Generalstrejk i Tunisien

En ny fas i den tunisiska revolutionen har öppnats. Det var den 17 december 2010 som en ung man brände sig till döds i den fattiga staden Sidi Bouzid. På en knapp månad störtades diktatorn Ben Ali och ett hopp om ett rättvisare mer jämlikt samhälle föddes.

I dag två år senare rasar en allt intensivare ekonomisk, politisk och social strid utefter klasslinjer i samhället. Nu på torsdag, 13 december, kallar landets största fackförening, UGTT, till en dygnslång generalstrejk i protest mot regeringens nyliberala politik och regeringspartiet Ennahadas försök att lägga sina islamska vantar på hela samhället.

Beväpnade anhängare till partiet har den senaste tiden angripit UGTT:s lokaler på flera orter och i städer som Kasserine, Gafza och Sfax utbröt i torsdag 6 december lokala strejker i protest mot regeringens politik och dess anhängares våld mot arbetarrörelsen. I staden Siliana i närheten av Tunis, angrep regeringens beväpnade anhängare fredliga demonstrationer och fackliga lokaler. Inte mindre än tre hundra personer skadades och ett stort antal arresterades av polisen som tidigare låtit den organiserade dräggen angripa människorna som protesterade mot regeringens totala avsaknad av ett program för kamp mot fattigdom och orättvisor.

Strax efter diktaturens fall hade det islamska Ennahada stor prestige. Liksom i Egypten var de mest kända bland befolkningen, de som i decennier förföljts av diktaturen och det var helt normalt att Ennahada och Muslimska broderskapet i Egypten vann stora segrar i valen till de konstituerande församlingarna. Då räckte det med parollen ”islam är lösningen”. Redan då skrev vi här på bloggen att islam inte kommer att skapa jobb och fylla borden med mat och att de snart skulle stå klart för många att dessa muslimska partier i själva verket är genomborgerliga partier med en nyliberal ekonomisk agenda. Många i ledningen för dem är rika affärsmän som nu förhandlar med IMF om vilka ”reformer” som ska anpassa ekonomierna till de nyliberala recepten. De fanns på samma sida i upproret mot Ben Ali och Mubarak men inte med ett program för frihet, värdighet och ett slut på korruptionen som de unga massorna kämpade för.

Den tilltagande klasskampen, och sammanstötningar mellan unga som kräver en fortsättning på revolutionen och de muslimska partiernas försvarare av social och moralisk konservatism öppnar en ny fas i revolutionen. Det är ingen tillfällighet att Ennahada riktar in sina angrepp på i första hand de fackliga organisationerna. Generalstrejken den 13 december är unik. UGTT har under hela sin existens organiserat två storstrejker, den på torsdag blir den tredje. Med sina 750 000 medlemmar är UGTT den största organiserade kraften i samhället. Tyvärr är den delvis handikappad av sin historia av kollaboration med diktatorn Bourguiba och senare även Ben Ali. Men den skamfläcken kan tvättas bort i en hård kamp till revolutionens försvar. Utan UGTT:s fulla deltagande får Ennahada överhanden.

Den direkta orsaken till torsdagens generalstrejk är att Ennahadas ”privatmilis” som kallar sig ”Förbundet för revolutionens beskydd”, den 4 december angrep UGTT:s huvudlokaler i Tunis medan medlemmarna förberedde en årlig ceremoni till minne av mordet 4 december 1952 på Farad Hached, UGTT:s grundare.

-I dag mer än någonsin är det inte bara UGTT utan också vårt land som behöver stöd. Revolutionen är i fara och ett internationellt stöd är oerhört viktigt för att överkomma denna kritiska fas där Ennahada förbereder inrättandet av en ny diktatur, säger Sami Tahri, UGTT;s vice ordförande i en intervju med TEAN Hebdo dagen efter attacken mot fackets lokaler.    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Diktaturvänstern har en propp

Lyssnar till Sveriges Radios morgonprogram Konflikt, vilket gör en genomlysning av det senaste Gazakriget. Som alltid är radion en av Sveriges viktigaste nyhetskällor. Långt bättre än SVT, alla papperstidningar och de flesta sociala medier.

.

Länge har jag funderat över den ”Diktaturvänster” som mässar om att beviset för att rebellerna i Syrien är ”köpta av imperialismen” är att de får ekonomiskt stöd från det lilla emiratet Qatar.

I Konflikt berättas samtidigt att Qatar`s oljemiljarder flödat över också till Gaza och hjälpt strandremsans utsatta och plågade palestinska befolkning med investeringar i bostäder, sjukhus, fiske, skolor och infrastruktur. Emiren av Qatar har dessutom besökt Gaza – och Hamas långt före Morsi. Den lilla oljediktaturen tycks vara dessa palestiniers viktigaste ekonomiska hjälpare och emiren hyllas med porträtt

Ska vi då dra slutsatsen att Hamas är i sold hos USA-imperialismen?

Eller Mahmoud Abbas, Den palestinska ”myndighetens” symbol som låter sin säkerhetspolis utbildas i Jordanien av USA:s instruktörer?

Knappast. Jovisst.

Diktaturvänstern har det svårt vare sig den ruvar hos Folket i Bild/Kulturfront eller Flamman. Dags att komma med en klassanalys och inse att upproret i Syrien är en resning av det arbetande folket mot sina utsugare.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

Grekisk polis kör ut syriska flyktingar

-Vi trodde Europa var lika med humanism. Nu vet vi bättre.

Orden är en syrisk flyktings som just upplevt att den grekiska polisen, tvärtemot alla internationella lagar, tvingat honom och andra flyktingar tillbaka över floden Evro till Turkiet. Den grekiska polisen som visat att den har intima kontakter med fascisterna i Gyllene Gryning bryter öppet alla regler för hur flyktingar ska bemötas i EU. Vissa människorättskämpar protesterar men EUs regeringar och centrala myndigheter håller tyst. Det är bekvämt att låta den grekiska polisen göra smutsjobbet och sedan spela indignerad.

Alla flyktingar från Syrien måste behandlas värdigt. De flyr från ett helvete som despoten i Damaskus tvingat på dem.

Läs här under en artikel i dagens The Guardian som rapporterar direkt från Grekland. Det är skrämmande läsning och en skam för EU. Ännu en i raden för Fästning Europa.

Fästning Europa stöter bort syriska flyktingar

Media: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Syriensolidaritet från Libyen

Gharyan är en liten stad i Libyen, tio mil söder om Tripoli, en strategisk handels- och transportled mot den sydvästra regionens Fezzan och oaserna i Sahara samt till berbernas bergsområde Nafusa. Stor som Falun med knappt 40 000 invånare. I början av 1900-talet var staden centrum för motståndet mot den italienska ockupationen. Många kända ledare kom härifrån som Asharif Alghyriany. Gharyan var ett viktigt nav också i kampen för att störta Khaddafis diktatur.

Trots – eller tack vare- alla offer och umbäranden under dessa strider har Gharyans invånare i veckan skickat en konvoj med tio lastbilar till Misrata lastade med medicin, nappar, barnmjölk och mat. Från hamnstaden ska hjälpen skickas vidare till alla de syrier som flytt undan Assads militära vanvett.

Bidrag till insamlingen har kommit från enskilda, det lokala styrande rådet, flera civila organisationer, från vatten- och hälsomyndigheterna samt sjukhusen i Gharyan och Nalut.

Vore det inte på sin plats om arbetarrörelsen och inte minst då fackföreningsrörelsen, med LO och Unionen i spetsen, tog ett liknande initiativ. Statliga pengar via FN är en sak. Men traditionella medlemsinsamlingar, med information och diskussion om den arabiska revolutionen, någonting helt annat. Det finns ingen anledning att låta hökar i borgerligheten ha initiativet när det gäller solidariteten med de miljoner människor som är i uppror mot sina döende diktaturer och kräver frihet och rättvisa. Varför ska bara Carl Bildt få tala för Sverige? Han som mumlar så lågmält om motståndet i exempelvis Bahrein. Varför bjuder inte Stefen Löfvén in representanter för den Nationella koalitionen till Sverige? Passiviteten i svensk arbetarrörelse gynnar bara nyliberalismens talesmän här hemma och reaktionära salafistiska rörelser i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Rykten om stridsgas. Sant, eller..?

Är det början till slutet för Assads trupper? Militära experter ser hur regimen drar sig tillbaka innanför bevakade zoner. Att den inte längre kan hålla terräng mot upproret.
Kanske det är nu det verkligt farliga ögonblicket närmar sig. När Assad står med ryggen mot väggen, vad kommer han och hans trogna alawitiska officerare att ta sig till? Ryktena om stridsgas kan vara mer än bara rykten.

Solidariteten med den syriska revolutionen blir allt viktigare, både för att stoppa despotens hämnd och för att hindra USA/EU att bereda väg för en regim som konfiskerar frukterna av två års frihetskamp och för att stoppa de salafistiska gruppernas planer på en ny diktatur – i teokratisk form.

Läs The Independents analys av läget

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assad allt mer isolerad

 

Jaramana är en fredlig förort i Damaskus, där en majoritet av de hundra tusen innevånarna är druzer och kristna. Inga strider har hittills förekommit i Jaramana och ändå drabbades staden av ett dubbelt bombattentat den 28 november i vilka sextio medborgare dödades.

Regimen var naturligtvis snabb i att anklaga ”terrorister”, men boende i staden undrar vilka som verkligen var ansvariga. Alla infarter till Jaramana är strikt kontrollerade av armén och hur två bilar fullastade med sprängämnen kunde ta sig igenom vägspärrarna reser frågetecken.

Vem låg bakom attentaten i Jaramana? Galna salafister eller Assad?

Attentatet skedde dessutom tre dagar efter att druzernas äldstes råd förklarat att de bland druzerna som dör i strider på regimens sida mot upproret inte kommer att tillåtas en begravning på druzernas begravningsplats. Örfilen mot regimen kanske var för svidande och förklarar vem som verkligen låg bakom bombdådet.

Det är inte bara al-Qaida som vet hur bomber tillverkas. Regeringens män sitter inne med samma kunskaper, säger aktivisten Saleh som hjälper till att dela ut mat till flyktingar som söker skydd i Jaramana.

-Tre gånger har presidenten lovat släppa politiska fångar. I stället släppte han gangsters som sedan anslöt till regimens miliser eller islamister nära al-Qaida som kan manipuleras av regimen och som släpps för att spä på kaoset, säger Saleh till Le Mondes reporter i Libanon.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När flamman slocknar…

Tidningen Norrskensflamman, eller bara Flamman, som bär sitt stolta namn alltsedan arbetarrörelsens barndom 1904, har levererat en unken ledare om det syriska upproret mot familjedynastin Assad.

Trots att tidningen även i dag ser sig som ”en oberoende socialistisk tidning” är det inte precis med lågande ordalag som den ansvarige utgivaren och chefredaktören Jonas Thunberg sluter upp bakom denna folkliga revolution. Här sprakar inga flammande anklagelser mot regimens massakrer på sitt eget folk. Det dånar sannerligen inte det allra minsta ut ur rättens krater. Här finns inte ens några små falnade glöd…

”Man ska inte blanda äpplen med päron” heter det i ett av våra kloka ordstäv och det ska man inte göra ens när man skriver ledare. Ändå går Thunberg så långt att han tillåter sig att blanda friska äpplen med rutten kålrot genom att sätta likhetstecken mellan ett genuint folkligt uppror och diktaturens säkerhetspolis och torterare.

Ledmotivet i hans argumentation är att läsarna ska uppfatta situationen som att de stridande egentligen är lika goda kålsupare eller att det åtminstone inte går att bedöma läget på marken. Regeringen visade sig också vara ”starkare än vad många hade trott”( inte mer brutal?) och därför blir: ”en förhandlingslösning det enda möjliga. Det blodiga inbördeskriget ser ut att vara länge än /…/ Medierapporterna, från båda sidor, är kroniskt opålitliga. Massakrer och attacker tillskrivs ena dagen den ena sidan för att dagen efter tillskrivas den andra”, hävdar han och belägger detta med en referens till en granskning i Le Monde diplomatque.

Enligt regimens lögnfabrik skulle rebellerna ha dödat sina egna…
.

En artikel som inte gör anspråk på att vara en analys av det som sker eller föreslår några lösningar. Bara att visa på hur stora delar av media manipulerar eller låter sig manipuleras av rapporterna från Syrien. I stora stycken är den bra och trots sitt begränsade synfält understryker ändå författarna till skillnad från Thunberg var huvudansvaret ligger: ”Syrien har kämpat för demokrati sedan mars 2011 i ett folkligt uppror vilket brutalt förtryckts”. I en fotnot till denna kommentar hänvisar de till rapporten från HRW, juli 2012, ”Tortyrens arkipelago: godtyckliga arresteringar, tortyr och påtvingade försvinnanden i Syriens hemliga fängelser sedan mars 2011”. När det gäller den stora debatten kring massakern i Houla, maj 2012, har författarna dessutom fel. Skribenten och debattören Tariq Ali som ofta har bra saker att säga har varit slarvig och ytlig när det gällt sina inlägg om ”den arabiska våren”. Ibland har han parkerat sig nära Thunbergs positioner och tog miste också när det gällde Houla genom att mena att den kunde vara rebellernas ansvar. Nyligen medgav han bra nog detta i en artikel för Counterpunch: ”Vid den tiden i maj fanns det tvivel om vem som var ansvaret för massakern i Houla. Dessa finns inte längre. I dag är det klart att regimen var ansvarig”. Han deklarerar för säkerhets skull att:

”Under många månader var det folkliga upproret fredligt och det växte och växte i styrka, inte olikt den första palestinska intifadan mot sina israeliska herrar. Min uppfattning var tydlig: Total solidaritet med folket. Ner med diktaturen. Detta är fortfarande mitt ställningstagande.”

Regimens viktigaste förespråkare I utrikespolitiska frågor de senaste åren och dess främste kristna företrädare, Jihad Makdissi, var en av dem som fantiserade ihop diktaturens groteska påståenden om att rebellerna I Houla skulle ha dödat sina egna. Samtidigt som jag läser Flammans ledare och funderar över den läser jag att denne Makdissi valt att desertera eller hoppa av. Han lär i framtiden ha mycket att berätta för historieböckerna om hur lögnfabriken ser ut i Damaskus. Inte minst varför det har varit så viktigt att försöka förbjuda utländska journalister att ta sig in i landet…

.

Det är regimens stridsflyg som bombar. Inte rebellernas handeldvapen.

För den som vill och kan hämta in nyheter och analyser på främst franska/engelska har det dessutom funnits kritiska vederhäftiga nyheter. Alla journalister är inte kroniskt opålitliga. Inte minst två kollegor till författarna i Le Monde diplomatique. De bägge kvinnliga journalisterna på Le Monde, Florence Aubeais och Laure Stephan, har gett världen en lång rad breda artiklar genom att trotsa förbud och arbeta inifrån Syrien. Det finns flera andra, som exempelvis Martin Chulov från brittiska Guardian.

Det är naturligtvis riktigt att ”sanningen är krigets första offer”. Dessutom är krig inte romantik utan handlar om att döda eller att dödas. Krig är vidriga. Våldsspiralen drar ner alla som deltar i sorg, ursinne och hämnd. Det är bara i Hollywood som människor dör utan att det gör ont.

Detta var sant när den romerska slaven Spartacus gjorde uppror. Det var sant under Pariskommunen, liksom den ryska revolutionen, det tyska Spartacusupproret, det spanska inbördeskriget, under partisankrigen mot Hitler, Kinas revolution, den kubanska revolutionen eller Vietnams befrielsekrig mot fransk och amerikansk imperialism. Övergreppen på bägge sidor var enorma. Misstag och hämnd gällde inte bara för fienden. Men detta hindrade inte rättrådiga människor från att ta ställning och se var huvudansvaret för krigen fanns. Karl Marx tvekade exempelvis aldrig att ta ställning för nordstatssidan under den amerikanska revolutionen.

.

Visst förekom det ursinne och hämnd även i upproret mot Rom

.

Men Johan Thunberg tvekar, vill inte ge upproret mot diktaturen ett otvetydigt stöd och hans stycken om att media är opålitlig liksom att ”vänstern är splittrad” och att detta ”geopolitiskt i världen klyver frågan världens stater i två läger” slutar i det som blir en förment neutralitet och låtsaspacifism, en ”Förhandlingslösning är det enda möjliga”.

Ja, om det vore så väl. Miljön kring Folket i Bild/Kulturfront, Syriensolidaritet, Jan Myrdal och Kommunistiska Partiet fiskar i samma vatten som Thunberg. De förespråkar också en ”förhandlingslösning” rakt ur i luften och i ett inpass för Aftonbladet konstaterar Syriensolidaritet att:

”Det säger sig självt att motsättningar mellan stora folkgrupper inte kan lösas med militära medel, vilket skulle kunna medföra den ena gruppens övergrepp eller folkmord på den andra eller den andra på den tredje”

Precis så är det naturligtvis. Fast tvärtom. Det är diktaturen som vägrat en förhandlingslösning och valt ”militära medel” för att till varje pris stoppa fredliga krav på frihet och demokratiska reformer. ”Vi var pacifister i månader. Under dessa sju månader dödade regimen 12 000 människor”, berättar en aktivist från Damaskus. Det väpnade motståndet från rebellsidan kom först när människor inte längre stod ut med regimens massmord på sin egen befolkning. Logiken var enkel. Om man som soldat i Assads sold vägrar att döda sina bröder och systrar blir man avrättad. Valet blir att desertera och då gäller det att försvara sig för att inte själv blir dödad.

Det är Assads ryskbyggda stridsflygplan, hans vitryska clusterbomber och hans ryskbyggda stridsvagnar och hans ryska artilleri som dödat tiotusentals civila och enligt FN drivit 480 000 i landsflykt. Det är samma vapen som demolerat bostadsområden och en stor del av landets infrastruktur. I regimens tortyrkammare sitter kanske mer än 40 000 politiska fångar. Att inte se detta måste vara att medvetet blunda för verkligheten.

När Thunberg skriver att ”en utländsk intervention vore direkt livsfarlig” har han rätt. Men samtidigt lika fel när han i nästa mening tror att ”det är svårt att se att fler vapen och mer stridande till rebellsidan skulle gynna den plågade befolkningen”. Varför det? Det är den lättaste sak i världen att se att diktaturen bara överlever genom sitt flygvapen och sina stridsvagnar. Upprorets huvudstyrka, de sekulära och demokratiska miliserna behöver målsökande luftvärnsrobotar och pansarbrytande granater. Slår man ut flyget och stridsvagnarna gynnar detta sannerligen den plågade befolkningen.

Ska den behöva vänta på att dynastin Assad i en desperat dödskamp plågar den med senapsgas?

.

Bloggare: RödaMalmö,

Slutet för dollarn?

Det pågår en stark mytbildning om den amerikanska dollarns snara sammanbrott och att den nya världsvalutan blir den kinesiska yuanen. Det är en märklig historia som verkar hämta kraft i myten självt. För i verkliga livet finns det inget som pekar på att den kinesiska yuanen inom överskådlig framtid kommer att ta över rollen som världens dominerande valuta för att inte säga rollen som reservvaluta.

Mytbildningen frodas i främst två miljöer. Den ena miljön består av mer eller mindre udda ekonomer som av olika anledningar ser det som sin uppgift att bevisa dollarns sammanbrott. Det är en sorts ”katastrofteoretiker” som bygger sina argument på extrapolationer av svaga existerande trender utan att se de kvalitativa förändringar som måste till både på världsmarknaden och internt i Kina innan yuanen på något sätt kan konkurrera med dollarna eller euron för den delen.

I den andra miljön hittar vi framför allt samma ”vänster” som hamnade i knäna på Khaddafi och som nu hittar alla ursäkter för att försvara despoten i Damaskus. Här handlar det inte ens om extrapolationer utan om rent önsketänkande. Den här ”vänstern” finns i alla hörn av vår glob och den enda riktning som deras kompass visar är USA. Allt som de inbillar sig är emot den amerikanska imperialismen är per definition positivt. För vem det är positivt är luddigare. Vanligtvis är svaret ”för världens folk”.

Av någon anledning lever den här världbilden kvar hos nostalgiker trots att stålmannen bytt till kostym, slips och Mercedez.

På vilket sätt det skulle vara positivt för världens lönearbetare om yuanen (eller den ryska rubeln) skulle ta över dollarns roll som reservvaluta kan de naturligtvis inte ge något konkret svar på. Deras förhoppning bygger på en idé att den kinesiska kapitalismen, numera med starka imperialistiska anspråk, på något sätt är kvalitativt skild från ”västimperialismen”, som det brukar heta, och därför står på rätt sida i ”huvudmotsättningen” mellan USA/EU/Japan/Gulfstaterna å ena sidan och världens folk å den andra.

Fakta om vilken roll dagens valutor spelar och kommer att spela inom överskådlig framtid talar ett annat språk. Det räcker med några diagram och tabeller för att visa hur dessa luftslott faller samman av sig självt.

Här ovan ser vi att dollarns andel i världens samlade valutareserver minskat något under århundradets första decennium, från 70% till 62,2%. Den minskningen har nästan till fullo ersatts med euron som ökat från 19% till 24,9% medan alla andra valutors andel (Autres i tab.) tillsammans ökat med 1,8 %. Här finns inget som talar för en snabb förändring, speciellt eftersom Kina är den största innehavaren av dollar, som ledarna i Peking minst av allt vill se minska i värde.

Samma bild får vi om vi tittar på utvecklingen av valutahandeln i världen. Lägg märke till att den totala procenten i diagramet ovan är 200% eftersom varje transaktion innefattar två valutor. Vi ser att de senaste 23 åren har dollarns andel av världens valutahandel legat nästan still och ingår i 84,9% av alla transaktioner.

Efter eurons introduktion 2002 har dess andel pendlat svagt kring 40% av handeln. Övriga världens valutor tar hand om resten, varav den kinesiska yuanen beräknas ligga mellan 5-10%. Korrekt statistik saknas för att vara mer precis. För att den här bilden ska kunna ändras krävs en ”revolution” i Kina, det vill säga skapandet av en fri kapitalmarknad öppen för utländska operatörer. Inget tyder på att de nya ledarna i Peking är beredda att ta det steget eftersom det skulle kraftigt undergräva deras möjligheter att styra och kontrollera kapitalflödena.

Tabellen ovan visar till sist olika valutors del i emittering av statsobligationer. Tvärtemot mytbildningen om dollarns minskade roll visar tabellen att andelen statsobligationer utgivna i dollar har ökat de senaste tio åren medan alla andra valutor (euro, japanska yen och övriga) använts i mindre eller samma utsträckning vid nomineringen av nyemitterade statsobligationer.

Nu frågar jag mig varför jag gjort mig besväret att ställa samman dessa uppgifter? De som underhåller mytbildningen och som inbillar sig att en bättre värld kan skapas via ändrade styrkeförhållanden mellan världens valutor (underförstått till den kinesiska yuanens fördel) bryr sig ändå inte om fakta och siffror. De har en dröm om en värld dominerad av ”bättre” imperialister.
Så svaret är att jag skrivit för dig.

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

De dog i Fästning Europas vallgravar.

 De är allt fler som går under vid foten till Fästning Europa. Siffran är smått ofattbar. Från 1993 fram till juni 2012 dog 16 264 personer som försökte ta sig till Europa. Ett Europa som bygger allt högre murar kring sig för att i själva verket stoppa en extremt liten del av de 1,3 miljoner människor som varje år invandrar till Europa, illegalt eller legalt.

Det är organisationen United for Intercultural Action i Amsterdam som ställer samman varje års ”skörd” av döda i vallgravarna, de drunknade, de som kvävts till döds i containers, som dött av hunger och kyla, eller som begått självmord efter att ha utvisats. De är säkert många fler. Det är bara hittade kroppar som räknas. Hur många som försvinner i havet vet ingen.

På länken här under hittar du alla detaljer över de döda som Europas invandringspolitik skördar. I takt med att allt striktare lagar och förordningar införts har antalet dödsoffer stigit brant. Det är inte bara EU:s regler som ligger bakom. Länder som Marocko, Tunisien, Algeriet och Libyen har under EU:s påtryckningar också skärpt kontrollen över migrationen via deras territorier. Vilket leder migranterna och de som organiserar trafiken att ta allt större risker.

Sifforna talar sitt tydliga språk:

1992-1995 dog 400, 1996-1999 dog 1 750, 2000-2003 var de 3 230, 2004-2007 inte mindre än 5 700 och 2008-2011 dog 6 000.

I de rasistiska förklaringarna till den ökade illegala invandringen målas offren ut som äventyrare på jakt efter smulor från våra välfärdssystem. Men en mer seriös syn på migrationsströmmar i dag och historiskt visar att in- och utvandring handlar om krav på arbetsmarknaderna. I ekonomisk teori talar man om en situation av ”push” eller ”drag”. Alltså om det är trycket på arbetsmarknaden i utvandrarlandet eller suget efter arbetskraft i invandrarlandet som styr migrationen. Historiskt råder det ingen tvekan om att det är suget efter arbetskraft som driver utvandringen. Folk försöker helt enkelt inte att ta sig till länder där de vet att det inte finns några utkomstmöjligheter.

I Europa finns dessa möjligheter. Tiotals miljoner människor har invandrat till Europa och funnit en plats på arbetsmarknaden, oftast i arbeten som inga ”äkta” innevånare velat syssla med. Kasta ut dem alla och Europa stannar omedelbart. Det vet de som nu med alla medel söker sig till Europas gränser. Kommer de bara in finns det en stor chans att de efter ett tag hittar ett arbete, kanske uselt betalt men mycket bättre än misären i hemlandet.

Det vet också de företagare som profiterar på systemet och anställer arbetskraft svart, ofta personer som befinner sig illegalt i landet, de papperslösa. Det är de som behöver vår solidaritet.

 Lista över alla döda som identifierats.

Media: DN1,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,