Nu under eftermiddagen blev DN:s layout för sin hemsida på nätet minst sagt freudiansk.
Det är bara att hoppas att moderaterna agerar på samma sätt som Jimmy Åkesson gjort med Patrik Ehn…
.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sverigedemokraterna, Patrik Ehn, Tobias Billströnn, rasbiologi,
Trojkan stjäl pengar. Det är den nakna sanningen bakom helgens beslut att tvinga regeringen i Cypern att stoppa sina långa fingrar i vanliga medborgares pengar på sparkonton och roffa åt sig ett betydligt byte, 7 miljarder euro närmare bestämt.
Olli Rehn från Finland håller i EU-kommissionens finans- och penningpolitik.
Sedelautomaterna tömdes redan i ferdags.
Cyperns president Níkos Anastasiádis till vänster verkar inte speciellt nöjd, men vad hjälpte det?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Cypern, EU, Trojka, ECB
Solidaritetshälsning från Socialistiska Partiet i Stockholm:
Solidaritet med Syriens folk mot diktaturen!
Den fredliga syriska folkrörelsen för demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa som inleddes för två år sedan möttes omedelbart av Assad-diktaturen med ohyggligt våld och massmord. Att regimen bara kan hålla sig kvar vid makten genom blodig terror har länge stått klart för en värld. Ändå understöds blodsväldet av medbrottslingarna i Moskva, Teheran och på andra håll. Men även stora delar av västvärlden har valt att titta bort och låta terrorn fortsätta.
Vi, socialister i Sverige, upplever det pinade syriska folkets lidande som vår egen smärta, vi delar det syriska folkets hat mot diktaturen och dess vrede över omvärldens undfallenhet och passivitet.
Vi är med i kampen mot förtrycket tills regimens sista mördare besegrats och det syriska folket kan bygga upp ett nytt fritt, demokratiskt och jämlikt Syrien.
Socialistiska Partiet i Stockholm hälsar dagens solidaritets- och kulturafton för det syriska folkets kamp mot diktaturen och skänker tusen kronor till kvällens insamling till Syriens flyktingar.
Fredag 15 mars 2013
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syrien, Kulturafton, Stockholm,
Åsa Linderborg har svårt att glömma sin gamla kärlek för Jan Myrdal. Var skriftställaren månne hennes första stora brusande ungdomskärlek i politiken? Han kanske med Hjalmar Gullbergs ord var den ”som kom som en vind…och på ögonen kysstes du blind”.
I sin hyllning till honom 2007 i Aftonbladet ”Var tid har sin strid” skrev hon att ”Jag har vänner som vid sina skilsmässor utan större problem kunnat dela bohag och bokhyllor mellan sig fram till dess att myrdalianan ska splittras. Efter segdragna förhandlingar ligger mellan två lika stora bokhögar kronjuvelen ingen vill släppa: Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell från 1964”.
Linderborg kan heller inte släppa ”sin” Jan Myrdal. I går begabbade hon i AB den borgerlighet som inte vill kännas vid sin egen revolutionära historia, de bara poserar som demokrater, vilket ”blänker igenom i det årliga raseriet kring Jan Myrdals två priser: Leninpriset och Robespierrepriset”. Det är där högerskon klämmer – Robespierre förgrep sig på den privata äganderätten. I Sverige har ingen skrivit om det här bättre än Jan Myrdal, menar Linderborg och sammanfattar sedan en av de viktigaste erövringarna under den franska revolutionen:
”Robespierre verkade i en tid när det inte fanns demokrati nånstans i Europa. Franska revolutionen och inte minst Robespierres radikala fas innebar att arbetare och hantverkare – sansculotterna – fick ett reellt inflytande. I samarbete med jakobinerna blev de engagerade i de politiska beslutsprocesserna, bland annat genom direkta omröstningar i stadsdelarna. Det borde ses som ett demokratiskt framsteg, trots att Frankrike var en diktatur”
.
.
Sansculotterna, vare sig kvinnor eller män, bar överklassens knäbyxor
Från franska ”sans sculottes”, utan knäbyxor…
Så långt allt väl. Visst jag delar helt Linderborgs slutsats ”att vi lever med borgare som bara poserar som demokrater”. Problemet med Jan Myrdal är bara att hans vänstersko också klämmer förbaskat mycket!
Över två sekler har gått sedan Robespierres tid och Myrdals abnorma politiska amnesi 234 år senare när det gäller stalinismens historiska svek mot arbetande människors försök till egna och samhälleliga demokratiska beslutsprocesser har gjort honom till ett lätt offer för de borgerliga posörerna.
Det är detta som Linderborg missar. Tydligast kom detta till uttryck vid Myrdals åttioårsdag, 2007, när hon, trots många egna bitska bockar i kanten på hans skriftställning, med Erik Wijks ord hyllade åldringen som ”den evigt brådmogne ungkommunisten”. Hon avslutade sin hyllning till födelsedagsbarnet med:
”Alla intellektuella är beroende av styrkan hos den rörelse han företräder. Att Jan Myrdal är marginaliserad i dag beror inte på att han blivit gammal eller att hans åsikter är föråldrade – med reservation för synen på samkönade äktenskap och betydelsen av (den västerländska) kvinnans frigörelse – utan på att vänstern är organisatoriskt svag. Detta desto mer plågsamt med tanke på den tid vi lever i: 1793 års mänskliga rättigheter utsätts för systematiska och framgångsrika angrepp; en alltmer aggressiv borgerlighet går ner sig i nykoloniala unket rasistiska ståndpunkter och försvarar inte ens rättssäkerheten hos de egna medborgarna.
Många har kommit och gått på den vindpinade barrikad Jan Myrdal en gång äntrade, men han står orubblig kvar. Han är aktivisten som under sex decennier manat medborgarna att ta framtiden i sina egna händer och som själv vägrar att slå sig till ro, ”ty man ska aldrig ge upp”. Lika oförtröttligt som den åttioårige Myrdal gäller det för vänstern att mobilisera under fältropet – med den typiskt myrdalska interpunktionen – Det är rätt att göra uppror!”
I dag, sex år senare, framstår dessa ord som smått absurda. Vare sig den poserande borgerligheten eller stora delar av den svenska vänstern vill på allvar kännas vid de borgerliga revolutioner som i över två år ritat om den politiska kartan för hela arabvärlden.
.
.
På samma sätt som den franska revolutionens sansculotter har folkliga uppror i land efter land i regionen, med sina 300 miljoner invånare, rest paroller om frihet, demokrati och social rättvisa. På samma sätt som för den franska revolutionen 1789 och för Pariskommunen knappt ett sekel senare handlar ”den arabiska våren” inte om väderbyten eller ens årstidernas gång utan om ett klimatskifte. En komplex historisk process med segrar och bakslag.
Bägge skorna klämmer. Både högerskon och vänsterskon. Ja, så illa att de inte längre duger ens att gå i.
.
Jan Myrdal som politiker I maj 2011
Portalfigur för sveket mot den arabiska revolutionen
Borgerliga demokrater och stora delar av vänstern tycker uppenbart inte att araber har rätt att göra uppror. Inte heller Jan Myrdal och hans närmaste vänner i FIB/Kulturfront eller Kommunistiska Partiet. I Latinamerika eller Asien är det rätt. Men när det gäller arabvärlden har Västerlandets koloniala konstruktion, ”Orientalismen”, fortfarande kvar sitt grepp. ”Araber behöver en fast hand, en stark ledare, annars ropar de bara om Allah och skär strupen av varandra med sina krokiga knivar”, tycks vara det synsätt som härskar i deras undermedvetna värld. I dag är borgerlighetens och vänsterns svek när det gäller upprorsrörelsen i Syrien mot Assads diktatur det mest iögonfallande. Alltifrån likgiltighet, kålsuparteorier om att allt är samma skit till politisk aktivism för diktaturens massakrer.
Problemet med Myrdals bägge priser är att han själv inte förtjänar dem. Med sin politiska amnesi för stalinismen och sin ofta nattståndna nationalism hade det varit ett lättnad för svensk vänster om han hade haft ett mindre inflytande.
Då hade svensk vänster varit mer trovärdig och mindre marginaliserad i den politiska debatten.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Jan Myrdal, Åsa Linderborg, FIB/Kulturfront, stalinismen, Syrien,
,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomik, politik, Sjukvårdsdemonstrationer i Skåne,
Alla vet vi att Rysslands Vladimir Putin bokstavligen tycker om att spänna sina muskler och att visa upp dem inför världen. Inget ont i sig. Alla har vi våra böjelser.
Men med de välregisserade muskulösa foton som sprids vill han också stärka karisman runt sin egen person – och rysk nationalism. I dag kan vi läsa att han allvarligt oroas över att landets ungdom har förslöats och har dålig fysik. Som botemedel vill Putin återuppliva Röda arméns gamla fysiska aktivitetsprogram. Träning där man bland annat lär sig att springa långt, kasta granater och klättra i rep.
”Barn ska vara starka, de ska vara hälsosamma, älska sin sport och att ha möjlighet att utöva den. De ska veta hur de försvarar sig och hur de försvarar sitt moderland”, hävdar Rysslands president och rekryterar den i landet kände actionskådespelaren Steven Seagal till en kampanj för att få ungdomen på benen. I sig inget ovanligt. I USA har alla presidenter, även om de inte haft så mycket egna muskler att visa upp, alltid gjort propaganda för den egna arméns fysiska träningsprogram…
Men för mig sprider Putins utspel en lite skämd doft. Här handlar det inte om att propagera för en hälsosam långpromenad eller en skidtur, eller varför inte en stund på gymmet, utan mest om att sprida odören av den ryska nationalism, infekterad av rasism och homofobi, som redan luktar så illa. Denna finns också i den egna rörelsens ”Det Unga Gardet”. Gennadij Ziuganovs gamla Kommunistparti gör det inte heller lättare att andas när det rotar i stanken efter den storryske Josef Stalin.
Utan jämförelser i övrigt – jag lider inte av Jan Björklunds rysskräck – hajar jag därför till lite extra inför Putins utspel eftersom jag i går somnade in till SVT Plays reprisering av den franska dokumentären ”Hitlers uppgång och fall”. Där visades en hänförd Adolf Hitler som berättade om sin vision för tysk ungdom:
”I framtiden måste den tyske ynglingen vara smärt och smidig, snabb som vinthunden och hård som Kruppstål”.
.
.Spåren bakåt förskräcker. Vad Ryssland behöver – på samma sätt som Europa – det är inte mer av nattstånden nationalism utan en renässans för en revolutionär, socialistisk och demokratisk arbetarrörelse!
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Enade Ryssland, Det unga gardet, Adolf Hitler,
Tack vare WikiLeaks har vi nu belägg för det alla i och för sig visste. Carl Bildt är en skvallerbytta eller snarare en spion. Utrikesministerns fingeravtryck i syltburkarna har säkrats! Han har slickat alla skålar och sedan berättat om allt sött och gott för den amerikanska ambassaden i Stockholm…
Själv menar han att skvallret om de hemliga regeringsförhandlingarna bara handlade om ”banaliteter”. Våra stora tidningar väljer att kalla honom för ”informatör”. Aftonbladets Lena Mellin föredrar att beskriva slickeriet för USA som ”osnyggt och våghalsigt”…
Bevismaterial är säkrat. Men detta reser en rad nya frågor? Var Gösta Bohman och moderaternas partiledning informerad? Har Bildt fortsatt sitt spionage? Vad berättar han för USA om alla de de gårdar där han i dag ränner runt?
.
.
Anrika Villagatan 13. Här bodde Carls Bildts partiordförande och blivande svärfar,
Gösta Bohman, och hit kom Carl Bildt varje dag för en lång ”briefing”.
WikiLeaks dokument är från tiden med Fälldins och Ullstens regeringsbildningar. Själv hade jag under denna tid goda möjligheter att speja på Carl Bildts morgonvanor. Han var då moderaternas partisekreterare och samordnare i olika regeringsförhandlingar. Högerns portalfigur och partiordförande var Gösta Bohman. Denne residerade i en av lyxlägenheterna på fina Villagatan 13.
Fastigheten Villagatan 13 har en anrik historia. Där härskande en gång tändstickskungen Ivar Kreuger. Andra omtalade hyresgäster har varit Sigvard Bernadotte, Jan Stenbeck, Ingmar Bergman, Jarl Kulle med flera. Även Sovjets ambassad var under lång tid inkvarterad i det stora huset och då med kvinnokämpen Alexandra Kollontay som mest kända hyresgäst.
Av en slump bodde jag mittemot några år under 1970-talet, i en lägenhet anvisad av Bostadsförmedlingen. Det var en kuskbostad, utan dusch och varmvatten samt med toaletten över en gård och ner i källaren till den gamla huvudbyggnaden.
Varje morgon kom då den unge Bildt, nyss skild från sin första fru Kerstin Zetterberg, med morgonposten till sin partiordförande och blivande svärfar, Gösta Bohman. Bildt stannade ofta ett bra tag, pratstunderna med Bohman tog lång tid. Kanske flirtade han också samtidigt med sin blivande fru, Mia Bohman. Vad vet jag, det är ointressant, men mycket talar för att Bohman var väl informerad om att svärsonen in spe också var USA:s skvallerbytta när det gällde olika skarpa regeringsförhandlingar. Gösta Bohman gick bort 1997 och kan inte själv berätta. Kanske vi någon gång får svar från andra källor…
.
.
1952 protesterade upprörda Östermalmsbor
utanför Sovjets ambassad på Villagatan 13.
Det handlade om ”Catalinaaffären” i spåren av
det svenska spionplan som Sovjet skjutit ner över Östersjön…
En annan självklar fråga gäller naturligtvis Bildts jakt på främmande ubåtar. Hur mycket av denna var regisserad i samband med USA:s underrättelsetjänst? Tids nog lär vi få svaren.
Kunde svenska staten sätta Jan Guillo och Peter Bratt i fängelse för spionage, bara för att de avslöjade IB, borde naturligtvis Bildt omedelbart buras in. Att han själv pladdrar om ”banaliteter” och fungerar som en teflonpanna för all kritik är inga avgörande skäl för ett frikännande. Visst vore det spännande att få se ett beslag av Bildts datorer med alla minnen och IP-adresser på samma sätt som en gång för Bratt och Guillou som fick se alla sina manuskript och brev genomsökta…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Carl Bildt, Catalinaaffären, Villagatan 13, Kollontay, USA-spionage,
Viva Il Papa ropar Expressens egen prelat Marcus Birro från Petersplatsen i Rom. ”Buena sera” blev svaret. I den gemensamma bön som följde på torget lyftes Birro sedan upp av en ”värdig och mycket andlig känsla”. ”För alla som tjurar över hur illa den katolska kyrkan går i takt med sin samtid var det en bister kväll”, menar Birro i sin tacksägelse. Detta kommer att ”stärka den solidariska, progressiva och varmhjärtade katolska kyrkan” i Latinamerika…
Röken från Sixtinska kapellet har lagt sig och världens papister vaknar i dag med en ny ledare. Utsänd av Gud men ändå så folklig att han gillar fotboll och tango. I media sprids ett rykte om att det ska ha hänt att han lagat sin egen mat. För Aftonbladet berättar dessutom litteraturvetaren Göran Hägg att den nye påven har setts åka tunnelbana även som kardinal och biskop i Buenos Aires..
.
Sveriges största morgontidning, DN, säger sitt..
Han framställs som ”en av oss”. Lite som Jesus själv, Guds egen son. Kardinalen Jorge Bergoglio, nu Frans I, växte upp med en italiensk immigrant och järnvägsarbetare som pappa. På samma sätt som Jesus hade en snickare, en helt vanlig arbetare som far.
Men granskar vi Bergoglios förflutna får vi en annan bild. Jämförelsen med Guds son rimmar illa. Riktigt illa. I den mån evangeliernas historiska berättelser har en bäring så var Jesus en upprorsman mot romarrikets ståthållare och militära legioner. Bergoglio och den katolska klerikala hierarkin i Argentina välsignade och samarbetade för sin del med landets militärdiktatur i det ”Smutsiga krig” där över tiotusen människor dödades och torterades. Horacio Verbitsky, en av Argentinas mest framträdande journalister, berättar i sin bok, ”Silencio” (Tystnaden) om hur den argentinska marinen med hjälp av just Kardinal Jorge Bergoglio, för en inter-amerikansk människorättskommission gömde undan diktaturens politiska fångar i sin egen semesterbostad på ön, El Silencio, ute i Río de la Plata. Den förre reaktionäre påven Benediktus XVI fick förlåtelse för sin aktivitet i Hitlerjugend eftersom han då var så ung. Men skulle Jesus förlåtit Bergoglio?
.
.Bergoglio och diktatorn Videla i fryntligt samspråk
Birro gycklar i sin text med det sekulariserade Sverige – där det hos många av oss väcker anstöt när vi får höra att Frans I har gjort karriär i den katolska klerikala eliten genom att intensivt bekämpa kvinnors rätt till abort. Han är också en skarp motståndare till att människor av samma kön ska kunna vigas. ”Det är att förstöra Guds plan för oss människor”. Lite nonchalant viftar Birro undan detta med att ”Han är bibeltrogen med andra ord och något annat var inte att vänta eller förvänta”…
En katolsk nattvard, eller kommunion, är av central betydelse för varje katolik. Genom att ta emot oblaten och vinet visar man sin vilja att vara en del av Kristi kropp, vilken är den katolska kyrkan ledd av den Helige ande, förkroppsligad genom påven i enhet med sina biskopar. Har man begått en svår synd, som Argentinas förre diktator General Jorge Rafael Videla, vilket innebär att man är i en brytning med kyrkan, då måste man bikta sig och erkänna försyndelsen. Allt annat är ett helgerån.
Inför domstolen och i fängelset har Videla vägrat att erkänna sitt ansvar för den argentinska militärens dödande. Han har vare sig bett alla anhöriga eller Gud om förlåtelse utan har i stället stolt tagit sitt ansvar för åren av diktatur. I sina egna ögon begick Videla säker därför inget ”helgerån” när han tog emot Guds välsignelse genom kommunionen eller nattvarden. Inte heller Bergoglio som var den präst som genom ”specierna” (brödet) gjorde diktatorn till en del av Kristi kropp. Bergoglio var vid det tillfället väl medveten om Videlas inställning och genom att ge honom nattvarden gav han honom, bibeltrogen som han var, inte sin förlåtelse men väl sitt fulla stöd. Den Jesus som det berättas om i Bibeln skulle däremot aldrig ha accepterat detta. Han gjorde uppror mot en romersk överhöghet. Men sparkade också omkull månglarnas och krämarnas bord i Templet. Dessutom stormade han mot de skriftlärde, Fariséernas parti…
.
.Här låter Bergoglio Videla bli en del av Jesu kropp…
Birro tycker att vi sekulära tjurar över att Bergoglio är skriftlärd. Detta och hans förflutna är småttigheter. Vi ska nöja oss med att påven tycks vara en mer kul typ än den triste föregångaren. En som gillar fotboll och tango. Dessutom har han, positivt nog gett sina församlingsmedlemmar tillstånd att använda kondomer. Men dessvärre ”bara vid risk för infektioner”. Inte vid risk för oönskade barn…
.
En kul gubbe. Räcker det för oss?
Men vi tänker fortsätta att tjuras. Den nye påven har tagit sitt namn, Frans I, efter det katolska helgonet, den asketiske fågelskådaren Fransiskus. Men varför ska vi imponeras av det yttre? Militärdiktaturen i Argentina gynnade de rika och besuttna, de välmående i sitt land. Vi vet också att det papistiska Italien har denne Fransiskus som sitt nationalhelgon. Men samma papister har också gång på gång röstat fram Capo dei Capo, bossarnas boss, vällustingen Berlusconi som sin president…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vatikanen, Fransiskus I, FransI, Ny påve, Videla,
En intern devalvering, alltså sänkta löner och nedskärningar i de sociala utgifterna, beskrivs i dag som ett sätt att minska obalansen i Europa och som en väg ut ur krisen. Indirekt är det lönerna som anklagats för att ha orsakat krisen, men i min bok ”Löner och konkurrenskraft, för en verklig debatt” hävdar jag en motsatt analys.
-Ett asocialt Europa??? Nej tack!! säger fackligt organiserade i en demonstration i Bryssel. Foto; Benny Åsman
-Allt tillhör oss. Inget tillhör dom!. Unga kvinnor från facket FGTB nöjer sig inte med smulor. Foto: Benny Åsman
Ändå är inte chockterapin nödvändigtvis hållbar ens ur kapitalisternas synpunkt och det leder oss till tredje delen av analysen: de ökade vinsterna sker på bekostnad av tillväxten i ekonomin. Och kapitalismen har behov av tillväxt för att garantera själva möjligheten att skapa vinster. Det är det mest oroande i grunden i den aktuella konjunkturen. Den europeiska kapitalismen framstår som den bräckligaste, den kan bara lita till de utländska marknaderna eller klappjakten efter konkurrenskraft vilket i sin tur förstärker recessionen vilket då också innebär att minskningen i antalet jobb fortsätter.
Det går inte att plåstra om kapitalismen och hoppas på ett nytt samhälle som resultat.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bryssel, Kris, Social välfärd, FGTB, EU
I media: DN1,
Hur ser deras framtid ut?
I dagens Independent berättas om en skrämmande rapport.
”Om två år kommer en majoritet av Storbritanniens familjer med barn och ungdomar under 18 år att leva under existensminimum. För ett civilerat samhälle är detta en skam.”
Det är TUC, Storbritanniens LO, som rasar över de siffror som publiceras i en ny studie (A Bleak Future For Families ) av hur framtiden ser ut för Storbritanniens löntagare. Frysta eller sänkta löner, minskade bidrag samt höjning av skatter och avdrag innebär tillsammans att mer än häften av nästa generation kommer att växa upp i nyfattigdom. 2015 kommer 7.1 miljoner av landets 13 miljoner unga att leva i nyfattigdom eller ”under the breadline” som det heter på engelska
Storbritanninen är på väg att rusa in i sin tredje recession på fyra år, i januari sjönk industriproduktionen med 1,5 procent. Men högerregeringen Cameron, med Clegg och hans liberaler som bekväma armstöd, fortsätter med sin medvetna och sedan länge planerade nedskärning av välfärden. Främst är det barnfamiljer som drabbas. Deras boende blir sämre, maten än mer, klassrummen förtätas med fler elever, bibliotek läggs ner, viktiga sociala tjänster försvinner. Regeringen försöker få i gång sin omskrutna ”tillväxt” genom att missköta de lika skira som sköra små plantor som är framtiden…
TUC:s ordförande menar att det är hundra år sedan landets familjer upplevde en liknande åtstramning av levnadsstandarden. ”Landets regering gör livet miserabelt för miljoner familjer med små eller medelstora inkomster”.
Dave Prentis, ledare för Unison en facklig samorganisation för de offentliganställda med 1.3 miljoner medlemmar, menar att ”Åtstramningen är OK om du är rik. Den fungerar bra för landets 13 000 millionärer (i brittiska pund) eftersom de blir rikare. Deras skattesänkningar tas ur de fattigas fickor”.
.
Oliver Twist känner vi alla. Nyfattigdomen har andra ansikten.
Barnen svälter inte ihjäl, men de drabbas på många andra sätt.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, TUC, Unison, A bleak future for families,
