Kategoriarkiv: Ekonomi

Skattegåvor till Kapitalet sänker Europa

Publicerat av
2

-Skatterna för de som vill arbeta och för företagen måste sänkas för att det ska bli fart i ekonomin, jobb skapas och tron på framtiden stärkas.

Den refrängen har vi har hört till leda. Borgerliga politiker, ekonomer och finansskribenter upprepar det dagligen. Göbbels verkar ha haft rätt. En lögn som upprepas tillräckligt ofta slutar med att tas för sanning av samhällets medborgare.

Det finns inte en enda seriös ekonomisk studie som visar att lägre skatter för företagen leder till jobbskapande och högre tillväxt. Tvärtom, finns det många studier som visar på motsatsen. Nämligen att lägre beskattning av bolagsvinsterna leder till högre vinster, men inte alls högre sysselsättning eller snabbare tillväxt.

Till och med nyliberalismens överstepräster i Bryssel publicerar statistik som visar att deras dagliga prat om ”reformer” och lättnader för företagandet är inget annat än ideologiska dimridåer.

På kartan här under kan vi se vad som skett med marginalskatterna på inkomst av arbete och beskattningen av bolagsvinsterna mellan 1995 och 2013. Ta till exempel Sverige. Där ser vi att maximala marginalskatten sjunkit från 61,3 % till 56,6 % och att beskattningen av bolagens vinster (blå linjen) minskat från 28,0 % till 22,0 %. Det är miljarder kronor i gåvor till de svenska bolagen under den berörda perioden.

Som synes på kartan är inte Sverige ett undantag. Över hela Europa har det pågått en skattedumping som förskjutit fördelningen av de producerade rikedomarna över till kapitalägarnas fördel. På Irland och i de nya medlemmarna i EU från öster kan bolagen gotta sig åt vinstbeskattning på mellan 10 till 15 procent. Däremot har beskattningen av bolagens vinster i Frankrike legat i stort sett stilla under perioden medan den närmast halverats i Tyskland, om än från en extremt hög nivå.

Den samlade bilden av en fiskal dumping i hela Europa, i eurozonen och i EU 27, bekräftas av diagramet här under som visar att beskattningen av icke-finansiella bolag minskat med hela 9 % mellan 1998 till 2012. Den sänkningen motsvarar ett skattebortfall på 92 miljarder euro under perioden.

Men statens inkomster då? För att kompensera bortfallet från beskattningen av de högsta inkomsterna och den sänkta bolagsskatten vänder sig i stället kontinentens regeringar till sina konsumenter och låter dem betala notan via en ökning av de direkta skatterna som har den ”fördelen” att de drabbar låga inkomster och vanliga hushåll hårdast. I diagramet här under ser vi hur den genomsnittliga momsen i EU 27 ökat från 19 % till 21,3 %.

Så hur gick det med antalet jobb som skulle skapas av skattedumpingen och hur gick det med tillväxten? Borg och andra har ju sedan 2007 lovat att den statliga svångremspolitiken skulle ge resultat. Verkligheten för de som söker arbete liknar inte den som våra finansministrar talar om. Inte ens det ”tyska undret” eller Borgs ”mirakelekonomi” lyckas väga upp den katastrof som skett på arbetsmarknaden sedan 2007. I eurozonen har 1,6 % av det totala antalet jobb försvunnit och i EU 27 är siffran 2,2 %. Massarbetslösheten har exploderat i de länder som fått smaka mest på den nyliberala medicinen och ingen ljusning finns i sikte.

Om den nyliberala ”teorin” vore något så när i samklang med vad som verkligen skett och sker borde perioden i Europa som kallas ”de gyllene decennierna” från 1950 till 1975 ha sett mycket låg tillväxt och stor arbetslöshet eftersom skatterna på höga inkomster och på bolagens vinster var mycket högre än nu.

I diagrammet här under finns en detaljstudie av vad som skett i Frankrike sedan krigsslutet. Paradigmskiftet (som det heter numera) kan inte vara tydligare. Längst till vänster i diagramet ser vi utvecklingen av bolagens vinster (innan skatt) och procenten arbetslösa under perioden 1952 till 1974. Arbetslösheten (horisontella axeln) varierar mellan 1 % till 3 % medan bolagens vinster (vertikala axeln) svänger mellan 26 % till 30 %. Längst ut till höger i diagramet ligger åren mellan 1986 till 2008 grupperade och visar på en arbetslöshet mellan 8 % till 11 % medan bolagens vinster varierar mellan 30 % till 32 %. Längst till vänster ser vi vad som av ekonomer brukar kallas ”fordismen” och längst till höger det nyliberala systemet. I mellanperioden från 1975 till 1984 råder en sorts övergångsperiod mellan de två ”systemen” med sjunkande vinster för bolagen och snabbt ökande arbetslöshet.

Med detta som bakgrund kan vi säga att politikernas löften om bättre tider bakom hörnet bara den nuvarande åtstramningsmedicinen sväljs till sista droppen saknar all grund i historiska erfarenheter av arbetslöshet, vinster och tillväxt. Den period som ligger framför oss kommer i första hand att domineras av den massarbetslöshet som nu sliter ner många samhällen i grunden och bereder väg för främlingshat och nyfascism som i Grekland. Låg tillväxt, extrem arbetslöshet, ojämnare inkomstfördelning, ökad fattigdom och social misär SAMT höga vinster för kapitalägarna är vad som väntar inom överskådlig framtid. Det bäddar för politiska kriser i Europa som vi kanske inte ens kan föreställa oss ännu.      

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sälj inte skinnet förrän den amerikanska björnen är skjuten.

Publicerat av
3

Det är på modet att förklara den amerikanska dominansen i världen på upphällningen. ”Imperiet” faller. I alla fall i mångas impressionistiska analyser och extrapoleringar av statistik.

Det är ingen ny diskurs, som akademiker brukar säga. Redan i slutet av 80-talet proklamerades den japanska kapitalismens seger över US of A. När Rockefeller Center köptes av japanskt riskkapital och sju av de tio största bankerna i världen var japanska ansågs saken vara klar. Några månader senare rasade det japanska korthuset samman och i dag tjugofem år senare trevar fortfarande den uppstigande solens land i ekonomiskt mörker.

I dag är det Kina som ges Japans roll som utmanare. Det är sant att Kina redan i funktion av sin befolkning på 1,35 miljarder individer är en ekonomisk enhet av enorma mått. Det är sant att Kina svingat sig upp i statitisken över exporterade varor till översta toppen. Det hade också Japan gjort i mitten av 80-talet tillsammans med Tyskland. Men att bara förlänga kurvor över vad som varit in i framtiden är en riskabel hantering.

Det viktigaste argumentet i dag för att visa på den amerikanska kapitalismens nedgång är Kinas nya roll som världens största exportör av industriellt producerade varor. Första platsen är dock i mycket beroende på att nästan hälften av Kinas varuexport är tillverkad i utlandsägda (eller delägda) företag i Kina.

USA:s, Tysklands och Kinas andel av världsexporten av industriprodukter

Men export av varor är inte allt vad som måste granskas för att se vad som sker i styrkeförhållandena mellan olika kapitalgrupper och kapitalistiska nationer. Då tänker jag bara på de ekonomiska relationerna och inte den politiskt/militära styrkan de olika nationernas härskande klasser besitter. Det är ett ännu bredare ämne än vad som den här korta texten har till syfte att belysa.

Ett viktigt element som bestämmer de inbördes relationerna och styrkan i olika ekonomier är deras investeringar i utlandet och utländska investeringar på hemmaplan. I tårtan här under finns en tydlig bild av vilket kapital som investerat mest utanför hemmanationens gränser (den blå halvan) och vilka som tagit emot mest utländska investeringar (den bruna halvan).


Som synes är det amerikanska (Etats-Unis) kapitalet, som äger över fem tusen miljarder dollar, överlägset följd långt efter av brittiskt (Royaume-Uni), tyskt (Allemagne) och franskt kapital. Bakom Hongkongs siffror finns också kapital från Kina. Även med Hongkong inräknat är Kina ännu en liten aktör i de internationella kapitalinvesteringarna utomlands.

I de bruna fälten ser vi att USA även är största mottagaren av utländska investeringar med Hongkong/Kina på klar andraplats. Om de nuvarande trenderna extrapoleras så kommer Kina/Hongkong att knappa in på de amerikanska kapitalägarnas internationella dominans för att inte säga hegemoni. Diagrammet här under visar de olika nationernas andel av de totala investeringarna i världen.

 Att amerikanskt kapital förlorat mark jämfört med 80-talets slut (cirka 46 %) framgår tydligt eftersom siffran var bara 22 % i slutet av 2012. Men samtidigt ser vi att Kina/Hongkong bara ökat sin andel från 6 % kring 2000 till 7,7 % i fjol. Med en ökning på 1,7 procentenheter på 12 år och med USA:s andel som stiger sedan 2009 kommer det att ta många årtioenden innan Kina kan sägas ha hunnit ikapp USA vad gäller kapitalegendomar investerade i utlandet. Under förutsättning att inget bryter trenderna. Som exempelvis ett uppror från de hundratals miljoner kinesiska arbetare som i stort saknar alla rättigheter och sociala skyddsnät.

Tills sist handlar inte ett lands ekonomiska utveckling om extrapoleringar av existerande trender. Det kan hjälpa till att se riktningen men inte till att göra verkliga prognoser. Liksom den japanska kapitalismen i ett slag gick från erövrare till slamkrypare finns det tecken på att Kina kan gå samma väg. Framför allt handlar det om den spekulativa bubblan i byggbranschen som troligen är nära bristningsgränsen. Kinas statsledning har resurser att stoppa ett fritt fall i branschen men inte till att upprätthålla den nuvarande byggtakten.

Men även om landets ekonomi fortsätter sin expansion (om än i lägre tempo) kommer det inte att inom kort (ett par decennier) leda till något internationellt maktskifte där USA akterseglas av den kinesiska skutan.   



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Påven Franciskus vill bli tummis med vanligt folk…

Publicerat av
Svara

Uppdaterat 13.11.12. En känd domare i Italien varnar nu för att påvens liv kan vara i fara:

Den nye påven Franciskus skakar om världens långt över en miljard troende katoliker. Till fasa för kyrkans konservativa och dogmatiska högerfalang radikaliserar han den egna kyrkans politiska budskap och relativiserar den fördömande hållningen till homosexuella, aborter och preventivmedel.

Uppenbart är det ett medvetet försök att rädda så många församlingsmedlemmar som möjligt från att fly den egna kyrkan. Något som blev fallet under pontifikaten med föregångarna John Paul II och Benedictus XVI. Inte minst en intervju från oktober där Franciskus svarade på frågor från en känd italiensk ateist har chockat många bokstavstroende katoliker. Där menade påven att ”var och en har sin egen idé om vad som är ont och gott” och att ”var och en får följa det goda och bekämpa det onda efter sin uppfattning”. Än värre var naturligtvis hans bedömning av att det i dag ”är ungdomsarbetslösheten och de gamlas ensamhet som är det mest onda”.

Det Ronald Reagan och Margaret Thatcher var i politiken under de två tidigare påvarna reflekterade dessa två i den katolska kyrkan där de skapade en sorts Tea Party-rörelse, en tung motvikt till moderniseringsförsöken efter det Andra Vatikankonciliet 1962-65. Det nya seklets finanskriser och den katolska kyrkans alla skandaler med korruption och pedofileri i sina egna sakristior tillsammans med den högdragna dogmatiken har fått många oroliga själar att överge sin barnatro och vad Franciskus nu gör är att initiera en inre reformation. Ett val som dessutom innebär att han kan få bort medial fokus från sitt eget tidigare liv som den argentinska militärdiktaturens samarbetsman kardinal Jorge Bergoglio.

Pedofilskandalerna som avslöjades under Benedictus XVI

fick många själar att fly sin kyrka

I går måndag gick han loss ordentligt i sin predikan och ska ha märkt ut korruptionen som en dödssynd.   Kristna som donerar pengar till kyrkan som de stulit från staten syndar och lever med dubbelmoral. Ser man det bibelord som påven använder i sitt sammanhang kan det också förstås som riktat mot sexuella övergrepp på barn och unga. Där jämför Jesus först en troende med ett oskyldigt barn och säger sedan ”att den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup”.

I fredags förra veckan sa han också att de föräldrar som förtjänar sin inkomst genom mutor och korruption förlorar sin värdighet och ger sina barn orent bröd. Att ta emot mutor är som att använda en vanebildande drog, menade han vidare.

Hans hårda utfall handlar både om att städa upp framför egen dörr. Korruptionen i Vatikanstaten diskuteras världen över och pedofilskandalerna har också varit på allas läppar. Han vill i stället ha mer fokus på det kristna budskapet om nåd, helande och ett mer spartanskt leverne tillsammans med större givmildhet. För att lyckas med detta flyttas samtidigt en del dogmer in i bakgrunden.

Påven har valt  Franciskus av Assisi som sin förebild.

Franciskus försök att tackla modernitet och de svåra samhälleliga kriserna i södra Europa är inte ointressant. Det hjälper definitivt inte den politiska högern. Den traditionella ledningen för det Republikanska partiet i USA skulle säkert vilja se en liknande vändning i det egna partiet. Det återstår naturligtvis att se vad som är  liturgisk retorik  och vad som är allvar. Vatikanstaten i Rom äger exempelvis 100 000 fastigheter (!) av olika slag. Vid en tidigare deal mellan kyrkan och Silvio Berlusconi gjorde man upp om skattebefrielse för dessa och kyrkans alla andra fastigheter i Italien. I gengäld fick Berlusconi kyrkans stöd i valen – trots sitt obscent ”ogudaktiga leverne”. För kommunernas välfärd i Italien, exempelvis för de oskyldiga små barnen i skolorna, var detta ett svårt rov. ”En stöld från staten”, som det nu borde benämnas även av Franciskus. Dessutom var det ett brott mot EU:s ekonomiska budord. De affärsinnehavare som hyr av kyrkan gynnas av lägre hyror än de som krävs ut av de konkurrenter som driver sina verksamheter i lokaler ägda av andra än kyrkan. Frågan är också till prövning. Fast egentligen borde det ju allt vara klart när Petrus` efterföljare sagt sitt…

Läs mer om Franciskus tidigare liv: Guds utsände åker tunnelbana och gillar fotboll…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Uppåt för vinsterna. Krisen består.

Publicerat av
5

Än en gång påminns vi om kapitalismens irrationalitet. Fågeln Twitter släpptes ut i det fria och svingade sig omedelbart upp i höjderna. Den lilla sångfågelns aktie som lanserades på 26 dollar nådde inom några timmar 40 dollar. Hur kan det komma sig? Twitter som bolag har ännu inte redovisat ett öre i vinst, tvärtom. Flera hundra miljoner dollar har förlorats sedan ägget kläcktes.

Så varför köper spekulanter aktien? Svaret finns i frågan, det är spekulation. Normalt sett ser ägare av kapital på aktier som en investering på lång sikt. Med 6-7 procent i återbäring i stället för 3-4 procent på statliga obligationer har investerare under decennier föredragit aktier.

Men med den alltmer globaliserade ekonomin har finansen, det vill säga ägare av aktier och andra värdepapper, blivit alltmer frikopplade från den industriella produktionen av varor och service. Inte i direkt motsättning till den industriella produktionen utan som en alltmer dominerande och i många avseenden parasitär del i det globala kapitalistiska systemet.

Spekulationen med det alltmer fritt flödande finanskapitalet tar överhanden och då kan ett bolag som Twitter rusa i höjden bara därför att spekulanterna tror att aktien ska stiga i värde och framför allt därför att spekulanten tror att de andra spekulanterna väntar sig en hausse. Det hela handlar inte längre om ekonomiska realiteter utan om amatörmässigt psykologiserande.

Vi träder snabbt in i spekulationsbubblans sista ögonblick. När de mest okunniga ger sig in i spekulationskarusellen då är vi nära kraschen. Det klassiska exemplet är John Kennedys pappa som sålde alla sina aktier en dag då en taxichaufför gav honom stalltips att inte missa. Han förklarade i en självbiografi att det var dags att sälja allt när ignoranter gav börsråd. Familjen Kennedys förmögenhet räddades av pappans klarsynthet. Andra insåg sina misstag för sent och valde att kasta sig ut genom skyskrapornas fönster på Wall Street.

Av dessa historiska och nutida erfarenheter kan vi dra slutsatsen att inga träd växer till himlen. Det sägs att vad som går upp kommer ner. Inom den normala fysiken gäller Newtons lagar. I finansen likaså. Spekulativa bubblor är självförstörande. De slutar alltid med en krasch.

Men i den verkliga ekonomin finns en annan ”lag” som man kan säga står i omvänd relation till spekulativa bubblor i aktier och värdepapper.

Vad som faller mot en till synes icke existerande botten når alltid ett jämviktsläge där misären och eländet som den kraschande kapitalismen skapar planar ut och i sämsta fall består i årtionden eller vänder uppåt igen i tillväxt bestämd av de historiska omständigheterna vid handen. Förhoppningen som vissa gett uttryck för att kapitalismen ska krascha av sig självt är naivt. Det kommer inte att ske.

I dag ser vi att den fem år långa krisen nått botten och att tillväxten i de flesta europeiska länderna på nytt vänder uppåt om än tvekande och stapplande. Det innebär inte att den sociala misär som drabbat så många sedan kraschen 2007-8 också är på väg att minska. Vare sig arbetslösheten eller realinkomsterna kommer att förbättras för de arbetslösa och de arbetande.

Det är industriägarna som kommer att vara vinnarna i den första klättringen upp från den botten som nåddes 2012/13.  Deras vinster kan på nytt ta fart eftersom produktiviteten i företagen ökat sedan botten väl nåtts. Det är ett i det närmaste matematiskt fenomen. Under krisens gång har miljontals anställda i produktionen förlorat sina arbeten. När nu produktionen börjar stiga på nytt görs det med färre anställda än innan krisen vilket automatiskt medför en högre produktivitet per anställd och därmed högre vinster för kapitalägarna.

För den enskilde industriägaren är arbetslösheten manna från himlen. De fackliga organisationerna är på defensiven och har mycket svårt att kräva högre löner medan miljoner stampar utanför grindarna i hopp att få ett arbete. Att massarbetslösheten är en katastrof för våra samhällen som helhet står i skarp motsättning till de enskilda kapitalägarnas intressen av låga löner och hög produktivitet per arbetad timme.

I ett samhälle där nästan allt som produceras konsumeras av medborgarna kan kapitalägarna inte realisera de producerade värdena eftersom det inte finns tillräcklig köpkraft i samhället. Men på dagens ”globaliserade” världsmarknad avsätts mycket av det som produceras i andra delar av världen med tillräcklig samlad köpkraft för att en industris varuproduktion inte ska förbli dött kapital.

Därför är det en falsk förhoppning att den blygsamma tillväxt som nu syns i alla europeiska länder, med ett par undantag, också ska lösa upp den djupa sociala kris som den ”stora recessionen 2007-12” skapat. Massarbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och den sociala misären är här för att stanna. Det ljus som syns i tunneln är bara grönt ljus för högre vinster för kapitalägarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Syriendebatten med Tariq Ali fortsätter

Publicerat av
3

I tidningen Internationalen diskuteras revolutionen i Syrien med hetta. I en artikel av Tariq Ali  rubricerad ”Vad är en revolution” menade han att det under de tre år som gått, med väldiga sociala och politiska eruptioner över hela regionen, överhuvudtaget inte har handlat om revolutioner. Vi ifrågasatte detta med svaret ”Tariq Alis långa resa”. Förra veckan kom en replik på detta i form av en intervju ”Vad är en revolution – egentligen”. Nedan följer vår kontrareplik i oavkortad form.

Benny&Göte

”Från och med Irak och framåt har jag beskrivit det vi ser som en process. Det är en ny form av återkolonialisering för dessa länders del. Vi har sett det i Irak och i Libyen såg vi hur en mycket skicklig propagandaoperation iscensattes…”. Tariq Ali i Russia Today.

I hans värld är det inte folkliga revolutioner och revolutionsförsök som under snart tre år skakat den arabiska världen. Det han ser är i stället i huvudsak en kontinuerlig process alltsedan Irakkriget 2001. En strategi där Mellanöstern återkolonialiseras av Väst. Om än under nya former.

Satirtecknaren Carlos Latuff ser bara Turkiet (och USA)

bakom revolutionerna i arabvärlden

Vi ser någonting helt annat.  Mohammed Bouazizis självbränning i protest mot hur han förnedrades av polisstaten och upproret i Tunisien vintern 2010-2011 var inledningen till en kvalitativt ny process. Vi delar därför helt den uppfattning som Gilbert Achcar sammanfattar i en intervju för Socialist Resistance:

”Det som började utvecklas 2011 är en långvarig revolutionär process, som skall utvecklas under många, många år, om inte decennier, i synnerhet om vi tar hänsyn till dess geografiska utbredning. Ur detta perspektiv är det som skett hittills bara processens inledningsfas /…/ Denna långvariga revolutionära process har sina rötter i regionens sociala verklighet, som kännetecknas av många decenniers bromsad utveckling – en sedan flera decennier högre arbetslöshet, i synnerhet ungdomsarbetslöshet, än i någon annan region i världen”.

Bush`s strategi för Irak, drömmen om en ”återkolonialisering”, blev en utrikespolitisk katastrof och i stället för en nära allierad tvingas USA i dag att leva med en Iranvänlig regim i Bagdad. Washington saknar samtidigt en strategi för Mellanöstern. Vita huset agerar i stället defensivt, ofta motsägelsefullt och försöker efter förmåga bara att parera de olika kriserna i regionen. Det är inte Barack Obama som håller i tömmarna när hästarna skenar. Han har fullt sjå med att hålla sig fast för att inte själv bli avkastad. Satirtecknarna har glädjedagar. Daryl Cagle nedan ser honom som snärjd av en hybrid mellan bläckfisk och träd.

Tariq försöker också att sy ihop sin uppfattning teoretiskt genom att ge ordet ”revolution” en egen personlig, mycket snäv tolkning som inte delas av vare sig ordböcker, historiker, sociologer eller marxismens alla stora teoretiker. För hans del är det bara en revolution när vi ser ”en överföring av makten från en samhällsklass (eller även ett skikt) till en annan som leder till grundläggande förändringar”. I flera texter återkommer han till att statsapparatens våldsapparat också ska ha eliminerats (men blev lustigt nog upprörd när så blev fallet i Libyen). Kort och gott kan revolutioner i det nya seklet bara vara socialistiska revolutioner.

Nejlikerevolutionen i Portugal 1974/75 var ingen revolution…

Eftersom det i hans värld inte handlar om en revolution utan om en återkolonialisering av Syrien där regimen trots allt bjuder motstånd, ligger det nära till hands att just spontant kasta skulden på rebellsidan i Syrien vid uppmärksammade krigsbrott som Hulamassakern och gasattacken i Damaskus.

Framförallt blir det bekvämt för Tariq när det gäller solidariteten. Om möjligheterna för en socialistisk revolution är bortspelade behövs ingen solidaritet. Borgerliga fri- och rättigheter är vattvälling. I logik med detta arbetar inte Tariq med någon form av solidaritet med de syriska revolutionärerna (de finns ju inte). Det gör inte heller de kamrater i Sverige som översätter och lyfter fram hans plattform.

Här finns också rågången i debatten. Detta eftersom vi i motsats till kamraterna ser detta som en huvuduppgift för socialister i Sverige när det gäller internationellt arbete och därför efter vår förmåga deltar i partiets opinionsbildning samt i Föreningen Syrien Sverige och dess solidaritetsarbete.

I Internationalen var repliken till intervjun med Tariq minimerad av debattredaktören. Här på bloggen preciserar vi därför våra svar när det gäller en del av de faktiska händelser som diskuteras i intervjun. Men vill först betona att det ena eller andra ställningstagandet när det gäller Mellanöstern mår bäst av ses i ett sammanhang.

I den svenska politiska debatten har ordet ’narrativ, berättelse eller berättande framställning, blivit alltmer frekvent i takt med att etablerade partier makat sig samman och i klump klängt sig fast vid ändlösa diskussioner om konjunkturpolitik och inbördes exercis i hur olika skattesatser gynnar eller slår mot gemene man. När det gäller Syrien och många andra internationella frågor moltiger man mest. Från Reinfeldt till Sjöstedt.  Palmes dagar med internationellt engagemang är långt borta. Det har i det stora hela blivit för mycket sandlåda över Riksdagens plenisal. Det man efterlyser på debattsidor och kulturartiklar är i stället ett narrativ, en berättelse om framtiden. Inte minst letar socialdemokratin efter sina förlorade visioner. Det är en bra debatt eftersom den letar efter medryckande sammanhängande ideologier som kan entusiasmera människor för politiskt arbete.

Olof Palmes dagar är långt borta.

Vi ser begreppet som fruktbart även när det gäller vår diskussion. Spårar vi de olika berättelser som finns och understryker dem kan det öka förståelsen för varför människor agerar som de gör. Inte minst när det gäller krigets Syrien. För i den debatten ser vi naturligtvis inte Tariq som vore han i sold hos Assads diktatur, han beskriver denna som en hänsynslös polisstat – en dålig kopia på det gamla Sovjet. Men när det gäller sin sedan länge övergripande berättelse om arabvärlden, att vi ser ”en återkolonialisering av regionen”, utgår han ifrån det faktum att Syrien ännu inte helt ”assimilerats” av USA:s ”Nya ordning”. När diktaturens brutalitet och dödsskjutningar väl tvingar fram ett väpnat försvar av det civila motståndet, vilket ganska naturligt sammanfaller med olika försök från USA, Gulfstaterna och Turkiet att blanda sig i, då får detta honom att sätta klackarna i marken. Hit men inte längre! Tar man emot vapen eller annan militär hjälp från dessa stater blir man omedelbart en paria som vänstern inte skall befatta sig med. Kvantitet övergår i kvalité och lojaliteterna kommer att bestämmas av den bipolära motsättningen om en ”återkolonialisering av regionen”. Maoisterna brukade tala om att ”huvudmotsättningen” bestämmer i politiken. Tragiskt nog faller Tariq ner i samma fallgrop.

Rebellerna i Libyen blev därför för Tariq ”Imperialismens marionetter” när de begärde flygstöd från Väst.  Går vi tillbaka två år var Tariq så grund i sin vårdslösa förenkling av skeendet att han inte ens såg ett folkligt uppror och ett hjältemodigt motstånd mot Khaddafis elitförband och dess pansardivisioner. Artikeln i NLR, ”Between past and future”, som han själv refererar till i intervjun visar att han inte ens i efterhand läst på. ”Inte heller var det några massakrer i Misrata, Zawaiya or Ajdabiya när regeringsstyrkor återtog dem”, skriver han. Verkligen? Bilderna från Misratas fullständigt sönderskjutna huvudgata, Tripoli Street, finns fortfarande på våra näthinnor. Khamis pansarbrigad lyckades trots detta aldrig ”återta” staden.

Misrata, Tripoli Street under belägringen.

Tariq har alltså inte ens lagt märke till att innevånarna i Libyens tredje stad härdade ut i ett episkt motstånd mot en fyra månader lång belägring av sina hem. Utan egentlig hjälp utifrån slog ”marionetterna” (våra hjältar) tillbaka dagliga artilleri- och pansarattacker. Khamis` stridsvagnar blockerades av bulldozers och långtradare vilka sedan brändes  ut med hemmagjorda bomber. Regeringsstyrkorna besegrades. Zawaiya återtogs däremot efter att stridsvagnseld malt sönder motståndet i stadens centrum under fyra helvetesdygn. I Ajdabiya var förlusterna i människoliv mindre eftersom människorna där flytt till Bengazi…

Går vi tillbaka till Syrien ser vi hur Tariqs övergripande narrativ inte bara gör att han urskuldar regimen. Det leder honom också till att svartmåla också motståndet mot diktaturen eftersom detta nu ses som ett led i en imperialistisk offensiv.

En författare och debattör som Tariq har samma val som alla vi andra när det gäller att återge en bild av det vi ser. Likt en konstnär med sin breda palett, rik på färger, väljer han självfallet att måla det han själv önskar eller vill se. Han skulle kunna ha berättat om helvetet i Assads tortyrhålor eller om hur diktaturens nyliberalism i Syrien skapade kanske världens högsta ungdomsarbetslöshet (Robert Fisk). Han skulle med sitt levande sätt och med sin skickliga retorik kunna ha varit en röst för demokratiska och sekulära krafter i landet. Han skulle kunna ha talat om för vänstern i världen att upproret hade sin klassbas i arbetarförorterna till Syriens stora städer. Men inte alls, i stället lät han sig intervjuas 16 juli 2012 av Putins egen personliga propagandakanal Russia Today. Det vill säga samtidigt som massakern i Houla den 25 maj diskuterades hett runt om i världen. Redan tidigare hade han svalt regimens propandabluff, iscensatt av den ökända nunnan Agnes och reproducerad i Frankfurter Zeitung, om att det var rebellerna som låg bakom avrättningarna av civila i Houla. Nu gick han ut – i de ryska vapenmånglarnas egen media – med följande fruktansvärda anklagelse: ”Illdåd begångna av Syriska nationella rådet och dess organisationers supporters skapar förödelse i vissa områden och de utför avsiktligt dessa illdåd så att de kan skyllas på regimen”.

Massakern i Houla.

Vi hoppas att alla inser allvaret i Tariqs anklagelse. Han talar om rebellerna som monster i människohamn vilka medvetet slaktar människor i propagandasyfte. Lägg märke till att det inte är jihadister i ISIS eller al-Nusra han talar om utan vanliga miliser i den Fria syriska armén sommaren 2012, långt innan dagens situation med stark närvaro av extrema jihadister som med sina parallella illdåd stärker regimens politiska ställning internationellt. Vi var och är inte det minsta moraliskt uppbragda över den i sig oförargliga händelsen att Tariq låter sig intervjuas av Russia Today. Hade han låtit sin stämma ljuda och där högt och tydligt fördömt Rysslands vapenleveranser hade vi jublat. När han nu valde att ropa med regimen Assad blev vi bara upprörda, besvikna och ledsna.

Att Tariq senare, efter FN:s rapport om Houla, insåg sitt misstag och gick ut med en offentlig dementi var naturligtvis i sig bra. Det var regimens soldater och dess slaktarmilis Shabiha som svarade för illdåden. Men det var nog mest en omvändelse under galgen – inte en uppriktig omprövning av hur han hamnat så fel. Det har visat sig i senare inlägg och debatter där han har kvar sitt narrativ från invasionen av Irak 2001, alltså berättelsen om en ”återkolonialisering” av hela regionen. Inte minst demonstreras detta av hans reaktion på gasattacken i Ghouta. Med litterärt snirkliga men ändå helt klara ordalag valde han i en artikel att frikänna regimen från ansvar: ”Eftersom Obama hade sagt att kemiska vapen var den ”röda linjen”, var det ödesbestämt att vapnen skulle komma att användas. ”Qui prodest?”, som romarna brukade fråga. Vem vinner på det? Uppenbarligen inte den syriska regimen”. Med hjälp av en del andra skrivningar försöker man i intervjun att räta upp ställningstagandet till att betyda ”Vi vet inte. Det kan vara vem som helst. Kanske en våldsam general”…

Raketerna med saringas kom från regimens artilleri i det brunrosa fältet.

Men vart tog FN:s rapport vägen? Där finns materiella bevis om vilka typer av raketer som användes, hur granaterna var konstruerade, varifrån de sköts iväg och hur stora mängder saringas som användes för att sedan drabba två stadsdelar sexton kilometer ifrån varandra. Det enda FN:s rapport inte säger är vem som utförde angreppet, eftersom Sellström och hans team inte hade rätt att yttra sig i den frågan. En munkavle som Ryssland och Assad krävt för att överhuvudtaget acceptera en inspektion!

Andra, institut, forskare och militäranalytiker har analyserat rapporten och totalt avfärdat konspirationsteoretikernas prat om gasgranater tillverkade i mammas kök. För att inte tala om vår ökända propagandanunna som kokade ihop en historia från Blåkulla om barnlik som transporterats från kustens Latakia till Damaskus och uppgavs ha varit med på olika videos vid olika sammanhang…

Nej, det finns inga berättigade tvivel om regimens ansvar. Det är visserligen sant att man ”aldrig kan veta” men att hänvisa till en i det närmaste obefintlig möjlighet för att ställa sig helt neutral vid sidan om och nonchalant prata om ”att vem som helst” kan vara ansvarig, det gör man bara om man vill måla efter det scenario, det narrativ man själv har i huvudet.

Det trista med Tariq är att han skulle ha haft kapacitet för att spela en helt annan roll. Nu gör han inte det. I många stycken är hans berättelse i stället i stora stycken densamma som diktaturens. Vi kan bara än en gång beklaga.

.

När komer folkstormen mot vårt nyliberala pensionssystem?

Publicerat av
1

I Australien 2005, på en av sina sista utlandsresor som statsminister och långt borta från den svenska verkligheten, överraskade Göran Persson stort genom att i ett infall helt plötsligt avslöja för TT att hans socialdemokrater och de borgerliga partierna vid beslutet 1994 faktiskt hade svindlat oss löntagare med en historisk försämring av det svenska pensionssystemet.

Expressen för åtta år sedan…

”Det kommer att leda till upprörda känslor när folk inser hur förändringarna slår. Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”, sa han i sitt förtroliga samtal med TT. Där på andra sidan jordklotet, på besök i vår antipod med märkliga pungdjur och myrpiggsvin i sikte, var det som att han för en stund trodde att ingen därhemma skulle få reda på vad han egentligen tyckte om det pensionssystem han själv sjösatt. Folkpartiets Bo Könberg, som tillsammans med socialdemokraternas Ingela Thalén hade varit plogbill i projektet, blev mycket upprörd över att statsministern för en stund hade ”tänkt högt”. ”Perssons uttalande är ett mysterium”, var ett av hans omdömen.

I dag när det snart gått tjugo år sedan det gamla pensionssystemet gick i graven börjar många inse att det var den ekonomiska tryggheten på gamla dar som man sa farväl till.  Perssons spådom infrias. Våra pensioner bestäms inte av hur mycket vi tjänat under de år som vi arbetat utan korrigeras fortlöpande i förhållande till aktiebörsernas välbefinnande.  Pensionärerna är som flarn i vinden, helt utlämnade till en spekulativ marknad.

Enligt uppgifter från Pensionsmyndigheten till Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga var en inkomstpension 2008 före skatt i snitt cirka 10 300 kronor. Efter nästa års sänkning av pensionerna kommer nivån att stigit med 180 kronor eller 1,7 procent till 10480 kronor, vilket betyder att inkomstpensionären, efter inflation, har tappat i köpkraft. År 2018 kommer inkomstpensionen enligt Pensionsmyndighetens prognoser att ha stigit till 11840 kronor. Det motsvarar en ökning på 1,4 procent per år, vilket är långt under den förväntade utvecklingen för inkomsterna.

På tio år (med en inflation på sammanlagt kanske 20-25 procent) förväntas alltså snittpensionen bara öka med futtiga 1 360 kronor i månaden. Före skatt. Mellan åren 2010–2018 tror man att socialdemokraternas och alliansens hårda inbromsningar innebär att inkomstpensionerna sänks med totalt cirka 85 miljarder kronor före skatt. För en genomsnittlig pensionär rör det sig under samma period om cirka 47000 kronor i minskad pension.

I två historiska val på 1950-talet lyckades socialdemokraterna både att genomföra och försvara ett bättre pensionssystem för oss löntagare, det så kallade ATP-systemet. Sedan rev man själva upp det tillsammans med borgarna…

Enligt de opinionsundersökningar som gjorts känner sig 70 procent av Sveriges pensionärer ekonomiskt otrygga inför framtiden. Men ännu har vi inte sett den ”folkstorm” som Göran Persson befarar. Pensionärsorganisationerna med PRO i spetsen har välbetalda politiker från de partier som sålt ut oss i sina ledningar och de är självklart lojala med sina gamla partikamrater. Gnäller lite om att konstruera en ny broms men ifrågasätter inte pensionssystemets koppling till börsen.  Men landets 1,6 miljoner pensionärer eller 17 procent av befolkningen, utgör ändå hela 28 procent av valmanskåren, vilket gör att frågan är lättantändlig under ett valår.

Vänsterpartiet, som inte medverkade till pensionsöverenskommelsen 1994, har här en möjlighet att profilera sig med riktigt skarpa konturer. Det finns ingen anledning att fika efter en plats i en socialdemokratiskt ledd nyliberal regering genom att ligga lågt i denna och andra frågor. Det är dags att lätta på bromsarna, att gasa på och kräva att hela det katastrofala pensionssystemet rivs upp.

Bennys och min gamla debattartikel i Aftonbladet i frågan står sig fortfarande bra:  Den stora pensionsbluffen

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett Europa i otakt.

Publicerat av
7

Det är nu fem år sedan vågorna efter Lehman Brothers bankrutt slog in över Europas atlantkust och dränkte kontinentens ekonomi i den värsta ekonomiska recessionen sedan trettitalets katastrof.

Fem år är en lång tid och ”normalt” sett skulle effekterna av krisen ha kommits över redan. Men det var inte vilken liten kris som helst. Finansens grepp över den ekonomiska makten tillät bankirerna och fonddirektörerna att vältra över krisen på den arbetande befolkningens axlar, den privata skuldkrisen förstatligades av Europas nationer och tog formen av statliga skuldkriser.

De strukturella skillnaderna mellan olika länder inom EU och framför allt eurozonen visade sig få stora effekter. Där den offentliga retoriken talade om konvergens inom EU tack vare euron uppstod det motsatta. Hela kontinenten har ekonomiskt sett delats i en ”nordlig” och ”sydlig” sfär med Frankrike på gränsen mellan de båda.

Den åtstramningspolitik som arbetades fram i Bryssel skulle rätta till problemen. Räkningen för krisen lades på de arbetandes bord och med svångremspolitik påstod man att de statliga budgetunderskotten och skulderna kunde åtgärdas. Med lite uppoffringar ”från alla vi som sitter i samma båt” skulle tillväxt, jobbskapande och välfärden snabbt återställas till normala nivåer igen.

I dag fem år senare finns det inga tecken på att hjulen ska börja snurra i snabbare takt igen. Den finansiella karusellen har hämtat fart igen och kapitalägarnas vinster klagar ingen berörd över. Men den arbetande befolkningen som enbart kan leva på sina löner sitter fast i ett skruvstäd. I tabellen här under hittar vi den senaste statistiken från Eurostat vad gäller antalet skapade jobb i några av EU:s 28 medlemsländer. Här syns tydligt den spricka som går genom kontinenten.

I juli 2013 var 19,4 miljoner personer officiellt arbetslösa i eurozonen. Den verkliga siffran är högre eftersom så många droppat av från arbetsmarkanden efter att ha förlorat hoppet om att någonsin få ett jobb. Men redan den officiella siffran är fruktansvärd. Ännu värre blir det naturligtvis då vi ser till enskilda länder. Nästan sextio procent av de arbetslösa i eurozonen är koncentrerade till bara fyra länder, 31 % i Spanien, 16 % i Italien, 7% i Grekland och 5% i Portugal. Bakom siffrorna döljer sig som vi vet en katastrofal ekonomisk och social kris i länder som Grekland och Spanien. Mer än hälften av alla ungdomar är utan arbete och med inget hopp vid horisonten. De som kan flyr sin kos.

Krisens djup i Europa visas också av att det är den enda ekonomiska regionen i världen som inte nått upp till produktionens nivå 2007. Men det är ett genomsnitt och den verkliga krisen syns i stället i tabellens fakta för de enskilda länderna där den ”södra gruppen” i dag 2013 ligger kraftigt under sina BNP år 2008. Bakom kalla fakta döljer sig den exploderande sociala misären i framför allt Grekland, men också i Spanien, Portugal och Italien.

Framtidshopp? Knappast. I alla fall inte för den ”södra gruppen”. Och kanske inte heller för ”miraklet” Tyskland eftersom det så kallade miraklet bygger på ett enormt exportöverskott till resten av Europa. Med allt mindre utrymme för hushållens konsumtion och nedgången i investeringarna kan inte Tyskland självt ”äta upp” sina bilar och tvättmaskiner. Inte heller ser det ut som att andra marknader ska kompensera den tyska industrin. De så kallade tillväxtländerna med Kina i spetsen är inne i en period av långsammare expansion och därmed mindre import från Europa.

Så länge statsskulden i länder som Grekland och Portugal hänger som en snara runt nationens hals och Angela Merkel drar i den så att den skär in i huden kommer den aktuella situationen enbart att förvärras. De statliga skulderna måste skrivas ned och de illegitima skulderna helt raderas ur böckerna. Ägarna av de grekiska statsobligationerna ska inte vara de som sätter agendan. Den måste spikas utifrån de ekonomiska och sociala problem som majoriteten av de arbetande står inför. De kan inte förenas, lika lite som eld och vatten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Så här styr BMW och Merkel över EU

Publicerat av
10

Tyska BMW:s  storägare, familjen Quandt/Klatten, håller hårt i ratten när det gäller viktiga delar av EU:s politik. Korruptionen är obscent ogenerad. Biljätten styr helt öppet. Det finns inte ens en idé om demokratiska beslut.

Angela Merkel är en ofta sedd och kär gäst hos tyska BMW.

I juni klubbade EU kommande lagkrav om att nya bilar i Europa efter 2020 inte skulle få släppa ut mer än 95 gram koldioxid för varje kilometer. Efter detta blev BMW:s och Mercede`s produktutvecklare, med sina tunga motorprogram, så stressade att koncernernas ägare med Angela Merkel som mellanhand, såg till att EU:s 28 miljöministrar i måndags helt sonika rev upp sitt eget beslut. Dagen före hade Merkels konservativa CDU fått 690 000 euro (drygt sex miljoner kronor) som betalning för väl utfört uppdrag. Nu bereds i stället ett nytt förslag som skjuter upp de nya lagkraven i fyra år…

”BMW har Angela Merkel i sin ficka”, konstaterade Die Linke (tyska Vänsterpartiet) och krävde åtal för korruption.

Så här ser det ut med dagens bilar. Volvo Personvagnar med sitt program för 2014 års modeller ligger långt före tyskarna. Bäst ser det ut för V40 D2 som med en manuell växellåda förbrukar 3.4 liter  /100 kilometer och med ett C02-utsläpp på 88 gram.

I absoluta miljötoppen bland Volvo Cars dieseldrivna bilmodeller ligger Volvo V40 D2 årsmodell 14. Den bilen har med manuell växellåda en förbrukning på 3,4 liter /100 kilometer och ett CO2-utsläpp på 88 gram. Den automatväxlade versionen drar 3,9 liter/100 kilometer med ett CO2-utsläpp på 102 gram. – See more at: http://www.pavag.volvocars.se/miljo-2/volvo-lanserar-fyra-nya-miljobilar/#sthash.6vTbGJfq.dpuf
I absoluta miljötoppen bland Volvo Cars dieseldrivna bilmodeller ligger Volvo V40 D2 årsmodell 14. Den bilen har med manuell växellåda en förbrukning på 3,4 liter /100 kilometer och ett CO2-utsläpp på 88 gram. Den automatväxlade versionen drar 3,9 liter/100 kilometer med ett CO2-utsläpp på 102 gram. – See more at: http://www.pavag.volvocars.se/miljo-2/volvo-lanserar-fyra-nya-miljobilar/#sthash.6vTbGJfq.dpuf

Hur såg då Merkel till att denna skara av ministrar helt plötsligt ändrade uppfattning? Jo, först gick hennes inpiskare loss på svaga stater som Ungern, Portugal och Slovakien där tyska biltillverkare har verksamhet. När väl dessa var vunna för saken var det dags för hästhandel med Storbritannien. Enligt en ny reviderad kalkyl skulle örikets medlemsrabatt (från Thatchertiden) minska med 1.8 miljarder euro, men man slapp tack vare att Tyskland gav upp detta krav. Merkel ska också ha lovat Cameron eftergifter när det gäller den planerade ”Finansunionen”, vilken denne ser som ett hugg i hjärtat på Londons City. Tyskland fick till sist även Frankrike att backa. Under resans gång har den franska bilindustrin, med mindre bilar och därmed mindre utsläpp, fått allt större finansiella problem, och ett längre uppskov ger även den mindre omställningskostnader.

Här är det alltså den stenrika familjen Quandt/Klatten som bestämmer. Lika öppet som i vilken bananrepublik som helst. Merkel styr mot betalning för BMW:s räkning och demokratin har definitivt hamnat i baksätet.

Än mer beklämmande är att ägarfamiljen sannerligen inte är en samling som ”har tjänat sina pengar på hårt och hederligt arbete”. För att göra en lång och smutsig släkthistoria kort räcker det med att beröra bakgrunden och karriären för Harald Quandt, som dog 1967 i en flygolycka och då efterlämnade makt för miljarder till sina efterlevande. Han var det enda överlevande barnet efter Magda Goebbels som halvsyskon till de sex barn som hon och Haralds styvfar Joseph Goebbels mördade i Hitlers bunker. Hennes första man, och Haralds biologiske far, Günther Quandt, var en nyckelfigur inom Tysklands kemi-, fordons- och vapenindustri under kriget. Nära vän med sitt ex och familjen Goebbels. Liksom med Hitler. Fick utnämningen ”Näringslivsführer”, tog över judiska tillgångar och använde sig under kriget av över 50 000 tvångrekryterade arbetare, krigsfångar och fångar från koncentrationslägren i sina fabriker.

Harald Quandt inklippt i ett familjefoto med sin mor Magda och styvfar Joseph Goebbels, Tillsammans med de tre mördade flickorna.

Alla dessa fysiska tillgångar konfiskerades inte efter kriget – som för Renault i Franrike – utan Harald (som varit löjtnant i Luftwaffe, krigsfånge i Italien) och hans halvbror Herbert, från pappans andra äktenskap, kunde fortsätta som förut.

I dag 2013 bestämmer alltså familjen över EU:s politik när det gäller miljökraven på nya bilar och detta utan ett endaste pip från vår miljöminister Lena Ek.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Protester mot Volvos jobbflytt från Umeå

Publicerat av
1

Volvo Lastvagnars ledning har sagt sitt. Ägarnas vinster ska maximeras och Sveriges avindustrialisering fortsätta. Förra gången det begav sig la man ner bussfabriken i Säffle och flyttade till låglönetillverkningen i Polen.  Nedan har vi lagt ut hela uttalandet från IF Metall i Umeå:

Dråpslaget mot jobben i Norrland!

2013-10-16

 Följande första uttalande har idag tagits av IF Metall på Volvo i Umeå:

 ”Volvos ledning har fattat ett inriktningsbeslut om framtidens Volvo. Beslutet innebär ett dråpslag mot industrijobben i Umeå och Norrland. Företagets plan är att flytta hyttmonteringen och därmed upphöra med en verksamhet som pågått lika länge som Umeåfabriken tillverkat lastbilshytter.

Motivet: En på papperet kalkylerad, men inte verifierad, besparing på ett antal miljoner per år.

Konsekvensen: I ett slag en förlust på 600 hundra industrijobb i Umeå och Norrland, men också uppsägningar och arbetslöshet och en kapitalförstörelse av en modern processutrustning och industrianläggning.

Sveriges viktigaste industriföretag har sagt sitt. Spekulativa siffror i en kalkyl betyder mer än människors framtid. Girighet och kortsiktighet brukar detta kallas.

Tidigare utfästelser

För inte så många år sedan var budskapet ett annat. Ett av argumenten från Volvos sida vid ansökan om ett statligt miljö- och investeringsstöd på 135 miljoner kr var att behålla en komplett hyttfabrik i Umeå i minst 15 -20 år. Vi trodde då att den utfästelsen betydde något och att det också fanns en heder kring detta. Vi trodde uppenbarligen fel. 

Volvo har en stark position

Volvo har ett nytt och stark lastbilsprogram, både inom Volvo och inom Renault. Den nya hytten har sett dagens ljus i Umeåfabriken efter åratal av intensivt projektarbetet.  Volvos ambition är att öka marknadsandelar och växa. Vi vet att tillfälliga konjunktursvängningar påverkar antalet anställda på fabriken. Men denna gång handlar det om någonting annat.

Inte längre behövda

Budskapet från bolagets sida är nu kort och gott: – ”Ni är inte längre behövda!  Vi tror, utan att veta, att det kanske går att spara några miljoner på att flytta verksamheten. För denna “tro” är vi beredd att offra den monteringsverksamhet som utförts i decennier på fabriken. Vi offrar också den kompetens som motsvarar tiotusentals anställningsår hos arbetare och tjänstemän och som bidragit till att göra Volvo till den framgång det är idag.” Ett företags framgång ska också komma de anställda till del är en allmänt känd sanning för ett företag som bryr sig om sina anställda. Volvo är på väg att överge denna sanning i samma stund man överger monteringen och dess personal.

Helt fel beslut

Beslutet kan inte mötas av förståelse från vår sida. Tvärtom. Skälen är flera:

 

Hyttmonteringen i Umeå har utvecklats starkt det senaste året, både vad gäller effektivitet och kvalitet.

Många fördelar att hålla samman hytten till en komplett produkt.

Utredningen tar inte med alla detaljer och förutsättningar och blir därför missvisande.

De sociala och samhälleliga konsekvenserna är orimliga i förhållande till kalkylen.

Ett svek

Vi anser att det inte finns belägg för att det är brister i Umeåmonteringens effektivitet eller kvalitet som skulle vara en anledning för att flytta monteringen. Om det är en fråga om geografi och transportavstånd har företaget på olika sätt kompenserats för detta genom åren, även om det finns skäl att se över transportstödets utformning och nivå. 

Beslutet att flytta monteringsjobben är ett svek mot de anställda i Umeå och mot industrijobben i Norrland. 

Dags att försvara jobben i Norrland

Det är ett inriktningsbeslut som har presenterats. Nu ska förhandlingar ske med de fackliga organisationerna.  Vi kommer då att analysera samtliga Volvos siffror noggrant.Men frågan är viktigare än att det stannar vid detta.

Vi uppmanar alla som anser att monteringsjobben ska vara kvar vid Umeåfabriken och i Norrland att göra vad man kan kring detta.

Uppmaningen riktar sig till politiker: lokalt, regionalt och centralt.Vi riktar det till det lokala näringslivet och servicenäringen som drabbas direkt och indirekt.

 Och vi uppmanar inte minst allmänheten att visa vad man tycker om beslutet. 600 hundra förlorade jobb i Umeå innebär betydligt mer än bara de enskilda tragedierna. 

Låt Volvos ledning veta detta!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Under lånetaket pågår ett klasskrig.

Publicerat av
Svara

I morgon den 17 oktober kan Vita Huset tvingas att deklarera ett stopp för statens betalning av räntor på statsskulden och andra statliga utgifter för då sprängs det av Kongressen fixerade statliga lånetaket på 17 400 miljarder dollar.

I media är tonläget uppskruvat och orden budget- och lånestup, katastrof, panik och bankrutt är vanliga adjektiv som används för att antyda vad som kan ske på fredag 18 oktober. Ur rent statsfinansiell synvinkel är domedagsvokabulären överdriven. USA kommer inte att gå bankrutt den 18 oktober och inte heller kommer statens utbetalningar att stanna av över en natt.
För återbetalning av räntor på statsobligationer och andra utgifter har finansministern 30 miljarder dollar i kassan till att betala med. Men den 1 november blir det däremot stopp om inte Kongressen hittar en kompromiss innan dess. För då ska staten betala 6 miljarder dollar i räntor på statsskulden och 55 miljarder dollar i sociala utgifter. Om finansministern i det läget inte kan emittera nya statsobligationer då realiseras medias skräckscenarior. Men vi är inte där ännu och det mesta talar för att en överenskommelse i Kongressen höjer det statliga lånetaket över de aktuella 17 400 miljarderna.

Men krisen kring budgeten och lånetaket har underliggande orsaker som är mycket mer allvarliga för den amerikanska befolkningen.

-Det är ett klasskrig, och det är min klass, de rika, som för kriget och vi vinner det.

De bevingade orden av mångmiljardären Warren Buffet från september 2011 har större aktualitet än någonsin. De absolut skandalösa angreppen mot Obamas sjukförsäkringsreform vittnar om vad den aggressiva högern i Republikanerna är ute efter. Skandalöst, inte för att det saknas element i Obamas sjukförsäkring att kritisera, utan för att de kapitalgrupper och politiker i Tea party-falangen som står för angreppen kräver att den ska rivas upp med rötterna och lämna tiotals miljoner personer som nu kan skaffa sig en försäkring på bar backe på nytt.

Det ”klasskriget” förs inte bara mot den nya sjukförsäkringen, utan mot hela det system av välfärdsprogram som inrättades efter den stora depressionen på trettiotalet och som byggdes ut speciellt under femtio- och sextiotalen. Det ”klasskrig” som Warren Buffet syftade till är inte samma som det som nu förs med Obamas sjukförsäkring som måltavla. Buffet talade om att de rika tagit åt sig allt större delar av de rikedomar som produceras och varnade för konsekvenserna.

Det ”klasskrig” som pågår nu leds av en specifik kombination av miljardärer, industri kopplad till vårdsektorn och reaktionära politiker i det så kallade Tea party. Det handlar i första hand om de ökända bröderna Koch med personliga förmögenheter i mångmiljardklassen. Med i bakgrunden finns också miljardärfamiljen Adelson. Tillsammans har dessa stockkonservativa miljardärer sponsrat politiker i Tea party med flera hundra miljoner dollar för att de ska fullfölja korståget mot ”folkfienderna” i Washington och ”socialisten” i Vita Huset.

Att vara en politisk murbräcka i tjänst hos en grupp kapitalägare med stora intressen i att staten inte ”lägger sig i” samhällets ojämlikheter och de svagas behov av finansiellt stöd, det är Tea partys verkliga funktion. Den ”folkliga” aspekt som rörelsen försöker visa upp är lika falsk som de plakat de bär och som handskrivs för att inte ge intryck av att rörelsen egentligen är ett instrument för vissa kapitalgrupper och en falang av det Republikanska partiet.

Tea party är ett vitt parti i alla avseenden. Deras grupp i Kongressen är vita män, de flesta från sydstater och mellanvästern och deras ideologiska look måste beskrivas som extrem konservatism med ett oresonligt hat mot etablissemanget i Washington och New York på östkusten. I dagens USA kan inget parti med nationella mål bygga sin politik på ”rasfrågor”. Hälften av befolkningen är redan svart eller latinos och en stor majoritet av de vita går inte att mobilisera kring ”rasfrågor” efter medborgarrättsrörelsens framgångar sedan sextiotalet.

I stället har Tea party och dess finansiärer koncentrerat sig på Barak Obamas reform av sjukförsäkringarna. För de fanatiska i Tea party är reformen ett bevis på att Obama vill blanda sig i individens frihet och lägga statens tunga hand över alla. För de som drar i trådarna i bakgrunden handlar det om stora pengar. USA:s sjukvård är den definitivt mest kostsamma i världen, mer än det dubbla per person jämfört med genomsnittet i Europa. Om det berodde på en överlägsen vård funnes inget att säga. Men det handlar om enorma avgifter till läkare i privatvården, dyra laboratorier, läkemedelsföretagen och fabrikanter av utrustning till sjukvården. Den industri som servar sjukvården hade 1 660 miljarder dollar i inkomster 2012. Obamas reform av sjukförsäkringen skulle inkräkta på profiterna för den berörda industrin. Det förklarar kraften i den kampanj som dessa kapitalägare driver via Tea Party.

Ändå ser det ut som att kampanjen kan bli till en bumerang som hotar att splittra de alltmer paralyserade Republikanerna. För taktiken att kräva nedskärningar i finansieringen av sjukförsäkringsreformen i utbyte mot en överenskommelse om budget- och lånetaket har gått i lås. Anledningen är egentligen enkel. Obamas reform är redan en lag i kraft som antogs av Kongressen 2010 och godkändes av Högsta Domstolen 2012. Skulle Obama och det demokratiska partiet gå med på nedskärningar i kostnaderna för reformen innebär det i praktiken att den kolappsar och det vet både Obama och strategerna bakom Tea party. Därför vägrar Vita Huset att diskutera ändringar i reformen i utbyte mot en höjning av lånetaket.

För de ”gamla” klassiska republikanska ledarna i Kongressen sitter Tea party som en snara runt halsen. Deras taktik att köra i full fart mot stupets kant utan att väja liknar en självmordstaktik. Men centralfigurer i Tea party som Texasbon Ted Cruz menar att köra över stupets kant bara underlättar kampen mot ”socialisterna” i Washington. Att Tea party tagit strupgrepp på Republikanerna i Kongressen syns framför allt i att deras talman Joe Boehner tvingats följa Ted Cruzs utpressningstaktik trots att de mer sansade i partiet vet att det leder in i en återvändsgränd.
Det har också de amerikanska väljarna insett. Republikanernas utpressning uppskattas inte och knappt en tredjedel av väljarna stöder partiets taktik. Bland svarta och latinos är reformen populär. Den kommer att ge tiotals miljoner en sjukförsäkring. En tredjedel av Amerikas svarta saknar i dag sjukförsäkring och två tredjedelar bland de med latinamerikansk bakgrund. Även bland det vita ”fotfolket” i Tea party-rörelsen finns det ett objektivt behov av en sjukförsäkring eftersom hälften av de fyrtio miljoner amerikaner som saknar en försäkring är fattiga vita. Men deras ideologiska fanatism i synen på att staten ska hålla sig borta från allt som berör individens ”fria” val gör att de skjuter sig själva i foten.

Trycket på republikanernas mer sansade del att inte driva farkosten över stupets kant kommer inte bara från den allmänna opinionen. Även starka finansiella krafter kräver en överenskommelse om lånetaket för att undvika de allvarliga risker som ett stopp för statens betalningar kan orsaka. Ingen vet egentligen hur ”marknaden” kommer att reagera på exempelvis en nedgradering av de amerikanska statsobligationernas kreditbetyg. Panik och kaos på finansmarknaderna har uppstått av mindre orsaker än så.

-Dessa folkvalda leker med nitroglycerin, klagade Dave Cote, vd för den tunga industrigruppen Honeywell. Dave Cote är också ett tungt namn i lobbygruppen ”Fix the debt”.

-Jag är en republikan av gammal vana, men partiet verkar ha splittrats i två fraktioner, säger Joe Echevarria, vd för revisionsbyrån Deloitte, en jätte i branschen. Den amerikanska handelskammaren har låtit förstå att den i kommande val inte ska sponsra extrema Tea party-kandidater. Den nationella tillverkningsindustrins förening har redan gjort slag i saken och uppmanar att stödja bara de som vill undvika en betalningskris. Flera andra tunga namn inom industri och finans pressar på i samma riktning. Så den troliga utgången av krisen är en kompromiss av något slag som för några veckor eller permanent höjer statens lånetak.

Ordföranden i landets Grossistförbundet, Dirk Van Dongen, påpekar dock en viktig faktor till Washington Post då han säger att de moderata republikanerna i Kongressen ”är skräckslagna för gruppen av högerextremister som hotar att utmana dem i primärvalen genom att anklaga dem för att inte vara renläriga till 100%”.

I det amerikanska valsystemet väljs senatorer och medlemmar i Representanthuset av de lokala statliga valkretsarna. För att behålla sina platser i Washington måste de behaga sina väljare. I södern och mellanvästern innebär det att stryka Tea party-ideologin medhårs.

Av den anledningen är det ändå osäkert om det sunda förnuftet kommer att segra innan Vita Huset slår huvudet i lånetaket.
       

 Media: DN1, DN2,DN3,

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,