Kategoriarkiv: Social välfärd

Ner med diktaturen Assad!

Publicerat av
9

Ner med diktaturen Assad!

Allt stöd åt den syriska revolutionen!

Kryssningsmissilerna vilar färdigprogrammerade i sina ramper på de fyra amerikanska krigsfartyg som ligger utanför den syriska kusten. Varje Tomahawk har i sin stridsspets närmare ett halvt ton sprängämnen. På Cypern inte många sjömil därifrån landar en ström av tunga transportflygplan på britternas militära bas Akrotiri. Vid dess startbanor är rader av stridsflyg redan på plats. Västerut i Medelhavet flygs franska besättningar in till sina Mirageplan på Kreta och åt nordväst ger Greklands regering klartecken för USA att använda sina baser för luftattacker mot Assads militära infrastruktur…

En samordnad missil- och flygattack mot Assads militära infrastruktur och ledningscentraler kan lyfta när som helst under den närmaste tiden.

Hur ska vi socialister ställa oss? Situationen är komplex. Men den går att förstå! Det går att se klart. Vi är dessutom revolutionära marxister och inte en hejarklack till den ena eller andra borgerliga regimen.

Var ska vi dra vår röda linje? Var börjar och var slutar vår internationella solidaritet?

Ett bra anslag när vi gör en bedömning är den utgångspunkt som den franske revolutionären Pierre Frank underströk. Själv med många erfarenheter av politisk kamp under och efter Andra världskriget:

 “Vi ser att marxismens största teoretiker aldrig definierade den politiska fysionomin för en borgerlig regim på grundval av de ställningstaganden som den gör när det gäller utrikespolitikens fält utan bara och mycket enkelt utifrån dess förhållande till nationens klasser.”

Regimen Assad är vare sig ”socialistisk” eller ”antiimperialistisk”. Efter en militärkupp mot det syriska Baathpartiets civila ledning 1966 kunde Assads far Hafez al-Assad som president 1971-2000 under tre decennier börja med att demontera delar av partiets tidigare vänsterradikala politik. Senare under sonen Bashar al-Assad har det mesta av regeringspartiets gamla politik rivits ner och syrierna har plågats av en våldsamt accelererande nyliberalism med allt högre levnadskostnader och arabvärldens högsta massarbetslöshet för ungdomar under 25 år. Assads egen familjeklan och hans mest nära kumpan den lika korrupte som stenrika miljardären,hans kusin Rami Makhlouf, har berikat sig själva och till sitt försvar byggt upp ringar med pretoriska militära garden och kårer av olika säkerhetstjänster. Deras energi och militära potens har gått åt till att fängsla, tortera eller döda dem som försökt att opponera sig. Samtidigt har inte ett endaste skott avlossats mot Israel sedan Hafez al-Assads nederlag i kriget mot Israel 1973. Olika palestinska fraktioner, liksom libanesiska Hezbollah, har bara utnyttjats som brickor i regimens spel för sina egna intressen.


Miljardären Rami Makhlouf ,kusin med bröderna Maher och Bashar al-Assad plågar Syrien med nyliberalism, massdödande och folkfördrivning.

Det folkliga upproret mot Assad hade och har sina rötter i de klasser och skikt som förlorat mest på nyliberalismen; arbetare, utarmade jordbrukare, små företagare och handlare och studenter. Motståndet har sina mest offervilliga kämpar hos de ofta egendomslösa och arbetslösa ungdomar som förvägras en värdig framtid i sitt eget land. Med en svart historisk ironi bombar diktaturen i dag mest intensivt de arbetarklassförorter och den landsbygd där det gamla Baathpartiet hade sin sociala bas.

Organiskt är det en del av den arabiska revolutionen mot de gamla efterkoloniala auktoritära diktaturer i regionen som störtats eller hänger på fallrepet. En historisk process, en ojämn och sammansatt utveckling som kommer att utkämpas i decennier.

Under de två och ett halvt år som gått sedan upproret har den syriska diktaturen i i samma takt som det uteblivna stödet från Väst – och då inte minst dess traditionella arbetarrörelse – steg för steg getts fria händer att trappa upp våldet mot sin egen befolkning. Tusentals små och stora fredliga demonstrationer besvarades med löften om ”politiska reformer”. Men framförallt med våld.

Det var i staden Deraa, nära den jordanska gränsen, som den syriska revolutionen väcktes. Den 6 mars 2011 fängslades 15 pojkar mellan 10-15 år för att ha sprayat slogans mot regeringen på husväggar. Generalen Atef Najeeb, Bachar al-Assads kusin, ansvarade för den tortyr som pojkarna utsattes för cigarettbränning, slag och utdragna fingernaglar. När pojkarna släpptes och stadens medborgare såg vad som gjorts med dem följde omedelbara massdemonstrationer med krav på att Assads kusin skulle ställas inför rätta.

Under demonstrationerna placerade säkerhetspolisen ut krypskyttar som dödade flera människor. När det inte räckte för att få slut på protesterna tog man nästa steg. Assads bror, den brutale generalen Maher al-Assad, ledare för det republikanska gardet och dess fjärde fruktade pansardivison rullade in i staden. Protesterna fortsatte. De ilskna demonstranterna ropade ”Maher, din ynkrygg, skicka dina trupper att befria Golan!”…

I slutet av april hade det gått så långt att Maher med sina stridsvagnar stängde av Deraa från omvärlden och gav besättningarna order om att ge eld mot vanliga bostadsområden varefter soldater stormade in i husen, letade upp och grep människor som deltagit i protesterna.  Många innevånare dödades under anfallen och senare i diktaturens fängelsehålor.

I maj samma år följde man upp med att fängsla mängder med ungdomar som varit aktiva på internet. Unga kvinnor och män som på sina bloggar protesterat mot våldet. Samtidigt – men föga uppmärksammat – släpptes 1500 fängslade jihadister ut i friheten. Ett medvetet drag från regimen som sökte en möjlighet att demonisera alla upproriska som terrorister…

Omvärlden protesterade i ord mot brutaliteten. Men inte mer. I allt fler delar av landet reste sig befolkningen i otaliga former av protestaktioner och demonstrationer. Assad valde konsekvent att trappa upp våldet. Först fängslanden, misshandel och tortyr, sedan krypskyttar, därefter militär trupp och stridsvagnar. Månad för månad eskalerades vansinnet. Det berömda ”Världssamfundet” protesterade. En del sanktioner kom på plats. Men dessa vägde lätt i förhållande till Rysslands och Irans tunga hjälpprogram för regimen. Assad kunde ta ett steg till och sätta in först attackhelikoptrar och sedan stridsflyg och bombplan. Vem minns inte hur hans politiska vänner i omvärlden länge sa att alla påståenden om att regimen använde stridsplan bara var ”propaganda”. Efter en tid blev det rutin med raket- och bombattacker från stridshelikoptrar och jetflyg. Opinionen hade vant sig.

En scudmissil har träffat bostadskvarter i Homs.

Framförallt USA:s rival, ”det mindre men hungriga imperialistiska Ryssland” (för att travestera C H Hermansson i modern tid) blockerade FN och fortsatte med sitt omfattande ekonomiska, militära, moraliska och politiska stöd för regimen. Med sitt eget Tjetjenien i minne har Putin stor förståelse för hur man in till ryggmärgen krossar folkliga uppror.

Så här såg Tjetjeniens Grosnyj ut när Putin gjort sitt.

När reportage och videoklipp som berättade om bombanfall blivit vardagsmat och antalet döda närmade sig 100 000 människor kom de första nyheterna om att regimen använt sig av de avskyvärda Scudmissilerna och i deras följe kom det sedan flera attacker med någon typ av kemiska stridsmedel.

Assad synade omvärldens kort och såg att man bara bluffade. Alla löften den sekulära, demokratiska oppositionen fick om rustik vapenhjälp till sitt självförsvar infriades aldrig. De sveks, gång på gång. En del mindre vapensändningar förmedlades via Saudiarabien och Quatar, var och en med sina egna syriska ”favoriter” och med prioriteringar gjorda efter de egna staternas regionala ambitioner och hur mottagarna tolkar Koranen…

”Västvärlden” har en del skavsår i sin relation till Syrien och skulle gärna se en ommöblering i landets regeringskabinett samt svagare syriska band till främst Iran och Hezbollah. Men framförallt vill man ha stabilitet. Ingen avgörande regimförändring, bara en ansiktslyftning som i Jemen där man bytt diktator utan att byta regim. Israel älskar inte heller Assad men regeringens talesmän konstaterar samtidigt att ”alla parter i krigets Syrien ser Israel som sin fiende” (vilket kanske inte är så konstigt eftersom de syriska Golanhöjderna fortfarande är ockuperade av Israel). Med Assad vet man i alla fall vad som är i båset. Sökandet efter en ”politisk lösning” har blivit mantrat för dagen och ursäkten för sveken när det gäller vapenleveranser. Det finns ett vapenembargo mot Syrien. Men bara när det gäller de demokratiska och sekulära krafterna. Regimen får vad den behöver från Ryssland och Iran. Dag som natt landar det i Damaskus tunga tranportflygplan från Moskva och Teheran med militära sändningar.

Det är av dessa skäl som Syrien har blivit en växthusmiljö för högerradikala jihadister. Med liten närvaro i den civila massrörelsen men med religiös nit och gödslade med pengar och vapen från Gulfstaterna har de i vissa områden skaffat sig ett militärt försprång i förhållande till den sekulära eller mer moderata muslimska opposition som i stort sett saknar egna tunga vapen. Assads retorik om ”terrorister” har därför – i efterhand – fått mer substans och sedan reproducerats av Västvärldens ledare och dess efterföljare i den gamla arbetarrörelsen. Det har blivit en självuppfyllande profetia: ”Vi vet inte var våra vapen till sist hamnar”. Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, Hans Linde, menar exempelvis att ”Det i Sverige, så när som på några folkpartister, råder fullständig enighet om att det inte finns någon militär lösning, bara en politisk”. I en debatt i radions P1 talar han sig varm för ett ”fullständigt vapenembargo”. Hjälper vi rebellsidan ”föder det bara mer våld och Assad kan öka sina insatser”, menar han.

Sanningen är naturligtvis den som en exalterad Assad själv slog fast för några veckor sedan: ”terroristerna ska krossas med en järnhand och att detta måste ske innan det är möjligt med politisk lösning”. Assad är inte utsatt och kommer inte att vara utsatt för något vapenembargo och han har under två år ständigt ”ökat sina insatser” för att slå ryggraden av sitt eget folk. Hans makt- och penningtörstande familj liksom multimiljardären Rami Makhlouf vill helt enkelt fortsätta med sin utplundring av det syriska folket. Det är deras materiella och kanske fysiska existens som står på spel – och de spelar högt. De vill givetvis ha en ”politisk lösning”. Men först när den demokratiska oppositionen förintats. Med mer utbombade husruiner och nya massgravar som grund kan de sedan självklart jämka sitt styre efter behag . Den förmenta pacifismen och uteblivet solidaritetsarbete när det gäller en stor del av den breda vänsterns förhållande till kriget i Syrien innebär bara ett frikort för diktaturen I detta avseende kan man göra en lika tydlig som tragisk jämförelse med Västvärldens noninterventionspolitik och vapenembargo till republiken under det spanska inbördeskriget på 1930-talet (se Anders Hagströms utmärkta sammanfattning).

26 april 1937 förvandlades baskiska Guernica till en ruinhög av tyska Luftwaffes Die Kondor legion. Terrorbombningen var beställd av fascisternas upprorsgeneral, ”Caudillo” Franco.

29 januari  2013 förvandlas stadsdelen Jouret al-Shayah , Homs, till en ruinhög av ryska stridsplan. Terrorbombningen dirigerad av diktaturen Assad.

Än värre är de mindre grupper som medvetet tar ställning för Assads diktatur under ideologisk yrsel om att denne skulle leda ”den verkliga kampen mot imperialismen och den islamistiska terrorismen”. Märkligt nog i armkrok med de islamistiska terroristerna i Teherans regering…

De skulle behöva lyssna till Joseph Daher som är medlem I “Syriens revolutionära vänsterströmning” och som driver bloggen syriafreedomforever.wordpress.com

”Problemet med en del av vänstern i Väst, framförallt stalinisterna, är att de har analyserat den revolutionära processen i Syrien utifrån ett geopolitiskt perspektiv och helt ignorerat den socioekonomiska och politiska dynamiken på plats i Syrien. Många av dem anser att Iran, Ryssland och Syrien är antiimperialistiska stater som strider mot USA, vilket är fel ur varje aspekt. Vårt val ska inte vara att välja mellan å ena sidan USA och Saudiarabien och på den andra Iran och Ryssland. Vårt val är de revolutionära massornas kamp för sin egen befrielse.”

I denna situation väljer den syriska regimen att spela ännu högre och sätter in en större gasattack. Åren har gått och dess tuppkamm har styvnat när det visat sig att omvärldens protester mot all egen militär upptrappning bara har varit tom retorik. Al Sisi och den egyptiska militärens kontrarevolution tycks dessutom bara få ett ”gult kort”…

En del militära framgångar – som i Qusair – har hotats av att de egna leden börjar tunnas ut. Inte ens ”Guds krigare”, jihadisterna från libanesiska Hezbollah, kan ersätta all manspillan och alla deserteringar. I sista hand, efter alla bombningar, kan rebellfästen bara intas genom att skicka in soldater i närstrid vilket oundvikligen leder till egna förluster. Genom nervgas i en eller annan form, som tidigare prövats flera gånger, kan motståndarna slås ut helt utan dessa tapp. Gasen terroriserar också upproret genom att regimen får en demoraliserad och skräckslagen civilbefolkning. Dessutom är attacken en hånfull gest både mot den tomhänta Västvärlden och FN:s vapeninspektörer, vilka – efter fyra månaders förhalning – är på platsen för att försöka hitta spår efter en tidigare eventuell användning av stridsgas.

Uppenbart gör Assad en missbedömning. De förfärande bilderna och videoklippen från Ghouta gör att Barak Obama inte längre kan låtsas som att en gasattack inte ägt rum. Övertrampet är för grovt. Alla kan se att den röda linjen passerats.

En mer eller mindre begränsad flyginsats mot militär infrastruktur är för handen. Hade upproret i tid fått egna vapen hade den aldrig ens behövt komma upp på dagordningen. Attacken syftar heller inte till ett ”regimskifte”. Inför debatten i det brittiska parlamentet klargör David Camerons partner i regeringskoalitionen, Nick Clegg, vad det är som gäller:

“Det vi överväger är inte ett regimskifte, inte ett försök att störta regimen Assad, ett försök att avgöra inbördeskriget i Syrien på det ena eller andra sättet. Det måste avgöras i en politisk process.”

Den mellanstatliga koalition som byggs upp inför flygattacken hävdar att den bara vill ”straffa” Assad. Går man över röd linje är det ”rött kort”. En spelare blir utvisad och sedan kan matchen fortsätta som förut.

Den gör sig till opartisk domare. En regim kan fördriva miljoner människor, varav en miljon underåriga barn. Den kan döda 100 000 människor utan motvärn från omvärlden. Men vid nervgas söker man dra en gräns genom att följa Genèvekonventionens överenskommelser om massförstörelsevapen. 

Självklart kan oppositionen komma att dra nytta av anfallet. Assad kan försvagas militärt, men framförallt psykologiskt. Demoraliseringen och deserteringarna i de egna leden kan öka. Han hindras från att använda nervgas i mer storskalig omfattning. Som socialister är vi inga pacifister och vi förnekar därför inte oppositionens rätt att säga ja till attackerna och att militärt utnyttja dessa till sin egen fördel. Den har inte fått det den vill ha – egna vapen att försvara sig med. Därför säger vi naturligtvis inte nej till den kommande flygattacken. Vår överdomare är vare sig den koalition man får ihop, FN:s säkerhetsråd eller en folkrätt som gör att varje diktatur kan göra vad som helst med sin egen befolkning. Internationella, geopolitiska och militära frågor, måste alltid bedömas från fall till fall. Vår utgångspunkt är det röda band av solidaritet som binder ihop alla de människor som kämpar för frihet, värdighet och rättvisa. Om FN:s säkerhetsråd i morgon skulle enas om att slå ner ett socialistiskt uppror i låt oss säga Chile, då skulle vi naturligtvis vara emot. Eller omvänt, skulle Jobbik i Ungern komma till makten och besluta sig för att gasa ihjäl alla zigenare. Då skulle vi vara för ett militärt ingripande från FN. På samma sätt som vi var för att vietnameserna gick in militärt och störtade den av USA och Kina stöttade  så blodiga Pol Pot-regimen i Kambodja.

Men samtidigt är detta inte det stöd som upproret har begärt och det är inget som vi ställer oss bakom.  Det är vare sig vårt eller upprorets flyg som angriper. Vi vet lite om strategin för attacken. Kanske vet inte ens anfallarna, ett nätverk av imperialistiska stater, detta själva? Vad har Israel för egna planer? Nytt bombkrig mot södra Libanon? Ska nästa våg av flyg riktas mot Iran? Vi vet helt enkelt inte vad som kommer efter bombningarna.

Allt vårt stöd till den syriska revolutionen handlar i stället om ett regimskifte, om att störta diktaturen Assad. Att det ska öppnas en möjlighet för en demokratisk revolution. Nu som tidigare är det viktigaste kravet att bryta vapenembargot gentemot den demokratiska och sekulära sidan i det syriska kriget. Vi ställer oss helt och hållet bakom slutorden i appellen från Syriens revolutionära vänsterströmning efter gasmassakern i Ghouta:

”Vi begraver våra döda och vi kommer att vårda våra skadade. Vi kommer bara att vara mer bestämda och beslutsamma i vår kamp för att störta denna mordiska och destruktiva regim genom en seger för folkets revolution.”

*****

Göte Kildén & Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SVD1,DN1,

-Stumheten i mitt bröst

Publicerat av
21

Vår blogg publicerar här ett ögonvittnes berättelse om gasangreppet mot den civila befolkningen i östra Ghouta, en yttre del av Damaskus. Razan Zeitounes text översattes ursprungligen från arabiska till engelska och jag har gjort översättningen till svenska.
Regimen i Damaskus begår det ena brottet mot mänskligheten efter det andra. De så kallade ”Syriens vänner” vrider sina händer och beklagar Assads grymhet. Men så länge regimen inte tagit steget över den ”röda linje” som Obama ritat upp då kan den fortsätta att flygbomba hela städer, skjuta med artilleri mot civila bostadsområden, släppa tunnor fulla med TNT över skolor och sjukhus. Det är inte tillräckligt grymt för att omvärlden ska ge oppositionen i Syrien de vapen de behöver för att stoppa och slå tillbaka regimens allt brutalare angrepp.


Razan Zeitounes tunga smärtfulla berättelse är ännu ett vittne till att Assad inte dragit en ”röd linje” likt Obamas. Hans linjer dras i blod.

Från Östra Ghouta i Damaskus, Syrien:

Av Razan Zeitoune

Augusti 23, 2013

– Jag försöker att spela upp dagen i slow motion i hopp om att brista i gråt som en ”normal” person förväntas göra. Jag är livrädd över stumheten i mitt bröst och av suddiga bilder som snurrar runt i mitt inre. Det är ingen vanlig reaktion efter att under en lång dag ha snubblat fram över kroppar uppradade sida vid sida i långa och mörka korridorer. Kroppar är svepta i vita linnen och gamla filtar där bara blånade ansikten syns, torkat skum i mungiporna och ibland, en sträng av blod som blandats med skummet. På pannbenen eller svepningen står ett nummer, ett namn, eller ordet ”okänd”.    

Samma berättelser och bilder upprepas vid varje medicinsk utpost i Ghoutas städer, där martyrer och sårade tas emot. Sjukvårdare, varav de flesta påverkats av de giftiga gaserna, berättar om och om igen hur de slet upp dörrar och trädde in i hus där de fann barn sovandes lugnt och fridfullt i sina sängar. Några hade nått medicinska utposter och erhållit första hjälpen. Men den mest påträngande bilden är den av hela familjer som dödats: en far, en mor, och alla deras barn som togs från sina sängar direkt till massgravar

En pappa står vid en till synes oändligt lång grav i Zamalka, där hans fru och barn är begravda vid sidan av många andra familjer. Jag tänkte att han i hemlighet måste avundas de familjer vars medlemmar alla fanns tillsammans i dessa smala gravar, utan att lämna efter sig någon att känna smärtan av förlust.

Hårda sammandrabbningar pågår i närheten, men ingen bryr sig. Alla är upptagna av att gräva och strö jord över nära och kära. En person som övervakar begravningen förklarar hur 140 kroppar läggs sida vid sida i den lilla graven.

Ta bilder, säger han, innan han noterar namnen på hela familjer begravda här och där. Vi väntar som om vi förväntas möta familjer, hälsa föräldrarna, och leka med barnen, men allt vi ser är några ojämna jordhögar och kvistar spridda slumpmässigt över dem.

Familjer samlas i varje stad för att söka efter sina barn i korridorerna kantade av kroppar. En gammal dam kommer in, och bönfaller de närvarande att leda henne till kropparna av hennes söner och bröder om de har lidit martyrdöden. Unga män hjälper henne att lyfta skynkena från ansikten på okända martyrer som väntar på att någon identifierar dem. Hon går från en kropp till en annan, kippar efter andan vid ett tillfälle då hon misstar sig och tror sig känna igen ett ansikte. Sökandet slutar och hon börjar prisa Allah med darrande röst när chansen minskat för att en av hennes nära och kära är död sedan hon inspekterat en av de medicinska utposterna.

I de flesta fall var familjer utspridda bland medicinska utposter över hela Ghouta. För de som behandlats och återfått sin styrka börjar irrandet från plats till plats för att leta efter familjemedlemmar. Bland de som inte hittar sina nära och kära i korridorerna med rader av sårade och martyrer, eller på de listor över avlidna som den administrativa personalen lyckats upprätta, kunde de flesta knappt kontrollera sin ilska och sorg – och föll ofta samman gråtande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Pladder om demokrati och krass verklighet

Publicerat av
Svara

Våra politiker och företagare pratar alltid sig varma om demokrati och att det stimulerar företagsklimatet. Men när den tunisiska befolkningen kastar av sig en 40-årig diktatur och börjar ta strid för sina politiska och sociala rättigheter då är det färdigpratat.

Jal Group i Bizerte är specialiserad på skyddsskor. Fabrikerna är starkt mekaniserade. Det är bara att hoppas arbetarna kan blockera företaget från att montera ner anläggningen och flytta maskinerna till ”bättre klimat”

Instabilitet och ”terroristhot” tas av utländska investerare som ursäkt för att lägga ned industrier och flytta till grönare ängar, antagligen i Vietnam, Kambodja eller något annat land. Inte till Kina dock, där gudbevars lönerna redan blivit för höga i vissa kapitalisters smak.

Den italienska skofabrikanten Jal Group beslutade häromdagen att lägga ned sin fabrik i industriregionen Bizerte. Fyra tusen arbetare ställs på gatan utan några som helst formaliteter, utan ersättning eller annan hjälp.

Jal är det mest iögonfallande avhoppet från internationella bolag. De kom till Tunisien under diktatorn Ben Ali och kunde skörda frukter i ett samhälle präglat av ”ordning och reda” och framför allt utan fackliga strider för högre löner och bättre arbetsförhållanden.

Verkar duga till en rejäl kick i baken.

Men Jal är inte ensamt om att fly sin väg. Hundra franskägda företag har lagt ned sedan 2011, femtiofyra italienska per år och fjorton tyska per år. Så ser den ”demokratiska framstegsvänliga” europeiska kapitalismen ut. Tunisiens arbetare har börjat ställa krav. Det borde den ha lärt sig att inte göra.

-Det är de anställda som tvingat oss att lägga ned, säger Jals VD Daniel Ondeggia. Och glömmer medvetet bort att de anställda inte fått ut sina löner de senaste två månaderna, att de arbetat viss övertid gratis och bara 32 timmar i veckan när det passat bolagets orderböcker.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mamma, är min skola lönsam?

Publicerat av
3

I söndags kväll stack Rapport mitt sinne i brand när nyhetsredaktionen i ett inslag berättade om hur Skolinspektionen menar att dagens småbarnsföräldrar ska förbereda den där första, fantastiska skoldagen. Den där dagen när dörrarna till en helt ny värld ska öppnas för barnen. Nu är det inte bara pigga och rena barn, ny jacka, nya skor och skolväska som gäller:

”Vi uppmanar föräldrar att granska barnens skola”, hette det. ”Läs på ordentligt – och begär gärna ut bokslut också.”  

I går började skolan för tre av mina barnbarn. För två av dem var det den där första fantastiska skoldagen i livet´när man lämnar dagis och nästan blir ”stor”…

Det statliga verket hävdar, inte utan logik, att föräldrar i dag behöver vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Föräldrarna bör undersöka skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag, men gärna även ekonomiska resultat, menar Ann-Marie Begler som är generaldirektör på Skolinspektionen.

När Rapport frågar om varför inte Skolinspektionen själv kan göra detta kom ett i sammanhanget helt absurt svar från Begler:

”Det har bildats nya bolagsformer och företagsstrukturer, skolor har gått samman, och det här behöver man ju ha kompetens för att kunna analysera”.

I klartext: Det en statlig myndighet inte klarar och för den delen inte heller finansvärldens alla analytiker, det ska dagens föräldrar ta itu med…

Hade inslaget sänts Första April hade jag inte blivit upprörd utan bara skrattat gott. Men nu lever vi mitt i rötmånaden och här var det allvar. Det var helt enkelt rötan i de senaste decenniernas skolreformer som blommade ut. Det hela började med den kommunalisering av den svenska skolan som skolminister Göran Persson – med stöd från Vänsterpartiet – genomförde 1991. Det var som att fälla en fura. Förslaget kom egentligen från Finansdepartementet och var ett sätt att spara rejält när det gällde skolan. Lärarnas status skulle sänkas, snåla kommunalpolitiker dra ner på allt. Fortsättningen vet vi alla. Med privatiseringen eller ”friskolorna” har ”furan” kapats och stockarna sorterats efter samma marknadsprinciper som gäller när man exempelvis ska avverka en skog.

Rapports inslag var uppenbart eldfängt. Det var inte bara mitt sinne som brast. För utan att kanske veta om det berättade Ann-Marie Begler egentligen den nakna sanningen för folk. Skolornas utbud har blivit varor. Barnen och deras föräldrar konsumenter. Marknadskrafterna har släppts lös och det innebär oundvikligen konkurrens mellan olika utbud. En del överlever, andra slås ut. Det som på en vanlig marknad är ojämn kvalité på varan, kokt skinka på hel muskel eller skinka pressad på bitar, blir i skolans värld lagbundet en helt ojämlik utbildning. Klasskillnader och annan segregering ökar dramatiskt. Systemet leder självklart också till betygsinflation. Inte minst eftersom elevernas nationella prov tillåts att rättas lokalt.

Bild från Praktiska i Göteborg. I regionen konkurrerar 42 friskolegymnasier om eleverna: Framtidsgymnasiet Göteborg, Flora dekor Alingsås, Munkeröds utbildningscenter, Åby Travgymnasium, Asperö Idrottsgymnasium, Drottning Blanka Kungsbacka, Handelsakademin Göteborg, Praktiska Göteborg, Praktiska Kungsbacka. I dagsläget berättar Västnytt att samtliga dessa har en ”fyllnadsgrad” på mindre än 50 procent. En bättre illustration av skoleländet finns nog inte.

Enligt Skolinspektionen kommer konkurserna dessutom självklart att öka som en följd av det svenska skolsystemet – fri etableringsrätt, skolpeng, fritt skolval, fria vinstuttag och minimal reglering – och krympande elevkullar.

När Begler väl sagt sanningen i söndags kom alla de ansvariga politiker som kört den svenska skolan i botten i går till Rapports studio och ropade med en mun att ”Så här ska det inte vara! Absolut inte! Det här är inte rimligt”. Alla var de upprörda. Ibrahim Baylan som varit misslyckad skolminister försökte skyla över. Liksom Gustav Fridolin, en av de politiker som ivrat mest för att privatisera skolan. Självklart också dagens misslyckade skolminister, Jan Björklund som menade att:

”Både friskolekommittén och Skolinspektionen säger att det här behöver göras på ett mer ambitiöst sätt än tidigare. Då kommer det behövas mer resurser och jag tycker att det är rimligt att vi går mot den utvecklingen. Det är inte föräldrarna som ska behöva granska ekonomin på en skola.”

Sådant trams! Vi sägs ”ska gå mot den utvecklingen”. Ett påstående som naturligtvis inte betyder ett skvatt. Vad Björklund vet och Begler kanske inte förstått är att Skolinspektionen naturligtvis inte på något sätt ska blanda in skolornas ekonomi i sin granskning av deras kvalité. En lönsam skola, där ägarna tjänar pengar, kommer kanske att vara kvar på marknaden (skolåret ut), men har ingen som helst enkel koppling till kvalitén på undervisningen. Mindre lärartimmar med mindre kompetenta lärare, ingen skolgård, ingen gymnastiksal. Allt besparingar som kan leda till god lönsamhet men säkerligen inte till att eleverna blir bättre rustade för framtiden.

Tidigt 1970-tal blev konstnären Peter Tillberg mycket uppmärksammad när han målade ett ”klassrum” och frågade: ”Är du lönsam, lilla vän?” Då handlade debatten om att barnen skulle lära för livet. Inte bara för att bli en användbar kugge i ett företag. En fråga som definitivt inte är avklarad. Men en ny har alltså tillkommit. I dag måste barnen fråga sina föräldrar om deras egen skola verkligen är lönsam?

******

Läsvärt av Torsten Kälvenmark om Miljöpartiet och skolindustrin

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Loppmarknad i byn.

Publicerat av
4

Den 15 augusti firar katolikerna Mariadagen. Då sägs Jesus moder ha lämnat jordelivet för att tas upp i himlen. Så där mycket religiösa aktiviteter stimulerar dagen inte till längre. Men i min lilla by Houyet i Vallonien är alla tillfällen till lite festligheter välkomna. Den 15 augusti ordnas alltid fest med loppmarknad, lite mat och inte så lite öl.

Houyet är tvillingort med byn Rasteau i södra Frankrike. Rasteau är känd för sitt goda röda vin av sorten Côte de Rhone. En gång vartannat år besöker folk från de två byarna varandra.

Det är inte bara i Svedala som grillad korv har succé. Men här är korven rå när den grillas. Mycket god med stark fransk senap. Vår söta svenska senap är helt okänd.

Det är inte alla som när sig på korv och öl.

Vår granne säljer vikter av brons som han samlat i åratal. Dubbletter säljs ut.

Tvåkilosvikten näst längst fram i mittenlådan är svensk.

Valloner älskar att samlas till mat och dryck under enkla folkliga former.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Islamsk vinter? Eller vinter för islamisterna?

Publicerat av
4

Det var kanske närmare trettio miljoner som strömmade ut på gator och torg i Egypten den 30 juni för att kräva nyval och Muhammed Mursis avgång. Det var inte en konfrontation mellan ateister, liberaler och allmän vänster på ena sidan mot muslimer på den andra. Det var en mobilisering mot Mursis maktutövande och det Muslimska Brödraskapets politik efter valet av Mursi till president. I demonstrationerna mot Mursi och hans regering fanns det uppenbarligen en majoritet av muslimer. Annat vore omöjligt i ett land där i stort sett alla är muslimer. Vilket visar att muslimer inte kan buntas ihop i ett homogent ideologiskt block. Vem skulle förresten tala om kristna som en enhetlig grupp?

Samtidigt som Muslimska Brödraskapet drog på sig miljoners ilska ser vi en liknande utveckling i flera länder där ”bröderna” tagit makten eller har ett starkt inflytande. I Tunisien hänger regeringskoalitionen i en skör tråd. Efter två års styre ser människorna att regeringen inte lyckas uppfylla ett enda av de löften som gavs för två år sedan. Inte ens den nya Konstitutionen som skulle vara klar till december 2012 är klar för omröstning i den Konstituerande församlingen.

Ben Ali Avgå!  Så blev det.

I Libyen växer sig demonstrationerna starka mot Brödraskapets roll i Benghazi och också i Tripoli. Demonstranterna som räknas i tusentals kräver nationalförsamlingen GNC:s och regeringens avgång för att den vare sig lyckas stoppa politiska mord på kända ledare som stod i spetsen för det väpnade upproret mot Khaddafi eller avväpna de jihadistiska grupper som agerar i framför allt Benghazi.

I Syrien är civila demonstrationer mot al-Nusra och andra reaktionära islamistiska grupper allt mer vanliga. Mitt i de svåra striderna och de vidriga materiella förhållandena vänder sig ändå människor mot de islamister som vill införa ett diktatoriskt islamskt styre.

Trots det relativa lugnet i Jordanien och Marocko har partier som är ideologiskt knutna till det Muslimska Brödraskapet tappat mark efter tidigare framgångar i parlamentsval. Till och med i Kuwait fick ”bröderna” helt oväntat stryk i det nyligen avhållna valen.

I media är det tyst om Marocko. Men inte heller där råder islamsk vinter.

Vad är det som sker? Är det tidiga tecken på en allmän tillbakagång för den politiska islam som verkade gå segrande fram i vågorna efter den arabiska resningen som började i Sidi Bouzid den 17 december 2010 och sedan svepte med sig hela Mellanöstern?

Efter ”brödernas” valsegrar i Tunisien och Egypten var det många ”experter” som besviket annonserade att den vår som många hoppades på i stället redan gått över i en islamsk vinter. De senaste månadernas utveckling visar att ”experternas” klimatprognos var mer impressionism än fast kunskap. I stället för en islamsk vinter ser det mer ut som en vinter för islamisterna.

Jag tror inte att det går att förstå vad som startade i Tunisien december 2010 om man inte ser den arabiska ”våren” som en lång revolutionär process där hela den arabiska världens sociala, politiska och ekonomiska strukturer kommer att förändras. Manodepressiva reaktioner på kraftiga folkliga resningar följda av svåra tunga steg bakåt i reaktionens favör är inte bra för analysen av vad som sker.

Våren 1848 stormade Europas befolkning despotins murar.

Det är en transformation av en hel samhällsstruktur och en region som startat. Många har redan liknat det med den europeiska revolutionen 1848. Jämförelsen är kanske orättvis för den arabiska resningen eftersom revolutionen i Europa, som startade med ett uppror mot en despotisk härskare på Sicilien, varade i knappt två år. Då hade reaktionen helt krossat de folkliga upproren och det enda konkreta som fanns kvar var att den absoluta monarkin i Danmark blivit konstitutionell och att livegendomen upphävts i Österrike-Ungern. Ändå var 1848 inledningen till de europeiska despotiernas och absoluta kungadömenas fall och inledningen på den borgerliga demokratins dominans över hela kontinenten.

Kanske måste vi anlägga samma syn på den revolutionära resningen i Mellanöstern och Nordafrika. Det är bara inledningen till en omfattande och djup förändring av regionens samhällen. Exakt vad som kommer att ske på kort sikt finns det ingen som vet. Ska Assad lyckas krossa upproret mot honom? Ska den egyptiska militären lyckas lägga locket på och bevara generalernas ekonomiska position i landets ekonomi? Ska resningen i Tunisien lyckas driva bort broderskapet från makten och inleda omfattande sociala reformer? Frågorna är hur många som helst och naiv är den som tror sig ha svar på dem alla. Jag har det inte, i alla fall.

Väggmålning som påminner om att det var militär som sparkade och slog den unga kvinnan i blå behå.

Däremot går det att titta i backspegeln och se vad som var fel i analyserna som spretade åt alla håll vartefter demonstrationer och repressionen avlöste varandra.

Då utvecklingen i Egypten och Tunisien gavs beteckningen ”islamsk vinter” var det för att det Muslimska brödraskapets partier i de två länderna tog hem stora segrar i de första parlamentsvalen efter diktaturernas fall. Den analysen var felaktig.

Den byggde på en felaktig syn på vilken typ av revolution vi stod inför. Besvikelsen över valresultaten speglar att många inom den internationella vänstern trodde att en social revolution, för att inte säga socialistisk revolution, hade börjat. Så när islamisterna skördade i valurnorna vad revolutionen uppnått på gatan då tyckte många att den kidnappats och att racet var över.

Men det är en revolutionär process som startat, inte en socialistisk revolution. Upproren var demokratiska revolutioner som stod inför den omedelbara uppgiften att störta sedan länge etablerade diktaturer. Det var det första nödvändiga steget för att ens kunna börja resa sociala och politiska mål för kampen.

Utan despoternas fall finns inga möjliga framsteg.

-Folket önskar regimens fall, var det samlande stridsropet alltifrån Libyen, via Tunisien och Egypten, till Syrien. Utan despoternas fall finns ingen fortsättning på revolutionen, vilket den blodiga och fruktansvärda utvecklingen av resningen mot Assad visar. Despoten måste störtas innan nya steg kan tas. Libyen och Tunisien visar på motsatsen. Trots kaos, existensen av islamistiska terrorgrupper och politisk osäkerhet har de nyvunna demokratiska rättigheterna öppnat vägen för politisk, social och facklig organisering som inte var möjlig under diktaturen. Våra ”anti-imperialisters” fantasier om al-Qaida vid makten i Tripoli med USA:s goda tycke är en av vår tids mest groteska tankefoster.

Det är vunna framgångar som man inte kan fnysa åt med prat om att inget har ändrats i samhället. Jo, mycket har ändrats. Nämligen det viktigaste av allt, att kunna organisera sig politiskt och fackligt utan att hamna i en tortyrcell i Khaddafis eller Mubaraks fängelser. I Tunisien säger den revolutionära vänstern att den ekonomiska situationen blivit värre efter Ben Alis fall. Däremot har revolutionen fört med sig fri- och rättigheter som man bara kunde drömma om under diktaturen.

Det är bara en början. Men en absolut nödvändig början för att den arabiska resningen ska kunna gå vidare och ta sig an de sociala och ekonomiska frågorna och möta alla demonstranters krav på  –bröd, rättvisa, jämlikhet och värdighet.

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sommarläsning om Egypten.

Publicerat av
2

Ibland är revolutioner oförskämda. Den egyptiska tar ny sats mitt under semestern hos oss. Ingen hänsyn alls till dig och mig som ligger i hängmattan.
För att guida lite grann så att du i lugn och ro kan sätta dig in i händelsernas kast i Kairo hittar du här en rad länkar till artiklar som vi bedömt som intressanta. De ger inte ”en linje”. Tvärtom är det till och med stor skillnad mellan vissa artiklar vad gäller tolkningen av vad som skett. Kupp eller inte kupp? Mitt emellan? En kupp framdriven av massdemonstrationerna? Eller en kupp för att stoppa ytterligare mobilisering? Plus en rad andra komplicerade frågor som den 30 juni ställer.
God lektyr.

http://www.internationalviewpoint.org/spip.php?article3030

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29208

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29202

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29182

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29181

http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29179

http://english.ahram.org.eg/NewsContentP/4/76375/Opinion/Why-Egypt%E2%80%99s-army-overthrew-Morsi.aspx

http://english.ahram.org.eg/NewsContentP/4/76234/Opinion/Who-really-decides-in-revolutionary-Egypt.aspx

 http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article29266

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assads fejkade «terrorister ».

Publicerat av
4


Ännu en gång har regimen i Damaskus bevisats stå bakom ett fejkat attentat som tillskrivits ”terroristerna”.

Den 27 juni ägde en explosion rum vid Romanska bågen på Högra gatan i Damaskus. En butik förstördes och fyra personer dog.

Den skadade butiken som visades upp i regimens media

Regimens media förklarade omedelbart att det handlade om en självmordsbombare. Nyheten spreds omedelbart utan någon verifikation av internationella media inklusive av det bekanta Syriska Observatoriet för mänskliga rättigheter baserat i London.

Det skulle snart visa sig att det hela var ett av regimen iscensatt attentat, ett i raden av många. Oturligt nog för Assads propagandamaskin publicerade man ett foto av ”självmordsbombaren”. Iranska media, som alltid lägger på ett lager, påstod att ”terroristen” hade en kompis med sig som överlevde och som satt hos säkerhetspolisen i förhör. Tur för kompisen att han inte existerar. Tortyr hos säkerhetspolisen är inget att stå efter.

Här syns granaten bakom ”terroristens” rygg ögonblicket innan den exploderar

Att kompisen inte finns beror helt enkelt på att ”självmordsbombaren” visade sig vara en kristen person anställd på Syriens Television och som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. För han dog nämligen av en granat som exploderade strax bakom honom. Det kunde lokala aktivister bevisa genom att visa upp film som tagits av en lokal övervakningskamera utplacerad på välgörenhetsorganisation Al-Ishans lokaler. På bilden ser man granaten i siluett mot ryggen på ”terroristen” ögonblicket innan den exploderar mot gatan och dödar mannen.

Den döde ”terroristen” hette Housam Choukri Sarhan och var av grekisk-ortodox konfession. När sanningen blev känd tvingades den statliga teven att ta bort bilden på ”terroristen”. För mycket är för mycket. Men historien, utan foto, fick ligga kvar. Inga utländska media har valt att ta tillbaka sina rapporter om ett attentat av en ”självmordsbombare” den 27 juni på Högra gatan i Damaskus.

Den döde ”terroristen” var av grekisk-ortodox tro och anställd på Syriens TV.

Kanske granaten var ett misstag från arméns sida. Men med tanke på att förbanden inne i Damaskus sägs tillhöra arméns elit är det inte troligt. Däremot är det mycket troligt att regimens specialenheter inom säkerhetstjänsten ligger bakom. Den har redan visat vad den duger till. Att organisera attentat som sedan tillskrivs motståndaren är inget nytt från dess sida. Redan under den syriska militärens närvaro i Libanon gav säkerhetstjänsten prov på sina färdigheter.
De senaste två åren har den ena efter den andra massakern avslöjats vara ett led i regimens försök att driva på motsättningarna mellan olika religiösa grupper. Det är bedrövligt att internationella media inte ställer sig mer tvekande till innehållet i de depescher de sprider.


 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Varför inte sluta upp med att ta egyptierna för dumskallar?

Publicerat av
20

Julien SALINGUE

4 juli 2013

.

Sedan i går kväll upprepas ständigt formeln i media och av sociala nätverk: ”Egyptens armé har störtat Mohammad Morsi”. Vid första eftertanke verkar påståendet oemotsägligt, åtminstone om man ser till händelserna på kvällen 3 juli ur rent konstitutionell synpunkt.  Till de som säger att vad som hänt är en ren statskupp från arméns sida svarar andra att vi ser en ny etapp i den egyptiska revolutionen. En granskning visar att verkligheten ligger mellan dessa två hållningar.

Statskupp eller revolution?

Faktum är att även om presidentens avsättande organiserades (och annonserades) formellt av armén och inte av autonoma strukturer med ursprung i upprorsrörelsen som skakar Egypten sedan 30 månader så hade det aldrig skett utan de historiska demonstrationerna 30 juni och de påföljande dagarna. Det är för att egyptierna mobiliserade i miljontals som Mohammad Morsi tvingades att avgå, inte för att militären plötsligt beslutade att fälla honom. Att fokusera på händelsernas institutionella aspekter leder många observatörer till att glömma den folkliga mobilseringens roll som kraften bakom presidentens fall.

Militärenchefen al-Sisi proklamerar Mursis fall omgiven av civila opportunister.

Hypermediatiseringen av statskuppen låter som ett eko från undermediatiseringen av de mobiliseringar som skakat Egypten oavbrutet sedan Hosni Mubaraks fall i februari 2011. Statistiken talar för sig själv: Under de fem första månaderna i år hölls inte mindre än 5 544 demonstrationer i landet, de flesta av dem kring ekonomiska och sociala problem. Succén för Rebellkampanjen (« Tamarod ») som också koncentrerades till dessa frågor, och inte till ett fördömande av någon ”islamisering av det egyptiska samhället, ingick också i rörelsen för att ifrågasätta Muslimska brödraskapets politik.

Brödraskapet visade sig faktiskt vara oförmöget att möta befolkningens krav. Samma krav som ledde till den massiva revolten 2011 mot Hosni Mubareks diktatur. Morsi, som presenterade sig som revolutionens kandidat valdes i ett demokratiskt val i juni 2012, misslyckades att tillfredsställa befolkningens krav, speciellt vad gällde ekonomiska och sociala krav. I stället försämrades befolkningens levnadsvillkor. Även om vi inte får undervärdera det faktum att regimens gamla ledare gjorde allt för att hindra Muslimska brödraskapet från att regera är det uppenbart att brödraskapet mycket snabbt tappade legitimitet i folkets ögon på grund av dess egna politiska och ekonomiska val.

Rebellkampanjen samlade in kring 20 miljoner namn med krav på Mursis avgång.

Det järnlock som lyftes i januari 2011 har inte lagts på igen. Störtandet av Hosni Mubarak fick miljoner av egyptier att inse att de inte var dömda att uthärda sina ledares politik utan att de tvärtom kunde ställa dem till svars och mobilisera för att driva bort dem. Det är vad som skett de senaste dagarna, till de flesta observatörers stora överraskning. De var förblindade av en ”religiös” tolkning av Muslimska brödraskapets politik och en fientlighet mot dem och insåg därför inte omfattningen och karaktären av den rörelse på djupet som på nytt fällt makthavare sedda som illegitima av en kraftig majoritet av egyptierna. Ingen ska förvånas över konstaterandet att en vald president kan ses som illegitim inklusive av sina egna väljare när han förråder det mandat som getts honom.

Arméns ingripande.

Militärens ingripande måste naturligtvis bedömas med nyktra ögon och det handlar inte om att underskatta den dragning till auktoritära lösningar som finns bland många ansvariga i arméledningen, vilka blev fientliga mot Mubaraks diktatur enbart när han redan var dömd av upprorets omfattning 2011. Men arméns ingripande, som av vissa kommentatorer allt för snabbt presenteras som militärens ”revansch” på det Muslimska brödraskapet, måste framför allt förstås som ett slut på den tysta överenskommelsen, om än konfliktuell, mellan de två krafterna  -armén och brödraskapet. De hade ställt sig uppgiften att återställa ordningen i ett land som varit en kokande revolutionär gryta sedan Mubaraks fall.

Republikanska gardet blockerar vägen för pro-Morsidemonstranter

Men president Mursi och hans regering har varit oförmögen att lägga locket på protesterna de senaste månaderna vilket fördjupat den politiska och framför allt den ekonomiska instabila situationen. Det passar armén dåligt eftersom den kontrollerar en tredjedel av landets rikedomar. Armén gjorde bedömningen att det Muslimska brödraskapet visat sin oförmåga att stabilisera landet och att den därför själv var tvungen att ta sig an att återställa lugnet och stoppa den revolutionära processen som kunde få den att förlora en betydande del av sitt politiska och ekonomiska inflytande.

Svagheten i den alltför entusiastiska tolkningen av det skedda och som i arméns ingripande ser en ny etapp i revolutionen, är att generalstabens mål är precis att göra slut på den. Det är en paradoxal situation: de senaste dagarnas händelser är samtidigt ett uttryck för existensen av folklig och revolutionär dynamik och mycket negativa politiska styrkeförhållanden för revolutionärerna. De senare har inte ännu lyckats skapa en tillräckligt enhetlig struktur, stark och legitim för att spela den roll som arméledningen har i dag vilket lämnar initiativet till en social kraft som huvudsakligen är upptagen med en återgång till det normala och inte med att tillfredsställa revolutionens krav.

Miljoner och åter miljoner demonstrerade över hela landet den 30 juni.

Därför står vi inför en ny instabil period redan märkt av arméns visade vilja att få alla att inte motsätta sig dess ”färdplan”, med godtyckliga beslut som att stänga Al Jazeeras lokaler eller arresteringar av ledare för Muslimska brödraskapet.  Militären har för tillfället lyckats utnyttja den paralyserade politiska situationen märkt av brödraskapets misstag och oppositionens strukturella svagheter. Men revolutionen är vare sig slagen och eller konfiskerad.

Många världen över såg nedlåtande för att inte säga föraktfullt på de scener av folkligt jubel som mötte generalstabens deklarationer och insatsen av pansar på Kairos gator och förklarar mästrande för egyptierna att de är på väg att begrava sin revolution. Paternalismen i den attityden är naturligtvis chockerande, men det är det dubbla felet i analysen som ligger bakom som jag vill insisterar på som avslutning.

Fortsätter revolutionen?

Första misstaget är underskattningen av det egyptiska folkets centrala roll i Mursis fall grundat i det massiva förkastandet av Muslimska brödraskapets politik. Brödraskapets nederlag i går (3 juli) ses av miljoner egyptier som deras seger. Det folk firade i går på landets gator är nederlaget för en president som trots sina löften inte tillfredsställt någon av revolutionens krav, och inte militärens maktövertagande.  Det är militären medveten om och förklarade att den inte tänker spela någon utdragen politisk roll och var noga med att omge sig med representanter för politiska partier och landets religiösa institutioner under den presskonferens då Mursis avsättande annonserades.

Det andra misstaget är förknippat med det första och är frukten av en vision av ett omoget egyptiskt folk. Det har lett olika kommentatorer till att de senaste dagarna proklamera att egyptierna höll på att lära sig demokratin då de i själva verket var i färd med att visa att de mycket bättre förstått dess källor än de i väst som ger dem lektioner. Vad kan vara mer autentiskt demokratiskt än att med petitioner och demonstrationer ifrågasätta en av folket vald president som förråder det mandat han getts och som för en politik i motsättning till kraven från en revolution som indirekt fört honom till makten?

Väggmålningar är en del i stadsmiljöerna.

Just nu råder en tydlig förvirring och man kan förstå att scenerna av fraternisering mellan demonstranter och armén eller polisen förvånar och oroar. Men nej, egyptierna är inte korkade. Alla som i dag insisterar på den roll som militären spelade under diktaturen och de övergrepp den begick innan och efter Mubaraks fall har rätt i att göra det. Men är det nödvändigt att påminna om att egyptierna som var de första offren är medvetna om läget och vet troligen mycket mer om detta än de självutnämnda specialisterna? Tydligen verkar det så.

Det handlar självfallet inte om att underskatta de motsägelsefulla aspekterna av arméns ingrepp och hänge sig åt en enfaldig entusiasm efter presidentens fall. Men kom ihåg att för ett år sedan då Mohammad Mursi vann presidentvalet förklarade vissa att revolutionen var död och att det egyptiska Muslimska brödraskapaet ”stulit folkets seger”. Nu bevisar folket inför hela världen att det inte var fallet, att det är fortsatt vaksamt och inte sänker garden inför kontra-revolutionens krafter. I 30 månader har den egyptiska befolkningen verkligen visat att den inte tänker låta någon, vara sig civila eller militären, konfiskera dess revolution. Inget pekar på att den folkliga mobiliseringen är bruten, tvärtom.

Julien Salingue är en fransk statsvetare och poltisk aktivist som deltar i solidaritetsarbetet med det palestinska folket.

Artikeln är publicerad på webbsidan Europe-Solidaire och översatt till svenska av Benny Åsman.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Spridda bilder från Norr.

Publicerat av
Svara

Det är lättja som råder på vår blogg. Sommaren tar ut sin rätt och tränger undan politiska analyser och funderingar. I Timrå och min hemby Fagervik lockar andra saker än världsnyheterna. Så borde det inte vara, men så är det. Assad slutar inte att mörda sin befolkning. Men sol, vatten och vind bjuder in till avkoppling och lättja.

När vädret bjuder till finns det finaste området i Indalsälvens delta. Här har mitt energisnåla fordon tagit sig så långt ut i deltat som det går att komma. Klingerfjärden breder ut sig framför älvens utlopp med Alnön och Gistaholmarna i bakgrunden. Holmen till höger heter Sandgrundet och fanns inte när jag var liten. Den har vårfloderna byggt under decenniernas gång. Längst bort till höger ligger Timrå centrum. Dit finns det ingen anledning att ta sig när vädret bjuder upp till fest.

Åt andra hållet syns Söråkerslandet och Tynderö med den lilla öppningen ut mot Bottenhavet och Finland. Stranden är inbjudande för alla, speciellt barfamiljer eftersom det är mycket långgrunt.

När vågorna inte är för höga leker solen i vattnet, glittrar, liksom studsar på vågorna. Det är ju modernt att surfa. Under uppsikt från en torr kämpe.

Där sanden ligger nära leker solen i vattnet, ritar mönster i botten som om det vore norrsken i vattnet.

Ljuset rör sig i alla riktningar och skapar ständigt nya former. Det är bara kameran som håller fast bilden för en mikrosekund.

Är det eruption på Solens yta? Nej, bara en zoom av sandbotten. Eller…?

Motströms ligger öar och vikar där gäddorna är talrika under vårlig lek. Nu är de borta till mitten av augusti. Svanen går just upp till sitt bo. Från den udden har jag tagit många gäddor, ja faktiskt massor.

I Fagerviks båthamn är katten Pelle med svans alltid på språng för få lite kel. Den har sitt hem med husse och matte uppe i byn men under sommaren flyttar den ned till hamnen och blir kvar där hela sommaren. Märkligt men sant. Bordet på terassen utanför båtklubbens bastu är en favorit för den fyrbente hamnkaptenen.

Båtarna ligger också stilla. Ovanligt många tycker jag med tanke på att det är juli och söndag. Här uppe är det egentligen bara två och en halv till tre månader som det är båtväder.

I bastuns fönster är det också sommar. Ingen behöver värma sig i bastun.

Förr var det industriell rulle i byn. Nu finns det bara bilder kvar i det strövområde som breder ut sig där sulfitfabriken låg.

Om du åker E4 genom Timrå, på väg norrut eller söderut, ta då en liten omväg via Fagervik där du kan ta en fika eller en glass på ett nyöppnat kafé med många gamla prylar att titta på. Avfarten till Fagervik ligger strax söder om nya bron över E4:an, vid avfarten till Sörberge. Mitt i byn bredvid skolan ligger ”Sveas mitt i smeten”.

Där möts du av en alltid leende och glad Marianne som är uppfödd i ett bageri. Räkna med att det finns godsaker.

Det finns inga fula gubbar i byn. De har emigrerat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,