Kategoriarkiv: Bloggar

Nyliberalismens kris i grafik

Publicerat av
3

 Den djupa ekonomiska krisen syns bara bli värre. Inget är mer naturligt. För den ekonomiska åtstramning som alla Europas regeringar gjort till sin kan bara leda rakt in i en social kris som kapitalismen inte sett sedan trettiotalets depressionsår.

Mitt syfte med den här bloggen är att med en grafisk modell visa på sambandet mellan löner, vinster, investeringar, konsumtion, sparande och andra faktorer. Originalet till schemat här under har gjorts av den franske marxisten Michel Husson som jag haft nöjet att lära känna under ett antal ekonomiseminarier i Amsterdam och Bryssel.

Källa: Michel Husson, Les salaires et la crise en Europe. Omarbetad till svenska av mig.

Vad är det vi ser? Jo, ett schema som visar vad som hänt under den nyliberala epoken vad gäller lönernas och vinsternas andel av den samlade produktionen, BNP, och hur fördelningen mellan de två storheterna varit avgörande för alla andra viktiga faktorer i ekonomin, som investeringar, skuldsättning, konsumtion, sparande och spekulation.

Enklaste sättet att visa på sambanden i schemat är helt enkelt att följa pilarna från 1 till 10. Det handlar naturligtvis inte om en monokausal orsak-verkan mellan de olika enheterna i schemat utan mera om ett sätt att grafiskt illustrera krisens grunder och de krafter som verkar.

Sedan början av 80-talet har lönernas andel av BNP kraftigt minskat i nästan samtliga avancerade kapitalistiska ekonomier.

Pil (1) visar att detta samtidigt följts av en stark uppgång i vinsternas andel av samma BNP. Detta är i det närmaste ett automatiskt samband. När löneandelen minskar ökar vinsternas andel. Varför denna utveckling tog fart i början av 80-talet har en rad orsaker. För första gången under efterkrigstiden uppstod en massarbetslöshet som gjorde alla fackliga förhandlingar tuffare. Arbetsköparna kände medvind i ryggen, inte minst för att det samtidigt skedde en politisk svängning som kom att kallas den ’”nyliberala revolutionen”. Stora strejkvågor under 70-talet hade mojnat till mindre dyningar och hela den europeiska arbetarklassen tvingades in i defensivt försvar av vad som uppnåtts utan att kunna se framåt mot nya horisonter.

Kort sagt blev resultatet en gigantisk omfördelning mellan löner och vinster. Den omfördelningen är den materiella grunden till den period av febril finanskapitalism som politikerna släppte lös med den finansiella avregleringen.

Vinster och investeringar i USA/EU och Japan 1962-2008

Taux de profit= vinstandel (skala till vänster)

Taux d’accumulation = investeringar i produktionsmedel (skala till höger)

Financiarisation = del av vinsten som inte investeras i produktionen

Pil (2) i schemat symboliserar detta. De ökade vinsterna skapar ett ”fritt kapital” som i stället för att investeras i nya produktiva anläggningar bildar grunden till finansbubblor som från slutet av 80-talet verkar bli ”norm” för kapitalismens nyliberala epok. Orsaken till detta är inte ”girighet”, ”kortsynthet” eller kvartalskapitalism. Det är i stället en följd av vad pil (3) vill visa. Nämligen att det blir allt svårare för kapitalägarna att hitta attraktiva investeringsobjekt i den produktiva sfären. Överproduktion inom många branscher som exempelvis bilindustrin och för få nya projekt med tillräckligt attraktiva vinsmarginaler gör den avreglerade finansiella sektorn till en ”vinstmaskin”, med obligationer, aktier, derivat och alla andra nya ”mirakelinstrument” i de kapitalägandes tjänst som fyller på det ”fritt flytande” kapitalet.

Löner och konsumtion i EU15 1960-2008 i % av BNP

Masse salariale = lönernas andel av BNP (skala till höger)

Consommation = Konsumtionens andel av BNP (skala till vänster)

Källa: EU-kommissionens databas Ameco

Pil (4) vill visa att den finansiella avregleringen underlättat flykten av kapital bort från produktionen till den finansiella sfären med spekulationsbubbla på spekulationsbubbla som följd. Varpå pil (5) för oss till den orimliga nyliberalismens krav på superprofiter. I den avreglerade finansvärlden ses allt under 15 procents vinstmarginal som ovärdigt för att inte säga futtigt. Att detta är en omöjlighet i längden i en ekonomi som växer med 2-4 procent per år är det ingen som bryr sig om eller ens förstår.
Kraven på ”supervinster” inverkar sedan i sin tur på mängden investeringsobjekt i den reella ekonomin som anses tillräckligt vinstgivande, vilket pil (9) indikerar. Det har också ett direkt inflytande på lönernas utveckling eftersom krav på supervinster inte passar ihop med en god löneutveckling, vilket pil (10) anger.

Om vi går vidare i schemat, via pil (6), så har avregleringen och anhopningen av supervinster i den finansiella sfären skapat ett skikt av extremt rika ”kupongklippare” vars konsumtion delvis uppväger stagnationen i de arbetandes konsumtion orsakad av lönernas minskade andel av de producerade rikedomarna.

Den andra sidan på myntet lägre löneandel indikeras av pil (7). I dag speglar parollen ”vi är 99%” det faktum att fördelningen av inkomsterna blir alltmer ojämlik.

 Om de arbetande hade anpassat sina utgifter till inkomsterna skulle den kapitalistiska överproduktionskrisen ha exploderat för länge sedan. Men i stället har vanan att köpa på kredit gett upphov till en allt större individuell skuldsättning som finansvärlden gjort allt för att underhålla med kreditkort, lån till konsumtion, bostadslån och annan skuldsättning.

Hela schemat ska ses som en självförstärkande process, där exempelvis den stora skuldsättningen i sin tur påskyndar en ytterligare avreglering som öppnar för ständigt nya och alltmer ”raffinerade” finansprodukter, se pil (8).

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Jag hoppas att schemat och texten ovan gjort det lättare att se igenom det kapitalistiska skyltfönstrets nervärdering av lönearbetet och idoliseringen av snabba cash.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare;Röda Malmö,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mitt landskap

Publicerat av
5

 

Hösten har kommit till de belgiska Ardennerna. Dimma och fukt. Sol och vind. Utsikt från sovrummet över min by Houyet, långt innan vettiga personer är uppe.

 

På vägen till närmaste stad ligger dimman fortfarande tjock i svackorna.

 

Men när förmiddagen nalkas spricker dimman upp och den gamla järnvägen som blivit gång- och cykelväg bjuder på höstens första färgkavalkad.

 

Här tuffade ångloken fram när det begav sig. Nu låter banan flanörer njuta av öppna vidder, kulturlandskap och en vinglande å med namnet La Lesse. Inget går upp mot en promenad med allra bästa tänkbara sällskap.

 

Kyrkorna i Ardennerna ligger mitt i byn. Tänka sig annat?

 

Här finns det fin forell. Jag har till och med sett fiskare fånga enstaka harr. Hur den kommit hit vet jag inte och ingen jag frågat heller.

 

I den lilla byn Wiemes rinner en liten ränna i lugnt mak bakom sommarstugorna.

 

Finns det ljus i tunneln? Eller är det en hägring?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

David Camerons krispolitik i ruin.

Publicerat av
2

 

Om vi ska tro de som pekar ut existensen av den gemensamma valutan euron som orsaken till den djupa krisen i Europa borde de som har sin egen valuta klara sig mycket bättre.

Gör David Cameron segergesten för tidigt?

David Camerons Storbritannien visar att det är en sanning med moderation. Landet har en egen valuta som devalverats kraftigt de senaste åren. Det har en egen riksbank som gör vad ECB inte gör, nämligen köper statsobligationer till låg ränta vilket underlättar för London att sköta den stora statsskulden. Och regeringen har total kontroll över sin budget utan att Bryssel kan lägga sig i dess omfattning och fördelning.

Så sett till alla dessa ”fördelar” borde den brittiska ekonomin rulla på för full maskin, åtminstone jämfört med euroländerna. I stället har den ekonomiska tillväxten i landet legat långt under genomsnittet i EU och andra regioner. För det som verkligen påverkar utvecklingen är omfattningen av de åtstramningspaket som olika länder antagit. Och där ligger David Camerons svältpolitik i särklass bland alla nyliberala program.

Diagrammet här under visar att tillväxten av BNP sedan finanskrisens start 2008 varit sämre i Storbritannien än i något annat större industriland. I mitten av 2012 låg landets BNP 4,3 % under nivån i januari 2008 medan eurozonen hamnar 1,7 % under 2008 års nivå och USA 2,2 % över nivån 2008.

 

BNP-tillväxt i volym: 1 kv 2008 = bas 100

Förklaring: Etats-Unis = USA; Royaume-Uni = Storbritannien,

Källa: Alternatives Economiques 317 okt. 2012

Detta är en direkt effekt av den extrema åtstramningspolitik som David Cameron tvingat på landet. Eurokonstruktionen har allvarliga konsekvenser för länder inom EU med lägre produktivitetsutveckling än genomsnittet men valutan i sig är inte orsaken till den allt djupare krisen. Det är däremot alla nyliberala regeringars strikta åtstramningspaket. De leder rakt in i en social katastrof och ekonomisk kris av en dimension få nu levande upplevt.

Media:

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Splittring i Assads sociala bas ?

Publicerat av
5

Vad är det som egentligen händer i den lilla syriska bergsstaden al-Qardaha? Och varför skulle det vara av intresse jämfört med striderna i Aleppo och Damaskus?

Svaret är att al-Qardhaha är familjen Assads födelseort och den alawitiska sektens ”huvudstad”. Sedan ett par dagar sipprar få nyheter ut ur staden och ryktena om en våldsam dispyt mellan stadens finaste familjer saknar ännu formell bekräftelse.

I Qardaha har gudfadern själv en hedersplats.

Men fakta är att stadens tillfartsvägar totalt blockerats av armén och alla kommunikationer är brutna. Enligt den information som finns tillgänglig har armén sänt in ett trettiotal stridsvagnar i staden.

Det började enligt uppgift med ett bråk i ett café mellan den ökände ”bergskungen” Muhammed al-Assad, president Assads kusin, och en dignitär i familjen Othman. Den senare lär ha öppet kritiserat Bachar Assads politik och frågat Bachars kusin Muhammed när Bachar tänkte avgå eller om de väntade på att FSA skulle komma till staden. Kusinen drog sin pistol, missade rivalen och lär själv ha skjutits och sedan dött på ett sjukhus.

Ska Assad även tappa greppet om den alawitiska befolkningen?

Det har redan förekommit våldsamma dispyter mellan de rika familjerna i staden. Oftast har det handlat om bråk om kontrollen över den lukrativa smugglingen med Libanon. Men stödet till regimen i Damaskus verkar luckras upp i takt med antalet unga män som återvänder till staden paketerade i svarta plastsäckar. Flera av familjerna har förlorat söner och vänner medan familjen Muhammed al Assad inte förlorat medlemmar i arméns försök att krossa revolutionen. Det sägs bland annat vara en källa till tvist mellan de rika familjerna.

Att Muhammed al-Assad är känd av alla som chefen för det beryktade Shabiha, vilken tydligen uppträder ostört i staden utan att ställas till svars för organiserad brottslighet, har bara spätt på motsättningarna mellan de viktigaste alawitiska familjerna.

Om det visar sig korrekt att denna gång är familjefejden politiskt motiverad kan det vara vändningen i revolutionen och besegla Assads öde. För utan ett homogent stöd från den alawitiska shiasekten går regimen upp i fogarna, kittet torkar och spricker.

En parallell och samhörande händelse ägde rum inför den så kallade ”fredskonferensen” i Damaskus som organiserades av den lagliga oppositionen, det vill säga stödpartier till regimen som inte är med i Assads baathparti. Det handlar om Abdel-Aziz al Khayer, medlem i en annan viktig familj i Qardaha som greps av säkerhetspolisen den 20 september när han kom hem som chef för en delegation som varit på besök i Peking. Inga nyheter har kommit fram om vad som hänt honom och två andra ”oppositionella”.

De båda händelserna visar att Bachar al-Assad inte har en minsta tanke på att lämna makten ifrån sig och tillåta en ”jemenitisk” lösning som både Ryssland och USA verkar favorisera. Det ”jemenitiska” skulle bestå i att den syriska staten, armén och säkerhetstjänsten inte faller samman som i Libyen för att undvika det ”kaos” som imperialismen bävar för i regionen, och bland annat behålla status quo som rått vid gränsen mellan Syrien och Israel sedan 1967.

Bachar Assad verkar även beredd att ta strid med delar av sin egen alawitiska sekt. Då kommer hans makt att stå där mer naken än någonsin. Endast Maher Assads elitbrigad blir kvar som bas för en familjediktatur mer isolerad än någonsin. Slutet för regimen kan vara nära.

Media: DN1,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Grekisk nazism på marsch

Publicerat av
3

Fuck Anne Frank

Fuck hela Abrahams ras

Davidsstjärnan får mig att spy.

Åh, Auschwitz, jag älskar dig!

Jag ska pissa på Klagomuren.

Ut med judarna! Jag bränner er i Auschwitz…

Orden finns i en sång av den grekiska musikgruppen Pogrom. Bassisten i gruppen är ingen annan än parlamentsledamoten Arthemios Matheopoulos, medlem i nazistpartiet Gyllene Gryning.

Nazister med sin ”fuhrer”

Orden ger kalla kårar, speciellt eftersom de följs av handling. I brist på judar är det i stället invandrare, papperslösa som varje dag misshandlas, får halsen uppskuren i tunnelbanan av aktivister från Gyllene Gryning medan polisen ser åt annat håll.

Inte så konstigt eftersom hälften av poliskåren röstade för Gyllene Gryning i juni, liksom 20,3 procent av landets företagare. Inte nog med det. Tolv procent av de arbetslösa röstade på nazisterna och var fjärde arbetare i låglönejobb.

Gyllene Gryning som presenterats som ett övergående fenomen rotar sig tvärtom i det politiska landskapet. Enligt en gallup från den 7 september säger 12 % att de ska rösta på partiet. Det, på ett parti som inte har något gemensamt med de traditionella nationalistiska och främlingsfientliga partierna som Nationalfronten eller UDC i Schweiz.

Facklor och historiska tecken fascinerar alla nazister.

Till skillnad från dem är det genom att gå till fysiskt angrepp omedelbart som Gyllene Gryning agerar. På det viset möts de med sympati bland folkliga skikt som fått sina liv raserade av den massiva sänkningen i levnadsstandarden EU-EBC-IMF tvingat igenom.

Det är inte de nya åtstramningarna på 11 miljarder euro som arrangerar situationen. I alla fall inte för de miljoner arbetande vars löner och pensioner redan naggats ordentligt. Dock för de franska och tyska banker som innehar halva Greklands statsskuld.

Som alla vet är det ett resultat av att de rika inte betalar skatt. Enligt Der Spiegel utgjorde skatteflykten 2010 inte mindre än 550 miljarder euro, alltså två och en halv gånger mer än landets BNP.

De rika grekerna är noga med att finnas med i listan över rika personer.

Det är ingen hemlighet att en stor del av dessa pengar som stulits från det allmänna frodas i schweiziska banker. För att rädda UBS verksamhet i USA gav i våras den schweiziska regeringen den amerikanska skattemyndigheten namnen på 2 300 amerikanska medborgare med konton i Schweiz.

I dag kräver en petition att regeringen ger namnen på rika greker med konton i Schweiz till den grekiska regeringen och aktivistgrupper för kontroll av statsskulden.

Det måste göras inte bara för att rädda det grekiska folket, men också för att stoppa rörelser som Gyllene Gryning i Grekland och på andra platser.

För nerbränningen av ett romskt läger förra fredagen av en milis från kvarter i norra Marseille borde resa farhågor: det är inte bara för EU som Grekland är ett laboratorietest i naturlig storlek…

Paolo Gilardi

Texten är en ledare i den schweiziska tidningen l’Anticapitaliste 4 sept. 2012. 

Översättningen är min

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Demokrati eller bankokrati?

Publicerat av
4

Den ekonomiska krisen i Europa är nu inne på sitt femte år och den blir bara värre. Regeringschefer och hövdingar i Bryssel, IMF och ECB samlas till toppmöte efter toppmöte utan att det föder ens en mus. Den olösliga motsättningen mellan att tvinga kontinentens arbetande att betala krisen och samtidigt undvika en djup recession skärper motsättningarna inom Europa där skilda kapitalgrupper och regeringar drar åt olika håll i hopp om att undgå konsekvenserna av den katastrofala krispolitik som förs.

Angela Merkel instruerar tyska industriförbundet hur ett ”djupt andetag” tas.

-Vi måste ta ett djupt andetag för att komma över krisen och göra de ansträngningar som ska låta Europa gå ur krisen starkare än när vi gick in i den. Vem sa det? Angela Merkel naturligtvis. En surmulen församling av ledare i det tyska industriförbundet var hennes åhörare. Med den tyska exporten på väg utför verkade inte alla övertygade av kanslerns krisrecept.

Risken är nämligen att Merkels ”djupa andetag” kan sluta med att patienten helt tappar andan och faller omkull stendöd –i en plötslig krisinfarkt.

Den uppenbara fråga som man måste ställa sig är om Europas regeringschefer är helt renons på sunt förnuft? Har de absolut inget lärt av det förra seklets ekonomiska katastrof, den stora depressionen under trettiotalet? Svaret verkar vara: nej det har de inte. Till skillnad från 1929 då regeringschefer och bankirer inte riktigt visste vad som drabbade dem finns det sedan dess hyllmetrar av ekonomiska analyser som visar hur finanskraschen i oktober 1929 omvandlades till en världsomfattande depression med benägen hjälp av regeringschefer och riksbankschefer som dödade alla chanser till återhämtning genom att dra i alla nödbromsar inom räckhåll, -höjda räntor, kreditåtstramning, minskade statliga utgifter och protektionism.

I dag uppträder alla från Merkel och Cameron, till Hollande och Rutte, som om de inget lärt av den stora depressionen och dessutom med en uppnäst överlägsenhet som går utöver allt. När Merkel säger att det ”finns ingen annan väg än uppoffringarnas” då låter hon som ett eko av Herbert Hoover från 1930.

Ändå är det ju så enkelt att deras dövstumma reaktion verkar obegriplig. Den finansiella krisen som startade hösten 2007 slog undan benen på den kreditdrivna konsumtionen i USA, Spanien, Irland och andra länder med följden att hushållens konsumtion stagnerade eller rent av minskade. När finanskrisen på så sätt smög sig in i den ”verkliga” ekonomin ökade arbetslösheten rekordsnabbt och konsumtionen fick sig en ny örfil.

 

Inhemsk efterfrågan i fasta priser. 1995 = 100

Efterfrågan (utom lageruppbyggnad) i Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien, Frankrike, Eurozonen och Tyskland.

Företagen i sin tur minskar på sina investeringar som svar på den sjunkande konsumtionen. Varför investera i ny produktionskapacitet när det redan råder överproduktion och överkapacitet? Politikernas gåvor till bankerna motiverades med att de skulle börja låna ut pengar till företagen som in sin tur skulle investera i nyproduktion. Så blev det naturligtvis inte eftersom företagsägare i allmänhet kan kalkylera och vet när efterfrågan på deras varor ökar.

Med stagnerande eller lägre konsumtion och företag som inte investerar blir följden naturligtvis att de skatter som staten tar in också minskar. Hushållen och företagen tjänar mindre alltså betalar de mindre i skatt.

Så hoppar trettiotalspolitikerna och ”de finansiella experterna” in och reser det nyliberala baneret med budskapet: -Vi måste snåla oss ur krisen. Hushållen måste sanera sina skulder. I och för sig sant. Företagens produktionskostnader måste minskas med hjälp av arbetsmarknadsreformer. Numera hukar alla arbetande bara ordet reform lämnar en ministers läppar.

Sen kommer det verkliga svärdshugget mot alla möjligheter att stoppa krisen och vända på hjulen som redan snurrar baklänges. Statens ska spara sig ur sina skulder, det är mantrat som vi nu hört i tre år. Sparplanerna följer i tät följd och land efter land går in i nolltillväxt eller negativ ”tillväxt”. Utgifterna för sjukvård, undervisning, pensioner, socialförsäkringar och andra offentliga utgifter ska tvingas ned och enligt marknadsfundamentalisterna ska detta tillsammans med skattesänkningar för de rika och minskade arbetsgivaravgifter sätta fart på de ekonomiska hjulen.

 

De offentliga utgifternas förändring 2010-2011 i % av BNP

Som synes är det bara Slovenien som inte minskat statens utgifter 2010-2011. Alla driver på vansinnesspiralen mot botten.

Det är helt enkelt obegripligt att intelligenta personer i maktställning tror på dessa hjärnfoster. Om alla skär ner i sina utgifter, hushållen, företagen och staten, vem ska då öka sina utgifter? När ett enskilt land tillåts föra en sådan åtstramningspolitik i en annars gynnsam ekonomisk konjunktur då kan det hända att ”arsenikkuren” sparkar igång exporten till andra länder med snabb tillväxt. Men när alla för samma politik samtidigt vem ska då köpa det som produceras? Kina kanske någon svarar. Men det sket sig också. För just nu saktar det kinesiska lokomotivet ner farten vilket bevisar att Kina är mer beroende av konjunkturen i USA och Europa än tvärtom.

Vad till och med ”experter” verkar glömma är att varje utgift i en ekonomi är en inkomst någon annanstans. När staten skär i sina sociala utgifter är det minskade inkomster för bortrationaliserad personal och för statens leverantörer. Ett talande exempel hittar vi i England där yrkesverksamma personer förlorarar 65 miljarder kronor i uteblivna inkomster därför att den dåliga sjukvården tvingar dem att själva ta hand om sjuka och handikappade.

Samma resonemang gäller också hushållen och företagen. Deras utgifter är inkomster för någon annan. När en familj eller ett företag minskar sina utgifter i syfte att minska sina skulder är det rationellt men det leder till en infernalisk spiral ner i massarbetslöshet och fattigdom när alla gör samma sak samtidigt.

 

Hushållens sparkvot i % av inkomsten

Generellt har hushållens sparande ökat sedan krisens början 2007. Det är bara i Grekland som sparandet minskat eftersom krisen är så djup att hushållen i inte längre har något att spara av.

Därför är de europeiska regeringarnas strikta sparplaner en dålig ”affärsplan”. I stället för att minska statsskulden och budgetunderskotten leder det till motsatsen. Den allt djupare recession som Merkel och alla andra marknadsfanatiker skapar minskar i själva verket statens inkomster eftersom skatteunderlaget minskar när hushållen och företagen förlorar inkomster. I stället för att inse det självklara i denna logik säger de ansvariga i Trojkan att åtstramningen inte är tillräckligt smärtsam.

-Var inte så kortsiktiga, sa Spaniens premiärminister Rajoy häromdagen till den arbetande befolkningen. Underförstått, -just nu smärtar det med trettioprocentiga lönesänkningar men det lägger grunden till bättre tider längre fram. Inget kan naturligtvis vara mer felaktigt. Det lägger bara grunden till ytterligare misär. Aktieägarna och börsspekulanterna visade omedelbart vad de tyckte om Rajoys uppmaning att tänka på lång sikt. Börsen i Madrid föll närmare fyra procent innan han knappt hunnit avsluta sitt tal. I börsspekulanternas smak var det för många protesterande människor på gatorna som inte tänkte kortsiktigt.

Trojkan personifierad av Christine Lagarde (IMF), Jean Claude Juncker (ordförande Eurogruppen) och Olli Rehn (Europakommissionen)

-Pinsamma reformer och tuff budgetpolitik är enda sättet att ta Europa ur krisen, sa Angela Merkel inför samma industriföretagare som ovan. Varför? För att få fart på de ekonomiska hjulen? Nej inte alls.

-Marknaden tvivlar på de skuldsatta staternas förmåga att betala tillbaka sina skulder, sa den tyska stålladyn. Här har vi pudelns ”kortsiktiga” kärna. När jag skrev att varje utgift är också en inkomst gäller det även statsskulden. För om staten minskar sina utgifter gäller det inte avbetalningen av statsskulden, vilket är identiskt med inkomster för de som äger de statsobligationer som motsvarar skulden. Statsskulden ska honoreras till sista öret även om det skjuter hela skutan i sank. Finansen håller i taktpinnen och Merkel &Co garanterar att ”vilddjuret” marknaden hålls vid gott humör. Det är inte demokrati för de arbetande. Det är bankokrati för de rika.

Så svaret på frågan om våra makthavare inget har lärt av historien, då speciellt av den stora trettiotalsdepressionen, är att det inte är deras första prioritet att undvika en ny depression. I stället ska finansiella institutioner, privata investeringsbanker, riskfonder och extremt rika individer som tillsammans sitter på nästan alla statsobligationer i cirkulation garanteras att de hålls skadelösa. Priset för att det ska kunna uppfyllas är enorma uppoffringar av den arbetande befolkningen i Europa, speciellt i Portugal, Grekland och Spanien.

Sådan ser Merkels, Camerons, Hollandes, och Trojkans affärsplan ut. Är det någon som tror att Lövens affärsplan är mer långsiktig?

Källa till diagram: Alternative Economique n°316

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

När orden rinner iväg fortare än tanken.

Publicerat av
Svara

Gissa vem som drog snabbare än Lucky Luke efter Charlie Hebdos publicering av karikatyrer av ”profeten” Mohammed? Martine Le Pen naturligtvis. Så mycket kvinna hon är dök hon ändå upp som gubben i lådan för att sno hem poäng åt sig och hennes Nationalfront. Den politiska sommardvalan är över i Frankrike och tillfället att omedelbart låta tala om sig var oemotståndligt. Men ibland rinner orden iväg fortare än tanken. Marine Le Pen har envetet försökt tvätta bort Nationalfrontens stämpel av rasism och speciellt ”islamofobi” genom att vara ”principiellt” sekulär? Manövern går ut på att hänvisa till lagen från 1905 som skilde stat och kyrka och förklarade Republiken sekulär.

Av den anledningen rann orden häromdagen iväg mycket snabbare än tanken. Och plötsligt glömde hon bort att Israel inte längre är den europeiska extremhögerns svarta får. Nu finns det ju araber som det går att hata.

-Jag är för ett förbud mot huvudsjal på offentliga platser, i affärer, i offentliga transportmedel och på gatan, sa hon i en intervju i dagstidningen Le Monde och la till att det gällde alla former av yttre religiösa symboler.

Äpplet föll inte långt ifrån…..

-Det är uppenbart att om huvudduk förbjuds ska också kippan förbjudas, svarade hon på frågan vad hon menade med religiösa attribut. Handsken var kastad, eller kippan lyft om man vill, och målet nått –låta tala om sig i alla media.

I samma ögonblick insåg hon troligen omfattningen av det hon sagt och menade att ”våra judiska vänner får gör en liten uppoffring” i ”jämlikhetens” namn.

-För övrigt bär unga judiska pojkar allt mer sällan kippa eftersom de trakasseras av muslimer som reglerar konflikten Israel-Palestina här i Frankrike, sa hon för att försöka leda över de förflugna orden till att handla om muslimernas ”aggressivitet”.

Men i det egna partiet var det mer än en ”islamofob” som hoppade högt. ”Sekuläriteten får inte bli en ism” sa en av partiets historiska ledare, Bruno Gollnisch, medan andra undrade om synligt burna kors också ska förbjudas. Partiets främlingsfientliga ledare gillar inte att Le Pen också drar in judar och kristna i hennes spelade korståg för den sekulära staten. Gammal god rasism mot invandrade araber duger gott, tycker de.

Marine Le Pens försök att stå på tryckfrihetens och den sekulära statens sida faller på hennes egen och Nationalfrontens politiska krav på diskriminering av muslimer.

Vad gäller yttrande- och tryckfriheten visar extremisten Marine Le Pen att hon inte har mycket till övers för Charlie Hebdos rättigheter. Hon befinner sig själv i en rättslig tvist med tidningen som publicerat en karikatyr av Nationalfrontens ledare med kjolen uppdragen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Slaget om Aleppo

Publicerat av
1

 

Den här dokumentären ger en chockerande närgången bild av kampen vid fronten i Aleppo: Det revolutionära kriget i all dess smuts, vidrighet och heroism… Se den!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kortare arbetstid skapar jobb

Publicerat av
14

 

Kris och stor arbetslöshet har varit på tapeten i åratal. Från socialdemokrater och borgare hör vi ständigt att kortare arbetstid för att skapa fler jobb är ingen framkomlig väg. Ändå visar alla exempel av förkortad arbetstid med bibehållen lön att det leder till skapande av många nya jobb, under förutsättning att företagen inte tillåts att kompensera med mer övertid.

I Frankrike infördes 35-timmars arbetsvecka 1997 under starkt motstånd från arbetsgivarna och de borgerliga politikerna. Varför kan man fråga sig? I diagrammet här under kan vi se vad som skedde med antalet jobb inom tillverkningsindustrin åren som följde på reformen.

Under perioden 1997-2002 skapades 2 miljoner nya jobb. Perioden innan skapades noll nya jobb och i perioderna efter reformen ändras antalet jobb inte märkbart. Talet om att reformen var en flopp faller av sig självt. De jobb som skapades efter reformens genomförande har inte försvunnit. Det visar diagrammet utöver allt tvivel.

Källa: Hussonet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hela det syriska samhället är mobiliserat

Publicerat av
3

 

Här har vår blogg glädjen att kunna presentera en text skriven av en ung aktivist i Damaskus. I detalj beskriver Ilham Al Issa de aktiviteter som det civila motståndet är engagerat i. Ilham visar också att det väpnade motståndet och det civila motståndet mot regimen går hand i hand. Den fria syriska arméns kamp skulle omedelbart krossas utan de civila aktivisternas stöd. Texten har översatts till franska av den schweiziska sajten A l’Encontre och till svenska av mig. Därmed har säkerligen nyanser i den arabiska texten gått förlorade på vägen. Men bättre konkreta beskrivningar av det syriska folkets kamp än fantasier och schabloner om en revolution kidnappad av Al-Qaida, finansierat av USA.

°°°°°°°°°

De militära striderna som dominerar internationella medias förstasidor lämnar omfattningen av den civila mobiliseringen i skuggan. Utan den vore det militära motståndet mot diktaturen omöjlig. Det är därför viktigt att beskriva motståndet inne i landet för att informera omvärlden.

Efter ett och ett halvt års uppror mot klanen Assads diktatur har den civila aktivismen tvingats anpassa sig till olika former av repression, till utvecklingen av det konkreta läget och de mest trängande problemen. Motståndet har också specialiserats med en fördelning av precisa uppgifter mellan det allt större antalet aktivister av olika ursprung, -män och kvinnor med olika social och yrkesmässig bakgrund och det trots riskerna.

På det humanitära planet är just nu den främsta uppgiften att ge husrum åt familjer och personer i fara. De har oftast flytt från förtrycket eller stridszoner. Åt dem måste vi hyra bostad eller hitta familjer som inhyser dem, skaffa dem mat och kläder, blöjor till barnen och barnmat…

I Damaskus hade de med ett id-kort som visade att de kom från Homs ännu för ett par månader sedan rätt till en daglig matkorg hos Röda Halvmånen. Nu, sedan distributionskedjan utsetts av myndigheterna vågar familjerna inte längre presentera sig för att få hjälp och matkorgarna delas ut till fel personer. Hjälporganisationerna befaras vara infiltrerade av regimens säkerhetstjänst. Därför sköter nu en parallell resurs finansieringen, preparationen och distributionen av matkorgar till personer i behov från Homs.

Den politiska aktivismen är den farligaste och hemligaste verksamheten. Underjordiska grupper har skapats och inrättat ett kommunikationssystem med signaler via Internet som anger mötesplatser för ”flygande” demonstrationer. (snabba demonstrationer som upplöses omedelbart, m.anm.) De fredliga demonstrationerna äger rum dagligen i de flesta av kvarteren i förorterna, trots repressionen. De samlas i största hemlighet, mycket snabbt och överraskande. Just tid för att filma parollerna, sprida budskapet i kvarteret och på nätet för att hålla mobiliseringen uppe.

Brödköer är ett av flygvapnets favoritmål. Befolkningen ska terroriseras till underkastelse.

Vissa trycker upp flygblad och tidningar som delas ut. Ibland är de frukten av individuella initiativ och andra ges ut av organiserade grupper med en mer eller mindre regelbunden utgivning. Tiotals publikationer cirkulerar nu runt om i Damaskus. Alla handlar enbart om revolutionen och situationen i stadsdelen, staden eller regionen. De flesta av dem är inte knutna till en organisation eller parti utan verk av vanliga medborgare, deltagare i protester med en törst att uttrycka sig efter fyrtio års tystnad.

Distributionen av tidningar och flygblad sker på natten eller dagen allt efter om kvarteret är lugnt eller hårt bevakat och med allt större uppfinningsrikedom för att inte väcka misstankar. Kvinnorna spelar naturligtvis en mycket viktig roll vid alla förflyttningar eftersom de har större rörelsefrihet än männen. Ändå finns det nu speciella vägspärrar för kvinnor som kroppsvisiteras grundligt som senast i Qudsaya i utkanten av Damaskus.

Vissa aktivister har specialiserat sig på media. Det gäller att göra utländska och fria journalisters jobb eftersom de är förbjudna tillträde av regimen. Medborgarjournalister och vanliga ”filmare” av videoklipp finns i varje kvarter, men få av dem täcker vad som sker i andra kvarter. För varje förflyttning med även små kameror är extremt riskabelt. Armén och polisen jagar i första hand varje person som kan tänkas sprida information till utlandet. De som förflyttar sig från ett kvarter till ett annat utsätter därför sig och de som filmas för stor fara. Varje brigad i FSA, den syriska fria armén, har för övrigt medlemmar som uteslutande sysslar med information och kommunikation. De är endast beväpnade med en kamera.

Utan stöd från det civila moståndet skulle de stridande sakna mat på bordet.

En stor grupp aktivister i kvarteren eller i FSA arbetar därför med att förse ”informationsaktivisterna” med enkla och lätta kommunikationsmedel som kameror, bärbara datorer, mobiltelefoner och så vidare. Dessa mindre sofistikerade apparater köper aktivisterna i Syrien tack vare donationer. Den lilla ekonomiska aktivitet som ännu pågår sker till hälften tack vare revolutionen och dess behov. Gränsen mellan det väpnade motståndet och den civila aktivismen är fin under dessa förhållanden.

Ofta är FSA en fortsättning på ”Tansiquiyat” (de lokala råden som organiserade de fredliga protesterna och som ännu är aktiva i vissa kvarter). I Mazzeh exempelvis (sydvästra Damaskus) var samordningsrådet hemligt och organiserade de stora demonstrationerna 2011 i denna stora stadsdel av Damaskus. Få kände till dess sammansättning. När dess medlemmar beslöt att ta till vapen uppträdde de maskerade och beväpnade, men kändes igen av vissa och angavs. De flesta av dem är döda i dag, torterade och dödade av säkerhetstjänsten.

Det är därför logiskt att delar av den civila aktivismen övergått till att stödja det väpnade motståndet. Det gäller att hjälpa stridandes förflyttningar, vara budbärare och framför allt att hålla kontakt med sjukvården för att bland annat bestämma vart sårade ska föras, till vilka sjukhus. Var och hur upprätta hemliga kliniker? Vilka vägar att bruka för att undvika arméns vägspärrar? Med vetskapen att skadade civila oftast arresteras och avrättas när de tas av säkerhetsstyrkorna. Så fort en aktivist namn är känt för säkerhetstjänsten kan personen inte längre förflytta sig fritt utan måste gömma sig underjordiskt. Det är därför civila aktivister ofta beslutar sig för att ta till vapen och ansluta sig till FSA, för väl efterlyst av säkerhetstjänsten riskerar personen grov tortyr och ofta döden. De har inte längre något annat val än att ta till vapen för att delta i revolutionen.

Regimen bombarderar urskiljningslöst civila bostadsområden.

Flyktingfamiljer inne i landet består av väldigt få män, de är endera med i FSA eller på flykt. De som stannar med sina familjer tvingas oftast leva gömda. Mycket få kan arbeta och föda sina stora familjer, utökade med släktingar. Andra har inga inkomster alls och ägnar sig uteslutande åt civilt stöd till FSA.

I sjukvården är aktivisterna mest exponerade för omedelbar fara eftersom deras aktivitet huvudsakligen består i att evakuera skadade från stridszoner och där repressionen är värst. Det är bland dem som de flesta döda och skadade kan räknas in.

En underjordisk klinik i Damaskus.

Donationerna till sjukvården kommer i första hand från internationella frivilligorganisationer, NGO, som sänder pengar hemligt och ibland helt officiellt tack vare viss medhjälp. Det är nämligen svårt att hindra ett sjukhus från att visa solidaritet med befolkningen, även i de statliga sjukhusen där personalen i hemlighet vårdar de skadade. På så sätt vårdas patienter gratis i den statliga eller privata vården för direkta skador eller för kroniska sjukdomar.

Före revolutionen var sjukvården i Syrien gratis för alla, men det genomkorrumperade systemet hade enorma brister i sin verksamhet. I dag är den verkligen gratis för den lidande befolkningen om än i hemlighet och med stor risk för den medicinska personalen som övervakas hårt av den repressiva apparaten som inte backar för någonting.

En skadad person evakueras i Aleppo den 4 september

I Homs tvekade inte regimen att inta sjukhusen, att avrätta de skadade och sjuka, att arrestera och döda läkarna, att tortera de skadade och så vidare. Regimens terror i alla dess former har bara ökat befolkningens vilja att engagera sig i motståndet.

Det största problemet i dag är svårigheterna att förflytta sig, oavsett på vilken nivå och vilket område av civil aktivism i Syrien det handlar om. Vägspärrarna som regimen upprättat håller vissa zoner och regioner under strikt kontroll. En stor dos av allas energi förbrukas i försök att undvika vägspärrarna och att upptäcka dem för att gå runt dem eller passera under minsta fara.

Bredden i aktivisternas ursprung tillåter ett stort val av aktioner, utan att för den skull kunna undvika den hårda repressionen när den slår till. Vad gäller kommunikationen mellan olika grupper och samordningen av aktiviteter hänger det på tillgången till Internet. Det är ännu möjligt.

Alla dessa aktiviteter är finansierade med donationer från personer i landet eller från den syriska diasporan i utlandet. Efter ett och ett halvt års nedgång i den ekonomiska verksamheten har medelklassen inget mer att ge. Nu är det delar av de övre klasserna som bidrar: affärsägare, viktiga affärsmän och stora företagare.

Nyligen upplevde vi en donation av en hel säsongs produktion från en mycket rik jordbrukare. Mycket av den lokala produktionen försvinner från marknaden för att återfinnas i ett parallellt omlopp, hemligt och gratis. Just nu förs hälften av en klädfabriks produktion över till motståndet. I dessa fall är mobiliseringen vertikal; ägare och anställda är inblandade och företaget eller jordbruket offrar sig helt för revolutionen.

Den civila aktivismen är helt beroende av bidrag från alla för sin överlevnad och för att kunna fortsätta kampen för ett fritt och demokratiskt Syrien. Mot den står en brutal repressiv apparat. Män och kvinnor dör varje dag i sina försök att agera, ofta med begränsade medel. Det syriska folket står ut, trots fasorna. För att fortsätta kampen och för att överleva behöver det en internationell solidaritet, en moralisk och politisk solidaritet och också materiell, finansiell och medicinsk hjälp.

 

Media: AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,