst på Miljöpartiet är sagan om en röd redaktör som hoppade i en borgerlig tunna. Ett kapitalistiskt marknadssystem där vinstbegär avgör våra val kan aldrig lösa miljöhoten.

Jag känner inte Drors hela politiska register men röstar för aktivisten Dror Feiler, han som modigt och intensivt tagit ställning för solidariteten med både palestinier och syrier, mot svensk militär upprustning och social nedrustning samtidigt som han blivit en frontfigur i kampen mot rasism i Sverige.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Socialistiska Partiet: Slut upp mot nazismen!

 

Tre personer har knivhuggits, en av dem har fått lungan punkterad. Den allvarligast skadade, Showan, är en ung man som är mycket aktiv inom en av Malmö FF:s supportergrupper och bland annat engagerat sig mot homofobi på fotbollsläktaren.

Den 8:e mars blev flera personer i Malmö utsatta för ett mordförsök på öppen gata av nazister efter de feministiska demonstrationerna på kvinnodagen. De knivhöggs och en person fick livshotande skador medan en annan fick en punkterad lunga. Nazister från Svenskarnas parti greps misstänkta för mordförsök. Det skedde bara några dagar efter att nazisterna som attackerade en annan fredlig manifestation, i Kärrtorp, ställdes inför rätta. En av de gripna nazisterna i Malmö har, enligt uppgift, nyligen kommit tillbaka från Ukraina där han slogs på fascisternas sida.

Vi har ett samhälle där nynazister och högerextremister gång efter annan ägnar sig åt dödligt våld mot människor vars värderingar de avskyr: Pronazistiska förlag distribuerar nazistisk propaganda, gömställen påträffas fullastade med vapen, hot och våld riktas mot HBTQ-aktivister, hets mot folkgrupp pågår oavbrutet med islamofobi och antisemitism – och nu mordförsök mot aktivister på internationella kvinnodagen. Feministiska aktivister hade tagit bort nazistiska klistermärken – och nazisterna gick till våldsamt attack.

Högerextremisters och nynazisters upptrappade våld sker samtidigt som en del av dessa grupper anstränger sig för att bli rumsrena. Det är den borgerliga politiken och dess förödande konsekvenser som har underlättat för dessa grupper att gå på offensiv. Somliga sitter i Sveriges riksdag, andra löper amok på gator och torg.

Nazisternas framfart blir inte mindre olycksbådande när olika medier understödjer framväxten av en salongsmässig rasism som i sin tur legitimerar nazistiskt våld. Förstärkandet av nationalismen i en tid där kapitalismens globalisering medför ekonomisk och social otrygghet ger grogrund för högerpopulism, nynazism och rent fascistiska grupperingar. Högerextremismens hot och trakasserier mot kommunpolitiker, aktivister, fackföreningsfolk liksom en strukturell vardagsrasism när människor t ex söker lägenhet eller jobb, förekommer varje dag i vårt land. Det, om något, är ett hot mot demokratin.

Enligt SÄPO begick nazister 14 politiska mord mellan 1999 och 2009, hur stort är mörkertalet? Vi glömmer inte namn som John Hron, Ronny Landin, Kent Antonsson, Hyan Altrn, Jimmy Ranjbar, Peter Karlsson, Gerard Gbeyo, Björn Söderberg. Alla blev de offer för högerextremisternas illgärningar. Ändå upphör inte media med att tjata om ”extremism” på ”båda sidor”, SÄPO utmålar ”autonoma” vänsteraktivister som det ”största hotet” och regeringen lanserar insatser mot ”radikalism”.

Det är dags att vakna upp. Uppgörelsen med nazismens och högerextremismens brott är ett måste för alla som värnar om ett demokratiskt samhälle. Nynazister måste bekämpas aktivt, de som drabbas av våldet har rätt att organisera sitt eget försvar. Det är bara breda och kraftfulla manifestationer som kan hindra nazisterna att angripa och skrämma människor. Därför är det viktigt att vi alla sluter upp i breda manifestationer som i Kärrtorp och de blixtinkallade manifestationerna med tusentals deltagare nu i söndags.

Polisen, SÄPO, regeringen och media måste sluta att måla lika kålsuparteorin och det muslimska spöket på väggen, liksom underskatta högerextremismens dödliga våld. Nazisterna tar andras liv!

Det är ett skarpt läge nu. Socialistiska Partiet uppmanar alla demokratiska politiska krafter, hela fackföreningsrörelsen och folkrörelserna att kraftigt bidra till en bred rörelse mot nazisternas illgärning. Håll samman! Slå tillbaka! Vi viker oss aldrig.

 

Socialistiska Partiet 10 mars

Våldtäkten ett vapen i Assads tjänst.

I dag den 8 mars hedrar världen kvinnans kamp för jämlikhet och befrielse från det patriarkala samhällets förtryck. I dag den 8 mars vanhedrar Bachar al-Assad många kvinnor i Syrien. Men inte bara i dag, utan alla dagar. Regimens trupper och kriminella miliser torterar och våldtar många kvinnor varje dag. Det är en strategi som syftar till att slita sönder hela samhällsstrukturen och stimulera extremism.
I reportaget här under som publicerats i den alltid utmärkta borgerliga dagstidningen Le Monde visar journalisten Annick Cojean hur regimen satt våldtäkt av kvinnor i system i räder mot byar och stadsdelar och i Assads fängelsehålor.

I reportaget sägs att omkring 50 000 kvinnor torterats och våldtagits sedan revolutionens början i mars 2011. I andra reportage och böcker som återger olika personers erfarenheter bekräftas samma bild av grov, vidrig tortyr och sexuellt våld mot kvinnor och också män.
Omvärlden höjer ögonbrynet och rycker på axlarna. När regimen gasade ihjäl omkring 1 500 personer i östra Ghouta röt en mus. Det var allt. När över 50 000 foton av torterade, utmärglade och mördade personer i Assads fängelsehålor publicerades i världens media var det knappt att den diplomatiska världen bevärdigade fotona ett ögonkast för att i stället koncentrera sig på cocktailborden i Genève. Presidenter och premiärministrar uttryckte sin avsky och…..sedan ingenting.

Syriens folk står ensamma, utlämnade av omvärlden till en despot i Damaskus som inte drar sig för något krigsbrott eller brott mot mänskligheten. Om han lyckas i sin strävan att krossa resningen mot regimen kommer omvärlden att ha hundratusentals syriers död på sitt samvete. Än är det inte för sent att solidarisera sig med revolten mot regimen och hjälpa det syriska folket uppnå vad det kämpat för i tre år –frihet, rättvisa och värdighet.

 

Våldtäkt, ett massförstörelsevapen i Syrien. Vittnesmål.

Av Annick Cojean

”Världen bekymrar sig över kemiska vapen, men för oss syriska kvinnor är våldtäkt värre än döden”

Det är ett brott som krossar kvinnan, raserar familjen och bryter upp gemenskapen. Ett brott som de massor som flyr från Syrien till omgivande länder pekar ut som den främsta orsaken till deras flykt. Något som FN och frivilligorganisationer  har  svårt att dokumentera eftersom ämnet är så smärtsamt. Ett brott som inte fanns med i diskussionerna i Genève medan syrierna är besatta av det och det är tiotusentals överlevandes mardröm.  Våldtäkt?  Bachar Al-Assads hemliga krig.

Hon är 27 år och vi kan kalla henne Alma. Hon ligger utmärglad på en sjukhussäng i centrum av Amman. Hon kommer aldrig mer att kunna gå. Hennes ryggrad knäcktes av slag med en gevärskolv utdelade av en av regimens milismän. Från revolutionens första dagar engagerade sig denna kvinna, mor till fyra barn och med diplom i management, på rebellernas sida. Till att börja med levererade hon mat och mediciner sedan transporterade hon ammunition i paket på magen för att framstå som gravid.

« Du vill ha frihet ? Här har du den ! »

En dag arresterades hon i en vägspärr i en av Damaskus förorter och hölls trettioåtta dagar i ett förhörscentral hos flygvapnets underrättelsetjänst tillsammans med ett hundratal andra kvinnor.

« Abouh Ghraib var nog ett paradis i jämförelse”, säger hon med ett trött leende då hon syftar på det amerikanska fängelset i Irak. ”Jag utsattes för allt. Slag, piskad med stålkablar, cigaretter fimpade på halsen, skuren med rakblad på kroppen, elstötar i vaginan. Jag blev våldtagen, med bindel för ögonen, varje dag av flera män som stank av alkohol och som lydde sina chefer som alltid närvarade. De skrek: ’Du ville ha frihet? Här har du den! »

Vid sidan av kvinnornas lidande tror de att deras familjer kommer att döda dem om de får kännedom om deras öde.  Almas beslutsamhet att engagera sig i Fria Syriska Armén bara förstärktes av hennes upplevelse. Efter att hon frigivits blev hon en av de få kvinnor med grad av bataljonschef med ett tjugotal män under sig. Det var innan hon skadades allvarligt och evakuerades till Jordanien.

Hundratusentals syrier har samlats i Jordanien, och det är där som vi, tack vare läkare, advokater, pyskologer, kunnat samla in och korsverifiera många vittensmål samt tala direkt med många offer. Smärtsamma samtal under stor stress: ”Mitt liv ligger i era händer”.

Des centaines de milliers de Syriens ont afflué en Jordanie, et c’est là que nous avons pu, grâce à des médecins, avocates, psychologues, collecter et croiser de nombreux témoignages ainsi que rencontrer, en face-à-face, plusieurs victimes. Entretiens douloureux et sous haute pression: «Ma vie est entre vos mains.»

« Såra pappor, bröder och makar »

« Det är hög tid att skandalen fördöms offentligt!”, menar den före detta presidenten i Syriska Nationella Rådet Burhan Ghalioum som är en inflytelserik person inom oppositionen. ”Enligt mig är det våldtäkterna som tippade över vår fredliga revolution till ett krig”.

Från våren 2011 startade miliser en våg av våldtäkter inomhus hos familjer som befann sig där, säger han. Unga flickor våldtogs inför pappornas åsyn, kvinnor inför deras makar. Männen blev vansinniga och vrålade att de skulle försvara sig och hämnas deras vanheder. ”Jag ansåg att vi skulle göra allt för att undvika en militarisering, att en beväpning av revolutionen skulle multiplicera hundrafalt antalet döda. Men de organiserade våldtäkterna ändrade allt. Jag tror att det var vad Assad ville. När väl revolutionärerna hade vapen var det lätt för honom att rättfärdiga massakrer på de som han redan kallade ’terrorister’.”

En tes som det är svårt att verifiera. I vilket fall kan det slås fast att det sexuella våldet bara tilltagit i styrka och bidragit till terrorn. ”Kvinnorna tjänar som instrument för att komma åt pappor, bröder och makar, säger anklagande författarinnan Samar Yazbek som är flykting i Frankrike. ”Deras kroppar blir slagfält för tortyr och strider. Omvärldens tystnad inför tragedin synes mig bedövande”.

En rad internationella organisationer har påtalat våldtäkter begångna av regimen, Amnesty International, International Rescue Committee, Internationella kommittén för de mänskliga rättigheterna, Human Rights Watch… Alla pekar de på extrema svårigheter att få in direktvittnesmål från offer. De murar in sig i tystnad i rädsla för hedersbrott som begås mot våldtagna kvinnor och den ängslan som orsakas av den allmänna uppfattningen att en kvinna som suttit fängslad oundvikligen utsatts för våldtäkt.

I en synnerligen väldokumenterad rapport publicerad i november 2013 av Human Rights Network (för Europa –Medelhavet) bekräftas omfattningen av våldtäkterna. Rapporten framhåller det akuta behovet att undersöka dessa krigsbrott som om de visar sig vara planerade kan kvalificeras som brott mot mänskligheten.

”Regimen har gjort kvinnorna till sitt främsta mål”, fastslår via Skype Sema Nassar, huvudförfattare till rapporten och vars två systrar just arresterats. ”Kvinnorna beskjuts av prickskyttar för att de är kvinnor, speciellt om de är gravida. De används som mänskliga sköldar som i exempelvis kvarteret Ashria i Homs i februari 2012 där armén tvingade kvinnor att gå framför truppen och tvingade dem att sitta i stridvagnar under patrullerna. Kvinnor kidnappas för att kräva lösensummor och utbyte av fångar. Att systematiskt våldta kvinnor oavsett om de är nio år eller sextio år är ett sätt att för lång tid slita sönder banden i samhället.

 Kollektiv våldtäkt inför en filmkamera.

Sema Nassar har verkligen många händelser att berätta om. Konkreta fall, exakta datum. Tiofaldigt. Som berättelsen om den unga flickan i Hama som nu är flykting i USA. Hon var hos sig tillsammans med sina tre bröder när soldater trängde sig in i huset och krävde att de tre unga bröderna skulle våldta systern. Första brodern vägrade och soldaterna högg av honom huvudet. Den andre vägrade också och mötte samma öde. Den tredje lydde order och de dödade honom när han låg på sin syster och sedan våldtog de själva flickan.

Eller berättelsen om kvinnan som fördes bort från sitt hus i en av Homs förorter sommaren 2012. Tillsammans med ett tjugotal andra kvinnor torterades de och våldtogs kollektivt framför en filmkamera. Filmen skickades till hennes farbror, en känd shejk, tevepredikant och medlem i oppositionen.

« Våldtäkt är mycket vanligt vid räder mot byar och systematisk i säkerhetstjänsternas förhörscentraler”, bekräftar för Le Monde Abdel Karim Rihaoui som är ordförande i den syriska kommittén för de mänskliga rättigheterna. Han befinner sig nu i Kairo. Han uppskattar att fler än 50 000 kvinnor våldtagits i Bachar Al-Assads fängelser sedan revolutionens början.

« Elektisk stav i vaginan eller i anus »

De sunnitiska regionerna är uppenbarligen de mest drabbade och han noterar i berättelserna en stor inblandning av trupper från libanesiska Hezbollah och brigaden Abou Fadel från Irak. ”Inblandning i den mest sadistiska tortyren, som en råtta som tvingades in vaginan på en ung femtonårig flicka från Deraa. Som den offentliga kollektiva våldtäkten av fyrtio kvinnor morgonen den 5 januari 2014 i Yelda. Med hundratals hedersbrott som följd mot de som släppts ut ur fängelser i regionerna kring Hama, Idlib och Aleppo”.

Det är i flyktinglägret i Zaatari, 80 kilometer från Amman som vi träffar Salma, en tung utmattad kvinna med tom blick. Hon är född i Deraa ett femtiotal år sedan men har bott i Damaskus med sin man och deras åtta barn. Som en total överraskning för henne avstängdes 2011 hennes barn från deras skola i Damaskus som ett straff för upproret i hennes födelsestad Deraa.

”Med vilken rätt bestraffar ni mina barn? De har inget att göra med vad som skett!”, klagade hon hos skolans rektor. Hon hann knappt avsluta sin mening innan säkerhetstjänsten anlände. Med en huva över huvudet fördes hon till källaren i en förhörscentral och kastades in i en becksvart cell full med råttor. Där hölls hon isolerad utan dryck och mat i två dygn innan hon i sex månader satt i en minicell tillsammans med två andra kvinnor. ”Vi kunde inte sträcka ut oss. Vi fick inte tvätta oss, inte ens under menstruationen. Vi våldtogs varje dag under skrik om att: ’Vi alawiter ska krossa er’. Minsta protest och en elektrisk stav tvingades in i skötet eller i anus. Jag blev så slagen att ett av mina ben bröts. Benet var svart och jag opererades hafsigt innan jag fördes tillbaka till cellen. Min familj saknade helt nyheter om mig i sex månader. Jag kan inte läsa och skriva så jag satte mitt fingeravtryck på vilken bekännelse som helst.” När hon släpptes ur fängelset hade hennas man försvunnit med deras bil.

Obotliga trauman.

Fyrtiofemåriga Oum Mohamed arresterades tillsammans med sin dotter den 21 september 2012 på en gata av en tillfällighet och fördes till militärflygfältet i Mazzé. I flickans mobiltelefon fanns ett foto av motståndets flagga och ett foto av en ”martyr”. De båda kvinnorna hölls fångna i tjugo dagar, misshandlades, våldtogs, och sattes i en cell på fyra gånger fyra meter tillsammans med sjutton kvinnor och flera barn. En gravid kvinna, maka till en soldat i den Fria syriska armén som misstänktes ha deltagit i kidnappningen av 48 iranier på en bus i augusti 2012, hade sina två barn med sig, åtta och nio år gamla.

Maken till en annan kvinna var direktör för ett fängelse och hade bestraffats för att ha motsatt sig en ovanligt grym tortyr. Han hölls fången i våningen under så att han skulle höra sin frus skrik när hon våldtogs. ”Alla tillfällen till sexuellt våld togs tillvara” säger hon med tårar i ögonen, förstörd av insikten att hennes dotters framtid, som tappat 20 kilo och var i behov av psykiatrisk vård, var definitivt krossad.

Läkarna ger beskrivningar av ”härjade” sköten, blåslagna kroppar, ”obotliga” skador. Yazan , en 28-årig psykolog som installerat sig i Amman för att hjälpa ”krigets offer” berättar för oss om en patient från Homs vars revolutionära aktivitet hade förråtts av en granne vilket ledde till att hans fru och treåriga son kidnappades. Några veckor senare arresterades han och fördes till ett privat hus i vilket tortyr utfördes. ”Det är bäst att du talar! Din fru och din son är här! –Ta hit dem först!”.

Den unga kvinnan ropade: ”Ange ingen! Det du fruktar har redan skett.” Båda misshandlades svårt. Sedan de hängts upp i armarna mot en mur våldtog de hans fru inför hans åsyn. ”Tänker du tala eller vill du att vi ska fortsätta?” Då hoppade kvinnan upp, slet till sig en liten yxa som bödlarna använde och spräckte sin egen skalle. Sedan skar de av sonens hals inför hans åsyn.

Så? Handlar det om barbariska handlingar av enskilda fyllisar med fria händer eller en genomtänkt strategi beordrad av en hierarki? Presidenten för syriska kommittén för de mänskliga rättigheterna har inga tvivel. ”Det är ett politiskt val för att krossa folket! Tortyrtekniker, sadismen, perversiteten, allt är organiserat i minsta detalj. Inga tillfälligheter. Berättelserna liknar varandra och våldtäktsmän har själva erkänt att de handlade på order.” Advokater som kontaktats i Syrien delar den övertygelsen trots de stora svårigheterna att samla in bevis.

Jag har foton av burkar med sexuellt stimulerande medel som milismännen använder vid räder mot byar”, bekräftar Sema Nassar. Flera vittnen berättar om injektioner som förlamar kvinnornas lår innan de våldtas.

Självmord för att inte ha kunnat göra abort

Amal, ett av offren, förklarar att i ett fångläger i Damaskus gick en läkare med öknamnet ”doktor Cetamol” rundor i cellerna för att notera varje kvinnas menstruationsdagar för att dela ut  P-piller. ”Vi levde i smuts, i blod, i avföring, utan vatten och nästan utan mat. Ändå var vi så rädda för att bli gravida att vi var mycket noga med att ta pillren. När jag en gång hade en försenad menstruation gav mig doktorn ett piller som gjorde att jag hade magsmärtor hela natten”. Ett avgörande vittnesmål för att bevisa överlagda våldtäkter under fångenskapen.

Ändå föds barn efter dessa kollektiva våldtäkter vilket provocerar dramer i massor. I Latakki tog en ung kvinna sitt liv sedan hon misslyckats göra abort. En annan kastades ut från balkongen av fadern. I Deraa har nyfödda barn hittats på bakgator.

« Hur ska vi kunna hjälpa dessa kvinnor”, säger medlemmen i Syriens nationella koalition, Alia Mansour i desperat ton. ”De är så skräckslagna när de släpps ur fångeskapen att de stänger in sig i sin olycka utan att kunna begära hjälp”.  Den syriska poeten Lina Tibi berättar för oss att i Homs lyckades en kvinna att på en vecka i all hemlighet organisera ett femtiotal operationer för att återställa mödomshinnan på unga våldtagna flickor i åldrarna tretton till sexton.

”Det var enda sättet att rädda deras liv på.” Men familjerna slits isär. Makar vänder sig bort och tar ut skilsmässa. En familj i Homs samlade ihop sin dotters ägodelar för att kunna kasta ut henne ur hemmet redan innan hennes hemkomst från fängelset. Föräldrar skyndar sig att gifta bort sina döttrar till första man som presenterar sig även om han är gammal eller redan är gift.

”Världen bekymrar sig för de kemiska vapnen. Men för oss syriska kvinnor är våldtäkt värre än döden”, snyftar en juridikstudentska som inte ännu vågat berätta om sitt öde för någon. Framför allt inte för maken.

(Artikel publicerad i Le Monde 6 mars 2014, översatt till svenska av Benny Åsman)


Läs även andra bloggares åsikter om , ,