Oavsett vad arrangörerna bakom gårdagens demonstrationer i Stockholm och Göteborg ville lyfta fram i sina tåg mot Obamas besök i Sverige blev fokus i media och därmed för miljoner svenskar att det man ville med sina protester, det var att säga nej till Obamas planerade bestraffning av Assad. Det berodde självklart på att inte minst i vår tid är politik en färskvara.
Inte nog med det. Vad ville man ha i stället för missiler? SVT Rapport, ABC-Nytt samt tidningar som DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och GP gav med stort uppslagna bilder och text sina tittare och läsare intrycket av att demonstranterna var anhängare av diktatorn Assad och hans blodiga styre. Bilder med idolporträtt lyftes fram och runt Rapports kommentator på Mynttorget i Stockholm hade regimanhängarna trängt ihop sig likt en klump med linslöss.
Tidigare i veckan var det en upptakt i Göteborgs Brunnsparken inför gårdagens demonstration. Tillställningen dominerades av Kommunistiska Partiet och syriska Assadanhängare. När vi ser bilden ovan kan det vara bra att veta att man i Assads fängelsehålor förnedrar politiska fångar genom att tvinga dem till att kyssa idolporträtt av Assad. Inte minst dessa scener med avgudadyrkan fick regimkritiska syrier och deras politiska vänner i Göteborg att hålla sig borta i går.
I Göteborg samlades knappt åttahundra demonstranter och eftersom Kommunistiska Partiet höll i taktpinnarna motsvarade medias beskrivning verkligheten: Nej till Obama – Ja till Assad. Partier och grupper som är kritiska till regimen Assad var inte inbjudna och ville inte heller delta. Liksom alla de syrier i Göteborg som stödjer det folkliga upproret och vill störta regimen. Här en snutt från GP:s referat:
”En stor del av demonstranterna hade sitt ursprung i Mellanöstern, och bland dem från Syrien var stödet för den sittande presidenten Bashar Al Assad stort. En talkör på arabiska fick GP översatt till ”Gud, Syrien, Bashar – bara”. En kristen man från Damaskus som bott 24 år i Göteborg trodde inte på uppgifterna om att det är regimen som ligger bakom gasattackerna i hemlandet. Han anser att en stor majoritet av Syriens befolkning stöder presidenten och lägger skulden för dödandet på islamister från Saudiarabien och Tjetjenien.”
Inte ens med lupp framför ögat kan man skilja en del texter om Syrien i nazisttidningen Nationell Idag från Kommunistiska Partiets tidning Proletären. Men ingen i gårdagens demonstration i Stockholm skulle säkert ha accepterat att ha fullblodsnazister i sina byxben …
I Stockholm där det samlades mellan två- till tretusen demonstranter såg verkligheten annorlunda ut. Arrangörerna hade betonat frågor som Obamas drönare, NSA:s avlyssningsskandaler, rättskandalen med Guantanamo samt USA:s krigspolitik i stort. Initiativtagaren Dror Feiler hade slagit fast vad som gällde:
”Huvudparollen och underparollerna är tagna enhetligt av Nätverket 4 september och har förtydligat av mig och många andra flera gånger. Respektera detta eller gå någon annanstans med hyllningar och/eller stöd till Assad.”
Nu respekterades inte detta. Anhängare till Assads diktatur och hans två år långa krig mot sitt eget folk gick inte ”någon annanstans” och de avvisades inte heller. Med regeringens flaggor runt idolporträtten av Assad och talkörer till hans stöd fungerade de trots att det handlade om en minoritet, som ett flugpapper för media, just för att politik är färskvara. Den mindre grupp Assadkritiska syrier med vänner som ändå valt att försöka våga delta hördes ibland. Inställningen till upproret mot Bashar Assad i Syrien var, av ganska självklara skäl, helt enkelt det som helt och hållet dominerade medias intresse.
Det var den här bilden av gårdagens demonstration i Stockholm som till en stor del förmedlades av media.
Nu fick ändå Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde en unik möjlighet att peka på ett möjligt alternativ till Obamas missiler. Han bjöds in till en intervju med SVT Aktuellt och där fick givetvis Syrien en stor plats. Men dessvärre sökte han då politisk gemenskap med Carl Bildt – inte med alla vänner till den syriska revolutionen. I studion kom frågan: ”Men om då FN inte kan enas i frågan då kan man alltså ostraffad genomföra attacker mot sitt eget folk?”. Varefter Linde svarade:
”På den här punkten måste jag säga, faktiskt, att jag och Carl Bildt i stora delar är överens. Det finns ingen militär lösning, det måste bli en politisk lösning, det är den enda vägen ut ur våldet från Syrien. Det krävs verkliga förhandlingar där man hittar en väg ut ur våldet, där Assad avgår och man får till demokratiska val.”
Från studion kom då motfrågan ”Men hur ska man lyckas med det menar du? Om det är så att ingen är beredd att göra någonting” och Lindes fortsatta svar:
”Men för det första måste vi säga att vi inte gett freden och de politiska lösningarna en riktig chans. Vi ser idag hur USA, Ryssland men också Saudiarabien aktivt understödjer olika stridande parter i Syrien. Man har därigenom varit med om att försvåra möjligheterna till en politisk lösning. Skulle man kunna få Ryssland och USA att enas, då skulle vi freden en chans, det finns goda möjligheter att nå framåt”.
Ett svar som naturligt fick motfrågan. ”Men detta har ju inte lyckats hittills?”, och intervjun kan avslutas med Lindes:
”Nej, tyvärr”.
Hans Linde ”talar om parter”, och syftar då främst på USA och Ryssland. Kan man ”få dem att enas… då finns goda möjligheter att nå framåt”. Han glömmer att alla sådana försök under två år kört in i en betongvägg. Han väljer att inte lyfta upp det som verkligen skett, att Assads regim med ryska vapen under två år bekämpat ett massomfattande folkligt uppror med ett fullskaligt krig. Han vet, eller borde veta, att Assad sagt att ”terrorister måste krossas med järnhand innan det kan bli förhandlingar”. Bara för några dagar sedan sa han i en intervju med Le Figaro att motståndarna ska ”utplånas”, en lärdom han säkert fått av Putin när denne delat med sig av erfarenheterna från hur han krossade upproret i Tjetjenien. Han vet dessutom att libanesiska jihadister i Hezbollah strider på Assad sida. I andra uttalanden har han och Vänsterpartiet cyniskt nog talat för ett vapenembargo mot ”Syrien”, vilket i verkligheten betyder fortsatta vapenleveranser från Ryssland och Iran till Assad samtidigt som den mer sekulära och demokratiska rebellsidan förvägras detta.
Linde fick i Aktuellt representera gårdagens demonstration i Stockholm. Dessvärre tror jag att han var representativ! För de flesta människor är kriget i Syrien och hela situationen oerhört svår att greppa. Dessutom långt, långt bort. Krigen I Irak och Afghanistan har fortfarande en blodig eftersmak i munnen på oss alla. En del tror säkert också att araber alltid ska slåss och därför måste tyglas av en ”fast hand som Assad”. Vad är då enklare än att skaka på huvudet och säga att man är emot allt våld? Det är dessa stämningar Linde tolkar och gör till sina. Han klappar ointresset och likgiltigheten på huvudet, säkert utan att inse det själv. Men borde fundera över hur han kan hamna på samma dynor i TV-soffan som Carl Bildt och dessutom sitta bekvämt? Vänsterpartiet stödjer definitivt inte Assad men på det politiska fältet har det övergivit den utsatta syriska revolutionen och lämnar mot sin vilja mer plats i terrängen för denne bärsärk. Bashar Assad känner ingen skam och skiter fullständigt i om världsopinionen pratar i det oändliga om ”en politisk lösning”. När Bildt, Linde liksom stora delar av Assads följe upprepar sitt mantra om att det ”inte finns någon militär lösning” är sanningen precis tvärtom. I Syrien förutsätter en politisk lösning ett militärt nederlag för den ena eller andra ”parten”! Först då kommer ordning att härska i Damaskus. Den ena sidan måste besegra den andra. Frågan som gäller är bara vilken sida man ska hålla på?
För socialister borde det vara självklart att stödja ett folkligt uppror där man i ett otal protester och demonstrationer rest krav på frihet, värdighet, demokrati och rättvisa. I det amerikanska inbördeskriget, Den andra amerikanska revolutionen, var det exempelvis en självklarhet för Karl Marx att ta ställningen för Nordsidan trots att han visste att Abraham Lincoln inte var en socialist. Han visste att slavsystemet som produktionsfaktor i den amerikanska ekonomin var dömd att gå under och ersättas med kapitalistiska industriella monopol. Han och Friedrich Engels visste också att en begynnande medborgarrätt skulle ge arbetarörelsen större friheter, vilket gjorde att de i grunden solidariserade sig med Unionen och kämpade för Konfederationens nederlag. Det folkliga upproret i Syrien är organiskt en del av den arabiska revolutionen mot de gamla efterkoloniala auktoritära diktaturer i regionen som störtats eller hänger på fallrepet. En historisk process, en ojämn och sammansatt utveckling som kommer att utkämpas i decennier. Här ska vi inte tala om ”parter” utan efter förmåga solidarisera oss fullt ut med de hjältar som dött i upproret och de som i dag, mot alla odds så länge har stått emot Assads ryska stridsvagnar, jetflygplan, attackhelikoptrar, Scudraketer och nervgasattacker.
Säger vi nej till Obamas missiler – då säger vi ja till vapenstöd åt rebellerna.
Ner med diktaturen Assad! Seger åt den syriska revolutionen!
*****
Liksom mer om vår grundläggande syn: Ner med diktaturen Assad!
Läs gärna Shora Esmailian i SVT Debatt.
*****
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syrien, Obama besöker Sverige, Hans Linde, Kommunistiska Partiet, Assad
I media: SvD1,SvD2,
Bloggare: RödaMalmö,Svensson,
