Massprotest i Dresden stoppade tyska brunlortar

Publicerat 14 feb 2013 av Göte Kildén

I går stoppade än en gång en urstark kedja av människor i tyska Dresden högerextremister och nynazister från att göra minnesdagen av de Allierades brandstorm 13 februari 1945 till sin högtid.

Tiotusen människor tog fast varandra i händerna och smidde på detta sätt en över tre kilometer lång kedja, på bägge sidor Elbe och runt hela den innerstad som en gång förstördes.

”Nazis aus!”, ”Dresden nazifrei!”, ”Bort med nazisterna”, ”Dresden fritt från nazister” skallade ropen. En styrkedemonstration där nazisterna förödmjukades genom att bara kunna samla ihop 800-1000 brunlortar. I deras samling fanns det inte ens i år nog med händer för att bära alla medsläpade plakat och banderoller. Till och med deras facklor slokade som vissna tulpaner…

Nazisternas samlingar har skrumpnat betänkligt sedan 2010 när de var manstarka 6 000 som försökte att göra Dresdens sorgedag till en egen uppmarsch. Den gången blev de resolut markerade och stoppade av 12 000 Dresdenbor. Förra året när sorge- och minnesdagen inföll på en söndag var det hela 17 000 människor som kopplade ihop sig till den skyddande kedjan. Bara några tusen högerextremister försökte störa. Den asymmetrin var säkert det som låg bakom gårdagens befriande klena uppslutning.

Dresdenbornas egen manifestation hade organiserats av Kommunen, fackföreningar, näringslivsorganisationer samt kultur- och vetenskapsgrupper och dess motto var ”Dresden bekänner färg – med mod, respekt och tolerans”. I ett tal av borgmästaren framhävde hon att ”Dresden och dess historia tillhör oss, inte barnbarnen och barnbarnens barn till dem som var de egentliga brandstiftarna”. Hon manade också till ”vaksamhet mot intolerans, främlingsfientlighet, hat och våld”.

Morgonen efter brandstormen…

De Allierades terrorbombningar – i Andra världskrigets slutskede – med efterföljande brandstormar över stora bostadsområden i städer som Hamburg, Köln och Dresden har varit omdiskuterade och ifrågasatta under alla decennier som följt. Attacken mot Dresdens innerstad kom i två räder 13 – 15 februari 1945. 722 brittiska bombplan från Royal Air Force (RAF) och 527 dito från amerikanska United States Army Air Forces (USAAF) vräkte då ut 3 900 ton bomber över den medeltida stadskärnan. 39 kvadratkilometer förtärdes i eldhavet och mellan 22- till 25 000 människor dog omedelbart. Många av dem flyktingar från striderna i Öst-Europa.

Tyske propagandaministern Joseph Goebbels blev hysterisk och anklagade flygvapenchefen Hermann Göring för det som skett: ”Om jag hade haft makt till det skulle jag dra denne värdelösa fega riksmarskalk inför rätta… hur mycket skuld bär inte denna parasit för det som skett, tack vare hans slöhet och förkärlek till egen bekvämlighet”. När han väl lugnat ner sig utnyttjade han brandbomberna i den egna krigspropagandan och då med uppblåsta dödssiffor från Dresden på uppemot 200 000 människor. En vinkling som just dagens brunlortar försöker utnyttja när de vill använda denna dag, som för många handlar om sorg, eftertanke och uppgörelse med nationalsocialismen, till att i stället bli en fråga om ”Bombförintelsen” samtidigt som de förnekar nazisternas försök till industriell utrotning av den europeiska judendomen. I Sachsens delstatsval 2011 fick smutsbruna Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) hela 4.6 procent av rösterna…

Under efterkrigsåren distanserade sig Winston Churchill, som själv var ansvarig för dessa flygangrepp, vilka främst drabbade civila och inte militära mål, från tron att sådan massförstörelse och terror någonsin kunde ha varit ett användbart medel vilket kunde ha helgat det goda ändamålet med att få nazisterna att kapitulera. En annan åsikt hade och behöll RAF:s chef Arthur Harris som tidigare studerat bland annat de tyska Kondorplanens terrorbombning av Guernica. Han sammanfattade sin inställning med cynismen ”Personligen anser jag att allt det som är kvar av de tyska städerna inte är värt mer än benen från en enda brittisk infanterist”. För övrigt en kommentar hämtad från tyske Otto von Bisckmark som på sin tid slog fast ”att hela Balkan inte var värt ens livet på en enda tysk”…

I den mest briljanta analys som författats om Andra världskriget skriver marxisten Ernest Mandel i en viktig fotnot att det var ”betecknande att bombmattorna över städer som Hamburg, Köln, München, Essen och Frankfurt till en stor del riktades mot arbetardistrikten. Oftast skonades borgarklassens bostadsområden. Ryktena säger att dessa val delvis berodde på direktkontakter i Lissabon mellan amerikanska och tyska agenter.

Mandels bok i frågan, ”Andra världskriget – Vad det egentligen handlade om” finns i en svensk utgåva på Marxistarkiv.se. Såväl i skrifter om hälsokost och vikten av motion samt i en uppsjö av politiska pamfletter brukade man alltid i äldre tider komma med lite avslutande moralismer. Jag ska inte vara sämre: Mandels bok är ett måste för varje socialist. Den är av så stor vikt att den bör läsas av alla!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Dresden, Allierades brandbomber, brunlortar, NPD,

Vad är och gör Fria Syriska Armén?

Publicerat 14 feb 2013 av Benny Åsman

Röda Malmö är en fin blogg som vår partikamrat Ronny Åkerberg håller i. Där hittar du dagligen inte bara texter om svenska och internationella händelser utan också fina bildreportage från Malmö och Skåneregionen. Här under publicerar vi med Ronnys godkännande en artikelserie om den Fria Syriska Armén. Hur den uppstod, vad den gör och vart den är på väg. Det är en lång text och därför den kanske riktar sig mest till er som intensivt följer vad som sker i Syrien. Men vi tror att ni är många och att Ronnys text ska hjälpa till att förstå hur det väpnade motståndet i Syrien utvecklats och vilken roll det spelar.

Fria Syriska Armén, del 1

…rent allmänt om FSA

Den fria syriska armén, FSA, är den viktigaste väpnade oppositionsgrupp som verkar i Syrien och som varit aktiv under syriska inbördeskriget. Den är sammansatt av deserterad personal från syriska försvarsmakten och av frivilliga.

Dess bildande offentliggjordes den 29 juli 2011 i en video som släpptes på internet med en uniformerad grupp desertörer från den syriska militären som uppmanade medlemmarna i syriska armén att hoppa av och gå med dem. FSA:s ledare i augusti 2011, överste Riad al-Asaad, meddelade att FSA skulle arbeta med demonstranterna för att störta systemet och förklarade att alla säkerhetsstyrkor som attackerade civila var legitima mål.

FSA samordnas med Syriens nationella råd som startade i december 2011, och stöder Syrian National Coalition som bildades i november 2012. En stor omorganisation av FSA:s kommandostruktur inträffade i december 2012, al-Asaad behåller sin formella roll men förlorar verklig makt och brigadgeneral Salim Idris blir stabschef och effektiv ledare.

Riad al-Asaad uppgav i oktober 2011 att den fria syriska armén (FSA) har inga politiska mål utom avlägsnande av Bashar Assad som Syriens president. FSA har också hävdat att konflikten inte är sekteristisk, de har i sina led a lawiter som motsätter sig regeringen, och att det inte blir några repressalier om den faller. Den 23 september 2011 gick Fria syriska armén samman med Free Officers Movement och blev den största armégruppen inom oppositionen. I början av december 2011 fanns det uppskattningsvis 15 000 till 25 000 avhoppare från de väpnade styrkorna enligt aktivist- och mediekällor. Amerikanska underrättelsekällor uppskattade dem till mer än 10 000 avhoppare. Det verkliga antalet avhoppade soldater till Fria syriska armén är okänt.

FSA opererar i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib , Aleppo), den centrala regionen (Homs , Hama och Rastan), kusten runt Latakia , söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal), och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dess krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama och omgivande områden) med nio eller fler bataljoner aktiva där. Chefen för FN, Ban Ki-moon har sagt att den fria syriska armén kontrollerar betydande delar av vissa städer.

Fria Syriska Armén, del 2

…hur fria syriska armén växte fram

Ursprung

Den fria syriska armén spårar sitt ursprung till tidiga avhoppare från den syriska armén som vägrade att skjuta på obeväpnade demonstranter under syriska upproret . De första avhoppen inträffade när armén skickades in i Daraa att kväsa pågående protester. Det fanns rapporter om att olika enheter hade vägrat att skjuta på demonstranter och hade splittrats från armén. Videofilmer visade civila som hjälpte avhoppade soldater som hade tagits för att de vägrade order. Avhoppen fortsatte under hela våren när regeringen använde dödligt våld för att slå ned demonstranterna och belägra protesterande städer i hela landet som Banyias, Hama, Talkalakh och Der ez-Zor. Många soldater som vägrade att öppna eld mot civila avrättades summariskt av armén. I juli 2011 tillkänngav Riad al-Asaad och en grupp officerare, som såg behovet av åtgärder, bildandet av den fria syriska armén med målet att skydda obeväpnade demonstranter och att hjälpa till att störta regeringen

Bildandet

Den 29 juli 2011 kungjorde Riad al-Asaad motståndsarméns bildande. Han förklarade att den fria arméns bildande berodde på avhoppade soldaters nationalistisk plikt, lojalitet till folket, behovet att slutgiltiga stoppa regeringens mord och arméns ansvar att skydda obeväpnade fria människor. Han tillkännagav vidare att den fria syriska armén skulle arbeta hand i hand med folket för att uppnå frihet och värdighet, att störta regeringen, skydda revolutionen och landets resurser, och stå upp mot den oansvariga militära maskin som skyddar systemet.

Asaad uppmanade officerare och män i den syriska armén att ”hoppa av från armén, sluta rikta sina gevär mot sitt folks bröst, gå med i fria armén, och bilda en nationell armé som kan skydda revolutionen och alla delar av det syriska folket med alla dess trosinriktningar.” Han menade vidare att den syriska armén ”[representerar] gäng som skyddar regimen” och förklarade att ”från och med nu, kommer säkerhetsstyrkorna som dödar civila och belägrar städer att behandlas som legitima mål. Vi kommer att betrakta dem som mål i alla delar av det syriska territoriet utan undantag.”

Expansion

Sen den syriska sommaren 2011 har det varit en jämn ström av avhopp till fri syriska armén, dokumenterat i avhoppsvideor. Västliga underrättelserapporter i december 2011 visade att så många som hälften av arméns värnpliktiga inte fullgjort sin plikt efter de tre senaste kallelserna och att på lägre nivå officerare deserterar i stora skaror. I vissa fall hade hela enheter övergivit en masse. Under den syriska vintern 2011/12 fortsatte FSA att meddela bildandet av nya arméförband, offentligt förklara till Bashar al-Assad att ”du hittar oss överallt alla gånger, och du kommer att se det som du inte förväntar dig, tills vi återupprättat de rättigheter och friheter för vårt vårt folk”. I ett försök att försvaga pro-Assad styrkor släppte fri armén ett uttalande i mitten november som meddelade att ett tillfälligt militärt råd hade bildats.

I januari 2012 fortsatte höga avhopp. Den 6 januari hoppade general Mustafa al-Sheik av den syriska armén och anslöt sig till FSA. En dag senare hoppade överste Afeef Mahmoud Suleima från syriska Air Force Logistics av från Bashar al Assads regim tillsammans med minst 50 av hans män och anslöt sig till FSA. Han meddelade sin grupps avhopp på live-tv och beordrade sina män att skydda demonstranter i staden Hama. Överste Suleima förklarade i ett uttalande: ”Vi är från armén, och vi har hoppat av eftersom regeringen dödar civila demonstranter. Den syriska armén anföll Hama med tunga vapen, lufträder och tung eld från tanks … Vi ber Arabförbundets observatörer att besöka områden som drabbats av flygräder och attacker så att du kan se skadan med egna ögon, och vi ber dig att skicka någon att avslöja de tre kyrkogårdar i Hama fyllda med mer än 460 lik”. Avhoppen fortsatte en vecka senare, när en annan general i den syriska armén hoppade av till oppositionen i staden Qusayr i Homs provinsen.

General Mustafa al-Sheikh sade till Reuters att upp till 20 000 soldater totalt hade övergivit armén sedan början av konflikten och att FSA hade tagit kontroll över stora delar av landet. Han sade i en intervju den 12 januari 2012: ”Om vi får 25 000 till 30 000 desertörer organiserade i gerillakrig i små grupper om sex eller sju är det tillräckligt för att uttömma armén i ett år till ett år och ett halvt, även om de är beväpnade endast med granatgevär och lätta vapen”, och nämnde också att majoriteten av arméns desertörer hade gått för att vara med sina familjer, snarare än att gå med upproret. Den 29 januari var det rapporter om en ny omgång av högt uppsatta avhopp efter att den syriska armén satts in för att slåss i Damaskus förorter. Minst två generaler och hundratals soldater med sina vapen hoppade av vid denna tid.

Den 21 februari 2012, hoppade general Fayez Amro från Syriens flygvapen av till oppositionen. Han är ursprungligen från Bab Amr distriktet i Homs och av turkmenskt ursprung. En annan underrättelsegeneral från den syriska armén hoppade också av vid denna tid till Turkiet. Hans namn har inte avslöjas av säkerhetsskäl. Detta var samtidigt som en deserterande löjtnant, som arbetade på den kemiska vapenavdelningen, hävdade att ”BZ-CS, KlorBenzilate, som skadar människors nerver och får dem att tyna bort, används i Bab Amr.” Han sade att några syriska soldater hade försetts med gasmasker för skydd. Det har också rapporterats att en brigadgeneral hoppade av i Idlib med 200 av hans soldater. Nästa månad deserterade General Adnan Farzat från Rastan och två andra generaler. Turkiska regeringskällor rapporterade samma månad om ett uppsving i deserteringar och att det finns över 20 000 deserteringar under den senaste månaden innebär att det totala antalet desertörer från den syriska armén uppgår till över 60 000 soldater.

Den 24 mars 2012 förenades Fria syriska armén med högre militära rådet. Grupperna enades om att lägga sina meningsskiljaktigheter bakom sig och sade i ett uttalande: ”Först beslutade vi att förena alla militära råd och bataljoner och alla beväpnade bataljoner inom landet under en enhetlig ledning av Fria syriska armén och följa order av chefen för FSA, överste Riad al-Asaad.”

Omorganisation

Den 7 december 2012 möttes ungefär 260-550 befälhavare och företrädare för den syriska väpnade oppositionen i Antalya och valde ett nytt 30-personers militärråd för FSA. Överste Riad al-Asaad, som inte var närvarande vid mötet, behöll sin formella roll som befälhavare-in-chief, men förlorade effektiv makt till brigadgeneral Salim Idris, som valdes till ny stabschef för FSA. Säkerhetstjänstemän från Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Gulfstaternas samarbetsråd och Jordanien var närvarande vid mötet.

Ungefär två tredjedelar av de invalda i det nya kommandot var personer med anknytning till muslimska brödraskapet i Syrien. Den extremistiska Al-Nusra Fronten och Ahrar al-Sham var inte inbjudna till mötet. Det rapporterades att den nya stabschefen general Salim Idris inte hade någon ideologi, medan två av hans nya vice befälhavare, Abdelbasset Tawil från guvernörskapet Idlib och Abdelqader Saleh från Aleppo guvernörskap var moderata islamister. Det rapporterades att FSA kommandot verkade vilja marginalisera islamistgrupper som har spelat en större roll de senaste månaderna, och att det skulle finnas totalt fem vice befälhavare knutna till fem olika regioner i Syrien.

Fria Syriska Armén, del 3

…fria syriska arméns strategi

Den fria syriska armén är den militära grenen av oppositionsrörelsen och syftar till att få bort regeringen genom att skydda civila demonstranter, uppmuntra avhopp från den statliga armén och genom att utföra väpnade aktioner. Som den syriska regimens armé är mycket organiserad och väl beväpnad, har den fria syriska armén antagit gerillataktik på landsbygden och i städerna. FSA: s militära strategi är inriktad på en spridd landsomfattande gerillasoldataktion med en taktisk inriktning på väpnad aktion i huvudstaden Damaskus. Kampanjen är inte avsedd att hålla territorium utan snarare att sprida regeringens styrkor och tunna ut deras logistikkedjor i striderna om tätorterna där protesterna fortsätter, för att nöta ut säkerhetsstyrkorna, att bryta ned moralen och att destabilisera Damaskus, regeringens centrum.

Den fria syriska arméns väpnade aktioner fokuserar på att bekämpa regeringens fördelar, som inkluderar möjligheten att genomföra samordnade operationer i stor skala, förmågan att flytta sina styrkor efter behag och förmåga att använda tung eldkraft. För att stoppa dessa fördelar har FSA genomfört angrepp på regeringens ledning och logistiska infrastruktur. En sabotagekampanj har inletts i Syrien med rapporter om attacker mot olika statliga tillgångar. FSA har gjort attacker mot säkerhetstjänstens kommandocentraler och syriska sociala medier rapporterar om blockering av vägar, attacker mot logistikfordon, inklusive tankstransportörer och tankbilar, avskärning av kommunikations-kablarna till flygfält och förstörelse av telekommunikationstorn, sabotage av stridsmotorer och andra fordon som används av regeringsstyrkor och attacker mot järnvägar och rörledningar.

Den fria syriska armén på lokal nivå genomför bakhåll mot statens shabiha milis och konfronterar armén under vilken den uppmuntrar avhopp. Några medlemmar av Fria syriska armén har förklarat att organisationen inte har resurser att ockupera och ta kontroll över territorier och istället inriktar man sig främst på slå-till-och-försvinna-attacker för att driva den syriska armén tillbaka. FSA använder också egentillverkade vägbomber för att attackera militära konvojer av bussar, lastbilar och tanks som transporterar förnödenheter och förstärkningar av säkerheten och bedriver attack-och reträttoperationer mot regeringens vägspärrar. I områden som befinner sig i opposition mot regeringen, har FSA agerat som en försvarskraft, bevakat gator medan protester ägt rum och attackerat milisen, känd som shabiha som är en integrerad del av regeringens ansträngningar att undertrycka oliktänkande. I Deir ez-Zor, Al-Rastan, Abu Kamal och andra städer har Fria syriska armén bedrivit gatustrider som rasat i flera dagar utan att någon särskild sida vann fördelar. FSA har också sökt internationell hjälp för att störta Assad-regeringen. Den har bett det internationella samfundet om vapen och genomförandet av en flygförbudszon och en marin blockad av Syrien.

Fria Syriska Armén, del 4

…den fria syriska arméns vapen

Soldater ur Fria syriska armén rengör sina AK-47:or

Den fria syriska armén är huvudsakligen beväpnad med AK-47: or, DShKs och RPG-7s. Eftersom avhoppade soldater saknar luftskydd måste de överge sina pansarfordon. Avhoppade soldater bär endast lätta vapen och gömmer sig i städer, förorter eller på landsbygden. Förutom AK-47: or har vissa FSA-soldater också M16s , Steyr AUGs , FN FALS , hagelgevär , G3 och PK maskingevär. FSA har några tunga vapen tagna från den syriska regeringen.

I februari 2012 kom videofilmer på nätet som visar en kapad regeringstank som används i Homs av FSA-styrkor. Stridsvagnen, som bar syriska oppositionens flaggor, sågs skjuta med beväpnade män i civila kläder i skydd bakom den. En FSA-talesman har sagt att organisationen fick tre tanks från en grupp på 100 desertörer från den syriska armén. FSA har också enligt uppgift fått ett antal luftvärnsrobotar. Fria syriska armén har nyligen börjat tillverka sina egna granatkastare och raketer.

Räder mot statliga vägspärrar och vapendepåer utförs för att förse FSA med mycket av dess ammunition och nya vapen. FSA köper även vapen på den syriska svarta marknaden av vapensmugglare från grannländer och korrupta regeringstrogna krafter som säljer statliga vapen. Det har förekommit rapporter om att hela vapendepåer har erbjudits till försäljning, även om dessa erbjudanden avslogs på grund av rädsla för en eventuell fälla. FSA-kämpar kan också ibland köpa vapen direkt från arméns förrådsbaser, förutsatt att de har tillräckligt med pengar för att tillgodose regeringstrupperna som vaktar dem. Det har också rapporterats att FSA köper mycket av sina tunga vapen från irakiska vapensmugglare.

Överste Riad Asaad har bett det internationella samfundet att förse FSA med vapen för att lindra organisationens leveransbehov. Även om många nationer varit tveksamma att ge vapen av rädsla för att eskalera konflikten verkar organisationen ta emot några vapenleveranser utifrån. I april 2012 avlyssnade libanesiska marinen ett Sierra Leone-registrerat fartyg som hade en stor mängd vapen och ammunition som tros vara avsedd för den fria syriska armén. Några av vapnen var märkta Libyen.

Fria Syriska Armén, del 5

…läget för den fria syriska armén

Världen tittar på medan syrierna försöker skydda sig mot diktaturens mördare

Den fria syriska armén har verksamhet i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib, Aleppo), den centrala regionen (Homs, Hama och Rastan), söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal) och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dessa krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama, och omgivande områden), med nio eller fler bataljoner aktiva där.

Den fria armén använder gerillataktik när den kämpar och syftar inte till att ockupera terrängen när en kamp är över, men i slutet av 2011 hade stora delar av Syrien fallit under partiellt kontroll av Fria syriska armén. I slutet av 2011 inrättade FSA kontroll över ett antal städer och byar i Idlibprovinsen. Senare i januari 2012 lyckades Fria syriska armén ta kontroll över staden Zabadani i Damaskus- provinsen efter intensiva sammandrabbningar med reguljära trupper. Den 21 januari erövrade FSA tillfälligt staden Douma nära Damaskus.

Fria syriska armén kontrollerade även under tre månader omkring två tredjedelar av Homs, Syriens tredje största stad, enligt syriska militärer inne i staden. I januari föll en del av Damaskus förorter under partiell kontroll. Exempelvis föll staden Saqba, en östlig förort till Damaskus under oppositionens kontroll för en vecka tills FSA tvingades taktiskt retirera in i lokalbefolkningen efter ihållande kraftiga bombardemang av den syriska armén. I slutet av februari var staden Idlib under oppositionens kontroll med oppositionen flaggor i stadens centrum.

I maj bekräftade FN-övervakare rapporter i media om att stora delar av Syriens landsbygd och provinsiella städer var under de facto-kontroll från FSA eller saknar kontroll. Fria syriska armén har sagt att den bara har partiell kontroll över sina hållna områden, och att i öppen strid med den syriska armén var den i de flesta fall var oförmögen att hålla områdena. FSA:s mål var snarare att lossa regeringens kontroll över områden än att införa strikt kontroll av sina egna.

Under det syriska inbördeskriget, har många operationer utförts av Fria syriska armén. Verksamheten var blygsam efter dess bildande i slutet av juli 2011, men så småningom utvidgades den. FSA skulle växa i storlek, till cirka 20 000 i december, och uppskattningsvis 40 000 i juni 2012.

I oktober skulle FSA börja ta emot militärt stöd från Turkiet, som tillät rebellarmén att driva sitt högkvarter i landets södra Hatay-provinsen nära den syriska gränsen och sitt fältkommando inifrån Syrien. FSA startade ofta attacker i Syriens norra städer, medan de använde den turkiska sidan av gränsen som en säker zon och försörjningsväg.

Ett år efter dess bildande fick FSA kontroll över många städer nära den turkiska gränsen. FSA-soldater gjorde attacker över gränsen vid Syriens norra gräns. I september 2012 var större delen av Syriens norra gräns under FSA:s kontroll. Då flyttade FSA sin kommandocentral från södra Turkiet till upprorskontrollerat territorium i norra Syrien, där den fortsatte att leda verksamheten mot regeringskontrollerade städer och baser. FSA har genomfört stora operationer även i andra regioner, bland annat i och runt städerna Homs och Damaskus. I december 2012 hade rebellerna tagit cirka 60 procent av Syriens territorium.

Fria Syriska Armén, del 6

…fria syriska arméns kommandostruktur

Huvudkommandot

Före september 2012 drev Fria syriska armén sin ledning och huvudkontor från Turkiets södra Hatay-provins nära den syriska gränsen med fältbefälhavare verksamma inom Syrien. I september 2012, meddelade FSA att man hade flyttat sitt huvudkontor till Idlibprovinsen inne i Syrien.

FSA:s formella ledare är dess Commander-in-Chief Överste Riad al-Asaad, men arméns effektive militäre ledare är dess stabschef brigadgeneral Salim Idris. Vid sidan av Salim Idris finns fem biträdande chefer för personal som är ansvariga för fem olika regioner i Syrien. Två av dessa biträdande chefer för personalen är Abdelbasset Tawil från Idlibs guvernörskap och Abdelqader Saleh från Aleppos guvernörskap. Arméns strategiska planering och vapenanskaffning hanteras av dess militära råd.

Regionala ledningar

Den fria syriska armén har fältenheter placerade över hela landet. Fältenheterna är under direkt befäl av nio regionala befälhavare som är baserade i provinserna Homs, Hama, Idlib, Deir al-Zor, Damaskus, Aleppo och Latakia. De regionala befälhavarna inkluderar överste Qasim Saad al-Din som leder de militära operationerna i Homsprovinsen och överste Khaled al-Haboush som leder militära operationer i huvudstaden. De regionala befälhavarna är under direkt operativt befäl av överste Riad Asaad och håller konferenssamtal nästan dagligen. För intern kommunikation och drift verkar FSA ha ett omfattande internetbaserat kommunikationsnätverk som statens säkerhetstjänst har försökt att tränga igenom.

Fältenheter

Den fria syriska armén har antagit form och taktik av en gerillastridskraft. En typisk fältenhet såsom Tel Kalakh Martyrs’ Brigade räknar mellan 300 till 400 soldater som delas upp i stridande enheter på sex till 10 män. Varje människa i enheten är beväpnad med ett lätt vapen, såsom en AK-47 och kampenheten som helhet är utrustad med en RPG bärraket och en lätt kulspruta. Kommunikation inom bataljonensenheten utförs med walkie talkie. FSA-bataljonens enheter har ett nära samarbete med den lokala befolkningen och avhoppare från regeringsarmén ansluter sig normalt till enheter från regionen eller staden som de kommer från. FSA hör nära samman med ad hoc-aktivistiska nätverk och fungerar nära samman med de bildade civila råden. Runt viktiga befolkningscentra såsom Damaskus, Aleppo, Daraa och Hama, driver FSA militära råd som samordnar verksamheten i området.

Arméns ledning och kontroll utövas på en mängd olika sätt, bland annat mobiltelefoner, Voice over IP, e-post, kurirer och sociala medier. I november 2011 använde armén $ 2 miljoner för att förbättra kommunikationslänkar mellan oppositionella soldater i Syrien. Bashar al-Assad-regeringen beslagtog ett antal sofistikerade kommunikations-enheter från oppositionens kämpar, inklusive Thuraya mobila satellittjänster telefoner, mycket hög och extremt hög frekvens (VHF / UHF) enheter och Inmarsat mobila kommunikations-satellitsystem. I februari 2012 hade Qatar levererat armén 3 000 satellittelefoner. USA har också gett kommunikationsutrustning för att skapa en mer strukturerad armé.

Fria syriska arméns enheter är specialiserade på olika uppgifter. Enheter nära gränserna arbetar med logistik och transport av skadade soldater ut ur landet och även med transport av medicinsk utrustning, förnödenheter, material och vapen in i landet. Andra enheter såsom Farouq brigaderna, som är baserade i staden Homs, deltar i att skydda civila och avvärja den syriska armén. Farouq- brigaden är en av de mer aktiva av FSA:s bataljonsenheter. Den leds av löjtnant Abdul-Razzaq Tlass, brorson till förre försvarsministern Mustafa Tlass. Löjtnant Tlass var en av de första avhopparna och är en av huvudpersonerna i det syriska upproret. Hans enhet har 500-2000 soldater aktivt engagerade i den syriska armén i Homs och gjorde räder mot syriska kontrollstationer och kommandocentraler. I januari 2012 [uppdatering], hade armén runt 37 namngivna bataljonensenheter, varav 17-23 tycktes vara aktivt engagerade i strid.

Fria Syriska Armén, del 7

…det internationella stödet till fria syriska armén

Det libyska nationella övergångsrådet meddelade i november 2011 att det hade haft samtal med det syriska nationella rådet och övervägde att leverera vapen och frivilliga från den nationella befrielsearmén till fria syriska armén och att internationellt ingripande kanske bara var veckor bort. Enligt personer med kopplingar till det nationella rådet erbjöd libyerna pengar, vapen och utbildning för krafter lojala mot det syriska nationella rådet. I slutet av månaden rapporterades att minst 600 soldater i den nationella befrielsearmén från Libyen hade sänts för att stödja den fria syriska armén och hade kommit till Syrien via Turkiet.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan har försökt att ”odla en positiv relation med den regering som kan ta över Assads plats”.

I februari 2012 sade brittiske utrikesministern William Hague att Storbritannien var beredd att skicka avancerad kommunikationsutrustning till FSA för att hjälpa dem samordna sina styrkor, men nämnde inte vapenleveranser. En vecka senare rapporterade den saudiska tidningen Saudi Gazette att Gulfstaternas samarbetsråd tänkte erkänna Fria syriska armén ”som den enda och legitima representanten för det syriska folket”, med hänvisning till en icke namngiven Bahrain-tjänsteman som begärt anonymitet.

I slutet av februari 2012 var det omfattande prat från Gulfstaterna att beväpna Fria syriska armén. FSA:s ledarskap rapporterade dock i mars att den ännu inte hade fått några medel, vapen eller utrustning från någon regering trots den senaste tidens löften om att stödja deras väpnade kamp. I en intervju med Wall Street Journal, sade FSA:s ledare Riad Asaad att: ”Det finns inget praktiskt stöd från det internationella samfundet”, och att ”Det har allt varit prat”. Fria syriska armén planerar för att lita på sig själv och på razzior mot vapendepåer, men hoppades ändå på väpnat stöd utifrån.

Den 1 mars, förklarade Kuwaits parlament stöd för FSA. I mitten av maj hade, enligt oppositionsaktivister och utländska tjänstemän, FSA börjat få betydande ekonomiskt stöd från Persiska-vikens nationer för inköp av vapen.

I juli 2012, fick Syrian Support Group, en så kallad icke-statlig organisation baserad i Washington DC, klartecken från det amerikanska finansdepartementet att finansiera fria syriska armén.

Utländska stridande

Antalet utländska sunni-aktivister verksamma inom FSA är svårt att bedöma. I slutet av maj 2012, rapporterades det, enligt intervjuer med FSA-soldater, att 300 libaneser hade anslutit sig till FSA. Förekomsten av algerier, tunisier, jordanier och kämpar från Saudiarabien har också bekräftats. En ledare från FSA sade till en AFP-korrespondent att fem libyska stridande har dödats i sammandrabbningar med den syriska armén. Samma ledare, förnekade samtidigt förekomsten av många utländska soldater och sade att det finns få av olika nationaliteter. Peter Harling, från International Crisis Group, sade till AFP att andelen utländska soldater för närvarande är mycket liten, men kan växa efter att Saudiarabien och Qatar meddelade sitt stöd för att beväpna rebellerna.

Den kroatiske generalen Marinko Kresic bekräftade att det finns mellan 80 och 100 kroatiska legosoldater i åldrarna 40 till 60 som hjälper Fria syriska armén. De är veteraner från det kroatiska självständighetskriget (1991-1995) eller bosniska kriget (1992-95), men också sådana som kämpade som legosoldater i Irakkriget (2003-11), i libyska inbördeskriget, i tunisiska revolutionen och egyptiska revolutionen. Kresic uppgav att vissa tjänar som vakter och instruktörer medan andra dödar. Han uppgav också att de är mycket väl utbildade och att ”det är de som kommer förmodligen att döda snarare än att dödas”. Kresic uppgav att deras betalning är upp till 2 000 USD per dag på grund av ”rika utländska donatorer”. Han tillade också att majoriteten av de frivilliga som kommer från Balkan för att hjälpa FSA är serber och medborgare i Bosnien och Hercegovina. Källor nära Belgrads militära kretsar bekräftade att tidigare medlemmar i Kosovos befrielsearmé också hjälper FSA. De är mestadels instruktörer som tränar rebellerna främst för urbana strider och gerillakriget. Det första rapporterade dödsfallet av en medlem i Kosovos befrielsearmé tillkännagavs den 13 november. Naman Demoli, en tidigare medlem av UCK, dödades nära syrisk-turkiska gränsen.

Det finns dussintals frivilliga från Kuwait som kommit in från Turkiet som kämpar i FSA:s led. De frivilliga får syriska ID som en försiktighetsåtgärd i fall de arresteras, innan de beväpnas och skickas ut att slåss på olika platser i det oroliga landet.

Relationer med den politiska oppositionen

Den fria syriska armén stöder National Coalition of Syrian Revolutionary and Opposition Forces, en koalition av syriska oppositionsgrupper som skapades i november 2012 och som innehåller många SNC-medlemmar i sitt råd.

I början av december 2011 enades Fria syriska armén att samordna sin verksamhet med Syriska nationella rådet (SNC). Den 6 februari 2012, uttryckte Riad al-Asaad sin oro för SNC:s brist på politiskt och materiellt stöd till FSA och förklarade att om skillnaderna inte kunde lösas skulle FSA bryta sina förbindelser med SNC.

I slutet av februari 2012 inrättade det syriska nationella rådet en militär byrå för att övervaka militära operationer. Detta initiativ möttes med kritik från Fria syriska arméns ledare som sade att de inte hade informerats. Den avhoppade generalen Mustafa al-Sheikh skapade en liknande oenighet i armén när han etablerade en rivaliserande grupp som kallas högre militärrevolutionära rådet som avvisades av FSA:s ledarskap och fält-enheter. Tidigare har också muslimska brödraskapet försökt att ansluta FSA men ledarskapet förkastade deras försök. Överste Al Kurdi, vice ledare för FSA, avfärdade interna tvister och sa att trots meningsskiljaktigheter förblev oppositionen enad i sin väpnade kamp mot regeringen.

Fria Syriska Armén, del 8

…anklagelser om krigsförbrytelser

Hundratusentals flyr undan Assad-diktaturens terror

FSA har anklagats för att summariskt avrätta fångar som den menar är regeringssoldater eller shabiha samt människor som den anser är informatörer. En rebellbefälhavare i Damaskus sade att under månader hade hans enhet avrättat kanske 150 personer som ”militära rådet” hade funnit vara angivare. Han förklarade: ”Om en man är anklagad för att vara en informatör så döms han av det militära rådet. Antingen avrättas han eller frisläpps”.

Nadim Houry, en forskare för Human Rights Watch, hävdar att ”avsiktligt dödande av någon, även en shabiha, när han är utanför strid är en krigsförbrytelse, oavsett hur hemsk personen kan ha varit ”. Den 10 augusti 2012, visade en rapport att Human Rights Watch utredde rebellstyrkor för sådana mord. FSA för sin del uppgav att de skulle ställa de kämpar som hade genomfört mord inför rätta. Undersökningen bekräftades fem dagar senare när FN:s människorättsorgan anklagade oppositionen för att ha begått krigsförbrytelser, men inte i samma omfattning som regeringstrupperna.

Vittnen har också rapporterat att rebeller utför ”rättegång med grav” där en påstådd statlig soldat fick en rättegång bredvid en färdig grav och avrättades på platsen av medlemmar i FSA:s Amr bin al-Aas brigad. En rebell sade: ”Vi tog honom rätt till hans grav och efter att ha hört vittnen, sköt vi honom”.

Daoudbataljonen, som verkar i Jabal al-Zawiya området, har enligt uppgift använt tillfångatagna soldater i proxy-bombningar. Detta innebar att binda den infångade soldaten i en bil lastad med sprängämnen och tvinga honom att köra till en armé-kontrollpunkt där sprängämnen skulle distans-detoneras.

FN noterade några trovärdiga anklagelser om att rebellstyrkor, däribland FSA, rekryterar barn som soldater, trots FSA:s policy att inte rekrytera personer under 17 år. En rebell-befälhavare sade att hans 16-åriga son hade dött under strider mot regeringstrupper.

I en video upplagd på internet i början av augusti, meddelade en FSA-representant som svar på den internationella oron att FSA-enheter ska följa Genèvekonventionens riktlinjer för behandling av fångar och ska garantera dessa fångar mat, läkarvård och hålla områden från stridsområdena. Han bjöd också Röda Korset att inspektera deras fängelser. Den 8 augusti distribuerade FSA-befälhavare en 11-punkters uppförandekod undertecknad av massor av brigadbefälhavare och rebelledare. I den står det att alla kämpar måste ”respektera de mänskliga rättigheterna … våra toleranta religiösa principer och internationell människorättslagstiftning – samma mänskliga rättigheter som vi kämpar för idag”.

Följande är en tidslinje av påstådda krigsförbrytelser av FSA-inriktade grupper:

Den 22 maj 2012, kidnappade en FSA-brigad 11 libanesiska pilgrimer som kom från Iran. Fyra av dem dödades i ett luftanfall från det syriska flygvapnet och resten släpptes oskadda.

Den 20 juli 2012 sade Iraks vice inrikesminister, Adnan al-Assadi, att irakiska gränsvakter hade bevittnat hur FSA tog kontroll över en gränskontrollstation, kvarhöll en syrisk arméöverstelöjtnant och sedan bröt hans armar och ben innan de avrättade 22 syriska soldater.

Den 21 juli 2012, sade turkiska lastbilschaufförer att de hade fått sina lastbilar stulna av medlemmar i FSA när de tog en gränsstation. De sade att några av bilarna brändes och andra såldes tillbaka till sina förare efter att varorna plundrats.

Den 13 augusti 2012, dök en serie av tre videor upp som visar avrättningar av fångar, uppenbarligen av rebellstyrkor i Aleppoprovinsen. I en video har sex postanställda kastas ut från postbyggnaden i Al-Bab och dött. Enligt påståenden av FSA-soldater. De beväpnade männen hävdade att de var shabiha.

Den 9 september 2012 FSA exploderade en bilbomb nära al-Hayat sjukhus och Centralsjukhuset i Aleppo. Enligt syriska statliga medier har minst 30 människor dödats och mer än 64 skadats. FSA hävdade att armén hade ockuperat sjukhusets byggnader och använde dem som bas.

Den 10 september 2012 avrättade FSA:s Hawks of Syria-brigad mer än 20 syriska soldater fångade i Hanano militärbas.

Den 2 november 2012 kidnappade FSA:s al-Siddiq-bataljon och avrättade den framstående syriska skådespelaren Mohammed Rafeh. De hävdade att han var medlem av shabiha och bar en pistol och militär-ID.

Fria Syriska Armén, del 9

…förhållandet till islamister

Den fria syriska armén slåss för demokrati i Syrien

Från och med december 2012 slåss vissa islamistiska eller jihadistgrupper mot regeringen i Syrien. Dessa grupper innefattar al-Nusra Fronten (med 6 000-10 000 frivilliga) och Ahrar al-Sham. De påstås ha kämpat tillsammans med sekulära rebellgrupper ett antal gånger. Vissa jihadister påstås också ha förenat sig med FSA-inriktade grupper.

Men vissa rebeller oroas över de extrema trosuppfattningar och den taktik som används av islamister. FSA har konsekvent fördömt al-Nusra Frontens användning av självmordsbomber. Det finns också oro mellan islamister och andra rebellgrupper. I vissa delar av Syrien, bevakar ”jihadister och sekulära rebellgrupper varandras militärbaser varsamt, osäkrar sina vapen när de passerar”. FSA- befälhavare anklagar islamisterna för ”kapningen av en revolution som började som ett uppror för att kräva ett demokratiskt system”. Intervjuer med FSA tyder på att toppbefälhavarna ser islamisterna som” ett hot mot stabiliteten efter regimförändring”. Ledaren för en rebellgrupp i Idlib-provinsen sade ”Vi slåss inte mot Bashar al-Assad för att gå från att leva under ett envälde till ett religiöst fängelse”. Några medlemmar av FSA tror att efter att Assad-regeringen har störtats, kommer nästa krig vara mellan FSA och islamisterna.

FSA-ledare har även ”allmänt fördömt uppkomsten av jihadgrupper”, många av dess fotfolk ”hävdar att de behöver all hjälp de kan få.” Abu Haidar, en syrisk FSA-samordnare i Aleppos Saif al-Dawla distrikt sade att islamistiska grupper ”har erfarna soldater som är som revolutionens elitkommando soldater … De är inte alla al-Qaida, många är bara volontärer som vill att Syrien ska befrias”. I mitten av 2012 sa Mohaimen al-Rumaid från syriska rebellfronten att USA bör kasta bort sin ovilja att beväpna oppositionen på grund av inblandning från islamister, eftersom dessa är bland de mest effektiva kämparna mot regeringen. Sameh al-Hamwi, en framstående aktivist vid Syriens gräns mot Turkiet, sade att rebellgruppernas bruk av islamistiska slagord och videor i jihadiststil är bara för att behaga sina Gulfanhängare och förnekade att islamism var den största strömningen inom oppositionen. En FSA-befälhavare har hävdat att deras kamp är en islamisk kamp mot en sekulär regering, med förbehållet att de kämpade för alla Syriens religioner och sekter: kristna, muslimer, alawiter, sunniter, druser, shia.

Enligt Vatikanens nyhetsbyrå Agenzia Fides har 90% av den kristna befolkningen i Homs, cirka 10.000 människor, fördrivits från sina hem av medlemmar i FSA:s Farouq-brigad. Vissa lokala kristna familjer bekräftade att de fördrevs från Homs eftersom de ”ansågs stå nära regimen”. Den katolska välgörenhetsorganisation Aid to the Church in Need stödde Agenzia Fides-rapporten, som anger att de kristna fruktade ”etnisk rensning” av militanta islamister. Jesuiter i Homs ifrågasatte orsaken till flykten, och sade att kristna inte utpekades specifikt, men flydde staden på eget initiativ på grund av den pågående konflikten. Enligt kristna flyktingar i Libanon och medlemmar av Farouq brigaderna, intervjuad av David Enders av McClatchy Dagstidningar, hade kristna inte förföljts på grund av sin religion. Snarare hade Farouqbrigadernas fängslande av ett antal kristna med kopplingar till regimen, förmått vissa kristna att fly området.

I mitten av juni 2012 uppgav en rapport att i mars hade det olycksaliga ”Islamiska emiratet Homs” utropats av en libanesisk islamistisk radikal, al-Boustani, som utsåg sig själv till emir. Al-Boustani, enligt uppgift engagerade i kidnappning och mord, påstod sig samtidig föra jihad mot den syriska regeringen. ”Emiratet” varade bara några veckor. Slutligen avrättades Al-Boustani av en lokal FSA-brigad anklagad inte bara för att vara en förrädare mot den syriska oppositionen utan också en agent för den syriska regeringen. Al-Boustani hade tidigare varit en av ledarna för Fatah al-Islam.

I juli 2012 räddade FSA en brittisk och nederländsk fotograf från sina islamistiska kidnappare. Journalisterna, John Cantile och Jeroen Oerlemans, hölls gisslan i en vecka av islamister som anklagade dem för att arbeta för CIA. FSA stormade lägret och befriade journalisterna och skällde ut gisslantagarna. Oerlemans kommenterade: ”Om FSA verkar kämpa för demokrati, vill dessa utländska krigare inte något mer än att införa sharia i Syrien”. I augusti dödade Farouqbrigaderna ledaren för islamisterna som hade kidnappat journalisterna. En Farouq-brigadmedlem sade: ”Jihadisterna delar inte kampen mot regimen, eftersom de säger att vi är otrogna och de slåss inte tillsammans med otrogna”.

När USA betecknat al-Nusra Fronten som terrorgrupp i december 2012 kritiserade en FSA-ledare i Aleppo detta och en FSA-talesman i Aleppo sa ”Vi kanske inte delar samma tro som Jabhat al-Nusra, men vi kämpar mot samma fiende ”.

Även om syriska rebeller brukade uppfatta al-Nusra fronten som allierade, började i slutet av 2012 en tvist mellan FSA och al-Nusra att växa. En hel del av de civila och FSA-medlemmarna fruktar de strikt religiösa åsikterna hos al-Nusra och deras iver att införa sharialagar. En FSA-befälhavare sade enligt rapporten att ”Vi kommer att slåss mot dem på dag två efter Assads fall” och stoppade militärt samarbete med al-Nusra. Han anklagade också jihadister för att råna fabriker och annan statlig egendom och stoppa pengar i egen ficka. Andra rapporterade att al-Nusra-medlemmar hade krävt unga flickor som brudar i utbyte för sitt arbete som soldater och även hade förstört gravar på lokala kyrkogårdar på grund av att de ”är för anspråksfulla för islamiska traditioner”.

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, FSA, Revolution,

”Ska vi sjunga Mozart och Beethoven – när vi begraver våra döda?”

Publicerat 11 feb 2013 av Benny Åsman

-Ned med tyrannerna av alla färger !

Så lyder stridsropet som en av ledarna för Rättvisepartiet Socialisterna, Arne Johansson, höjer i en artikel som är riktad mot Kildén&Åsman, det vill säga vår blogg. Hans artikel är en fortsättning på den debatt som redan förts mellan oss och som publicerats här på bloggen och av Arne Johansson i veckotidningen Offensiv. Senare fortsatte debatten med Vart går Syrien av AJ och vårt svar. Men över till nutid.

-Ner med tyrannerna…

Ja, vilken underbar paroll. Överallt där det råder diktatur reser sig så småningom förtryckta människor och höjer ropet –Ned med tyranniet. Den arabiska revolutionen är ett skolboksexempel på hur decennier av despoti plötsligt blir för mycket för de som dagligen tvingas leva på knä.

Problemet för Arne Johansson och hans Rättviseparti är att i Syrien finns det bara tyranner. Därav knorren ”av alla färger” i rubriken till hans artikel. Rubriken är ett citat från en person i Syrien som AJ instämmer i eftersom han valt det till rubrik. Debatten började i höstas då AJ beskrev situationen i Syrien som ett ”reaktionärt krig” där socialister inte kan stödja någon sida. Det är huvudfrågan som den här debatten handlar om.

Men innan vi går vidare med huvudproblemet ska vi bemöta några påståenden av AJ som inte kan betecknas som annat än medvetna vinklingar för att inte säga förvanskningar. Vi väger orden. Det handlar inte om missförstånd eller okunskap om vad vi skrivit.

Först säger AJ att vi ”direkt urskuldat” salafismen och jihadismen i Syrien, det vill säga ”urskuldat” al-Nusrafrontens politiskt/religiösa agenda. AJ vet att det är en vinkling i syfte att måla ut oss som ”okritiska” och naiva inför den grymma verkligheten i Syrien. Tyvärr för AJ finns det svart på vitt:

Al Nusrafronten har en agenda med en teokratisk stat som mål.

”Tyvärr är det de salafistiska jihadisterna som är bäst beväpnade eftersom de får direkthjälp från Qatar och Saudiarabien. De är enligt alla uppgifter ännu en liten minoritet bland rebellerna. Men om resten av upproret sätts på dropp kommer fundamentalisternas inflytande att öka. Ett makabert resultat av en politik där stater som säger sig stödja upproret vägrar att ge de som gör uppror de vapen de behöver med argument att ’de kanske hamnar i fel händer”, skrev vi den 30 juli 2012.

”Antalet utländska jihadister i Syrien sägs vara kring 1 000. Om den inhemska oppositionen inte får den hjälp den behöver riskerar dessa revolutionens dödgrävare att stärka sitt inflytande” skrev vi den 12 december 2012

Kan det bli mycket tydligare än så? ”Revolutionens dödgrävare”, är naturligtvis rätta beteckningen på de som vill ersätta en familjediktatur med en religiös diktatur. Utöver dessa citat kan alla konsultera det femtiotal texter vi publicerat på K&Å i vilka vi vid flera tillfällen påpekat att de fundamentalistiska grupperna, som al-Nusra, inte har FRIHET som mål utan en teokratisk diktatur. Att vi sakligt konstaterar att de bättre beväpnade salafisterna dragit till sig ungdomar som inte nödvändigtvis ställer sig bakom deras religiösa agenda tar AJ som bevis för att vi ”direkt urskuldar” salafisternas politik. Han glömmer bort att han själv tidigare citerat the Guardians reporter Gaith Abdul-Ahad från Deir el-Zour som beskrev samma fenomen.

För det andra säger AJ att vi ”inte haft ett enda vettigt ord” att säga om kurdernas situation och status som minoritet. Liksom i förra punkten finns det svart på vitt:

”Den kurdiska minoriteten i norra Syrien har i stort sett inrett självstyre och tagit den militära kontrollen sedan armén övergett hela regionen. Situationen är därför explosiv. Regimen i Ankara som ser rött så fort ordet Kurdistan uttalas hotar att ingripa militärt på den syriska sidan om kurderna skapar ett självständigt syriskt Kurdistan. Samtidigt har SNC i Ankara och enskilda chefer i FSA visat upp en storebrorattityd mot kurderna. Deras krav som nationell minoritet måste naturligtvis respekteras, speciellt om revolutionen ska kunna räkna med kurdernas stöd i kampen mot diktaturen.” skrev vi 9 augusti 2012 och fortsatte: ”Kurderna har tagit över sin region i nordost och tar avstånd från regimen samtidigt som de med rätta intar en avvaktande attityd till SNC i Ankara som inte vill medge kurdernas nationella rättigheter.”
Det är möjligt att AJ tycker detta inte är vettigt. Men själv har han hittills bara sagt en sak om situationen i syriska Kurdistan och då hamnade han helt fel. I en tidigare artikel skrev AJ nämligen att kurderna satt upp demokratiskt valda självförsvarsorganisationer och att de till skillnad från banditerna i FSA var ett vackert exempel att följa. Problemet var bara att AJ förväxlade en demokratiskt vald folkmilis med partiet PYD: s väpnade milis YPG. Det misstaget har han inget att säga om nu. Glömt och lagt åt sidan. I stället fortsätter han att missta sig vad gäller situationen i den kurdiska regionen. Det är sant som AJ skriver att alla syrisk-kurdiska partier skapade Kurdish National Council. Men AJ verkar inte känna till att sedan bildandet av KNC i juli 2012 har flera partier i KNC anklagat PYD/YPG för att bryta avtalet och bara se till egna intressen. Det har dessutom bildats kurdiska brigader inom FSA av avhoppade kurdiska soldater som ser kampen mot diktaturen som viktigast.

Bilden visar enhet ur den kurdiska milisen YPG, som inte alla stöder: se länk

Men tillbaka till huvudproblemet. Vad kan vi som socialister stödja i Syrien, eller i Libyen då det begav sig? För Arne Johansson och Rättvisepartiet finns det inget att stödja. Det är ett reaktionärt krig. Det enda hopp AJ ser är att ”visst kan det fortfarande finnas fickor av progressiva element” bland de som kämpat och det är till en ” revolt bland dem mot alla falska ledare” som vi ska ställa vårt hopp.

Bilden är klar. Vid sidan av eventuella ”fickor”, vars existens AJ verkar tveka om, är det nattsvart. De tiotusentals avhoppade soldater och civila som tagit till vapen och organiserat sig i FSA:s brigader strider på en reaktionär sida av upproret – mot Assadregimens reaktionära sida. Vilka skilda klassintressen som kommer till uttryck i detta krig mellan reaktionärer får vi inte veta av AJ. Men eftersom det bara är reaktionärer blir enligt AJ den rätta attityden att två sina händer och hoppas på existensen av radikala fickor som kan följa AJ:s mall för hur en äkta, ren och vacker revolution ska gå till.

En liten ficka av folkligt självstyre

Den här debatten visar på viktiga problem i förståelsen av vad som sker i den arabiska revolutionen, till att börja med vilken typ av revolution som pågår. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte är socialistiska revolutioner som startade i december 2010 i Sidi Bouzid och som sedan spridit sig till stora delar av den arabiska världen. För socialister hade det naturligtvis varit fantastiskt om avsparken i Sidi Bouzid lett till kamp för socialismen. Men nu får vi hålla oss till vad som sker på marken, ta ställning till de aktuella upproren mot despoti och förtryck. Önskelistan bör vi lägga åt sidan. Vad vi vill ska ske ändrar inte den verklighet vi står inför.

Ett år av revolution firas i Sidi Bouzid. I bakgrunden porträtt av Mohamed Bouazizi.

En bättre beskrivning är nog att det handlar om revolutioner mot diktaturer som i årtionden varit intimt allierade med imperialismen, främst den amerikanska; revolutioner som i praktiken ställer sig uppgiften att införa borgerligt demokratiska styren, att upprätta (och i vissa fall återupprätta) demokratiska fri- och rättigheter, som varit helt frånvarande i decennier i Libyen och Syrien och kraftigt beskurna i Tunisien och Egypten.

Det förklarar också den sociala sammansättningen av revolutionerna. Vid sidan av Tunisien och delvis Egypten har arbetarklasserna som självständig politisk kraft inte deltagit i upproren. Upproren, inklusive i Tunisien, inkluderade hela samhället, alltifrån industriarbetare, lantarbetare och utblottade på landsbygden, småhandlare, småborgare, intellektuella och studenter, arbetslösa ungdomar och städernas utstötta, advokater och läkare, ja till och med delar av den välbärgade borgarklassen. Det var ingen tillfällighet att den tändande gnistan i Tunisien slogs an mot den sociala flintan av en utarmad ambulerande grönsaksförsäljare.

I Libyen var det ännu tydligare än i Syrien. På grund av Khaddafis politik utgjordes huvuddelen av den manuella arbetskraften av utlänningar, framför allt egyptier. Den libyska arbetarklassen spelade ingen självständig roll alls i störtandet av Khaddafis regim. Ändå krossades den statsapparat som Khaddafi byggt upp runt sin egen klan och i dag konsolideras demokratiska fri- och rättigheter i Libyen, trots alla problem som fortfarande finns och trots allt struntprat i vissa kretsar, som att exempelvis al-Qaida styr i Tripoli å Obamas vägnar. För första gången sedan 1969 är pressen fri, fackliga organisationer och politiska partier bildas, film, kultur och andra civila aktiviteter frodas.

I dag kan folket i Libyen öppet kräva sina rättigheter.

Om vi ser tillbaka på vad Rättvisepartiet skrev om utvecklingen i Libyen slås vi av likheten i analysen av Syrien. Då gav också RS råd om vad revolutionärer borde göra i Libyen utan någon kontakt med vad som verkligen skedde. Sedan segern över diktaturen har Rättvisepartiet inget haft att säga om situationen i Libyen. Det verkar vara en vana för dem och deras internationella organisation CWI att inte korrigera gamla positioner utan bara låta dem falla i glömska, som exempelvis CWI:s analys av Syrien och Irak som ”arbetarstater” efter Baathpartiernas maktövertagande i respektive länder.

I den syriska revolutionen intar AJ, RS och moderorganisationen CWI samma attityd. ”Det finns inget att stödja”. I stället öppnar AJ sin marxistiska verktygslåda och plockar fram de brännjärn som finns i lager: arbetarråd, klassens självständighet, arbetarnas självförsvar, och andra former för klassisk ”leninism” utan att ens se till de kampformer som revolutionen tagit sig i Syrien, exempelvis de otaliga former för självorganisering och självförvaltning som de lokala samordningskommittéerna, LCC, representerar. För AJ är allt detta redan dött för länge sedan, kvar finns bara ”reaktionärer” och enstaka ”fickor” av radikaler som vi inget vet om men som han hoppas existerar.

AJ och RS ställer den reellt existerande kampen i Syrien mot en idealbild av hur det borde vara, helst en ny variant av den ryska revolutionen. Eller egentligen myten om den ryska revolutionen. För det finns en utbredd mytbildning om den socialistiska revolutionen som en ren och fin tillställning utan överdrifter, misstag och reaktionära handlingar.

Den ryska revolutionen segrade mot alla odds. På vägen till seger begicks många grova misstag och övergrepp.

”En revolution ger ett monolitiskt intryck bara på avstånd. Vid en närmare titt kan den jämföras vid en störtflod som våldsamt sveper med sig samtidigt det bästa och det värsta och nödvändigtvis drar med sig några verkligt kontrarevolutionära strömningar. Den är av nöden tvungen att ta upp den gamla regimens slitna vapen och det är tveeggade vapen.” Dessa kloka ord hittar vi i revolutionären Victor Serges memoarer. Det är en idé om revolutioners våldsamma, komplexa karaktär som passar in i Lenins ord att de som letar efter en ”ren” revolution aldrig kommer att uppleva den.

Så är det naturligtvis också i Syrien där hela samhället dragits in i kampen och där ledningen för revolutionen inte ligger i händerna på revolutionära partier med en socialistisk ideologi. Människorna går in i en revolution med det ideologiska, religiösa och moraliska bagage som de skaffat sig under livet. Ska vi ställa krav på dem att först bli sekulära innan vi ger den arabiska revolutionen vårt stöd?

-Vad vill ni att vi ska göra för att få ert stöd. Sjunga Mozart och Beethoven när vi begraver våra döda, frågade en man i Homs.

Begravning i Homs

Det finns mycket mer att säga om Rättvisepartiet Socialisternas hållning till den arabiska revolutionen och då speciellt kampen i Syrien. Bland annat problemet med rebellmilisernas beväpning. AJ anklagar oss för att ”vädja till USA och västmakterna om mer vapen”. Vi tar oss inte rätten att fördöma FSA för att de accepterar vapenhjälp från var än den må komma.

Utifrån sin analys borde AJ kräva en strikt applikation av vapenembargot, en total torrläggning av vapenhjälpen till FSA. Men det gör han inte. Man kan undra varför. Varför inte löpa hela linan ut, eftersom det handlar om reaktionärer mot reaktionärer?

Det finns redan på internationell nivå en alldeles utmärkt kritik av CWI:s (och därmed AJ:s/RS:s) ståndpunkter som ni kan konsultera på länken här ovan. Så därför avslutar vi här vårt inlägg.

Det är möjligt att vi kommer att behöva föra debatten vidare med RS och kamrater inom Socialistiska Partiet med liknande syn som RS. Men det får ändå komma i andra hand jämfört med behovet att följa vad som sker i Syrien, skriva vad vi själva anser och översätta dokument av syriska aktivister.

Kilden&Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Damaskus, Assad, FSA

Hur ni svek Syrien!

Publicerat 7 feb 2013 av Benny Åsman

Ett besviket rop i mörkret. Texten här under är skriven av en syrisk man som nu bor i Maryland efter att han tvingats fly med sin familj från sitt hemland. Ammar Abdulhamid ger uttryck åt de känslor av svek och att vara övergiven som många syrier känner. Varför har omvärlden varit så passiv inför despotens massaker på sitt eget folk? Texten anklagar världens regeringar för att ha vänt det syriska folket ryggen. Men den kunde lika gärna vara riktad mot de som kallar sig vänster och som mer eller mindre öppet stöder dikaturen i Damaskus under krystade förevändningar om salafisters deltagande i det väpnade upproret.

”Hur ni svek Syrien !

Låt mig berätta hur ni svek Syrien. Ni svek henne då rörelsen för demokratiska förändringar ännu var fredlig. Ni lät Assad våldta henne och döda hennes barn. Ni vände hennes barn ryggen när de skyndade till hennes hjälp medan ni låtsades inget veta. Ni yttrade ord av sympati och uppmuntran, sände några filtar och tält till folket som var oskyddade mot inte bara vädrets makter utan också mot granater och Mig-plan. Ni band hennes öde till en geostrategisk agenda som ligger utanför hennes kontroll och intressen. Ni lät hennes legitima aspirationer och hennes så mänskliga och humanitära behov hamna sist på en lång lista av objektiv. Vad väntar ni er nu av henne? Ska ni säga att hon har fel i att hata er? Ska ni ställa henne till ansvar om hon faller samman? Tror ni verkligen att hon bryr sig längre?”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Damaskus, Assad, Revolution,

Vad döljer sig bakom Malis sanddyner?

Publicerat 6 feb 2013 av Benny Åsman

François Hollande kom, sågs och segrade –kanske. Det råder ingen tvekan om att Frankrikes president togs emot med jubel av befolkningen i Timbuktu efter att franska trupper drivit de islamistiska miliserna på flykten.

Hollandes ”folkbad” på centrala torget i Timbuktu

Glädjen i Timbuktu och andra städer i norra Mali är fullt förståelig, men kan ändå bli kortvarig. Efter detaljerade rapporter om islamisternas religiösa terror mot den svarta befolkningen är mottagandet av Hollande inget att undra över. Det är inte nödvändigt att gå in i detaljer om det barbari som de utsattes för. Det är redan väldokumenterat.

Däremot finns det anledning att höja blicken utöver de oändliga sanddyner som sträcker ut sig över en yta dubbelt så stor som Hollandes hemland. Redan nu står det klart att de väpnade islamisterna i de tre grupper det främst handlar om har dragit sig tillbaka till områden som de känner utan och innan. Problemen för den franska militären är inte militära utan politiska. Hur ska dessa enorma områden och enstaka städer kunna kontrolleras efter att de franska trupperna dragits tillbaka? Regeringen i Bamako är oduglig och den maliska armén i det närmaste i upplösning och utan kommandostruktur sedan kuppen i mars 2012.

Men innan andra frågor och problem dryftas är det nödvändigt att fråga sig vad François Hollande har för syfte med sin militära insats, vilka intressen som han i första hand värnar om. Utan att bli vulgärmaterialist räcker det med att uttala ordet uran så går ekvationen ihop. Södra Mali är också rikt på guld, bauxit och andra råvaror. Men uran är nyckeln. Frankrike har flest kärnkraftverk i Europa och får råvaran uran från det franska bolaget Arevas brytningar i Malis grannland Niger. När de islamistiska trupperna bröt igenom den maliska arméns ”motstånd” låg vägen öppen till huvudstaden Bamako. Det var ett direkt hot mot Frankrikes materiella intressen i landet, mot de fem tusen franska medborgarna i landet och uranbrytningen i Niger.

Hollande försvarar den franska imperialismens intressen i Mali

Rent formellt svarade Hollande på en direkt begäran om hjälp från den tillförordade presidenten Traoré vilket gjorde att Frankrike kunde räkna med FN:s godkännande. Men i praktiken innebar det att ingripandet räddade en regim som var på fallrepet. De lägre officerarna i Bamakos regementen lydde inte under generalerna och stora grupper ungdomar i Bamako var beredda att börja demonstrationer mot presidenten i samma ögonblick som Hollande satte in sitt flyg. På en natt ändrades situationen. Den franska insatsen togs emot med jubel och president Traoré räddades, (tillfälligt?) kvar vid makten, utan att bejublas vid ett framträdande i Bamako tillsammans med François Hollande.

Det var inte så länge sedan som Mali hölls upp som ett demokratiskt föredöme i de diplomatiska salongerna. I maj 2002 vann den före detta generalen Amadou Toumani Touré, kallad ATT, presidentvalet och det verkliga förfallet började. I den processen spelar de islamistiska grupperna i norr en avgörande roll, men inte den man kanske kan tänka sig. För det handlar om en härva av mutor till presidenten med omgivning, i utbyte mot fria händer för islamisternas smuggling av narkotika, cigaretter och gisslantagande.

ATT tillsammans med Sarkozy som underhöll intima band med mutkolven

I början av 2003 ombildas en av de algeriska islamistgrupperna som drivits på flykten av den algeriska armén. I Mali bytte den namn till Al Qaida i Islamska Maghreb, AQIM, och startade en karriär inom branschen för gisslantagande. På några år lyckades de få ihop mer än 200 miljoner dollar i utbyte mot 50 personer av vilka de flesta kidnappats i Niger och förts till Mali för kohandel med regimen i Bamako. De håller fortfarande sju franska medborgare som gisslan och har krävt 130 miljoner euro i lösen. I Mali använde AQIM en del av lösenpengarna till att köpa presidentens och höga militärers ”goda vilja”. Pengar i utbyte mot total rörelsefrihet i norra Mali. För eliten i Bamako var det ett fint arrangemang eftersom de islamistiska grupperna gick emot tuaregernas flera decennier långa kamp för självstyre.

Tuaregerna utgöra bara fyra procent av Malis befolkning på närmare sjutton miljoner personer. Även i norra Mali är tuaregerna en minoritet men på grund av deras speciella plats i samhället som ”ökenfolk” har det alltid rått en konflikt mellan det svarta södra Mali och den ”ljusare” norra delen. Landet har inget sammanhållande kitt eftersom det är resultatet av pennstreck på en karta under konferensen i Berlin 1885 mellan Europas kolonialmakter.

I Berlin 1885 gjorde Europas furstar och kungar upp om Afrikas kolonier.

Som ökenfolk har de tjänat sitt levebröd ur två källor, boskap och som organisatör av karavanhandel från Afrikas västkust, genom Saharas öknar och upp till Medelhavets kuster i Nordafrika och Mellanöstern. Där ligger också en tragisk historia som sedan dess alltid förmörkat tuaregernas relation med den svarta befolkningen söder om Sahara. Tuaregerna skötte till stor del slavtransporterna genom Sahara och mycket av de rikedomar som samlades i bland annat Timbuktu kom från slavhandeln. I södra Mali har den svarta befolkningen bevarat de mörka minnena från den tiden i det kollektiva medvetandet.

Den moderna handel som nu följer de gamla slavlederna är av en annan natur men också den en källa till stora inkomster för olika grupper i norra Mali. Kokain och cigaretter är dagens melodi. Latinamerikas narkokungar skeppar kokain till hamnar på Västafrikas kust, främst Guinea-Bissau. Transporterna genom Sahara till Medelhavet sköts av lokalbefolkning som känner öknen som sin egen ficka.

För de islamistiska grupperna har smuggling av cigaretter blivit en stor inkomstkälla vid sidan av gisslantagande. Det är en hantering som jämfört med kokainhandeln anses som oförarglig i Washington och Paris men det handlar om miljardbelopp som omsätts och därmed miljoner och åter miljoner dollar till islamistgrupperna och tuaregerna för deras hjälp med transporterna. Ledaren för islamisterna som attackerade gasanläggningen i Algeriet kallades inte Mister Marlboro av en slump.

Moktar Belmoktar , alias Mister Marlboro

Cigaretterna transporteras på samma gamla leder som kokainet. Dels handlar det om falskfabrikat från Kina och Vietnam och resten består av de stora tobaksbolagens mindre kända märken. Enbart i norra Afrika beräknas folket röka 170 miljarder cigaretter om året, vilket jag inte tvivlar på efter att ha sett hur det kedjeröks i exempelvis Marocko och Tunisien. De stora tobaksjättarna, British American Tobacco och RJ Reynolds säger att de inte göder smugglingen via Sahara och skyller på de mellanhänder som de överlåter distributionen till. Men det är uppenbart att de inte har något egenintresse av att själva ta hand om distributionen fram till försäljningsställena. De tjänar stora pengar på att deras andrahandsmärken avsätts på en mindre ”kräsen” marknad i Afrika.

Tuaregernas försvar av den egna livsstilen och självstyre går långt tillbaka. Redan 1961 gjorde de uppror mot regimen i Bamako och 1992 upprepades samma scenario. Men i båda fallen slutade det med nederlag. Ingen regim i omgivningen accepterar idén att tuaregerna ska ha mer självbestämmande för att inte tala om en egen stat. Som folk finns tuaregerna i alla stater i södra Sahara och en ny stat skulle enligt dessa regimer destabilisera hela regionen. Det verkar vara svaga ursäkter för större självstyre för tuaregerna. Ett mer berättigat argument mot bildandet av en tuaregstat är i så fall att tuaregerna är en minoritet även i norra Mali. Där bor också andra etniska grupper, bland annat Songhai, Fulani och araber.

Kvinnor ur minoriteten Songhai på bröllopsfest.

Smuggling och handel har alltså en lång tradition i regionen och som inkomstkälla för tuaregerna. Men i och med president Tourés tillträde till makten 2002 blir norra Mali också en grogrund för en allt radikalare islam i form av grupperingen Ansar al-Dine som har sin sociala bas bland delar av tuaregbefolkningen. Vad som kallas AQIM är däremot en böld på den radikala islamismen i norra Mali. De har ingen social bas och innehåller rekryter från alla hörn av Afrika och även från Pakistan, Mellanöstern och enstaka nordamerikaner och européer. På grund av områdets enorma yta och en allians med Ansar al-Dine och islamistgruppen Majao i Gao-området (som s, har AQIM kunnat hitta en skyddad och lukrativ tillvaro i norra Mali. Kidnappade européer ”fritogs” av president ATT som paraderade med dem på presidentpalatsets trappa inför pressen medan AQIM fick full rörelsefrihet i utbyte mot en del av lösensummorna.

Det var Khaddafis fall som accelererade den politiska krisen. Hundratals, kanske flera tusen, tuareger som varit i Khaddafis sold återvände till Mali på stulna terrängbilar och beväpnade till tänderna. I januari 2012 började den tuaregiska fronten MNLA, stärkta av Khaddafis legoknecktar, ett uppror i nordligaste delen av landet och det visade sig snabbt att de cirka tre tusen soldater som fanns på plats saknade all vilja till strid. Efter en massaker på flera dussin soldater i garnisonen Augelhok föll regimens armé i norr totalt samman efter att bland annat utbildade ”elitförband” med tuaregiska officerare anslöt sig till MNLA. På nolltid hade MNLA tillsammans med Ansar al-Dine och AQIM (som båda anslöt sig till upproret) drivit ut den maliska armén och utropat den självständiga staten Azawad.

Milis ur MNLA flaggar för ett självständigt Azawad

Den omedelbara reaktionen i Bamako kom i form av en militärkupp ledd av den unge kaptenen Amadou Sanogo den 21 mars 2012. De lägre officerarna i den i upplösning stadda armén såg det som en nationell skam att de upproriska tuaregerna kunde knäcka armén på närmast nolltid. Bara ett par veckor senare tvingades den unge kaptenen lämna presidentposten efter hårda påtryckningar från Washington och Paris samt tuffa sanktioner från alla grannstater som avskyr idén om mer frihet för regionens tuareger och andra ökenfolk.

I norr tappade samtidigt MNLA hela kakan, som stals från dem av de salafistiska grupper de hade gått i allians med. Det ligger något tragiskt över den nationella tuaregiska rörelsen. Den lyckas alltid välja partners som leder till nederlag. Eller tjäna någons intressen som Khaddafis. Ansar al-Dine och AQIM hade inget intresse alls av att utropa en egen stat. AQIMs agenda är inte nationalistisk utan religiös gangsterism i ett område de kan simma fritt i som fisken. MNLA drevs snabbt bort från alla städer de erövrat i norr och den religiösa terrorn mot lokalbefolkningen, speciellt den svarta, startade och utvecklades till vad vi nu känner till via reportage från de städer som fransmännen tagit tillbaka från islamisterna.

François Hollande med Dioncounda Traoré i Bamako den 2 februari.

Efter det jublande mottagandet av François Hollande och de snabba militära framryckningarna kan det synas som att den franske presidenten snart kan dra tillbaka sina trupper, utropa ”mission accomplished” och lämna kontrollen över norra Mali i regimens hand. Men alla andra scenarion än det är mer troliga. Den korrupta och paralyserade regimen tillsammans med en armé i förfall är totalt oförmögen att kontrollera en minsta sanddyn i norr. Armén som sägs vara kapabel att mobilisera kanske 1 500 av sina 14 000 soldater saknar också utrustning. Flygvapnet har två gamla Mig-21 som står i Bamako. Plan som piloterna vägrar sätta sig i av säkerhetsskäl. Utöver det har den också tillgång till ett tre gamla ukrainska helikoptrar som skrämmer vettet ur ….piloterna.

Dessutom finns det en stor risk att maliska soldater om de släpps fria i norr kommer att begå hämndaktioner mot den tuaregiska minoriteten som de ser som ansvariga för debaclet i norr. Rapporter om övergrepp och plundringar i Diabali och Timbuktu har redan nått media och Amnesty International. Trots de franska truppernas närvaro med order att till varje pris undvika just detta. Hur ska det då inte bli om de maliska trupperna ensamma får sköta kontakten med lokalbefolkningen.

I Paris inser den högsta ledningen naturligtvis att det inte finns någon rent militär lösning på problemen i norra Mali. Det är inte ett militärt problem utan ett etniskt/politiskt problem alltsedan kolonialtidens dagar. Hollandes bombasmer om ”krig mot terrorismen” passar väldigt illa in i situationen i Mali eftersom den enda lösningen ligger i att socialt, ekonomiskt och nationellt gå den tuaregiska minoriteten (och andra) till mötes i ärliga förhandlingar. Det skulle också vara det hårdaste slaget som går att dela ut mot AQIM och de andra salafisterna som saknar en verklig social bas i regionen. Men Hollande kunde väl inte hålla sig med tanke på de rubriker om en ”beslutsam chef i krig” som hans snabbesök i Mali ledde till.

Som krigschef kan Hollande hoppas bättra på sin image i Frankrike

Så för att svara på vad som döljer sig bakom Malis sanddyner kan vi sammanfatta i några punkter:

-Hollandes beslut att ingripa militärt dikterades av Frankrikes materiella och politiska intressen i Mali och Niger som var direkt hotade av de islamistiska styrkornas ohindrade framryckning mot huvudstaden Bamako. Det är inte ett projekt för att lägga fingrarna på nya råvarukällor och politiskt inflytande i Centralafrika utan ett försvar av redan existerande inflytande och kontroll.

-Den sittande regimen i Bamako blir därmed Hollandes skyddsling, något Paris förmodligen med lättnad hade undvikit om det inte handlat om ett akutläge. I Paris är man medveten om regimens ruttenhet in i märgen.

-Nu måste i stället Paris ställa in sig på att självt och via ombud i grannstaterna garantera en långvarig militär närvaro för att hindra de islamistiska grupperna från att på nytt ta över städer i norr.

-Den lokala befolkningen i städer som Konna, Diabali, Timbuktu, Gao och Kidal är befriade från islamisternas dårskap i form av stening, stympning, förbud mot radio, teve, dans, rökning och andra ”depraverade” former av västligt inflytande. Man kan knappast anklaga dem för att därmed vara den franska imperialismens lakejer. Det vill säga anklaga dem för att ha tagit emot hjälp av imperialismen för att bli fri från terrorn och, som vissa redan sagt, att de borde ha befriat sig själva.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Mali, Bamako, Frankrike, Hollande, Tuareger, Imperialism,

-Aldrig mera

Publicerat 30 jan 2013 av Benny Åsman

I dag är det 80 år sedan Adolf Hitler skänktes makten på en silverbricka av den tyska borgerligheten. President Hindenburg inbillade sig att han skulle kunna tillåta Hitler att krossa den tyska arbetarrörelsen, förbjuda strejker och fackliga organisationer och bränna all fördärvlig litteratur på bål. Sedan var det tänkt att det respektabla, kultiverade Tyskland skulle göra sig av med den gapige, vulgäre teaterfiguren Hitler.

Vi vet hur det gick. De respektabla fick i stället slicka diktatorns stövlar och rätta in sig i leden för det heliga kriget mot den ”judeo-bolsjevikiska” världskonspirationen. Den mörkaste sidan i Europas historia skulle skrivas i blod med miljoner och åter miljoner döda i skyttergravar, brinnande städer och utrotningsläger. Det totala barbariet startade den 30 januari för exakt åttio år sedan. Det är upp till oss att se till att det aldrig upprepas. Varningslamporna lyser redan rött i Grekland och Ungern. Vampyrerna ligger i väntan på andra platser.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Historia, Hitler, Nazism, Tyskland, 1933

Rasistiskt mord i Aten

Publicerat 28 jan 2013 av Benny Åsman

En ung pakistanier är död. Mördad av två rasister i Aten den 17 januari. Han hann bli 26 år gammal innan det gryende hatet och barbariet i det nyliberala Grekland gjorde honom till det femte offret på två år i den pakistanska kolonin i Aten.

Shehzad Luqman – ett offer för det öppna främlingshatet i Europa.

Shehzad Luqman mördades mitt i natten på väg till jobbet av två män som högg ned honom med knivhugg i bröstet. Han kom aldrig fram till de apelsinkartonger han skulle lasta på fruktmarknaden för 20 euro om dagen. Två fascistiska svin i miljön kring Gyllene Gryning satte punkt för hans liv.

-Han kom i vägen för oss med sin cykel. Vi blev irriterade och högg honom i bröstet, förklarade en av gärningsmännen som om det gällt att vifta bort en fluga.

Att det är fråga om ett rasistiskt mord rådet det inget tvivel om. I de båda männens hem hittades massor av knivar, batonger, vapen och flygblad med propaganda för det nynazistiska Gyllene Gryning.

Shehzad Luqman var dubbelt exploaterad av två skilda samhällen. I Pakistan hade han åtta syskon till vilka han skickade nästan allt han kunde spara av de 20 euro om dagen som lyft av apelsinlådor inbringade.

Det nynazistiska patrasket är nästan uteslutande vita arga män.

-Han skickade pengarna till Pakistan så att hans systrar skulle kunna gifta sig. Han sa ofta att han aldrig kommer att kunna bilda en egen familj och leva värdigt, säger hans vän Omar.

Fånge i ett system i Pakistan som kräver att kvinnan har en hemgift och exploaterad i Grekland på en arbetsmarknad som saknar social botten för invandrade var Shehzad dubbelt förtryckt. Och slutligen offer för en krypande rasism som de ”rumsrena” borgerliga partierna, socialdemokratin inräknad, gjort allt för att stimulera med ett språkbruk som stigmatiserat alla invandrade utomeuropéer. Det gäller att stryka den hätska och pressade småborgerligheten medhårs för att bevara röstunderlaget.

Medborgarna i stadsdelen Ano-Petralona, där Shehzade bodde, chockades av mordet på den unge mannen som var uppskattad av grannar och vänner. Fem hundra personer samlades samma kväll till en lokal protest mot det rasistiska dådet och förklarade i ett flygblad som delades ut av den lokala avdelningen av rörelsen ”Eliminera rasismen”:

-De uppenbara försöken att tysta ner affären kommer inte att lyckas. Vi kräver ett exemplariskt straff de som utfört detta horribla rasistiska brott.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nazism, Grekland, Aten, Mord, Rasism, Pakistan

Vittne till massakern vid Aleppos universitet.

Publicerat 23 jan 2013 av Benny Åsman

-Det är uppenbart att bomberna kom från ett flygplan.

Det säger studenten Mohamed A som var närvarande då närmare 90 studenter dog i explosionerna som skakade universitetet. Mohamed A flyttade hem till sina föräldrar efter massakern och berättar för den franska dagstidningen Le Monde vad han såg.

Klockan var ett på eftermiddagen den 15 januari. Mohamed spelade bordtennis i en lokal på universitetet då han hörde en explosion,

-Jag rusade ut. Explosionen hade ägt rum på andra sidan gatan i byggnaden med studentrum. Alla fönster var urblåsta och delar av fasaden raserad, säger Mohamed och beskriver fruktansvärda scener av sönderslitna kroppar.

-Plötsligt ropade folk och pekade mot skyn: -ett flygplan, ett flygplan. Kort därefter kom en andra explosion. Mohamed tog foton av den skadade byggnaden kort innan den statliga teven kom till platsen. När han lämnade universitetsområdet såg han att alla vakter vid infarten var frånvarande.

I regimens media följde sedan två berättelser. Först sa TV att ”terrorister” sprängt en bilbomb.

-Det är absurt. Ingen bil kan parkera utanför byggnaden. Det är minst 30 meter till gatan. Trottoarerna är mycket breda, säger Mohamed. Och på Mohameds bilder syns det att bara en, lätt skadad bil står parkerad framför byggnaden.

När det första scenariot inte passade på grund av alla vittnesuppgifter om attackflyg ändrade sig TV och sa att det var rebeller som skjutit missiler mot universitetet. En lika absurd historia. Små värmesökande missiler kan inte orsaka den enorma förstörelse på studenthuset som alla bilder visar.

Efter sommarlovet var det knappt en tredjedel av studenterna som återvände till sina studier. Många hade anslutit sig till rebellmiliserna och andra stannade hemma i sina byar. Därför tystnade i höstas protesterna på universitetet. Kontrollen var strikt och möjligheterna att organisera sig små.

-Ja förstår inte varför regimen ger sig på universitetet. Här händer ingenting just nu. Vi är så få kvar att vi utgör inget hot längre, säger Mohamed som avslutning.

Än en gång visar det sig att regimens media kokar ihop falska beskrivningar av massaker efter massaker. Det grövsta montaget hittills gällde massakern i Hula. Än sprider anhängare till Assads diktatur i utomlands och här i Sverige påståendet att det var rebellmiliser som begick massakern. Att till och med FN:s undersökning visar motsatsen har ingen betydelse för de blinda anhängarna av ”anti-imperialisten” i Damaskus.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Aleppo, FSA, Assad, Revolution,

Syriza och krisen i Grekland

Publicerat 19 jan 2013 av Benny Åsman

Av alla politiska organisationer i Grekland är det vänsterkoalitionen Syriza som gjort sig mest känd internationellt. För delar av den europeiska vänstern ger Syrizas framgångar hopp. Andra ser Syriza som ännu ett reformistiskt försök att avleda ”massornas kamp”.

I den här artikeln ska jag försöka lyfta fram Syrizas politiska linje i ett antal viktiga frågor. Underlaget är en intervju med Yannis Bournous som tillhör ”centern” i organisationen, som samlas kring Syriza mest kände person, Alexis Tsipras. Det kallas ”centern” därför att det också finns en vänster- och en högerflygel.

I maj 2013 kommer Syriza att hålla en grundningskongress. Då går koalitionens organisationer samman och bildar ett öppet demokratiskt socialistiskt parti. Demokratiskt- därför att tendenser och fraktioner i partiet kommer att kunna fungera öppet inom ramen för de gemensamma besluten fattade av kongressen. Det är en viktig fråga för en grekisk vänster som dominerats av det grekiska kommunistpartiet KKE, med kadaverdisciplin och grotesk sekterism mot alla andra organisationer inom arbetarrörelsen.

Alexis Tsipras är Syrizas mest kände ledare utanför Greklands gränser.

Intervjun med Yannis Bournous är mycket lång och här kommer jag att koncentrera mig till ett antal problem som livligt diskuterats även utanför Greklands gränser, som frågan om Grekland ska lämna euron, om statsskulden ska avskrivas i sin helhet, hur kampen mot nazisterna i Gyllene gryning ska föras och vad är arbetarrörelsens alternativ till det reellt existerande EU.

Syrizas uppgång är närmast unik i historien. Från att ha varit en ”normal” vänstergrupp kring 2 procent i parlamentsvalen har det på mycket kort tid seglat förbi alla andra politiska partier till vänster. I dag har Syriza cirka 30 000 medlemmar och Yannis säger att de kommer att vara tio tusen fler till grundningskongressen eftersom nya medlemmar strömmar till i snabb takt. I den senaste gallupen har Syriza 28,5 procent och ligger bara en procent efter det borgerliga regeringspartiet Ny Demokrati. Socialistpartiet PASOK når knappa 8 procent och nazisterna i Gyllene gryning något över 10 procent.

Detta är en stor utmaning för det unga partiet. Det räcker inte att i propaganda och agitation fördöma regeringens krispolitik, och Trojkans strypgrepp. Syriza måste också ge konkreta svar på krisen som kan vinna förtroende bland en majoritet av de arbetande som drabbas av krispolitiken på alla nivåer. Det gäller helt enkelt att framstå som ett parti kapabelt att bilda en regering som likviderar borgarnas krispolitik för att vidta alla åtgärder som krävs för att stoppa det fria fallet ned i misär.

Tsipras talar till en stor folkmassa på Omoniatorget i Aten.

En kritik som riktats mot Syriza av många i den europeiska vänstern är att man inte kräver att Grekland ska hoppa av euron och i stället återinföra den grekiska drachmen. Här i Sverige har bland annat Jonas Sjöstedt drivit den linjen med argumentet att det skulle öka den grekiska ekonomins konkurrenskraft.

-Vår främsta paroll har hela tiden varit –”inga fler uppoffringar i eurons namn”. Kritiken från vänster handlar i själva verket inte om vårt motstånd till ett grekiskt avhopp, en ”grexit’, eller en upplösning av eurozonen. Kritiken som stöder en återgång till drachmen utgår från en strikt keyensiansk syn, säger Yannis Bournous och förklarar vidare:

-En återgång till drachmen skulle provocera fram en devalvering av den nationella valutan. En devalvering som kommer att föra med sig en kraftig försämring för lönearbetare och pensionär. Men sedan, enligt samma keynesianska teori, kommer den grekiska exporten att vara mer konkurrenskraftig. De stora exportfirmorna som då tar hem större vinster antas då som en god fe distribuera ut sina rikedomar. Det är till 100% en keynesiansk idé som inte har någonting att göra med en radikal linje till frågan om eurozonens existens och dess ekonomis funktion. Kritiken svarar egentligen på en felställd fråga. Genom att framhålla valutan som den viktigaste faktorn stärker de fiendens spel.

”Grexit” or not?

-Det är inte valutan vi vill byta. Vi vill modifiera de sociala relationer och maktfördelning som euron representerar.

-Det är orsaken till att vi manar till kamp inte bara på den nationella nivån. Vi vet att den nationella nivån är grundläggande för klasskampen. Men vi inser samtidigt att även om vi vinner i Grekland och lyckas etablera en vänsterregering förblir den isolerad om vi inte genomför gradvisa förändringar av maktförhållandena och styrkeförhållandet på åtminstone europeisk nivå, svarar Yannis.

En annan kritik som rests inom vänstern är att Syriza kräver förhandlingar om statsskulden i stället för att vägra betala ett öre. Syriza menar att den grekiska statsskulden inte är ett tekniskt problem utan ett politiskt problem, att nästan alla länder inom EU har en stor statsskuld och att lösningen är europeisk. I den andan har också Syriza tillsammans med andra vänsterpartier i Europa föreslagit en lösning.

-En sådan överenskommelse berör två problem. Å ena sidan måste den förutse att en stor del av skulderna skrivs av. Vi förslår att en revision av skulderna för att kunna upptäcka exempelvis hur stor del som orsakats av korruption eller spekulativa räntenivåer.

-Å andra sidan måste vi skydda småsparare, familjer som hela livet sparat i grekiska statsobligationer eller sociala försäkringsfonder som innehar obligationer och som i fjol stod oskyddade mot det som kallades ”hårklippning” av den grekiska skulden. Småspararna och de sociala försäkringsfonderna är de första som krossades av krispaketen. Samma sak gäller universiteten som var snubblande nära bankrutt till följd av ”hårklippningen”. Därför säger vi att vårt program och strategi ska anpassas efter de sociala klasserna. Det gäller att skydda de som inte orsakat krisen och att straffa de ansvariga, säger Yannis.

Papandreou har offrat sitt eget PASOK på Trojkans altare.

Inför kongressen i maj ska Syriza arbeta fram ett mer komplett program för en regering i de arbetandes tjänst. Men redan nu anger Syriza alternativa vägar till den sanslösa åtstramningspolitik som Trojkan tvingat på det grekiska parlamentet och som den borgerliga koalitionsregeringen villigt genomför utan hänsyn till de sociala konsekvenserna.

-Om vi ska installera en vänsterregering är det absolut nödvändigt att hitta finansiella resurser. Ett förslag är därför att omedelbart införa en extraskatt på de stora kapitalegendomarna, storbolagen och de rika. Samtidigt behöver vi snabbt en strategi för att ändra vårt aktuella skattesystem.

-Jag läste nyligen i en officiell rapport att under de två gångna årens recession ökade de 500 största grekiska bolagen sin vinst med 19 procent. Det om något visar att det måste till förändringar.

-Ett grundläggande mål är därför att det är de rika som ska betala, inte de fattiga, eftersom medel- och underklassen och de som förlorat sina arbeten och hem inte kan bidra med mer. I Aten finns det i dag 25 000 uteliggare.

Den sociala misären blir allt mer skriande.

-Det krävs en överenskommelse att beskatta kyrkans fasta egendomar eftersom den är den störste fastighetsägaren i landet. En skatt på de stora redarna måste också införas. De äger den näst största flottan i världen och åtnjuter 70-75 procents skattereduktion. Om vi inte söker lösningar orienterade efter klasslinjer kommer vi aldrig att kunna ta oss ur den tragiska situation som den grekiska ekonomin befinner sig i.

Syriza och den grekiska vänstern står inför ett annat och mycket allvarligt hot –den grekiska nazismen i Gyllene gryning och statsapparatens spel under täcket med nassarna. Den senaste tiden har nassarnas våld och de angripna flyktingarnas försvar gett regeringen ett initiativ. I stället för att angripa nazisterna har regeringens inrikesminister dragit igång omfattande räder mot hemlösa som ockuperat tomma hus. Flera kända ockuperade hus har tömts med våld av polisen och i den borgerliga hetspropagandan angrips Syriza hårt och avkrävs ett avståndstagande från ”allt våld”.

Propagandan försöker jämställa nazisternas organiserade våld mot invandrare och fackliga aktivister med invandrarnas försök att skydda sig och blandar medvetet samman detta med de anarkistiska gruppernas ”strategi” för permanent konfrontation med reaktionen.

Gyllene grynings parlamentariker visar vad de går för.

I den senaste gallupen från den 11 januari har Gyllene gryning stöd av 10% av de tillfrågade. Parallellen med Tyskland innan Hitlers maktövertagande finns naturligtvis med i debatten. Enligt Yannis Bournous måste vänstern slåss mot hela reaktionen och inte bara mot Gyllene gryning.

-Gyllene grynings tillväxt är ett komplext fenomen. Man kan inte bara förklara det med att 500 000 väljare helt plötsligt blivit fascister. De föddes som en radikal lösning mot systemet. Därför är det många unga som röstade på dem. Det är i första hand PASOK-regeringen, med sin rasistiska och xenofobiska retorik som fyllde de officiella politiska deklarationerna, som skapat grogrunden för de nyfascistiska idéernas framväxt.

-Vad har vi gjort? Problemen är svåra och kräver en mångsidig strategi. Vi tror inte att lösningen, som vissa anarkister föreslår, består i att skapa chocktrupper för att slåss med dem varje natt.

-Vi försöker att skapa anti-fascistiska kommittéer i skolorna i samarbete med lärarna och i vissa kvarter, speciellt i Aten där problemet är som värst. Där samarbetar vi exempelvis med artister och intellektuella och vi deltar i kulturella evenemang för att försöka utveckla en annan typ av kultur, säger Yannis och menar en annan ”kultur” än den fascisterna sprider.

-Vi försöker att utveckla kollektiva metoder för att ta tag i sociala problem, vilket bland annat innebär att arbeta tillsammans med våra invandrade grannar. Det handlar inte om filantropi, inte heller en vertikal relation, eller ett maktspel mellan de som har och som ger och de som inget har och beror av personen ovanför. Det är i stället en horisontell relation.

Nya mötesformer prövas av unga kämpar på Syntagmatorget.

-I vårt nätverk för solidaritet, utöver gratis distribution av mat och kläder, bygger relationerna på idén om ett utbyte utan penningen som mellanhand. Utbyte av varor och tjänster.

-Det är ett tänkande som knyter an till mer strategiska problem. För om vi talar om en vision av socialism i frihet och demokrati måste vi utveckla en samhällsmodell av en typ som öppnar små fönster till visionen.

-Vårt mål är inte att ta över den statliga servicens roll. Det gör vi klart för de som deltar i vårt solidaritetsnätverk. När vi startar en lokal vårdcentral på frivilligbasis ersätter vi inte ett sjukhus. Vi försöker hjälpa folk att överleva på ett kollektivt sätt samtidigt som vi uppmuntrar dem att kollektivt kräva att deras grundläggande behov möts. En strategi som bygger på kollektiva svar utgör samtidigt ett vapen mot fascismen, ett antirasistiskt och kulturellt svar på Gyllene grynings metoder för att vinna folk.

Det finns kanske en fara i att peka ut nynazisterna som den största faran för den grekiska arbetarklassen i dagsläget. Den borgerliga koalitionsregeringen går inte fram med silkesvantar och dess kravallpolis har närmast fria händer att slå mot invandrare, hemlösa och demonstrerande medborgare. Att då enbart prata om det ”fascistiska hotet” kan skymma både den officiella repressionen och politikers spel under täcket med nynazisterna.

Men det är lika galet att ignorera Gyllene gryning med argument som i realiteten gör dem rumsrena. Yannis Bournous menar att det grekiska kommunistpartiet KKE misstar sig helt i analysen av nynazisterna.

-Efter parlamentsvalet i juni deklarerade KKE:s generalsekreterare Aleka Papariga i en intervju att vi borde inte vara rädda för Gyllene gryning eftersom väl inne i parlamentet kommer deras medlemmar att blir rumsrena och anpassa sig till systemet. Det är naturligtvis en enorm felbedömning. För tyvärr visar historien att när demokratiska institutioner kommer i kontakt med fascismen är det snarare de som anpassar sig.

Gemensam kamp är inget för KKE som alltid defilerar i eget majestät

För tillfället har den grekiska krisen försvunnit från tidningarnas förstasidor och de extrema räntorna på statsobligationerna sjunkit något. Men det betyder inte att den sociala krisen är över. Tvärtom är det ett tecken på att regeringen just nu har initiativet och går på offensiv mot de arbetandes motstånd mot krispaketen. För att slå tillbaka regeringens offensiv krävs största möjliga enhet i handling från partierna till vänster och de fackliga organisationerna. Mot det talar den sekteristiska tradition som dominerat grekisk vänster, speciellt den yttersta vänstern, i decennier. Kommunistpartiet KKE som går kräftgång i opinionsundersökningarna har bara en linje –vid sidan av oss finns ingenting. Oavsett vad som sker fortsätter partiet sina aktioner i ”splendid isolation”. Inför valet i juni utropade man till och med Syriza som ”huvudmotståndare” och manade väljarna på partiaffischer att inte rösta Syriza.

Kommer Syriza att kunna motsvara de förhoppningar som partibildningen i maj reser? Fallgroparna är många både vad gäller den nationella och den internationella linje som ska antas på kongressen. Vad som behövs är ett starkt antikapitalistiskt parti med ett konkret handlingsprogram för den ekonomiska och social kris som härjar i landet. Det kräver initiativ riktade till hela den arbetande befolkningen, förslag till ett enat motstånd mot Trojkans krisprogram och dess hantlangare i regeringen.

Maj är snart här. Tiden går fort i kristider. Då får vi anledning att komma tillbaka till det nya partiets grundningskongress.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Syriza, Trojkan, KKE, Europa

Ett oärligt hantverk

Publicerat 16 jan 2013 av Göte Kildén

Marxistarkivet är en alldeles utmärkt webbsida med ovärderliga översättningar till svenska av marxismens klassiker och många historiska analyser i marxismens tradition.

Eldsjälen bakom Marxistarkivet är Martin Fahlgren som både Göte och jag varit bekant med i 40 år och partikamrater med i nästan lika lång tid. Letar du efter en text på svenska av Marx eller Trotskij då ska du leta i Marxistarkivet.

Sedan ett tag har Martin Fahlgren också ambitionen att låta Marxistarkivet delta i dagsaktuella debatter av stor vikt, som när det gäller analysen av vad som sker i den arabiska revolutionen, i synnerhet i Syrien. Enligt vår uppfattning är det ett ytterst misslyckat försök av ett arkiv att samtidigt vara färskvara. Det är naturligtvis upp till Martin Fahlgren att göra vad han vill med arkivet. Men då ska han också vänta sig öppen kritik mot de dagsaktuella texter han lägger ut. Liksom av det minst sagt selektiva urvalet! Texterna har inte bara historiskt arkivvärde, utan deltar aktivt i en pågående debatt. Därmed tappar också Marxistarkivet sin aspekt av gediget dokumentärt hantverk.

Den 10 januari hittar vi en text som MF kallat ”Syrien – kommenterad artikelsamling”. I inledningen till de publicerade texterna skriver MF att syftet är att låta ”kritiska vänsterröster” komma till tals. Vi ska snart se vilka röster han valt och vad de är ”kritiska” mot.

Enligt MF representerar de ett försök att ”tänka kritiskt” till skillnad från ”huvudlinjerna” i syriendebatten vilka enligt honom representeras av den här bloggen (K&Å) och Proletären/Fibban/Clarté/SKP. Han jobbar intensivt i sin kommentar med att bygga upp en bild av sig själv som en noggrann arkivarie eller kamrer som noterar och bokför allt. En vågmästarnas mästare som till skillnad från andra noga värderar de nyheter vi får oss till livs. Vi sägs uppfatta konflikten som ”ganska okomplicerad” bara för att vi sedan ska kunna ”spika en korrekt linje”. För oss är frågan redan uttömd på argument och ”behöver inte utredas närmare”. Till skillnad från oss är författarna till artikelsamlingen (och Martin) däremot ”kritiska vänsterröster”. Vi sägs vidare ”bortse från sådant som inte passar in i det egna schemat om vad kampen gäller” och sägs se ”verkligheten i svartvitt”. ”Vi hoppas att allt ska gå rätt väg ändå – den som lever får se”. Spydigheterna hopar sig. Vi kan avsluta med Martins egen grandiosa slutsats. Som vore han själv en modern Voltaire: ”Därmed åsidosätts det rationella, analytiska och logiska tänkandet. I stället för en kritisk allsidig analys av verkligheten och en sansad argumentation där man försöker tränga in i och diskutera problematiken uppmuntras ett slags tunnelseende där man bara ser det man vill se”.

Ser vi till Martins egen artikel saknar den framförallt nya eller intressanta fakta om situationen i Syrien och i regionen. Trots den så bländande objektiva skenheligheten skymtar snarare här Sokrates och Kant än Voltaire! Vi får en glimt av den idealistiska världen, ”idéernas värld, en värld bortom alla känslor” där han viftar med citat från Lenin men ingenting har att säga om hur exempelvis de lokala samordningskommittéerna (LCC) i landet arbetar – och strider – i dag.

I den här repliken till MF:s artikel kommer vi inte att bemöta alla resonemang och hänvisningar till de historiska paralleller av mer eller mindre tveksam natur som MF hänvisar till. I stället konstaterar vi bara att Martin Fahlgren medvetet förvränger och förvanskar de åsikter som vi fört fram i ett femtiotal artiklar som vi publicerat sedan mars 2011 då upproret mot Assad startade.

Vi skriver ”medvetet förvränger” eftersom MF känner oss mycket väl, han är en intelligent person och han kan läsa innantill. Därför kan hans beskrivning av vår hållning till den syriska revolutionen inte vara annat än medvetet illvillig. Vi frågar oss varför och har kanske en idé?

Enligt MF kan vår linje i förhållande till revolutionen i Syrien sammanfattas ungefär som följer:

-Vi stöder ovillkorligt och helt okritiskt alla som kämpar mot diktaturen.

-Vi blundar för att imperialismen och reaktionära islamister griper in i kampen. Vi säger visserligen att det är så men att det saknar betydelse just nu.

-Vi blundar för de problem som den sociala splittringen mellan olika etniska och religiösa minoriteter ställer för kampen.

Anti-regimdemonstration i Idlib. ”Frihet” står det i kvinnans händer. Foto släppt av stadens Lokala Samordningskommitté, LCC

Att ta som uppgift här att ”motbevisa” den bild MF ger av oss vore att sänka oss ner till den nivå och ton han anslagit. I stället har vi förtroende för er, våra läsare, och uppmanar er att läsa, eller läsa om, vad vi skrivit om revolutionens övergång från spontan revolt till väpnat motstånd, om hur imperialismen gör allt för att kontrollera upproret och hindra den syriska staten från att kollapsa som i Libyen, om hur de reaktionära salafistgrupperna strävar efter en ny, religiös diktatur i Assaddiktaturens plats och hur de stärks tack vare det ljumma stödet till den stora majoriteten av ärligt kämpande miliser med målet att befria Syrien från regimens despoti, hur faran för sekteristiskt våld blir större ju längre upproret tvingas pågå. Det och mycket annat kan ni läsa på vår Syriensida.

Vi har också publicerat en rad översättningar av texter om Syrien som skrivits av aktivister inne i Syrien och som vi anser spegla vår egen uppfattning. Likaså har vi publicerat Gilbert Achcars elva teser om islamismen. Flera av dessa artiklar har också MF publicerat på Marxistarkivet. Sett till vad han skrivit senast borde han anse dem felaktiga eller att vi inte har samma idéer. Hur som helst kan ni konsultera några av dessa texter som vi publicerat och som vi sympatiserar med:

Syria, Peace and Christmas

Det fria Douma -syrisk demokrati

Elva teser om den uppvaknande islamismen

Protester mot Assad i den kuridska delen av Syrien

Av de artiklar ”kritiska vänsterröster” som Martin Fahlgren publicerat nämner han två som han säger står närmast hans egen uppfattning.

Den första är en artikel av vår partikamrat Peter Widén i Eskilstuna, som publicerades i Internationalen den 7 september 2011. I den debatten skrev vi att vi i stort kunde skriva under på nästan allt som Peter Widén skrev men inte hans slutsats att den enda korrekta linjen var att agitera för omedelbart eldupphör och förhandlingar. Den artikeln är sedan länge akterseglad eftersom alla initiativ till förhandlingar från FNs och Arabförbundets sida skjutits i sank av Assad, nu senast i det makabra talet till parlamentet.

Resultatet av en flygattack den 14 januari 2012

mot stadsdelen Maadamiyeh i södra Damaskus

Den andra artikeln som MF säger sig gilla och stå nära skrevs nyligen av Arne Johansson och publicerades i Offensiv 20 december 2012. Här har vi ett mycket större problem och stora frågetecken kring vad MF egentligen själv står för, utöver de schabloner om folkfronter, enhetsfronter och revolutionär strategi som han beskriver i sin inledning. Däremot får man leta med ljus och lykta i Fahlgrens text för att hitta något konkret om det aktuella läget i Syrien, leta efter en ens antydan om den lokala civila självorganisering som till och med den borgerliga pressen vittnar om.

I Arne Johanssons text finns en central slutsats som det är omöjligt att förbigå med ursäkter eller undanflykter. Så här karaktäriserar Arne Johansson, välkänd ledare i Rättvisepartiet Socialisterna, situationen i Syrien:

– Klassmedvetna marxister och socialister kan inte stödja någon av sidorna i detta reaktionära krig, skriver han. Liksom i mycket annat som Rättvisepartiet Socialisterna uttalar sig om handlar det om att förkasta existerande kamp och ”bjuda ut” alternativa scheman som ”massorna” borde följa för att det ska bli en kamp värdig nog för att få stöd från RS.

Ett uppror, en kamp där ännu hundratals demonstrationer äger rum varje vecka, där unga människor överger sina studier eller arbeten för att ta upp vapen mot diktaturen, där regimen till och med flygbombar den egna huvudstaden, blir för Arne Johansson ett ”reaktionärt krig” där ”revolutionära socialister” ska stå neutrala.

Närvaron av fanatiska islamister som al Nusrafronten kan inte tas ill ursäkt för att stå neutral i kampen mot diktaturen.

I stället manar Arne Johansson till självorganisering på arbetsplatserna och i bostadskvarteren, till demokratiska val av självförsvarsorganisationer. Existensen av lokala samordningskommittéer som på flera befriade platser redan tagit över skötsel och förvaltning av offentliga uppgifter och de lokala FSA-milisernas roll existerar inte i Arne Johanssons bild. För honom är själva existensen av salafistiska milisgrupper tillräckligt för att förkasta det reellt existerande upproret mot diktaturen.

Senast som Arne Johansson deltog i debatten om Syrien lyckades han hitta något som passade in i hans schema av hur en verklig kamp borde föras. Då satte han också upp ”demokratiskt valda självförsvarsgrupper” som alternativ till det ”reaktionära FSA”. Trodde han. För de ”demokratiskt valda” självförsvarsgrupper han hade hittat som förebild var inget annat än milisen YPD i det syriska Kurdistan. Tyvärr för den gode Arne är YPD den väpnade grenen av det syrisk-kurdiska partiet PYD som kritiseras hårt av andra partier i regionen för deras sekterism och påstådda spel under täcket med Assad. I den nya texten av AJ som MF publicerar aktar han sig noga för att på nytt försöka hitta grupper i Syrien som fyller kravet på ”revolutionär” renhet.

Det kurdiska partiet PYD;s väpnade milis YPD är långt ifrån den idylliska bild av demokratiskt valda självförsvarsorganisationer som Arne Johansson tror.

Att Martin Fahlgren säger sig stå närmare denna text än något annat får oss att undra. Anser MF också att det är ett ”reaktionärt krig” som pågår? Eller kan en artikel som drar en så central slutsats vara bra i övrigt?

För oss är det tråkigt att se hur en kamrat medvetet förvanskar våra ståndpunkter i syfte att fäktas med en fantombild. Men vi kan förstå att han gör det om hans åsikter är desamma som Arne Johanssons. För oss innebär denna illvilliga och medvetna förvanskning av våra åsikter att vi visserligen fortfarande är partikamrater med Martin, men att förtroendet oss emellan inte längre existerar.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Marxistarkivet, FSA, Assad, Revolution

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Kategoriarkiv: Rasism

Share this: