-Stumheten i mitt bröst

Vår blogg publicerar här ett ögonvittnes berättelse om gasangreppet mot den civila befolkningen i östra Ghouta, en yttre del av Damaskus. Razan Zeitounes text översattes ursprungligen från arabiska till engelska och jag har gjort översättningen till svenska.
Regimen i Damaskus begår det ena brottet mot mänskligheten efter det andra. De så kallade ”Syriens vänner” vrider sina händer och beklagar Assads grymhet. Men så länge regimen inte tagit steget över den ”röda linje” som Obama ritat upp då kan den fortsätta att flygbomba hela städer, skjuta med artilleri mot civila bostadsområden, släppa tunnor fulla med TNT över skolor och sjukhus. Det är inte tillräckligt grymt för att omvärlden ska ge oppositionen i Syrien de vapen de behöver för att stoppa och slå tillbaka regimens allt brutalare angrepp.


Razan Zeitounes tunga smärtfulla berättelse är ännu ett vittne till att Assad inte dragit en ”röd linje” likt Obamas. Hans linjer dras i blod.

Från Östra Ghouta i Damaskus, Syrien:

Av Razan Zeitoune

Augusti 23, 2013

– Jag försöker att spela upp dagen i slow motion i hopp om att brista i gråt som en ”normal” person förväntas göra. Jag är livrädd över stumheten i mitt bröst och av suddiga bilder som snurrar runt i mitt inre. Det är ingen vanlig reaktion efter att under en lång dag ha snubblat fram över kroppar uppradade sida vid sida i långa och mörka korridorer. Kroppar är svepta i vita linnen och gamla filtar där bara blånade ansikten syns, torkat skum i mungiporna och ibland, en sträng av blod som blandats med skummet. På pannbenen eller svepningen står ett nummer, ett namn, eller ordet ”okänd”.    

Samma berättelser och bilder upprepas vid varje medicinsk utpost i Ghoutas städer, där martyrer och sårade tas emot. Sjukvårdare, varav de flesta påverkats av de giftiga gaserna, berättar om och om igen hur de slet upp dörrar och trädde in i hus där de fann barn sovandes lugnt och fridfullt i sina sängar. Några hade nått medicinska utposter och erhållit första hjälpen. Men den mest påträngande bilden är den av hela familjer som dödats: en far, en mor, och alla deras barn som togs från sina sängar direkt till massgravar

En pappa står vid en till synes oändligt lång grav i Zamalka, där hans fru och barn är begravda vid sidan av många andra familjer. Jag tänkte att han i hemlighet måste avundas de familjer vars medlemmar alla fanns tillsammans i dessa smala gravar, utan att lämna efter sig någon att känna smärtan av förlust.

Hårda sammandrabbningar pågår i närheten, men ingen bryr sig. Alla är upptagna av att gräva och strö jord över nära och kära. En person som övervakar begravningen förklarar hur 140 kroppar läggs sida vid sida i den lilla graven.

Ta bilder, säger han, innan han noterar namnen på hela familjer begravda här och där. Vi väntar som om vi förväntas möta familjer, hälsa föräldrarna, och leka med barnen, men allt vi ser är några ojämna jordhögar och kvistar spridda slumpmässigt över dem.

Familjer samlas i varje stad för att söka efter sina barn i korridorerna kantade av kroppar. En gammal dam kommer in, och bönfaller de närvarande att leda henne till kropparna av hennes söner och bröder om de har lidit martyrdöden. Unga män hjälper henne att lyfta skynkena från ansikten på okända martyrer som väntar på att någon identifierar dem. Hon går från en kropp till en annan, kippar efter andan vid ett tillfälle då hon misstar sig och tror sig känna igen ett ansikte. Sökandet slutar och hon börjar prisa Allah med darrande röst när chansen minskat för att en av hennes nära och kära är död sedan hon inspekterat en av de medicinska utposterna.

I de flesta fall var familjer utspridda bland medicinska utposter över hela Ghouta. För de som behandlats och återfått sin styrka börjar irrandet från plats till plats för att leta efter familjemedlemmar. Bland de som inte hittar sina nära och kära i korridorerna med rader av sårade och martyrer, eller på de listor över avlidna som den administrativa personalen lyckats upprätta, kunde de flesta knappt kontrollera sin ilska och sorg – och föll ofta samman gråtande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Använder Assads diktatur nervgas mot sitt eget folk?

Mycket talar för att den syriska diktaturens dödskamp nu är så vild att regimen inte nöjer sig med stridsflyg, tungt artilleri och libanesiska elitsoldater från Hezbollah i sina försök att krossa det folkliga uppror som har rasat i två år. Mer än fyra miljoner människor har drivits bort från sina hem i etniska rensningar.

.

Bilder och rapporter i dag berättar om hundratals människor som dödats av kemiska vapen, varav många kvinnor och barn. Attackerna ska ha skett i regionen Ghouta i Damaskus`östra stadsdelar. Bayan Baker, en sjuksköterska vid Douma Emegency Collection säger att aktivisterna berättat att raketer med kemiska tillsatser, någon form av nervgas, har träffat stadsdelarna Ain Tarma, Zamalka och Jobar.

Diktaturen skakar som vanligt av sig det hela. Enligt Assad är det ju bara ”en handfull utländska terrorister” som strider mot regimen. Oberoende journalister förbjuds som vanligt att verka i området.

De nya uppgifterna om nervgas sägs ska ha fabricerats för att störa den inspektion av en grupp från FN som leds av svensken Åke Sellström och som efter månader av fördröjning äntligen har fått regimens tillåtelse att undersöka tre andra väl avgränsade områden där det från bägge sidor finns anklagelser om att den andra sidan har använt kemiska vapen. Regimens långa förhalning av FN:s inspektion, där den till sist själv anvisat var den ska ske, har inneburit att mycket av bevismaterial har klingat av.

De nya anklagelserna är så allvarliga och omfattande att det enda sättet att motbevisa dem naturligtvis är att oberoende journalister kan komma till området samt självklart att Sällström och hans grupp får tillåtelse att också undersöka vad som skett i regionen Ghouta.

Uttalande från Den revolutionära vänsterströmningen i Syrien.

Utdrag från Guardians Live Syria:

My colleague Shiv Malik has been watching some of the many videos posted online purporting to show the victims of the alleged attack. Please note that all the links below are to footage that is VERY GRAPHIC so exercise caution before opening. Shiv writes:

Having currently viewed around two dozen videos and photos including two videos purporting to have been shot live on bambuser, what is pretty clear is that those in the triage and first aid rooms believed that they were dealing with a chemical or toxic attack.

Those attending have stripped the injured down – seemingly in an effort to remove traces of any possible toxics from clothes. None of the injured or dead appear to have any visible injures. Many if not all of the injured are struggling to breathe or suffering from respiratory problems.

Some footage shows people wearing oxygen masks and others show scenes of people’s hearts and chests being massaged or being hosed and washed. In a few cases people including children are filmed foaming at the mouth whilst those attending give mouth to mouth.

In another video – most all of which are very graphic and involve shots of children – a man is seen having a fit.

Indication from social media, both from reports and the time when pictures and footage began emerging from the scene in east Damascus – suggest that the attack took place at around 4am.

Whatever the cause, the death toll from this incident looks like it is in the dozens and scores.

Viktig kommentar från vapenexperten Jean Pascal Sanders.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN,SVD1,SVD2,

Pladder om demokrati och krass verklighet

Våra politiker och företagare pratar alltid sig varma om demokrati och att det stimulerar företagsklimatet. Men när den tunisiska befolkningen kastar av sig en 40-årig diktatur och börjar ta strid för sina politiska och sociala rättigheter då är det färdigpratat.

Jal Group i Bizerte är specialiserad på skyddsskor. Fabrikerna är starkt mekaniserade. Det är bara att hoppas arbetarna kan blockera företaget från att montera ner anläggningen och flytta maskinerna till ”bättre klimat”

Instabilitet och ”terroristhot” tas av utländska investerare som ursäkt för att lägga ned industrier och flytta till grönare ängar, antagligen i Vietnam, Kambodja eller något annat land. Inte till Kina dock, där gudbevars lönerna redan blivit för höga i vissa kapitalisters smak.

Den italienska skofabrikanten Jal Group beslutade häromdagen att lägga ned sin fabrik i industriregionen Bizerte. Fyra tusen arbetare ställs på gatan utan några som helst formaliteter, utan ersättning eller annan hjälp.

Jal är det mest iögonfallande avhoppet från internationella bolag. De kom till Tunisien under diktatorn Ben Ali och kunde skörda frukter i ett samhälle präglat av ”ordning och reda” och framför allt utan fackliga strider för högre löner och bättre arbetsförhållanden.

Verkar duga till en rejäl kick i baken.

Men Jal är inte ensamt om att fly sin väg. Hundra franskägda företag har lagt ned sedan 2011, femtiofyra italienska per år och fjorton tyska per år. Så ser den ”demokratiska framstegsvänliga” europeiska kapitalismen ut. Tunisiens arbetare har börjat ställa krav. Det borde den ha lärt sig att inte göra.

-Det är de anställda som tvingat oss att lägga ned, säger Jals VD Daniel Ondeggia. Och glömmer medvetet bort att de anställda inte fått ut sina löner de senaste två månaderna, att de arbetat viss övertid gratis och bara 32 timmar i veckan när det passat bolagets orderböcker.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Syrisk revolutionär besökte Socialistiska Partiets sommarläger

Av Per Leander. Hämtat från Internationalen.

Revolutionen fortsätter i Syrien. Det som började som en fredlig proteströrelse har utvecklats till ett fruktansvärt inbördeskrig, men det är fortfarande ett revolutionärt krig. Det förklarar den unge syriske aktivisten Salim Salamah när han föreläser om det syriska folkets kamp mot diktatorn Assad på Socialistiska Partiets sommarläger.

– Enligt västerländska media handlar konflikten om religion. Sunnimuslimer sägs kämpa mot alawiter. Man säljer inte tidningar med artiklar om det civila samhällets arbete. Det som säljer är reportage om blodtörstiga extremister, säger Salim Salamah.

– Men det är ingen religiös revolution, utan en revolution för värdighet, för demokratiska rättigheter, säger han.

Syrien är ett land rikt på många etniska folkslag och olika religioner. Situationen kompliceras av att det finns så många olika stridande grupper och även motsättningar inom oppositionen. Fria syriska armén består också av olika fraktioner, förklarar Salim Salamah.

Men fraktionerna enas i kampen mot Assad och det faktum att majoriteten av dem som strider mot regimen är Assads egna avhoppade soldater visar också att det är ett folkligt uppror.

– Före revolutionen hade syriska armén 350 000 soldater. När revolutionen bröt ut deserterade hälften av soldaterna, och många anslöt sig till Fria syriska armén, säger Salim Salamah.

Det påstås ofta att Assads regim består av alawiter och att det är en gynnad folkgrupp som sunnimuslimerna nu vill göra upp med. Alawiterna är visserligen den grupp som traditionellt har stött Assadregimen, men det är också den grupp som har lidit mest under regimen eftersom alawiterna tillhör den fattigaste delen av befolkningen.

– Men Assads regim består av både alawiter och sunnimuslimer. Det är en politisk och militär elit som härskar och förtrycker folket, inte en religiös eller etnisk folkgrupp, säger Salim Salamah.

Ytterligare ett exempel på att det inte är någon etnisk eller religiös konflikt är det faktum att många familjer är splittrade. Olika familjemedlemmar kan vara liberaler, eller socialister eller islamister.

– De religiösa islamisterna existerar, vi kan inte låtsas som att de inte gör det, men de är i minoritet och en stor del av oppositionen tar avstånd från islamisterna, säger Salim Salamah.

Syrien är ett traditionellt muslimskt land där islam är huvudreligion, men folk är i regel moderata muslimer, inga extremister.

– Men den växande religiösa extremismen är ett symptom på den svåra situationen. När man riskerar att dö varje dag blir religionen viktigare för allt fler människor. Man måste ha nått hopp att tro på.

Men islamisterna är inte ledare för oppositionen och har ingen avgörande politisk roll. Det finns en större och mera betydelsefull social rörelse i och med de hundratals civila syriska hjälporganisationerna och lokala demokratiska råden.

– Denna struktur kan vara grunden för det framtida demokratiska samhället i Syrien, säger Salim Salamah, samtidigt som han förklarar att det politiska arbetet är komplicerat och att det begås många misstag.

– Men under 40 år har vi inte haft något politiskt liv i Syrien, så det är mycket som måste läras om från grunden, säger han.

– Oppositionen jobbar med att försöka få internationellt stöd från regeringarna i Väst, men vi måste inse att vi också måste upprätta förbindelser inte bara med regeringar, utan också med oppositionella i andra länder. Framför allt med oppositionen i Ryssland och Iran, säger Salim Salamah.

Det är nämligen dessa länder som förser Assadregimen med vapen, och en folklig opinion mot detta stöd till Assad i Ryssland och Iran, skulle få stor betydelse, förklarar Salim Salamah.

USA och EU säger att de stödjer oppositionen, men i praktiken gör de inget för att hjälpa revolutionen.

– Vi har inga internationella vänner, inget utländskt stöd, säger Salim Salamah.

Han berättar om hur oppositionen bad USA om skydd från regimens bombflygplan. Ett skydd som USA lätt skulle kunna garantera med de amerikanska patriotmissilerna som finns stationerade i Turkiet. Men USA har inte velat bistå med ett sådant skydd.

– En patriotmissil är dyr. Enligt USA är deras missiler värda mer än 100 000 syriers liv, säger Salim Salamah.

Ja, över 100 000 människor har redan dött i konflikten och miljoner är på flykt. Enligt FN:s beräkningar är 10 miljoner syrier i akut behov av hjälp. Det är hälften av landets befolkning.

– Den som bär ansvaret för blodbadet är Assad. Folket är utmattat, men de vill fortfarande bli av med regimen så revolutionen fortsätter, säger Salim Salamah.

– Vi är för en politisk lösning, men så länge regimen bombar och massmördar befolkningen kan vi inte lägga ner vapnen och sätta oss och förhandla. Därför tror vi på en mix av väpnad revolutionär kamp och politiska förhandlingar.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Loppmarknad i byn.

Den 15 augusti firar katolikerna Mariadagen. Då sägs Jesus moder ha lämnat jordelivet för att tas upp i himlen. Så där mycket religiösa aktiviteter stimulerar dagen inte till längre. Men i min lilla by Houyet i Vallonien är alla tillfällen till lite festligheter välkomna. Den 15 augusti ordnas alltid fest med loppmarknad, lite mat och inte så lite öl.

Houyet är tvillingort med byn Rasteau i södra Frankrike. Rasteau är känd för sitt goda röda vin av sorten Côte de Rhone. En gång vartannat år besöker folk från de två byarna varandra.

Det är inte bara i Svedala som grillad korv har succé. Men här är korven rå när den grillas. Mycket god med stark fransk senap. Vår söta svenska senap är helt okänd.

Det är inte alla som när sig på korv och öl.

Vår granne säljer vikter av brons som han samlat i åratal. Dubbletter säljs ut.

Tvåkilosvikten näst längst fram i mittenlådan är svensk.

Valloner älskar att samlas till mat och dryck under enkla folkliga former.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I skuggan av ett inställt toppmöte…

I skuggan av ett inställt toppmöte träffas ändå USA:s utrikesminister John Kerry och hans ryske kollega Sergei Lavrov i Washington. Dagordningens viktigaste fråga var Syrien och behandlades mot en bakgrund av att en exalterad Bashar Assad fem dagar tidigare hänfört förklarat att ”terroristerna ska krossas med en järnhand och att detta måste ske innan det är möjligt med politisk lösning”. ”Hur ska detta gå till”, frågade han vidare. Jo, ”genom ett folkkrig där armén kämpar tillsammans med folket”…

Det är inte alltid man ska döma folk efter hur mycket de flinar.

Ett bisarrt uttalande av en president som har ansvaret för att 100 000 syrier dödats och snart fem miljoner är på flykt. Samtidigt som han tvingas att sätta sina ryska vapen i händerna på libanesiska Hezbollahs reaktionära religiösa krigare. Folkkrig? Ska det få en ny betydelse? Fördrivning av ett folk…

Men både Kerry och Lavrov (som alltid berättar att de egentligen gillar varandra) väljer att helt bortse vad som sker i verkligheten. De poserar i stället i största gemyt och Kerry väljer klädsamt nog att inte längre resa krav om att förutsättningen för en politisk lösning är att Assad (och hans regim) måste bort:

”En sak som jag måste understryka är att, samtidigt som Sergei och jag inte alltid är överens om ansvaret för blodutgjutelsen eller om hur några av vägarna framåt ser ut, är vi bägge överens om att det tvingande svaret på hur vi undviker en institutionell kollaps och att oron går över i kaos, är en förhandlad politisk lösning och ett Genève/2.”

Tacksam för att Kerry inte pratar om vapen till upproret eller om att störta Assads diktatur replikerar Sergei:

”För min del skulle det viktigaste med ett Genève/2 vara att hedra det åtagande som G8-ledarna gjorde i Loch Erne (Irland) när de krävde av regeringen och oppositionen att bekämpa terrorister ”.

”Folkkrig”? Bashar Assad har gett ordet en ny innebörd.

Man fördriver helt enkelt sitt eget folk…

Att Assads regering sätter likhetstecken mellan ett folkligt uppror och ”internationella terrorister” vilken ”ska krossas med järnhand” bekymrade inte en lätt förtjust Lavrov. Självklart. Rysslands vapenfabrik står till förfogande för diktaturen. USA med partners skickar första förband, telefoner och skyddsvästar. ”Demokratin” i arbete.

Så ser det ut när två kålsupare träffas. Människor bombas och dödas. Människor flyr sina hem. Men ingen av kålsuparna bryr sig…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Islamsk vinter? Eller vinter för islamisterna?

Det var kanske närmare trettio miljoner som strömmade ut på gator och torg i Egypten den 30 juni för att kräva nyval och Muhammed Mursis avgång. Det var inte en konfrontation mellan ateister, liberaler och allmän vänster på ena sidan mot muslimer på den andra. Det var en mobilisering mot Mursis maktutövande och det Muslimska Brödraskapets politik efter valet av Mursi till president. I demonstrationerna mot Mursi och hans regering fanns det uppenbarligen en majoritet av muslimer. Annat vore omöjligt i ett land där i stort sett alla är muslimer. Vilket visar att muslimer inte kan buntas ihop i ett homogent ideologiskt block. Vem skulle förresten tala om kristna som en enhetlig grupp?

Samtidigt som Muslimska Brödraskapet drog på sig miljoners ilska ser vi en liknande utveckling i flera länder där ”bröderna” tagit makten eller har ett starkt inflytande. I Tunisien hänger regeringskoalitionen i en skör tråd. Efter två års styre ser människorna att regeringen inte lyckas uppfylla ett enda av de löften som gavs för två år sedan. Inte ens den nya Konstitutionen som skulle vara klar till december 2012 är klar för omröstning i den Konstituerande församlingen.

Ben Ali Avgå!  Så blev det.

I Libyen växer sig demonstrationerna starka mot Brödraskapets roll i Benghazi och också i Tripoli. Demonstranterna som räknas i tusentals kräver nationalförsamlingen GNC:s och regeringens avgång för att den vare sig lyckas stoppa politiska mord på kända ledare som stod i spetsen för det väpnade upproret mot Khaddafi eller avväpna de jihadistiska grupper som agerar i framför allt Benghazi.

I Syrien är civila demonstrationer mot al-Nusra och andra reaktionära islamistiska grupper allt mer vanliga. Mitt i de svåra striderna och de vidriga materiella förhållandena vänder sig ändå människor mot de islamister som vill införa ett diktatoriskt islamskt styre.

Trots det relativa lugnet i Jordanien och Marocko har partier som är ideologiskt knutna till det Muslimska Brödraskapet tappat mark efter tidigare framgångar i parlamentsval. Till och med i Kuwait fick ”bröderna” helt oväntat stryk i det nyligen avhållna valen.

I media är det tyst om Marocko. Men inte heller där råder islamsk vinter.

Vad är det som sker? Är det tidiga tecken på en allmän tillbakagång för den politiska islam som verkade gå segrande fram i vågorna efter den arabiska resningen som började i Sidi Bouzid den 17 december 2010 och sedan svepte med sig hela Mellanöstern?

Efter ”brödernas” valsegrar i Tunisien och Egypten var det många ”experter” som besviket annonserade att den vår som många hoppades på i stället redan gått över i en islamsk vinter. De senaste månadernas utveckling visar att ”experternas” klimatprognos var mer impressionism än fast kunskap. I stället för en islamsk vinter ser det mer ut som en vinter för islamisterna.

Jag tror inte att det går att förstå vad som startade i Tunisien december 2010 om man inte ser den arabiska ”våren” som en lång revolutionär process där hela den arabiska världens sociala, politiska och ekonomiska strukturer kommer att förändras. Manodepressiva reaktioner på kraftiga folkliga resningar följda av svåra tunga steg bakåt i reaktionens favör är inte bra för analysen av vad som sker.

Våren 1848 stormade Europas befolkning despotins murar.

Det är en transformation av en hel samhällsstruktur och en region som startat. Många har redan liknat det med den europeiska revolutionen 1848. Jämförelsen är kanske orättvis för den arabiska resningen eftersom revolutionen i Europa, som startade med ett uppror mot en despotisk härskare på Sicilien, varade i knappt två år. Då hade reaktionen helt krossat de folkliga upproren och det enda konkreta som fanns kvar var att den absoluta monarkin i Danmark blivit konstitutionell och att livegendomen upphävts i Österrike-Ungern. Ändå var 1848 inledningen till de europeiska despotiernas och absoluta kungadömenas fall och inledningen på den borgerliga demokratins dominans över hela kontinenten.

Kanske måste vi anlägga samma syn på den revolutionära resningen i Mellanöstern och Nordafrika. Det är bara inledningen till en omfattande och djup förändring av regionens samhällen. Exakt vad som kommer att ske på kort sikt finns det ingen som vet. Ska Assad lyckas krossa upproret mot honom? Ska den egyptiska militären lyckas lägga locket på och bevara generalernas ekonomiska position i landets ekonomi? Ska resningen i Tunisien lyckas driva bort broderskapet från makten och inleda omfattande sociala reformer? Frågorna är hur många som helst och naiv är den som tror sig ha svar på dem alla. Jag har det inte, i alla fall.

Väggmålning som påminner om att det var militär som sparkade och slog den unga kvinnan i blå behå.

Däremot går det att titta i backspegeln och se vad som var fel i analyserna som spretade åt alla håll vartefter demonstrationer och repressionen avlöste varandra.

Då utvecklingen i Egypten och Tunisien gavs beteckningen ”islamsk vinter” var det för att det Muslimska brödraskapets partier i de två länderna tog hem stora segrar i de första parlamentsvalen efter diktaturernas fall. Den analysen var felaktig.

Den byggde på en felaktig syn på vilken typ av revolution vi stod inför. Besvikelsen över valresultaten speglar att många inom den internationella vänstern trodde att en social revolution, för att inte säga socialistisk revolution, hade börjat. Så när islamisterna skördade i valurnorna vad revolutionen uppnått på gatan då tyckte många att den kidnappats och att racet var över.

Men det är en revolutionär process som startat, inte en socialistisk revolution. Upproren var demokratiska revolutioner som stod inför den omedelbara uppgiften att störta sedan länge etablerade diktaturer. Det var det första nödvändiga steget för att ens kunna börja resa sociala och politiska mål för kampen.

Utan despoternas fall finns inga möjliga framsteg.

-Folket önskar regimens fall, var det samlande stridsropet alltifrån Libyen, via Tunisien och Egypten, till Syrien. Utan despoternas fall finns ingen fortsättning på revolutionen, vilket den blodiga och fruktansvärda utvecklingen av resningen mot Assad visar. Despoten måste störtas innan nya steg kan tas. Libyen och Tunisien visar på motsatsen. Trots kaos, existensen av islamistiska terrorgrupper och politisk osäkerhet har de nyvunna demokratiska rättigheterna öppnat vägen för politisk, social och facklig organisering som inte var möjlig under diktaturen. Våra ”anti-imperialisters” fantasier om al-Qaida vid makten i Tripoli med USA:s goda tycke är en av vår tids mest groteska tankefoster.

Det är vunna framgångar som man inte kan fnysa åt med prat om att inget har ändrats i samhället. Jo, mycket har ändrats. Nämligen det viktigaste av allt, att kunna organisera sig politiskt och fackligt utan att hamna i en tortyrcell i Khaddafis eller Mubaraks fängelser. I Tunisien säger den revolutionära vänstern att den ekonomiska situationen blivit värre efter Ben Alis fall. Däremot har revolutionen fört med sig fri- och rättigheter som man bara kunde drömma om under diktaturen.

Det är bara en början. Men en absolut nödvändig början för att den arabiska resningen ska kunna gå vidare och ta sig an de sociala och ekonomiska frågorna och möta alla demonstranters krav på  –bröd, rättvisa, jämlikhet och värdighet.

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sommarläsning om Egypten.

Ibland är revolutioner oförskämda. Den egyptiska tar ny sats mitt under semestern hos oss. Ingen hänsyn alls till dig och mig som ligger i hängmattan.
För att guida lite grann så att du i lugn och ro kan sätta dig in i händelsernas kast i Kairo hittar du här en rad länkar till artiklar som vi bedömt som intressanta. De ger inte ”en linje”. Tvärtom är det till och med stor skillnad mellan vissa artiklar vad gäller tolkningen av vad som skett. Kupp eller inte kupp? Mitt emellan? En kupp framdriven av massdemonstrationerna? Eller en kupp för att stoppa ytterligare mobilisering? Plus en rad andra komplicerade frågor som den 30 juni ställer.
God lektyr.

http://www.internationalviewpoint.org/spip.php?article3030

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29208

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29202

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29182

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29181

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29179

http://english.ahram.org.eg/NewsContentP/4/76375/Opinion/Why-Egypt%E2%80%99s-army-overthrew-Morsi.aspx

http://english.ahram.org.eg/NewsContentP/4/76234/Opinion/Who-really-decides-in-revolutionary-Egypt.aspx

 http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29266

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assads fejkade «terrorister ».


Ännu en gång har regimen i Damaskus bevisats stå bakom ett fejkat attentat som tillskrivits ”terroristerna”.

Den 27 juni ägde en explosion rum vid Romanska bågen på Högra gatan i Damaskus. En butik förstördes och fyra personer dog.

Den skadade butiken som visades upp i regimens media

Regimens media förklarade omedelbart att det handlade om en självmordsbombare. Nyheten spreds omedelbart utan någon verifikation av internationella media inklusive av det bekanta Syriska Observatoriet för mänskliga rättigheter baserat i London.

Det skulle snart visa sig att det hela var ett av regimen iscensatt attentat, ett i raden av många. Oturligt nog för Assads propagandamaskin publicerade man ett foto av ”självmordsbombaren”. Iranska media, som alltid lägger på ett lager, påstod att ”terroristen” hade en kompis med sig som överlevde och som satt hos säkerhetspolisen i förhör. Tur för kompisen att han inte existerar. Tortyr hos säkerhetspolisen är inget att stå efter.

Här syns granaten bakom ”terroristens” rygg ögonblicket innan den exploderar

Att kompisen inte finns beror helt enkelt på att ”självmordsbombaren” visade sig vara en kristen person anställd på Syriens Television och som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. För han dog nämligen av en granat som exploderade strax bakom honom. Det kunde lokala aktivister bevisa genom att visa upp film som tagits av en lokal övervakningskamera utplacerad på välgörenhetsorganisation Al-Ishans lokaler. På bilden ser man granaten i siluett mot ryggen på ”terroristen” ögonblicket innan den exploderar mot gatan och dödar mannen.

Den döde ”terroristen” hette Housam Choukri Sarhan och var av grekisk-ortodox konfession. När sanningen blev känd tvingades den statliga teven att ta bort bilden på ”terroristen”. För mycket är för mycket. Men historien, utan foto, fick ligga kvar. Inga utländska media har valt att ta tillbaka sina rapporter om ett attentat av en ”självmordsbombare” den 27 juni på Högra gatan i Damaskus.

Den döde ”terroristen” var av grekisk-ortodox tro och anställd på Syriens TV.

Kanske granaten var ett misstag från arméns sida. Men med tanke på att förbanden inne i Damaskus sägs tillhöra arméns elit är det inte troligt. Däremot är det mycket troligt att regimens specialenheter inom säkerhetstjänsten ligger bakom. Den har redan visat vad den duger till. Att organisera attentat som sedan tillskrivs motståndaren är inget nytt från dess sida. Redan under den syriska militärens närvaro i Libanon gav säkerhetstjänsten prov på sina färdigheter.
De senaste två åren har den ena efter den andra massakern avslöjats vara ett led i regimens försök att driva på motsättningarna mellan olika religiösa grupper. Det är bedrövligt att internationella media inte ställer sig mer tvekande till innehållet i de depescher de sprider.


 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Varför inte sluta upp med att ta egyptierna för dumskallar?

Julien SALINGUE

4 juli 2013

.

Sedan i går kväll upprepas ständigt formeln i media och av sociala nätverk: ”Egyptens armé har störtat Mohammad Morsi”. Vid första eftertanke verkar påståendet oemotsägligt, åtminstone om man ser till händelserna på kvällen 3 juli ur rent konstitutionell synpunkt.  Till de som säger att vad som hänt är en ren statskupp från arméns sida svarar andra att vi ser en ny etapp i den egyptiska revolutionen. En granskning visar att verkligheten ligger mellan dessa två hållningar.

Statskupp eller revolution?

Faktum är att även om presidentens avsättande organiserades (och annonserades) formellt av armén och inte av autonoma strukturer med ursprung i upprorsrörelsen som skakar Egypten sedan 30 månader så hade det aldrig skett utan de historiska demonstrationerna 30 juni och de påföljande dagarna. Det är för att egyptierna mobiliserade i miljontals som Mohammad Morsi tvingades att avgå, inte för att militären plötsligt beslutade att fälla honom. Att fokusera på händelsernas institutionella aspekter leder många observatörer till att glömma den folkliga mobilseringens roll som kraften bakom presidentens fall.

Militärenchefen al-Sisi proklamerar Mursis fall omgiven av civila opportunister.

Hypermediatiseringen av statskuppen låter som ett eko från undermediatiseringen av de mobiliseringar som skakat Egypten oavbrutet sedan Hosni Mubaraks fall i februari 2011. Statistiken talar för sig själv: Under de fem första månaderna i år hölls inte mindre än 5 544 demonstrationer i landet, de flesta av dem kring ekonomiska och sociala problem. Succén för Rebellkampanjen (« Tamarod ») som också koncentrerades till dessa frågor, och inte till ett fördömande av någon ”islamisering av det egyptiska samhället, ingick också i rörelsen för att ifrågasätta Muslimska brödraskapets politik.

Brödraskapet visade sig faktiskt vara oförmöget att möta befolkningens krav. Samma krav som ledde till den massiva revolten 2011 mot Hosni Mubareks diktatur. Morsi, som presenterade sig som revolutionens kandidat valdes i ett demokratiskt val i juni 2012, misslyckades att tillfredsställa befolkningens krav, speciellt vad gällde ekonomiska och sociala krav. I stället försämrades befolkningens levnadsvillkor. Även om vi inte får undervärdera det faktum att regimens gamla ledare gjorde allt för att hindra Muslimska brödraskapet från att regera är det uppenbart att brödraskapet mycket snabbt tappade legitimitet i folkets ögon på grund av dess egna politiska och ekonomiska val.

Rebellkampanjen samlade in kring 20 miljoner namn med krav på Mursis avgång.

Det järnlock som lyftes i januari 2011 har inte lagts på igen. Störtandet av Hosni Mubarak fick miljoner av egyptier att inse att de inte var dömda att uthärda sina ledares politik utan att de tvärtom kunde ställa dem till svars och mobilisera för att driva bort dem. Det är vad som skett de senaste dagarna, till de flesta observatörers stora överraskning. De var förblindade av en ”religiös” tolkning av Muslimska brödraskapets politik och en fientlighet mot dem och insåg därför inte omfattningen och karaktären av den rörelse på djupet som på nytt fällt makthavare sedda som illegitima av en kraftig majoritet av egyptierna. Ingen ska förvånas över konstaterandet att en vald president kan ses som illegitim inklusive av sina egna väljare när han förråder det mandat som getts honom.

Arméns ingripande.

Militärens ingripande måste naturligtvis bedömas med nyktra ögon och det handlar inte om att underskatta den dragning till auktoritära lösningar som finns bland många ansvariga i arméledningen, vilka blev fientliga mot Mubaraks diktatur enbart när han redan var dömd av upprorets omfattning 2011. Men arméns ingripande, som av vissa kommentatorer allt för snabbt presenteras som militärens ”revansch” på det Muslimska brödraskapet, måste framför allt förstås som ett slut på den tysta överenskommelsen, om än konfliktuell, mellan de två krafterna  -armén och brödraskapet. De hade ställt sig uppgiften att återställa ordningen i ett land som varit en kokande revolutionär gryta sedan Mubaraks fall.

Republikanska gardet blockerar vägen för pro-Morsidemonstranter

Men president Mursi och hans regering har varit oförmögen att lägga locket på protesterna de senaste månaderna vilket fördjupat den politiska och framför allt den ekonomiska instabila situationen. Det passar armén dåligt eftersom den kontrollerar en tredjedel av landets rikedomar. Armén gjorde bedömningen att det Muslimska brödraskapet visat sin oförmåga att stabilisera landet och att den därför själv var tvungen att ta sig an att återställa lugnet och stoppa den revolutionära processen som kunde få den att förlora en betydande del av sitt politiska och ekonomiska inflytande.

Svagheten i den alltför entusiastiska tolkningen av det skedda och som i arméns ingripande ser en ny etapp i revolutionen, är att generalstabens mål är precis att göra slut på den. Det är en paradoxal situation: de senaste dagarnas händelser är samtidigt ett uttryck för existensen av folklig och revolutionär dynamik och mycket negativa politiska styrkeförhållanden för revolutionärerna. De senare har inte ännu lyckats skapa en tillräckligt enhetlig struktur, stark och legitim för att spela den roll som arméledningen har i dag vilket lämnar initiativet till en social kraft som huvudsakligen är upptagen med en återgång till det normala och inte med att tillfredsställa revolutionens krav.

Miljoner och åter miljoner demonstrerade över hela landet den 30 juni.

Därför står vi inför en ny instabil period redan märkt av arméns visade vilja att få alla att inte motsätta sig dess ”färdplan”, med godtyckliga beslut som att stänga Al Jazeeras lokaler eller arresteringar av ledare för Muslimska brödraskapet.  Militären har för tillfället lyckats utnyttja den paralyserade politiska situationen märkt av brödraskapets misstag och oppositionens strukturella svagheter. Men revolutionen är vare sig slagen och eller konfiskerad.

Många världen över såg nedlåtande för att inte säga föraktfullt på de scener av folkligt jubel som mötte generalstabens deklarationer och insatsen av pansar på Kairos gator och förklarar mästrande för egyptierna att de är på väg att begrava sin revolution. Paternalismen i den attityden är naturligtvis chockerande, men det är det dubbla felet i analysen som ligger bakom som jag vill insisterar på som avslutning.

Fortsätter revolutionen?

Första misstaget är underskattningen av det egyptiska folkets centrala roll i Mursis fall grundat i det massiva förkastandet av Muslimska brödraskapets politik. Brödraskapets nederlag i går (3 juli) ses av miljoner egyptier som deras seger. Det folk firade i går på landets gator är nederlaget för en president som trots sina löften inte tillfredsställt någon av revolutionens krav, och inte militärens maktövertagande.  Det är militären medveten om och förklarade att den inte tänker spela någon utdragen politisk roll och var noga med att omge sig med representanter för politiska partier och landets religiösa institutioner under den presskonferens då Mursis avsättande annonserades.

Det andra misstaget är förknippat med det första och är frukten av en vision av ett omoget egyptiskt folk. Det har lett olika kommentatorer till att de senaste dagarna proklamera att egyptierna höll på att lära sig demokratin då de i själva verket var i färd med att visa att de mycket bättre förstått dess källor än de i väst som ger dem lektioner. Vad kan vara mer autentiskt demokratiskt än att med petitioner och demonstrationer ifrågasätta en av folket vald president som förråder det mandat han getts och som för en politik i motsättning till kraven från en revolution som indirekt fört honom till makten?

Väggmålningar är en del i stadsmiljöerna.

Just nu råder en tydlig förvirring och man kan förstå att scenerna av fraternisering mellan demonstranter och armén eller polisen förvånar och oroar. Men nej, egyptierna är inte korkade. Alla som i dag insisterar på den roll som militären spelade under diktaturen och de övergrepp den begick innan och efter Mubaraks fall har rätt i att göra det. Men är det nödvändigt att påminna om att egyptierna som var de första offren är medvetna om läget och vet troligen mycket mer om detta än de självutnämnda specialisterna? Tydligen verkar det så.

Det handlar självfallet inte om att underskatta de motsägelsefulla aspekterna av arméns ingrepp och hänge sig åt en enfaldig entusiasm efter presidentens fall. Men kom ihåg att för ett år sedan då Mohammad Mursi vann presidentvalet förklarade vissa att revolutionen var död och att det egyptiska Muslimska brödraskapaet ”stulit folkets seger”. Nu bevisar folket inför hela världen att det inte var fallet, att det är fortsatt vaksamt och inte sänker garden inför kontra-revolutionens krafter. I 30 månader har den egyptiska befolkningen verkligen visat att den inte tänker låta någon, vara sig civila eller militären, konfiskera dess revolution. Inget pekar på att den folkliga mobiliseringen är bruten, tvärtom.

Julien Salingue är en fransk statsvetare och poltisk aktivist som deltar i solidaritetsarbetet med det palestinska folket.

Artikeln är publicerad på webbsidan Europe-Solidaire och översatt till svenska av Benny Åsman.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,