Första Maj i huvudstaden

Det var många år sedan jag demonstrerade en 1 Maj i Stockholm, jag tror det var 1997. Det var därför med stora förväntningar som jag tog mig till Medborgaplatsen vid middagstid. Redan att solen lyste från molnfri himmel gjorde att humöret var på topp. Självfallet anslöt jag till Socialistiska Partiets del av det gemensamma vänstertåget. Lika självklart var det för mig att ställa mig under banderoller till stöd för den syriska revolutionen. Där mötte jag underbara glada, leende syrier som ropade ut sitt stöd till revolutionen mot diktaturen. De var den direkta motsatsen till de sura hatiska figurer som cirkulerade på Medborgplatsen för att visa sitt stöd till despoten i Damaskus.

Här under hittar ni ett antal bilder som jag tog under marschen till Kungsan. De visar inte bilder från hela demonstrationen eftersom jag hela tiden följde delen av tåget som stödde revolutionen mot Assad. Men det verkar som att de var kring 10 000 deltagare. En imponerande siffra. Det var en dag som jag kan minnas tillbaka till för jag vet inte när jag får tillfälle att på nytt delta på 1 Maj i Stockholm.

Eldsjälen och veteranen Håkan Blomqvist höll som vanligt i megafonen för att elda på slagorden. Och lyckades som vanligt. Bravo Håkan.

-Stöd den syriska revolutionen!!! Självklart.

På väg mellan husfasaderna.

-Vi ska segra.

Mellan slottet och vattnet rinner tåget fram

Yngre och äldre, människor från världens alla hörn med ett gemensamt mål.

Vid Kungsan möttes vi av Vänsterpartiets blåsorkester med bland annat solidaritetsaktivisten Dror Feiler som klämde i med Internationalen.

Leve det syriska motståndet. Ned med diktatorn Assad.

Unga och äldre syriska aktivister med ett gemensamt mål -FRIHET

I Kungsan inbjöd solen att sitta ned och lyssna till alla talen.

På vägen till T-centralen sprang jag på KP:s demonstration som avhölls i ”splenid isolation” på Plattan. Det var något fler banderoller och flaggor än deltagare.

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rättvisepartiet Socialisterna når botten.

Som ni kanske sett har det här på bloggen pågått en debatt mellan oss och Arne Johansson, en ledande veteran i Rättvisepartiet Socialisterna.

I den här artikeln ska jag kortfattat svara på den senaste analysen som AJ publicerat i RS:s veckotidning Offensiv. Det är en rätt så lång artikel men den tillför ändå inget nytt i sak. Den bara renodlar hans och RS:s hållning till resningen i Syrien som något som i dag inte förtjänar revolutionära socialisters stöd trots att det var fallet under resningens första fas då hundratusentals demonstrerade på gator och torg och utsattes för mördande prickskytte från regimens soldater och säkerhetstjänst.

Bilden som AJ ger i dag är ett porträtt av lika goda kålsupare. I en tidigare artikel slog AJ fast att det urspungliga upproret övergått i ett ”reaktionärt krig” i vilket ingen part förtjänade RS:s stöd. Det fanns dock vissa lokala organisationer (och eventuellt miliser) som gick att stödja. Dessutom hade AJ hittat ”demokratiskt valda självförsvarsgrupper” i syriska Kurdistan som var ett exempel att följa. Att det handlade om partiet PYD:s väpnade gren YPG missade AJ och därmed också att andra kurdiska organisationer i norra Syrien är minst sagt misstänksamma mot PYD/YPG som de anser spelat under bordet med Assad.

Ungdomar firar revolutionens andra årsdag i förorten Salaheddine i Aleppo. Foto av den syriske journalisten Ammar Abd Rabbo.

Men i den bild av situationen som AJ målar upp i den senaste artikeln finns det inget alls kvar att stödja för socialister. Botten är nådd. Allt är svart. Bara våldet, det blinda mållösa våldet härskar, om vi ska ta till oss den analys AJ presenterar.

-I takt med att vapnen talat och kampen för överlevnad annars blivit det primära har också det civila motståndet till största delen tystnat och fredagsdemonstrationerna krympt till rännilar, skriver AJ.

-Säkert finns det här och där fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd, är det enda positiva tecken AJ hittar i dagens Syrien. Ska alla andra som strider med livet som insatts klassas som oärliga?

Vi har alltså två sidor i den väpnade kampen, båda reaktionära. ”Rännilar” och ”små fickor” är ju inget att bygga på därför är det enklare att vända hela upproret ryggen och proklamera sin solidaritet med ett ideal, inte den aktuella kampen på liv och död mot en blodig diktatur som inte tvekar en sekund att använda sitt flygvapen, artilleri och sina missiler mot civila bostadsområden, mot brödköer (som verkar vara ett prioriterat mål), skolor och sjukhus.

AJ:s egen beskrivning av vad han och RS stöder visar att den konkreta existerande kampen mot regimen får vika undan för ett idealtillstånd som AJ suktar efter.

-Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv är inte neutrala. Vi är tvärtom, liksom en stor del av Syriens arbetare, ungdomar och ­demokratikämpar, svurna motståndare till såväl Assadregimens nyliberala och nu så blodiga diktatur som till de politiska och militära ledare utan några trovärdiga demokratiska eller sociala krav som vi kan urskilja inom den till tänderna beväpnade militära oppositio­nen.

Den unga kvinnan är känd under namnet Guevara. Hon är syriska med palestinskt ursprung. Hon arbetade som engelsklärare i Aleppo men tog till vapen när hon såg alltfler av hennes elever dödas av regimens soldater. Nu är hon prickskytt i FSA:s led. Foto av Ammar Abd Rabbo.

Hur AJ vet att en ”stor del” av Syriens arbetare och ungdomar tycker som han själv får vi inte veta. Men har man inget konkret att stödja i ett väpnat uppror mot en diktatur då får man nöja sig med ett tänkt surrogat. Men på marken är det en ”stor del” av Syriens ungdom som i över två år riskerat sina liv för ett konkret mål –att störta diktaturen.

Den abstrakta hållningen till kampen i Syrien får också direkta konsekvenser för Rättvisepartiet Socialisternas aktivitet i Sverige. Det finns inget konkret kvar att stödja i Syrien därför deltar man inte heller i något solidaritetsarbete i Sverige. RS är totalt, till hundra procent, frånvarande i det solidaritetsarbete som bedrivs i vårt land av syriska och svenska humanister och socialister. RS som i massor av andra frågor är mycket snabba att mana till solidaritet finns inte ens med i kampanjen för insamling av pengar till Syriens barn.

För att inte framstå som helt i avsaknad av empati börjar AJ därför sin artikel med en stark beskrivning av det dagliga våldet.

-Tusentals tittare på SVT Agenda har upprörts av de fruktansvärda scener från krigets vardag i Aleppo, som filmats av den tyske frilansaren Marcel Mettelsiefen. I reportaget får man se hur människor fiskar upp lik efter avrättade och bakbundna unga män och pojkar från floden Queiq, skriver AJ.
Det är ju vidrigt. Men AJ glömmer bort att förklara vad alla seriösa iakttagare på plats i Aleppo har att säga om förövaren. Nämligen att det är bortom allt tvivel att de personer som hittats i floden dödats i flygvapnets säkerhetskasern en bit upp utefter floden sedan de fastnat i gatuspärrar eller fängslats på annat sätt. Många av de döda identifierades av familjer och vänner i Aleppo som kunde berätta om när och hur offren försvann.

Den neutrala bilden av våldet i sig är ingen tillfällighet från AJ:s sida. I artikeln citerar AJ med gillande en öppen regimanhängare (uppträder ofta på iranska regimmediet PressTV och Russia Today) vid namn Danny Makki som säger följande:

Regimanhängaren Danny Makki är flitig gäst i iranska PressTV

– Jag tror att när man diskuterar den syriska krisen nu … när det ­gäller våld, råder det en balanserad ­spelplan. Våldet från oppositionsgrupper, rebellerna, är nästan i samma skala. Det finns ett element av strategisk jämvikt på marken.

Ärligt talat kan man tro att Danny Makki talar om en konflikt på planeten Mars. Det har i alla fall inget att göra med vår planets Syrien. Har Danny Makki, och AJ för den delen, hört talas om regimens flygbombningar och artilleribeskjutning av civila mål? Om massmorden av civila, gamlingar, kvinnor och barn, i förorter runt Damaskus, om raserandet av hela stadsdelar i Homs och Hama? Tydligen inte. För i så fall kan man inte med hedern i behåll tala om ”våld i samma skala” om än med förbehållet ”nästan”.

I AJ:s artikel finns många detaljer om våld och förstörelse, alla exempel på de ”reaktionära” milisernas agerande, men inget om regimens våld. AJ kanske motiverar det med att hans artikel har till syfte att underbygga huvudtesen i hans och RS:s syn på situationen –att det väpnade motståndet domineras av de islamistiska extremisterna i al-Nusra och en del andra mindre grupper. För det är vad hela artikeln går ut på –bevisa RS:s linje att det inte finns något i det väpnade motståndet att stödja.

Den här bilden av kvinnor i staden Idlib har av flera tagits som bevis för att ”islamisterna” dominerar scenen. I själva verket är det kvinnor som ropar efter frihet och som skyler sig för att inte bli igenkända av säkerhetstjänsten. Bilden är från de första veckorna av upproret då oppositionen ännu använde den officiella syriska flaggan. Färgerna på kvinnornas kläder svarar mot flaggans färger.

Det märkliga i bevisföringen är AJ:s sätt att underbygga sina teser med enbart källor från regeringsanhängare som Danny Makki eller uttalanden av diplomater och militärer.

Den mest respektabla källa AJ hänvisar till är Aron Lunds texter om utvecklingen. Men han gör det på ett sätt som helt förvanskar Lunds verkliga syn:

-Men, som till exempel den svenske Syrienkännaren Aron Lund visat, existerar knappast FSA annat än som ett idealiserat begrepp av syriska exilpolitiker och deras imperialistiska sponsorer. Mest av allt framstår det som en agentur för att försöka köpa politiskt stöd genom riktade leveranser av nödhjälp och vapen, skriver AJ.

Cynismen lyser igenom i AJ:s språk. Men Aron Lund säger exakt vad vi här på bloggen sagt i över ett år. Nämligen att FSA är en lös paraplystruktur utan centralt kommando. De lokala miliserna har sitt ursprung i försöket att skydda sig mot regimens våld. Det är både en styrka och en svaghet. Det försvårar samordnade offensiver mot regimens positioner men det underlättar förankringen i det folkliga upproret, som AJ avfärdar som en ”rännil”.

För att understödja sin tes om två läger av lika goda kålsupare använder AJ uttalanden av USA:s ambassadör i Syrien Robert Ford, underrättelsechefen James Clapper Jr., Kung Abdullah av Jordanien och andra välkända analytiker av folkliga resningar.

Assads beskyddare brinner.

Syftet med alla dessa konkreta exempel på den väpnade oppositionens ”vidrigheter” och diplomaters och andras uttalanden är endast att underbygga RS förkastande av den väpnade oppositionen i Syrien. Annars hade AJ åtminstone gjort ett försöka att hitta uttalanden och deklarationer av de lokala samordningskommittéerna LCC som organiserar vad som går att organisera i de befriade områdena (utan de citattecken kring ”befriade” som AJ använder i sin text). Senast tog LCC kraftigt avstånd från al-Nusras tvetydiga deklaration om anknytning till al-Qaida och uppmanade samtidigt FSA och SNC att sluta upp med interna dispyter för att stärka fronten mot Assads regim.

Men om det handlar om ”rännilar” och ett FSA som inte existerar är det förståeligt att AJ inte söker efter andra uppgifter än de han använt sig av, eftersom de tjänar syftet att visa upp allt i oppositionen som ”islamska miliser” som han kallar det. Vad betyder det egentligen? Att alla som strider är muslimer? Det är nog korrekt. Men i ett land med 85-90 procent muslimer kanske det kan anses som normalt. AJ menar nog i stället att alla miliser, förutom enstaka ”fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd”, är jihadister och/eller salafistiska extremister. Motiven för alla som kämpar med vapen i hand skulle om vi tror på AJ:s analys vara till mestadels sekteristiskt religiösa, att upprätta en islamistisk stat med sharialagar.

Att en majoritet av de stridande gör det för att befria sig från en diktaturs tyranni, för frihet, rättvisa och värdighet kanske var sant i upprorets början men nu anser AJ att reaktionära islamister dominerar allt mer, som han skriver. Att dessa reaktionära miliser enligt alla seriösa bedömare inte är fler än några tusen hindrar dem tydligen inte, enligt AJ, att helt dominera kampen mot diktaturen. Vad de femtio till sjuttio tusen rebellerna i miliserna som säger sig tillhöra FSA sysslar med förblir ett mysterium om man ska anamma AJ:s analys.

I Sverige bor just nu Aram Karabet, en syrisk kommunist som satt fängslad i regimens tortyrkammare i tretton år. Så här belyser han motiven för de som kämpar i en intervju i den franska veckotidningen l’Express från 24 april:

-Jag tror att det i varje by och varje stad i Syrien är omöjligt att hitta en familj som inte sett någon av de sina förnedras, fängslas, torteras eller dödas under regimen Assads 40 år vid makten. Det förklarar de oppositionellas beslutsamhet och mod, men också våldet bland en del av dem. Det handlar om att vinna eller att dö. De vet att regimen aldrig kommer att kompromissa, att det inte finns något alternativ.

Så talar en som varit med och känner de som kämpar. Arne Johansson ser i stället till sekteristiska motiv och hittar ”reaktionära miliser” i varje buske. Varför är ett mysterium som jag inte vill spekulera i. Kvar står faktum, bortom motiv och grumliga tankar. Rättvisepartiet Socialisterna tar avstånd från den reellt existerande kampen i Syrien. Där finns inget progressivt att stödja bland de som kämpar mot regimen. I stället sitter RS på gärdsgården i väntan på att den rena och fläckfria revolutionen hör av sig. Det kan vi bara beklaga. De som kämpar för frihet, rättvisa och värdighet i Syrien behöver vårt stöd.

Länkar: AJ:s artikel i Offensiv, 

Tidigare debatt

 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Assad saknar religiös och etnisk bas. Han har medlöpare.

Allt från den syriska revolutionens första dag har Assads regim gjort allt för att framställa upproret som ett sekteristiskt uppror av den sunnitiska folkmajoriteten. En seger för revolutionen vore en katastrof för landets minoriteter.

-Endast, jag Bachar Assad, skyddar alawiterna, de kristna, kurderna, druzerna och de andra minoriteterna i Syrien. Det är en bild som han lyckats sprida så effektivt att även delar av den internationella vänstern och radikala intellektuella tagit den till sig.

Assad håller sin ”skyddande hand” över alawiterna i en stadsdel i Hama

Ändå stämmer bilden inte alls. Liksom diktaturer i allmänhet har också regimen i Damaskus sina stödtrupper i alla folkgrupper i samhället. Men det är inte ett kollektivt stöd från någon folkgrupp utan en uppslutning kring regimen av individer med olika intressen att ta tillvara på. I grunden går klyftan i samhället mellan de fattiga och förtryckta och den härskande eliten som via tusen band är uppknuten till familjen Assads öde.

Den mest framträdande bilden av en sekteristisk splittring är den som buntar ihop hela den alawitiska minoriteten till en enda stödtrupp som lojalt, ja nästan blint sluter upp bakom Assad bara för att han själv tillhör den alawitiska sekten. Redan för sex månader sedan sprack den bilden då skarpa motsättningar bröt ut mellan prominenta familjer och familjen Assad i diktatorns hemstad al-Qardaha där brodern Mohammed al-Assad härskade över bandit- och smuggelmaffian Shabiha.
Inte heller den alawitiska officerskasten står enad bakom Assad. I slutet av februari flydde åtta högt rankade alawitiska officerare med sina familjer till guvernörskapet Mafraq i Jordanien. De hade fungerat som informatörer åt FSA innan de hoppade av. Till Turkiet anlände helt nyligen ett 20-tal alawitiska officerare som tillhört den beryktade fjärde divisionen under Mahar Assads ledning och det republikanska gardet.

Delegater vid alawiternas konferens i Kairo.

Men den verkliga dödsstöten mot Assads propaganda om alawiternas lojalitet med regimen kom i mitten av mars då oppositionella alawiter organiserade en konferens i Kairo för att deklarera sitt stöd till och deltagande i den syriska revolutionen. Konferensen antog en tolvpunkts deklaration som översatts till svenska av solidaritetsaktivisten John Swedenmark (stort tack för det) och som följer här:

1 / Den syriska revolutionen är alla folkgruppers uppror mot tyranni, despotism och korruption, ingenting annat.

2 / Den syriska regimen kännetecknas av despotism, plundring och förstörelse. Att jämställa den alawitiska folkgruppen med den nuvarande regimen är ett moraliskt misstag och en livsfarlig politik. Den syriska regimen är inte den alawitiska folkgruppens regim. Den har aldrig stått i regimens tjänst och kommer aldrig att göra det, tvärtom har regimen hållit och fortsätter att hålla den som gisslan. Den syriska revolutionens uppgift är därför att, inom ramen för återuppbyggnaden av den nationella identiteten, befria den alawitiska folkgruppen från den fångenskap i vilken den hålls av den regim som nu har makten.

3 / Modet och det historiska ansvaret ger oss idag i uppdrag att tala om för våra familjer och våra närstående att deras framtid och deras trygghet finns hos det syriska folket i dess revolution. Vi avvisar kategoriskt varje försök att bemäktiga sig folkgruppen för att driva den till konfrontation med våra bröder från andra delar av det syriska folket. Vi tillskriver regimen det fulla ansvaret för de offer som skördats i den alawitiska folkgruppen.

4 / Vi kräver inte bara regimens fall, utan även en nedmontering av den totalitära struktur som den har inrättat samt upprättandet av en stat byggd på rättvisa och medborgarskap.

5 / De brott som den syriska regimen har begått är en skam såväl för den själv som för mänskligheten och dess historia. Dessa brott ger oss i uppdrag, som människor och som syrier, att inte kräva något mindre än en historisk process där regimen ska ställas till svars för de mest föraktliga brott som mänskligheten känner till. Vi upprepar att räkningen måste göras upp med alla de som avsiktligen bidragit till att oskyldiga syrier har fått spilla blod. De medlemmar av den alawitiska folkgruppen eller andra folkgrupper som påstås ha varit inblandade i sådana handlingar bör ställas inför domstol för att dömas i enlighet med lagen och under rättvisa villkor.

6 / Den syriska regimen ljuger när den låtsas skydda minoriteter, i synnerhet alawiterna. På så vis försöker den skrämma syrierna genom att vifta med en fågelskrämma som ska föreställa en möjlig radikal islamism, som regimen försäkrar att den ser komma. Regimen försöker även få världen att tro att den bekämpar jihadistiska grupper och att den utgör den bästa försäkringen mot terrorism.

7 / På grund av egenarten i det stadium som revolutionen just nu genomgår – de religiösa spänningar och de inre splittringar som har framkallats både av regimen och av andra parter – inser deltagarna i denna kongress att det syriska folkets olika beståndsdelar upplever ett enormt behov av att få känna sig lugnade. Den allmänna princip som ska råda i den kommande syriska staten är att försäkringar och garantier inte kan utgå från någon annan än från det syriska folket självt. Folket ska vara den enda beskyddaren och den enda försvararen av hela Syrien. Varje anspråk på att ge beskydd eller utfärda garantier vilar på religiösa grundvalar som står i motsats till begreppet medborgarskap.

8 / Den syriska revolutionen reste sig för att instifta en demokratisk stat och bygga en stat byggd på medborgarskap. Alla som försöker avleda denna revolution från dess grundläggande mål genom att ge den en religiös eller sekteristisk vändning bidrar till att spilla syriers blod.

9 / Vi kallar alla som stödjer regimen, oavsett deras tillhörighet, att omedelbart upphöra med det. Den dödar nämligen deras bröder och utgör ett hot mot landets nutid och framtid. De bör rikta in sina krafter på att störta den despot som driver Syrien mot det okända. Vi uppmanar alla tysta kategorier att höja sin röst, att ta sitt historiska ansvar gentemot fosterlandet och att ansluta sig till revolutionens led.

10 / Vi uppmanar våra bröder i de syriska arméstyrkorna, och särskilt vår folkgrupps söner, att inte resa vapen mot dem som tillhör samma folk som oss, och att inte ansluta sig till leden i en armé som regimen driver att döda andra syrier. Vi fordrar också av revolutionens styrkor att de tar sitt ansvar och ger dem den hjälp de behöver för att kunna lösgöra sig från regimen.

11 / Vi blundar inte för de fel som begåtts i revolutionens namn, oavsett om de härrör från de beväpnade styrkorna eller radikala jihadistgrupper. Vi iakttar ingen medskyldig tystnad om sådant som förändrar revolutionens ansikte. Men vi anser att regimen är anstiftare till dessa förvanskningar, direkt eller indirekt, oavsett om de uppstått i stunden eller under regimens långa tid vid makten.

12 / Varje försök att dela Syrien, oavsett om de härrör från yttre eller inre parter, är ett förräderi mot fosterlandet, mot historien och mot kommande generationer. Som syrier bör vi alla bekämpa denna avdrift och säga nej till varje form av delning. Syrien ska alltid förbli en enda stat för alla sina barn.

När vi idag tar till orda efter mötet i Kairo förklarar vi därför att vi som syrier tillhör ett av jordens äldsta folk. Detta folk har gett sig in i revolutionen för frihetens, den mänskliga värdighetens och rättvisans skull. Det har som mål att upprätta en modern, civil och demokratisk stat som är dess egen, ett fosterland öppet för alla utan uppdelning eller åtskillnad som kopplas till religion, härkomst eller kön. I dessa övertygelser rotar sig kongressens slagord: ”Vi är alla syrier. Tillsammans på väg mot ett fosterland för alla.”

 Kairo 22-23 mars 2013.

Så här ser det ur där Assads ”skyddande hand” slagit till.

Ett starkt dokument som klart tar ställning för upproret mot diktaturen. Ska man lyfta fram någon kritisk punkt så är det nog deklarationens oklara skrivningar kring de nationella minoriteternas rättigheter till självständighet, framför allt gäller det kurderna i landet.

De kristna sägs också sluta upp bakom Assad, om än passivt. Mest av rädsla för pogromer och förföljelse efter en seger för uppororet, sägs det. Det har förekommit enskilda sekteristiska handlingar mot kristna från islamistiska grupper i upprorets led. Det har också förekommit groteska lögner som spritts av regimen och dess anhängare, tyvärr också av vissa vänstergrupper, att hela städer med kristna drivits på flykten av blodtörstiga terrorister. Dessa vandringssägner föll platt till marken då biskopen i Aleppo förklarade att de kristna också flydde från regimens bomber och granater likt alla andra medborgare. Vissa stöder regimen, andra revolutionen och resten försöker överleva, enligt biskopen.

Syriens kristna är splittrade mellan anhängare av och motståndare till regimen.

Inte heller är det sant att den sunnitiska majoriteten står som en man bakom upproret. Flera av Assads närmaste personer är sunniter och många av landets rika handelsmän står och faller med regimen, därför står de också bakom Assad. Inte ens de religiösa sunnitiska ledarna står enade bakom det ena eller det andra lägret. Bästa beviset är att sunniten shejk Mohammad Said Ramadan Al Buti var en hängiven anhängare av familjen Assad. Vem eller vilka som mördade honom i moskén i Damaskus är oklart. Regimen har inte producerat några bevis för ansvaret och oppositionen har tagit avstånd från bombdådet.

Shejk Mohammed Said Ramadan Al Buti. En hängiven anhängare av diktaturen.

Kurderna har hittills inte aktivt deltagit i det väpnade upproret mot regimen. I den kurdiska regionen av Syrien har regimen lämnat fältet öppet för PYD, systerorganisation till det turkiska PKK, och PYD:s väpnade milis YPG. Andra kurdiska partier och organisationer i det Kurdiska nationella rådet har däremot klart uttalat sitt stöd till revolutionen och kräver Assads avgång. De anklagar också PYD/YPG för att spela under täcket med Assad. Hur mycket sanning som ligger bakom det finns det ingen klarhet om än. Klart är dock att den kurdiska minoriteten inte står på regimens sida.

Alltså är det helt klart att ingen religiös eller etnisk grupp står lojal och enad bakom regimen och dess desperata försök att med flygvapen, missiler, artilleri och stridsvagnar klamra sig fast vid makten till varje pris. Inget pris verkar vara för högt. Tiotusen och åter tiotusen har fängslats, torterats och mördats av regimen. Hela byar och stadsdelar raserats jämnt med marken utan hänsyn till civila, kvinnor och barn. Den som sätter in sitt lands stridsflyg mot den egna befolkningen har bara ett öde som väntar. Det som många despoter gått till mötes.

Här under hittar du tre mycket intressanta artiklar på engelska om grunderna i den syriska revolutionen och varför delar av den internationella vänstern vänder revolutionen ryggen.

LänkarOm vänstersveket mot revolutionens,

Syriens revolution startade på landsbygden,

Revolution eller inbördeskrig?,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ska vapenembargot mot Syriens rebeller omprövas?

”Det finns ingen militär lösning på konflikten i Syrien”, är det det mantra som vår utrikesminister Carl Bildt mässar.

För att få rätt har han därför aktivt motverkat vapenhjälp till det folkliga upproret.

Han har som sin husse i Vita huset hoppats  på en ”fredsvilja hos den syriska regimen”, en ”jemenitisk lösning”, där Assad själv skuffas undan samtidigt som man integrerar några oppositionella röster i det nuvarande systemet. All demokratisk och ofta radikal  självförvaltning som vuxit fram under upproret kan sedan kväsas och den gamla statsapparaten övervintra…

Assad själv och hans inre cirkel har svarat med att trampa ner sin järnhäl över vanliga bostadsområden…

.

.

Assad svarade på bönerna om fred med att i Aleppo  skicka i väg fyra tunga Scudmissiler som i ett skoningslöst inferno malde ner hela bostadskvarter till grus. Enligt väldokumenterade uppgifter dödades 140 människor, varav hälften var barn. Regimen i Damaskus brydde sig denna gång inte ens om att skylla förödelsen på ”utländska terrorister”.  En hel värld vet att rebellerna inte har tillgång till den typ av missiler som använts. Till och med Assads papegojor i Västvärlden.

Men självklart blir det en politisk rekyl om en regering skjuter av Scudraketer mot sitt eget folk. I tidningar som New York Times, Washington Post  och i egyptiska al Ahram återges uppgifter som antyder en försiktig vändning från USA. Vita Huset ska ha sett mellan fingrarna på en del vapenleveranser från Kroatien till det sekulära motståndet, betalda av Saudiarabien, och kan tänka sig ett eget ökat stöd när det gäller utbildning och lättare, icke dödande utrustning.

Små steg åt rätt håll. Rebellsidans viktigaste företrädare vill inte ha en utländsk militär intervention. Inte ens en flygförbudszon. Vad de vädjar om är att få vapen som som kan slå ut Assads stridsflyg och hans tunga artilleri. Luftvärn från Bofors vore alldeles utmärkt! Med tillgång till sådana vapen kan diktaturen störtas på kort tid och ”den militära lösning” som Bildt avskrivit i stället snabbt möjliggöras.

På två bilder nedan har den syriske konstnären Khuloud Sibai, hon är själv född i Aleppo, fångat en del av syriernas förtvivlan över diktaturens dödskamp:

.

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

-Jag föredrar kaos framför despoti.

Intervju med Gilbert Achcar.

Av Christophe Ayad för Le Monde

Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.

(Själv träffade jag Gilbert första gången 1974 då han som ung revolutionär besökte Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Sedan träffades vi många gånger vid internationella möten med aktivister från världens alla hörn. Gilbert är ingen ungdom längre. Men hans passion för människors kamp mot despoti, förtryck och exploatering är lika het som alltid. anm.BÅ)

********

Jag har valt det neutrala ordet « resning » i titeln till min nya bok. Men redan i inledningen talar jag om en utdragen revolutionär process. Det stod klart redan från första stund att vi bara stod i början av en explosion. Det enda som går att förutse är att det kommer att bli en lång process.

Emmanuel Todd (fransk historiker, m.anm) har gett en demografisk förklaring till resningen. Du lutar mera åt en marxistisk förklaring.

Den tid då arabvärlden utmärkte sig för en galopperande demografi är över redan för ett tjugotal år sedan. Jag utgår från situationen strax innan explosionen 2010. Då kan vi konstatera en blockerad utveckling jämfört med resten av världen. Till och med jämfört med Afrika söder om Sahara. De mest spektakulära uttrycken för denna blockering är en rekordartad arbetslöshet speciellt bland de unga. Därutöver har kapitalismen i regionen en specifik karaktäristik. Det är alla stater som lever på räntor (jordräntor i Marxistisk mening: m.anm.) i varierande grad. Ett annat kännemärke är en sorts ärftlighet där den dominerande klanen äger staten och för ”egendomen” vidare som ett arv.

Avskyn för de arabiska diktaturerna är djup

De arabiska revolutionerna har medfört en politisk liberalisering men inte en social omvälvning. Varför?

I Egypten och Tunisien är det bara toppen av isberget som krossats, det vill säga despoterna och deras närmaste omgivning. I övrigt är den ”djupa staten”, administrationen och säkerhetsapparaten,  i de två länderna intakta. Hittills är det bara den libyska revolutionen som sett en radikal förändring. I dag finns det ingen statsapparat och ingen armé. Den sociala omvälvningen har varit mer omfattande därför att den redan snäva privata sfären var dominerad av familjen Khaddafi.

I väst råder det förvåning över att islamisterna vinner valen trots att de inte startade revolutionerna…

Förväntningarna i väst, romantiken om ”våren” och ”jasminer”, hela det västliga språkbruket, byggde på dålig kännedom om situationen. Det var uppenbart att islamisterna skulle ta hem spelet eftersom de sedan slutet av sjuttiotalet intagit den helt ledande platsen i de folkliga protesterna. De fyllde det tomrum som uppstod efter den arabiska nationalismens bankrutt. Rädslan för fundamentalisterna var den viktigaste orsaken till att regimerna i väst stödde den arabiska despotismen. Att inbilla sig att allt detta skulle svepas åt sidan var att ta sina önskningar för realiteter.

Med Gulfstaternas finansiella stöd och tevestationen Al Jazeeras uppbackning kunde man inte vänta sig annat än islamisternas valsegrar. Det som är förvånande är att valsegrarna inte varit förkrossande. I Egypten kan vi se med vilken hastighet deras valsiffror krymper från parlamentsvalet till folkomröstningen om Konstitutionen via presidentvalet. I Tunisien fick Ennahda 40 procent av den halva av befolkningen som skrivit in sig i vallängderna och i Libyen besegrades det lokala Muslimska brödraskapet.

Vadå? Jag, massmördare?

Är du förvånad över islamisternas nuvarande problem vid makten?

Först måste det sägas att en återgång till despotismen inte står för dörren. En övergång med islamisterna vid makten är nödvändig. Den fundamentalistiska strömningen har byggt sin kraft som opposition på en förenklad slogan: islam är lösningen. Det är som en tom kastrull men har fungerat i en kontext av misär och orättvisor där det gick att kränga den illusionen. Islamisterna är handelsmän i opium för folket. I det ögonblick de kommer till makten fungerar det inte längre. De är oförmögna att lösa människornas problem. De kom till makten i ett läge som ingen avundas dem och de saknar ett ekonomiskt program.

Kan man lita på att de organiserar allmänna val i vilka de eventuellt kan förlora makten?

Det är det klassiska argumentet: en person, en röst, men bara en gång. Men de har inte kommit till makten i ett styrkeläge. Folket har lärt sig att visa sin vilja, att gå ut på gatorna. Aldrig i Egyptens historia har en ledare mötts av så mycket förakt som Morsi i dag.

Kan den turkiska modellen överföras till den arabiska världen?

Nej, det är inte det Muslimska brödraskapet som styr i Turkiet, det är en modern avsplittring som förlikat sig med iden om en sekulär stat. Turkiska AKP är den islamska varianten av de europeiska kristdemokraterna. Muslimska brödraskapet är något annat. Det är en fundamentalistisk organisation som kämpar för sharialagar och för vilka sekulär är ett skällsord. På det ekonomiska planet har de heller inget gemensamt. AKP är småföretagarnas parti, medan broderskaparna deltar i en ränteekonomi baserad på profit på kort sikt.

Morsi förbrukar snabbt sitt politiska kapital

Kan du beskriva Qatars inflytande på revolutionerna?

Det är lite av en gåta? Vissa av Qatars ledare samlar på lyxbilar och vapen, medan emiren av Qatar spelar utrikespolitik. Han har tagit till sig Muslimska brödraskapen som när man köper ett fotbollslag. En man har spelat en avgörande roll i denna nya allians som påminner om den mellan Mohamed ben Abdel Wahab (predikant 1703-1792) och den saudiska dynastin på 1700-talet: nämligen chejk Qaradhawi, det Muslimska broderskapets spirituella ledare, som befinner sig i Qatar sedan länge och där han har fri tillgång till Al Jazeera. Detta sker i ett land där emiren inte tillåter någon opposition.

Hur förklarar du USA:s belåtenhet med Muslimska brödraskapen?

Det hela började under Bushs administration. För de neo-konservativa var terrorismen en produkt av den nationalistiska despotismen. Därför skulle despoter som Saddam Hussein störtas för att sprida demokratin. Condoleezza Rice ville förnya alliansen med de Muslimska brödraskapen som den såg ut 1950-1960. Men Hamas seger i de palestinska valen blockerade processen.

Barak Obama som ärvt en katastrofal situation i Mellanöstern har haft en försiktig och tvekande attityd. När allt bröt ut valde han att ge sken av att följa med i strömmen. Washingtons besatthet i regionen är stabilitet och oljan. En besatthet som tar sig uttryck i ett sökande efter en allierad med folkligt stöd.

Varför var NATO:s ingripande i Libyen möjligt men inte i Syrien?

I Syrien finns samma risk för kaos som i Libyen men i ett regionalt sammanhang som är mycket farligare. Vi har också Rysslands och Irans stöd till Assad. Från första början stod det klart att NATO inte ville ingripa. Frågan är inte: ”Varför ingriper inte Väst i Syrien” utan: ”Varför hindrar Väst leveranser av vapen till upproret”? Den grundläggande orsaken är de västliga regeringarnas rädsla för den folkliga rörelsen i Syrien. Resultatet är en förvärring av situationen. Regimen i Syrien kommer att falla, men till vilket pris? De västliga regeringarnas närsynthet är förbluffande. Under förevändning att inte återupprepa misstagen i Irak, det vill säga baathstatens sammanbrott, gör de än värre. I dag är syrierna övertygade att Väst låter deras land gå under i syfte att skydda Israel.

Syrisk TV drar sig inte längre för att visa upp regimens ryska Scud-missiler.

Den anti-imperialistiska vänstern ser en amerikansk komplott i revolutionerna…

Det är inte för att imperialistiska makter av opportunistiska skäl stöder de folkliga upproren som stöd till dikaturerna är berättigat. Teorierna om en amerikansk komplott är groteska. Det räcker med att se till Washingtons förlägenhet. Det är uppenbart att det råder kaos efter fyrtio år av diktatur. Men som Locke föredrar jag kaos framför despoti, för under kaos kan jag välja handlingsalternativ.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Slangbellor mot Scudmissiler – klart att det då inte finns ”någon militär lösning”

I Sverige såväl som i den anglosaxiska världen i övrigt (!) frodas likgiltigheten och den politiska apatin, hos den gamla förbrukade vänstern, när det gäller det folkliga upproret mot Assads militärdiktatur. Det finns till och med gott om tokar som tar motsättningar mellan olika imperialistiska intressen som en förevändning för att aktivt försöka skyla över eller stödja Assads våldtäkt på sitt eget folk. Med hjälp av den syriska statens propaganda, Putins egen Fox News ”Russia Today” och ett sjok  konspiratoriska hemsidor spinner de en väv av myter där vi ska fås att tro att utländska terrorister” rustas till tänderna med vapen från ”Väst” för att störta arabvärldens mest progressiva regim.

.

.

Sanningen är en annan. De syrier som i två år kämpat med framförallt fredliga demonstrationer men senare också ett väpnat självförsvar saknar det mesta. Från vatten och bröd till mediciner och ammunition. Men deras uppfinningsrikedom är stor. På fälten raffinerar man råolja till fordonsbränsle och på bilden ovan prövar man en hembyggd slangbella, eller ”grekisk granatkastare”…

Mot detta hembyggda ”artilleri” och en del från regimen erövrade vapen står sedan Assads ryska stridsflyg, ryska stridsvagnar och ryska scudmissiler.

 .

.

Senaste nytt när det gäller ”svenska slangbellor” som den här svensk/norska artilleripjäsen Archer hamnar naturligtvis inte hos rebellerna. ”Det finns ingen militär lösning i Syrien”, säger Carl Bildt som ett eko från Vita huset och EU. Vapenembargo från imperialismen i Väst samtidigt  som Ryssland, Iran och Vitryssland förser diktaturens knektar och kreatur med allt de behöver…

.

.

På samma sätt som vid den episka striden om libyska Misrata, där en folklig resning besegrade Khaddafis stridsvagnsförband genom att bland annat bygga egna pansarfordon, visar här rebeller från syriska Aleppo hur de i en gammal mekanisk verkstad, bygger pansarbilar på underreden av vanliga bilar…

.

.

I dagarna kan vi läsa att rustningsindustrin i Angels Merkels Tyskland slår nya rekord när det gäller exporten till de arabiska diktaturerna kring arabiska viken, men också till militärdiktaturen i Algeriet. Här handlar det inte om stridsfordon baserade på gamla bilunderreden utan supermoderna Leopard 2. Det länder som Saudiarabien och Algeriet har gemensamt, om än med olika strategier, är att Syrien inte ska ge de egna ländernas innevånare ett exempel på att en revolution med ”frihet, rättvisa och demokrati”  på sin banderoll kan segra även i arabvärlden. Misslyckas de, då kan de använda sina tyska bitande vapen mot sina egna folk…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vad är och gör Fria Syriska Armén?

Röda Malmö är en fin blogg som vår partikamrat Ronny Åkerberg håller i. Där hittar du dagligen inte bara texter om svenska och internationella händelser utan också fina bildreportage från Malmö och Skåneregionen. Här under publicerar vi med Ronnys godkännande en artikelserie om den Fria Syriska Armén. Hur den uppstod, vad den gör och vart den är på väg. Det är en lång text och därför den kanske riktar sig mest till er som intensivt följer vad som sker i Syrien. Men vi tror att ni är många och att Ronnys text ska hjälpa till att förstå hur det väpnade motståndet i Syrien utvecklats och vilken roll det spelar.  

Fria Syriska Armén, del 1

…rent allmänt om FSA

Den fria syriska armén, FSA, är den viktigaste väpnade oppositionsgrupp som verkar i Syrien och som varit aktiv under syriska inbördeskriget. Den är sammansatt av deserterad personal från syriska försvarsmakten och av frivilliga.

Dess bildande offentliggjordes den 29 juli 2011 i en video som släpptes på internet med en uniformerad grupp desertörer från den syriska militären som uppmanade medlemmarna i syriska armén att hoppa av och gå med dem. FSA:s ledare i augusti 2011, överste Riad al-Asaad, meddelade att FSA skulle arbeta med demonstranterna för att störta systemet och förklarade att alla säkerhetsstyrkor som attackerade civila var legitima mål.

FSA samordnas med Syriens nationella råd som startade i december 2011, och stöder Syrian National Coalition som bildades i november 2012. En stor omorganisation av FSA:s kommandostruktur inträffade i december 2012, al-Asaad behåller sin formella roll men förlorar verklig makt och brigadgeneral Salim Idris blir stabschef och effektiv ledare.

Riad al-Asaad uppgav i oktober 2011 att den fria syriska armén (FSA) har inga politiska mål utom avlägsnande av Bashar Assad som Syriens president. FSA har också hävdat att konflikten inte är sekteristisk, de har i sina led alawiter som motsätter sig regeringen, och att det inte blir några repressalier om den faller. Den 23 september 2011 gick Fria syriska armén samman med Free Officers Movement och blev den största armégruppen inom oppositionen. I början av december 2011 fanns det uppskattningsvis 15 000 till 25 000 avhoppare från de väpnade styrkorna enligt aktivist- och mediekällor. Amerikanska underrättelsekällor uppskattade dem till mer än 10 000 avhoppare. Det verkliga antalet avhoppade soldater till Fria syriska armén är okänt.

 FSA opererar i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib , Aleppo), den centrala regionen (Homs , Hama och Rastan), kusten runt Latakia , söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal), och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dess krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama och omgivande områden) med nio eller fler bataljoner aktiva där. Chefen för FN, Ban Ki-moon har sagt att den fria syriska armén kontrollerar betydande delar av vissa städer.

Fria Syriska Armén, del 2

…hur fria syriska armén växte fram

Ursprung

Den fria syriska armén spårar sitt ursprung till tidiga avhoppare från den syriska armén som vägrade att skjuta på obeväpnade demonstranter under syriska upproret . De första avhoppen inträffade när armén skickades in i Daraa att kväsa pågående protester. Det fanns rapporter om att olika enheter hade vägrat att skjuta på demonstranter och hade splittrats från armén. Videofilmer visade civila som hjälpte avhoppade soldater som hade tagits för att de vägrade order. Avhoppen fortsatte under hela våren när regeringen använde dödligt våld för att slå ned demonstranterna och belägra protesterande städer i hela landet som Banyias, Hama, Talkalakh och Der ez-Zor. Många soldater som vägrade att öppna eld mot civila avrättades summariskt av armén. I juli 2011 tillkänngav Riad al-Asaad och en grupp officerare, som såg behovet av åtgärder, bildandet av den fria syriska armén med målet att skydda obeväpnade demonstranter och att hjälpa till att störta regeringen

Bildandet

Den 29 juli 2011 kungjorde Riad al-Asaad motståndsarméns bildande. Han förklarade att den fria arméns bildande berodde på avhoppade soldaters nationalistisk plikt, lojalitet till folket, behovet att slutgiltiga stoppa regeringens mord och arméns ansvar att skydda obeväpnade fria människor. Han tillkännagav vidare att den fria syriska armén skulle arbeta hand i hand med folket för att uppnå frihet och värdighet, att störta regeringen, skydda revolutionen och landets resurser, och stå upp mot den oansvariga militära maskin som skyddar systemet.

 Asaad uppmanade officerare och män i den syriska armén att ”hoppa av från armén, sluta rikta sina gevär mot sitt folks bröst, gå med i fria armén, och bilda en nationell armé som kan skydda revolutionen och alla delar av det syriska folket med alla dess trosinriktningar.” Han menade vidare att den syriska armén ”[representerar] gäng som skyddar regimen” och förklarade att ”från och med nu, kommer säkerhetsstyrkorna som dödar civila och belägrar städer att behandlas som legitima mål. Vi kommer att betrakta dem som mål i alla delar av det syriska territoriet utan undantag.”

Expansion

Sen den syriska sommaren 2011 har det varit en jämn ström av avhopp till fri syriska armén, dokumenterat i avhoppsvideor. Västliga underrättelserapporter i december 2011 visade att så många som hälften av arméns värnpliktiga inte fullgjort sin plikt efter de tre senaste kallelserna och att på lägre nivå officerare deserterar i stora skaror.  I vissa fall hade hela enheter övergivit en masse. Under den syriska vintern 2011/12 fortsatte FSA att meddela bildandet av nya arméförband, offentligt förklara till Bashar al-Assad att ”du hittar oss överallt alla gånger, och du kommer att se det som du inte förväntar dig, tills vi återupprättat de rättigheter och friheter för vårt vårt folk”. I ett försök att försvaga pro-Assad styrkor släppte fri armén ett uttalande i mitten november som meddelade att ett tillfälligt militärt råd hade bildats.

I januari 2012 fortsatte höga avhopp. Den 6 januari hoppade general Mustafa al-Sheik av den syriska armén och anslöt sig till FSA. En dag senare hoppade överste Afeef Mahmoud Suleima från syriska Air Force Logistics av från Bashar al Assads regim tillsammans med minst 50 av hans män och anslöt sig till FSA. Han meddelade sin grupps avhopp på live-tv och beordrade sina män att skydda demonstranter i staden Hama. Överste Suleima förklarade i ett uttalande: ”Vi är från armén, och vi har hoppat av eftersom regeringen dödar civila demonstranter. Den syriska armén anföll Hama med tunga vapen, lufträder och tung eld från tanks … Vi ber Arabförbundets observatörer att besöka områden som drabbats av flygräder och attacker så att du kan se skadan med egna ögon, och vi ber dig att skicka någon att avslöja de tre kyrkogårdar i Hama fyllda med mer än 460 lik”. Avhoppen fortsatte en vecka senare, när en annan general i den syriska armén hoppade av till oppositionen i staden Qusayr i Homs provinsen.

General Mustafa al-Sheikh sade till Reuters att upp till 20 000 soldater totalt hade övergivit armén sedan början av konflikten och att FSA hade tagit kontroll över stora delar av landet. Han sade i en intervju den 12 januari 2012: ”Om vi ​​får 25 000 till 30 000 desertörer organiserade i gerillakrig i små grupper om sex eller sju är det tillräckligt för att uttömma armén i ett år till ett år och ett halvt, även om de är beväpnade endast med granatgevär och lätta vapen”, och nämnde också att majoriteten av arméns desertörer hade gått för att vara med sina familjer, snarare än att gå med upproret. Den 29 januari var det rapporter om en ny omgång av högt uppsatta avhopp efter att den syriska armén satts in för att slåss i Damaskus förorter. Minst två generaler och hundratals soldater med sina vapen hoppade av vid denna tid.

Den 21 februari 2012, hoppade general Fayez Amro från Syriens flygvapen av till oppositionen. Han är ursprungligen från Bab Amr distriktet i Homs och av turkmenskt ursprung. En annan underrättelsegeneral från den syriska armén hoppade också av vid denna tid till Turkiet. Hans namn har inte avslöjas av säkerhetsskäl. Detta var samtidigt som en deserterande löjtnant, som arbetade på den kemiska vapenavdelningen, hävdade att ”BZ-CS, KlorBenzilate, som skadar människors nerver och får dem att tyna bort, används i Bab Amr.”  Han sade att några syriska soldater hade försetts med gasmasker för skydd. Det har också rapporterats att en brigadgeneral hoppade av i Idlib med 200 av hans soldater. Nästa månad deserterade General Adnan Farzat från Rastan och två andra generaler. Turkiska regeringskällor rapporterade samma månad om ett uppsving i deserteringar och att det finns över 20 000 deserteringar under den senaste månaden innebär att det totala antalet desertörer från den syriska armén uppgår till över 60 000 soldater.

Den 24 mars 2012 förenades Fria syriska armén med högre militära rådet. Grupperna enades om att lägga sina meningsskiljaktigheter bakom sig och sade i ett uttalande: ”Först beslutade vi att förena alla militära råd och bataljoner och alla beväpnade bataljoner inom landet under en enhetlig ledning av Fria syriska armén och följa order av chefen för FSA, överste Riad al-Asaad.”

Omorganisation

Den 7 december 2012 möttes ungefär 260-550 befälhavare och företrädare för den syriska väpnade oppositionen i Antalya och valde ett nytt 30-personers militärråd för FSA. Överste Riad al-Asaad, som inte var närvarande vid mötet, behöll sin formella roll som befälhavare-in-chief, men förlorade effektiv makt till brigadgeneral Salim Idris, som valdes till ny stabschef för FSA. Säkerhetstjänstemän från Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Gulfstaternas samarbetsråd och Jordanien var närvarande vid mötet.

Ungefär två tredjedelar av de invalda i det nya kommandot var personer med anknytning till muslimska brödraskapet i Syrien. Den extremistiska Al-Nusra Fronten och Ahrar al-Sham var inte inbjudna till mötet. Det rapporterades att den nya stabschefen general Salim Idris inte hade någon ideologi, medan två av hans nya vice befälhavare, Abdelbasset Tawil från guvernörskapet Idlib  och Abdelqader Saleh från Aleppo guvernörskap var moderata islamister. Det rapporterades att FSA kommandot verkade vilja marginalisera islamistgrupper som har spelat en större roll de senaste månaderna, och att det skulle finnas totalt fem vice befälhavare knutna till fem olika regioner i Syrien.

Fria Syriska Armén, del 3

…fria syriska arméns strategi