Eftermiddagslur

Från vårt sovrumsfönster. Skönt med höst och ett ljummet dagsregn. Hunden ligger på rygg och drömmer med spring i tassarna och lustiga bjäbb. Spisen pyr och naturen hämtar anda för att gå in i sitt långa ide. Sträcken med vildgäss riktigt köar för färden söderut. Vi lever med den årstid som gamle Karlfeldt menade vara ”den vår de svage kallar höst”.

Det går enkelt att ta sig en eftermiddagslur utan att få dåligt samvete. Denna vederkvickelse som direktörskamarillan rysligt nog kallar för ”powernap”. Bevare oss för ett sådant språk!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

”Är det något stort i görningen?”

”Är det något stort i görningen?” Ja, så frågade sig en av mina vänner på Facebook i går kväll när han såg bilder och kommentarer från gårdagens nationella manifestationer för vår allas gemensamma välfärd.

Ja, så kan det nog vara. På något sätt måste ilskan över den privatiseringsröta som allt snabbare äter sig in i vår välfärd gå över i organisation. Gårdagen bekräftade att de första grundstenarna till ett sådant bygge har lagts.

Nu gäller det bara att ömt och varligt vårda den späda och ömtåliga krabat som i går såg dagens ljus. Vi som en gång var med och startade Folkkampanjen mot kärnkraft minns hur det var (1980) när Centerpartiet, Kristdemokraterna och dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna i efterhand stövlade in i kampanjen och vi fick se flera åderlåtningar av rörelsens så viktiga folkliga energi till förmån för dessa partiers egna valmaskiner. Väl värt att tänka på i dag när både Centerpartiet och Miljöpartiet ( som föddes bland annat ur kraften från denna folkkampanj) yvs över att de kanske kan tänka sig att framöver avveckla två kärnkraftverk. Alltså trettiotre år efter att svenska folket beslutade att den skulle avvecklas helt. Om än med ”förnuft” som det hette när det begav sig…

Det är bara att hoppas att Sveriges nya folkkampanj inte adopteras av partier som mumlar om att det räcker med ”mindre vinster” eller liknande retorisk snörök.

Vi hälsar den nyfödda välkommen och tackar alla som hjälpt till med att få den lilla till världen!

Nedan gårdagens pressmeddelande från Göteborg :

PRESSMEDDELANDE Göteborg 130921

 Född 21 september: Folkkampanj för Gemensam Välfärd!

 – En ny folkrörelse är född!

 

Så tolkade Lars Henriksson från Folkkampanj för Gemensam Välfärd det massiva gensvaret från den tusenhövdade publiken på Gustav Adolfs Torg i Göteborg när han ställde frågan om hur många som var beredda att vid minst ett tillfälle det kommande året vara med och delta i Folkkampanjens försvar av den gemensamma välfärden.

Från mötet på Gustav Adolfs Torg i Göteborg.

Mötet var, tillsammans med möten i nio andra städer, den officiella starten för Folkkampanj för Gemensam Välfärd. Fram till valet – och efter – kommer kampanjen att arbeta för att sätta motståndet mot privatiseringar och nedskärningar i centrum för debatten.

Från samlingen på Stora torget i Uppsala

Medan rapporterna om stor uppslutning strömmade in från andra städer sattes den jättelika Välfärdsbollen i rullning och Medelklassupprorets kör sjöng i Brunnsparken innan själva mötet drog igång. I höstsolens sista strålar inramades en rad vittnesmål från skola, vård och omsorg av framträdanden av artisterna Claes Malmberg och Jens Lekman och i ”halvlek” framförde ”Skådespelare mot vinst i välfärden” den bejublade sketchen ”Vinn din välfärd”.

 Det fackliga blocket i Stockholmsdemonstrationen

– Vi är överväldigade, säger Nina Magnusson som varit med och organiserat mötet. Uppslutningen var över förväntan och framför allt var det hundratals människor som skrev upp sig på våra kontaktlistor och tusentals kronor samlades in för att betala de kostnader vi haft. Trots ett långt möte med många tal stod folk kvar på torget för att prat med oss och varandra. En underbar känsla! För det som avgör om vi ska kunna vända kursen i välfärden är om vi är tillräckligt många som blir aktiva, fortsätter hon.

 I Malmö marscherade 700 människor för välfärden

– Nu kallar vi till ett första möte 7 oktober för alla dem vi nått med vår kampanjstart, berättar Nina Magnusson. Tillsammans ska vi börja det långsiktiga arbetet med att organisera hela den stora opinion som vill att den gemensamma välfärden ska drivas för människors behov, inte privata vinstintressen. Och efter idag är jag mycket hoppfull om att det kommer att lyckas.

Folkkampanj för Gemensam Välfärd är partiopolitiskt oberoende och har som mål att dessa krav ska stå högt på dagordningen i nästa val – och därefter:

Nej till vinst i välfärden!

Stoppa nedskärningarna!

Försvara och utveckla den gemensamma välfärden!

.

Stoppa fascismen i Grekland

Sex år av ständigt sjunkande produktion, konsumtion och inkomster. Det enda som stiger är antalet arbetslösa och utblottade. Det är värre än hur 30-talets depression slog i Grekland. De nyliberala ”sparpaketen” som Trojkan tillsammans med den grekiska regeringen tvingat på befolkningen kan snart explodera i ansiktet på påvarna i Bryssel.
Fascisterna i Gyllene gryning trivs som fisken i vattnet. En hel generation av unga tror inte längre att samhället kan ge dem en framtid. Nazisternas enkla svar ”Grekland åt grekerna” lockar de som inte hittar något svar hos den traditionella vänstern.
-Ta debetten med fascisterna? Aldrig! De kan inte mötas med debatt och fina manér. Den organiserade arbetarrörelsen och alla progressiva rörelser måste driva dem tillbaka ner i de hål de kommer ifrån. De ska alltid mötas av 10 mot 1.

Här under publicerar vi ett intressant reportage av The Guardian.

 

Greece seized by new sense of foreboding as violence flares in streets

Clashes between far-right Golden Dawn and anti-fascists raise fears that crisis has reached new stage

 

It was not the scene that Greece’s international stewards envisaged when they last visited the country at the epicentre of Europe’s financial mess. When representatives of the ”troika” of creditors arrived in June, book-keeping in Athens had been problem-free and monitors described their inspection tour as ”almost boring”. The great Greek debt crisis, it seemed, had finally gone quiet.

But when mission heads representing the European Union, International Monetary Fund and European Central Bank fly into Athens on Sunday – for the start of a review upon which the future of Greece will hang – what they will find is a country teetering on the edge: its people divided as never before, its mood brittle, its streets the setting for running battles between anti-fascists and neo-Nazis. And unions girding for battle.

After six years of recession, four years of austerity and the biggest financial rescue programme in global history, it is clear that Greeks have moved into another phase, beyond the fear, fatigue and fury engendered by record levels of poverty and unemployment.

Along with the teargas – fired on Monday for the first time in more than a year outside the administrative reform ministry – there is a new sense of foreboding: a belief that they might never be ”saved” and, worse still, could turn against each other.

This week’s murder of the hip-hop artist Pavlos Fyssas by a member of the far-right Golden Dawn party highlighted that fear.

”It really worries me that political passions have got out of control, that they’ve surpassed any notion of common sense,” said Stamatis Stefanakos, gasping for breath after being teargassed at an anti-fascist rally held in Keratsini, the working-class district where Fyssas was stabbed to death late on Tuesday. ”I don’t know how it will happen, or when it will happen, or what course it will take but with mathematical precision there will be an explosion here, of that I am sure.”

Nervy, bespectacled and intense, Stefanakos is, at 41, typical of the new type of activist Greece’s economic crisis has spawned. For the past year the computer scientist has volunteered at food banks and participated in the burgeoning solidarity movement now taking root in local neighbourhoods. He has witnessed, first-hand, the ”quiet desperation” of ordinary Greeks pushed to the brink by draconian cuts, escalating taxes and loss of benefits.

”I can’t just watch my country being destroyed by these policies,” he said. ”Forget about taxes. People can’t even pay their rents. When you have a society under such pressure anything could happen, even civil war.”

Greek officials make no secret of the fact they are investing hope in Germany, the main provider of bailout funds to date. ”After the elections there everything will change,” said one well-placed insider. ”The new government will be able to relax the pressure.” But few are persuaded recovery will be that easy.

With joblessness nudging 28%, Greece’s largest labour union, GSEE, this month predicted it would take at least 20 years before employment returned to pre-crisis levels. Prime minister Antonis Samaras’s fragile coalition hit back, describing the forecast as the ”worst possible scenario, designed to predict catastrophe and create a false impression”.

But in a country which has seen its economy contract by 25% since 2008 – a decline not experienced by any advanced western economy since the 1929 Wall Street crash – it is the union and not the conservative-dominated government which has been proved more accurate in its predictions.

The death of hope that has come with the failure to rein in Greece’s runaway debt – at the start of the crisis it stood at 120% of GDP, now it amounts to 175% – has been compounded by the news that Athens will almost certainly need a third bailout to plug a €11bn (£9.3bn) funding gap over the next two years. Fresh aid is likely to mean more belt-tightening on top of mass lay-offs in the public sector that Athens’s troika of creditors has demanded by the end of the year.

”Had these fiscal policies worked, had they resolved some of the country’s problems, we might be more understanding,” insisted Ermes Kasses, the newly installed head of the civil servants’ union, Adedy. ”Instead the situation has gone from bad to worse and now the troika want our blood. Well, they are not going to get it because we are going to put up the mother of all battles. We know that our enemy is methodical, hard and cold, that what we face is a test of endurance … but we won’t tire, we will go on, we will fight this battle until the government, troika and Europe change these policies.”

The union, which brought the entire civil service to a 48-hour standstill this week, will decide what form further industrial action will take over the weekend. Teachers have already announced five-day rolling strikes to protest against job losses.

Fears are mounting that unless Greece is cut some slack it will tip into the sort of left-right strife that kept the country divided, bloody and poor in the 1940s and internationally isolated during the seven years of military rule that preceded the restoration of democracy in 1974.

No party has profited more from the crisis than the vehemently anti-immigrant Golden Dawn whose insignia resembles the swastika and whose leadership openly admire Adolf Hitler. In the three months since international inspectors last visited Athens, support for the extremist group has jumped from 10% to 15% despite its deliberate attempt to escalate political tensions by targeting leftists.

”Greece today is at the door of the madhouse. Democracy is endangered,” the columnist Panos Amyra warned in the pages of Eleftheros Typos, whose views often reflect those of the governing centre-right New Democracy party. ”If the social tension that has built up is not repulsed it could lead to an uncontrollable situation that will only serve those who have invested in general disorder … [and] the country’s tradition of chaos and raw violence.”

Samaras acknowledged this week that Greece was experiencing an ”extremely critical time”.

Pledging he would not allow the ”descendents of Nazis to poison society”, he appealed to Greeks to remain calm so that they could get on with the business of mending their economy and seeing their ”immense sacrifices” pay off.

The electric atmosphere is not likely to make negotiations with the troika – already being described as the toughest yet – any easier. In addition to mass firings, creditors are demanding the government shuts down loss-making defence and mining companies, presses ahead with controversial privatisations and cracks down on tax avoidance.

Overhanging all of this is the fear that social security funds are on the verge of collapse – a prospect that would mean yet more cuts to pensions. ”Politically and socially, the crisis is only just beginning. It’s going to be a very difficult winter,” said the political commentator Giorgos Kyrtsos. ”With unemployment at such explosive levels it is clear that pension funds are about to cave in.”

Greek politicians liken their position to being at war. Seated behind his ornate wooden desk, under an oil painting of doves flocking around a Greek flag, the health minister Adonis Georgiadis spiritedly conveys the dilemma.

He doesn’t want anyone to think that Athens is unwilling to keep its side of the deal. And perhaps to make the point a sign emblazoned with the words Pacta Sunt Servanda (agreements must be kept) also hangs above his head. But there are limits. His own budget, he says, has been cut by 50% – losses that have prompted concerns Greece is now heading for a public health disaster.

”We are ready to enact all the reforms that are needed but there is not one single member of our parliament who would vote for further measures that would destroy our society,” he said. ”The last three years have been really very difficult, maybe the most difficult our country [has endured] since world war two … now we have to give Greeks hope. Morale is a very big thing in battle.” It was imperative that hope was given to the young because with youth unemployment at 65% it was they who were flocking to Golden Dawn, he said.

Four years of relentless cost-cutting has not been without result. Greece has balanced its budget to the point it is now on track to achieving a primary budget surplus once debt repayments are made. That, says Samaras, will allow it to return to markets and relinquish dependence on international aid.

”Politically it’s the most sensitive time because we are nearing the end of our huge effort and, like athletes in a marathon, the last two to three kilometres are always the most critical,” said Georgiadis.

Greek officials hope that once a new government is installed in Germany, Berlin will also agree to discuss debt forgiveness – widely seen as the only possible way of making Athens’ €321bn debt load sustainable.

But much will depend on political stability and that is far from given.

”Greece’s exit from the crisis is being made much more politically difficult and socially painful than is needed,” said Prof Kevin Featherstone, director of the London School of Economics Hellenic Observatory. ”The spread and depth of austerity that lenders have insisted on has been much too severe. There has been success, but success at what price? If this is success, who wants to be rescued like this?”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När Obama får ett nigerianskt e-mail – från Assad

Så har det blivit dags för Bashar al-Assad att  via nätet gå med kollekthåven . Här en dråplig satir av Max Fisher:

 *****

In his interview on Wednesday with Fox News, Syrian President Bashar al-Assad said that the U.S.-Russian plan to destroy Syria’s chemical weapons would cost approximately $1 billion, a bill he argued that the United States should foot. “If the American administration is ready to pay this money and take the responsibility of bringing toxic materials to the United States, why don’t they do it?” he asked. If Assad is going to ask for U.S. money to pay for the destruction of Syria’s chemical weapons, what better form than the Nigerian e-mail scams we all receive. Here’s a text that President Assad should feel free to use for maximum effectiveness:

SUBJECT: REQUEST FOR URGENT INTERNATIONAL BUSINESS PROPOSAL

 

Dear United States,

 

Hello I am Pres MR BASHAR ASSAD of Syrian Arab Republic.

This is email with excitement opportunity for international communities. I am hold large stockpile deadly chemical for interest of one MR BAN KI MOON of United Nation and MR BARACK OBAMA of U.S. States. These chemicals for rebels/AlQaeda,not for civilians OK?

Syrian Arab Republic is seek disposal chemical weapons, contain amount one (1) thousand tonnes (KG). We are require funds in amount U.S.$1BILLION for cost. Please I will advice that you contact me through my direct telefax number with all bank infos for dispose sarins.

Sirs, Syrian Arab Republic is nation in difficult time, we have many expense with regards resistance to Western imperialism and for destruction of terrorism and also making instagrams.

This transaction should be kept confidential. Share immediately your financial details, including full Swiss account number in Swiss Bank Of SWITZERLAND, with amount of U.S.$1BILLION to be wired immediately without delay.

For your assistance as the account owner we shall deposit chemicals to United Nation, care of Pres MR VLADIMIR PUTIN of Moscow Russia, only on full receipt of funds plus 300 (four hundred) days or until MR BARACK OBAMA lose election.

 Your reply will be appreciated,

 YOUR SINCERELY,

PRES BASHAR ASSAD.

DAMASCUS SYRIAN ARAB REPUBLIC

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Enigt G2: Kraften växer ur en märgpipa.

I dagarna samlades vi på bloggen i Alefjäll till det i omvärlden vanligtvis så bejublade G2-mötet. Men det prekära läget i den arabiska revolutionen inbjuder inte till de glam och skämt, liksom ironier över världen och oss själva, som brukar dominera vårt årliga toppmöte. Speciellt det groteska diplomatiska spelet kring Assads kemvapen och attacken 21 augusti i flera av Damaskus förstäder lockar bara fram förstämning.

Inga sura miner , men inte heller glädjefnatt.

Omvärlden käbblar om röda linjer, vilka ständigt rör sig i diplomatins kvicksand, medan regimen ostört kan vräka missiler, bomber, tunnor fyllda med trotyl – CH3C6H2(NO2)3 för nördar – och artillerigranater över sjukhus, skolor, bagerier och civila bostadskvarter.

Lite lek och parodi på självmordsbombare underlättar i den tunga vardagen.

Ändå kan ofta galghumor, ironi och sarkasm vara mer effektivt i den politiska kampen än den gevärspipa ur vilken makt sägs växa. Inte ens de som dagligen riskerar livet i striderna mot den brutala diktaturen i Damaskus kan överleva utan självironi och skämt. De två milismännens gyckel med omvärldens nidbild av upproret som anfört av blodtörstiga kannibaler, självmordsbombare och extrema jihadister visar att humor även i helvetet kan lätta upp och lindra plågan.

Vaktchefen Freja lyssnade uppmärksamt till instruktionerna

om den robusta säkerheten under mötesdagarna

Så vad avhandlades på årets toppmöte i Alefjäll? Ja, förutom situationen i Syrien vill säga. För passionen för det syriska upprorets kamp mot en militärt övermäktig fiende som dessutom getts fria händer av omvärlden att med alla medel, förutom kemvapen gudbevars, krossa kampen för frihet, rättvisa och värdighet rider oss med ett slitet uttryck faktiskt som en mara.

Färsk King Edward till rotmoset ska det vara. Inga fuskverk – tack.

Några beslut om andra saker togs ändå. Vår blogg har hittills nästan uteslutande innehållit texter skrivna av oss själva och vissa texter som vi översatt till svenska. För att bredda innehållet beslutade vi att lägga ut fler texter på engelska. Att översätta till svenska tar mycket tid från andra jobb. Vi tror att många av våra läsare klarar av engelska texter. Tycker man att det är jobbigt eller inte har tid är det bara att hoppa.

Samtidigt beslutade vi att starta en grupp på Facebook: Kilden&Åsman på Facebook, som vi inbjuder alla vänner att bli medlemmar i. Där kan du själv lägga in kommentarer eller egna texter och nå ut till alla våra läsare. Självfallet inom ramarna för demokratiskt socialistiska åsikter. Den ska vi tillsammans med dig försöka att jobba upp under hösten.

Vaktchefen släppte fram Tomas förbi alla vakande älgtorn och grophålor.

Men lite fest blev det ändå, även i år. Vår gamle kamrat och facklige rese på Volvo Lastvagnar, Tomas Johansson, tittade upp en kväll för att dela en riktig vedhuggarmiddag med oss – rotmos och fläsklägg. Ja, ja – vi vet att det inte är den mest kostriktiga mat som finns. Men förbaskar gott är det! Kraften växer ur en märgpipa.

Även den här gången kunde vaktchefen ro hem mötet med glans.

Vare sig en enda påträngande beundrare eller skjutglad jihadist i buskarna…

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nazisterna mördar grekisk rappare.

Rapparen Pavlos Fyssas mördades av de grekiska nazisterna i Gyllene Gryning. Här under följer ett avsked och hyllning till den unge anti-fascisten av hans vän Leonidas.

For Pavlos: the antifa rapper killed by Golden Dawn

by Leonidas Oikonomakis on September 18, 2013

For Pavlos,

I still remember the last concert we gave in Athens as Social Waste back in 2005. It took place at the legendary “An Club” in Exarchia and we shared the stage with Rhymeshot, the new band at the time of Killah P.

– “We are not ready Pavlo, we’d better not perform, we haven’t done rehearsals for a long time.

– “No, no! In our first concert I want you guys there! C’mon!”

At the time Pavlos was 26 years old, and I was 23. We had met at Freestyle Productions, a socio-political hip-hop production team that was formed around Active Member, the country’s biggest hip-hop band. As we shared similar political beliefs and respect for each other we became friends, and we remained so even after we both left Freestyle Productions.

Pavlos was from a working class suburb of Piraeus and, like all the kids born and raised there, he was a fan of Olympiakos (“..and Proodeftiki!” he would add!) — another thing we had in common and that brought us close. I remember we always used to hang out in the demonstrations being organized in Athens and elsewhere at the time, often marching together in the same formation. Pavlos was always present in the social struggles of his time and his generation, and he tried to contribute to them through his music and lyrics as well.

Time passed. I left Greece and now when I return I very rarely spend time in Athens. We lost contact but I was always learning his news from common friends. I heard he had opened up a small taverna in his neighborhood and I kept following his songs and activities from abroad.

And last night, after watching the game of my — and Pavlos’ — favorite team over the Internet, I kept browsing the web when the news came up: “Antifascist stabbed by neo-Nazis in Amfiali. It all took place after the game of Olympiakos-PSG”. I kept following the thread as the news slowly kept coming in, and then I read it:

“The antifascist young man is dead. His name was Pavlos Fissas, known in the hip hop circles as Killah P…

I froze.

I don’t even know why I am writing these lines right now… Or maybe I do know. Because a young man died tonight, a young man who happened to be a friend of mine, stabbed to death by a neo-Nazi squad whose members today are inside the Greek Parliament and who seem to be enjoying great popular support. And all this has a reason: the rise of fascism in Greece is a direct result of the austerity policies that have driven the people here into extreme levels of poverty, marginalization and insecurity, providing fertile ground for the neo-Nazis of Golden Dawn who promise them national glory in place for economic security.

The neoliberal austerity policies that have brought Greece to this condition are being imposed by the Troika of foreign lenders: the ECB, the IMF, and the EU, and implemented by the servile government of this country.

Both the Troika and the Greek government have chosen to turn a blind eye to the murderous actions of Golden Dawn. They know about it — it’s not that they don’t. But as long as the austerity measures are voted through Parliament and the debt is repaid, the Troika is happy. At the same time, Antonis Samaras’ ruling right-wing party views Golden Dawn supporters as “their own people”, and even the Prime Minister himself regularly adopts Golden Dawn’s hate speech, especially when it comes to matters of immigration.

None of this is new. It has been going on for three years now while the social and economic conditions in the country steadily worsen, sending more and more people into the violent arms of Golden Dawn. Neither is Pavlos the only victim of this murderous squad. Just one year ago, a 27-year-old Pakistani immigrant Shehzad Luqman was also stabbed to death by these neo-Nazis, while numerous others have been seriously injured in the past years. And the police — many of whom are Golden Dawn supporters — are turning a blind eye as well. Now, after the immigrants’, it was Pavlos’ turn. And tomorrow? Whose will it be?

And how much longer will you be turning a blind eye?

Goodbye Pavlo.

And be sure… No Pasaran!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

USA -lägre löner än 1973.

Medianinkomsten för fulltidsarbetande amerikanska vita arbetare är lägre i dag än 1973. Det framgår av den amerikanska statistiska centralbyråns, Census Bureau, nyligen publicerade rapport. Medianinkomsten är inte den genomsnittliga inkomsten utan den i mitten av löneskalan, det vill säga lika många har en lön under medianen som över medianen. Fördelen med den mätmetoden är att de extremt höga inkomsterna för direktörerna inte påverkar beloppet.

Trots talet om att konjunkturen är på väg upp i USA och att börsen skjuter i höjden, vilket är sant, finns det inga tecken på att den negativa utvecklingen för vanliga lönearbetare ska brytas. Det faktum att många ändå lyckats öka sina årsinkomster beror på att den amerikanske arbetaren i dag arbetar ett hundratal timmar mer per år än i slutet av 70-talet.

För vita hushåll är nu medianinkomsten per månad 7 490 dollar vilket är 11,6 % lägre än 2000. I diagrammet nedan syns att alla ”etniska” grupperingar fått se sina realinkomster sjunka under 2000-talet. Att den asiatiska gruppen har högst medianinkomst beror på den stora invandringen av kvalificerad IT-personal från Asien.

Att ”latinos” och svarta har mycket lägre medianlöner än de vita hushållen förvånar inte, inte heller att gapet upp till de vita hushållens inkomster inte minskat under senaste decenniet.

De enda stora förändring som skett på den amerikanska arbetsmarknaden sedan 70-talets mitt är att kvinnornas medianinkomster ökat medan männens minskat och att gapet mellan de två därmed minskat.

Mäns medianinkomster har minskat från 51 668 dollar 1973 till 49 398 år 2012. Medan kvinnornas median samtidigt stigit från 29 261 till 37 791. Uppgifterna är självfallet i fasta priser och därmed jämförbara. De anger inkomsterna för fulltidsarbetande året runt. Här finns säkert ett enormt svarttal som gömmer de korttidsarbetande och deltidsarbetandes inkomster och livsvillkor. Vilket visas av siffran att 46 miljoner familjer sägs leva under fattigdomsstrecket, som definieras som en inkomst lägre än 60% av medianinkomsten. Det är 15 % av befolkningen.

Av alla ”grupper” i det amerikanska samhället är det bara de 5% med de högsta inkomsterna som kunna ta del av ökade inkomster sedan 2009, rättare sagt med 0,6 procent. Det lär väl inte vara en överraskning för någon av er.   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En kvinna i tvivlets korseld.

En kvinna i korselden. Det är den berättelse som författarinnan Samar Yazbek ger i den artikel vi översatt och publicerar här under. Artikeln publicerades i The Washington Post den 15 september.
Hon gör en stark beskrivning av hennes tvivel, ett tvivel som många brottas med inför alla problem som den syriska revolutionen ställer. Men oavsett alla tvivel kan det inte ursäkta den känslokyla som alltför många visar inför det lidande som regimen Assad utsätter landets befolkning för.

 

Samar Yasbek är författare till ”A Women in the Crossfire” och vinnare av PEN/Pinter Prize 2012 för modigt författarskap.

Av Samar Yazbek

 

Jag är två kvinnor. De stirrar på varandra, som två dumskallar.

Den revolutionära kvinnan i mig anslöt sig till det som startade som fredliga demonstrationer mot den syriska regeringen i mars 2011.

Författarinnan i mig flydde till Frankrike i juli samma år.

Revolutionären, som sedan dess flera gånger flyktigt krossat gränsen till sitt land, är inpyrd av lukt av blod. Hon borstar bort dammet från barns kroppar vanställda av våld, stannar upp och sliter ut hjärtat, och går vidare.

Författarinnan kämpar för att blunda inför det avskyvärda, hon står inte ut längre. Hon ber revolutionärerna att sluta vandra runt i de syriska helvetescirklarna.

Men den andra rösten tuktar henne: ”Det är upp till dig att stiga in i helvetet, att vittna om det, kära romanförfattare. Det är upp till dig att bekämpa allt mörker och våld, allt som gör ditt land till en ruin.”

Författarinnan, som i sin exil bor i politikens och diplomatins värld långt ifrån fallande granater och omedelbar död, undrar om syrierna bör tveka inför att välkomna ett militärt slag från Väst.

Hon säger sig att inget land har rätt att blanda sig i andra länders interna angelägenheter, att oberoende och nationell suveränitet är heligt. Hon frågar sig om angrepp på militära mål utan att fälla Assad kommer att upphäva det omänskliga som regimen står för, speciellt medan Ryssland och Iran fortsätter stödja honom.

Revolutionären i mig, som rör sig bland gerillakrigare och civila aktivister, står tillsammans med de som lever under regimens bomber och dödas av den militära maskinen. Hon säger sig att suveränitet inte får betyda frihet att döda sitt eget folk, att tvinga dem på flykt eller att driva in trosmässiga kilar mellan människorna.

Hon inser att de soldater som hon hört prata persiska när landsbygdsorten Haish förintades är bevis på att den internationella interventionen skedde för länge sedan. Hon säger sig att Syrien inte är Assads regim; Syrien är det syriska folket.

Romanförfattaren ser med häpnad på den religiösa extremismen från en del grupper som säger sig representera oppositionen: hindrar kvinnor från att visa sig offentligt, iscensätter arresteringar, hot och dödande, allt i namn av Islam.

Revolutionären grips av rädsla över vad de representerar vid mötet med ledare från Jabhat al-Nusra, Ahrar al-Sham och andra inflytelserika jihadistiska brigader. Men hon är övertygad om att Assad har uppmuntrat dem, i vetskap om att ett så motbjudande alternativ till hans regim gör att det internationella samfundet tvekar om att ingripa. Hon har gjort intervjuer med dussintals jihadister som berättar att de hade varit i Assads fängelser innan de helt plötsligt blev frigivna i början av revolutionen. Hennes övertygelse är att Assads våld ger dem legitimitet och att det bara är ett slut på regimen som kan rädda Syrien från det ökande hotet av extremism.

Samma kvinna har varit vittne till närvaron av moderata stridande och heroiska civila aktivister som inte har fått det stöd som de behöver. Hon minns också sina långa samtal med syriska familjer som tar avstånd från försöken att utestänga kvinnor, samt med de mödrar som tar avstånd från försöken att avskilja kvinnor, liksom med de mödrar som fortsätter att gå med sina barn till skolan trots de ständiga bombningarna från Assads stridsflyg.

Romanförfattarinnan beklagar att oppositionsrörelsen har rört sig bort från sitt fredliga ursprung. Hon vägrar att samtycka, än mindre att applådera väpnade uppror. ”Är inte en politisk opposition ett bättre alternativ”, säger hon beskedligt.

Den andra kvinnan skrattar henne rakt i ansiktet och förkastar hennes logik: ”Vad väntar du på, du din meningslösa klottrare, när mer än 100 000 människor ligger döda och tusentals andra är fängslade eller saknade? När sjukhusen bombas och läkarna är mål, när det sker massakrer i bagerier och människor skärs av från tillgången på vatten och elektricitet? Vad mer begär du av ditt folk? Vilken sorts rättvisa är det som du är ute efter?

De båda kvinnorna brottas med varandra inom mig, kolliderar vid varje kast i denna oavslutade historia. Men de är överens om en sak: Allt som äntligen kan sätta ett definitivt stopp för mördaren Assad och hans regim är ett slag för det goda. Frågan är om världen verkligen vill sätta stopp för illdåden eller om den nöjer sig med att stå vid sidan av och titta på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det syriska folket offras i diplomatins dödsdans

Tänk dig en vanlig seriemördare som går fri bara han säger sig vilja lämna igen sina vapen. Det är vad som sker i den diplomatiska dödsdans där USA och Ryssland nu offrar det syriska folket. USA backar från kravet på att ett hot om våld skrivs in i en FN-resolution om Syrien. I stället sägs att man vill tillämpa andra medel, som sanktioner om regimen inte överlåter sina enorma lager av nervgas åt internationella övervakare. Alla krav om att krigsförbrytaren Assad måste gå är borta. Parterna ska träffas om två veckor, sedan – kanske längre fram i höst – kan det bli en ny förhandling i Genève. Regimens massakrer på sitt eget folk med konventionella vapen har med dessa vändor kommit i bakgrunden och mer eller mindre blivit legitimt. USA:s utrikesminister John Kerry sa efter gasattacken den 21 augusti att denna var ”obscen”.  Efter de senaste handslagen mellan  honom och ryssarnas Lavrov kan vi tala om en lika obscen diplomati.

Nedan en artikel som jag skrivit om detta i Fria Tidningars lördagsnummer:

 

Utanför Rysslands välbevakade ambassad i Damaskus

hyllas Putin och Assad med regimens upptryckta propagandabilder

Vare sig Obama eller Putin

Vapenhjälp åt den syriska revolutionen!

Wladimir Putin har kommit in från diplomatins kulisser och – för en stund – ryckt åt sig rollen som Fredsfursten för Syriens plågade folk. I ett öppet brev till USA:s medborgare åberopar han till och med Gud och att denne skapat alla oss människor som jämlikar när han sparkar in en välriktad känga på Obama för dennes tal om att amerikanarna skulle vara helt ”unika”, en sorts Guds nya egendomsfolk.

Men med den bibliske Fredsfursten som profeten Jesaja siade om, med denne Messias har Putin inte många likheter. Trots att rysk TV säger att hela världen nu hyllar honom och att han måste nomineras som näste fredpristagare.

”Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken ska inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig”, hette det hos Jesaja när han beskrev Fredsfurstens kommande rike. Putin har i stället varit huvudleverantören av vår tids vapen till Assaddiktaturen. Det är visserligen inte svärd och spjut, men väl ryska automatvapen, ryska höghastighetsgevär, ryska granatkastare, ryskt artilleri, ryska SCUD-missiler, ryska stridsvagnar, ryska stridshelikoptrar och ryskt stridsflyg som dödat de syrier som rest kraven på frihet, jämlikhet och värdighet. Det är samma vapen som förvandlat mängder med stadsdelar och förorter till makadam och drivit bort sex miljoner människor, trettio procent av landets befolkning, från sina hem. Med sitt eget Tjetjenien i minne har den skrupelfrie Putin hela tiden haft stor förståelse för hur man in till ryggmärgen krossar folkliga uppror.

Assadregimen har förvandlat hela stadsdelar och förorter till makadam…

Alltsedan regimens gasattack mot Ghoutas befolkning (i FSA-kontrollerade områden) den 21 augusti har ryska talesmän och ministerier med de mest spretiga och patetiska uttalanden försökt att rädda skinnet på Assads familjediktatur och sin egen roll i Mellanöstern. Först hade det inte förekommit någon attack med nervgas överhuvudtaget, sedan sa man och säger att det är uppenbart att gasattacken var ett eget massivt självmord från rebellsidan, en utstuderad provokation för att få Obama att avfyra sina Tomahawkmissiler mot diktaturens militära infrastruktur.

Det berättades om egna ryska satellitbilder som skulle bevisa detta scenario. I sitt öppna brev I New York Times tog Putin också detta för givet och fortsatte med att ”underrättelser nu talar om att militanterna förbereder ännu en attack – denna gång mot Israel – vilket inte kan avfärdas”.

Ändå föreslår inte Assad märkligt nog en internationell insats för att tvinga rebellerna att lämna ifrån sig sina kemvapen. Han dokumenterar självfallet inte heller sina ”underrättelser”. Det hela är uppenbart bara skabrös diplomati. Nej, Putin föreslår i stället absurt nog att det är Assad som ska lämna ifrån sig sina kemvapen – som man dessutom egentligen inte har haft – under internationell kontroll!  Men, han sätter villkor för en FN-resolution. Han drar en egen ”röd linje” för att det ska bli samsyn. Den syriska diktaturen ska inte pekas ut som ansvarig och ett gemensamt uttalande från säkerhetsrådet får inte heller innefatta någon form av hot om militära repressalier även om regimen inte skulle infria ett löfte om att lämna ifrån sig alla kemvapen…

Barak Obama har på sitt håll famlat runt i snart tre år när det gällt hur Vita Huset ska svara på den arabiska revolution som vare sig har dansat färdigt efter en enda vår eller handlar om ett kortvarigt väderomslag utan är ett klimatskifte, en historisk decennielång process med uppror mot de auktoritära diktaturer som så länge satt lås och bojor på nya generationers strävan efter frihet, demokrati och rättvisa. Obama har sett hur gapet i den egna Djävulsklyftan bara vidgats mellan demokratisk retorik och USA:s eget cyniska maktspel ”on the ground”. Senaste stridsflyg och klusterbomber levereras i parti och minut till diktaturens Saudiarabien. Generande tystnad om alla brott mot mänskliga rättigheter i Bahrein samt – om än med viss motvillighet – fortsatt miljardstöd till Egyptens militär trots att Assad fått en ny kompis i al-Sisi…

USA:s humanitära hymlande om Syrien och Vita husets olika löften om hjälp åt oppositionen har under två år bara resulterat i proviantpaket, skyddsvästar och en del satellittelefoner. Först nu – samtidigt med hotet om en missilattack har de lättare handvapen som John Kerry utlovade i april börjat att nå fram till stridszonerna. Västvärlden har en del öppna skavsår i sin relation till Syrien och skulle gärna se en ommöblering i landets regeringskabinett samt svagare syriska band till främst Iran och Hezbollah. Men framförallt vill man ha stabilitet. Ingen avgörande regimförändring, bara en ansiktslyftning som i Jemen där man bytt diktator utan att byta regim.

Assads terrorbombningar av sjukhus har blivit nära nog legitimt…

Vår utgångspunkt som socialister måste vara en helt annan. Vår röda linje korsades redan för två år sedan. För oss måste det handla om ett fast band av solidaritet med de sekulära och demokratiska krafter som i Syrien kämpar mot denna besinningslösa diktatur. Avväpnas Assad på sin arsenal av kemvapen är det naturligtvis bra och betydelsefullt. Men det får inte ta bort fokus från motståndet i övrigt. Bara sedan den 21 augusti har regimen dödat tretusen människor, nästan bara civila, med sitt artilleri och sina stridsvagnar. I tisdags satte man på nytt in stridsflyg även i Damaskus.

Till skillnad mot Obama måste vi stödja upprorets krav på ett regimskifte. Jag skulle inte gråta om amerikanska missiler slog ut exempelvis Assads stridsflyg. Men det är inte detta rebellerna först och främst har begärt och de mest framsynta av dem inser att de med detta själva skulle få mindre kontroll över utvecklingen. Deras alternativ är kravet på verklig vapenhjälp så att diktaturen kan störtas och dörren åtminstone på glänt kan öppnas för en demokratisk revolution.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SvD1,RödaMalmö,SvD2,

Vår labrador Freja tar sig ett kvällsdopp

.

Vår labrador Freja gillar att sig ett kvällsdopp. Här i Sandsjön.

Inte årets sista för hon badar året runt.

På vägen hem tittar vi in i Pers-Marias gamla backstuga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,