Reaktionärt utspel från Cameron om EU – ska vänstern välkomna det?

Det finns fyra skäl till att David Cameron nu säger att han vill omförhandla EU-fördraget och bjuda medborgarna på en folkomröstning 2017 om det eventuella resultatet:

Det första är att det nationella, borgerligt konservativa och främlingsfientliga UK Independent Party, UKiP, flåsar honom och de konservativa i nacken. Det senaste halvåret har UKiP med sin nationella demagogi om EU vunnit över 10-15 procent av Camerons tidigare väljare.

.

Den här bilden finns på UKiP:s hemsida som illustration till en kommentar om att i och med EU-medlemskapet kommer bulgarer och rumäner (läs romer att invadera Storbritannien. Visserligen lever vi (enligt kineserna) i ”Ormens år”, fortsätter man. Men i och med denna invasion kommer det för regeringen att bli ”Elefantens år”…

Det andra skälet är att reaktionära lobbyister till höger i hans eget parti i många stycken delar UKiP:s ideologi och politiska program. De som länge har fört fram en aggressiv kritik av EU är den grupp av konservativa politiker som har mest att förlora på  en framgång för UKiP i nästa val.

Det tredje skälet är att han och hans kritiker från höger i sak, när det gäller politiken, framförallt försvarar London City. Alltså bank-, finans-, försäkrings- och riskkapitalbolag som har sina säten i London. ”City” vill inte att några käppar i sina välsmorda hjul från fransmän eller tyskar. Inga regleringar när det gäller den egna bankvärlden!

Det fjärde skälet är att han i ”i frihetens och demokratins namn” vill behålla och ytterligare försämra Storbritanniens arbetsrätt.  Rättigheter som Margret Thatcher vann och som inte rördes under den nyliberala eran med Blair. Inga sociala protokoll här inte!

Den gamle stöten, Labours förre EU-kommissionär Lord Mandelson, säger att det bara handlar om att sparka undan problemet med UKip, som vore partiet en tom plåtburk på vägen ( Redan 2010 lovade Cameron en folkomröstning som aldrig blev av).  Labour, många fackförbund och industrikapitalet i England är mer EU-positivt än ”The City”.  Industrin köper och säljer till Europa. Mandelson avfärdar också taktiken med hot:

”Som jag ser det behandlar han EU som vore det en cafeteria, där du har din egen bricka, tar vad du vill ha och sedan går”.

En tidig första kommentar som för övrigt vår EU-komissionär Birgitta Ohlson  plagierar i sitt uttalande för svensk press några timmar senare:

”EU är ingen à la carte-meny, där man fritt kan plocka rätter från menyn.”

Andra röster kom med samma typ av invändningar. Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle sa ”att man inte kan plocka russinen från kakan” och Frankrikes dito Laurent Fabius tog till en bild som han trodde att de brittiska vännerna skulle förstå:   ”Föreställ er Europa som ett fotbollslag. ”Om du väl går med, då kan du inte säga Låt oss spela rugby!”.

.

Själv är jag helt och hållet emot EU:s institutioner, dess fördrag och ekonomiska politik.  Dessa måste bort – och överskridas! Parlamentet i Bryssel är bokstavligen ett glashus utan vare sig ett demokratiskt golv eller bärbara, demokratiska väggar. Däremot med ett tak som lagts av nyliberalismen. EU driver en medveten klasspolitik för de rika där över tjugo miljoner människor nu är arbetslösa. Men det innebär inte att jag ser demagogin från den brittiska främlingsfientliga högern som något positivt. Inte heller Sverigedemokraternas retorik om en återgång till 1950-talet.  En bättre framtid för oss arbetande människor måste innebära ett nära samarbete som ideligen kommer att korsa gamla nationella intressen. Stora gemensamma investeringar och beslut när det gäller miljön, energi, transporter och en återindustrialisering av Europa, kan och måste bli verkligt i ett rättvist och demokratiskt socialistiskt Europa. Ett Europa där vi arbetande människor bestämmer över stora kreditflöden och därmed oss själva. Inte banker och riskkapitalister.

Med dessa utgångspunkter menar jag att Jonas Sjöstedt definitivt är fel ute när han i Aftonbladet ”välkomnar” Camerons utspel och bara har positiva ord att säga om de brittiska kraven som resen inom ett reaktionärt ramverk.  Varför inte i stället passa på med ett eget ”linjetal” om Europa och berätta om hur Vänsterpartiet ser på bankernas roll, militarismens fasta grepp och Europas framtid? Hur ska en radikal, socialistisk arbetarrörelse kunna återfödas på vår kontinent?

I media: AB1,DN1,DN2,SVD1,GP1,

Vittne till massakern vid Aleppos universitet.

-Det är uppenbart att bomberna kom från ett flygplan.

Det säger studenten Mohamed A som var närvarande då närmare 90 studenter dog i explosionerna som skakade universitetet. Mohamed A flyttade hem till sina föräldrar efter massakern och berättar för den franska dagstidningen Le Monde vad han såg.

Klockan var ett på eftermiddagen den 15 januari. Mohamed spelade bordtennis i en lokal på universitetet då han hörde en explosion,

-Jag rusade ut. Explosionen hade ägt rum på andra sidan gatan i byggnaden med studentrum. Alla fönster var urblåsta och delar av fasaden raserad, säger Mohamed och beskriver fruktansvärda scener av sönderslitna kroppar.

-Plötsligt ropade folk och pekade mot skyn: -ett flygplan, ett flygplan. Kort därefter kom en andra explosion. Mohamed tog foton av den skadade byggnaden kort innan den statliga teven kom till platsen. När han lämnade universitetsområdet såg han att alla vakter vid infarten var frånvarande.

I regimens media följde sedan två berättelser. Först sa TV att ”terrorister” sprängt en bilbomb.

-Det är absurt. Ingen bil kan parkera utanför byggnaden. Det är minst 30 meter till gatan. Trottoarerna är mycket breda, säger Mohamed. Och på Mohameds bilder syns det att bara en, lätt skadad bil står parkerad framför byggnaden.

När det första scenariot inte passade på grund av alla vittnesuppgifter om attackflyg ändrade sig TV och sa att det var rebeller som skjutit missiler mot universitetet. En lika absurd historia. Små värmesökande missiler kan inte orsaka den enorma förstörelse på studenthuset som alla bilder visar.

Efter sommarlovet var det knappt en tredjedel av studenterna som återvände till sina studier. Många hade anslutit sig till rebellmiliserna och andra stannade hemma i sina byar. Därför tystnade i höstas protesterna på universitetet. Kontrollen var strikt och möjligheterna att organisera sig små.

-Ja förstår inte varför regimen ger sig på universitetet. Här händer ingenting just nu. Vi är så få kvar att vi utgör inget hot längre, säger Mohamed som avslutning.

Än en gång visar det sig att regimens media kokar ihop falska beskrivningar av massaker efter massaker. Det grövsta montaget hittills gällde massakern i Hula. Än sprider anhängare till Assads diktatur i utomlands och här i Sverige påståendet att det var rebellmiliser som begick massakern. Att till och med FN:s undersökning visar motsatsen har ingen betydelse för de blinda anhängarna av ”anti-imperialisten” i Damaskus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kinesiska arbetare låste in sina chefer – utan tillgång till toalett

De senaste dagarna har ett tusental arbetare vid Shanghai Shenming Electric Motor Ltd varit ute i en konflikt som får oss att minnas Den stora gruvstrejken i Sverige 1969-70. Uppe i Malmfälten var den samlande huvudparollen ”Vi är inga maskiner” och LKAB:s 31 ledarskapsteser med signaler om att arbetarna fullständigt skulle underordna sig chefernas auktoritet retade upp gallfeber hos gruvarbetarna som länge pressats av dåliga ackord och en ännu sämre arbetsmiljö. Visserligen har vi i Sverige sedan länge levt med de 95 teser som Martin Luther spikade upp redan 1517 på en kyrkport i Wittenberg. Men att kommandon och militär disciplin skulle ersätta kunskap, kreativitet, självständighet och konstruktiva lösningar, det blev för mycket för malmfältsarbetarna…

Strejkande arbetare utanför sin fabrik i Shanghai

.

Vid Shenming var det hela 49 teser som fick elektronikarbetarna att agera. Teserna hade tagits fram av de nya kinesiska ägare som var i färd med att ta över verksamheten från en japansk koncern. Exempelvis att toalettbesök och telefonsamtal bara skulle få ta två minuter. Krånglar magen så att man drar över tiden väntar böter på 50 kronor (månadslönen är dålig och ligger på omkring 1 500 kronor). Händer detta en andra gång blir man rätt och slätt avskedad…

Arbetarna passade på när ett tjugotal japanska och kinesiska chefer satt i en viktig konferens och de valde den ”franska” kampformen med att helt sonika låsa in sina slavdrivare i det rum där satt. Bland andra åtta kader från Kinas kommunistiska parti. Symboliskt nog fick de klara sig utan tillgång till toalett…

Här blev cheferna inlåsta…

Samtidigt upphörde allt arbete med att montera komponenterna till datorer och mobiler. Strejken varade i två dagar och lika länge var cheferna inlåsta. Det hela fick en våldsam upplösning när trehundra kravallpoliser slog sig in bland de strejkande och befriade cheferna. Bland annat bankade de sönder revbenen på en arbeterska som vägrade att lägga sig på marken. I Kina kan Kommunistpartiet för en tid acceptera, till och med utnyttja konflikter vid utlandsägda företag. Men är det byråkrater från partiet som äger, styr och ställer, då viner batongerna snabbt – och hårt.

Nu är inte konflikten unik i sitt slag. I Kina vimlar det av lokala protester och ett första fackligt medvetande håller på att ta form inom den enorma tillverkningsindustrin. I Kina finns i dag 25 procent (!) av världens industriproletariat. En skattad siffra är 300 miljoner arbetare. Man behöver inte vara siare för att inse att det är här som vi kommer att få se nya stormiga kapitel skrivas i arbetarrörelsens historia.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Fria syriska armén bryter med salafisterna

Martin Chulov, journalist från den brittiska tidningen The Guardian, har vid flera tillfällen gett oss insatta reportage från syriska Aleppo. På vår blogg brukar vi försöka översätta det mesta vi vill få fram. Här gör vi ett undantag och lägger bara ut länkar till hans senaste bidrag. För de av våra läsare som inte är bevandrade i engelska är det viktigaste i hans bägge artiklar att Fria syriska armén nu bryter med salafisterna i Jabhat al-Nusra:

Fria syriska armén i Aleppo

 – På dag två efter Assads fall kommer vi att ta strid med dem. Tills dess samarbetar vi inte längre.

Det säger en ledare för FSA i Aleppo om islamisterna i al-Nusrafronten.

-De kämpar inte för det vi kämpar för, säger samma FSA -ledare.

En viktig politisk pusselbit i det som för vanliga människor är ett helvete på jorden. Det Chulov berättar om och det vi diskuterar är den viktigaste regionala politiska förändringen i vår tid. Den arabiska revolutionen, som dumt nog kallas för vår, eftersom det av många uppfattats som att den likt årstidernas gång sedan ska blomma ut i en underbar sommar. ”Dumt nog”, eftersom historiska processer inte kan kartläggas av SMHI.

Vi upplever att en stor del av den angloamerikanska och nordiska vänstern (I Syd-Europa ser det annorlunda ut) varit helt oförmögen att se vad som sker och därmed förlorat existensberättigande när det gäller denna del av den politiska arenan. Orsakerna till denna kollaps är många. Alltifrån ett genetiskt arv från stalinismen till rasism när det gäller araber ( de behöver stabila diktaturer för att inte skära halsen av varandra). Få i denna vänster skulle nämligen ha reagerat på samma sätt när det gällde störtandet av militärdiktaturerna i södra Europa på 1970-talet respektive i Latinamerika på 1980-talet. Detta trots att det i dessa regioner bara (för en tid?) stannade vid borgerliga demokratier och inte gick över i en permanent revolution och trots att det var bra många katolska kristna, och deras fackföreningar och partier som hade vänt sig mot diktaturerna…

När vi ändå är i gång med engelskan, kompletterar vi med en länk till The North Star och en kritisk granskning av Arne Johanssons artikel om ”det reaktionära kriget” i Syrien.

Guardian I

Guardian II

The North Star

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Syriza och krisen i Grekland

 

Av alla politiska organisationer i Grekland är det vänsterkoalitionen Syriza som gjort sig mest känd internationellt. För delar av den europeiska vänstern ger Syrizas framgångar hopp. Andra ser Syriza som ännu ett reformistiskt försök att avleda ”massornas kamp”.

I den här artikeln ska jag försöka lyfta fram Syrizas politiska linje i ett antal viktiga frågor. Underlaget är en intervju med Yannis Bournous som tillhör ”centern” i organisationen, som samlas kring Syriza mest kände person, Alexis Tsipras. Det kallas ”centern” därför att det också finns en vänster- och en högerflygel.

I maj 2013 kommer Syriza att hålla en grundningskongress. Då går koalitionens organisationer samman och bildar ett öppet demokratiskt socialistiskt parti. Demokratiskt- därför att tendenser och fraktioner i partiet kommer att kunna fungera öppet inom ramen för de gemensamma besluten fattade av kongressen. Det är en viktig fråga för en grekisk vänster som dominerats av det grekiska kommunistpartiet KKE, med kadaverdisciplin och grotesk sekterism mot alla andra organisationer inom arbetarrörelsen.

Alexis Tsipras är Syrizas mest kände ledare utanför Greklands gränser.

Intervjun med Yannis Bournous är mycket lång och här kommer jag att koncentrera mig till ett antal problem som livligt diskuterats även utanför Greklands gränser, som frågan om Grekland ska lämna euron, om statsskulden ska avskrivas i sin helhet, hur kampen mot nazisterna i Gyllene gryning ska föras och vad är arbetarrörelsens alternativ till det reellt existerande EU.

Syrizas uppgång är närmast unik i historien. Från att ha varit en ”normal” vänstergrupp kring 2 procent i parlamentsvalen har det på mycket kort tid seglat förbi alla andra politiska partier till vänster. I dag har Syriza cirka 30 000 medlemmar och Yannis säger att de kommer att vara tio tusen fler till grundningskongressen eftersom nya medlemmar strömmar till i snabb takt. I den senaste gallupen har Syriza 28,5 procent och ligger bara en procent efter det borgerliga regeringspartiet Ny Demokrati. Socialistpartiet PASOK når knappa 8 procent och nazisterna i Gyllene gryning något över 10 procent.

Detta är en stor utmaning för det unga partiet. Det räcker inte att i propaganda och agitation fördöma regeringens krispolitik, och Trojkans strypgrepp. Syriza måste också ge konkreta svar på krisen som kan vinna förtroende bland en majoritet av de arbetande som drabbas av krispolitiken på alla nivåer. Det gäller helt enkelt att framstå som ett parti kapabelt att bilda en regering som likviderar borgarnas krispolitik för att vidta alla åtgärder som krävs för att stoppa det fria fallet ned i misär.

Tsipras talar till en stor folkmassa på Omoniatorget i Aten.

En kritik som riktats mot Syriza av många i den europeiska vänstern är att man inte kräver att Grekland ska hoppa av euron och i stället återinföra den grekiska drachmen. Här i Sverige har bland annat Jonas Sjöstedt drivit den linjen med argumentet att det skulle öka den grekiska ekonomins konkurrenskraft.

-Vår främsta paroll har hela tiden varit –”inga fler uppoffringar i eurons namn”. Kritiken från vänster handlar i själva verket inte om vårt motstånd till ett grekiskt avhopp, en ”grexit’, eller en upplösning av eurozonen. Kritiken som stöder en återgång till drachmen utgår från en strikt keyensiansk syn, säger Yannis Bournous och förklarar vidare:

-En återgång till drachmen skulle provocera fram en devalvering av den nationella valutan. En devalvering som kommer att föra med sig en kraftig försämring för lönearbetare och pensionär. Men sedan, enligt samma keynesianska teori, kommer den grekiska exporten att vara mer konkurrenskraftig. De stora exportfirmorna som då tar hem större vinster antas då som en god fe distribuera ut sina rikedomar. Det är till 100% en keynesiansk idé som inte har någonting att göra med en radikal linje till frågan om eurozonens existens och dess ekonomis funktion. Kritiken svarar egentligen på en felställd fråga. Genom att framhålla valutan som den viktigaste faktorn stärker de fiendens spel.

”Grexit” or not?

-Det är inte valutan vi vill byta. Vi vill modifiera de sociala relationer och maktfördelning som euron representerar.

-Det är orsaken till att vi manar till kamp inte bara på den nationella nivån. Vi vet att den nationella nivån är grundläggande för klasskampen. Men vi inser samtidigt att även om vi vinner i Grekland och lyckas etablera en vänsterregering förblir den isolerad om vi inte genomför gradvisa förändringar av maktförhållandena och styrkeförhållandet på åtminstone europeisk nivå, svarar Yannis.

En annan kritik som rests inom vänstern är att Syriza kräver förhandlingar om statsskulden i stället för att vägra betala ett öre. Syriza menar att den grekiska statsskulden inte är ett tekniskt problem utan ett politiskt problem, att nästan alla länder inom EU har en stor statsskuld och att lösningen är europeisk. I den andan har också Syriza tillsammans med andra vänsterpartier i Europa föreslagit en lösning.

-En sådan överenskommelse berör två problem. Å ena sidan måste den förutse att en stor del av skulderna skrivs av. Vi förslår att en revision av skulderna för att kunna upptäcka exempelvis hur stor del som orsakats av korruption eller spekulativa räntenivåer.

-Å andra sidan måste vi skydda småsparare, familjer som hela livet sparat i grekiska statsobligationer eller sociala försäkringsfonder som innehar obligationer och som i fjol stod oskyddade mot det som kallades ”hårklippning” av den grekiska skulden. Småspararna och de sociala försäkringsfonderna är de första som krossades av krispaketen. Samma sak gäller universiteten som var snubblande nära bankrutt till följd av ”hårklippningen”. Därför säger vi att vårt program och strategi ska anpassas efter de sociala klasserna. Det gäller att skydda de som inte orsakat krisen och att straffa de ansvariga, säger Yannis.

Papandreou har offrat sitt eget PASOK på Trojkans altare.

Inför kongressen i maj ska Syriza arbeta fram ett mer komplett program för en regering i de arbetandes tjänst. Men redan nu anger Syriza alternativa vägar till den sanslösa åtstramningspolitik som Trojkan tvingat på det grekiska parlamentet och som den borgerliga koalitionsregeringen villigt genomför utan hänsyn till de sociala konsekvenserna.

-Om vi ska installera en vänsterregering är det absolut nödvändigt att hitta finansiella resurser. Ett förslag är därför att omedelbart införa en extraskatt på de stora kapitalegendomarna, storbolagen och de rika. Samtidigt behöver vi snabbt en strategi för att ändra vårt aktuella skattesystem.

-Jag läste nyligen i en officiell rapport att under de två gångna årens recession ökade de 500 största grekiska bolagen sin vinst med 19 procent. Det om något visar att det måste till förändringar.

-Ett grundläggande mål är därför att det är de rika som ska betala, inte de fattiga, eftersom medel- och underklassen och de som förlorat sina arbeten och hem inte kan bidra med mer. I Aten finns det i dag 25 000 uteliggare.

Den sociala misären blir allt mer skriande.

-Det krävs en överenskommelse att beskatta kyrkans fasta egendomar eftersom den är den störste fastighetsägaren i landet. En skatt på de stora redarna måste också införas. De äger den näst största flottan i världen och åtnjuter 70-75 procents skattereduktion. Om vi inte söker lösningar orienterade efter klasslinjer kommer vi aldrig att kunna ta oss ur den tragiska situation som den grekiska ekonomin befinner sig i.

Syriza och den grekiska vänstern står inför ett annat och mycket allvarligt hot –den grekiska nazismen i Gyllene gryning och statsapparatens spel under täcket med nassarna. Den senaste tiden har nassarnas våld och de angripna flyktingarnas försvar gett regeringen ett initiativ. I stället för att angripa nazisterna har regeringens inrikesminister dragit igång omfattande räder mot hemlösa som ockuperat tomma hus. Flera kända ockuperade hus har tömts med våld av polisen och i den borgerliga hetspropagandan angrips Syriza hårt och avkrävs ett avståndstagande från ”allt våld”.

Propagandan försöker jämställa nazisternas organiserade våld mot invandrare och fackliga aktivister med invandrarnas försök att skydda sig och blandar medvetet samman detta med de anarkistiska gruppernas ”strategi” för permanent konfrontation med reaktionen.

Gyllene grynings parlamentariker visar vad de går för.

I den senaste gallupen från den 11 januari har Gyllene gryning stöd av 10% av de tillfrågade. Parallellen med Tyskland innan Hitlers maktövertagande finns naturligtvis med i debatten. Enligt Yannis Bournous måste vänstern slåss mot hela reaktionen och inte bara mot Gyllene gryning.

-Gyllene grynings tillväxt är ett komplext fenomen. Man kan inte bara förklara det med att 500 000 väljare helt plötsligt blivit fascister. De föddes som en radikal lösning mot systemet. Därför är det många unga som röstade på dem. Det är i första hand PASOK-regeringen, med sin rasistiska och xenofobiska retorik som fyllde de officiella politiska deklarationerna, som skapat grogrunden för de nyfascistiska idéernas framväxt.

-Vad har vi gjort? Problemen är svåra och kräver en mångsidig strategi. Vi tror inte att lösningen, som vissa anarkister föreslår, består i att skapa chocktrupper för att slåss med dem varje natt.

-Vi försöker att skapa anti-fascistiska kommittéer i skolorna i samarbete med lärarna och i vissa kvarter, speciellt i Aten där problemet är som värst. Där samarbetar vi exempelvis med artister och intellektuella och vi deltar i kulturella evenemang för att försöka utveckla en annan typ av kultur, säger Yannis och menar en annan ”kultur” än den fascisterna sprider.

-Vi försöker att utveckla kollektiva metoder för att ta tag i sociala problem, vilket bland annat innebär att arbeta tillsammans med våra invandrade grannar. Det handlar inte om filantropi, inte heller en vertikal relation, eller ett maktspel mellan de som har och som ger och de som inget har och beror av personen ovanför. Det är i stället en horisontell relation.

Nya mötesformer prövas av unga kämpar på Syntagmatorget.

-I vårt nätverk för solidaritet, utöver gratis distribution av mat och kläder, bygger relationerna på idén om ett utbyte utan penningen som mellanhand. Utbyte av varor och tjänster.

-Det är ett tänkande som knyter an till mer strategiska problem. För om vi talar om en vision av socialism i frihet och demokrati måste vi utveckla en samhällsmodell av en typ som öppnar små fönster till visionen.

-Vårt mål är inte att ta över den statliga servicens roll. Det gör vi klart för de som deltar i vårt solidaritetsnätverk. När vi startar en lokal vårdcentral på frivilligbasis ersätter vi inte ett sjukhus. Vi försöker hjälpa folk att överleva på ett kollektivt sätt samtidigt som vi uppmuntrar dem att kollektivt kräva att deras grundläggande behov möts. En strategi som bygger på kollektiva svar utgör samtidigt ett vapen mot fascismen, ett antirasistiskt och kulturellt svar på Gyllene grynings metoder för att vinna folk.

Det finns kanske en fara i att peka ut nynazisterna som den största faran för den grekiska arbetarklassen i dagsläget. Den borgerliga koalitionsregeringen går inte fram med silkesvantar och dess kravallpolis har närmast fria händer att slå mot invandrare, hemlösa och demonstrerande medborgare. Att då enbart prata om det ”fascistiska hotet” kan skymma både den officiella repressionen och politikers spel under täcket med nynazisterna.

Men det är lika galet att ignorera Gyllene gryning med argument som i realiteten gör dem rumsrena. Yannis Bournous menar att det grekiska kommunistpartiet KKE misstar sig helt i analysen av nynazisterna.

-Efter parlamentsvalet i juni deklarerade KKE:s generalsekreterare Aleka Papariga i en intervju att vi borde inte vara rädda för Gyllene gryning eftersom väl inne i parlamentet kommer deras medlemmar att blir rumsrena och anpassa sig till systemet. Det är naturligtvis en enorm felbedömning. För tyvärr visar historien att när demokratiska institutioner kommer i kontakt med fascismen är det snarare de som anpassar sig.

Gemensam kamp är inget för KKE som alltid defilerar i eget majestät

För tillfället har den grekiska krisen försvunnit från tidningarnas förstasidor och de extrema räntorna på statsobligationerna sjunkit något. Men det betyder inte att den sociala krisen är över. Tvärtom är det ett tecken på att regeringen just nu har initiativet och går på offensiv mot de arbetandes motstånd mot krispaketen. För att slå tillbaka regeringens offensiv krävs största möjliga enhet i handling från partierna till vänster och de fackliga organisationerna. Mot det talar den sekteristiska tradition som dominerat grekisk vänster, speciellt den yttersta vänstern, i decennier. Kommunistpartiet KKE som går kräftgång i opinionsundersökningarna har bara en linje –vid sidan av oss finns ingenting. Oavsett vad som sker fortsätter partiet sina aktioner i ”splendid isolation”. Inför valet i juni utropade man till och med Syriza som ”huvudmotståndare” och manade väljarna på partiaffischer att inte rösta Syriza.

Kommer Syriza att kunna motsvara de förhoppningar som partibildningen i maj reser? Fallgroparna är många både vad gäller den nationella och den internationella linje som ska antas på kongressen. Vad som behövs är ett starkt antikapitalistiskt parti med ett konkret handlingsprogram för den ekonomiska och social kris som härjar i landet. Det kräver initiativ riktade till hela den arbetande befolkningen, förslag till ett enat motstånd mot Trojkans krisprogram och dess hantlangare i regeringen.

Maj är snart här. Tiden går fort i kristider. Då får vi anledning att komma tillbaka till det nya partiets grundningskongress.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett oärligt hantverk

Marxistarkivet är en alldeles utmärkt webbsida med ovärderliga översättningar till svenska av marxismens klassiker och många historiska analyser i marxismens tradition.

Eldsjälen bakom Marxistarkivet är Martin Fahlgren som både Göte och jag varit bekant med i 40 år och partikamrater med i nästan lika lång tid. Letar du efter en text på svenska av Marx eller Trotskij då ska du leta i Marxistarkivet.

Sedan ett tag har Martin Fahlgren också ambitionen att låta Marxistarkivet delta i dagsaktuella debatter av stor vikt, som när det gäller analysen av vad som sker i den arabiska revolutionen, i synnerhet i Syrien. Enligt vår uppfattning är det ett ytterst misslyckat försök av ett arkiv att samtidigt vara färskvara. Det är naturligtvis upp till Martin Fahlgren att göra vad han vill med arkivet. Men då ska han också vänta sig öppen kritik mot de dagsaktuella texter han lägger ut. Liksom av det minst sagt selektiva urvalet! Texterna har inte bara historiskt arkivvärde, utan deltar aktivt i en pågående debatt. Därmed tappar också Marxistarkivet sin aspekt av gediget dokumentärt hantverk.

Den 10 januari hittar vi en text som MF kallat ”Syrien – kommenterad artikelsamling”. I inledningen till de publicerade texterna skriver MF att syftet är att låta ”kritiska vänsterröster” komma till tals. Vi ska snart se vilka röster han valt och vad de är ”kritiska” mot.

Enligt MF representerar de ett försök att ”tänka kritiskt” till skillnad från ”huvudlinjerna” i syriendebatten vilka enligt honom representeras av den här bloggen (K&Å) och Proletären/Fibban/Clarté/SKP. Han jobbar intensivt i sin kommentar med att bygga upp en bild av sig själv som en noggrann arkivarie eller kamrer som noterar och bokför allt. En vågmästarnas mästare som till skillnad från andra noga värderar de nyheter vi får oss till livs. Vi sägs uppfatta konflikten som ”ganska okomplicerad” bara för att vi sedan ska kunna ”spika en korrekt linje”. För oss är frågan redan uttömd på argument och ”behöver inte utredas närmare”. Till skillnad från oss är författarna till artikelsamlingen (och Martin) däremot ”kritiska vänsterröster”. Vi sägs vidare ”bortse från sådant som inte passar in i det egna schemat om vad kampen gäller” och sägs se ”verkligheten i svartvitt”. ”Vi hoppas att allt ska gå rätt väg ändå – den som lever får se”. Spydigheterna hopar sig. Vi kan avsluta med Martins egen grandiosa slutsats. Som vore han själv en modern Voltaire: ”Därmed åsidosätts det rationella, analytiska och logiska tänkandet. I stället för en kritisk allsidig analys av verkligheten och en sansad argumentation där man försöker tränga in i och diskutera problematiken uppmuntras ett slags tunnelseende där man bara ser det man vill se”.

Ser vi till Martins egen artikel saknar den framförallt nya eller intressanta fakta om situationen i Syrien och i regionen. Trots den så bländande objektiva skenheligheten skymtar snarare här Sokrates och Kant än Voltaire! Vi får en glimt av den idealistiska världen, ”idéernas värld, en värld bortom alla känslor” där han viftar med citat från Lenin men ingenting har att säga om hur exempelvis de lokala samordningskommittéerna (LCC) i landet arbetar – och strider – i dag.

I den här repliken till MF:s artikel kommer vi inte att bemöta alla resonemang och hänvisningar till de historiska paralleller av mer eller mindre tveksam natur som MF hänvisar till. I stället konstaterar vi bara att Martin Fahlgren medvetet förvränger och förvanskar de åsikter som vi fört fram i ett femtiotal artiklar som vi publicerat sedan mars 2011 då upproret mot Assad startade.

Vi skriver ”medvetet förvränger” eftersom MF känner oss mycket väl, han är en intelligent person och han kan läsa innantill. Därför kan hans beskrivning av vår hållning till den syriska revolutionen inte vara annat än medvetet illvillig. Vi frågar oss varför och har kanske en idé?

Enligt MF kan vår linje i förhållande till revolutionen i Syrien sammanfattas ungefär som följer:

-Vi stöder ovillkorligt och helt okritiskt alla som kämpar mot diktaturen.

-Vi blundar för att imperialismen och reaktionära islamister griper in i kampen. Vi säger visserligen att det är så men att det saknar betydelse just nu.

-Vi blundar för de problem som den sociala splittringen mellan olika etniska och religiösa minoriteter ställer för kampen.

Anti-regimdemonstration i Idlib. ”Frihet” står det i kvinnans händer. Foto släppt av stadens Lokala Samordningskommitté, LCC

Att ta som uppgift här att ”motbevisa” den bild MF ger av oss vore att sänka oss ner till den nivå och ton han anslagit. I stället har vi förtroende för er, våra läsare, och uppmanar er att läsa, eller läsa om, vad vi skrivit om revolutionens övergång från spontan revolt till väpnat motstånd, om hur imperialismen gör allt för att kontrollera upproret och hindra den syriska staten från att kollapsa som i Libyen, om hur de reaktionära salafistgrupperna strävar efter en ny, religiös diktatur i Assaddiktaturens plats och hur de stärks tack vare det ljumma stödet till den stora majoriteten av ärligt kämpande miliser med målet att befria Syrien från regimens despoti, hur faran för sekteristiskt våld blir större ju längre upproret tvingas pågå. Det och mycket annat kan ni läsa på vår Syriensida.

Vi har också publicerat en rad översättningar av texter om Syrien som skrivits av aktivister inne i Syrien och som vi anser spegla vår egen uppfattning. Likaså har vi publicerat Gilbert Achcars elva teser om islamismen. Flera av dessa artiklar har också MF publicerat på Marxistarkivet. Sett till vad han skrivit senast borde han anse dem felaktiga eller att vi inte har samma idéer. Hur som helst kan ni konsultera några av dessa texter som vi publicerat och som vi sympatiserar med:

Syria, Peace and Christmas

Det fria Douma -syrisk demokrati

Elva teser om den uppvaknande islamismen

Protester mot Assad i den kuridska delen av Syrien

Av de artiklar ”kritiska vänsterröster” som Martin Fahlgren publicerat nämner han två som han säger står närmast hans egen uppfattning.

Den första är en artikel av vår partikamrat Peter Widén i Eskilstuna, som publicerades i Internationalen den 7 september 2011. I den debatten skrev vi att vi i stort kunde skriva under på nästan allt som Peter Widén skrev men inte hans slutsats att den enda korrekta linjen var att agitera för omedelbart eldupphör och förhandlingar. Den artikeln är sedan länge akterseglad eftersom alla initiativ till förhandlingar från FNs och Arabförbundets sida skjutits i sank av Assad, nu senast i det makabra talet till parlamentet.

Resultatet av en flygattack den 14 januari 2012
mot stadsdelen Maadamiyeh i södra Damaskus
.

Den andra artikeln som MF säger sig gilla och stå nära skrevs nyligen av Arne Johansson och publicerades i Offensiv 20 december 2012. Här har vi ett mycket större problem och stora frågetecken kring vad MF egentligen själv står för, utöver de schabloner om folkfronter, enhetsfronter och revolutionär strategi som han beskriver i sin inledning. Däremot får man leta med ljus och lykta i Fahlgrens text för att hitta något konkret om det aktuella läget i Syrien, leta efter en ens antydan om den lokala civila självorganisering som till och med den borgerliga pressen vittnar om.

I Arne Johanssons text finns en central slutsats som det är omöjligt att förbigå med ursäkter eller undanflykter. Så här karaktäriserar Arne Johansson, välkänd ledare i Rättvisepartiet Socialisterna, situationen i Syrien:

– Klassmedvetna marxister och socialister kan inte stödja någon av sidorna i detta reaktionära krig, skriver han. Liksom i mycket annat som Rättvisepartiet Socialisterna uttalar sig om handlar det om att förkasta existerande kamp och ”bjuda ut” alternativa scheman som ”massorna” borde följa för att det ska bli en kamp värdig nog för att få stöd från RS.

Ett uppror, en kamp där ännu hundratals demonstrationer äger rum varje vecka, där unga människor överger sina studier eller arbeten för att ta upp vapen mot diktaturen, där regimen till och med flygbombar den egna huvudstaden, blir för Arne Johansson ett ”reaktionärt krig” där ”revolutionära socialister” ska stå neutrala.

Närvaron av fanatiska islamister som al Nusrafronten kan inte tas ill ursäkt för att stå neutral i kampen mot diktaturen.

I stället manar Arne Johansson till självorganisering på arbetsplatserna och i bostadskvarteren, till demokratiska val av självförsvarsorganisationer. Existensen av lokala samordningskommittéer som på flera befriade platser redan tagit över skötsel och förvaltning av offentliga uppgifter och de lokala FSA-milisernas roll existerar inte i Arne Johanssons bild. För honom är själva existensen av salafistiska milisgrupper tillräckligt för att förkasta det reellt existerande upproret mot diktaturen.

Senast som Arne Johansson deltog i debatten om Syrien lyckades han hitta något som passade in i hans schema av hur en verklig kamp borde föras. Då satte han också upp ”demokratiskt valda självförsvarsgrupper” som alternativ till det ”reaktionära FSA”. Trodde han. För de ”demokratiskt valda” självförsvarsgrupper han hade hittat som förebild var inget annat än milisen YPD i det syriska Kurdistan. Tyvärr för den gode Arne är YPD den väpnade grenen av det syrisk-kurdiska partiet PYD som kritiseras hårt av andra partier i regionen för deras sekterism och påstådda spel under täcket med Assad. I den nya texten av AJ som MF publicerar aktar han sig noga för att på nytt försöka hitta grupper i Syrien som fyller kravet på ”revolutionär” renhet.

Det kurdiska partiet PYD;s väpnade milis YPD är långt ifrån den idylliska bild av demokratiskt valda självförsvarsorganisationer som Arne Johansson tror.

Att Martin Fahlgren säger sig stå närmare denna text än något annat får oss att undra. Anser MF också att det är ett ”reaktionärt krig” som pågår? Eller kan en artikel som drar en så central slutsats vara bra i övrigt?

För oss är det tråkigt att se hur en kamrat medvetet förvanskar våra ståndpunkter i syfte att fäktas med en fantombild. Men vi kan förstå att han gör det om hans åsikter är desamma som Arne Johanssons. För oss innebär denna illvilliga och medvetna förvanskning av våra åsikter att vi visserligen fortfarande är partikamrater med Martin, men att förtroendet oss emellan inte längre existerar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

François Hollandes afrikanska safari.

Socialisten François Hollande är på krigsstigen. Frankrikes imperialistiska intressen i sin forna koloni i Afrika hotas av den islamistiska rörelsen i norra Mali och nu bombar franskt stridsflyg islamisternas baser. Den omedelbara ursäkten för det militära ingripandet var att den islamistiska fronten i fredags intog staden Konna som är strategiskt viktig för att skydda södra Mali och huvudstaden Bamako.

Franska Rafale

Formellt svarade Hollande på en begäran om hjälp från Malis tillförordnade president Dioncounda Traoré för att stoppa de islamistiska truppernas marsch mot huvudstaden, som enligt fransk militär kanske hade fallit inom loppet av ett par dagar utan det franska ingripandet. Konna togs tillbaka av regeringstrupperna under flygstöd av franska Rafale som sedan bombat islamisters baser i norr.

Hotet mot det mer tättbefolkade södra Mali är reellt. De islamistiska grupper som sedan mer än ett år kontrollerar norra Mali tillhör de mest extrema islamister som finns. I internationella media har de uppmärksammats för förstörelsen av muslimska kulturarv i Timbuktu som dessa extremister anser vanhelgar islam.

Fanatiker river ”heliga” gravar.

Men de tusentals människor som flytt undan islamisterna vet att det är inte bara moskéer och gravar som angrips. De tre islamistgrupper som i allians tagit makten utövar strikt terror mot befolkningen. Radio och tv har stängts av, musik är förbjudet, kvinnor har stenats, stympning har förekommit och barn tvingas bli soldater.

Mali har länge målats upp som en ”demokratiskt” föredöme i centrala Afrika. Men skenet har delvis bedragit. Trots existensen av en parlamentarisk demokrati har korruptionen och maktmissbruket varit utbrett och IMF:s ”strukturreformer” har undergrävt regimens legitimitet. Vändpunkten kom när Khaddafis välde föll samman. Flera tusen legoknektar i Khaddafis sold tog sig till norra Mali för att ansluta till de islamska grupper som funnits där under lång tid. De hade med sig tung beväpning och många fordon som sedan underlättat islamisternas rörlighet.

Al Qaida i Timbuktu

Situationen komplicerades dessutom av att regionens tuareger som i decennier fört en berättigad kamp för självständighet mot regimen allierade sig med de tre islamistiska grupper som agerar i norr. Mycket snabbt föll den maliska arméns enheter i norr samman och tre av fyra ”elitstyrkor” på plats hoppade av och anslöt sig till upproret. Det i sig var ett enormt fiasko för USA:s politik i landet. I fem års tid har amerikanska rådgivare utbildat Malis elittrupper. För att nu se en stor del av dem ansluta sig till regimens fiender. Vad Washington missade var att nästan alla chefer för elitstyrkorna i norr tillhörde den tuaregiska minoriteten. De anslöt sig helt enkelt till det egna folkets kamp.

Men i dag ångrar säkert ledarna för tuaregerna i MLNA (Tuaregernas befrielsefront) att de gick i allians med AQMI (al Qaida i islamska Magreb), Mujao ( Rörelsen för enhet och djihad i Västafrika) och Ansar al-din (en malisk salafistgrupp). Omedelbart efter den maliska arméns sammanbrott i norr drev de tre islamistiska grupperna bort MLNA från de erövrade städerna. MLNA som saknar religiösa förtecken passade inte in i islamisternas kalkyler.

Den regim som Hollande säger sig försvara saknar numera legitimitet i medborgarnas ögon. När armén kollapsade i norra Mali upplevde unga officerare det som handlingsförlamning från den sittande president Amadou Tourés sida och i en statskupp av yngre officerare avsattes Touré  den 22 mars 2012 av kaptenen Amadou Sanogo, som upphävde konstitutionen och upplöste de statliga institutionerna, samtidigt som kuppmakarna plundrade presidentpalatset Koulouba.

Kapten Sanogo

Sanogos styre blev inte långvarigt. Efter kraftiga protester från omgivande länder och Washington och Paris tillsattes parlamentets talman Traoré som tillfällig president då kapten Sanogo backade. Situationen i huvudstaden Bamako förblir instabil, för de unga officerarnas kupp saknar inte sympati i staden eftersom många ser islamisternas kontroll av norra Mali som en följd av korruption och handlingsförlamning inför islamisternas framfart och kontroll av kokainsmugglingen i den enorma ökenregionen.

François Hollandes beslut att ingripa militärt i Mali kan få långtgående konsekvenser. Det innebär att Paris knyter upp sig till en regim som ruttnat inifrån under lång tid på grund av just banden till den forna kolonialmakten och under IMF:s förödande ”strukturreformer”. Samtidigt finns det ingen öppen fientlighet i det tätbefolkade södra Mali mot den franska interventionen. Människorna där vet vad som väntar dem om islamisterna i norr skulle lyckas ta makten i landet.

I Paris agerar Hollande utefter den franska imperialismens intressen av att bevara en ”privilegierad” relation med de forna kolonierna. Av den orsaken deltar nu ”socialisten” Hollande i ”kriget mot terrorn” för att den korrupta eliten i Mali ska kunna fortsätta att härska över en befolkning som dignar under följderna av den internationella ekonomiska krisen och IMF:s nyliberala politik.

Hollande förklarar ”krig mot terrorn”.

Trupper från flera omkringliggande länder drar nu in över Malis gränser för att strida på Bamakos sida. Det är möjligt att detta kan bli slutet (det tillfälliga) för den islamistiska militära närvaron i Mali vilket ingen kommer att klaga över. Men grunden till det instabila läget finns kvar där. Den härskande elitens korruption och uppknytning till den franska imperialismen består och nya uppror för frihet och ett bättre liv väntar. Tyvärr också islamistiska rörelser för nattsvarta samhällen. De är i mycket den andra sidan av det nykoloniala myntet.

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Censur i Kina explosivt problem för makten.

Censur av kinesisk press från makthavarnas sida är inget nytt. Pressen är till och med mycket friare i dag än under ”rorsman” Maos dagar. Ändå har censurens ingrepp nyligen mot en veckotidning vuxit till en nationell fråga.

Protester utanför Nanfang Weekends lokaler.

Det hela började med att redaktionen på veckotidningen Nanfang Weekend ville publicera en nyårsledare baserad på den nye partichefen Xi Jinpings tal i december då han hyllade den kinesiska konstitutionen och sa att den garanterar medborgarnas individuella rättigheter.

Ledaredaktionen tog fasta på Xi Jinpings tal och lyfte i ledaren fram behovet av att följa konstitutionen, som bland annat garanterar pressens frihet. Men se det var att misstolka partiledningens intentioner. Den regionala chefen för censuren i Guangdong i södra Kina, ingrep och stoppade redaktionens text och publicerade i stället en hyllningsartikel av Partiet.

Scenariot för en konflikt var skrivet. Redaktörerna och journalisterna publicerade den egna ledaren på tidningens websida vilken snabbt togs bort av webcensuren tillsammans med alla kommentarer som redan börjat cirkulera. Varpå andra tidningar, som Nanfang Metropolitan och Caijin, i sin tur spred ordet vidare för att sin tur censureras. I ett vipps var ingreppet mot Nanfang Weekend känt av landets urbana ”medelklass”.

Demonstranter kräver pressfrihet

Hundratals demonstranter samlades utanför tidningens lokaler i solidaritet med redaktionen med krav på press- och yttrandefrihet. Snart fanns polisen på plats och föste undan demonstranterna som ”var ett hinder för trafiken”. Med eld i baken vågade myndigheterna inte ens säga att den förtryckte demonstranternas konstitutionella rättighet. Trycket på tidningens redaktion ökade och fyra dagar senare ingicks ett avtal med redaktionen. Ingen redaktör eller journalist avskedades, inte omedelbart i alla fall och censuren förbinder sig att inte ingripa innan artiklar publicerats.
Samtidigt agerade partiledningen i Peking i vanlig ordning. Regeringsorganet Global Times skrev att allt var ”utländska krafters” fel. Assads propagandametoder sprider sig tydligen snabbt till diktaturens uppbackare. Journalisterna kallades dock inte terrorister, ännu.

Det hela kan synas vara en ”liten” story. Men till skillnad från lokala protester mot korruption och maktmissbruk är censuren en explosiv fråga. En korrupt lokal potentat kan avsättas och ersättas utan större problem. Men när det gäller pressens frihet står partiledningen inför ett dilemma den saknar svar på. Om den släpper loss pressen och avskaffar censuren kommer Kommunistpartiets enväldiga makt att omedelbart ifrågasättas. Om den upprätthåller censuren växer bara missnöjet.

Partibyråkratin i all sin splendör.

Den nya relativt välbärgade och välutbildade ”medelklassen” i landets större städer nöjer sig inte längre med underdånighet och tystnad i utbyte mot välstånd. Det har under lång tid varit en vanlig förklaring till ”stabiliteten” i landet. Allt talar för att det ”kontraktet” mellan partiet och ”medelklassen” inte längre kommer att hållas.

-Varför höll vi tyst? Därför att vi lever i en tid då någon kan ta ifrån dig jobbet med ett enkelt telefonsamtal, därför att man måste föda familjen, därför att du sätter dina journalistkollegor och tidningen i fara om du vågar säga ifrån. Vi talar ut därför att vi inte står ut längre, därför att det som drabbar en av oss drabbar oss alla, därför att det hänger ett svärd över huvudet på alla mediearbetare och för att vi vet att de som kämpar för frihet och rättvisa inte står ensamma.

Orden lades ut på Nanfang Metropolitans hemsida av tidningens vice-direktör. De visar att rädslan för övermakten börjar ge vika för ett mod som kan förflytta berg. Kommunistpartiets nye partichef Xi Jinping kanske har svåra tider framför sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Beskattas de rika till döds?

Gerard Depardieu har gjort många roller i fransk film. Många bra roller som i 1900 eller i Germinal där han symboliserade radikala personer i den framväxande arbetarrörelsens kamp mot förtryck och utsugning.
Han senaste roll är mindre gloriös men helt i tidens anda. Med kulmage och whiskyhäng under ögonen passar han dock bra in i rollen som girigbuken som flyr undan skatter och förpliktelser gentemot samhället. Att Marine Le-Pensupportern Brigitte Bardot hänger på Depardieus flyttkaravan till Ryssland förvånar inte. Jo, kanske förresten. Att Nationalfrontens anhängare inte gillar invandrare känner alla till men de gillar inte heller de som saknar ”patriotism”.

Men över till den konkreta bakgrunden till Depardieus provspelning i Putinfilm&CO’s studio. I presidentvalet lovade François Hollande att även de rika skulle tvingas dra sitt strå till stacken i dessa svåra kristider. Så för att snygga upp alla åtstramningspaket som han planerade (utan att tala om dem innan valet) för vanliga löntagare slogs det upp med stora rubriker att de som hade inkomster över en miljon euro skulle betala 75% i marginalskatt.

Ramaskri från en chockad borgerlighet. Skandal, konfiskation… till diktatur. Att skatten i själva verket berör cirka 1 500 personer med en inkomst över 1 miljon euro per år hejdade inte ramaskriet i de fina kretsarna. I förvirringen hos allmänheten verkade 75% enormt. Att det är en marginalskatt på 75% att applicera endast på den del av inkomsten som överstiger 1 miljon euro försvann i mediebruset. På inkomsterna under 1 miljon gäller den vanliga skatteskalan som Sarkozy hade gjort betydligt behagligare för de rika, med bland annat en maximal marginalskatt på 49% och andra skattegåvor till de rika.

Den vanliga ”vetenskapliga” förklaringen till varför de rika inte ska ”straffas” med konfiskatoriska skattesatser är att de använder sina vinster till att investera i produktion och därmed skapar jobb. Med låga skatter på de rika blir det helt enkel bättre fart i ekonomin, lyder det nyliberala mantrat.

Om den tesen stämmer borde det finnas ett samband mellan skattenivåer och ekonomisk tillväxt genom historien. Låga skatter – hög tillväxt. Höga skatter –låg tillväxt.

Som tur är finns det ekonomisk forskning som producerat statistik för långa perioder som tillåter oss att jämföra marginalskatterna på toppinkomster och den ekonomiska tillväxten. I grafiken här under kan vi se toppbeskattningen i olika länder under hela förra seklet och det första decenniet på det nya seklet. Det enorma hästarbetet har gjorts av Thomas Piketty, en fransk specialist i inkomstfördelning, skattetryck, och ojämlikhet.

PikettySaez2012

Källa: A Theory of Optimal Capital Taxation (T.Piketty, E. Saez 2012)

Vad ser vi? Till allas förvåning, tror jag, visar grafiken att dagens nivåer på marginalskatterna för toppinkomsterna ligger historiskt mycket lågt. Det råder snarast ett omvänt förhållande mellan skattenivån och den ekonomiska tillväxttakten.

Den snabbaste tillväxten i USA:s ekonomi var definitivt perioden 1950-65. Så om de nyliberala fundamentalisternas tes ska bekräftas borde vi hitta de lägsta skatterna under samma period. Sanningen är den motsatta. USA har aldrig vare sig före eller efter den perioden haft så höga marginalskatter på de största inkomsterna – över 90% som vi kan se i grafiken.

Storbritannien visar upp samma bild. Under hela efterkrigstiden fram till 1980 låg marginalskatten över 90% , ja ända upp till 98% under några år en bit in på femtiotalet och i slutet av 70-talet. Även i Frankrike och Tyskland var marginalskatterna mycket högre under den snabba tillväxtens årtionden efter kriget till mitten av sjuttiotalet.

Det är först när den långa perioden av stagnation och låg tillväxt sätter in i början av 80-talet som marginalskatterna för de rika sänks ner till dagens nivåer.

Det är självfallet inte de lägre marginalskatterna som orsakat krisen. De är en följd av det nyliberala maktskiftet i början av 80-talet och de infördes under ursäkten att lägre beskattning av de rika skulle skapa tillväxt och jobb. Att det bara var en ursäkt uppbackad av ”experter” behöver ju ingen tveka om. Det snällaste ordet som kan användas om den ekonomiska utvecklingen i våra gamla industriländer de senaste 30 åren är stagnation, med massarbetslöshet och ökad ojämlikhet i samhället.

Inte heller riskerar de rika längre att beskattas in på ”bara skinnet” när privat rikedom går vidare i släktleden. Det mest märkliga med de högsta skatterna vid arv är att det var i USA och Storbritannien som de riktigt stora privata förmögenheterna drabbades av mycket hög arvsskatt, medan de rika i Frankrike och Tyskland lugnt kunde se framtiden an.

PikettySaez2012

Källa: samma som grafik 1

I mycket är dagens offentliga skulder en effekt av de sänkta skatterna för de bäst ställda i samhället. Mekanismen är enkel att förstå. När statens minskar sina inkomster genom att sänka skatterna följer två fenomen omedelbart om inte de sänkta skatterna leder till snabbt ökad tillväxt med större skatteunderlag som följd. Vilket nyliberalerna utlovade men vilket aldrig blev av.
Endera ger staten ut obligationer, oftast på 10 år, och finansierar skattebortfallet eller så minskar staten sina sociala utgifter, det vill säga för sjukvård, skola och socialförsäkringar. I valet mellan de två blir det för det mesta en mix av lån (obligationer) och sänkta offentliga utgifter.

I alla lägen är det de rika som fått lägre skatter som vinner på både gungorna och karusellen. Lägre skatter ger större utrymme till att låna ut pengar till staten, de som man just fått tillbaka via skattsedeln, till kanske låga men säkra räntor. Sedan kommer nästa steg –privatiseringen av offentlig verksamhet. Mer kapital, tack vare lägre skatter i händerna på både företag och privata, underlättar uppköp av offentliga verksamheter som statens tvingas sälja ut, ofta till reapriser, för att balansera skulder och budget. Bingo på alla brickorna.

Media: AB1,DN1,AB2,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,