Kategoriarkiv: Religion

Om politiken som färskvara och gårdagens demonstrationer mot Obama

Publicerat av
9

Oavsett vad arrangörerna bakom gårdagens demonstrationer i Stockholm och Göteborg ville lyfta fram i sina tåg mot Obamas besök i Sverige blev fokus i media och därmed för miljoner svenskar att det man ville med sina protester, det var att säga nej till Obamas planerade bestraffning av Assad. Det berodde självklart på att inte minst i vår tid är politik en färskvara.

Inte nog med det.  Vad ville man ha i stället för missiler? SVT Rapport, ABC-Nytt samt tidningar som DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och GP gav med stort uppslagna bilder och text sina tittare och läsare intrycket av att demonstranterna var anhängare av diktatorn Assad och hans blodiga styre. Bilder med idolporträtt lyftes fram och runt Rapports kommentator på Mynttorget i Stockholm hade regimanhängarna trängt ihop sig likt en klump med linslöss.

Tidigare i veckan var det en upptakt i Göteborgs Brunnsparken inför gårdagens demonstration. Tillställningen dominerades av Kommunistiska Partiet och syriska Assadanhängare. När vi ser bilden ovan kan det vara bra att veta att man i Assads fängelsehålor förnedrar politiska fångar genom att tvinga dem till att kyssa idolporträtt av Assad. Inte minst dessa scener med avgudadyrkan fick regimkritiska syrier och deras politiska vänner i Göteborg att hålla sig borta i går.

I Göteborg samlades knappt åttahundra demonstranter och eftersom Kommunistiska Partiet höll i taktpinnarna motsvarade medias beskrivning verkligheten: Nej till Obama – Ja till Assad. Partier och grupper som är kritiska till regimen Assad var inte inbjudna och ville inte heller delta. Liksom alla de syrier i Göteborg som stödjer det folkliga upproret och vill störta regimen. Här en snutt från GP:s referat:

”En stor del av demonstranterna hade sitt ursprung i Mellanöstern, och bland dem från Syrien var stödet för den sittande presidenten Bashar Al Assad stort. En talkör på arabiska fick GP översatt till ”Gud, Syrien, Bashar – bara”. En kristen man från Damaskus som bott 24 år i Göteborg trodde inte på uppgifterna om att det är regimen som ligger bakom gasattackerna i hemlandet. Han anser att en stor majoritet av Syriens befolkning stöder presidenten och lägger skulden för dödandet på islamister från Saudiarabien och Tjetjenien.”

Inte ens med lupp framför ögat kan man skilja en del texter om Syrien i nazisttidningen Nationell Idag från Kommunistiska Partiets tidning Proletären. Men ingen i gårdagens demonstration i Stockholm skulle säkert ha accepterat att ha fullblodsnazister i sina byxben …

I Stockholm där det samlades mellan två- till tretusen demonstranter såg verkligheten annorlunda ut. Arrangörerna hade betonat frågor som Obamas drönare, NSA:s avlyssningsskandaler, rättskandalen med Guantanamo samt USA:s krigspolitik i stort. Initiativtagaren Dror Feiler hade slagit fast vad som gällde:

”Huvudparollen och underparollerna är tagna enhetligt av Nätverket 4 september och har förtydligat av mig och många andra flera gånger. Respektera detta eller gå någon annanstans med hyllningar och/eller stöd till Assad.”

Nu respekterades inte detta. Anhängare till Assads diktatur och hans två år långa krig mot sitt eget folk gick inte ”någon annanstans” och de avvisades inte heller. Med regeringens flaggor runt idolporträtten av Assad och talkörer till hans stöd fungerade de trots att det handlade om en minoritet, som ett flugpapper för media, just för att politik är färskvara. Den mindre grupp Assadkritiska syrier med vänner som ändå valt att försöka våga delta hördes ibland. Inställningen till upproret mot Bashar Assad i Syrien var, av ganska självklara skäl, helt enkelt det som helt och hållet dominerade medias intresse.

Det var den här bilden av gårdagens demonstration i Stockholm som till en stor del förmedlades av media.

Nu fick ändå Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde en unik möjlighet att peka på ett möjligt alternativ till Obamas missiler. Han bjöds in till en intervju med SVT Aktuellt och där fick givetvis Syrien en stor plats. Men dessvärre sökte han då politisk gemenskap med Carl Bildt – inte med alla vänner till den syriska revolutionen. I studion kom frågan: ”Men om då FN inte kan enas i frågan då kan man alltså ostraffad genomföra attacker mot sitt eget folk?”. Varefter Linde svarade:

”På den här punkten måste jag säga, faktiskt, att jag och Carl Bildt i stora delar är överens. Det finns ingen militär lösning, det måste bli en politisk lösning, det är den enda vägen ut ur våldet från Syrien. Det krävs verkliga förhandlingar där man hittar en väg ut ur våldet, där Assad avgår och man får till demokratiska val.”

Från studion kom då motfrågan ”Men hur ska man lyckas med det menar du? Om det är så att ingen är beredd att göra någonting” och Lindes fortsatta svar:

”Men för det första måste vi säga att vi inte gett freden och de politiska lösningarna en riktig chans. Vi ser idag hur USA, Ryssland men också Saudiarabien aktivt understödjer olika stridande parter i Syrien. Man har därigenom varit med om att försvåra möjligheterna till en politisk lösning. Skulle man kunna få Ryssland och USA att enas, då skulle vi freden en chans, det finns goda möjligheter att nå framåt”.

Ett svar som naturligt fick motfrågan. ”Men detta har ju inte lyckats hittills?”, och intervjun kan avslutas med Lindes:

”Nej, tyvärr”.

Hans Linde ”talar om parter”, och syftar då främst på USA och Ryssland. Kan man ”få dem att enas… då finns goda möjligheter att nå framåt”. Han glömmer att alla sådana försök under två år kört in i en betongvägg. Han väljer att inte lyfta upp det som verkligen skett, att Assads regim med ryska vapen under två år bekämpat ett massomfattande folkligt uppror med ett fullskaligt krig.  Han vet, eller borde veta, att Assad sagt att ”terrorister måste krossas med järnhand innan det kan bli förhandlingar”. Bara för några dagar sedan sa han i en intervju med Le Figaro att motståndarna ska ”utplånas”, en lärdom han säkert fått av Putin när denne delat med sig av erfarenheterna från hur han krossade upproret i Tjetjenien. Han vet dessutom att libanesiska jihadister i Hezbollah strider på Assad sida. I andra uttalanden har han och Vänsterpartiet cyniskt nog talat för ett vapenembargo mot ”Syrien”, vilket i verkligheten betyder fortsatta vapenleveranser från Ryssland och Iran till Assad samtidigt som den mer sekulära och demokratiska rebellsidan förvägras detta.

Linde fick i Aktuellt representera gårdagens demonstration i Stockholm. Dessvärre tror jag att han var representativ! För de flesta människor är kriget i Syrien och hela situationen oerhört svår att greppa. Dessutom långt, långt  bort. Krigen I Irak och Afghanistan har fortfarande en blodig eftersmak i munnen på oss alla. En del tror säkert också att araber alltid ska slåss och därför måste tyglas av en ”fast hand som Assad”. Vad är då enklare än att skaka på huvudet och säga att man är emot allt våld? Det är dessa stämningar Linde tolkar och gör till sina. Han klappar ointresset och likgiltigheten på huvudet, säkert utan att inse det själv. Men borde fundera över hur han kan hamna på samma dynor i TV-soffan som Carl Bildt och dessutom sitta bekvämt? Vänsterpartiet stödjer definitivt inte Assad men på det politiska fältet har det övergivit den utsatta syriska revolutionen och lämnar mot sin vilja mer plats i terrängen för denne bärsärk. Bashar Assad känner ingen skam och skiter fullständigt i om världsopinionen pratar i det oändliga om ”en politisk lösning”. När Bildt, Linde  liksom stora delar av Assads följe upprepar sitt mantra om att det ”inte finns någon militär lösning” är sanningen precis tvärtom. I Syrien förutsätter en politisk lösning ett militärt nederlag för den ena eller andra ”parten”! Först då kommer ordning att härska i Damaskus. Den ena sidan måste besegra den andra. Frågan som gäller är bara vilken sida man ska hålla på?

 

För socialister borde det vara självklart att stödja ett folkligt uppror där man i ett otal protester och demonstrationer rest krav på frihet, värdighet, demokrati och rättvisa.  I det amerikanska inbördeskriget, Den andra amerikanska revolutionen, var det exempelvis en självklarhet för Karl Marx att ta ställningen för Nordsidan trots att han visste att Abraham Lincoln inte var en socialist. Han visste att slavsystemet som produktionsfaktor i den amerikanska ekonomin var dömd att gå under och ersättas med kapitalistiska industriella monopol. Han och Friedrich Engels visste också att en begynnande medborgarrätt skulle ge arbetarörelsen större friheter, vilket gjorde att de i grunden solidariserade sig med Unionen och kämpade för Konfederationens nederlag. Det folkliga upproret i Syrien är organiskt en del av den arabiska revolutionen mot de gamla efterkoloniala auktoritära diktaturer i regionen som störtats eller hänger på fallrepet. En historisk process, en ojämn och sammansatt utveckling som kommer att utkämpas i decennier. Här ska vi inte tala om ”parter” utan efter förmåga solidarisera oss fullt ut med de hjältar som dött i upproret och de som i dag, mot  alla odds så länge har stått emot Assads ryska stridsvagnar, jetflygplan, attackhelikoptrar, Scudraketer och nervgasattacker.

Säger vi nej till Obamas missiler – då säger vi ja till vapenstöd åt rebellerna.

Ner med diktaturen Assad! Seger åt den syriska revolutionen!

*****

Liksom mer om vår grundläggande syn: Ner med diktaturen Assad!

Läs gärna Shora Esmailian i SVT Debatt.

*****

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SvD1,SvD2,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,

När Bashar Assads högra hand skrubbar honom på ryggen…

Publicerat av
13

När Åke Sellström och de andra inspektörerna från FN dokumenterade den storskaliga attacken med nervgas i Damaskus var de, utan att veta om det själva, nära nog i sällskap med den brittiske fascisten och medlemmen i EU-parlamentet Nick Griffin, ledare för British National Party (BNP).

För inte så långt ifrån Ghouta flinade han upp sig för media tillsammans med sin leende värd, det syriska ”parlamentets” talman, Mohammad Jihad al-Laham.  Men Griffin var inte där för belägga diktaturens mer än två år av furiösa försök att fördriva och förinta stora delar av sitt eget folk utan för att gnugga mördarregimen på ryggen och visa sin solidaritet med  terrorväldet. Vid en tidigare träff med regimen i somras, tillsammans med högerextrema polska och ryska nationalister, pratade han storvulet och med ett inte så litet mått av storhetsvansinne om att han ”var där för att prata fred och förhindra ett krig”.  Helt blind för det vanvettiga våld som regeringen själv iscensatt sedan två år.

Det är Bashar Assads högra hand i Europa som kliar honom på ryggen. Ja, riktigt skrubbar honom. British National Party är en rörelse med många rötter i den brittiska fascismen. Griffin själv som många andra i partiets ledning gjorde sina läroår i miljön där det öppet rasistiska, antisemitiska, våldsinriktade och pronazistiska National front ropade på Vit makt.

Den unge Griffin agiterar på ett möte med National Front.

Nedan ser vi hans entusiastiska åhörarskara. Bara järnrören som fattas…

I dag har BNP tvättat en del av sin brunskitiga hals. Men långt ifrån allt är borta och i partiet finns det medlemmar med starka kopplingar till det British Defence League vilket försöker att bygga upp brittiska kampgrupper på gatan, halvmiliser, som kan terrorisera och skrämma muslimer med våld. Griffin ser Assad som en stark nationell ledare vilken med fast hand kan hålla efter extrema islamister. Inrikespolitiskt fiskar han i den nationella högermiljön och konkurrerar med United Kingdom Independent Party om de väljare som flyr David Camerons konservativa regeringsparti. Partiet är inte systerparti med Sverigedemokraterna, men många av deras politiska ådror löper åt samma håll och det finns sympatier och kontakter emellan medlemmar i respektive parti. I den högerextrema europeiska miljön möts ofta deras vägar. I Sverige är det i bottenslammet högerut bland Nationaldemokraterna, Svenska motståndsrörelsen och Nordisk ungdom där vi sett samma vurm bubbla upp för Assads ”storhet som nationell ledare”.

I nazistiska Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag hyllas allt som sluter upp bakom diktaturen. Alltifrån  den politiske krämaren Mohamed Omar  över syrianska kristna till det Syriska Nationalsocialistiska partiet…

Dessvärre har Assad inte bara en utan många vänsterhänder som gnuggar honom på ryggen. I Sverige är det främst miljön kring Kommunistiska partiet/Proletären och smärre grupper som vi skulle kunna kalla för Jan Myrdals sista vänner. Satelliter som fortfarande kretsar kring den gamle maoisten och helgar allt som han säger eller berör. På ideologins fält fungerar de som mer eller mindre maskerade agenturer för Assads diktatur. Förr var det Kinesiska Kommunistpartiets Peking Review som höll rättning i leden, i dag är det den ryska kapitalismens utrikespolitiska propagandaforum Russia Today, de iranska mördarmullornas IRNA samt Assads egen SANA tillsammans med ett gidder av konspirationsteoretiker världen över som får duga till de ”klara källor av kunskap och insikt” där dessa vidunderliga fantomer från en svunnen värld försöker släcka sin törst…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,DN2,SR1,

Ingen ”politisk lösning” utan regimens kollaps!

Publicerat av
1

 

En mycket intressant intervju med en gammal vän och politisk färdkamrat till Benny och mig, Gilbert Ashcar som har sina rötter i Libanon men som nu mer bor i England och verkar som professor i orientaliska studier. I en intervju med France 24 diskuterar han varför Assads gasattack kom nu liksom att det inte finns förutsättningar för  den ”politiska lösning” som  många önskar. Till skillnad från rubbet av borgerliga eller mer vänsterinriktade analytiker slår han kort och gott fast att endast en militär seger för upproret med en kollaps för regimen kan leda framåt. Han hinner också med att understryka att det i regionen inte handlar om ”en arabisk vår” utan en historisk process, ”på flera år, kanske flera decennier”. Vi skulle kunna kalla det för ett klimatskifte!

Ta dig tolv minuter och lyssna!

.

.

Ner med diktaturen Assad!

Publicerat av
9

Ner med diktaturen Assad!

Allt stöd åt den syriska revolutionen!

Kryssningsmissilerna vilar färdigprogrammerade i sina ramper på de fyra amerikanska krigsfartyg som ligger utanför den syriska kusten. Varje Tomahawk har i sin stridsspets närmare ett halvt ton sprängämnen. På Cypern inte många sjömil därifrån landar en ström av tunga transportflygplan på britternas militära bas Akrotiri. Vid dess startbanor är rader av stridsflyg redan på plats. Västerut i Medelhavet flygs franska besättningar in till sina Mirageplan på Kreta och åt nordväst ger Greklands regering klartecken för USA att använda sina baser för luftattacker mot Assads militära infrastruktur…

En samordnad missil- och flygattack mot Assads militära infrastruktur och ledningscentraler kan lyfta när som helst under den närmaste tiden.

Hur ska vi socialister ställa oss? Situationen är komplex. Men den går att förstå! Det går att se klart. Vi är dessutom revolutionära marxister och inte en hejarklack till den ena eller andra borgerliga regimen.

Var ska vi dra vår röda linje? Var börjar och var slutar vår internationella solidaritet?

Ett bra anslag när vi gör en bedömning är den utgångspunkt som den franske revolutionären Pierre Frank underströk. Själv med många erfarenheter av politisk kamp under och efter Andra världskriget:

 “Vi ser att marxismens största teoretiker aldrig definierade den politiska fysionomin för en borgerlig regim på grundval av de ställningstaganden som den gör när det gäller utrikespolitikens fält utan bara och mycket enkelt utifrån dess förhållande till nationens klasser.”

Regimen Assad är vare sig ”socialistisk” eller ”antiimperialistisk”. Efter en militärkupp mot det syriska Baathpartiets civila ledning 1966 kunde Assads far Hafez al-Assad som president 1971-2000 under tre decennier börja med att demontera delar av partiets tidigare vänsterradikala politik. Senare under sonen Bashar al-Assad har det mesta av regeringspartiets gamla politik rivits ner och syrierna har plågats av en våldsamt accelererande nyliberalism med allt högre levnadskostnader och arabvärldens högsta massarbetslöshet för ungdomar under 25 år. Assads egen familjeklan och hans mest nära kumpan den lika korrupte som stenrika miljardären,hans kusin Rami Makhlouf, har berikat sig själva och till sitt försvar byggt upp ringar med pretoriska militära garden och kårer av olika säkerhetstjänster. Deras energi och militära potens har gått åt till att fängsla, tortera eller döda dem som försökt att opponera sig. Samtidigt har inte ett endaste skott avlossats mot Israel sedan Hafez al-Assads nederlag i kriget mot Israel 1973. Olika palestinska fraktioner, liksom libanesiska Hezbollah, har bara utnyttjats som brickor i regimens spel för sina egna intressen.


Miljardären Rami Makhlouf ,kusin med bröderna Maher och Bashar al-Assad plågar Syrien med nyliberalism, massdödande och folkfördrivning.

Det folkliga upproret mot Assad hade och har sina rötter i de klasser och skikt som förlorat mest på nyliberalismen; arbetare, utarmade jordbrukare, små företagare och handlare och studenter. Motståndet har sina mest offervilliga kämpar hos de ofta egendomslösa och arbetslösa ungdomar som förvägras en värdig framtid i sitt eget land. Med en svart historisk ironi bombar diktaturen i dag mest intensivt de arbetarklassförorter och den landsbygd där det gamla Baathpartiet hade sin sociala bas.

Organiskt är det en del av den arabiska revolutionen mot de gamla efterkoloniala auktoritära diktaturer i regionen som störtats eller hänger på fallrepet. En historisk process, en ojämn och sammansatt utveckling som kommer att utkämpas i decennier.

Under de två och ett halvt år som gått sedan upproret har den syriska diktaturen i i samma takt som det uteblivna stödet från Väst – och då inte minst dess traditionella arbetarrörelse – steg för steg getts fria händer att trappa upp våldet mot sin egen befolkning. Tusentals små och stora fredliga demonstrationer besvarades med löften om ”politiska reformer”. Men framförallt med våld.

Det var i staden Deraa, nära den jordanska gränsen, som den syriska revolutionen väcktes. Den 6 mars 2011 fängslades 15 pojkar mellan 10-15 år för att ha sprayat slogans mot regeringen på husväggar. Generalen Atef Najeeb, Bachar al-Assads kusin, ansvarade för den tortyr som pojkarna utsattes för cigarettbränning, slag och utdragna fingernaglar. När pojkarna släpptes och stadens medborgare såg vad som gjorts med dem följde omedelbara massdemonstrationer med krav på att Assads kusin skulle ställas inför rätta.

Under demonstrationerna placerade säkerhetspolisen ut krypskyttar som dödade flera människor. När det inte räckte för att få slut på protesterna tog man nästa steg. Assads bror, den brutale generalen Maher al-Assad, ledare för det republikanska gardet och dess fjärde fruktade pansardivison rullade in i staden. Protesterna fortsatte. De ilskna demonstranterna ropade ”Maher, din ynkrygg, skicka dina trupper att befria Golan!”…

I slutet av april hade det gått så långt att Maher med sina stridsvagnar stängde av Deraa från omvärlden och gav besättningarna order om att ge eld mot vanliga bostadsområden varefter soldater stormade in i husen, letade upp och grep människor som deltagit i protesterna.  Många innevånare dödades under anfallen och senare i diktaturens fängelsehålor.

I maj samma år följde man upp med att fängsla mängder med ungdomar som varit aktiva på internet. Unga kvinnor och män som på sina bloggar protesterat mot våldet. Samtidigt – men föga uppmärksammat – släpptes 1500 fängslade jihadister ut i friheten. Ett medvetet drag från regimen som sökte en möjlighet att demonisera alla upproriska som terrorister…

Omvärlden protesterade i ord mot brutaliteten. Men inte mer. I allt fler delar av landet reste sig befolkningen i otaliga former av protestaktioner och demonstrationer. Assad valde konsekvent att trappa upp våldet. Först fängslanden, misshandel och tortyr, sedan krypskyttar, därefter militär trupp och stridsvagnar. Månad för månad eskalerades vansinnet. Det berömda ”Världssamfundet” protesterade. En del sanktioner kom på plats. Men dessa vägde lätt i förhållande till Rysslands och Irans tunga hjälpprogram för regimen. Assad kunde ta ett steg till och sätta in först attackhelikoptrar och sedan stridsflyg och bombplan. Vem minns inte hur hans politiska vänner i omvärlden länge sa att alla påståenden om att regimen använde stridsplan bara var ”propaganda”. Efter en tid blev det rutin med raket- och bombattacker från stridshelikoptrar och jetflyg. Opinionen hade vant sig.

En scudmissil har träffat bostadskvarter i Homs.

Framförallt USA:s rival, ”det mindre men hungriga imperialistiska Ryssland” (för att travestera C H Hermansson i modern tid) blockerade FN och fortsatte med sitt omfattande ekonomiska, militära, moraliska och politiska stöd för regimen. Med sitt eget Tjetjenien i minne har Putin stor förståelse för hur man in till ryggmärgen krossar folkliga uppror.

Så här såg Tjetjeniens Grosnyj ut när Putin gjort sitt.

När reportage och videoklipp som berättade om bombanfall blivit vardagsmat och antalet döda närmade sig 100 000 människor kom de första nyheterna om att regimen använt sig av de avskyvärda Scudmissilerna och i deras följe kom det sedan flera attacker med någon typ av kemiska stridsmedel.

Assad synade omvärldens kort och såg att man bara bluffade. Alla löften den sekulära, demokratiska oppositionen fick om rustik vapenhjälp till sitt självförsvar infriades aldrig. De sveks, gång på gång. En del mindre vapensändningar förmedlades via Saudiarabien och Quatar, var och en med sina egna syriska ”favoriter” och med prioriteringar gjorda efter de egna staternas regionala ambitioner och hur mottagarna tolkar Koranen…

”Västvärlden” har en del skavsår i sin relation till Syrien och skulle gärna se en ommöblering i landets regeringskabinett samt svagare syriska band till främst Iran och Hezbollah. Men framförallt vill man ha stabilitet. Ingen avgörande regimförändring, bara en ansiktslyftning som i Jemen där man bytt diktator utan att byta regim. Israel älskar inte heller Assad men regeringens talesmän konstaterar samtidigt att ”alla parter i krigets Syrien ser Israel som sin fiende” (vilket kanske inte är så konstigt eftersom de syriska Golanhöjderna fortfarande är ockuperade av Israel). Med Assad vet man i alla fall vad som är i båset. Sökandet efter en ”politisk lösning” har blivit mantrat för dagen och ursäkten för sveken när det gäller vapenleveranser. Det finns ett vapenembargo mot Syrien. Men bara när det gäller de demokratiska och sekulära krafterna. Regimen får vad den behöver från Ryssland och Iran. Dag som natt landar det i Damaskus tunga tranportflygplan från Moskva och Teheran med militära sändningar.

Det är av dessa skäl som Syrien har blivit en växthusmiljö för högerradikala jihadister. Med liten närvaro i den civila massrörelsen men med religiös nit och gödslade med pengar och vapen från Gulfstaterna har de i vissa områden skaffat sig ett militärt försprång i förhållande till den sekulära eller mer moderata muslimska opposition som i stort sett saknar egna tunga vapen. Assads retorik om ”terrorister” har därför – i efterhand – fått mer substans och sedan reproducerats av Västvärldens ledare och dess efterföljare i den gamla arbetarrörelsen. Det har blivit en självuppfyllande profetia: ”Vi vet inte var våra vapen till sist hamnar”. Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, Hans Linde, menar exempelvis att ”Det i Sverige, så när som på några folkpartister, råder fullständig enighet om att det inte finns någon militär lösning, bara en politisk”. I en debatt i radions P1 talar han sig varm för ett ”fullständigt vapenembargo”. Hjälper vi rebellsidan ”föder det bara mer våld och Assad kan öka sina insatser”, menar han.

Sanningen är naturligtvis den som en exalterad Assad själv slog fast för några veckor sedan: ”terroristerna ska krossas med en järnhand och att detta måste ske innan det är möjligt med politisk lösning”. Assad är inte utsatt och kommer inte att vara utsatt för något vapenembargo och han har under två år ständigt ”ökat sina insatser” för att slå ryggraden av sitt eget folk. Hans makt- och penningtörstande familj liksom multimiljardären Rami Makhlouf vill helt enkelt fortsätta med sin utplundring av det syriska folket. Det är deras materiella och kanske fysiska existens som står på spel – och de spelar högt. De vill givetvis ha en ”politisk lösning”. Men först när den demokratiska oppositionen förintats. Med mer utbombade husruiner och nya massgravar som grund kan de sedan självklart jämka sitt styre efter behag . Den förmenta pacifismen och uteblivet solidaritetsarbete när det gäller en stor del av den breda vänsterns förhållande till kriget i Syrien innebär bara ett frikort för diktaturen I detta avseende kan man göra en lika tydlig som tragisk jämförelse med Västvärldens noninterventionspolitik och vapenembargo till republiken under det spanska inbördeskriget på 1930-talet (se Anders Hagströms utmärkta sammanfattning).

26 april 1937 förvandlades baskiska Guernica till en ruinhög av tyska Luftwaffes Die Kondor legion. Terrorbombningen var beställd av fascisternas upprorsgeneral, ”Caudillo” Franco.

29 januari  2013 förvandlas stadsdelen Jouret al-Shayah , Homs, till en ruinhög av ryska stridsplan. Terrorbombningen dirigerad av diktaturen Assad.

Än värre är de mindre grupper som medvetet tar ställning för Assads diktatur under ideologisk yrsel om att denne skulle leda ”den verkliga kampen mot imperialismen och den islamistiska terrorismen”. Märkligt nog i armkrok med de islamistiska terroristerna i Teherans regering…

De skulle behöva lyssna till Joseph Daher som är medlem I “Syriens revolutionära vänsterströmning” och som driver bloggen syriafreedomforever.wordpress.com

”Problemet med en del av vänstern i Väst, framförallt stalinisterna, är att de har analyserat den revolutionära processen i Syrien utifrån ett geopolitiskt perspektiv och helt ignorerat den socioekonomiska och politiska dynamiken på plats i Syrien. Många av dem anser att Iran, Ryssland och Syrien är antiimperialistiska stater som strider mot USA, vilket är fel ur varje aspekt. Vårt val ska inte vara att välja mellan å ena sidan USA och Saudiarabien och på den andra Iran och Ryssland. Vårt val är de revolutionära massornas kamp för sin egen befrielse.”

I denna situation väljer den syriska regimen att spela ännu högre och sätter in en större gasattack. Åren har gått och dess tuppkamm har styvnat när det visat sig att omvärldens protester mot all egen militär upptrappning bara har varit tom retorik. Al Sisi och den egyptiska militärens kontrarevolution tycks dessutom bara få ett ”gult kort”…

En del militära framgångar – som i Qusair – har hotats av att de egna leden börjar tunnas ut. Inte ens ”Guds krigare”, jihadisterna från libanesiska Hezbollah, kan ersätta all manspillan och alla deserteringar. I sista hand, efter alla bombningar, kan rebellfästen bara intas genom att skicka in soldater i närstrid vilket oundvikligen leder till egna förluster. Genom nervgas i en eller annan form, som tidigare prövats flera gånger, kan motståndarna slås ut helt utan dessa tapp. Gasen terroriserar också upproret genom att regimen får en demoraliserad och skräckslagen civilbefolkning. Dessutom är attacken en hånfull gest både mot den tomhänta Västvärlden och FN:s vapeninspektörer, vilka – efter fyra månaders förhalning – är på platsen för att försöka hitta spår efter en tidigare eventuell användning av stridsgas.

Uppenbart gör Assad en missbedömning. De förfärande bilderna och videoklippen från Ghouta gör att Barak Obama inte längre kan låtsas som att en gasattack inte ägt rum. Övertrampet är för grovt. Alla kan se att den röda linjen passerats.

En mer eller mindre begränsad flyginsats mot militär infrastruktur är för handen. Hade upproret i tid fått egna vapen hade den aldrig ens behövt komma upp på dagordningen. Attacken syftar heller inte till ett ”regimskifte”. Inför debatten i det brittiska parlamentet klargör David Camerons partner i regeringskoalitionen, Nick Clegg, vad det är som gäller:

“Det vi överväger är inte ett regimskifte, inte ett försök att störta regimen Assad, ett försök att avgöra inbördeskriget i Syrien på det ena eller andra sättet. Det måste avgöras i en politisk process.”

Den mellanstatliga koalition som byggs upp inför flygattacken hävdar att den bara vill ”straffa” Assad. Går man över röd linje är det ”rött kort”. En spelare blir utvisad och sedan kan matchen fortsätta som förut.

Den gör sig till opartisk domare. En regim kan fördriva miljoner människor, varav en miljon underåriga barn. Den kan döda 100 000 människor utan motvärn från omvärlden. Men vid nervgas söker man dra en gräns genom att följa Genèvekonventionens överenskommelser om massförstörelsevapen. 

Självklart kan oppositionen komma att dra nytta av anfallet. Assad kan försvagas militärt, men framförallt psykologiskt. Demoraliseringen och deserteringarna i de egna leden kan öka. Han hindras från att använda nervgas i mer storskalig omfattning. Som socialister är vi inga pacifister och vi förnekar därför inte oppositionens rätt att säga ja till attackerna och att militärt utnyttja dessa till sin egen fördel. Den har inte fått det den vill ha – egna vapen att försvara sig med. Därför säger vi naturligtvis inte nej till den kommande flygattacken. Vår överdomare är vare sig den koalition man får ihop, FN:s säkerhetsråd eller en folkrätt som gör att varje diktatur kan göra vad som helst med sin egen befolkning. Internationella, geopolitiska och militära frågor, måste alltid bedömas från fall till fall. Vår utgångspunkt är det röda band av solidaritet som binder ihop alla de människor som kämpar för frihet, värdighet och rättvisa. Om FN:s säkerhetsråd i morgon skulle enas om att slå ner ett socialistiskt uppror i låt oss säga Chile, då skulle vi naturligtvis vara emot. Eller omvänt, skulle Jobbik i Ungern komma till makten och besluta sig för att gasa ihjäl alla zigenare. Då skulle vi vara för ett militärt ingripande från FN. På samma sätt som vi var för att vietnameserna gick in militärt och störtade den av USA och Kina stöttade  så blodiga Pol Pot-regimen i Kambodja.

Men samtidigt är detta inte det stöd som upproret har begärt och det är inget som vi ställer oss bakom.  Det är vare sig vårt eller upprorets flyg som angriper. Vi vet lite om strategin för attacken. Kanske vet inte ens anfallarna, ett nätverk av imperialistiska stater, detta själva? Vad har Israel för egna planer? Nytt bombkrig mot södra Libanon? Ska nästa våg av flyg riktas mot Iran? Vi vet helt enkelt inte vad som kommer efter bombningarna.

Allt vårt stöd till den syriska revolutionen handlar i stället om ett regimskifte, om att störta diktaturen Assad. Att det ska öppnas en möjlighet för en demokratisk revolution. Nu som tidigare är det viktigaste kravet att bryta vapenembargot gentemot den demokratiska och sekulära sidan i det syriska kriget. Vi ställer oss helt och hållet bakom slutorden i appellen från Syriens revolutionära vänsterströmning efter gasmassakern i Ghouta:

”Vi begraver våra döda och vi kommer att vårda våra skadade. Vi kommer bara att vara mer bestämda och beslutsamma i vår kamp för att störta denna mordiska och destruktiva regim genom en seger för folkets revolution.”

*****

Göte Kildén & Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SVD1,DN1,

Ner med diktaturen Assad!

Publicerat av
6

.

.

Vi brukar inte publicera dokument eller artiklar på engelska på vår blogg. Men med ont om tid för översättning gör vi ett undantag. Det viktiga uttalandet nedan är från hemsidan ”Syria freedom for ever” vilken är ”tillägnad det syriska folket i dess uppror mot Assads auktoritära regim och en vilja att skapa ett demokratiskt, sekulärt, socialistiskt, antiimperialistiskt Syrien”. Vill  du läsa artikeln direkt från källan eller besöka någon av alla dess länkar med dokumentation hittar du hemsidan här:

Syria Freedom For Ever.

.

These words were written on a placard by a young Syrian revolutionary in the besieged city of Homs and translates very well the determination of the Syrian people. More than two years after the beginning of the revolution, the Syrian people have actually not ceased to struggle for freedom and dignity despite the continuous and terrible repression of the regime. The Syrian revolution is still on going despite the massacres against the civilians and destructions.

 

The regime continues its war against the people

 

The Syrian dictatorship has continued its criminal policy and large-scale massacres against the Syrian people. The last example of this barbarism was on August 21, 2013 when the Syrian regime attacked with chemical weapons and toxic gas the region of Eastern Ghouta, a suburb of Damascus, killing more than a thousand people including a large number of women and children. Medecins Sans Frontieres issued a statement saying that hospitals it supports in Syria treated about 3,600 patients with “neurotoxic symptoms”, of whom 355 have died. It said the patients had arrived in three hospitals in the Damascus governorate on 21 August – when opposition activists say chemical attacks were launched against rebels. This statement provided more evidence of chemical weapons use.

 

This new massacre, preceded by many others, occurred in the framework of a general offensive against one of the bastions of the revolution. At the beginning of the month of August, a previous massacre was actually committed by Assad’s forces, killing 100 people and wounding more than 1000, in the same region.

 

Many popular demonstrations took place after the massacre across the country to condemn this new crime and denounce the inaction of the international community and it so called red lines, always violated by the regime. Strikes were called across the country the day after the massacre. The Friday 23 August, usual day of mass of popular demonstration in Syria, was called ‘The Terrorist Bashar kills Civilians with Chemical Weapons as the World watches’. Sarcastic messages and placards were numerous throughout the demonstrations, mocking the inaction of the international community (http://syriafreedomforever.wordpress.com/2013/08/24/رسائل–تنسيقيات–اللجان–الى–العالم-coordination-committees-m/). Revolutionaries wrote on a wall for example in the street of besieged Homs “The next red line: the use of nuclear power“.

 

The statement of the Revolutionary Left Current in Syria (http://syriafreedomforever.wordpress.com/2013/08/21/statement-of-the-revolutionary-left-current-in-syria-on-the-massacre-in-the-region-of-east-ghouta-resulting-use-of-chemical-weapons-by-the-assad-regime/) condemning the massacre resumed very well the feeling of many among the popular movement, notably saying that “Our revolution has no sincere ally, except the popular revolutions of the region and of the world and of all the militants struggling against regimes of ignorance and servitude and exploitation“.

 

The regime committed this new massacre in the framework of the events of the region and especially the counter-revolution reaction in Egypt led by the army and supported by Saudi Arabia, the center of the counter-revolution.

 

This new massacre strengthens the determination of the Syrian popular movement firstly to continue the revolution for freedom and dignity and secondly that the worst solution would be that the structure of the system is maintained in a “political solution” to implemented a “peaceful transition” as proposed repeatedly by the so called allies of Syrian revolution, the United States and the European Union and accepted without any surprise by the allies of the regime (Russia and Iran). The victory of the revolution in Syria and its spread to the region would actually be a threat to all the regimes, especially the Gulf monarchies and Iran, and therefore both the USA and Russia.

 

This massacre has also to be understood following the declarations of the dictator Bachar al Assad few weeks before, in which he declared that “No solution can be reached with terror except by striking it with an iron fist”. In the other words, the regime will continue its attempts to crush military and through deadly destructions and repression the Syrian popular revolution. Assad added that the army, untrained for guerrilla warfare, “has achieved the impossible.”  Yes indeed it has been successful in destroying entire neighborhoods, villages and even city, while pushing half of the population to become refugees inside or outside the country and killing more than 100 000 persons. Mid of August, this declaration was already translated in practice by bombing the neighborhood of Bustan al-Qqassr in Aleppo, killing at least 40 people and dozens wounded with mass destruction for the buildings.

 

In the same time Homs continues to suffer from the siege imposed by the regime forces, which have imposed even more restrictions on movement and transportation of the people in the embattled city of Homs. Activists reported many abuses against women by ‘Al-Mazra’a’ checkpoint, one of the most humiliating blockades in Homs, which considered as the main gate to inter Al-Waer neighbourhood (http://zamanalwsl.net/en/readNews.php?id=998). In additon, the besieged neighborhood of the city is suffering from lack of food and medicine‫. because the regime as blocked access to the old city of Homs.

 

The regime has issued a legislative decree licensing private companies for protection and guarding services, in a clear attempt to “legitimize” the work of its militias like the ‘Popular National Defense Army’. The decree stipulates that the Interior Ministry will be in charge of licensing these companies, giving them permission to use firearms, and approving candidates for guard work, with these companies being responsible for training their employees and equipping them (http://zamanalwsl.net/en/readNews.php?id=1017). The decree also authorized the ‘new militias’ to arrest any individual that attempts to trespass or attack locations, individuals, items or funds under their protection, and they must report to the police as soon as they make an arrest.

 

Despite these declarations, the Syrian people continue to resist, to struggle, to demonstrate and to sing that they will not kneel. This resistance has also comprised the strike of the Pharmaceutical industry workers’ in Damascus end of July, more exactly the 29th in protest against the high cost of living and lack of security, many looting occurred. The cost of basic goods has soared by more than 300%. A family of five now has to make three times what it used to before the crisis, needing a monthly fixed salary between SYP 95,000 ($905) and SYP 126,000 ($1,200) to sustain its basic needs. 80% of Syrians do not make more than SYP 30,000 ($286). In the same context, the UN World Food Program (WFP) published a recent report, saying that 4 million Syrians are unable to secure their nutritional needs. Poverty rates have exceeded all expectations, reaching 80% of the population and unemployment rates, on the other hand, are over 55% of the workforce, according to official records.

 

For the the defender of Assad regime based on its so called anti imperialism,  read this quote of Pierre Frank, French Trotskyist : “Let us note that the greatest theoreticians of Marxism did not at all define the political nature of a bourgeois regime by the positions which the latter held in the field of foreign policy but solely and simply by the position it occupied in relation to the classes composing the nation”…

 

Islamist reactionary forces, a danger for the revolution

 

Islamists reactionary groups, despite participating in some battles against the regime on the military level,  have continued to act against revolutionary activists and some FSA battalions, the last example was in the city of Raqqa mid August in which the Islamic State of Iraq and al-Sham (ISIS) took over the bases of the Kata’ib Ahfad al-Rasool, which came after a violent attack launched by the ISIS on the other rebel faction. This offensive began with the ISIS detonating a car bomb by the Ahfad base in the Mahattat al-Qitar neighbourhood, east Raqqah city, the ISIS then launched a large-scale and violent attack on the Ahfad bases and took full control. Tens of the Ahfad al-Rasool rebels were killed, injured or taken captive. 1 rebel leader from Ahfad al-Rasool was killed during the clashes. To protest against ISIS acts, civilians took to the streets heading towards the train station after the ISIS blew up a car bomb targeting the headquarters of Ahfad Al-Rasoul brigade of FSA, leaving dead and wounded. Demonstrators demanded to allow them to rescue the wounded and to put an end to the fighting between ISIS fighters and Ahfad Al-Rasoul brigade. The following videos show panic among civilians in the vicinity of clashes http://youtu.be/_0RZYUXENig and http://youtu.be/OaL_ExmrSNY. Another footage showing demonstrators heading towards the train station: http://youtu.be/56qblqEv7tk. Protesters called in may demonstrations to jihadists “to leave” their area and chanted “Syria is free! The (Islamic) State (of Iraq and the Levant) must get out!”.

 

The ISIL also expelled FSA forces from several regions the FSA liberated and declared their will to establish Islamic emirates, while refusing to fight on the front lines in Aleppo, Homs and Khan al Asal.

 

Tensions between FSA groups and Islamist forces of Jabhat al Nusra and ISIL have expanded continuously in some regions.

 

Islamists have also arrested and kidnapped hundreds of activists, including Father Paolo, and civilians these past few weeks and even months. These acts, must be condemned as a threat to the Syrian popular revolution, just as the indiscriminate attacks on the Kurdish people and other religious minorities of Syria by these same groups.

 In the city of Tell al Abiad, the actions of extremists islamists groups have caused the forced departure of Kurdish civilians, and specifically the ones affiliated with the Democratic Union Party (known as the PYD) , which we do not support and has also been guilty of authoritarian practices against Kurdish activists.  In the midst of the escalation in fighting between Islamist reactionary forces and Kurds on more than one front, the Kurdish National Council in Syria pronounced several Kurdish cities disaster areas. This coincided with unprecedented Kurdish immigration into Iraqi Kurdistan, where it is estimated that around 30,000 refugees arrived only last week.

 

In the region of Hassaka, the growing presence of radical jihadist groups, including al-Qaeda, has also seen Christians targeted.

 

“It began as kidnapping for money, but then they started telling me I should worship Allah,” a male Christian resident of Hasakah who was kidnapped by jihadists said.

Jabhat al Nusra and ISIS have also continued some sectarian assassination. The ISIS summarily executed 2 Muslim Shi’i young men (aged below 18) from the al-Sharbo family of the Nubbul town after they kidnapped the young men days earlier.

 

We must be clear: all groups that encourage sectarianism, kidnapping, torture and murder as a practice of power must be considered enemies of the revolution to fight.

 

The actions of the islamists groups of Islamic State in Iraq and the Levant (ISIL) and Jabhat al Nusra, especially active in the Northern region of Syria, have nevertheless not come without resistance from the local population, both Arab and Kurds.

 

In the city of Raqqa, which has seen continuous resistance and steadfast against islamists groups since the liberation of the town from regime troops in March 2013, few demonstrations in solidarity with the activists kidnapped and demanding their freedom, while condemning the actions of the ISIL:

 

Who kidnapped our youth is a traitor to the regime and a killer of the revolution

 

In the Friday demonstartion of August 2 2013, the Local Coordination Comittee in its weekly statement wrote notably that « in an unified messages from the revolution to everyone and the world, we confirme that the kidnapping of activists and essential actors in the revolution not only serves the interest of tyranny, and but these actions harm the freedom and dignity of the revolution.

 

In the neighbourhood of Bustan Qasr, in Aleppo, the local population continues to denounce the authoritarian rule and actions of the Sharia Council as we can see in this video of August 2 2013 : https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=0BsqfQTbzes

 

On August 23, the protesters of Bustan Qasr while demonstrating against the massacre committed by the regime against people of Eastern Ghouta, were also demanding the release of the famous activist Abu Maryam, once more imprisoned by the Aleppo Sharia Council.

 

These groups have shown that they constitute a threat to the revolution and that they actually are part of the counter-revolution by their reactionary ideology and sectarianism, but the reality of their material strength (political, military and economic) cannot be compared to the Syrian regime, the greatest and most dangerous enemy of the democratic and social revolution. The latest massacre committed by this latter proves it once more. The Syrian popular movement does not want to overthrow a dictatorship to see it replace by a new one.

 

The Syrian National Coalition has denounced some practices of the islamists extremists groups. The SNC hold nevertheless some responsibility in the spread of these groups or at least by their cover, by defending them groups in the beginning despite their reactionary and sectarian ideology, instead of standing firmly on the principles of the Syrian revolution ( Freedom, Dignity and no to sectarianism) and doing everything possible to develop the democratic components of the FSA and strengthening them by providing them with material and financial support. These groups just as the Syrian regime want to divide the Syrian people into sectarian and ethnic entities, while the Syrian revolution want to break the sectarian and ethnic division that the regime has tried to enforce on the people.

 

Against division between Arabs and Kurds

 

In the same time, attempts to divide Kurds and Arabs whether by the actions of the regime or the islamists groups have been resisted and combatted through popular initiatives from activists and people of the region. Initiatives have indeed increasingly appeared to demonstrate the fraternity of Kurds and Arabs in this region and to re-affirm that the Syrian popular revolution is for all and against racism and sectarianism.

 

In the neighborhood of Achrafieh, inhabited mostly by Kurds, in the city of Aleppo, a demonstration was organized and chanted slogans in favor of the fraternity between Arabs and Kurds, while also condemnations actions committed by extremists islamists groups against Kurdish population.

 

In the city of Tell al Abiad, which was submitted to intense fights between PYD and ISIL and as well as a quasi siege imposed by this latter on the Kurdish areas of this town, activists have tried to launch an initiative to cease the military conflict between the two groups, stop the force departure of the civilians, establish a popular committee to rule and manage the city on a daily basis, promote initiatives and actions gathering Arabs and Kurds, promote peaceful ways to debate and reach consensus, and preserve the historic good relations between the various local populations, especially Arabs and Kurds

 

In the city of Amouda, people gathered with Kurdish and Syrian flags with a placard saying « I love you Homs » to show their solidarity with this latter besieged by the regime’s arms.

 

The Kurdish Student Union’s branch in Qamichlo did a small internet campaign calling for freedom, peace and brotherhood, tolerance and equality for Syria’s future

 

Following the massacre committed in Eastern Ghouta by the regime, many Kurds in Syria demonstrated their solidarity with them, and condemned the crime. On August 23, a mass protest by Kurds occurred in Erbil in Iraqi Kurdistan demonstrating against Bashar al-Assad chemical crime in Eastern Ghouta 23 august 2013.

 

Conclusion:

 

There is no coming back to the era of Assad regime before the beginning of the revolution and no alternative to the continuation of the revolution. One of the main slogans in Syria chanted by the protesters is “Rather death than humiliation”. In the same time, we have to be clear that islamists reactionary groups are a threat to the revolution and for the edification of a democratic, social and non sectarian society in Syria. If they attack revolutionaries they must be condemned and challenged through different ways.

 

This is the line of the Revolutionary Left Current in Syria, which from the very beginning, despite its modest capacities, has not once faltered in its engagement with the revolution, calling for democracy and socialism. The party has struggled alongside the people and all democratic forces for the victory of this great popular revolution, just as it struggle for the formation of a socialist workers’ party. We do not divide groups or individuals between secular and religious, but between those who want to continue the revolution and achieve its objectives and those who oppose it.

 

The building of the revolutionary party, alongside and inside the large popular movement, firm on the principles of the revolution, (democracy, social justice and no to sectarianism) is not a utopian dream or hope, it already exists, but it is mostly a political necessity to allow the continuation of the revolution and the achievement of its objectives.

 

The Syrian people will not kneel!

 

Glory to the martyrs, healing for the wounded and victory of the popular revolution!

 

All the power and wealth to the people!

-Stumheten i mitt bröst

Publicerat av
21

Vår blogg publicerar här ett ögonvittnes berättelse om gasangreppet mot den civila befolkningen i östra Ghouta, en yttre del av Damaskus. Razan Zeitounes text översattes ursprungligen från arabiska till engelska och jag har gjort översättningen till svenska.
Regimen i Damaskus begår det ena brottet mot mänskligheten efter det andra. De så kallade ”Syriens vänner” vrider sina händer och beklagar Assads grymhet. Men så länge regimen inte tagit steget över den ”röda linje” som Obama ritat upp då kan den fortsätta att flygbomba hela städer, skjuta med artilleri mot civila bostadsområden, släppa tunnor fulla med TNT över skolor och sjukhus. Det är inte tillräckligt grymt för att omvärlden ska ge oppositionen i Syrien de vapen de behöver för att stoppa och slå tillbaka regimens allt brutalare angrepp.


Razan Zeitounes tunga smärtfulla berättelse är ännu ett vittne till att Assad inte dragit en ”röd linje” likt Obamas. Hans linjer dras i blod.

Från Östra Ghouta i Damaskus, Syrien:

Av Razan Zeitoune

Augusti 23, 2013

– Jag försöker att spela upp dagen i slow motion i hopp om att brista i gråt som en ”normal” person förväntas göra. Jag är livrädd över stumheten i mitt bröst och av suddiga bilder som snurrar runt i mitt inre. Det är ingen vanlig reaktion efter att under en lång dag ha snubblat fram över kroppar uppradade sida vid sida i långa och mörka korridorer. Kroppar är svepta i vita linnen och gamla filtar där bara blånade ansikten syns, torkat skum i mungiporna och ibland, en sträng av blod som blandats med skummet. På pannbenen eller svepningen står ett nummer, ett namn, eller ordet ”okänd”.    

Samma berättelser och bilder upprepas vid varje medicinsk utpost i Ghoutas städer, där martyrer och sårade tas emot. Sjukvårdare, varav de flesta påverkats av de giftiga gaserna, berättar om och om igen hur de slet upp dörrar och trädde in i hus där de fann barn sovandes lugnt och fridfullt i sina sängar. Några hade nått medicinska utposter och erhållit första hjälpen. Men den mest påträngande bilden är den av hela familjer som dödats: en far, en mor, och alla deras barn som togs från sina sängar direkt till massgravar

En pappa står vid en till synes oändligt lång grav i Zamalka, där hans fru och barn är begravda vid sidan av många andra familjer. Jag tänkte att han i hemlighet måste avundas de familjer vars medlemmar alla fanns tillsammans i dessa smala gravar, utan att lämna efter sig någon att känna smärtan av förlust.

Hårda sammandrabbningar pågår i närheten, men ingen bryr sig. Alla är upptagna av att gräva och strö jord över nära och kära. En person som övervakar begravningen förklarar hur 140 kroppar läggs sida vid sida i den lilla graven.

Ta bilder, säger han, innan han noterar namnen på hela familjer begravda här och där. Vi väntar som om vi förväntas möta familjer, hälsa föräldrarna, och leka med barnen, men allt vi ser är några ojämna jordhögar och kvistar spridda slumpmässigt över dem.

Familjer samlas i varje stad för att söka efter sina barn i korridorerna kantade av kroppar. En gammal dam kommer in, och bönfaller de närvarande att leda henne till kropparna av hennes söner och bröder om de har lidit martyrdöden. Unga män hjälper henne att lyfta skynkena från ansikten på okända martyrer som väntar på att någon identifierar dem. Hon går från en kropp till en annan, kippar efter andan vid ett tillfälle då hon misstar sig och tror sig känna igen ett ansikte. Sökandet slutar och hon börjar prisa Allah med darrande röst när chansen minskat för att en av hennes nära och kära är död sedan hon inspekterat en av de medicinska utposterna.

I de flesta fall var familjer utspridda bland medicinska utposter över hela Ghouta. För de som behandlats och återfått sin styrka börjar irrandet från plats till plats för att leta efter familjemedlemmar. Bland de som inte hittar sina nära och kära i korridorerna med rader av sårade och martyrer, eller på de listor över avlidna som den administrativa personalen lyckats upprätta, kunde de flesta knappt kontrollera sin ilska och sorg – och föll ofta samman gråtande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Syrisk revolutionär besökte Socialistiska Partiets sommarläger

Publicerat av
2

Av Per Leander. Hämtat från Internationalen.

Revolutionen fortsätter i Syrien. Det som började som en fredlig proteströrelse har utvecklats till ett fruktansvärt inbördeskrig, men det är fortfarande ett revolutionärt krig. Det förklarar den unge syriske aktivisten Salim Salamah när han föreläser om det syriska folkets kamp mot diktatorn Assad på Socialistiska Partiets sommarläger.

– Enligt västerländska media handlar konflikten om religion. Sunnimuslimer sägs kämpa mot alawiter. Man säljer inte tidningar med artiklar om det civila samhällets arbete. Det som säljer är reportage om blodtörstiga extremister, säger Salim Salamah.

– Men det är ingen religiös revolution, utan en revolution för värdighet, för demokratiska rättigheter, säger han.

Syrien är ett land rikt på många etniska folkslag och olika religioner. Situationen kompliceras av att det finns så många olika stridande grupper och även motsättningar inom oppositionen. Fria syriska armén består också av olika fraktioner, förklarar Salim Salamah.

Men fraktionerna enas i kampen mot Assad och det faktum att majoriteten av dem som strider mot regimen är Assads egna avhoppade soldater visar också att det är ett folkligt uppror.

– Före revolutionen hade syriska armén 350 000 soldater. När revolutionen bröt ut deserterade hälften av soldaterna, och många anslöt sig till Fria syriska armén, säger Salim Salamah.

Det påstås ofta att Assads regim består av alawiter och att det är en gynnad folkgrupp som sunnimuslimerna nu vill göra upp med. Alawiterna är visserligen den grupp som traditionellt har stött Assadregimen, men det är också den grupp som har lidit mest under regimen eftersom alawiterna tillhör den fattigaste delen av befolkningen.

– Men Assads regim består av både alawiter och sunnimuslimer. Det är en politisk och militär elit som härskar och förtrycker folket, inte en religiös eller etnisk folkgrupp, säger Salim Salamah.

Ytterligare ett exempel på att det inte är någon etnisk eller religiös konflikt är det faktum att många familjer är splittrade. Olika familjemedlemmar kan vara liberaler, eller socialister eller islamister.

– De religiösa islamisterna existerar, vi kan inte låtsas som att de inte gör det, men de är i minoritet och en stor del av oppositionen tar avstånd från islamisterna, säger Salim Salamah.

Syrien är ett traditionellt muslimskt land där islam är huvudreligion, men folk är i regel moderata muslimer, inga extremister.

– Men den växande religiösa extremismen är ett symptom på den svåra situationen. När man riskerar att dö varje dag blir religionen viktigare för allt fler människor. Man måste ha nått hopp att tro på.

Men islamisterna är inte ledare för oppositionen och har ingen avgörande politisk roll. Det finns en större och mera betydelsefull social rörelse i och med de hundratals civila syriska hjälporganisationerna och lokala demokratiska råden.

– Denna struktur kan vara grunden för det framtida demokratiska samhället i Syrien, säger Salim Salamah, samtidigt som han förklarar att det politiska arbetet är komplicerat och att det begås många misstag.

– Men under 40 år har vi inte haft något politiskt liv i Syrien, så det är mycket som måste läras om från grunden, säger han.

– Oppositionen jobbar med att försöka få internationellt stöd från regeringarna i Väst, men vi måste inse att vi också måste upprätta förbindelser inte bara med regeringar, utan också med oppositionella i andra länder. Framför allt med oppositionen i Ryssland och Iran, säger Salim Salamah.

Det är nämligen dessa länder som förser Assadregimen med vapen, och en folklig opinion mot detta stöd till Assad i Ryssland och Iran, skulle få stor betydelse, förklarar Salim Salamah.

USA och EU säger att de stödjer oppositionen, men i praktiken gör de inget för att hjälpa revolutionen.

– Vi har inga internationella vänner, inget utländskt stöd, säger Salim Salamah.

Han berättar om hur oppositionen bad USA om skydd från regimens bombflygplan. Ett skydd som USA lätt skulle kunna garantera med de amerikanska patriotmissilerna som finns stationerade i Turkiet. Men USA har inte velat bistå med ett sådant skydd.

– En patriotmissil är dyr. Enligt USA är deras missiler värda mer än 100 000 syriers liv, säger Salim Salamah.

Ja, över 100 000 människor har redan dött i konflikten och miljoner är på flykt. Enligt FN:s beräkningar är 10 miljoner syrier i akut behov av hjälp. Det är hälften av landets befolkning.

– Den som bär ansvaret för blodbadet är Assad. Folket är utmattat, men de vill fortfarande bli av med regimen så revolutionen fortsätter, säger Salim Salamah.

– Vi är för en politisk lösning, men så länge regimen bombar och massmördar befolkningen kan vi inte lägga ner vapnen och sätta oss och förhandla. Därför tror vi på en mix av väpnad revolutionär kamp och politiska förhandlingar.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Loppmarknad i byn.

Publicerat av
4

Den 15 augusti firar katolikerna Mariadagen. Då sägs Jesus moder ha lämnat jordelivet för att tas upp i himlen. Så där mycket religiösa aktiviteter stimulerar dagen inte till längre. Men i min lilla by Houyet i Vallonien är alla tillfällen till lite festligheter välkomna. Den 15 augusti ordnas alltid fest med loppmarknad, lite mat och inte så lite öl.

Houyet är tvillingort med byn Rasteau i södra Frankrike. Rasteau är känd för sitt goda röda vin av sorten Côte de Rhone. En gång vartannat år besöker folk från de två byarna varandra.

Det är inte bara i Svedala som grillad korv har succé. Men här är korven rå när den grillas. Mycket god med stark fransk senap. Vår söta svenska senap är helt okänd.

Det är inte alla som när sig på korv och öl.

Vår granne säljer vikter av brons som han samlat i åratal. Dubbletter säljs ut.

Tvåkilosvikten näst längst fram i mittenlådan är svensk.

Valloner älskar att samlas till mat och dryck under enkla folkliga former.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Islamsk vinter? Eller vinter för islamisterna?

Publicerat av
4

Det var kanske närmare trettio miljoner som strömmade ut på gator och torg i Egypten den 30 juni för att kräva nyval och Muhammed Mursis avgång. Det var inte en konfrontation mellan ateister, liberaler och allmän vänster på ena sidan mot muslimer på den andra. Det var en mobilisering mot Mursis maktutövande och det Muslimska Brödraskapets politik efter valet av Mursi till president. I demonstrationerna mot Mursi och hans regering fanns det uppenbarligen en majoritet av muslimer. Annat vore omöjligt i ett land där i stort sett alla är muslimer. Vilket visar att muslimer inte kan buntas ihop i ett homogent ideologiskt block. Vem skulle förresten tala om kristna som en enhetlig grupp?

Samtidigt som Muslimska Brödraskapet drog på sig miljoners ilska ser vi en liknande utveckling i flera länder där ”bröderna” tagit makten eller har ett starkt inflytande. I Tunisien hänger regeringskoalitionen i en skör tråd. Efter två års styre ser människorna att regeringen inte lyckas uppfylla ett enda av de löften som gavs för två år sedan. Inte ens den nya Konstitutionen som skulle vara klar till december 2012 är klar för omröstning i den Konstituerande församlingen.

Ben Ali Avgå!  Så blev det.

I Libyen växer sig demonstrationerna starka mot Brödraskapets roll i Benghazi och också i Tripoli. Demonstranterna som räknas i tusentals kräver nationalförsamlingen GNC:s och regeringens avgång för att den vare sig lyckas stoppa politiska mord på kända ledare som stod i spetsen för det väpnade upproret mot Khaddafi eller avväpna de jihadistiska grupper som agerar i framför allt Benghazi.

I Syrien är civila demonstrationer mot al-Nusra och andra reaktionära islamistiska grupper allt mer vanliga. Mitt i de svåra striderna och de vidriga materiella förhållandena vänder sig ändå människor mot de islamister som vill införa ett diktatoriskt islamskt styre.

Trots det relativa lugnet i Jordanien och Marocko har partier som är ideologiskt knutna till det Muslimska Brödraskapet tappat mark efter tidigare framgångar i parlamentsval. Till och med i Kuwait fick ”bröderna” helt oväntat stryk i det nyligen avhållna valen.

I media är det tyst om Marocko. Men inte heller där råder islamsk vinter.

Vad är det som sker? Är det tidiga tecken på en allmän tillbakagång för den politiska islam som verkade gå segrande fram i vågorna efter den arabiska resningen som började i Sidi Bouzid den 17 december 2010 och sedan svepte med sig hela Mellanöstern?

Efter ”brödernas” valsegrar i Tunisien och Egypten var det många ”experter” som besviket annonserade att den vår som många hoppades på i stället redan gått över i en islamsk vinter. De senaste månadernas utveckling visar att ”experternas” klimatprognos var mer impressionism än fast kunskap. I stället för en islamsk vinter ser det mer ut som en vinter för islamisterna.

Jag tror inte att det går att förstå vad som startade i Tunisien december 2010 om man inte ser den arabiska ”våren” som en lång revolutionär process där hela den arabiska världens sociala, politiska och ekonomiska strukturer kommer att förändras. Manodepressiva reaktioner på kraftiga folkliga resningar följda av svåra tunga steg bakåt i reaktionens favör är inte bra för analysen av vad som sker.

Våren 1848 stormade Europas befolkning despotins murar.

Det är en transformation av en hel samhällsstruktur och en region som startat. Många har redan liknat det med den europeiska revolutionen 1848. Jämförelsen är kanske orättvis för den arabiska resningen eftersom revolutionen i Europa, som startade med ett uppror mot en despotisk härskare på Sicilien, varade i knappt två år. Då hade reaktionen helt krossat de folkliga upproren och det enda konkreta som fanns kvar var att den absoluta monarkin i Danmark blivit konstitutionell och att livegendomen upphävts i Österrike-Ungern. Ändå var 1848 inledningen till de europeiska despotiernas och absoluta kungadömenas fall och inledningen på den borgerliga demokratins dominans över hela kontinenten.

Kanske måste vi anlägga samma syn på den revolutionära resningen i Mellanöstern och Nordafrika. Det är bara inledningen till en omfattande och djup förändring av regionens samhällen. Exakt vad som kommer att ske på kort sikt finns det ingen som vet. Ska Assad lyckas krossa upproret mot honom? Ska den egyptiska militären lyckas lägga locket på och bevara generalernas ekonomiska position i landets ekonomi? Ska resningen i Tunisien lyckas driva bort broderskapet från makten och inleda omfattande sociala reformer? Frågorna är hur många som helst och naiv är den som tror sig ha svar på dem alla. Jag har det inte, i alla fall.

Väggmålning som påminner om att det var militär som sparkade och slog den unga kvinnan i blå behå.

Däremot går det att titta i backspegeln och se vad som var fel i analyserna som spretade åt alla håll vartefter demonstrationer och repressionen avlöste varandra.

Då utvecklingen i Egypten och Tunisien gavs beteckningen ”islamsk vinter” var det för att det Muslimska brödraskapets partier i de två länderna tog hem stora segrar i de första parlamentsvalen efter diktaturernas fall. Den analysen var felaktig.

Den byggde på en felaktig syn på vilken typ av revolution vi stod inför. Besvikelsen över valresultaten speglar att många inom den internationella vänstern trodde att en social revolution, för att inte säga socialistisk revolution, hade börjat. Så när islamisterna skördade i valurnorna vad revolutionen uppnått på gatan då tyckte många att den kidnappats och att racet var över.

Men det är en revolutionär process som startat, inte en socialistisk revolution. Upproren var demokratiska revolutioner som stod inför den omedelbara uppgiften att störta sedan länge etablerade diktaturer. Det var det första nödvändiga steget för att ens kunna börja resa sociala och politiska mål för kampen.

Utan despoternas fall finns inga möjliga framsteg.

-Folket önskar regimens fall, var det samlande stridsropet alltifrån Libyen, via Tunisien och Egypten, till Syrien. Utan despoternas fall finns ingen fortsättning på revolutionen, vilket den blodiga och fruktansvärda utvecklingen av resningen mot Assad visar. Despoten måste störtas innan nya steg kan tas. Libyen och Tunisien visar på motsatsen. Trots kaos, existensen av islamistiska terrorgrupper och politisk osäkerhet har de nyvunna demokratiska rättigheterna öppnat vägen för politisk, social och facklig organisering som inte var möjlig under diktaturen. Våra ”anti-imperialisters” fantasier om al-Qaida vid makten i Tripoli med USA:s goda tycke är en av vår tids mest groteska tankefoster.

Det är vunna framgångar som man inte kan fnysa åt med prat om att inget har ändrats i samhället. Jo, mycket har ändrats. Nämligen det viktigaste av allt, att kunna organisera sig politiskt och fackligt utan att hamna i en tortyrcell i Khaddafis eller Mubaraks fängelser. I Tunisien säger den revolutionära vänstern att den ekonomiska situationen blivit värre efter Ben Alis fall. Däremot har revolutionen fört med sig fri- och rättigheter som man bara kunde drömma om under diktaturen.

Det är bara en början. Men en absolut nödvändig början för att den arabiska resningen ska kunna gå vidare och ta sig an de sociala och ekonomiska frågorna och möta alla demonstranters krav på  –bröd, rättvisa, jämlikhet och värdighet.

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sommarläsning om Egypten.

Publicerat av
2

Ibland är revolutioner oförskämda. Den egyptiska tar ny sats mitt under semestern hos oss. Ingen hänsyn alls till dig och mig som ligger i hängmattan.
För att guida lite grann så att du i lugn och ro kan sätta dig in i händelsernas kast i Kairo hittar du här en rad länkar till artiklar som vi bedömt som intressanta. De ger inte ”en linje”. Tvärtom är det till och med stor skillnad mellan vissa artiklar vad gäller tolkningen av vad som skett. Kupp eller inte kupp? Mitt emellan? En kupp framdriven av massdemonstrationerna? Eller en kupp för att stoppa ytterligare mobilisering? Plus en rad andra komplicerade frågor som den 30 juni ställer.
God lektyr.

http://www.internationalviewpoint.org/spip.php?article3030

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29208

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29202

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29182

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29181

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29179

http://english.ahram.org.eg/NewsContentP/4/76375/Opinion/Why-Egypt%E2%80%99s-army-overthrew-Morsi.aspx

http://english.ahram.org.eg/NewsContentP/4/76234/Opinion/Who-really-decides-in-revolutionary-Egypt.aspx

 http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29266

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,