Kategoriarkiv: Politik

Morsis första och kanske sista år som president.

Publicerat av
Svara

Den politiska situationen i Egypten närmar sig en ny och oklar kulmen, än en gång. Revolutionen har som alla revolutioner varit en berg- och dalbana. På söndag den 30 juni kan en avgörande vändning ske. Enorma demonstrationer väntas över hela landet i protest mot president Morsis och det Muslimska brödraskapets politik eller rättare sagt –avsaknad av politik, åtminstone vad gäller landets enorma sociala och ekonomiska problem.

Glansen kring Mohamed Morsi har bleknat snabbt.

Då är det exakt ett år sedan Mohamed Morsi svor presidenteden efter en knapp seger över Ahmed Shafik, en trogen anhängare av Mubarak. Tiotusentals om inte hundratusentals kommer att samlas på landets gator och torg för att kräva Morsis avgång och omedelbart nyval. På grund av det spända läget, med motdemonstrationer från lojala till Morsi kan risken för våldsamma konfrontationer få människor att undvika gatudemonstrationer. Men det kan också bli miljoner som visar sitt missnöje.

För inför den 30 juni har tusentals aktivister varit engagerade i en kampanj som kallats Rebell (Tamarrod). Den startade i maj och hade till syfte att samla in minst 15 miljoner namnunderskrifter för at kräva Morsis avgång. Morsi valdes till president med 13 miljoner röster. Kampanjen Rebell har lyckats över förväntan och ståtar nu med 17 miljoner namnunderskrifter. Det är en stark signal till Muslimska brödraskapet och militären att ett år har gått och att inget av värde har gjorts från brödraskapets sida för att möta de förhoppningar som föddes i revolten mot diktaturen.

Tusentals aktivister har samlat in 17 miljoner namn.

I revolutionära tider kommer händelserna i snabb takt samtidigt med en känsla av att tiden är lång. Morsis första år vid makten känns som en evighet. Ändå är det förbluffande att det tagit mindre än ett år för det Muslimska brödraskapet att stå i det närmast naket inför folket som ställde stora förhoppningar till dem.

Organisationen finns redan sedan 80 år och i 40 år förföljdes dess medlemmar, fängslades och torterades av den ”sekulära” regimen under Nasser, Sadat och Mubarak. När ”bröderna” vann de första allmänna valen började många ”experter” i väst att tala om en ”islamistisk vinter”. Det var mest ytliga schabloner vilket bevisas av att i dag får Morsi inte ens 30% i gallupundersökningar och 70 % är missnöjda med vad Morsi uträttat det första året. Bakom ”brödernas” skäggväxt döljer sig nyliberala kapitalister som dominerar Morsis politik. Inget har gjorts för att minska kapitalets makt och samförståndet med IMF om ”strukturella reformer” har inte rubbats av Morsi. Däremot har han lagstiftat om inskränkningar i de nya fria fackföreningarnas rättigheter och de allmänna demokratiska fri- och rättigheterna.

Under Morsis första år har det varit mycket prat om ”himmelska problem” och moralfrågor. Men det var inte för att lösa livsfrågor som miljoner människor reste sig mot Mubaraks diktatur. Morsis bröder har inte lyckats möta ett enda krav på jordiska förbättringar, som arbeten för de unga, mindre misär i de fattiga kvarteren och hopp om en bättre framtid. Därför har Morsi redan förbrukat sitt och brödraskapets förtroende och står nu inför en formidabel utmaning från en folklig mobilisering som kan bli en vändpunkt i den egyptiska försommaren.

Numera måste Morsis residens skyddas av armén.

-Den politiska polariseringen och motsättningarna har nått en nivå som hotar vårt nyfödda demokratiska experiment och hotar att kasta hela nationen in i paralysi och kaos. Egyptens fiender har gjort allt för att sabotera demokratin, sa Morsi i sitt teve-tal häromdagen. 

Sjutton miljoner egypter har en viss idé om vilken som saboterat vad.

Här under följer en artikel av en fransk socialist med god kännedom om utvecklingen i Egypten:

Egypten förbereder efter Morsi

Av Jacques Chastaing

Den 24 och 25 juni fortsatte sammandrabbningarna i Egypten mellan anti- och pro-Morsi i Fayoum, Mahalla,  Kafr el Sheikh,  Luxor, Alexandria,  Fouah, och i Kairo …

I Fouah klagade Muslimska brödraskapet över att flera butiker som tillhör det Muslimska brödraskapet har plundrats eller bränts ner av anhängare till Al-Tayar Al-Sh’aby, koalition av socialistiska rörelser. Dessutom har de belägrat och blockerat flera av ”brödernas” medlemmar i en moské. Det muslimska brödraskapet kallade det kränkningar av privat egendom från socialisternas sida som de kallar tjuvar och ligister .

Det är långt till den egyptiska vintern.

I Kairo fortsätter ockupationen av torgen framför ministerierna för kultur och försvar. Det sägs, enligt pressen, att mödrar till unga som dödats av polisen dansade på biltak och skanderade – ”Avgå Morsi.” Gatuförsäljare säljer nu, utöver traditionella flaggor, även vykort med texten – ”Avgå Morsi.” I Alexandria angreps en anti-Morsidemonstration av pistolskyttar. Pressen är full av åsikter om ”vad man ska göra efter Morsi”?


Byrån IDC [som analyserar den ekonomiska utvecklingen] har publicerat ny statistik över antalet demonstrationer och protester:  hela 9 247 på ett år, en ökning med 700% jämfört med sista året under Mubarak, men även en ökning med 100% för de senaste 6 månaderna under Morsi jämfört med hans sex första månader vid makten. Inte mindre än 67% av protesterna hade sin grund i socioekonomiska frågor.


I dag den 25 juni är det kilometerlånga köer vid bensinstationerna på grund av ransonering och bensinbrist. En lastbil som transporterade gasol anfölls i Sinai. Bankerna ber folk att inte ta ut sina pengar och säger att de är öppna 30 juni, datum för den nationella protestdagen. Praktiska råd ges i pressen mot en ökning av brottsligheten efter den 30 juni: var man kan parkera bilen, är det verkligen nödvändigt att tömma tanken på bränsle, osv.?


Efter att arméns starke man Abdel-Fattah el-Sissi meddelade att armén kan ingripa de kommande dagarna, har det muslimska brödraskapet, salafister, liberalerna och ”demokrater” försäkrat honom sitt stöd. Majoriteten av pressen skrev att armén signalerade via general Sissis uttalande att den tar sin hand från det Muslimska brödraskapet och mycket väl själv kan ta makten.

Demonstranter lyssnar till Morsis tal i teve den 26 juni

Av det drar vissa slutsatsen att ett antal händelser hänger ihop: domarna beslutade igår att hålla en sit-in på domarklubban fram till den 30 juni; presidentvalskommittén har just meddelat att den kommer att granska klagomål från arméns presidentvalskandidat Ahmed Shafik [premiärminister från 31 Januari-3 mars, 2011, minister för civilflyget från 2002 till den 31 januari 2011 då han omstrukturerade Egyptair och byggde stora flygplatser med medföljande privata ”kommissioner”] om att framgången för Muslimska brödraskapet var resultat av valfusk och därmed avlegitimera Morsi ytterligare; i går sköt polisen i Zagaziq [i Nedre Egypten  i Nildeltat, huvudstad i guvernörskapet Sharquia] på Muslimska brödraskapet för första gången sedan Mubaraks fall , och anklagade dem för att ha skjutit först på en högre officer; ett tydligt distanstagande från islamister utanför  Muslimska brödraskapet mot de senare, i något som liknar en flykt bort från ”bröderna”;  och Al Nour (Ljusets parti) som är  det största salafistpartiet  leder brytningen av de solidariska banden med brödraskapet.

Bakom ”brödernas” skägg gömmer sig nyliberala kapitalägare.

.

Abdel Moneim Al-Futuh – en läkare som sparkades 2009 från styrelsen för det Muslimska brödraskapet och som tog ställning för det ”unga muslimska brödraskapet” som aktivt deltog i revolutionen av 2011 – och Al Azhars (Moské och islamskt universitet i Kairo) sheiker som i går fördömde massakern av shiiter för två dagar sedan och tillskrev den Morsis regering, uppmanade var och en på sitt håll till mobilisering den 30 juni.


Hur som helst förutser många en allians mellan armén, polisen och rättsväsendet för att ta makten, med stöd av islamistiser utanför Muslimska brödraskapet, tidigare anhängare av Mubarak som också kallar till mobilisering 30 juni samt oppositionen NSF (National Salvation Front).
Morsi väntas göra ett framträdande i tv onsdag 26 juni. Vissa tror att han kommer att föreslå en folkomröstning- kring frågan: ”Ska jag gå eller ska jag stanna?”

Översättning till svenska: Benny Åsman

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Egdar Snowden och Dagens Nyheters förvillelser.

Publicerat av
Svara

Ett kännetecken på dålig opinionsbildning är att man gärna och hur som helst, huller om buller, blandar äpplen med päron.

I korgen stuvas om mellan personer, dagsaktuella händelser och historia, eller så väger man samman människors privatliv och den sakfråga som diskuteras.

Allt för att dölja det man egentligen vill sälja, sin egen dagordning.

Skolexempel på detta hittar vi i Dagens Nyheter när det gäller Edward Snowdens avslöjanden om amerikanska säkerhetstjänsters globala massbevakning av mejl och telefonsamtal. Tre inlägg från ledarredaktionen kan med fördel användas av de högskolor som i dag undervisar i journalistik. Först kom huvudledaren ”Obama dem hemlige”, sedan uppföljningen ”Snowden på villovägar” och till sist dagens signerade ledare ”Ytterligare en caudillo”.

Rubriken på den första ledaren är väl funnen. Själva övervakningen ifrågasätts inte, bara det faktum att den hemlighållits. Storebror får gärna se oss, bara vi får reda på det! Först konstaterar DN att:

”Över huvud taget har Obama letat läckor mer aggressivt än alla andra presidenter. Sex personer har ställts inför rätta, mot totalt tre före hans tid. En före detta CIA-anställd åtalades för att ha avslöjat namnet på en man som deltagit i tortyr; ingen torterare har rönt samma öde.”

 Fortsätter sedan med att stödja detta:

”Att publicera hemliga dokument är olagligt även i Sverige. Bradley Manning, åtalad för att utan urskillning ha läckt hundratusentals sådana till Wikileaks, skulle hamna inför skranket i vilket land som helst. Fallet PRISM är delvis annorlunda. Edward Snowden, som redan erkänt att han står bakom avslöjandet, har gett erfarna tidningar uppgifter om ett övervakningssystem som aldrig borde ha undanhållits det amerikanska folket. Exakt hur NSA arbetar ska inte basuneras ut. Hemlighetsmakeriet runt PRISM är dock förfärande.”

Att Bradley Manning inte hamnat i skranket inför en domstol – utan i krigsrätt efter att ha utsatts för tortyr – bekymrar inte DN. Tidningen bortser också helt från innehållet i alla de dokument som WikiLeaks kunde publicera. Varför? Naturligtvis därför att mängder med regimer och politiker här blottades med alla sina vidrigheter, utan en enda skylande tråd på sina kroppar. Vem minns inte videon med den amerikanska stridshelikopter som i Irak 2007 lika glatt som hänsynslöst dödade en journalist och två kamerabärare från nyhetsbyrån Reuters?

I exempelvis ett land som Tunisien hade människor bara tio dagar före Mohamed Bouazizi`s självbränning och den revolution som då inleddes genom WikiLeaks försorg kunnat se och förfäras över hur presidentens dotter och hennes man lät flyga in sin egen privata glass från franska Saint-Tropez samtidigt som vanliga människor blev mer och mer utsatta för fattigdom och diktaturens förnedring…

I nästa ledare brännmärker man Snowden. Inte på grund av hans egna meriter utanför helt enkelt för att han försöker undkomma vad som kan vara ett dödsstraff i sitt eget land:

 ”När det nu rapporteras att Snowden tagit sig till Moskva, förbereder sig för vidare resa till Kuba och Venezuela, och dessutom har sökt asyl i Ecuador ger det onekligen en känsla av déjà vu. Alla dessa länder – med minst sagt grava demokratiska brister – har omfamnat, och omfamnats av, Assange.

Det är synd eftersom jämförelsen mellan de två hela tiden har varit missvisande. Assange verkar drivas av en stark misstro mot all form av statsmakt och en avsky mot statens rätt att över huvud taget ha några hemligheter. Wikileaks avslöjanden har också, som en konsekvens, till stor del karaktäriserats av mer eller mindre ogenomtänkta massdumpningar av hemlighetsstämplat material. Ibland med risk för enskilda och oskyldiga individers väl och ve.

 Snowden, å andra sidan, påminner mer om en traditionell whistleblower. Han observerade en specifik oegentlighet – NSA:s övervakningsprogram – och valde att berätta om det för välrespekterade medier, Washington Post och Guardian, som hade möjligheten att värdera informationen innan de publicerade den.”

Ledaren har sedan avslutningsvis ändå en viss förståelse för att Snowden försöker undkomma USA:s långa arm eftersom förtroendet för den amerikanska rättstaten är ”allvarligt skadat”. Vad denne ska göra i stället för att söka sig till Ecuador förblir naturligtvis osagt…

Inte heller i dag har DN något förslag på en annan flyktväg helt fri från faror utan man följer upp sin strutspolitik med en ledare signerad av nyliberalen Martin Liby Alonso där denne i stället bjuder DN:s läsare på en groteskt deformerad bild av Ecuadors radikale men borgerlige president, nationalisten Rafael Correa. Varför denna svartmålning? Även om den vore sann skulle den inte ha ett dyft att göra med det som saken handlar om, nämligen att Snowden på samma sätt som Assange självklart väljer den enda flyktväg som finns. Om det hade varit politiskt möjligt hade drönarnas kung, Barak Obama, säkert skickat en drönare både till transithallen på Moskvas flygplats och en till Ecuadors ambassad i London…

I dag skriver Aftonbladets Daniel Swedin en bra ledare om agenten Hans-Erik Sjöholm, ”En konspiratör i Säpos tjänst”. Nog borde DN hunnit med något liknande i stället för att skriva ihop lite skit om Ecuadors Correa?

Om vi till sist låter fantasin skena i väg ett litet stycke och ser framför oss att det är DN:s chefredaktör Peter Wolodarski som har valt att publicera avslöjande material om svenskt inrikes spionage. På samma sätt som Peter Bratt och Jan Guillou gjorde på sin tid i Fib/Kulturfront. Vi tänker oss också att regimen Reinfeldt brutaliserats rejält och att en mycket aggressiv Beatrice Ask vill gripa Wolodarski och att många moderata riksdagsledamöter samtidigt ropar på dödsstraff.

Om då samme Correa kunde tänka sig att ge Wolodarski asyl, vore det då inte rimligt och försvarsbart om denne hals över huvud tog första bästa plan till Quito? Trots att både Assange och Snowden försökt sig på samma sak och trots att Correa kanske inte hanterar pressfriheten på rätt sätt?

Ett dödsstraff är ändå ett dödsstraff. Vem vill frivilligt ta emot några dödliga injektionssprutor i armen? Inte heller en livstidsdom är något att se fram emot.

I vart fall skulle inte jag klandra Wolodarski för hans flykt och se det som en ”villoväg”…

Verkliga hjältar, för det fria ordet, som Manning, Assange och Snowden, ska hyllas och inte begabbas!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bloggare: RödaMalmö,Annarkia,

François Hollande, handelsresande i vapen.

Publicerat av
Svara

Socialisten François Hollande avslutade i helgen ett besök i Qatar. Där axlade han glatt rollen som springpojke för den franska imperialismen och landets omfattande vapenindustri.

-Jag har lagt fram nya förslag vad gäller luft-, mark-, och det maritima försvaret. Jag är övertygad om att vi ska göra framsteg på alla områdena, sa den franske presidenten till den samlade pressen i Doha.

-Jag har allt ni vill. Stridsflyg, kanonbåtar, artilleri. Era önskningar är min lag.

Mera konkret handlar det om att sälja det franska stridsflygplanet Rafale till emiren Hamad Ben Khalifa Al-Thanis groteskt överdimensionerade försvarsmakt. Sitter man på en av världens största källor av naturgas finns det pengar att spendera. Gaspengarna lockar så det är förståeligt att Hollande reste tillsammans med 40 chefer för större franska bolag. Liksom sina ”socialistiska” kollegor i Europa värnar Hollande om kapitalets intressen. Skit detsamma om det handlar om sälja kanonbåtar och stridsflyg.

Relationen mellan Qatars gasmiljardärer och den franska finansen har inte alltid varit friktionsfri men det har inte hindrat Frankrikes vapenindustri att bli den främste vapenleverantören till Qatar. De senaste fem åren har Qatar å sin sida investerat kring 12 miljarder euro i Frankrike framför allt i köp av lyxbyggnader i Paris samt vissa investeringar i fransk industri som Total och Veolia. Här hemma tänker vi dock först på emirens köp av PSG och Zlatan.

Sarkozy har ett mycket intimt förhållande till emirens familj som han gästat ett otal gånger , senast fem dagar innan Hollandes statsbesök. Det är inte omöjligt att Doha stöttar Sarkozys planer på en come-back.

Den franska byggjätten Bouygues leder å sin sida det gigantiska bygget i Doha av nio skyskrapor i en båge. Enorma kapital är i rörelse och krisen sätter ramarna för de diplomatiska relationerna.

-Vi befinner oss inte i en situation där vi kan säga nej till utländska investeringar, säger en talesperson för  Hollande. Nej sitter man i knäna på finansen och har till uppgift att tjäna marknaden då är vägen utstakad.

Självfallet spelar den folkliga resningen i Syrien en roll i Hollandes resa till Doha. Det gemensamma målet för Paris och Doha är dubbelt. Dels se till att Assad faller men utan att revolutionen segrar på sina egna villkor. Hollande vill diktera vapenhjälpen till miliserna. Emiren vill säkra två målsättningar: att det Muslimska brödraskapet intar en framskjuten plats i efter-Assad och samtidigt avleda upproren i arabvärlden in i religiöst sekteristiska banor där shia ställs mot sunni, i stället för att fattiga och förtryckta står mot diktatur och despoti.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mer politik, mindre sport som opium.

Publicerat av
8

Av Michel Caillat och Marc Perelman

De flesta bedömare har förstått bakgrunden till de stora händelserna de senaste veckorna i Brasilien. Det är ökningen av transportpriserna som utlöst en våg av nationella protester i de flesta större städerna som är värdar för matcherna i fotbolls-VM 2014.

Därefter har följt en kaskad av krav rörande hälsovården, utbildningen, mot privatiseringarna, mot förtrycket, till försvar av offentliga tjänster, varav allt utmanas av regeringen Dilma Rousseff och hennes vänner i Arbetarpartiet (PT). Det ”hav av rosor” som Lula trodde sig navigera på har förvandlats till en enorm bädd av törnen.

Men bland dessa analyser, saknas det element som verkar viktigt för att inte bara analysera specifika händelser under våren, men också för att förstå den inneboende kvaliteten i kraven: nämligen den politiska roll fotbollen spelar för att söva medvetandet, fotbollsarenornas negativa roll som en plats för massiv avpolitisering, sportanläggningarnas urbana roll på stadsmiljön, och till sist FIFAs diktatoriska strategi under ledning av en byråkrati som ställer sina diktat.

FIFA:s ordförande Sepp Blatter kör över värdlandet Brasilien.

Efter en lång parlamentarisk kamp, ​​accepterade den brasilianska regeringen 2012 till slut ”Lei Geral da Copa” som skrivits av FIFA. Den ”allmänna lagen för VM” kräver arbetsfria dagar i de städer där det brasilianska laget spelar, minskar antalet platser i arenorna och höjda biljettpriser för den ”folkliga” publiken, och tillåter alkoholhaltiga drycker på arenorna. Det rättsliga förbudet mot försäljning av alkohol på brasilianska arenor upphävs för att skydda det lukrativa kontraktet mellan Internationella fotbollsfederationen och det multinationella Anheuser-Busch, tillverkare av Budweiser, en av huvudsponsorerna till tävlingen.FIFA:s ”allmänna lag för VM” upphäver också vinstskatten och finansiella avgifter för de företag som arbetar för VM (inklusive de som renoverar eller bygger arenor).

Den förbjuder också (i paragraf 11) försäljning av alla varor på ”de officiell spelarenorna, i deras närmaste omgivning och på de huvudsakliga tillfartsvägarna ”och bestraffar (i paragraf 23) barer som försöker direktsända matcher eller främja vissa varumärken. Slutligen anges det som federalt brott att skada bilden av FIFA eller dess sponsorer samt förbjuder all så kallad ”snyltreklam” som utan tillstånd använder symboler kopplad till fotboll i allmänhet.

För att kunna utdela eventuella sanktioner så snabbt som möjligt – från böter till fängelse i två år –vill FIFA upprätta särskilda domstolar under VM. Dock är det en typ av åtgärd som strider mot 1988 års brasilianska konstitution. I den föreskrivs, liksom i de flesta utvecklade länder, att rättvisa och specialdomstolar inta kan samexistera och att lagen måste vara densamma för alla.Det grundlagsvidriga i dessa förslag verkar inte genera FIFA som har för avsikt att upprepa vad som gällde under VM i Sydafrika 2010, nämligen skapandet av 56 ”specialdomstolar för VM”. FIFA vill ha total straffrihet för alla skador på personer, företag och institutioner som kan uppkomma under tävlingen.

Den brasilianska federala regeringen ska ta ansvar för ”alla typer av skador som orsakats av någon typ av tillbud och olycka under säkerhetsrelaterade händelser.” Således kan Brasilien krävas att återbetala FIFA och dess affärspartners i händelse av attacker, olyckor till följd av organiserad brottslighet, naturkatastrofer med mera. Med detta regelverk har FIFA, liksom IOK (Internationella olympiska kommittén) dessutom möjlighet att påtvinga ett värdland för sportevenemang sina orättfärdiga regler. FIFA å sin sida ökar trycket på Brasilien genom att oavbrutet upprepa att det är Brasilien som krävt värdskapet för VM.

Idrottsförbundens rätt ställs därmed över nationernas lagar utan några upprörda reaktioner från politikerna! Men trots FIFA:s framfart kan inte reportage i teve undvika att visa antalet demonstranter som är fientliga till fotbolls-VM: ”Kom inte för att se VM” är ett av de slagord som ofta skanderas av demonstranter som ifrågasätter VM eftersom de förstår att det genererar en enorm spekulation (byggföretag kräver ständigt mer av staten), att det leder till fördrivning av tusentals familjer, raserar deras hus och bostadsområden – inte bara slumkvarter – för att garantera plats åt motorvägen som förbinder flygplatsen till nya arenan -Castelao.  Det är varken mer eller mindre än en social och urban ”rengöring” för att säkra VM:s succé.

Det pågående enorma motståndet antyder en ny medvetenhet vis-à-vis fotbollen, ett opium som det brasilianska folket verkar uppskatta mycket mindre dessa dagar. Pelé är efter att ha förklarat att ”vi kommer att glömma all denna förvirring som händer i Brasilien och vi tror att det brasilianska laget är vårt land och vårt blod” ett viktigt angreppsmål för demonstranterna. Brasilianare uppskattade inte heller Jérôme Valcke, generalsekreterare i FIFA, som förra året uppmanade Brasilien ”att få häcken ur vagnen”. Orden ringde som en förolämpning i öronen på de brasilianska arrangörerna.

Det är sant att denna byråkrat i all sin arrogans inte skräder sina ord. För några månader sedan gjorde han ett minst sagt märkligt uttalande: ”Jag ska säga något galet, men en lägre nivå av demokrati är ibland bättre för att organisera ett VM. När du har en stark man i spetsen för en stat, som kanske Putin inför OS 2018, är det lättare för oss arrangörer än i ett land som Tyskland, där man måste förhandla på flera nivåer”. En verkligt stor humanist den där Valcke!

FIFA-presidenten Sepp Blatter (också IOK medlem) klev också han fram och stödde sin generalsekreterare och sa att under tiden för VM 1978 i Argentina skedde ”en form av offentlig försoning, mellan det argentinska folket och systemet, det politiska systemet, vilket då var ett militärt system,” medan han prisar sin egen organisations framgångar. Man ska komma ihåg att VM ägde rum trots många uppmaningar till bojkotta från exempelvis Frankrike, medan landet bågnade under oket av general Videlas mordiska regim. Medlemmar i fackföreningar och vänsterpartier som mördades med motorsåg bara ett par hundra meter från arenan i den ökända Marinens högre mekaniska skola, kommer att ”uppskatta” ordförande Blatters ord.

Men på den tiden hyllade det argentinska folket sina fotbollsidoler utan att förstå att det tillät diktaturen att konsolidera sin regim. Idag tar Joseph Blatter helt fel när han säger att ”fotbollen är starkare än missnöjet bland folket.” Hoppas att Brasiliens ungdomar kan få honom att begripa.
_____
Michel Caillat är professor i nationalekonomi (Orleans) och Marc Perelman, professor i estetik (Nanterre).

Artikeln publicerad på franska i A l’Encontre: Översättning av Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Tio bilfabriker i Europa bör stänga.

Publicerat av
10

Det är den slutsats som kan dras av konsultfirman AlixPartners årliga rapport om situationen i bilindustrin som publicerades måndag 17 juni.

Den ekonomiska krisen som bitit sig fast i Europa efter finanskraschen 2008 har ställt den europeiska bilindustrin i ett katastrofalt läge. Inte mindre än 58% av alla tillverkare 2013 ligger på ett kapacitetsutnyttjande under 75% i sina fabriker. Branschen räknar med att under den nivån går fabrikerna med förlust. Så sent som 2011 var det ”bara” 40% som inte nådde upp till 75%.

I konkreta siffror innebär det att kontinentens bilfabriker har en överkapacitet på 3 miljoner fordon, samtidigt som försäljningen i västra Europa minskat från 16 miljoner år 2008 till 12 miljoner i dag. Enligt AlixPartners finns det ingen ljusning i sikte innan 2019, vilket om det visar sig stämma innebär att kanske tio fabriker kommer att läggas ner utöver vad som redan planerats.

Men det är inte en kris som slår jämnt mot bilfabrikanterna. I stället kan man se två klart motsatta tendenser.

För det första mår fabrikanter av bilar i prislägen utanför vanliga medborgares köpkraft mycket bra. De producerar i Europa och säljer till den kinesiska och amerikanska marknaden. Det gäller naturligtvis den tyska bilindustrin med sina lyxbilar från Mercedes, Audi, BMW och delvis VW. I den tyska bilindustrin ligger kapacitetsutnyttjandet på hela 80%, där enbart Opel går minst sagt knackigt.

Mer överraskande är att bilindustrin i Storbritannien går för full rulle; Det är bara 25 år sedan som biltillverkningen låg nästan helt nere och gamla märken dog i den tuffa konkurrensen. Som fågeln Fenix ståtar den med nya fjädrar. De sänkta lönerna i brittisk industri och framför allt den totala avregleringen av arbetsmarknaden bäddade för framför allt BMW och de numera indienägda Jaguar och Land Rover.

Henry Fords gamla devis att en arbetare ska kunna köpa en bil som han tillverkar gäller inte längre i ”imperiet”. Inte mindre än 80% av alla bilar som tillverkas i landet exporteras till i första hand USA och Kina. Där finns en marknad för lyxbilarna i miljonklassen. Vinsterna uteblir inte heller eftersom kapacitetsutnyttjandet ligger på samma nivå som i Tyskland.

Den motsatta trenden hittar vi framför allt i södra Europa där den existerande bilindstrin går på knäna. Det gäller framför allt i Italien med ett kapacitetsutnyttjande på 46%, i Spanien med 63%, Turkiet med 65% och Frankrike med 63%.  Det är här som fabriker kommer att läggas ner och tusentals arbetare avskedas. Renault, Peugeot, Citroen, Fiat, Seat och andra mindre märken säljer huvudsakligen mindre billigare bilar och den marknaden har för tillfället kollapsat i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Assads linslus

Publicerat av
5

Diktaturer och auktoritära regimer saknar ofta både finess, fantasi och god smak. Assads styre är inget undantag. Klumpig propaganda som ingen kan ta på allvar är lego. Men i videoklippet här under avslöjar Syrian4all ett ovanligt töntigt propagandanummer.

En ”hygglig prick” som bombar sin egen befolkning och raserar hela städer.

Mannen på gatan, folkets röst, är en betald bluff. Han heter Souhayb Chouaib och har hittills dykt upp i syriska statliga tevens reportage arton gånger. Att propagandamakarna trodde det skulle passera obemärkt säger mer om deras fantasi än något annat. Han dyker upp som mannen på gatan där det hänt ett attentat och talar i folkets namn.

Han dök upp i ett reportage från Banyas då representanter för en välmenande internationell delegation besökte orten. Souhayb syns nickande och leende på skärmen. Han dyker upp som upprörd medborgare i moskén där den gamle sunnitiske imamen dog i ett underligt bombattentat den 21 mars 2013.

Han fanns med i ett teveprogram om bostadsbristen i rollen som medborgare med sunda åsikter. Nästa gång deltar han i en spontan demonstration utanför en moské. Han har intervjuats av BBC:s arabiska kanal och andra internationella media som trott sig funnit en vanlig medborgare som vågar tala ut.

Nu är hans roll som mannen på gatan över. Men Assad har fler ”vittnen” på lager. Syrian4all har redan upptäckt en ny linslus som redan funnits med sju gånger i statliga tevens ”direktreportage”.

När man inte är säker på vad den ”vanlige” mannen på gatan kan tänkas säga är det säkrast att anställa en linslus som vet vad som ska sägas.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ska (v) kompromissa i alla frågor – före eller efter valet?

Publicerat av
10

Enligt SVT och Jonas Sjöstedt har Vänsterpartiet frågat trehundra partiföreningar om hur de ser på regeringsfrågan.  Frågan tycks inte ha varit formell och inte alls gällt regeringspolitiken.  Hälften har svarat och av dessa vill sextioen procent, alltså ett nittiotal av de trehundra som tillfrågats, att partiet ska ingå i en regering med socialdemokraterna och Miljöpartiet ”om de rödgröna vinner valet”.

– Det finns bara två partier som är aktuella för oss. Det är Socialdemokraterna och Miljöpartiet, säger Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. En mindre andel, tjugo procent, vill att partiet endast ska ingå samarbete med Socialdemokraterna. Den minsta andelen, nio procent, vill inte att Vänsterpartiet ska vara med i regeringen överhuvudtaget.

– Våra medlemmar vill att vi ska gå fram som ett eget parti. Man vill inte att vi ska kompromissa i alla frågor före valet, säger Jonas Sjöstedt till SVT.

Hur ska detta tolkas? Eller snarare: hur tolkar partistyrelsen enkäten?

Som att man ska kompromissa i alla frågor – efter valet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Har Aftonbladet rätt? Har du och jag dödat 1 729 barn?

Publicerat av
6

.

Bland det värsta jag vet är folk som kletar på andra människor ett moraliskt ansvar i syfte att själva få syndernas förlåtelse. Om det sedan är bankirer på konkursens brant, politiker, militärer, präster eller ledarskribenter som kladdar ner sin nästa kan kvitta.

Dagens ledarkrönika om Syrien i Aftonbladet av Anders Lindberg är ett exempel på detta.

.

.

Hans utgångspunkt är att du och jag, gemene kvinna och man, genom vår passivitet har dödat 1 729 barn i landet. Han kunde lika gärna ha skrivit 93 000 människor, vilket är FN:s senaste uppgift om hur många människor som har fått offra livet under upproret mot Bashar Assads diktatur.

I ett senare stycke har subjektet ”du och jag” omtolkats och blivit ”världen”: 

”Att agera i konflikter har ett pris, att agera militärt kan ha ett mycket högt pris. Men att inte göra något är också en handling, många gånger med ännu värre konsekvenser. Hade världen sagt stopp redan våren 2011 när konflikten startade skulle den troligen ha varit över för länge sedan utan att 93 000 människor behövt sätta livet till.”

Det är här som Lindbergs ord stupar och varje tillstymmelse till en logisk tråd i krönikan klipps av.  Hans slutsats är sannerligen korrekt men subjektet ”världen” syftar uppenbart vare sig på dig eller mig, inte heller på exempelvis en utblottad textilarbeterska i Bangladesh eller en sjukpensionerad metallarbetare i Borlänge utan på de stater och politiska rörelser som sagt sig ha sympatier för upprorets krav på rättvisa, frihet och demokrati.

Med ”världen” menar Lindberg helt enkelt Barak Obama, Francois Hollande, David Cameron och alla andra på vår planet som säger sig vara demokratins ståthållare, liksom givetvis vår egen alliansregering och de etablerade oppositionspartierna i Sverige. Den politiska maktsfären har ett ansvar också i den meningen att den för oss andra med alla tillgängliga medel ser till att ge sin berättelse, att tolka och förklara allt det som sker runt om våra liv så att det passar in med sitt egenintresse.

Vad Lindberg egentligen vill säga är att Reinfeldt, Löfvén och de andra svenska riksdagspolitikerna måste åläggas ett moraliskt ansvar för att Assad månad efter månad har kunnat fortsätta med terrorn mot sitt eget folk. I och med att de är politiskt ansvariga är deras likgiltighet och passivitet inför det som skett och sker också ett ställningstagande. Den polis som ser en våldtäktsman i färd med sitt brott utan att ingripa är givetvis ingen bra polis…

Alla de opinionsbildare i övrigt, inte minst de stora tidningarnas ledarskribenter, som valt att stödja ”världens” passivitet inför den syriska diktaturens terror har då på samma sätt ett moraliskt ansvar för det som sker inför deras ögon. Exempelvis en Anders Lindberg. Inte så att han – genom sin passiva linje – varje dag dödat barn i Syrien, men definitivt så att han genom sina ställningstaganden medverkat till att Assad fått hållas. Aftonbladets ledarsida är dessutom – ännu så länge – ett socialdemokratiskt revir vilket i rimlighetens namn höjer de moraliska kraven.

Rebell i Aleppo. Han behöver luftvärn och pansarbrytande vapen.

Vare sig mer handeldvapen eller mer plåster…

Men än värre. I dag, när Assad i godan ro, under två långa år har fått ta emot tunga transportflygplan med vapen från Ryssland och Iran och med hjälp av Irans högste ledare Khamenei tll sist har lyckats att få Hezbollahs libanesiska elitförband i sin egen sold, då fortsätter Lindberg med sin ansvarslösa passivitet. Som om hans första del av krönikan bara var en meningslös blindgångare:

”På båda sidor Atlanten börjar man nu på allvar diskutera att förse rebellerna med vapen. Det är en farlig strategi. Dels finns redan stora mängder vapen på plats, dels kommer de att finnas kvar och kan utgöra ett hot mot en möjlig framtida fredsbevarande trupp.”

.

Rysktillverkat syriskt stridsflyg bombar El Edaa-distriktet i Aleppo.

Ja, Anders Lindberg, det ”finns redan stora mängder vapen på plats”. I diktaturens vapendepåer. Det som däremot borde vara på plats – för snart två år sedan – är luftvärn och pansarbrytande missiler i händerna på det demokratiska och sekulära upproret. Rebellerna behöver inte fler konservburkar, plåster och värktabletter. Inte heller mer skyddsvästar eller mobiltelefoner. De behöver ingen invasion utan bara något så enkelt som vapen som det går att försvara sig med. De har fått nog av de politiska dödgrävare runt om i ”världen” som gråter av medlidande samtidigt som de bara ser på när ett folk går under.

Eller hade du tänkt dig att skriva en ny ledare om några månader, när upproret är krossat, och då än en gång försöka skylla ansvaret för detta historiska brott på människor i största allmänhet?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Den tredje personen

Publicerat av
6

-Tayyip kommer inte att låta sig stoppas av extremister och plundrare.

Likt Louis XIV talar Recep Tayyip Erdogan om sig själv i tredje person. Han tar sig kanske inte för Kung men uppträder definitivt som en ottomansk pascha.

-Lugn, det här klarar jag av.

Mycket av kritiken mot hans styre riktar in sig på hans tydliga strävan efter att forma det turkiska samhället efter islamska moralregler.

Men det finns en annan aspekt av ”Tayyip” som trätt fram tydligt de senaste veckorna. Mannen har ett ego brett och högt som en ladugårdsdörr och är drucken av den makt han byggt upp i tre segerrika parlamentsval. Lägg till det en klar tendens till paranoja. Det senare måste tas med i beräkningen av hans politik sett till de totalt kontraproduktiva galenskaper han släppt ur sig vad gäller ”utländska makter” och ”räntebankirers” påstådda räntesabotage.

Hans attack på de två största bankerna i Turkiet fick ett omedelbart svar av Ergon Ozen, VD för den största av dem. Han slöt nämligen upp på Taksimtorget med ett plakat som förkunnade: -Jag är inte vänster, jag är inte höger. Jag är ”plundrare”. Med en klar vink till Erdogan som kallat demonstraterna för vandaler och plundrare.

Erdogan säger, helt utan bevis och logik, att bankirerna driver upp räntan för att stimulera inflationen och skada landets ekonomi. Sett till att Turkiet de senaste åren varit totalt beroende av utländskt kortfristigt kapitalinflöde, upp till 90 %, för att balansera betalningarna med utlandet verkar det inte finnas någon som helst rationalitet i hans angrepp på ”räntebankirerna”. Reaktionerna på den turkiska börsen och i Londons finanskvarter visar att ”investerarna” föga uppskattar Erdogans nyfunna ”anti-kapitalism”.

Stora folkmassor är mobiliserade mot Erdogans politik.

Under ”Tayyips” besök i Nordafrika sviktade självsäkerheten i regeringen och AKP:s ledning. President Abdullah Gul och vice-premiärministern Bulent Arinc räckte båda ut en hand till demonstranterna och erkände grova misstag i polisens framfart. Väl tillbaka i Ankara visade det sig att Erdogan med lätthet kunde slå ned alla kritiska röster i regeringen och AKP:s ledning. Gul och Arinc håller tyst och Istanbuls borgmästare har vänt kappan efter vinden och angriper demonstranterna med samma invektiv som Erdogan. Är det tillfälligt? Kan krisen om den fortsätter provocerar fram en öppen schism i regimen? Kanske det. Men för tillfället är det uppenbart att Erdogan dikterar handlingslinjen –som till synes bara bygger på tårgas, batonger och fängslande av oppositionella.

Den turkisk regeringens reaktion på protesterna i Geziparken och senare över hela landet påminner mycket om en ”stark stats” ryggmärgsreflexer. Trots flera decenniers parlamentariskt styre hänger mycket av militärdiktaturernas rutiner med i dagens turkiska demokrati. Godtyckliga arresteringar och fabricerade bevis, censur och självcensur i media, kompispolitik och korruption i statens kontrakt med byggherrarna som ”äger” AKP, är bara några av kännetecknen på Erdogans regim.

Polisens brutala ingrepp tände en eld.

Efter tio år vid makten och en allt större tyngd i parlamentet använder Erdogan sin dominerande position till att sakta men säkert tvinga på samhället hans egen och den anatoliska muslimskt konservativa borgarklassens syn på moral och livsstil, i våra media kallad ”islamisering”. Parallellerna till Putins allt hårdare ”moralpolitik” ligger nära till hands, trots den ryska regimens sekulära karaktär.

Erdogans intrång i det privata livsrummet är den huvudsakliga förklaringen till protesternas omfång och den sociala sammansättningen av oppositionen. De töntiga moralkakorna om att dricka yoghurt, inte äta vitt bröd, skaffa fler än två barn, inte pussas offentligt, att bära ”sedligt” läppstift och andra intrång i privatlivet har retat upp en stor majoritet av den urbana ”eliten”, det vill säga studenter, utbildade akademiker, läkare, advokater, journalister och andra sekulära grupper. I Istanbul har också många muslimer deltagit i protesterna. De vill själva ta hand om sin religiositet.

Parallellen till Putins styre finns där också i metoderna som används för att tysta media och hålla rättsväsendet på mattan. Turkiet är landet med flest journalister dömda till fängelse, fler än i Iran och Kina.

-Det är bara en handfull journalister som fängslats. Inte för deras artiklar utan därför att de är kuppmakare, vapensmugglare och terrorister, sa Erdogan nyligen till Angela Merkel som hade uttryckt sin oro över journalisters öde i Turkiet.

En handfull för Erdogan är 66 journalister som sitter fängslade just nu enligt Europeiska Journalistförbundet. Många av dem är kurder och har anklagats för det mesta, alltifrån ”terrorism” och ”droghandel” till ”anti-statlig propaganda”. Domstolar med speciella rättigheter kan dessutom hålla journalister (och andra) upp till tre år i fängelse utan rättegång.

Män och kvinnor enade i krav på frihet från islamska moralregler.

Fem döda och femtusen skadade, varav sex hundra poliser, är facit över ”Tayyips” beslut att möta alla protester med tuffa tag och nedsvärtningskampanjer om ”internationell konspiration”, vandaler och plundrare som förleder naiva medborgare. Om han valt rätt taktik ur maktens synpunkt återstår att se. Demonstrationerna fortsätter och ”hotet” att mobilisera den ”tysta majoriteten” kan bli en motgång. AKP har fortfarande ett starkt stöd bland sina väljare, men om de är motiverade till att ta över gator och torg från de som demonstrerar i dag är inte säkert.

För att testa en fredlig utväg verkar regeringen överväga en folkomröstning i Istanbul om projektet för Taksimtorgets framtid. Blir den av är det nog en god gissning att en majoritet kommer att säga ja till Erdogans projekt. AKP har fortfarande den politiska förankringen som krävs för att dominera en folkomröstning.

Men eftersom protesterna huvudsakligen riktas mot Erdogans krypande ”moralisering” av det offentliga rummet är det inte säkert att en folkomröstning kring byggplaner för Taksim kan avväpna den rörelse som nu går in på sin tredje vecka.  

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Röster från Qusair.

Publicerat av
6

-De sista fyra dagarna hade vi inget att äta.
Det säger Mohammed till den franska dagstidningen Le Mondes reporter Laure Stephan som mött rebeller som deltog i de sista striderna i staden Qusair. Hon mötte dem i den lilla libanesiska staden Chtaura i Bekaadalen.

I Qusair avgjorde arméns tunga vapen och Hezbollahs trupper.

Där träffar hon Abdallah utanför stadens sjukhus där rebeller från FSA vårdas. Abdallah deltog i evakueringen av ett hundratal sårade som han tillsammans med andra kamrater lyckades föra ut ur Qusair.

I en bädd på sjukhuset ligger Mohammed (28), murare till det civila. Han har granatsplitter i kroppen, dock inte livshotande. Enligt Mohammed var det Hezbollah som avgjorde striden om Qusair.

-Vi trodde inte att Hezbollah skulle delta i frontlinjen. Armén är uttröttad av två års repression och strider, den är försvagad. Men Hezbollahs män var ivriga att kriga. Det var de som stred. Av armén väntade de sig bara eldunderstöd, säger han till Le Monde.

-Den första veckans flygbombning var fruktansvärd. Flyget bombade samma mål flera gånger. När vi blev omringade förstod vi att det var över.

Det säger 26-årige Abdallah som ledde en milisgrupp på 200 varav hälften dog i striden. I det civila är han stenhuggare. Som synes handlar det om unga män ur arbetarklassen som kastats in i striderna av revolutionens virvelvindar. Människor långt ifrån de nidbilder av upproret som vissa klistrar på allt och alla som vågat resa sig mot diktaturen. Abdallah är besviken över utgången och kritisk mot det svaga stödet till miliserna och lika kritisk mot de salafistiska grupperna som försöker dominera.

Hezbollahs trupper rekryteras på religiöst fanatiserad bas.

-Vi hade problem med stridsledningen, vi saknade vapen. Enheterna var för små och när de träffades drog de sig tillbaka utan att tala om det.

-Vi var omkring 3 000 i Qusair. Al- Nusra hade ett hundratal i staden. Jag gillar dem inte. De förbjuder allt som de anser strider mot islam, som att röka exempelvis.

I Qusair finns det nu enligt Mohammed ett par hundra familjer kvar. Resten har flytt till närliggande byar. Regimens skådespel på TV med folk i staden som hyllar ”befriarna” är bara bluff enligt Mohammed.

-Scenerna från Baba Amro (kvarter i Homs, m.anm.) upprepas. Det är syrier från andra platser som skjutsas till de raserade kvarteren, säger han och menar att det är till för propaganda i TV.  

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,