Den som viskar han ljuger…

Som små brukade vi ropa att ”den som viskar han ljuger”.

När USA:s utrikesminister John Kerry viskar i örat på sin ryske kollega Sergei Lavrov är det dags att upprepa barndomens visdom och ropa högt. När de offentligt pratar vackert om att ”syrierna själva ska få bestämma över sin framtid” viskar de sedan förtroligt till varandra om en helt annan dagordning.

Vad de från olika utgångspunkter försöker komma överens om är i själva verket en uppgörelse där så mycket som möjligt av regimen Assad ska bevaras intakt.

I långt mer än två år har det syriska folket röstat med sina liv och sina hem genom att härda ut i ett episkt uppror mot landets diktatur. Åttiotusen människor har dött, hundratusentals har skadats för livet. Miljoner har flytt och åtta miljoner människor behöver omedelbar humanitär hjälp…

Ryssland har obekymrat fortsatt med sina vapenleveranser till Assads elitdivisioner. Wladimir Putin med eget ursprung i den ryska säkerhetstjänsten bevakar Moskvas ekonomiska intressen och landets enda marina nödhamn i Medelhavet, syriska Tartus. Gick det bra att med ursinnig militär terror slå ner tjetjenerna duger samma järnnävar säkert också i Syrien…

USA har försett rebellerna med lite skyddsvästar, kommunikationsutrustning och paket med första hjälpen vid sårskador. I Washington, samt självklart i diskussioner med Israel, har det diskuterats viss riktat vapenhjälp till ”moderata” rebellgrupper så att dessa skulle kunna ändra den militära balansen i Syrien till sin fördel och på så sätt tvinga regimen Assad till eftergifter. 

De ”eftergifter” Vita huset är ute efter handlar inte alls om att regimen ska störta sig själv utan att den framförallt ska bromsa vapenflödet till libanesiska Hezbollah. Det var det budskapet som Israel skickade med Kerry genom att salutera hans resa med tre flygattacker mot militära mål i Damaskus. I Kerrys samtal med Lavrov och senare även med Putin har denne uppenbart sagt att USA avstår från den diskuterade vapenhjälpen till rebellerna om Ryssland samtidigt ser till att Damaskus begränsar sitt stöd till Hezbollah. En helt annan sak är sedan hur en sådan uppgörelse ska säljas till den internationella opinionen och detta är vad den lösa skissen om en tänkt konferens ”med alla parter” handlar om.

I BBC:s analys av mötet i Moskva förklarar Jim Muir rakt av:

”Men Mr Kerry gjorde klart att detta scenario (med amerikansk vapenhjälp) blir irrelevant om det blir en seriös process om en uppgörelse. Slutsatsen av det hela är att USA:s administration inte vill att rebellerna ska vinna”.

Vita huset och Wall Street är mer än nöjda med att Bashar Assad sedan mer än ett decennium sprängt alla dammar och låtit nyliberalismen översvämma landets arbetande människor. Pentagon har dessutom konstaterat att Syrien ända sedan 1973 inte ens kastat en tennisboll över gränsen till de Golanhöjder som Israel ockuperat. Vad man vill åt är att bryta länken mellan Damaskus och Hezbollah.

Propagandaffisch med Assad och hans två kumpaner Hassan Nasrallah och Mamhmoud Ahminedejad. Texten är kanske lite ovan för Assads ”sekulära” supportrar: ”Den som har stöd av Gud kan inte besegras”.

Den cynism som ligger bakom detta synsätt är det som viskas i samtalen mellan Vita huset och Kreml och det är detta som draperas med floskler om en gemensam rädsla för ”terrorism och instabilitet i regionen”. Det bägge parter egentligen är rädda för är en kollaps för diktaturen och en seger för revolutionen, om än en borgerligt demokratisk sådan.

Det är en rädsla som de delar med Quatar och Saudiarabien som själva iscensatt en försiktig ”dropp” med enklare vapen och ammunition ensidigt riktad till de rebellgrupper som de hoppas ska kunna lägga locket på för alla demokratiska krav vid en seger för upproret.

Storbritanniens David Cameron, liksom Frankrikes Francois Hollande, har länge arbetat för taktiken med en begränsad vapenhjälp till revolutionens mer sekulära motstånd. De har dragit slutsatsen att regimens fall är oundvikligt och vill själva skaffa sig inflytande över de krafter som kommer att segra. I morgon reser Cameron själv till Putins sommarresidens i Sochi för att fortsätta det samtal som Kerry påbörjat. Han kan där som påtryckningsmedel berätta om att EU:s utrikesministrar – den 27 maj – än en gång ska dryfta fråga om grönt ljus eller inte för direkta vapenleveranser…

En diskussion som luktar dubbelmoral. Samtidigt som Assads regim far fram alltmer brutalt med sin våldtäkt på det egna folket sitter EU:s ministrar och diskuterar en fråga som skulle varit löst för två år sedan. Inte minst stinker det från Angela Merkels regeringskvarter. Samtidigt som hennes regering blockerat beslut om vapenstöd till rebellerna från EU har Tyskland levererat ”världens mest effektiva stridsvagn” Leopard 2 till diktaturerna i både Quatar och Saudiarabien.

Det luktar inte heller gott från Carl Bildts svenska utrikesdepartement.  Jag kanske har missat något samtal från hans residens till Ring P1 men i mer diplomatiska noter har vi inte hört ett knyst om vapenstöd åt sekulära och demokratiska upprorsrörelser i Syrien…

 

Syriens lokala samordningskommittéer fördömer Israels flygbombningar.

« Vi förlorar inte kompassriktningen. Vår fiendes fiende är inte vår vän”

Angående Israels flygräder

De lokala samordningskommittéerna i Syrien (LCC) beklagar Israels flygräder mot syriskt territorium och fördömer pågående kränkningar av det syriska folkets nationella suveränitet.

LCC slår fast att den syriska regimens hänsynslösa uppträdande har kastat Syrien in i kaos och att regimen ensamt bär det fulla ansvaret för framtiden i ett land som blivit en lekplats på vilken regionala och internationella makter gör upp sina tvister på bekostnad av det syriska folket.

Det är viktigt att påminna sig att regimen aldrig har utgjort en motståndskraft utan i stället skyddat Israel under gångna decennier. Det spelade ”motståndet” har bara använts till att införa repression, tyranni och trakasserier mot den inhemska befolkningen under förevändning av externa faror.

De israeliska flygräderna träffade militära installationer och vapendepåer, som använts för att döda obeväpnade medborgare –Syriens söner och döttrar. Trots det ska räderna endast ses som tjänande Israels intressen, som på många sätt sammanfaller med den syriska regimens intressen. Regimen försöker tvinga in landet i ett sekteristiskt krig och att det blir en delad stat –något som länge varit ett strategiskt mål för Israel.

Lokala Samordningskommittéerna i Syrien

Maj 6, 2013

Publicerat av SyriaFreedomForEver: Översatt till svenska av Benny Åsman

 

Syriens förtryckta står ensamma.

Israels flygangrepp mot militära anläggningar inne i Syrien är inte som Assad säger ett stöd till och en allians med oppositionen i landet. Israels agerande är enbart dikterat av egenintressen. Liksom vid många andra tillfällen då Israel använt ”förebyggande” attacker är de senaste dagarnas angrepp mot eventuella Fateh 110-missiler i Damaskus inte början på en israelisk inmarsch i Syrien.

Flygattacken är inte ett stöd till oppositionen. Tvärtom, fungerar den som en hjälp till regimens försök att diskreditera det två år långa upproret mot diktaturen. Det är inte israeliska kryssningsmissiler avskjutna från libanesiskt luftrum som de kämpande i Syrien är i behov av. Deras behov är mycket mer konkreta och jordnära. För att stoppa regimens flygbombningar av och artillerield mot bostadsområden, skolor, sjukhus och brödköer är det bara mobila luftvärnsrobotar, så kallade Man-pad, som effektivt kan stoppa Assads flyg och i praktiken upprätta en no-fly zon över befriade områden och skydda befolkningen mot regimens hämndaktioner.

Men för varje vecka som går blir det allt mer uppenbart att omvärlden, imperialisterna i väst, oljeshejkerna kring Persiska gulfen och sionisterna i Israel, inte vill att de syrisk upproret ska besegra regimen i Damaskus. Vita Huset söker desperat efter en väg att bli av med Assad på diplomatisk väg, i förhandlingar med Moskva. Obama vill till varje pris undvika att den syriska militärmakten faller samman, att statsapparaten spricker och lämnar kvar ett kaotiskt vacuum som USA inte kan kontrollera.  Det är den avgörande förklaringen till varför Obama lagt sitt veto mot vapenleveranser till FSA.

Samtidigt kan inte Washington stilla se på medan Assad bygger upp styrkor med hjälp av Iran och Hezbollah och eventuellt lyckas vända styrkeförhållandet till den väpnade oppositionens nackdel och eventuellt krossa upproret. Det förklarar den halvhjärtade materiella hjälpen till oppositionen och närvaron av militära rådgivare vid den turkiska och jordanska gränsen.

Det tragiska resultatet av alla diplomatiska manövrer och egoistiska kalkyler i väst och i oljemonarkierna är att de som kämpar i Syrien står helt ensamma utan verkligt effektiv hjälp. Det är inte israeliska flygangrepp eller amerikanska GI:s på syrisk mark som de behöver. Tvärtom tar de lokala samordningskommittéerna och miliserna i FSA helt avstånd från direkt inblandning av utländska styrkor. De vill ha de vapen de behöver för att försvara sig mot regimens flyg och artilleri.

Men inte ens den humanitära hjälpen till de hundratusentals flyktingarna inne i Syrien och i grannländerna kommer fram. I flyktinglägren i Jordanien saknas allt och misären, brottsligheten, och lidandet breder ut sig. Talet om att shejkerna i oljestaterna helhjärtat stöder upproret är inget annat än prat. De uppfyller inte ens de offentliga löften om humanitär hjälp som de avgav vid ”givarkonferensen” i januari i Kuwait då sammanlagt 1,5 miljarder dollar i humanitär hjälp utlovades. FN:s flyktingorganisation i regionen visar i en aktuell rapport att inte ens bråkdelar av vad som utlovats kommit fram.


I Kuwait lovade Saudiarabien 78 miljoner dollar i omedelbar hjälp, 21,6 miljoner har kommit fram. Förenade Emiraten lovade 300 miljoner varav 18,4 realiserats. Qatar lovade 100 miljoner dollar och 2,7 har kommit fram till FN:s hjälporganisation i regionen. Bahrain och Iraq lovade 20 respektive 10 miljoner dollar varav noll realiserats. Den humanitära katastrofen är ett faktum och FN säger att redan i juni kommer organisationen att tvingas skära ned på hjälpen.

De som i dag talar yvigt om en internationell komplott mot regimen i Damaskus lever i en fantasivärld. Den enda komplott som man eventuellt kan tala om är omvärldens myckna prat om hjälp till upproret i Syrien, prat som inte följs upp av handlingar. Det tragiska och bedövande faktumet är att det syriska folket står ensamt i sin nu två år långa resning mot diktatorn Bachar Assad.   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

-Vi ska inte betala krisen!

I en strategi för ett annat Europa har debatten ofta handlat om hur statsskulden och valutan euro spelar in. I det manifest vi publicerar här under ger ett antal radikala ekonomer i Europa sitt svar på hur en konkret strategi för kampen bör se ut. Det handlar enligt dem inte bara om att bekämpa EU som det ser ut idag och att hoppa av euron. Det är lösningar som inte leder framåt för de arbetandes situation i det nyliberala Europa.

Inte heller räcker det med att säga nej till Trojkans diktat och abstrakta proklamationer om behovet av en socialistisk revolution. Deras Manifest försöker skissa hur en kamp i dag, mot EU:s krispolitik, kan föras vidare av en regering som inte hämtar sin legitimitet i Bryssels korridorer utan i de arbetandes dagliga kamp till försvar för löner, jobb, pensioner, vård, utbildning och andra sociala försäkringar.

En verklig vänsterregering med båda fötterna i masskampen, som inte räds ett brott med finansmarknaden och EU:s diktat, som försöker att bygga en europeisk solidaritet som blockerar finansens och den politiska maktens försök att bryta ned en regering som vågar slå in på en väg bort från nyliberalismens katastrofala återvändsgränd för de arbetande människorna, det är vad vi hoppas på och måste kämpa för.

Översättning till svenska av det franska orginalet: Benny Åsman

Ett krismanifest om skulden och euron

Av

Daniel Albarracin, Nacho Álvarez, Bibiana Medialdea (Spanien), Francisco Louçã, Mariana Mortagua (Portugal), Stavros Tpmbazos (Cypern), Giorgos Galanis, Özlem Onaran (Storbritannien), Michel Husson (Frankrike)

Krisen

Europa sjunker djupare ner i krisen och den sociala nedrustningen under trycket från åtstramningspolitiken, recessionen och strategin för ”strukturella reformer”. Det sker i en strikt samordning på europeisk nivå, under ledning av den tyska regeringen, den Europeiska Centralbanken och Europakommissionen. Det råder en stor enighet om att politiken är absurd, ja att den leds av ”analfabeter”: budgetåtstramningarna minskar inte kostnaderna för statsskulden, de orsakar en nedåtgående spiral, ständigt ökad arbetslöshet och sprider hopplöshet bland Europas folk.

Ändå är det en rationell politik ur borgerlig synpunkt. Det är en brutal metod, en chockterapi, för att restaurera vinsterna, garantera kapitalinkomster och sätta i verket de nyliberala motreformerna. I grunden handlar det om att staten garanterar finansens rätt att ta del av de rikedomar som produceras. Det är därför som krisen tar formen av en statsskuld.

Det falska dilemmat.

Krisen är klargörande. Den visar att det nyliberala projektet för Europa inte var hållbart. Det togs för givet att Europas ekonomier var mer homogena än i verkligheten. Skillnaderna mellan länderna har fördjupats som en funktion av deras integrering på världsmarknaden och deras känslighet för eurons växelkurs.

Inflationen har inte konvergerat mellan länderna och de låga räntorna har stimulerat finans- och byggbubblor och intensifierat kapitalströmmarna mellan länderna. Alla dessa motsättningar, som förvärrats av den monetära unionens upprättande, existerade före krisen men har sedan exploderat under de spekulativa attackerna mot de mest utsatta ländernas statsskulder.

Progressiva alternativ till krisen kräver en grundlig ombyggnad av Europa. Samarbetet inom Europa och internationellt är nödvändigt för en industriell omstrukturering, en ekologisk hållbarhet och för jobbskapandet. Men sedan en sådan grundlig ombyggnad tycks ligga utom räckhåll sett till de rådande styrkeförhållandena lyfts i flera länder ett avhopp från euron fram som en omedelbar lösning.

Valet verkar därför stå mellan ett riskfyllt utträde ur eurozonen och en hypotetisk europeisk harmonisering till följd av kommande sociala strider. Enligt vår mening är det ett falskt motsattsförhållande. Det är tvärtom avgörande att utarbeta en hållbar politisk strategi för en omedelbar konfrontation. Varje social omvandling innebär att de härskandes sociala intressen, deras privilegier och deras makt sätts ifråga. Visserligen sker dessa konfrontationer huvudsakligen på nationell nivå, men de härskande klassernas motstånd och de motåtgärder de kan sätta i verket går utöver nationsgränserna.

Att ha ”lämna euron” som strategi inbegriper inte tillräckligt behovet av ett alternativ för Europa och det är därför som man måste ha en strategi för en brytning med ”euroliberalismen” som skapar grunden för en annan politik. Det här manifestet handlar inte om programmet utan möjligheterna att sätta det i verket.

Vad måste en regering till vänster uträtta?

Vi är snärjda i vad vi kan kalla en ”bokslutskris”. Krisen som drar ut på tiden genom ett samspel mellan en skuldsanering i den privata sektorn och en politik av offentlig budgetåtstramning har sitt ursprung i en tidigare ackumulering av enorma fiktiva tillgångar som saknar en reell bas. I praktiska termer betyder det att medborgarna tvingas betala statsskulden, det vill säga förverkliga finansens dragningsrätter på aktuella och framtida skatteinkomster. Europas stater har genom en strikt samordning på europeisk nivå och även internationellt beslutat att socialisera de privata skulderna och omforma dem till offentliga skulder och att driva igenom en åtstramnings- och transfereringspolitik för att betala skulderna.

Det är ursäkten för att sätta i verket ”strukturreformer” med klassiskt nyliberala målsättningar som nedskärningar i den offentliga sektorn och välfärden, i de sociala utgifterna och ökad rörlighet på arbetsmarknaden i syfte att minska lönerna direkt och indirekt. En politisk strategi för vänstern måste vara att vinna en majoritet för en vänsterregering kapabel att göra sig fri från dessa bojor. Befria sig från finansmarknadens grepp och kontrollera underskotten. På kort sikt måste en vänsterregering hitta ett sätt att finansiera det offentliga underskottet utanför finansmarknaderna. Det är förbjudet enligt EU:s regler och det är därför den första brytningen att genomföra.

Det finns många möjliga åtgärder som redan använts tidigare av olika europeiska länder som att tvinga de rikaste hushållen att låna till staten, ett förbud mot att låna av skrivna i utlandet, ett tvång för bankerna att hålla en viss kvot av statsobligationer, en skatt på internationella transfereringar av dividender och kapitalrörelser och så vidare samt en radikal skattereform.

Enklaste metoden vore att de nationella centralbankerna finanserar den offentliga skulden så som sker i USA, Storbritannien och Japan. En möjlighet är att skapa en specialbank med rätt att refinansiera sig hos centralbanken, men med principiell funktion att köpa statliga obligationer, vilket är något ECB redan gör i praktiken. Problemet är självklart inte tekniskt. Det handlar om ett politiskt brott med den europeiska ordningen. Utan ett sådant brott blir varje politik avsedd att inte ”försäkra finansmarknaderna” omedelbart motverkad av en ökad kostnad för statsskuldens finansiering.

Befria sig från finansmarknadens grepp och omstrukturera skulden.

Dessa första omedelbara åtgärder räcker inte till för att minska bördan från den ackumulerade skulden och räntekostnaderna för skulden. Alternativen är därför: endera en evig budgetåtstramning eller ett omedelbart moratorium över den offentliga skulden och åtgärder för att skriva av den.

En vänsterregering bör säga: ”Vi kan inte betala av skulden med sänkta löner och pensioner, och vi tänker inte heller göra det”. Efter ett genomfört moratorium bör den organisera en medborgerlig revision i syfte att identifiera illegitima skulder som i allmänhet utgörs av fyra sorters skulder:

1/ utdelade ”skattegåvor” till de rikaste hushållen, företagen och kupongklippare.

2/ « illegala » skattefördelar som skatteflykt, skatteplanering, skatteparadis och skatteamnestier.

3/ Räddningspaketen till bankerna sedan krisens utbrott.

4/ skulden som skapats av skulden själv, via snöbollseffekten skapad av skillnaden i räntenivåer och BNP:s tillväxttakt undergrävd av åtstramningspolitiken och arbetslösheten.

En sådan revision öppnar vägen för ett obligatoriskt inbyte av statsobligationer som medger en avskrivning av en stor del av statsskulden. Det är det andra brottet. Statsskulden är också totalt sammanblandad med de privata bankernas resultat. Det är därför som räddningspaketen i ett land i allmänhet är en plan för att rädda bankerna.

Ett tredje brott med den nyliberala ordningen är nödvändigt i form av en kontroll över de internationella kapitalrörelserna, en kontroll över kreditgivningen och en socialisering av bankerna. Det är den enda rationella metoden för att reda ut skulderna. Det var vad som skedde i Sverige i början av 90-talet även om bankerna senare privatiserades igen.

För att sammanfatta, att slå in på en ny väg kräver en samlad enhet av tre brott:

1/ En finansiering av redan emitterade och framtida statsobligationer

2/ En avskrivning av de illegitima skulderna

3/ En socialisering av bankerna för en kontroll över kreditgivningen

Det är instrumenten för en verklig social transformering. Hur ska det gå till?

För en vänsterregering.

Dessa tre omfattande brott som krävs för att stå emot finansens utpressning kan endast föras i hamn av en vänsterregering.  Även om de sociala och politiska förutsättningarna för en strategi för samordning och kamp för en sådan regering varierar kraftigt från ett land till ett annat, följde hela Europa sommaren 2012 möjligheterna för Syriza att vinna valet och bilda stommen i en sådan regering i Grekland. Sedan dess driver Syriza en kampanj kring de väsentliga teman som vi försvarar i vårt manifest: en vänsterregering är en allians för att fördöma Trojkans planer och för att omstrukturera skulden i syfte att skydda lönerna, pensionerna, den offentliga sjukvården, utbildningen och de sociala försäkringarna.

Vår hållning ligger i fas med Syriza som säger –”inga uppoffringar för euron”. Ett avhopp från euron är ingen garanti för ett brott med ”euroliberalismen”. Det är givet att en vänsterregering som vidtar sådana åtgärder måste vara besluten att genomföra ett socialistiskt program och ha ett stort folkligt stöd. Ett stöd som inte kan uppnås om inte programmet klart sätter som prioriterat mål kampen mot finansens intressen, bygget av en ekonomi med full sysselsättning och en kollektiv skötsel av det gemensamma.

Man kan inte avvika från strategin. Om avskrivningen av skulden är målet kan man inte avvika från målet. Konsekvens och tydlighet i politiken är förutsättningen för en seger –och att förtjäna att segra. En vänsterregerings första åtgärder måste därför vara kamp mot statsskulden och åtstramningen.

För att denna politik ska vara effektiv måste en vänsterregering stödja sig på ett brett folkligt stöd och vara beredd att använda alla nödvändiga demokratiska medel för att stå upp mot trycket från finansintressena, inklusive en nationalisering av strategiska branscher och en direktkonfrontation med regeringen Merkel, ECB och Europakommissionen. Kampen för och försvaret av de sociala rättigheterna måsta utvidgas till en kamp på överstatlig nivå. Men om Bryssels politik står i vägen måste striden tas inom de redan existerande nationella ramarna. Det får inte finnas några tabun i sammandrabbningen, inga tabun kring euron och alla vägar ska hållas öppna, inklusive att lämna euron om ingen annan lösning är möjlig inom ramarna för Europa eller om ett land tvingas dithän av Bryssel. Men det bör inte vara utgångspunkten.

Följderna för en vänsterregering av ett avhopp från euron måste klargöras. För det första återställer det inte nödvändigtvis det nationella demokratiska självstyret. Visserligen undkommer finansieringen av statsskulden finansmarknadernas kontroll. Men den kan utövas via en spekulation mot den nya/gamla valutan för ett land med ett underskott mot utlandet. Dessutom minskar det inte kostnaderna för skulden. Tvärtom ökar skulden proportionellt med storleken av devalveringen eftersom skulden är noterad i euro.

I det fallet tvingas en regering att konvertera statsskulden till den nya valutan vilket i praktiken är likställt med en partiell avskrivning. En stat har makt att ta ett sådant beslut även om en internationell juridisk konflikt är att vänta. De privata företagen och bankerna har inte samma suveräna makt och följaktligen ökar de privata skulderna i den nya valutan. I det fallet blir en nationalisering av bankerna nödvändig helt enkelt för att undvika hela kreditväsendets konkurrs med följden att den offentliga skulden visavi den internationella finansen på nytt ökar.

En devalvering av en ny valuta leder slutligen till ökad inflation som leder till ökade räntor och en förvärring av kostnaderna för skulden och ökad inkomstklyftor.

Ett avhopp från euron framställs som en strategi för att vinna marknadsandelar tack vare ökad konkurrenskraft via en devalvering. Det är en politik som inte bryter med konkurrensens logik av alla mot alla och som vänder ryggen åt en gemensam europeisk kamp mot åtstramningen. Utan att göra ett utträde från euron och EU till ett förhandsvillkor kan en vänsterregering öka sitt manöverutrymme och sin förhandlingskraft genom att stödja sig på en utvidgning av motståndet till andra länder inom unionen.

Det handlar därför om en progressiv och internationalistisk strategi som tar avstånd från en nationell och isolationistisk strategi.

För ett strategiskt brott och utvidgad kamp

Progressiva lösningar motsätter sig den nyliberala planen för generaliserad konkurrens. De är i grunden kooperativa och fungerar bättre ju fler länder de omfattar. Om till exempel alla länder i Europa minskar arbetstiden och inför en gemensam beskattning på inkomster av kapital skulle det göra det möjligt att undvika den bumerang som samma politik skulle utsättas för om den införs i bara ett land.

För att öppna vägen för ett sådant samarbete måste en vänsterregering föra en egenhändig strategi:

-Bra åtgärder som exempelvis att förkasta åtstramningspolitiken och att beskatta finansiella transaktioner kan införas ensidigt.

-De åtföljs av skyddsåtgärder som exempelvis kontroll av kapitalrörelser.

-Genomförandet av en sådan politik på nationell nivå i strid med de europeiska reglerna innehåller en politisk risk som måsta tas med i beräkningen. Svaret ligger i en utbredning av politiken så att samma åtgärder –som exempelvis stimulanspolitik och beskattning av finanstransaktioner- införs av andra medlemsländer.

Ändå kan inte den politiska konfrontationen med EU och de härskande klasserna i andra europeiska länder, speciellt den tyska regeringen, undvikas och hotet att lämna euron kan inte a priori uteslutas som en möjlighet. Ett sådant strategiskt schema erkänner att bygget av ett nytt Europa inte kan vara en förutsättning för att föra en alternativ politik. Eventuella bestraffningar av en vänsterregering måste neutraliseras av motåtgärder som faktiskt innebär införande av protektionistiska åtgärder. Men det är inte en protektionistisk inriktning i vanlig mening därför den skyddar en social förändringsprocess omfattad av folket och inte nationella kapitalintressen i konkurrensen med andra kapital. Det är därför en sorts ”övergångsprotektionism” avsedd att försvinna när väl de sociala åtgärderna för sysselsättningen och emot åtstramningen generaliserats i Europa.

Brytningen med EU:s regler vilar inte på en princippetition, utan på det rättmätiga i effektiva och rättvisa åtgärder som svarar mot majoritetens intressen och som andra grannländer uppmanas att vidta. Så kan den strategiska inriktningen stärkas av en social mobilisering i andra länder och därmed stödja sig på ett styrkeförhållande som gör det möjligt att ifrågasätta EU:s institutioner. Erfarenheterna av de senaste nyliberala räddningsplanerna som iscensatts av ECB och Kommissionen visar att det är fullt möjligt att gå förbi ett antal regler i Europafördragen och att EU:s myndigheter inte tvekat att göra så, till det värre. Det är därför vi försvarar rätten att vidta åtgärder i rätt riktning, inklusive införande av kontroll av kapitalrörelserna och alla dispositiv som medger ett försvar av lönerna och pensionerna. I det schemat är ett avhopp från euron ännu en gång ett hot och ett vapen att ta till i sista hand. Strategin baserar sig på de progressiva åtgärdernas legitimitet som följer av deras klasskaraktär. Det handlar om en gemenssam strategi för ett brott med EU:s nuvarande ramverk i namn av en annan utvecklingsmodell baserad på en ny arkitektur för Europa: en utökad europeisk budget via en gemensam kapitalbeskattning för att finansiera fonder för en harmonisering och samhälleliga investeringar av ekologisk betydelse.

Men vi väntar inte på att dessa förändringar kommer av sig själva utan sätter den omedelbara kampen mot skulderna och åtstramningen på dagordningen och rättvisa åtgärder till försvar av lönerna och pensionerna, de samhälleliga försäkringarna och den offentliga servicen. Så ser vår strategiska linje för en vänsterregering ut.

Länk till engelsk, fransk, spansk och portugisisk version plus namn på alla som hittills skrivit under Manifestet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: SR1,

När linden föll

Det var i fjol vi bestämde oss för att den gamla linden mellan hus och ladugård skulle fällas. Egentligen två träd som vuxit ihop i ett åttio år långt liv tillsammans. Dessvärre hade det börjat murkna inifrån och dessutom skada tak, vindskivor och fasader med fukt. Tack och lov var det inget vårdträd, som fått symbolisera släktens liv. Men ändå, ett vackert gårdsträd med konserter från tusentals bin. Med en lövmassa som gett skydd både för sol, vind och regn.

Träd har haft en stor betydelse i många mytologier. Med grenverket utsträckt mot himlen och rötterna ner i jorden har de i många föreställningar varit en symbol för skapelsen, men också vishet, styrka skönhet, skydd och rikedom. I Bibeln har vi livets och kunskapens träd, i vår egen nordiska mytologi växer asagudarnas eget väldiga Yggdrasil under vars trädkrona de håller sina rådslag. Yggdrasil hade tre rötter. En gick till vårt hem, människornas Midgård. Den andra till jättarnas land, Jotunheim eller Utgård. Den tredje gick till helvetet eller Hel – dödsriket – som ganska självklart fanns i den mörka underjorden.

I går blev det dags att fälla den tunga och svårhanterliga bjässen. Jag vågade inte såga själv…

Utan fick ta hjälp av grannfamiljen med deras traktor och timmerkärra med kran. Här sätter Krister fällskäret.

För att trygga taken säkrade vi trädet med en vajer och ett spel från traktorns hydraulik.

Så föll den med ett brak, närmare arton meter lång.

Morgan kom ner från traktorn för att se hur sonen ”styckar bytet”.

Hundgården hade fått maka på sig en bit.

Här ser man hur de två träden vuxit samman till ett samt hur mittpartiet börjat murkna.

Första lasset går med ris och grenar.

Vilket följs av stam och underkropp.

För att hamna på vedbacken i väntan på kapning och klyvning. Kretsloppet kommer sedan att slutas när askan hamnar ute på åkrarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I maj – stora revor i den socialdemokratiska fanan

Marknadsliberalismens hårda vindar river och sliter i hela vårt folkhemssbygge. Fasader rasar och våningar störtar in. I går på arbetarnas egen högtidsdag hade Svenska Dagbladet mage att till och med toppa med uppgifter från en liberal tok på Konjunkturinstitutet som räknat ut att I maj kostar fyra miljarder i utebliven produktion. I hans räkenskaper kostar säkert inte Nationaldagen eller Annandag påsk ett enda öre.  De hårda byarna har också slitit upp alltfler och större revor i den socialdemokratiska fanan. Partiets medlemsras redovisas i historiskt låga siffror och entusiasmen hos de själar som stretar vidare har falnat. Trots åren med Reinfeldt i regeringsställning glesnar leden också Första maj. Syn för det detta fick jag i gårdagens Göteborg där skarorna var färre än vad jag kan minnas från något år tillbaka och då har jag ändå varit med och firat I maj i snart femtio år.

En bild från Götaplatsen i går hämtad från Facebook. Kan inte ha varit mycket mer än tusen människor när socialdemokraternas stora uppmarsch i regionen nådde sitt slutmål. Inte ens alla de som är direkt eller indirekt anställda genom ”rörelsen” tycktes vara på plats?

I ungdomen gjorde jag lumpen som röjdykare och då skulle vi ha boken ”Psalmer för bruk vid krigsmakten 1961” till hands. Eftersom jag alltid varit intresserad av historia fäste jag mig speciellt vid Gustav II Adolfs fältpsalm.  Dess berömda första vers kunde vara en bra bildtext till evenemanget på Götaplatsen:

 

”Förfäras ej du lilla hop,

Fast fiendernas larm och rop

Från alla sidor skalla!

De fröjdas åt din undergång,

Men deras fröjd ej bliver lång,

Ty låt ej modet falla”

 

Det avgörande problemet för Stefan Löfvén är att han och det egna partiet, likt moderaterna och dess satelliter, lever med en grundläggande tilltro till marknadsliberalismen. I Malmö i går mötte den nye partiledaren sina radikalaste medlemmar och sympatisörer och formulerade då svaret på frågan om vinst i välfärden eller inte likt en prövad gammal brännvinsadvokat. Först en vacker litterär utflykt genom ett citat från Malmöförfattaren Kristian Lundberg, ”Solidaritet. Att vara den minste och bli en av ett sammanhang som är så mycket större”. Sedan hans egen tolkning ”Och den gemensamt finansierade välfärden är ett utav våra smartaste uttryck för solidaritet”.

Stefan Löfvén kanske vinner slaget 2014. Men hur ska det gå sedan?

Lyssnade man flyktigt i solskenet över Malmö Folkets Park med dess smattrande röda fanor och fackföreningsstandar som dekor lät det säkert för många som stilfullt och som gammal god socialdemokratisk tradition. Men det går inte att hoppa bock över djävulen, det Löfvén egentligen underströk var att han accepterar vinst i välfärden men att det är bra om verksamheterna finansieras av oss alla. I retoriken kallas genren kort och gott för ”brännvinsadvokatyr”…

*****

Ps. Rätt siffror från årets I maj. Jag har en god vän som är bra på att räkna och gör det år efter år när det gäller I majtågen i Göteborg. Här är hans siffror från i går. Ds.

 

Vänsterpartiet 3740 (+840 i jämförelse med 2012) (+1690 i jämförelse med 2011)

Syndikalisterna: 1620 (-140) (+50)

Socialdemokraterna 1430 (-640) (-130)

Kommunistiska Partiet 770 (+60) (0)

Rättvisepartiet Socialisterna 120 (-10) (-50)

Feministiskt Initiativ 420 (har inte demonstrerat tidigare)

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Första Maj i huvudstaden

Det var många år sedan jag demonstrerade en 1 Maj i Stockholm, jag tror det var 1997. Det var därför med stora förväntningar som jag tog mig till Medborgaplatsen vid middagstid. Redan att solen lyste från molnfri himmel gjorde att humöret var på topp. Självfallet anslöt jag till Socialistiska Partiets del av det gemensamma vänstertåget. Lika självklart var det för mig att ställa mig under banderoller till stöd för den syriska revolutionen. Där mötte jag underbara glada, leende syrier som ropade ut sitt stöd till revolutionen mot diktaturen. De var den direkta motsatsen till de sura hatiska figurer som cirkulerade på Medborgplatsen för att visa sitt stöd till despoten i Damaskus.

Här under hittar ni ett antal bilder som jag tog under marschen till Kungsan. De visar inte bilder från hela demonstrationen eftersom jag hela tiden följde delen av tåget som stödde revolutionen mot Assad. Men det verkar som att de var kring 10 000 deltagare. En imponerande siffra. Det var en dag som jag kan minnas tillbaka till för jag vet inte när jag får tillfälle att på nytt delta på 1 Maj i Stockholm.

Eldsjälen och veteranen Håkan Blomqvist höll som vanligt i megafonen för att elda på slagorden. Och lyckades som vanligt. Bravo Håkan.

-Stöd den syriska revolutionen!!! Självklart.

På väg mellan husfasaderna.

-Vi ska segra.

Mellan slottet och vattnet rinner tåget fram

Yngre och äldre, människor från världens alla hörn med ett gemensamt mål.

Vid Kungsan möttes vi av Vänsterpartiets blåsorkester med bland annat solidaritetsaktivisten Dror Feiler som klämde i med Internationalen.

Leve det syriska motståndet. Ned med diktatorn Assad.

Unga och äldre syriska aktivister med ett gemensamt mål -FRIHET

I Kungsan inbjöd solen att sitta ned och lyssna till alla talen.

På vägen till T-centralen sprang jag på KP:s demonstration som avhölls i ”splenid isolation” på Plattan. Det var något fler banderoller och flaggor än deltagare.

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bilder från I maj – Röda fanor och rosa ballonger smyckade Göteborg

Jag inledde denna dag med att på Majmötet med Socialistiska Partiet och ORWI lyssna till Håkan Sundberg från Nätverket för Gemensam Välfärd i Göteborg som agiterade för skapandet av en bred och landsomfattande folkkampanj för välfärden med en nationell manifestationsdag 21 september.

Johannes Jensen från Socialistiska Partiet fick många och varma applåder för sin debut som Första Majtalare.

Sedan valde jag och många kamrater från Socialistiska Partiet i Göteborg att demonstrera i Vänsterpartiets tåg bakom socialistiska hamnarbetares fina banderoll.

Vänsterpartiets demonstration blev den största sedan mitten på 1990-talet med 4000 deltagare.

”Här ska staden ligga”, utropade Gustav II Adolf en gång och pekade med hela handen…

Men han kunde nog aldrig ana att Jonas Sjöstedt snart fyra sekel senare skulle stå under hans sockel på Gustav Adolfs torg och understryka att Vänsterpartiet inte kan tänka sig att sitta i en regering där man fortsätter med en privatisering av välfärden.

På vägen tillbaka till Järntorget och min bil mötte jag överraskande nog också en stark trupp på 6- 700 personer från Feministisk Initiativ som samlat sina resurser i Västra Sverige. Inte med röda fanor, men väl med rosa ballonger och med krav på att få ett slut på lönediskrimineringen av kvinnor. Kommunistiska Partiet, Assads vänner i Sverige, hade faktiskt inte samlat fler på Kungstorget.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inga valborgseldar i Västsverige – här är det Cortégen och demonstrationer som gäller…

.

I den mån de tänds är valborgseldar i Västsverige ett helt nytt via media importerat fenomen.

SMHI:s  meteorolog Pererik Åberg är däremot uppvuxen med denna tradition. Han rådde i går omtänksamt nog folk i våra nejder att ”bylta på sig ordentligt så att de klarar av hård kuling och kyla när de går ut för att titta på valborgseldarna”.

Kruxet är bara att det gör vi inte. I Göteborg med omnejd tittar på många däremot på den anrika Chalmerscortégen. Det är en tradition ända sedan 1911 där studenterna vid den tekniska högskolan i stan lockar hundratusentals åskådare.

Ingos höger slog knock på världen … Klockan 03.47.27 svensk tid på morgonen den 27 juni 1959 hördes ett segervrål över landet. Ingo slog ner Floyd i tredje ronden. En historisk händelse för oss göteborgare som naturligtvis skildrades i Chalmerscortégen.

Däremot tänder vi inga eldar i dag. Här är det påskeldar som gäller. De skilda traditionerna har en helt ”naturlig” förklaring.  I våra nejder kommer våren med snösmältning och torka bra mycket tidigare än i östra och norra Sverige. Förr brände man av fjolårsfönan för att få ett bra bete till kor och hästar. Numer handlar det om att samla ihop och bränna upp ris och grenar från trädgårdar, diken och det som är på väg att bli ”grönområden”. Dessutom passar många på att städa upp och rensa gårdar, källare och vindar, från allt som kan tänkas brinna. Under fyra år bodde vår familj på Nordöarnas Knippla (Öckerö kommun) och kom då i närkontakt med ungdomens vilda fejder om allt brännbart. Eftersom alla samhällen vill ha störst brasa och öarna mest består av sten, klippor och berg slåss man vilt och ofta med blodvite om framförallt alla gamla julgranar…

I det Göteborg där jag växte upp hade överhuvudtaget valborgsfirandet, utöver cortégen, ingen större betydelse. Det var ”en grej” för studentstäderna Uppsala och Lund. Mina föräldrar brukade lyssna på ångradion när Lunds studenter sjön in våren i Stadsparken. Mer än så var det inte. På den tiden när arbetarrörelsen fortfarande var en rörelse var det i Göteborg Första majdemonstrationerna som i stället var folkfester. Allt icke nödvändigt arbete var tabu. Alla affärer var igenbommade. För borgerligheten var detta i stället en dag när man höll sig undan och på sin höjd vårdade den egna bakfyllan…

Bilden från Första Majdemonstration på Heden i Göteborg någon gång under slutet av 1890-talet.

Pererik Åberg fortsatte sin prognos i går med att berätta om vädret I maj. Han sa politiskt korrekt nog inget om hur vi skulle klä oss i morgon när vi demonstrerar men berättade ändå om sol. I borgerlighetens Sverige ska man titta på valborgseldar, ta med sig en picknickkorg med ekologiska, närodlade delikatesser och sjunga studentsånger men arbetarnas egen högtidsdag ska helst inte uppmärksammas alls. Mitt råd är ändå att i morgon, trot sol över landet behålla långkalsongerna på, vindarna från Nordsjön kyler.

För övrigt läser jag i dag att en del naiva journalister upprörs över politiska konvulsioner och en del våldsamma sammandrabbningar i det Libyen som för snart två år sedan störtade diktaturen Khaddafi. Varför så förvånade? Det gör naturligtvis ”ont när knoppar brister” och ingenting kunde vara mer naturligt än att det tar tid för den borgerligt demokratiska revolutionen att slå ut i blom efter 42 år av istid och diktatur. Inte minst i en sådan konservativt land som Libyen. En del av de beväpnade ungdomar som var upprorets stormsvalor kräver exempelvis i en demonstration utanför Utrikesdepartmentet att alla gamla makthavare från ”Den store ledarens” tid ska rensas ut från förvaltningen. De kräver också arbeten och generösare invalidpensioner för de revolutionärer som skadades under kriget. I landet opererar dessutom en del mindre reaktionära salafistgrupper, men inte ens i sina mer moderata former fick dessa något större stöd i de första fria valen för ett år sedan.

I år blir det den andra gången i landets historia som I maj efter regeringsbeslut kan firas som Arbetarnas internationella högtidsdag. Något vi ska glädjas över Under diktaturens långa år var det bara ”Den store ledaren” som firades. Facklig verksamhet var belagd med dödsstraff…

Till sist en länk till gårdagens blogg om mitt I maj i Göteborg 2013. Klicka på rutan nedan:

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,