Socialdemokratin gravsätter Socialistinternationalen – hundra år efter dödsfallet

 

.

 

”Men den vackraste visan om kärleken

kom aldrig på pränt.

Den begrovs i en massgrav i Flandern

med en fattig parisstudent”

.

Under mellandagarna har vi lyssnat till ett historiskt vingslag. Socialdemokratins Carin Jämtin har meddelat att partiet är med i en öppen fraktion som är i färd med att upplösa den Andra Internationalen, Socialistinternationalen.

Nåja, vingslag och vingslag. Snarare är det en ryckning i några sista glesa fjäderpennor. För arbetande människor, för socialister, dog Andra Internationalen redan för snart 100 år sedan. Den gick under i det Första världskrigets barbari. Det Carin Jämtin och Stefan Löfvén nu är med om är en ovanligt försenad gravsättning. För att förstå detta i grunden blir det nödvändigt med en historisk utflykt:

Vi närmar oss det sorgliga hundraårsminnet av Första världskrigets utbrott. Tjugo miljoner människor dog direkt i vanvettets leriga skyttegravar och sönderbombade bostäder. Femtio miljoner dog efter kriget när artillerielden tystnat, av ”spanska sjukan”, den influensa som hämtade sin näring i utarmningen av alla civila, sociala strukturer, fick först fäste hos svaga lemlästade och sjuka för att sedan grassera över hela världen. Till och med i Sverige, som klarat sig från själva kriget dog över trettiosjutusen människor av denna svåra influensa.

Lillebros Söderlunds/Ture Nermans ”Den vackraste visan om kärleken” fångar vackert sorgen över detta meningslösa kapitalistiska krig om kontroll över marknader och råvaror. Men inte bara den förälskade fattige pariserstudenten dog. Fyra imperier kollapsade efter militära nederlag och sociala uppror: Tyska kejsarriket; Ryska Tsardömet; Habsburgarnas Österrike-Ungern och det Osmanska riket.

Men även den hyllade idén inom arbetarrörelsen om internationell solidaritet och om en gemensam generalstrejk mot kapitalisternas krig samt en orubblig vägran om att rösta för krigskrediter i sina respektive parlament gick i graven.

Så sent som den 25 juli 1914 uppmanade de tyska socialdemokraterna, SPD, sina medlemmar att demonstrera mot det kommande kriget. Två veckor senare, den 4:e augusti röstade man i riksdagen för de stora krigskrediter som regeringen begärt! Den franska socialdemokratin valde samma katastrofala politik när väl kriget bröt ut, trots tidigare väldiga massdemonstrationer mot kriget tillsammans med fackföreningsrörelsen CGT. Raseriet mot mordet på pacifisten Jean Jaurès var bokstavligen ”gränslöst” och krävde fred. Det fanns partier och grupper som höll fast vid antimilitarismen. De ryska bolsjevikerna, socialister i Frankrike och Storbritannien, socialistpartierna i USA och Italien, en opposition i Tyskland under ledning av Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Dessa krafter samlades kring Zimmerwaldmanifestet med Leo Trotskij som huvudförfattare.

Zeth Höglund talar till Stockholms arbetare när han släpps från Långholmen

I Zimmerwald deltog den djärve unge socialisten Zeth Höglund, han hade redan 1905 agiterat mot det svenska kungahusets planer på ett krig mot Norge och nu använde han sin plats i riksdagens Andra kammare för att tala mot kriget och ”Det befästa fattighuset”. Ett mod som innebar att han kastades in i en av Långholmens fångceller. Brottet sas vara ”förräderi mot Kungahuset Sverige”…

Den fraktion som alltså hundra år senare tänker gravsätta Socialistinternationalen, vars idéer varit döda så länge, tänker kalla sin nya sammanslutning för Progressive Alliance. Vilket vi tydligen ska tolka som en Reformvänlig Allians.

Dessvärre behöver man inte spå i kaffesump för att begripa att det handlar om partier som är på nyliberal mark. Deras reformer är kontrareformer. Det israeliska Arbetarpartiet kommer säkert också att fortsättningsvis ha en viktig roll och begära stöd för sin krigspolitik.

Vi socialister låter helt enkelt begravningen ske i stillhet bara med de närmast anhöriga. Hur dödsboet delas och förvaltas är deras sak.

.

*******

.

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

Verkliga och falska problem för revolutionen. Del II

Intervju gjord av Odai Alzoubi

Här följer andra delen av intervjun med tre syriska oppositionella. Första delen publicerades 25 december 2012. 

För att påminna om vilka de tre personerna är:

Yassin Al-Haj Saleh en intellektuell och aktivist i den syriska oppositionen. Han är i femtioårsåldern. Han satt i fängelse 1980 till 1996 för att han var medlem i en prodemokratisk kommunistisk grupp. Sedan mars 2011 har han gått under jorden.

Bakr Sidki är en intellektuell och han skriver för en arabisk tidning och bor i Syrien.

Hazem Nahar är också en intellektuell. Han är översättare och författare. Han arbetar för Arab Center for Research and Policy Studies à Doha, i Qatar.

 

***

Vilka är islamisterna i Syrien? Och vilken är deras roll i revolutionen?

Yassin: Man kan inte prata om islamister i Syrien som om det handlade om en enda grupp. Det finns en salafistisk rörelse, som var liten och oorganiserad innan revolutionen, men som nu verkar vara den rörelse som utvecklas snabbast på det politiska och militära planet. Vi har också det Muslimska broderskapet vars ledare befunnit sig i exil i decennier. De dominerar Syriens nationella råd och har stridande grupper i vissa regioner i norra Syrien och i guvernörskapet Hama. Grovt sett kan man säga att den salafistiska rörelsen representerar politisk islam på landsbygden medan muslimska broderskapet står för politisk islam i städerna.

Utöver det finns det diverse oberoende islamister som inte är organiserade i specifika strukturer och som i allmänhet står närmare den sekulära rörelsen. Till sist har vi ”prästerskapet” som tjänat i regimens religiösa institutioner och som lämnade Syrien i revolutionens början. Vissa av dem, för att inte säga alla, strävar efter att spela en offentlig medial roll.

Samtliga islamister som nämnts delar en socialt konservativt inriktning som reser en utmaning för Syrien efter Assad.

Islamisterna hade ingen speciell roll i resningen och i revolutionens första stadier. Som i andra arabiska revolutioner kom de in sent. Däremot har de stora materiella resurser och kontakter som andra grupper i oppositionen saknar. Under de tjugo månaders krig som regimen tvingat fram har den upproriska befolkningens (till sin majoritet bestående av sunnimuslimer) psykologi börjat glida över på den islamistiska ideologins sida, speciellt salafisternas sida. Det kommer att ha betydelse för framtiden. Hur som helst ser jag inte hur det kan undvikas under de krigsförhållanden som tvingats på syrierna.

Bakr: Dagens läge i Syrien är en fertil grogrund för islamistiska gruppers utveckling bland annat därför att regimen bygger på en minoritets ”tribalism”, vilket triggar rebellerna att lyfta fram majoritetens tro (sunnitisk islam). Man kan inte se bort från den internationella dimensionen av kampen som presenterats som stående mellan den dominerande västliga kristendomen och en islamsk värld i uppror. Sett utifrån den vinkeln representerar regimen den brutala främmande dominansen på det interna planet. Den sekteristiska kopplingen till den iranska regimen har inte ändrat den bilden utan bara lagt till en ny dimension.

Assads vänner i Teheran vet hur opposition ska tas.

Trots det är den syriska revolutionen inte islamistisk: den uttrycker i stället en nationell självständighetsrörelse som strävar efter frihet, dignitet och rättvisa. Islamisterna anslöt sig sent till revolutionen vilket också gäller den sekulära oppositionens politiska krafter. Egentligen representerar det Muslimska broderskapet det ”sekulära” inom rörelsen av politisk islam. Den salafistiska rörelsen som gynnas på många sätt av den aktuella situationen i Syrien är mer utbredd men samtidigt mindre centraliserad. Gulfstaterna som är emot Assad stöder också den salafistiska rörelsen finansiellt och via trogna media. Pengarna har använts till att köpa lojalitet medan vissa media engagerat sig i att överdriva stödet till islamisterna.

Turkiet, under ledning av regeringspartiet AKP, har också spelat en roll i att överdriva Muslimska broderskapets betydelse, deras dominerande roll i Syriens nationella råd svarar inte mot deras verkliga popularitet i samhället. För övrigt har regimen i decennier utnyttjat jihadisterna och infiltrerat deras organisationer under Damaskus terroraktioner i Irak. Bilbomber var ett resultat av regimens och jihadisternas gemensamma ansträngningar, även om vissa av dessa grupper sedan vänt sig mot regimen efter revolutionens början.

Islamisternas roll står i direkt samband med den syriska revolutionens förändring från ett fredligt icke-våldsmotstånd till ett väpnat motstånd. De sekulära civila rösterna hörs svagt bland allt vapenskrammel. Men den betydande roll som avhoppade officerare spelar i den Fria syriska armén återställer jämvikten något.

Huvuddelen av den Fria syriska armén är unga sekulära krigare och avhoppade soldater.

Hazem: Det som sker i Syrien är en autentisk revolution mot en tyrannisk och korrumperad regim. Krafterna närvarande i revolutionen fanns där sedan länge, både på den ekonomiska och politiska nivån. Revolutionens paroller bars upp av en grupp civila aktivister som regimen eliminerade genom att döda eller fängsla dem och därmed tappade den revolutionära rörelsen en klar vision.

Befolkningen mobiliserades av sin längtan efter frihet och värdighet, den krävde inte en islamsk stat och lydde inte islamistiska personers eller partiers vilja. Exempelvis visades mycket lite respekt för regimvänliga islamska personligheter som Al-Bouti och Hasoun och på banderollerna syntes främst krav på en obrytbar enhet inom det syriska folket på nationell nivå. Det är inte rättvist att anklaga de protesterande för att ha börjat sina demonstrationer utanför moskéerna eller att de ropat ”Allah Akbar” eftersom de drevs till det av regimens våldsamma metoder som syftade till att hindra dem från att ockupera offentliga platser. Det är ju inte heller resonabelt att vänta sig att de som begraver sina martyrer sjunger Mozart eller Beethoven!

Det är dock viktigt, både vad gäller struktur och riktning, att observera de förändringar som äger rum bland upprorets rebeller som nu varit aktiva i över ett och ett halvt år. Förändringarnas orsaker kan vara subjektiva eller objektiva beroende på de konkreta politiska omständigheterna på marken. Det eskalerade våldet från regimens sida, som nu når oanade nivåer, och dess försök att med våldet mot oppositionen generera en sekteristisk reaktion har spelat en viktig roll i och med att det tvingat delar av den revolutionära rörelsen att reagera. Det är sant att vissa sektorer av det folkliga upproret har börjat resa religiösa paroller. Men det är också sant att när man överger obeväpnade människor utsatta för regimens obarmhärtiga kanonad har de en tendens att vända sig till sitt kulturella arv för hjälp och tröst. Det kan man inte förebrå dem. Vi ska ta i beräknande att denna aspekt kan ändras efter omständigheterna. Syriernas böjelser och övertygelser har dessutom utvecklats i en politisk och kulturell omgivning som kontrollerades helt av regimen. I ett halvt sekel har Syrien, med sina statliga institutioner, sina universitet, skolor, sina media, moskéer och allt annat, setts som regimens egendom.

Klanen Assad har styrt Syrien som ett familjeföretag i snart ett halvt sekel.

Det finns mycket riktigt ett antal små radikala religiösa grupper som infiltrerat upproret. Deras inflytande kommer att växa så länge som omvärlden inte hjälper syrierna att göra sig av med regimen. Till skillnad från de demokratiska politiska krafterna som är utblottade, åtnjuter dessa grupper en solid finansiering som de kan använda till att ge befolkningen hjälp och till att vinna dess stöd.

Vad kan vi vänta oss ske efter regimens fall? Fruktar ni att islamisterna försöker skapa en islamistisk stat som missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna?

Yassin: Det beror på tillfället när regimen faller, om den då har förstört Damaskus som den redan gjort med Aleppo, Homs och Deir Ezzor. Ju längre Assads krig fortsätter med som följd ett ständigt större antal offer bland syrierna och en massiv förstörelse av landet desto svårare kommer förhållandena att bli i Syrien efter regimens fall. Då utvecklas också en omgivning som favoriserar de mest radikala islamistiska grupperna. I alla revolutioner med många dödsoffer och stor förstörelse skapas en idealisk terräng för framväxten av extremistiska krafter. Syrien utgör inget undantag till den regeln. Men med frånvaro av starka politiska och ideologiska konkurrenter, stabila och kapabla att handla i de radikaliserade förhållanden som råder i Syrien, är det i högsta grad troligt att extremismen tar sig en islamistisk form. Den radikala islamismens form av engagemang representerar dessutom den mest adekvata kampideologin för de som strider i ett samhälle som tyngts av en så djup politisk och kulturell utarmning.

Studenterna i Aleppo var de första att resa sig i staden.

Islamisterna saknar inte politiska ambitioner. Det finns ingen anledning att tro att de syriska islamisterna skiljer sig från sina kollegor i Egypten och Tunisien på det området, speciellt eftersom den stora majoriteten av den syriska revolutionens martyrer tillhör deras sociala bas, det vill säga den sunnimuslimska majoriteten. Personligen är jag emot deras modell som saknar all attraktionskraft för mig vare sig politiskt eller socialt.

Trots det måste jag uttrycka min avsmak för orden: ”missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna”, vilket klingar som en sliten klyscha som flitigt använts de senaste tjugo åren av västerlandet i svepande anti-islamska historiebeskrivningar av dessa samhällen och deras religion. Sådana klyschor går ofta hand i hand med tvivel om eller underskattning av de fruktansvärda former av förtryck som utövas av regimerna vid makten. Det hänvisas till ”islam” utan några andra historiskt jämförbara element i andra samhällen och kulturer och vägrar att ta upp dessa problem i ett historiskt perspektiv. Dessa stereotyper signalerar en total avsaknad av eftertanke och är på snudden till uppvigling och provokation.

Det innebär inte att islam och islamismen är oklanderlig och fri från all form av diskrimination. I ett annat sammanhang funnes det mycket att säga i den saken.

Bakr: Inget provocerar så mycken rädsla som perspektivet att regimen ska överleva. Det är den som utgör det största hotet mot Syriens politiska och sociala existens. Under denna juntas dominans har vi förlorat den nationella suveräniteten och vi är på väg att förlora den nationella sammanhållningen. Regimen har i vilket fall lyckats skapa separatistiska tendenser bland alawiterna och kurderna. Dessutom har armén omvandlats och fungerar nu som en ockupationsstyrka.

Armén är överlägset utrustad.

Den enorma förstörelse som orsakats av artilleriets bomber och flygräderna under de senaste fem månaderna, såväl i tätorterna som på landsbygden, speglar exakt i vilken grad samhällsstrukturen pulvriserats. Det är det största hotet mot Syrien.

Islamisterna oroar mig inte. De är en politisk kraft bland alla andra. De har en speciell vision som de tror på, som det är deras rättighet att försöka förverkliga. Kanske har syrierna tur som varit åskådare till islamisterna makttillträde i Egypten och Tunisien utöver i andra länder. Naturligtvis ger det oss en bild « on live » över vår framtid under islamistiskt styre. Islamisterna måste i själva verket handskas med det moderna livets administrativa utmaningar. I Syrien skulle islamisterna tvingas att möta den utmaning som den komplexa sammansättningen av det syriska folket utgör. Under trycket från de krav som styret av landet skulle ställa kommer islamisterna att tvingas rationalisera sin ideologi för att undvika att deras inflytande i samhället, som för övrigt inte är garanterat, inte smälter samman.

Hazem: Den framtida statens ställning kommer att bestämmas av samtliga medborgare med rösträtt. Även om vissa röster inom oppositionen lyssnar till strikt islamistiska proklamationer visar en enkel kalkyl att den stora massan av syriska väljare föredrar en sekulär stat.

Syriens befolkning består av en stor variation av samfund och etniska grupper. De religiösa minoriteterna utgör cirka 25 procent av befolkningen, medan de etniska minoriteterna utgör cirka 10 procent. Ingen av dessa grupper kräver upprättande av en religiös stat. För övrigt kan majoriteten av sunnimuslimerna i de urbana regionerna anses tillhöra det sekulära och demokratiska blocket. Det är ingen överdrift att påstå att majoriteten av syrierna strävar efter en sekulär demokratisk stat. De radikala religiösa rösterna skapas och uppmuntras av de barbariska massakrer som begås av regimen. De religiösa känslorna i Syrien är i allmänhet måttliga och toleranta. Vilket också gäller religiösa rörelser som det Muslimska broderskapet som stöder en stat baserad på jämlikhet mellan medborgarna.

I sin helhet är inte det fundamentala problemet i dagens Syrien att välja mellan baathpartiets eller islamisternas ideologi, utan mera att ta ställning för förtryckaren eller offren. Vi ska aldrig glömma, trots allt vad regimen säger, att den inte är sekulär eftersom det sekuläras grundpelare saknas: friheten, medborgarnas jämlikhet och de statliga institutionernas självständighet.

Vad kan västvärlden göra? Vilken typ av hjälp behöver syrierna?

Yassin: Om jag vore politiker skulle jag säga så här till ledarna i väst: ”Håll käften, vi har fått nog av er stolthet och arrogans!” Det är också vad jag har lust att säga utan att vara politiker. Mer än 600 dagar har gått sedan den syriska revolutionens början. Mer än 35 000 rebeller och civila har dött. Under den tiden har alla dominerande makters ledare inte slutat dryfta den exakta betydelsen av internationell rätt och regerandet enligt dess normer. Under den tiden har ni inte gett någon hjälp till det syriska folket under en rad haltande ursäkter: ena gången därför att det inte finns någon alternativ ledning, därefter att oppositionen är för splittrad och nu till sist därför att det finns jihadistiska grupper i landet. Ni koncentrerar er hela tiden på effekterna i stället för att ta fasta på orsakerna. Ni kräver ett väletablerat alternativ i ett samhälle som under ett halvt sekel avvecklat och krossat alla självständiga politiska och kulturella representanter. Sedan, med er dominans av internationella media, dramatiserar och lyfter ni fram det som bara är andrahandseffekter av Assads krig, det vill säga jihadisterna. Det är en strategi för att skyla över er egen brist på handling och det faktum att några begränsade ställningstaganden bara tjänar till att förvärra den syriska krisen, som riskerar att driva landet i en ruin och ett kaos utan slut. Det passar era egna ”jihadister” perfekt, dessa politiska högergrupper, deras medier och de förkalkade allierade i Israel. Men tillåt mig säga att det vore dumt av er att tro att ni inte också kommer att beröras av en sådan katastrofs följder.

Bakr: Faktum är att den syriska regimen alltid slutit avtal med Väst, då speciellt USA. Hafez el-Assad hade aldrig invaderat Libanon 1976 eller behållit ett dominerande grepp över Libanon efter 1991 utan USA:s medgivande. Inte heller hade han kunnat lämna över presidentposten till sonen Bachar utan ett samförstånd med Europa och USA.

Det var efter USA:s och Frankrikes beslut att tvinga bort de syriska styrkorna från Libanon som regimen tvingades dra tillbaka sina styrkor år 2005. Efter kriget 2006 har regimen lyckats återvinna ett visst inflytande, kopplat till Iran:s roll och tack vare USA:s utrikespolitik som den lagts fast i Beker&Hamilton-rapporten som bejakar en dialog med Teheran och Damaskus som alternativ till en konfrontation.

Om USA velat hade det kunnat skynda på regimens fall utan att för den skull starta ett krig mot den. Till skillnad från oppositionen mot Saddam Hussein, som entydigt begärde en militär intervention av Väst, har den syriska oppositionen aldrig begärt ett sådant ingripande. Sedan augusti 2011 har president Obama uppmanat Assad att avgå, med det verkar som att massakrer av oskyldiga barn inte är tillräckligt allvarligt för att övertyga honom. Ändå kunde USA om viljan fanns stoppa massakern och påskynda regimens sammanbrott utan att ta till en direkt militär intervention.

Den syriska regimens begriper bara maktspråk. Ett hot om att använda våld mot regimen hade därför räckt för att ha undvikit den aktuella förstörelsen. Kriget mot det syriska folket har pågått i nitton månader utan att madame Clinton besökt Damaskus, såsom M. Powell gjorde 2003 i Irak. En sådan ”engagerad politik” (som termen lyder i Baker&Hamiltons rapport) hade totalt förändrat händelseutvecklingen i Syrien. Ett verkligt ingripande bestod i att använda hotet som övertalningsmetod i stället för en koncentration på en dialog kring organisering av inflytande i Mellanöstern. Men vilka fördelar skulle kunna leda USA till att utöva ett tillräckligt inflytande på regimen för att göra sig av med den? Det är frågan!

Hazem: Väst har haft en negativ roll och har inte tagit situationen i Syrien tillräckligt på allvar. Tills nu verkar Väst likgiltig för syriernas liv. Efter att ha stått passiv i nästan tjugo månader, förutom halvhjärtade krav på regimens avgång, fokuseras nu Västs farhågor på islamisterna. Det är en illusorisk farhåga, eller så har den framhållits för att rättfärdiga frånvaron av handling vad gäller skyddet av civila. Jag noterar att västerlandet ofta verkar ignorera att varje försening i hantering av krisen medför en ökad extremism.

Det är inte nödvändigt att ingripa direkt militärt för att skydda civila. Det skulle kunna uppnås med andra metoder om staterna i Väst hade den politiska viljan. De måste inta en klar attityd till regimen. Om de verkligen vill att regimen avgår kan de starta ett program som tar hänsyn till det specifika i situationen för att skydda civila. De kunde bidra med hjälp och hälsovård för att stödja folket. Det kan göras genom ett direkt finansiellt stöd eller genom att ge hjälporganisationer i Syrien tillgång till regimens frysta finansiella tillgångar i världen.

De kunde dessutom anpassa program med mål att utbilda medborgare i syfte att ta ansvar på statlig nivå i syriernas framtida administration. Jag tror att många initiativ kunde tas av Väst. Men det kräver ett klart ställningstagande i det syriska folkets favör och för att avsätta den nuvarande regimen

 (Översättning till franska av A l’Encontre. Översättning till svenska av Benny Åsman. Intervjun gjordes den 29 nov.2012)

Media: DN1,DN2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Dödade Obama barnen i Newtown?

Knappt har barnliken i Newtown lagts i jorden så dyker naturligtvis de stora konspirationsteorierna upp. Det verkar vara livsluft för vissa. Den här gången låter historien som följer.

Barack Obama ligger bakom morden på barnen. I höstas talade han vagt om vapenkontroll under valkampanjen. Men han hade behov av en ursäkt för att slå på ordentligt. Morden i Newstown kom som på beställning för att kunna angripa vapenlobbyn NRA. Redan cirkulerar klipp på U-tube som flera hundra tusen redan tittat på.

Logiken är som en naturlag. Vem tjänar på brottet, lyder frågan. Barack Obama lyder det lika logiska svaret. V.S.B.

B-skådisen och stenreaktionären Charles Heston var NRA:s ordförande i många år.

Tekniken i de stora konspirationsteorierna är alltid densamma. Först tar man sin utgångspunkt i en reell händelse av dramatisk dimension, helst svår att begripa och ta till sig. Sedan hänvisas till ett uttalande av någon figur i makteliten, helst presidenten. Sedan skapas ett direkt orsakssamband mellan den reella händelsen och uttalandet via kopplingen ’vem tjänar på dådet’ utan att visa på några som helst konkreta samband. De förutsätts finnas där, men eftersom det är en konspiration kan de inte bevisas. V.S.B.

Man kan eventuellt fråga sig om det inte finns en konspiration bakom alla konspirationsteorier som dyker upp som brev på posten om än snabbare än i brevlådan. Varifrån kommer de, och hur tillverkas de? Finns det en/flera tankesmedjor som sprutar ut dem? Frågan, ’vem tjänar på det’, kanske ska ställas. Man då kanske jag blir anklagad för att sprida konspirationsteorier. Så jag drar tillbaka min dunkla tanke.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Läkare som gör sin plikt dödas.

Syriern Hassan Hassan ger här ett skakande vittnesmål om hur regimen ger sig på läkare bara för att de gör sitt arbete och hedrar sin läkared –vårda sjuka och sårade.                      I dag kan vi hoppas att Assads tid snart är över. Signalerna saknas inte. Vice-presidenten säger att regimen inta kan segra militärt. Propagandachefer hoppar av. Bakom kulisserna förbereder sig säkert regimens mest hängivna tjänare att fly till välfyllda bankkonton utomlands.

******

Från ett improviserat sjukhus i Deir Ezzor (Läkare utan gränser)

Av Hassan Hassan.

Tre veckor efter massakern i staden Deraya den 27 augusti 2012 gjorde medborgare en skakande upptäckt –trettiotre kroppar hade kastats ned i en brunn på en bondgård i stadens närhet.

Offren hade knuffats ned i brunnen med bakbundna händer. Därefter hade sprängladdningar slängts efter dem. Senare förde en lokalbo kropparna till det lokala sjukhuset. Historien om dessa offers lidande berättades mig av Anwar Herata, en läkare som nyligen lämnat Syrien. Doktor Herata som var ortopedspecialist på statens sjukhus i Deraya sedan upprorets början ger oss en av de få förstahandsbeskrivningar av de blodiga händelser som utspelats i staden. Hans berättelse är bekräftad.

Tydligen har omkring tusen personer dödats i den strategiskt belägna staden mindre än en mil från Damaskus. I oktober 2012 rapporterade lokala aktivister att kropparna av hundra avrättade personer hittats i sjukhuset.

Offer i Daraya i väntan på begravning. Regimen påstår att de är offer för ”utländska terrorister”. Varför gör den då inget för att ta hand om de döda och hjälpa de anhöriga med begravningarna?

Doktor Herata berättade nyligen att i början av massakern kom det militära fordon och trupp till staden. Säkerhetsstyrkorna började konrollera id-handlingar och personer som var från andra platser drev de iväg på motorvägen. Personal på sjukhuset drevs också iväg och sedan stängdes sjukhuset. Vissa tror att byggnaderna användes av arméns prickskyttar under massakern.

-Det var dagen efter som massakern ägde rum. Enbart i Solaiman al-Dairanimoskén dödades 122 personer bland de boende som sökt skydd där för att undkomma kanonelden, berättar doktor Herata.

I Deraya var detta inte de första morden. Under de första månaderna av upproret tog det statliga sjukhuset i Deraya emot sex till åtta allvarligt skottskadade patienter efter varje fredlig fredagsdemonstration och en eller två per dag under veckorna.

Doktor Herata berättade för mig att det var ”skottskador i huvudet eller bröstet. De flesta patienterna dog eller fördes bort av säkerhetsstyrkorna”.

Offren fördes till sjukhuset i civila bilar. Eftersom ambulanserna förbjöds transportera patienter från platser där folk protesterade. Om patienterna överlevde släpades de iväg av säkerhetsstyrkorna till den värsta sortens behandling, ibland redan innan deras hälsotillstånd förbättrats.

Improviserat ”sjukhus” i Deir Ezzor

Doktor Herata minns speciellt ett av offren, Mohammed Al Dabbas, en aktivist från Daraya som träffats av en kula i bröstet och en i axeln under en demonstration. Han släpades iväg från akutmottagningen ännu under anestesi. Enligt doktor Herata var Mohammed eftersökt av regimen sedan fem månader tillbaka på grund av hans aktivism. Vad var hans brott? Att ha placerat revolutionens flagga på kommunalhuset och deltagande i demonstrationer.

-Säkerhetsstyrkorna släpade ut honom från akutmottagningen svärandes åt läkarna som försökt att vårda honom. De förde honom till militärsjukhuset som i själva verket är en begravningsplats för skadade demonstranter, fortsätter doktor Hereta.

De dagliga ohyggligheter som doktor Herata bevittnat på sjukhuset stryker under inte bara regimens extrema våld, utan också anhängarnas brutalitet. Samtidigt visar det tydligt den outhärdliga situation som möter många som arbetar i landets statliga institutioner. Även om många av kollegorna förstår upproret och sympatiserar med protesterna, förklarar doktor Herata att de måste hålla inne sina känslor om de inte vill riskera att anmälas. För vissa läkare är anhängare till regimen. De frågar ut de kollegor som försöker ge skadade demonstranter vård. ”Vi svarar att vi bara gör vårt jobb”, lägger han till.

Staden Daraya ligger bara en mil utanför Damaskus centrum. En ny massaker är kanske på gång. Det sägs att armén samlar ett stort antal stridsvagnar utanför Daraya för att på nytt försöka ta kontroll över den upproriska staden.

Han berättar att en av hans vänner som arbetade på sjukhuset AL Moujtahid i Damaskus dödades därför att säkerhetsstyrkorna misstänkte att han gav sårförband till sjukhus på landsbygden. Sårförband med sjukhusets märke hade hittats under en räd mot ett improviserat sjukhus på landet och säkerhetsstyrkorna gjorde en undersökning av vem från regionen som arbetade på Al Moujtahid. ”Han avrättades utan en utredning trots att han inte hade någon kontakt med improviserade landsbygdssjukhus”, säger doktor Herata.

Vid ett annat tillfälle kom två medlemmar av säkerhetstjänsten till sjukhuset för att vårda en förkylning. En av soldaterna krävde att man gav mer medicin till hans kollega, vilket läkaren vägrade utan att först undersöka soldaten. Då varnade officeren honom för att inte ”sätta sig upp”. När läkaren ändå vägrade kallade officeren sin överordnade som skickade sex soldater till sjukhuset. Läkaren fördes bort tillsammans med en kollega som försökte hjälpa honom.

 

Ett sårat barn i Daraya vårdas av läkare som vågar göra sin plikt.

Doktor Herata förklarar att situationen föder rädsla som gör att medicinsk personal lämnar landet trots att de så väl behövs. De som stannar står under speciell bevakning av regimens styrkor. Haidar Ali Al Fandi, en läkare jag lärde känna under min studietid vid Damaskus universitet, dödades i september 2012 i provinsen Deir Ezzor av säkerhetsstyrkor som gjorde ett tillslag i hans hem. Han avrättades därför att han använde sitt hem som underjordisk klinik.

Yrkesverksamma i den syriska vården står under press oavsett hur de gör: om de stannar kvar står de under hot, om de lämnar landet blir de utfrysta. Landet hotas av en sanitär katastrof. Det är livsviktigt att läkare ges möjlighet till fortbildning och att avsluta sina studier. Syriska flyktingar i grannländer borde kunna vända sig till deras vårdinrättningar så länge den syriska krisen pågår. Det krävs insatser för att skapa band mellan läkare som flytt våldet och landsfränder i lägren vid gränserna.

En dag kanske doktor Herata på nytt kan ge syrier medicinsk hjälp. Under tiden är det bästa han kan göra att berätta om de fasor som han upplevt i Syrien.

(Översatt av A l’Encontre. Originalet publicerades 13 december 2012 på sajten Jadaliyya)
Översättning till svenska: Benny Åsman

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Så kan det gå – om man inte aktar sig för kylan

.

.

I morse skulle jag hämta in min fina amaryllis i värmen från sin mörka och svala bostad i vår gamla ladugård. Tanken var att den som vanligt skulle blomma ut med full prakt till jul, Amaryllis belladonna, som Linné en gång kallade den.

Men tragedin var uppenbar. Förra veckans nattfrost med minus 24 hade knäckt den stackarn. Så kan det helt enkelt gå om man inte aktar sig för kylan. Vi får se om det kan komma något nytt ur den praktfulla löken. Men då är det värmen i köket som gäller…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

”Krig är fred” – Oslos fredspris värre än Orwells 1984

I dag tar EU emot sitt fredspris. Passande nog har en del av statscheferna landat på Gardermoens militära flygfält. För redan om fyra dagar. Den 14 december,  ska EU försöka besluta om mer samordning för att få fart på sin vapenindustri. Allt enligt Lissabonsfördraget. Där står dessutom svart på vitt att EU gradvis ska öka sin gemensamma militära kapacitet.

”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”, skrev George Orwell 1948 i sin bok 1984. Han pekade tydligare än någon annan ut hur överklassens nyspråk ser ut.

I dag fick vi det belagt både i bild och på pränt när EU:s president, Herman Van Rompuy, en okänd dammtuss i politiken, tog emot det som alltså ska vara ”vårt fredspris”. Allt under nådiga applåder från kungahuset.

En odemokratisk institution applåderar en annan

I SVT mässar förre ÖB och numer ordföranden för EU:s militära kommitté, Håkan Syrén, att en rejäl upprustning verkligen är nödvändig. Fredspriset ser han som en inspiration för ett militärt starkare EU. Med sin bakgrund som duktig elev i US Naval War College och US Naval Postgraduate och som chef för Sveriges militära säkerhetschef är det en riktig fredsduva som Fredrika Reinfeldt matat in till denna tungviktiga post.

Det viktigaste under ceremonin i Norge skedde under lunchen. Där hade Jens Stoltenberg, Norges statsminister, bjudit in de tjugo statsministrar och EU-toppar som kommit till Oslo på lunch. Sällskapet pratade inte fred utan kris och en av Stoltenbergs ”fusklappar” för pratet under måltiden var att Europas länder inte skulle strama åt sina ekonomier för fort och för mycket. En lapp om konjunkturpolitik som han borde stoppa i Angela Merkels handväska.

Men i övrigt var denne ”röda” statsminister inte särskilt röd. Självklart var han oroad över att så många ungdomar i Europa är arbetslösa och likt EU:s ledare undrade han också över om inte bankerna borde ha mer regler…

.

Stoltenberg kan visa upp en norsk arbetsmarknad som ser bättre ut än EU-ländernas. Tja, det är trist att säga det, men den rödgröna regeringen lever naturligtvis med att dygnet runt, oavbrutet, pumpa upp oljemiljard efter oljemiljard från Nordsjön. Industrin i sig, krediterna  och avkastningen från oljefonderna finansierar naturligtvis det ”norska undret”.

 Ps. Hur många i Sverige vet egentligen att Håkan Syrén leder EU:s militära kommitté? Eller att Van Rompuy är deras president? Ds.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: AB1,GP1,GP2,GP3,

De dog i Fästning Europas vallgravar.

 De är allt fler som går under vid foten till Fästning Europa. Siffran är smått ofattbar. Från 1993 fram till juni 2012 dog 16 264 personer som försökte ta sig till Europa. Ett Europa som bygger allt högre murar kring sig för att i själva verket stoppa en extremt liten del av de 1,3 miljoner människor som varje år invandrar till Europa, illegalt eller legalt.

Det är organisationen United for Intercultural Action i Amsterdam som ställer samman varje års ”skörd” av döda i vallgravarna, de drunknade, de som kvävts till döds i containers, som dött av hunger och kyla, eller som begått självmord efter att ha utvisats. De är säkert många fler. Det är bara hittade kroppar som räknas. Hur många som försvinner i havet vet ingen.

På länken här under hittar du alla detaljer över de döda som Europas invandringspolitik skördar. I takt med att allt striktare lagar och förordningar införts har antalet dödsoffer stigit brant. Det är inte bara EU:s regler som ligger bakom. Länder som Marocko, Tunisien, Algeriet och Libyen har under EU:s påtryckningar också skärpt kontrollen över migrationen via deras territorier. Vilket leder migranterna och de som organiserar trafiken att ta allt större risker.

Sifforna talar sitt tydliga språk:

1992-1995 dog 400, 1996-1999 dog 1 750, 2000-2003 var de 3 230, 2004-2007 inte mindre än 5 700 och 2008-2011 dog 6 000.

I de rasistiska förklaringarna till den ökade illegala invandringen målas offren ut som äventyrare på jakt efter smulor från våra välfärdssystem. Men en mer seriös syn på migrationsströmmar i dag och historiskt visar att in- och utvandring handlar om krav på arbetsmarknaderna. I ekonomisk teori talar man om en situation av ”push” eller ”drag”. Alltså om det är trycket på arbetsmarknaden i utvandrarlandet eller suget efter arbetskraft i invandrarlandet som styr migrationen. Historiskt råder det ingen tvekan om att det är suget efter arbetskraft som driver utvandringen. Folk försöker helt enkelt inte att ta sig till länder där de vet att det inte finns några utkomstmöjligheter.

I Europa finns dessa möjligheter. Tiotals miljoner människor har invandrat till Europa och funnit en plats på arbetsmarknaden, oftast i arbeten som inga ”äkta” innevånare velat syssla med. Kasta ut dem alla och Europa stannar omedelbart. Det vet de som nu med alla medel söker sig till Europas gränser. Kommer de bara in finns det en stor chans att de efter ett tag hittar ett arbete, kanske uselt betalt men mycket bättre än misären i hemlandet.

Det vet också de företagare som profiterar på systemet och anställer arbetskraft svart, ofta personer som befinner sig illegalt i landet, de papperslösa. Det är de som behöver vår solidaritet.

 Lista över alla döda som identifierats.

Media: DN1,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Vi åt apelsiner från Jaffa och flinade”…

När en stor del av media vräker på med vad som ur historisk synpunkt är frusna stillbilder från dagens militära absurditet kan det vara svårt att fatta vad som sker i Israel/Palestina. En tänkt spelfilm från 1947-49 års krig, Nakba eller Fördrivningen, när palestinierna drevs bort från sina byar och olivlunder, fram till i dag, skulle i stället ge oss den nödvändiga berättelse som krävs för att förstå det som sker.

.

https://i0.wp.com/www.cjournal.info/wp-content/uploads/2012/05/AlNakbaExpulsion2.jpg?resize=584%2C471

Nakba eller Fördrivningen. Israel är från början till slut ett kolonialt projekt.

Israel, från början till slut ett kolonialt projekt från Väst rustad till tänderna med USA:s mest avancerade militära teknologi, regionens enda atomvapenmakt, försöker ”halshugga” Gazas politiska styre under förevändning av att raketer från det som är ett utomhusfängelse, hotar den egna civilbefolkningen. Ändå hade inte en enda människa dödats av detta militärt värdelösa, symboliska men i politiken kontraproduktiva ”fyrverkeri”, förrän Israel inledde sina bombningar med stridsflyg. I dag räknas förlusterna i människoliv till tre. Alltså inte mer än i en allvarlig bilolycka.

Bakgrunden är att Israels premiärminister, högerextremisten Benjamin Netanyahu  inte vann valet i USA. Hans kandidat, Mitt Romney, förlorade i upploppet och nu, i avsaknad av stöd för ett eget krig mot Iran, väljer han att spy ut död och förintelse över det harmlösa Gaza. Till en del är kriget en del av hans valkampanj inför valet i Israel i januari. Dessutom försöker han solka ner och försvåra  Mahmoud Abbas` försök att ge Palestina observatörstatus i FN.

I det förra Gazakriget, ”Fosforkriget” 2008, dog på samma asymmetriska villkor 1 400 palestinier, men bara ett fåtal israeler. Israel förstörde hänsynslöst bostadsområden och civil infrastruktur.

Timma efter timma, dag efter dag, fortsätter Israel samtidigt sitt försök att skapa en ren judisk stat. Magnus Rantorp, forskningschef vid Försvarshögskolan i Stockholm, träffar för en gångs skull mitt i prick när han i SvD säger:

”Konflikten handlar mycket om demografi: att skapa en mur, att avbefolka och köpa upp hus för att permanenta konflikten.”

I Sverige borde naturligtvis våra etablerade politiker fråga sig varför det är fel av Sverigedemokraterna att vurma för att endast genetiskt ”rena svenskar” utan Zlatans kroppsspråk ska ha plats i vårt land, samtidigt som de tiger om att Israels politiker vill skapa ”en judisk stat”. En harmlös förskönande omskrivning, en eufemism, av en ren och skär rasism.

.

När Sten Andersson blev utrikesminister, visste han inte,

som alla vi andra, att det fanns palestinier….

Jag minns när Sten Andersson blev utrikesminister 1985 och berättade att han innan dess aldrig hade hört talas om att det fanns ”palestinier” i Israel. Han hade liksom jag och de flesta andra svenskar fått i sin ungdomliga politiska modersmjölk att ”Israel” plöjde, bevattnade och sådde en öken utan människor. Vi åt Jaffaapelsiner och flinade. Det koloniala projektet Israel visste vi ingenting om…

I dag vet vi. För någon tid sedan var jag tvungen att besöka en sjukhusakut. Den behandlande läkaren kom hit till Sverige från Damaskus som liten parvel, men hans mor- och farföräldrar fördrevs från Palestina och kom till Syrien på grund av Nakba. Han och fem miljoner andra palestinier lever i fördrivning och det är så sanningen om Gaza ser ut.

.

Gaza är ett enda stort utomhusfängelse.

En annan sanning är att det palestinska motståndet till stora delar är dårskap. Det är naturligtvis på  många sätt förmätet att häva ur sig en sådan anklagelse samtidigt som Israels/USA:s stridsflygplan bombar Gaza. Men de nationalistiska och religiösa program som vi ser från de dominerande palestinska ledarskapen är både reaktionära och utsiktslösa. Möjligheten till en palestinsk stat är förlorad. Israels mål är att skapa två harmlösa och nerbrutna ”bantustater”, Gaza och ett minimalistiskt Västbanken, det senare kanske inlemmat i Jordanien.

Det politiska mål som i stället skulle lamslå sionismen är i stället en enstatslösning. Abbas har tagit på sig rollen att vara en gårdvar åt Israel och USA. Hamas har en nationell och religiös dagordning som är dömd att misslyckas.

Kravet på en egen palestinsk stat är utraderat från verklighetens karta. Raketerna från Gaza är inte bara verkningslösa militärt. De är också politiska rekyler.

Det som skulle blotta sionismen med sin rasism, expansionism och sitt militära övervåld är en enkel deklaration från de palestinska ledarskapen:

”Vi ville ha en egen stat. Det vill inte ni. Den ”stat” ni vill ha handlar bara om förnedring.

Ja, då ger vi upp detta. Vi får i stället leva tillsammans i en enstatslösning. Med demokratiska rättigheter för alla. Vi lägger ner våra vapen. Vi slutar med väpnad kamp och går över i politisk kamp. Vi accepterar en gemensam sekulär statsbildning där araber och judar lever tillsammans. Islam, judedom, kristendom, drusiska och beduinska minoriteter, måste leva sida vid sida. ”Thats`s the reality on the ground”.

En sådan vändning skulle omedelbart blotta och avväpna Netanyahus` valkampanj.  Finns det något som den israeliska extrema rasistiska högern skyr som pesten är det en gemensam statsbildning.

Svårt att säga eller uttala för alla de modiga palestinier som hukar och dör under israeliskt bombflyg.

Men ändå nödvändigt.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,AB1,AB2,AB3,GP1,

Bloggare: RödaMalmö,

Valet i USA –en färgad röst

En vecka har gått sedan Barack Obama säkrade en andra presidentperiod. Det demokratiska partiet tvivlade in i det sista, men firar nu en större seger än väntad. Republikanerna som uppträdde som erövrare innan valet hugger nu mot varandras strupar för att skylla ansvaret för nederlaget på allt och alla.

De värsta av de värsta, som miljardären Donald Trump, spydde galla över de ”47 procenten biståndstagare”, och proklamerade att det ”riktiga” Amerika förlorat. Stor dominans bland den vita majoriteten, som ännu utgör 71 procent av medborgarna, räckte inte till för att ”välja in en vit president i Vita Huset” som ”tepåsarna” så elegant uttryckte sin rasism.

Här hade jag tänkt visa lite siffror om valet som klart visar att i förra veckans val stod färgade mot vita, fattiga mot rika, religiöst bigotteri mot frihetligt sinne. De båda kandidaterna kan inte själva klassas i den tudelningen –men de stod som symboler för de skilda lägren. Vare sig Obama eller Romney är de fattigas och förtrycktas företrädare oavsett hur väljarna ser dem.

-Redan i den övergripande delningen mellan män och kvinnor var utslaget i valet tydligt. Obama vann bland kvinnorna i sin helhet med 55 procent mot 44 procent för Romney. Här har uppenbarligen abortfrågan och sjukvårdsreformen spelat roll. Ändå var Obamas resultat bland kvinnorna något lägre än 2008.

-Att Romney skulle vinna bland de vita väljarna var det ingen som tvivlade på. Han fick 59 procent av de vitas röster vilket var betydligt fler är McCains 2008 medan Obama hamnade på 39 procent.

-Den extrema skillnaden i valet hittar vi i fördelningen av svartas, latinamerikaners och asiaters röster. Liksom 2008 röstade de svarta i ett block för Obama. Resultatet 93 procent mot 6 procent var ett svidande nederlag för republikanerna. Bland latinamerikaner och asiater blev segermarginalen inte lika stor, men ändå imponerande. Obama fick 71 procent av ”latinos” röster och Romney inte mer än 27 procent. Tidigare har de latinamerikanska väljarna varit mycket mer jämnt fördelade mellan de två partierna. Det är republikanernas aggressiva politik mot papperslösa ”latinos” som ändrat bilden till demokraternas fördel.

Jag läste eller hörde en intervju med en mexikanare inför valet som sa allt. Tyvärr minns jag inte källan.

-Vi har samma värderingar som Romney vad gäller religionen, familjen och moraliska frågor. Men vi röstar på Obama eftersom republikanerna inte vill ha oss här, sa mannen. Glasklart, eller hur?

-Väljarna kan också klassas efter åldersgrupper. Liksom i valet 2008 har de unga röstat på Obama och de äldre på republikanernas kandidat. I gruppen 18-29 år fick Obama 60 procent, något mindre än 2008, och Romney 37 procent. Att summan här och i andra exempel inte blir 100 beror på närvaron av perifera kandidater. I gruppen 30-44 år ökade Obama med ett par procent från 2008 medan Romney som väntat vann bland gruppen plus 65 med ännu större marginal än McCain.

-Tills sist visar också valet att inkomsten spelar stor roll för vem man röstar på. Bland personer med bruttoinkomster under 50 000 dollar per år röstade 60 procent för Obama och 38 procent för Romney. Medan personer med över 50 000 dollar i inkomst röstade till 53 procent för Romney och 45 procent för Obama. De med mer än 100 000 dollar i årsinkomst stod ännu mer bestämt bakom Romney som ökade med tio procentenheter i gruppen.

Märkligt nog minskade Obamas stöd något bland de med inkomster under 30 000 dollar per år, visserligen från ett stort försprång över Romney –men ändå. Statistiken säger inte var den minskningen skedde. Men jag skulle gissa bland vita arbetare i de mest krisdrabbade områden med mycket hög arbetslöshet. Där kan republikanernas kampanj mot ”eliten i Washington” och ”staten som lägger sig i allt” kanske hitta fotfäste. Det är inte alltid som ”varat bestämmer medvetandet”.

Årets val visar mer än någonsin på ett delat USA. Ett vitt, bigott, relativt välmående äldre USA står mot minoriteternas, de färgades, och de yngres USA. Landet är också delat geografiskt i tre delar. Kusterna vid de två oceanerna är lika blåa som havet. I söder och mellanvästern dominerar republikanernas röda ton som aldrig förr. Den karta som cirkulerar på Facebook och som visar det nästan totala sambandet mellan de före detta slavstaterna och dagens stater med republikanerna vid makten säger mycket om tröghetslagarna i politiken.

Media: AB1,

Bloggare: Röda Malmö,

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Greklands nynazister stärks av media.

De grekiska ny-nazisterna hjälps fram av välvilliga politiker och media. I den här artikeln av två journalister på plats beskrivs bland annat hur media spelar med i en mytbildning kring Gyllene Gryning som de fattigas försvarare.

**************

Av Amélie Poinssot och Dimitris Psarras

Scenen utspelas framför en liten avantgardeteater i Aten. Det är en ovanlig folksamling; män i svart, grova armar och rakade skallar, tillsammans med några gamla damer med det ortodoxa korset runt halsen. De förstnämnda är medlemmar i det nynazistiska Chryssi Avgui (Gyllene Gryning), damerna är troende från ”Gamla-Kalendern” en fundamentalistisk gren i den grekisk-ortodoxa kyrkan med ursprung i en schism 1924. Till synes har de båda inget gemensamt. Gyllene Gryning är inte ett religiöst parti, det flörtade till och med med satanism i sin början. Men denna 11 oktober fördömer den brokiga skaran tillsammans en ”blasfemisk” teaterpjäs.

Pjäsen som skrivits av amerikanen Terrence McNally handlar om Kristus och apostlarna som homosexuella. Regissören är en grek-alban. För de som predikar intolerans är det mer än vad de kan stå ut med. Protesterna övergår i handgemäng och ordningsmakten visar sig oförmögen att skydda publiken och skådespelarna, skällsorden haglar.

« Skitbögar, ni ska bort, är det förstått? Det är slut för bögarna. Far åt helvete rövknullare…Skådisar är skithögar. Se på mig hora, din timme är snart slagen. Ja, ja, filma mig, men din timme ska slå… det albanska arslet ska knullas » De vackra orden är en parlamentarikers. Det handlar om Ilias Panayotaros, invald i parlamentet i juni tillsammans med sjutton andra medlemmar av Gyllene Gryning. Han skriker ut vidrigheter till chockade artister och journalister.

Dagen efter upprepas i stort samma scener. Föreställningen inställs ännu en gång… och ensemblen beslutar att helt lägga ner pjäsen, regissören har fått dödshot hemsänt till sig.

Kulturen var det enda område som Gyllene Gryning inte ännu lagt sig i efter inmarschen i parlamentet. I somras såg vi deras medlemmar framför allt angripa utlänningar. I september ledde parlamentariker två straffexpeditioner som slutade med förstörelse av marknadsstånd med illegal arbetskraft, enligt parlamentarikerna.

Gyllene Grynings parlamentariker ”hälsar” parlamentet

Rasistiska utfall och hatfulla ord i parlamentet håller ingen längre räkningen på, där Gyllene Gryning inte längre bryr sig om att bevara respektabiliteten. Fredagen den 19 oktober i år sa en av deras parlamentariker att invandrare ”är under-människor som invanderar vårt fosterland, med alla sjukdomar de bär på”. Det kan verka otroligt, men personen i fråga, som är ingen annan än partichefens maka, utsågs i början av månaden att representera det grekiska parlamentet i Europarådets kommitté mot diskriminering.

”Gyllene Grynings främsta styrka i dag är att partiet uttrycker hatet”, analyserar Yorgos Siakantaris, vetenskaplig direktör för Istame- socialistpartiet Pasoks tankesmedja och fortsätter.

”Partiet när sig av det faktum att en del av befolkningen är desperat, beredd till revolt mot lagarna, och vänder sig ifrån det politiska systemet i hat. Gyllene Gryning har den enorma fördelen att inte ha varit en del av systemet”.

I denna nya ordning, född av krisen och åtstramningskurerna utan motstycke som råder i Grekland sedan snart tre år, i ett ödelagt politiskt landskap som kontrasterar skarpt mot de 35 år av stabilitet som följde på diktaturens fall 1974 och ställd inför en trepartikoalition vid makten (Ny Demokrati, Demokratisk Vänster och PASOK) som håller fast vid åtstramningspolitiken, ”har den som slår först rätt” säger Siakantaris.

All likhet med originalet är ingen tillfällighet

Mycket riktigt, Gyllene Grynings våldsmetoder verkar snarare konsolidera partiets stöd än stöta bort dess nya väljare. Det är som om den auktoritära hållningen ger trygghet i en period av djup frånvaro av riktlinjer. I valen i maj och juni fick partiet nästan 7 procent, i dag får det 10-15 procent i opinionsundersökningar. Innan partiets plötsliga inhopp på den politiska arenan, hade det aldrig fått mer än 0,29 procent i ett val.

Men till skillnad från andra populistiska och högerextrema partier i Europa förklaras Gyllene Grynings succé inte enbart av dess anti-systemposition utan också av dess image som ett ”socialt” parti, ett parti som gror i den sociala servicens sammanfall och den tilltagande utslagningen –en fjärdedel av den aktiva befolkningen är nu utan arbete.

I själva verket har partiets image noggrant iscensatts och förmedlats av grekiska media. Journalisten Dimitris Psarras visar i sin bok ”Svartbok om Gyllene Gryning. Dokument om en nazistisk grupps historia och aktioner” hur partiets image byggts på myten att partiet ger äldre personer skydd och hjälp.

Storyn som ständigt återges av grekiska media och också vissa utländska media visar sig vara en bluff. Samma sak gäller partiets omtalade utdelning av mat till ”riktiga” grekiska medborgare, som media gottade sig åt under valkampanjen. Det har inget att göra med ett dagligt basarbete. Vissa episodiska matutdelningar har visserligen ägt rum. Men media var grundligt insatta på förhand och mer än välkomna för att visa upp partiets sociala roll. Med kamerorna långt borta existerar denna aktivitet inte.

Välregiserad utdelning av matpaket till ”riktiga” greker.

Dessa enstaka scener har räckt för Gyllene Gryning att i hela landet framstå som partiet som står de små i samhället nära, trots att den stora delen av partiets väljare aldrig närvarat vid sådana aktiviteter, eller ens någonsin mött en partimedlem. Hur går den bluffen hem?

« När det talas om Gyllene Gryning i ett teveprogram är tittarsiffrorna garanterade”, förklarar Dimitris Psarras, som beklagar sina kollegors brist på kritisk hållning. ”För vissa grekiska media är dessutom Gyllene Grynings extrema teorier inte så extrema”, tillägger journalisten.

Han förkastar medias agerande som efter valet tenderat att banalisera partiet. ”Partiets medlemmar filmas numera som kändisar, man skriver om deras privatliv, pratar om deras ’vackra kvinnor’, utan att tala om deras ideologi”. Alltså, en humanisering och normalisering av partiet, en välkänd process för specialister i extremhögerns historia. I somras ägnade tevekanalen Star en hel timme åt Ilias Panayotaros bröllop –parlamentarikern vars glåpord återgavs ovan.

Utöver den mediala appetiten, profiterar Gyllene Gryning på rättvisans tröghet. Det främlingsfientliga våldet förökar sig ostraffat. Hittills är det bara ett fall som gått till domstol. Det handlar om en medlem och två anhängare som anklagas för att i september 2011 ha knivhuggit en afghan.  Men rättegången är långt ifrån att nå ett domslut, den har redan skjutits upp sju gånger.

Det är exakt vad partiet söker, att utmana staten, etablera sin egen ordning och lag, -våldet. Vad kan vara enklare eftersom myndigheterna abdikerat? Ordningsmakten har i flera år tolererat och även sympatiserat med partiets aktioner (se artikeln i The Guardian om nazisternas infiltrering av polisen). Polisen och rättvisan ingår i den offentliga sektorn där sänkta löner och minskad personal är regel. Ingen på officiell nivå demeneterar tesen som påstår att invandrarna är ansvariga för grekernas arbetslöshet och den ökade brottsligheten.

Motståndet mot ny-nazisterna organiserar sig och växer.

En av parlamentarikerna, Panayotis Iliopoulos,  som deltog i angreppet mot de papperslösa försäljarna på torghandeln säger utan omsvep : ”Vi har inte gjort något olagligt eller våldsamt eftersom det är de som är illegala. Man måste inte nödvändigvis vara polis för att kunna utföra kontroller”.

Hur kan Gyllene Gryning åtnjuta en sådan straffrihet? Enligt Tina Stavrinaki, advokat och medlem i den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter, har myndigheterna låtit det pågå i så många år att ”det är svårt att ingripa nu, under en kris och där Gyllene Gryning börjat slå rot i samhället. Jag är personligen för att partiet förbjuds, samtidigt som jag vet att det kan spela dem i händerna genom att ikläda sig rollen av offer”. Frågan är kontroversiell i Grekland eftersom landet redan upplevt ett partiförbud i modern tid; förbudet mot kommunistpartiet fram till 1974. Därför anser många att ett förbud skulle bryta med demokratiska principer.

De lagliga ramarna är inte heller till hjälp. Lagen i Grekland är överseende med försvar av nazism, antisemitism och spridande av rashat. För vissa jurister utgör detta garantier för åsiktsfriheten. Under EU:s påtryckningar skulle det grekiska parlamentet i fjol anta nya lagar som gör detta olagligt, men debatten har kört fast i en parlamentarisk kommission. Den enda rättegång som hållits i Grekland i ett sådant fall gällde Costantionos Plévris verk ”Judarna, hela saningen”, vilken var en hyllning till Hitler. Mannen fälldes men friades efter resning 2009.

För att komma förbi alla dessa hinder behövs det en stark politisk gest, ett gemensamt fördömande av Gyllene Grynings agerande. Dagens politiska ledare är långt ifrån att nå upp till det, även om ett litet framsteg gjordes i veckan då en parlamentarisk majoritet upphävde immuniteten för en parlamentariker från Gyllene Gryning som deltog i angreppet på de invandrade gatuförsäljarna.

Landets invandrare utsätts dagligen för rasism och våld.

”Grekland är det enda europeiska landet med ett rasistiskt språkbruk på statlig nivå”, sa advokaten Yoanna Kurtovik härom veckan i en offentlig debatt om det nynazistiska hotet och hänvisade då bland annat till en omfattande repressiv operation som polisen riktade mot invandrare i somras. Det är svårt att se hur regeringen och oppositionen skulle kunna enas om att göra gemensam sak mot Gyllene Gryning. Regeringen underhåller tesen om de två extremerna medan de senare i grunden förblir en motpart i den åtstramningskur som tvingats på landet.

Under tiden kan Gyllene Gryning i lugn fortsätta sin frammarsch. För det första parlamentariska halvåret har närvaron i parlamentet gett partiet 3,2 miljoner euro i form av offentliga subventioner.

Publicerat av A l’Encontre 29 oktober 2012

Översättning till svenska: Benny Åsman

Media: AB,

Bloggare:

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,