Etikettarkiv: Ekonomi

Så här styr BMW och Merkel över EU

Publicerat av
10

Tyska BMW:s  storägare, familjen Quandt/Klatten, håller hårt i ratten när det gäller viktiga delar av EU:s politik. Korruptionen är obscent ogenerad. Biljätten styr helt öppet. Det finns inte ens en idé om demokratiska beslut.

Angela Merkel är en ofta sedd och kär gäst hos tyska BMW.

I juni klubbade EU kommande lagkrav om att nya bilar i Europa efter 2020 inte skulle få släppa ut mer än 95 gram koldioxid för varje kilometer. Efter detta blev BMW:s och Mercede`s produktutvecklare, med sina tunga motorprogram, så stressade att koncernernas ägare med Angela Merkel som mellanhand, såg till att EU:s 28 miljöministrar i måndags helt sonika rev upp sitt eget beslut. Dagen före hade Merkels konservativa CDU fått 690 000 euro (drygt sex miljoner kronor) som betalning för väl utfört uppdrag. Nu bereds i stället ett nytt förslag som skjuter upp de nya lagkraven i fyra år…

”BMW har Angela Merkel i sin ficka”, konstaterade Die Linke (tyska Vänsterpartiet) och krävde åtal för korruption.

Så här ser det ut med dagens bilar. Volvo Personvagnar med sitt program för 2014 års modeller ligger långt före tyskarna. Bäst ser det ut för V40 D2 som med en manuell växellåda förbrukar 3.4 liter  /100 kilometer och med ett C02-utsläpp på 88 gram.

I absoluta miljötoppen bland Volvo Cars dieseldrivna bilmodeller ligger Volvo V40 D2 årsmodell 14. Den bilen har med manuell växellåda en förbrukning på 3,4 liter /100 kilometer och ett CO2-utsläpp på 88 gram. Den automatväxlade versionen drar 3,9 liter/100 kilometer med ett CO2-utsläpp på 102 gram. – See more at: http://www.pavag.volvocars.se/miljo-2/volvo-lanserar-fyra-nya-miljobilar/#sthash.6vTbGJfq.dpuf
I absoluta miljötoppen bland Volvo Cars dieseldrivna bilmodeller ligger Volvo V40 D2 årsmodell 14. Den bilen har med manuell växellåda en förbrukning på 3,4 liter /100 kilometer och ett CO2-utsläpp på 88 gram. Den automatväxlade versionen drar 3,9 liter/100 kilometer med ett CO2-utsläpp på 102 gram. – See more at: http://www.pavag.volvocars.se/miljo-2/volvo-lanserar-fyra-nya-miljobilar/#sthash.6vTbGJfq.dpuf

Hur såg då Merkel till att denna skara av ministrar helt plötsligt ändrade uppfattning? Jo, först gick hennes inpiskare loss på svaga stater som Ungern, Portugal och Slovakien där tyska biltillverkare har verksamhet. När väl dessa var vunna för saken var det dags för hästhandel med Storbritannien. Enligt en ny reviderad kalkyl skulle örikets medlemsrabatt (från Thatchertiden) minska med 1.8 miljarder euro, men man slapp tack vare att Tyskland gav upp detta krav. Merkel ska också ha lovat Cameron eftergifter när det gäller den planerade ”Finansunionen”, vilken denne ser som ett hugg i hjärtat på Londons City. Tyskland fick till sist även Frankrike att backa. Under resans gång har den franska bilindustrin, med mindre bilar och därmed mindre utsläpp, fått allt större finansiella problem, och ett längre uppskov ger även den mindre omställningskostnader.

Här är det alltså den stenrika familjen Quandt/Klatten som bestämmer. Lika öppet som i vilken bananrepublik som helst. Merkel styr mot betalning för BMW:s räkning och demokratin har definitivt hamnat i baksätet.

Än mer beklämmande är att ägarfamiljen sannerligen inte är en samling som ”har tjänat sina pengar på hårt och hederligt arbete”. För att göra en lång och smutsig släkthistoria kort räcker det med att beröra bakgrunden och karriären för Harald Quandt, som dog 1967 i en flygolycka och då efterlämnade makt för miljarder till sina efterlevande. Han var det enda överlevande barnet efter Magda Goebbels som halvsyskon till de sex barn som hon och Haralds styvfar Joseph Goebbels mördade i Hitlers bunker. Hennes första man, och Haralds biologiske far, Günther Quandt, var en nyckelfigur inom Tysklands kemi-, fordons- och vapenindustri under kriget. Nära vän med sitt ex och familjen Goebbels. Liksom med Hitler. Fick utnämningen ”Näringslivsführer”, tog över judiska tillgångar och använde sig under kriget av över 50 000 tvångrekryterade arbetare, krigsfångar och fångar från koncentrationslägren i sina fabriker.

Harald Quandt inklippt i ett familjefoto med sin mor Magda och styvfar Joseph Goebbels, Tillsammans med de tre mördade flickorna.

Alla dessa fysiska tillgångar konfiskerades inte efter kriget – som för Renault i Franrike – utan Harald (som varit löjtnant i Luftwaffe, krigsfånge i Italien) och hans halvbror Herbert, från pappans andra äktenskap, kunde fortsätta som förut.

I dag 2013 bestämmer alltså familjen över EU:s politik när det gäller miljökraven på nya bilar och detta utan ett endaste pip från vår miljöminister Lena Ek.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Protester mot Volvos jobbflytt från Umeå

Publicerat av
1

Volvo Lastvagnars ledning har sagt sitt. Ägarnas vinster ska maximeras och Sveriges avindustrialisering fortsätta. Förra gången det begav sig la man ner bussfabriken i Säffle och flyttade till låglönetillverkningen i Polen.  Nedan har vi lagt ut hela uttalandet från IF Metall i Umeå:

Dråpslaget mot jobben i Norrland!

2013-10-16

 Följande första uttalande har idag tagits av IF Metall på Volvo i Umeå:

 ”Volvos ledning har fattat ett inriktningsbeslut om framtidens Volvo. Beslutet innebär ett dråpslag mot industrijobben i Umeå och Norrland. Företagets plan är att flytta hyttmonteringen och därmed upphöra med en verksamhet som pågått lika länge som Umeåfabriken tillverkat lastbilshytter.

Motivet: En på papperet kalkylerad, men inte verifierad, besparing på ett antal miljoner per år.

Konsekvensen: I ett slag en förlust på 600 hundra industrijobb i Umeå och Norrland, men också uppsägningar och arbetslöshet och en kapitalförstörelse av en modern processutrustning och industrianläggning.

Sveriges viktigaste industriföretag har sagt sitt. Spekulativa siffror i en kalkyl betyder mer än människors framtid. Girighet och kortsiktighet brukar detta kallas.

Tidigare utfästelser

För inte så många år sedan var budskapet ett annat. Ett av argumenten från Volvos sida vid ansökan om ett statligt miljö- och investeringsstöd på 135 miljoner kr var att behålla en komplett hyttfabrik i Umeå i minst 15 -20 år. Vi trodde då att den utfästelsen betydde något och att det också fanns en heder kring detta. Vi trodde uppenbarligen fel. 

Volvo har en stark position

Volvo har ett nytt och stark lastbilsprogram, både inom Volvo och inom Renault. Den nya hytten har sett dagens ljus i Umeåfabriken efter åratal av intensivt projektarbetet.  Volvos ambition är att öka marknadsandelar och växa. Vi vet att tillfälliga konjunktursvängningar påverkar antalet anställda på fabriken. Men denna gång handlar det om någonting annat.

Inte längre behövda

Budskapet från bolagets sida är nu kort och gott: – ”Ni är inte längre behövda!  Vi tror, utan att veta, att det kanske går att spara några miljoner på att flytta verksamheten. För denna “tro” är vi beredd att offra den monteringsverksamhet som utförts i decennier på fabriken. Vi offrar också den kompetens som motsvarar tiotusentals anställningsår hos arbetare och tjänstemän och som bidragit till att göra Volvo till den framgång det är idag.” Ett företags framgång ska också komma de anställda till del är en allmänt känd sanning för ett företag som bryr sig om sina anställda. Volvo är på väg att överge denna sanning i samma stund man överger monteringen och dess personal.

Helt fel beslut

Beslutet kan inte mötas av förståelse från vår sida. Tvärtom. Skälen är flera:

 

Hyttmonteringen i Umeå har utvecklats starkt det senaste året, både vad gäller effektivitet och kvalitet.

Många fördelar att hålla samman hytten till en komplett produkt.

Utredningen tar inte med alla detaljer och förutsättningar och blir därför missvisande.

De sociala och samhälleliga konsekvenserna är orimliga i förhållande till kalkylen.

Ett svek

Vi anser att det inte finns belägg för att det är brister i Umeåmonteringens effektivitet eller kvalitet som skulle vara en anledning för att flytta monteringen. Om det är en fråga om geografi och transportavstånd har företaget på olika sätt kompenserats för detta genom åren, även om det finns skäl att se över transportstödets utformning och nivå. 

Beslutet att flytta monteringsjobben är ett svek mot de anställda i Umeå och mot industrijobben i Norrland. 

Dags att försvara jobben i Norrland

Det är ett inriktningsbeslut som har presenterats. Nu ska förhandlingar ske med de fackliga organisationerna.  Vi kommer då att analysera samtliga Volvos siffror noggrant.Men frågan är viktigare än att det stannar vid detta.

Vi uppmanar alla som anser att monteringsjobben ska vara kvar vid Umeåfabriken och i Norrland att göra vad man kan kring detta.

Uppmaningen riktar sig till politiker: lokalt, regionalt och centralt.Vi riktar det till det lokala näringslivet och servicenäringen som drabbas direkt och indirekt.

 Och vi uppmanar inte minst allmänheten att visa vad man tycker om beslutet. 600 hundra förlorade jobb i Umeå innebär betydligt mer än bara de enskilda tragedierna. 

Låt Volvos ledning veta detta!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tur att inte Jimmy Åkesson basar för landslaget

Publicerat av
3

Från SVT:s hemsida förra året…

Efter Zlatans bragdmål mot Italien i forbolls-EM 2004, den berömda klacksparken, sa Jimmy Åkesson i en kommentar till Sydvenskan:

-Han spelade i alla fall för Sverige. Sedan om han var legosoldat eller inte det vet jag inte.

Så sent som 2012 konfronterade programledaren Karin Hübinette Åkesson med sina egna ord och han slingrade sig då med att detta med ”legosoldat” var tänkt som ett skämt. Men han vidhöll att Zlatan i sin självbiografi visar tecken på att han inte är svensk. En av partiets ideologer, Mattias Karlsson, hade ju tidigare hävdat att denne inte hade något ”svenskt kroppsspråk”.

Hade Åkesson basat för svenska herrlandslaget i fotboll. Ja, då hade inte Zlatan varit med ens på avbytarbänken. För att inte tala om Martin Olsson, rysarkvällens första målgörare. För oavsett dennes ”kroppspråk” hade det med Åkesson vid styret naturligtvis varit synnerligen osvenskt och därmed uteslutet med en färgad spelare…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Moderaternas nya logga – spåren förskräcker…

Publicerat av
7

”Moderaterna påstår inte att de är ett intresseparti för arbetarna utan för arbete”, skriver Aftonbladets Lena Mellin om moderaternas nya logga som hon kallar ”Busfräckt och ganska roligt”.

Men är inte Moderaternas markering av att de nu anser sig ha vuxit från ett nytt till att vara Det enda arbetarpartiet snarare ett grepp som får oss att ana oråd?  Det finns historiska spår som förskräcker – och som inte är det minsta roliga…

I de politiska virvelströmmarna efter Det första världskriget och det tyska kejsardömets kollaps växte det fram en rad nationella högergrupper och miliser som ville utmana den starka socialdemokratin om det politiska inflytandet över arbetarklassen. Verkstadsarbetaren Anton Drexlers Deutsche Abeiterpartei, Tyska arbetarpartiet, gick segrande ur den interna striden mellan dessa grupper och med den nye rekryten Adolf Hitler som ansvarig för propagandan (och loggan) tog man 1920 namnet Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, alltså Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet. Partiet var givetvis inget intresseparti för arbetarna utan Hitlers logga var helt enkelt ”busfräck”.  Den syftade bara på att man sa sig kunna skapa arbete åt alla tyskar och med detta som motto inledde man sina inbrytningar i den arbetarklass där socialdemokratins och kommunisternas arbetarpartier annars kämpade med varandra om inflytande. Förkortningen ”Nazi” (Nationalsozialistische) blev en konkurrent till tyskarnas ”Sozi” ( Sozialdemokratische)…

Under Weimarrepubliken med sin massarbetslöshet började dess borgerliga politiker i samma syfte att använda loggan eller parollen ”Arbeit macht frei” (Frihet genom arbete) för att popularisera sina storskaliga arbetsmarknadsprogram. Tredje riket under Hitler tog med sig idén och den blev logga för många arbets- och koncentrationsläger. Historikern Laurence Rees menar att inskriptionen vid exempelvis Auschwitz placerades där på order av kommendanten Rudolf Höss som trodde att hårt arbete under hans egen fångenskap vid Weimarrepubliken hade hjälpt honom att klara fångenskapen.

På sin väg till makten eliminerade Hitler 1933 under ”De långa knivarnas natt” Ernst Röhm och med honom stora delar av ledningen för det manstarka SA, Sturmabteilung (Stormavdelning) som varit en viktig halvmilis och social rörelse och partiets plog inom den tyska arbetarklassen. Även om ledarna mest var företagare med en militär bakgrund i Första världskriget så var hela 62 procent av de 500 000 medlemmarna arbetare, ofta med helt andra drömmar och krav på förändringar än de som fanns hos nazisternas ledande skikt.

Många kallade SA-miliserna för biffstekar, bruna utanpå men röda inuti. I sin retorik utmanade Röhm och de andra hela det gamla etablissemanget och efter Hitlers maktövertagande ville man att Den nationella revolutionen skulle gå vidare med mer social jämlikhet. Man ville också att den etablerade tyska militären skulle inordnas i och underordnas SA:s organisation.

Hitler i möte med en SA-avdelning

En omdaning som det borgerliga Tyskland helt avvisade. De såg SA:s folk som vulgärt slödder. Bra på att slå ihjäl kommunister och judar. Men otänkbara som ledare för landet.  Likt smutsiga vakthundar skulle de hållas på de gårdar där de hörde hemma. De och nazipartiets ledning fruktade helt enkelt en statskupp från Röhm och hans folk. Hitler och hans närmaste i nära samråd med de gamla konservativa militära ledarna beslöt att SA hade fyllt sin funktion, rollen som arbetarparti var färdigspelad och nu skulle organisationen inordnas i den gamla borgerliga statsapparaten. Den 30 juni 1933 greps därför SA:s ledare vid en konferens på ett hotell söder om München. Röhm erbjöds för sin heders skull att begå självmord. Men vägrade och arkebuserades i stället tillsammans med bland andra rörelsens ideolog Gregor Strasser och generalen Kurt von Schleicher.

Nu är jag naturligtvis inte så ”busfräck” att jag vill jämföra vårt nygamla högerparti med de tyska nazisterna när det gäller deras jakt på arbetarväljare. Anders Borg är heller inte en ny Ernst Röhm trots att han då och då gör ett litet utspel om att bankerna har för dyra räntor för vanligt folk.

Nej, vi lever i en helt annan samhällelig situation. Borg kommer inte att avrättas och Reinfeldt kommer inte att låta FAS 3 efterföljas av arbetsläger.

Men när detta är sagt är det ändå så att spåren förskräcker. Hitler var sin egen spinndoktor och hade sina egna syften med att använda begreppet ”arbetarpartiet” som logga. Det som förenar hans pedagogik med våra nya moderater är att namnet ses som en del i en väl uttänkt strategi för att erövra ett politiskt stöd inom arbetarklassen.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Labours Ed Miliband – Vår tids Lenin?

Publicerat av
2

I Storbritannien rasar en oförsonlig uppgörelse mellan den mörkblå tidningsdraken Daily Mail och Labours partiledare Ed Miliband.  Egentligen handlar det inte om ett personligt envig mellan Miliband och tidningens chefredaktör Paul Dacre utan om den brittiska högerns desperata försök att skura bort, inte bara gamla röda flagor utan även minsta rosa fläck från örikets politiska kartor. Stor social oro och ett allt mer bittert missnöje över massarbetslöshet och raserad välfärd ska inte ges några möjligheter att kanaliseras in i en antikapitalistisk politisk fåra. Visserligen leds Labour på samma sätt som den svenska socialdemokratin av tvättäkta nyliberaler, men även något så oförargligt som partiledningens medvetna försök att dämpa den värsta nyliberala retoriken från Tony Blairs dagar, att ibland våga formulera sig i motsatsparet av ”vi och dom” eller ”vi demokratiska socialister” i stället för bara ”vi britter” gör att högern känner sig hotad. Parlamentsvalet 2014 är inte långt bort och det mer högerextrema UIKP:s framgångar i opinionen tillsammans med systemet med enmansvalkretsar (tar mest röster från det Konservativa partiet) gör att Labour ser ut som en trolig ny regeringsbildare. Daily Mail vill skapa en ideologisk miljö, en nationell concensus, där ord som ”socialism” och ”red” ska stämplas som vore de pestsmittade och att vänsterpolitiker därför ska ses som smittbärare av den röda pesten.

I Sverige är vi många som storknar över den depraverade och kommersiella världsbild som trycks upp eller läggs ut på hemsidorna när det gäller tidningar som Aftonbladet eller Expressen, även om vi ibland kan ge AB ”syndernas förlåtelse” för dess kultursidor och en eller annan ledare eller krönika.  Men dessa skämda svenska odörer är ändå som bleka fisar i vinden i jämförelse med stanken från de brittiska tabloidblaskornas spruckna kloakrör.

Vem minns inte skandalerna för två år sedan kring mediamogulen Rupert Murdochs bägge tidningar News of the World (söndagstidning) och The Sun. Det visade sig då att tidningarnas journalistiska hyenor, uppmuntrade av sina högsta chefer, hade jagat sina byten med hjälp av systematiska mutor (poliser, statstjänstemän, politiker) och ständiga telefonavlyssningar. Avslöjandet om att News of the World hackat sig in på en försvunnen 13-årig flickas mobil och därmed gett föräldrarna förhoppningar om att hon levde – trots att hon låg mördad i en skog – tillsammans med upptäckten av att man avlyssnat anhöriga till stupade brittiska soldater tvingade ner Murdoch på knäna. Han fick be om ursäkt och tidningen läggas ner. Efter ett tag kravlade han sig dock runt ett varv, ställde sig upp och fick ut samma tidning igen – men nu under namnet The Sun of Sunday.  Tidningen fortsätter att vara Storbritanniens största med en daglig upplaga på 2.4 miljoner och över 7 miljoner läsare…

Hamnar man under kvällspressens bila är det svårt att komma undan.

Den stora konkurrenten ännu mer konservativ och ännu mer till höger är boulevardtidningen Daily Mail, vilken normalt vältrar sig i kändiskult, kvinnoförakt och hets mot muslimer och romer samt en politisk agenda fulltecknad av högerpolitik, den klarade sig lindrigare och kunde hela tiden fortsätta med sin kampanjjournalistik och har i dagarna alltså kastat sig över Labours ledare Ed Miliband.  Med en pappersupplaga på nästan två miljoner, 4,5 miljoner läsare och 130 miljoner unika besök på webben varje månad, är det självklart en fruktansvärd motståndare för varje politiker som vill överleva ett kommande nyval.

Det politiska temat för överfallet var lika banalt som välprövat: ”Red Ed”, det han vill ”det är att driva in hammaren och skäran i hjärtat på den brittiska nation som vi älskar”…

Men det stora misstaget tidningen gjorde var att bryta mot etiketten, i detta fall normal anständighet, genom att angripa Ed Milibands nu döda men i politiska kretsar mycket välkända och omtyckta pappa Ralph Miliband. Med vulgärhögerns naturliga känsla för smaklöshet hade tidningens journalister rotat i pappans politiska kvarlåtenskap, rivit ur och helt feltolkat en mening från den dagbok som han skrev när han som sextonårig judisk flykting kom från nazisternas Europa till det gamla aristokratiska och fortfarande uppblåsta världsimperiet. Bestört över opinionens likgiltighet över dramat på kontinenten och den antisemitism han mötte i London, vågade han exempelvis inte berätta för sin första flickvän Marjorie att han var jude, i stället anförtrodde han sin dagbok att:

”Engelsmannen är en rabiat nationalist. Det är kanske det mest nationalistiska folket i hela världen… När man hör engelsmännen prata om det här kriget är det nästan så att man önskar att de förlorar, så att de får reda på hur verkligheten ser ut”.

Osvald Mosley vid en nazidemonstration i London 1936

Daily Mail tog dessa rader till intäkt för att Ralph Miliband var en man som ”hatade England” som det hette i deras feta rubrik. Att han sedan frivilligt tog värvning i den brittiska marinen och stred för landet under tre år, bland annat var han med under Dagen D, det valde man självklart nog att inte lyfta fram. Inte heller att Daily Mail och dess ägare Lord Rothermere (farfars far till den nuvarande ägaren och lorden Rothermere) under denna tid hyllade quislingen Oswald Mosleys ”British Union of Fascists”, i folkmun kallade ”Svartskjortorna”. Han var en personlig vän både till Adolf Hitler och Benito Mussolino. Bland annat skrev den i sina egna ögon så förnäme lorden en ökänd artikel med rubriken ”Hurra för Svartskjortorna!”…

Ralph Miliband stred i den brittiska marinen under Andra världskriget

Daily Mail undviker sorgfälligt fadershusets smutsiga historia från denna tid utan kompletterar ”bevisen” för att Ralph Miliband verkligen ”hatade England” med följande stycke från ett av hans personliga brev senare i livet till vännen, den berömde sociologen C Wright Mills:

”Eton och Harrow, Oxford och Cambridge, de viktiga klubbarna, the Times, Kyrkan, Armén, de respektabla söndagstidningarna… det handlar om värderingar… om de styrandes budskap, håll arbetarna på plats, stärk lordernas Överhus, håll fast de sociala hierarkierna, Gud bevare Drottningen, jämlikhet är skitprat, demokrati är farlig…”

För självklart var det så att Ralp Miliband avskydde det brittiska klassamhället och dess nattstånda härskare. Men för att sätta likhetstecken mellan detta och ”att hata England” samt att denna egenskap dessutom gått i arv till sonen då måste man nog vara journalist på högkonservativa Daily Mail.

För min generation socialister, präglade av 1960- och 70-talens idéer och debatter, är namnet Miliband därför inte förknippat med sönerna David och Ed utan just Ralph Miliband, som var en förgrundsgestalt i förnyelsen av den europeiska marxismen under 1950- och 60-talen. Hans viktigaste verk (finns fortfarande att köpa på nätet) handlade om hur den härskande klassen i Storbritannien använder parlamentarismen (och media!) för att bevara sin hegemoni. Böcker som för övrigt borde studeras flitigt av dagens vänstersocialdemokrater och vänsterpartister. Han var en av grundarna av Socialist Register (tillsammans med bland andra Ernest Mandel) och den brittiska tidskriften New Left Review. Den senare blev flaggskeppet för många andra teoretiska och politiska magasin i Den nya vänstern runt om i Europa. I Sverige hade kanske lundaorganet Zenith störst betydelse för att förmedla de nya idéerna. För marxismen var detta renässansens fruktbara år. Under hela sin tid i England år verkade han i Labours vänsterfåra. Var aldrig vare sig medlem eller sympatisör till det stalinistiska brittiska kommunistpartiet.

Nu har det runnit en del vatten i Themsen sedan 1960-talet. Efter Ronald Reagans och Margaret Thatchers högerrevolutioner blev nyliberalismen det normala blodomloppet för kapitalismen. Bröderna Miliband, som kom in i politiken under Tony Blairs högtidsstunder, de fostrades därmed under en helt annan tidsålder och med en annan tidsanda än sin far/mor och sina farföräldrar som var polsk/belgiska judiska socialister (med sina rötter i Warzawaghettot).  Pappa Ralph och farfar Samuel flydde ”med den sista båten” över till England 1940. Samuel som var läderarbetare hade en gång kämpat med den ryska Röda armén, 1919-21. Mamma Renée tvingades att leva underjordiskt i Polen under hela Andra världskriget.

Ralph Miliband blev professor vid London School of Economics, omtyckt av många, även av de som inte delade hans värderingar. Från höger till vänster i politiken och från alla hörn av samhället i övrigt har Daily Mail därför utsatts för en orkan av kritik. Tidningen har hållit ut och perverst nog publicerat bilder från Stalins gulagläger samtidigt som man attackerat Ed Miliband för att han vill reglera både elpriser och hur tidningarna sköter sin egen etik. Den nuvarande ägaren och lorden Rothermere tvingades dock att personligen be om ursäkt för ”övertrampet” när en tidningens journalister jagade ”uttalanden” från släktingar till Ed under en minnesgudstjänst för dennes farbror. Tidningen drog också tillbaka en journalistisk gravskändning, där en bild på pappans gravsten (några meter från Karl Marx`s dito på Highgates kyrkogård) rubricerats med ordleken ”The graved grave”, ungefär Den dystra graven.

Den här bilden på ryska lägerfångar i siberiska Norilsk publicerade Daily Mail samtidigt som man anklagade Ed Miliband för att vilja ha ett stopp för elpriserna under ett och ett halvt år…

David Cameron och hans ”kronprins”, Londons borgmästare Boris Johnson, har attackerat tidningen hårt på samma sätt som flera blåblodiga medlemmar från Thatchers regeringskabinett. Liksom den före detta borgmästaren ”Red Ken” Livingstone. Den senare berättar vältaligt hur det gick till när han själv var i skottgluggen för högerns tabloider:

”I The Sun kallades jag ’Den mest motbjudande mannen i Storbritannien’. När jag blev borgmästare i London valde Daily Mails chefredaktör Sir David English att kalla hem sin krigskorrespondent från Libanon för att i stället placera honom i Londons rådhus. Han fick order om att posta sex ”stories” om dagen. Det var en ständig ström av förvrängningar och hat”.

Ken Livingstone intervjuas av tidningen Independent

Liberalernas ledare Nick Clegg gick också till hårt angrepp mot Daily Mail. Han kom ihåg hur tidningen anklagat honom själv för bristande patriotism, på grund av hans positiva syn på brittiskt medlemskap i EU, och slog fast att ”man sparkar på bollen, inte på motståndarens pappa” samt tillade:

”Varje gång man öppnar tidningen faller dess bila över det moderna Storbritannien. Den tycker inte om mammor som arbetar, den tycker illa om BBC, den tycker inte om medlemmar av den brittiska kungafamiljen, den tycker illa om det brittiska landslaget i fotboll. Listan kan göras hur lång som helst.”

Svartmålningen av Daily Mail kan ge ett intryck av att tidningen för gott har hamnat i skamvrån. Men så är det inte. Trots stor uppmärksamhet följs den ändå inte den kritiska debatten av en stor del av klassamhällets stora och mest nedtryckta grupper. Samtidigt som boulevardpressen fortsätter som förut. Inte minst erövrar man nya läsare genom nätet. Färska undersökningar berättar att mor- och farföräldrarna till dagens unga arbetande hade större läskunnighet och läsförståelse än sina barnbarn och elituniversiteten talar om  att höja sina årsavgifter från 90 000 till 160 000 kronor…

För stunden har lord Rothermere och hans gelikar misslyckats med att framställa Ed Miliband som örikets moderna Lenin. Han som är så beskedlig att han inte vill nationalisera ens de stora elproducenterna trots att 60 procent av hans landsmän vill detta. Inte heller när det gäller den katastrofala misskötseln av landets privatiserade järnvägar försperåkar han detta – trots att till och med majoriteten av anhängarna till Tories är för en sådan åtgärd.

Men syftet med kampanjen är mer långsiktigt. Den vill peststämpla varje social protest och göra varje verklig socialist till en kastlös som får leva utanför ”nationens värdegemenskap”.  Då hjälper det inte med att devalvera sin egen ideologi i hopp om att få sitta med i salongerna.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Till massmördarens fördel mördar han bara med vanliga vapen…

Publicerat av
Svara

Ställd inför hotet att bli skjuten på fläcken slänger en massmördare I New York ett av sina vapen. ”Uppriktigt sagt måste vi säga att detta är till mördarens fördel”, meddelar stadens polis samtidigt som mördaren fortsätter att skjuta ihjäl nya människor med sina andra automatvapen.

Ett sådant TT-meddelande skulle vi aldrig få. Men när Kerry kramas med Lavrov måste naturligtvis massmördaren Assad berömmas för att han lämnar ifrån sig en del kemvapen. Om det har ingen mer än regimen och Iran vetskap om. Samtidigt fortsätter Assads flyg- och stridsvagnsattacker mot sitt eget folk som vanligt.

Kerrys ord enligt BBC:

 ”The process has begun in record time and we are appreciative for the Russian co-operation and obviously for the Syrian compliance. I think it’s extremely significant that yesterday, Sunday, within a week of the (UN) resolution being passed, some chemical weapons were being destroyed. I think it’s a credit to the Assad regime, frankly. It’s a good beginning and we welcome a good beginning.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vem får Nobels fredspris i år?

Publicerat av
1

Norska Nobelkommittén brukar överraska med ett eller annat höstligt aprilskämt. I mitten på oktober kungörs i Oslo vem som får årets fredspris.

Den brittiska tidningen Independent berättar i dag att en rysk grupp av advokater med det storslagna namnet ”The International Academy of Spiritual Unity and Cooperation of Peoples of the World”, och med rätt att föreslå en kandidat, att den för sin del vill se Vladimir V Putin som årets fredsfurste. Det verkar osannolikt eftersom kommittén i Oslo har en värdegrund som ligger nära NATO:s uppfattningar. Å andra sidan har vi sett symmetriska pris. När Henry Kissinger valdes utsågs också Le Doc Thu. Nelson Mandela fick som sin motpart F W de Klerk. Yassir Arafat fick vägas upp med två partners, Shimon Peres och Yitzhak Rabin. Ett val av Putin, Assads viktigaste vapenleverantör och fasta livlina, kanske kan tolkas som en påföljd av att Barack Obama och EU har fått priset de senaste åren. Vem vet, Oslo kanske får till det ordentligt i år och kommer ut med ett delat pris till Putin – och Bashar Assad…

Men det finns många andra mer naturliga kandidater. För min del skulle jag i år vilja se att priset delades mellan Bradley Manning; Julian Assange och Edward Snowden. Det är mycket som är gemensamt i deras gärningar. USA försök att få tyst på dem skulle symboliskt nog innebära att ingen av dem skulle kunna ta sig till Norge – deras tre hedersstolar skulle stå tomma.

Ett val mer i linje med de ryska advokaternas skulle annars vara den brittiska fascisten Nick Griffin. Hans parti, British National Party (BNP), jämför honom absurt nog i betydelse med Bibelns aposteln Paulus. Likt denne har Griffin rest till Damaskus och likt denne har han också skrivit brev. Sensationellt nog var det dessutom så att det var Griffin – i namn av det syriska parlamentets ordförande – som skrev det omtalade brevet till sina brittiska kollegor inför dess omröstning om en krigsinsats mot Syrien. Det har man nu avslöjat.  Det var hans ”stiliga formuleringar”, med citat från Shakespeare och allt, som ledde till regeringens nederlag, menar man. En gärning som borde ge honom Nobels fredspris…

Att en europeisk nazist är utsedd till spökskrivare och budbärare åt regimen Assad och hans tillsatta parlament är logiskt. En stark man som enat sitt land genom att med järnhand krossa den för nazisterna så obehagliga demokratin. Runt om i Europa har nationella eller rent fascistiska rörelser slutit upp bakom Assad och hyllat denne som sin ”ledare”. I Sverige driver Svenska Motståndsrörelsen och Svenskarnas parti kampanjer till stöd för Syriens diktator. Ett parti som Greklands Gyllene Gryning hyllar honom och ”hans försvar för Syriens ortodoxa kristna”. En ännu mer våldsinriktad grekisk nazistgrupp, Svarta Liljan, skryter med att ha ”en stridande pluton” vid den syriska arméns sida. Sant eller bara skrävel. Det vet vi inte, men att Europas högerextrema slutit upp bakom den syriska diktaturen är uppenbart.

Nu lyssnar nog inte Oslo på vare sig på ryska advokater eller brittiska nazister. Vi får se vad som bjuds. Den 11 oktober kommer beskedet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Silvio Berlusconi i våldsam u-sväng – förlorade sin sista strid

Publicerat av
Svara

Bara några dagar efter att han sagt sig komma att fälla regeringen voltade den italienska kapitalismens Gudfader eller ”Patronus”, Silvio Berlusconi, och förklarade att riksdagsledamöterna från hans personliga skapelse, Frihetspartiet, enhälligt skulle stödja regeringen.

Skälet till detta var naturligtvis inte någon plötsligt påkommen ånger över ett förhastat uttalande utan helt enkelt ett uppror från hans förtrogna eller ”clientela” som Patronens undersåtar kallades i det klassiska Italien. En efter en klev hans politiska livvakter i parlamentet tillbaka från hans sida och när hans utpekade arvtagare, den politiske gudsonen Angelino Alfano,  också föll honom i ryggen och tog ledningen för en fraktion som sa sig ha minst 40 av partiets ledamöter bakom sig som tänkte stödja regeringen Enrico Letta i den förtroendeomröstning som premiärministern begärt, då tvingades Berlusconi till en hastig inbromsning och en skrikande u-sväng. Bara timmarna före knapptryckningen förklarade han sig att trots allt ha fortsatt förtroende för att regeringen ”genom skattelättnader samt institutionella och strukturella reformer (läs motreformer) kan göra den modernisering som landet behöver”. Med de förkrossande siffrorna 235 röster för och bara 70 emot kunde sedan Letta ro hem det som slutade med en personlig politisk seger i stället för ännu en politisk kris och ett framtvingat nyval.

Den häftiga scenväxling som skedde innebär att det är det sista kapitlet för epoken Silvio Berlusconi som håller på att skrivas. Oavsett hur länge 77-åringen hänger med fysiskt och oavsett om han orkar med ännu ett ”bunga bunga-party” vid sin pool så har hans parti och dess ledande kärna, hans egen skapelse, gjort myteri och signalerat att det ska försöka överleva grundaren med ett politiskt liv också efter honom. Kanske pröva med nya allianser. Kanske kommer Angelino Alfano steg för steg att ta hans plats för att sedan kunna lyftas fram som en ny Gudfader. Kanske får vi i stället se förgörande inre partistrider om den tron som nu snart är ledig. För Berlusconis del, som varit premiärminister tre gånger, ser det alltmer troligt ut med en lång tid i husarrest eller till och med i fängelse – för en del av sina skattebrott. Han riskerar därmed att mista sin plats i senaten – det var för övrigt detta han försökte hindra genom sitt desperata försök med att fälla regeringen.

Samma ”förtrogna” som föll honom i ryggen

Men här med en hjälpande hand inför omröstningen…

Den italienska kapitalismen kämpar inte bara med en krisad ekonomi. Efter Andra världskriget styrde Kristdemokraterna landet i nära nog ett halvsekel. Men korruptionsskandaler och avslöjanden om samarbete med maffian fick partiet och ett helt politiskt system att gå upp i rök i början av 1990-talet.  Det var i detta vakuum som mediamogulen Berlusconi såg och tog sin chans. När han nu via en bakväg är på väg att försvinna från scenen väntar en säkert ännu mer ombytlig tid, med snabba förändringar i det politiska livet.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Media:

Älgtjur i rimfrosten

Publicerat av
1

 

När vi släpper ut hunden på bron skäller hon och när gardinen dragits undan för fönstret står en grann älgtjur utanför sovrummet. När jag väl fått fart på skorna och huggit tag i kameran har han hunnit lunka upp i rimfrosten på vallen bakom lillstugan.

En rejäl förstoring nedan. Får räkna mina slantar och skaffa mig ett bättre objektiv.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Utflykt i skogen

Publicerat av
1

.

I dag blev det en längre utflykt in i ett skogsparti söder om det egentliga Risveden. Marker i vårt Alefjäll som utan fysiska gränser går över i det historiska Risveden.  Solgröna gläntor avlöses av krumma martallar på sankmark och partier med tät gran och en del ståtliga furor.

Här har en åldrad gran, en riktig rese, lagt sig till sista vilan.  I söndriga bergspartier växer mycket ek och björk.  Ur bergsklyftor och sprickor i det som är den skandinaviska fjällkedjans rotparti stretar enar som fattigt fotfolk. Alefjäll är ett skogsområde i södra delen av Ale kommun som ursprungligen kommer från den häradsallmänning där folket i det dåvarande Ale härad sedan medeltiden kunde hämta hem byggvirke och ved.

Risveden i sin tur är Västsveriges största skogsområde mellan Göta älv i väster och sjöarna Mjörn och Anten i öster.  Till ytan större än Hisingen med sina 20 000 hektar.

Vår labbe, Freja har svalkat sig i en av alla skogens vattendrag. Går jag fyra, fem kilometer, springer hon säkert flera mil.

Hemma igen. Nysådd vall, kalvhage och ungskog med gran.

En märklig nykomling hemma vid stugan.  Frösådd som ”plocksallad”. En besk variant som gått över i blom.

Frilandstomaterna får ha nattdräkt på sig för att klara nattens frost.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,