Dårskapet fulländas…

 

.

Dårskapet med den svenska krigsinsatsen i Afghanistan tycks närma sig ett slut.

Det sista man gör är att kasta 270 miljoner i sjön genom att riva den militärbas som man nyss byggt upp. Inte konstigt att ÖB klagar över att det fattas pengar till personalen hemma i Sverige. Här en bild från Majestätets tidigare invigning klippt från dagens GP.

Tänk om dessa goda skattepengar i stället hade varit en del i en europeisk strukturfond för att skapa människovärdiga förhållanden för romer i Öst-Europa?

En bra fråga att ställa sig nu när alla frågar sig vad vi kan göra åt  tiggeriet på våra gator.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I Media: DN1,DN2,

Förutfattade meningar om islamsk fundamentalism i Syrien.

Av Benny & Göte

Det är med en viss tvekan som vi publicerar den här bloggtexten eftersom det är ett svar på en text publicerad på webbsajten Marxistarkivet som vår partikamrat Martin Fahlgren står för. Vi har tidigare skrivit att Marxistarkivet är en ovärderlig källa för den som söker marxistiska klassiker och andra historiska dokument från arbetarrörelsens historia.

Men sedan ett tag tillbaka använder också Martin Fahlgren sitt arkiv till att delta i den offentliga debatten som pågår om revolutionen i Syrien. I dagarna har han därför lagt ut en samling av artiklar med en ny introduktion som i huvudsak är en polemik med vår bloggs politiska hållning till det syriska upproret. Därför har vi beslutat att lägga ut ett kortare svar. Länkar till artiklar som berör diskussionen hittar du längst ner. Gillar du inte polemik inom vänstern är det bara att hoppa över den här texten.

Kontentan av MF:s kritik är att vi har ett ”tunnelseende” i konflikten där vi bara ser vad vi vill se och att vi grovt underskattar den islamistiska faran i Syrien. Resten av kritiken som att vi har ett ”sektbeteende”, är ”okamratliga”, inte vill debattera och andra punkter lämnar vi därhän. Upp till var och en att skapa sig en egen uppfattning om det.

I texten skriver MF att vi inte bemöter hans politiska analyser av situationen utan bara polemiserar med tidningen Offensiv där Arne Johansson skrev en artikel i vilken han betecknade situationen i Syrien som ”ett reaktionärt krig” i vilket revolutionära socialister inte kan ta ställning mellan regimen och FSA.

Anledningen till att vi drog upp polemiken med Arne Johanssons position var mycket enkel. Martin Fahlgren hade nämligen aldrig själv öppet redovisat någon politisk analys, bara plockat ihop en bukett med andras blomster. Med tillägget att han själv stod närmast just Arne Johanssons position.

Men tillbaka till ”tunnelseendet”. Ett tungt bevis för vår blindhet inför den islamistiska faran hittar MF i en bild som vi publicerade i vårt första svar till honom. Bilden ifråga är den här under som tagits under en demonstration i staden Idlib och publicerats av den lokala samordningskommittén, LCC. Men tyvärr för MF är den inte ett bevis på vår underskattning av den islamistiska fundamentalismen utan tvärtom ett bevis på att MF skjuter sig själv i foten genom att tolka in sina egna förutfattade meningar i bilden.

Så här kommenterar MF bilden ovan:

”Uppenbarligen så får de (K&Å) inga ’vibbar’ av bilden. Kvinnor ja. Inget fel med det. Men hur är de klädda? Jo, alla täcker inte bara håret utan även ansiktet, utom flickan i högra hörnen och kvinnan till vänster (som har svarta glasögon). För mig är detta en bild som oroar. Jämför med de bilder som vi fick under upproren i Egypten och Tunisien, där de flesta var klädda ungefär som oss, dvs många av kvinnorna täckte inte ens håret och en minoritet täckte ansiktet. Således: Om bilden ovan är representativ, då säger den oss att islamistisk fundamentalism har betydligt större inflytande i upproret i Syrien än det hade i t ex Egypten. Men uppenbarligen kom K&Å inte ens på den tanken, utan såg att här fanns en fin bild. Detta tolkar jag som ett uttryck för att de har förutfattade meningar, ser det de vill se”

I ett mejl till MF frågade vi: ”Och du själv Martin, har du inte ens tänkt tanken att de kanske döljer sina ansikten för att inte råka ut för problem? De kanske tvingas dagligen ta sig igenom regeringskontrollerade check-points. Innan du börjar tala om förutfattade meningar kan det vara nyttigt att kontrollera dina egna.”

Till vilket vi fick följande svar:

”Inser du inte själv att du kommer med ett krystat argument?
Bilden är tagen i ett befriat område, där LCC har stort inflytande. Kvinnorna borde således ha mindre anledning att dölja sina ansikten än de som demonstrerade i t ex Kairo, när säkerhetspolisen fortfarande var i farten… Och jag har sett massor med fotografier och videosnuttar med demonstrationer i olika delar av Syrien där vuxna män och ungdomar deltagit – de täckte inte sina ansikten. Du har säkert också sett sådana.

Att sunnimuslimska krafter, främst i skepnad av Muslimska brödraskapet, har ett stort inflytande i anti-Assadkampen i Syrien känner också du till. Det hänger samman med Assad-regimens historia och dess förtryck mot sunnimuslimerna som är i största gruppen i detta land. Det Muslimska brödraskapet i Syrien tillhör de mer reaktionära i sin familj (enligt bl a Achcar). I Syrien har de också en lång historia av hård kamp mot regimen (även med användning av terroristiska metoder) bakom sig och har utsatts för mycket hårt förtryck från regimen (massakern 1982 är väl mest känd).

Att det Muslimska brödraskapet vill utforma samhället i enlighet med egna ideal borde vara självklart. Och därmed skulle det också vara mycket märkligt om inte deras syn på kvinnornas plats i samhället och deras klädsel inte tog sig uttryck i praktiken. Detta är den rimliga tolkningen av fotografiet. Din tolkning är däremot inte särskilt sannolik.”

I vår blogg använde vi bilden ovan bara som en illustration utan någon speciell tanke bakom. Men eftersom MF ”tolkade” in en hel analys av hur dessa kvinnors klädsel visar att den islamistiska fundamentalismen ”har betydligt större inflytande i upproret i Syrien än det hade i t ex Egypten” beslutade vi att skaffa mer information om bilden i stället för att själva ”tolka” vad den visar.

Vi frågade den syriska socialisten Nadia Driai-Bayrakdar, poet och aktivist i Föreningen  Syrien Sverige, vad hon kunde säga om kvinnorna på bilden.

Hon svarade att bilden med all säkerhet visar kvinnor som vill dölja sin identitet för att slippa problem med säkerhetspolisen. Bilden är enligt Nadja från de första månaderna av revolutionen då staden Idlib fortfarande hölls i ett järngrepp av regimen. Beviset för det är att kvinnan främst i bilden har den syriska flaggan med två stjärnor som symbol på fingrarna. Det var först flera månader senare som oppositionen antog den gamla syriska flaggan med tre stjärnor som symbol för motståndet.

Kläderna och parollen ”freedom” (på plakatet och på arabiska i handflatan) visar att det INTE handlar om islamistiska fundamentalister på bilden. Den illröda sjalen är inte en kvinnlig fundamentalists attribut och den svarta ansiktsduken är inte av tunt tyg utan ser ut som en rätt så grov halsduk som dragits upp över näsan. Islamska fundamentalister reser inte heller parollen ”freedom” utan höjer svarta plakat med citat ur koranen i vitt.

Nadia kontaktade också en socialistisk vän i Idlib som säger att han aldrig har sett kvinnor i staden i den utstyrsel som kvinnorna på bilden bär. Han menar att det är uppenbart att det handlar om ”revolutionärer” som skyddar sin identitet.

Så mycket var det med det ”tunnelseendet” och våra uteblivna ”vibbar”. I stället för att vara den ”rimliga tolkningen” av bilden, som MF anser, så avslöjar kommentarerna bara hans egna förutfattade meningar om hur den islamistiska fundamentalismen yttrar sig.

Vi kan inte heller låta bli att undra vad MF menar med att i Egypten och Tunisien var ”de flesta klädda ungefär som oss”? Är det bara ett oskyldigt konstaterande utan någon verklig mening med jämförelsen? Eller skulle det vara något slags måttstock på normalitet att vara ”klädda som oss”,  att unga kvinnor i H&M-uniform är bevis för frigörelse och radikalism? Vi står frågande…

Det här ger oss ”vibbar” om förtryckta kvinnor som kanske inte frivilligt valt sina kläder.

Det här börjar redan bli för långt och debatten om utvecklingen i Syrien är långt ifrån slut. Det är en demokratisk revolution som hotas att krossas av en brutal diktatur och som hotas att ätas upp inifrån av odemokratiska fundamentalistiska krafter med en egen agenda. Det verkliga problemet för socialister är därför att utveckla stödarbetet med de demokratiska krafterna i kampen.  Som vår Marx sa en gång, det gäller inte att bara förklara världen utan också att förändra den. En revolution är aldrig vacker och ren. Att de som strider mot Assad inte gjort sig av med sin religiositet innan de demonstrerar och tar till vapen för att försvara sig är en del av en verklighet som vi har att ta ställning till.  Att tveka i stödet till revolutionen mot en diktatur därför att en liten del av de som strider kanske en dag kan kidnappa revolutionen är att vända kampen ryggen. Genom uteblivet hängivet stöd i dag blir vi medansvariga till en eventuell seger i morgon för mörka krafter som surfat på den folkliga resningen.

Länkar: Artikelsamling av Martin Fahlgren,Svar av K&Å,Ny artikelsamling av MF,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Reaktionär nationalism – farlig efterbörd till Cypernkrisen

.

.

”Det är Tyskland som bestämmer”, hör vi Angela Merkel säga samtidigt som hon pekar med hela handen. ”Våra skattebetalare ska inte betala när andra stater i Europa missköter sina ekonomier”, är budskapet från förbundskanslern.

För hennes del är de kavata tagen nödvändiga inför de viktiga valen till Förbundsdagen i höst. Som på så många andra håll i Europa är det också i Tyskland främst mest de mörkblått konservativa eller de högerextrema som traditionellt har profilerat sig genom att slå mot EU och euron. Men en ny EU-kritisk partiformation, ”Alternativ för Tyskland”, är under uppsegling och har från den borgerliga mitten mönstrat starka namn som det Tyska Industriförbundets (!) tidigare ordförande Hans-Olaf Henkel och kända liberala ekonomer som Joachim Starbatty och Wilhelm Hankel. De två senare uppmärksammades när de menade att Trojkans (EU, EEC och IMF) uppgörelse med den grekiska regeringen stred mot den tyska konstitutionen. För Merkels del har det i dessa förhandlingar gällt att avvärja denna utmaning genom att visa var skåpet ska stå eller snarare hur Europas bankväsende ska skötas.

Till mångas förtjusning och skadeglädje så har hon om inte snaggat så åtminstone kortklippt en del stenrika ryska oligarker på Cypern. I den tyska populärpressen har Merkels hårdhänta handlag med frisörsaxen när det gällt Cyperns rubelmiljardärer gillats stort. ”De får städa upp efter sin egen skit”, säger Bild-Zeitungs kommentatorer på nätet och blundar för det faktum att det mest är alla vanliga cyprioter som drabbas när landet nu störtas in i det som säkert blir en depression. Tidningens redaktörer hjälper också sina läsare på traven med att väcka liv i gammalt nationellt rysshat. Tsaren, bolsjeviker eller oligarker. Måltavlorna spelar ingen roll bara de är ryska.

.

.

”Cypern gråter. Ryssarna partajar”, berättar boulevardtidningen Bild.

.

Hur Rysslands ekonomiska och politiska eliter själva ser på det Cypern där bankväsendet till stor del har blivit en obskyr transithall för ryska pengar är lite tvetydigt. Har man kopplingar till ”vittvätten” och omsättningen av rubel i Nicosia samt oligarkernas återinvesteringar i det egna eller forna hemlandet är upprördheten naturligtvis stor.  Många politiker och tidningar stormar mot att ”dagens eurobolsjeviker” stjäl andras pengar. ”Det ryska näringslivet har fått en påminnelse om sedan länge glömda tider i Sovjet”, utbrister affärslobbyisten Alexander Galushka förnärmat och fortsätter: ”Det här dödar tilltron för Cyperns finansiella system liksom för Europa i stort och demonstrerar EU:s dubbla standard”.

Premiärminister Dmitry Medvedev anklagar Eurogruppen för stöld. Men hans närmaste man, Igor Shuvalov, har talat om ”att det som hänt är en viktig signal för dem som är beredda att flytta sitt kapital till rysk jurisdiktion”. Wladimir Putin, som är något av en rysk Bonarparte vilken själv inkarnerar staten till synes ovanför klasserna och som sådan har en del otalt med många av de ryska oligarkerna på Cypern, han valde en försiktig balansgång genom att kort och gott konstatera ett godkännande av Trojkans räfst Han vet att de flesta ryssar inte partajar på Cypern utan hatar sina oligarker – och de flesta politiker…

.

.

Nej, Putin utmanar inte ”Europa”, han vill inte förstöra ekonomierna för de viktigaste köparna av rysk naturgas.  När ärevördiga brittiska The Times uppviglar sina läsare med en rubrik om att ”Krisen på Cypern fördjupas av att Ryssland hotar EU” kan man däremot känna sig förflyttad tillbaka ända till 1878 när det Brittiska imperiet ockuperade Cypern, då som ett sätt att militärt blockera Ryssland från Medelhavet. Den ockupation som för övrigt var inledningen till en grekcypriotisk nationalism…

.

.

En satirteckning i brittiska Punsch från 1878. Den brittiska överbefälhavaren kysser Afrodite på hand. Hon ska enligt mytologin ha fötts ur skummet från Medelhavets böljor nära Cyperns stränder.

Som en historisk ironi använde britterna Cypern som en militärbas för att skydda det försvagade ”turkväldet” (Ottomanska riket) mot ”ryssen”.  Ön som under en kort tid på 1100-talet faktiskt regerades av Rikard Lejonhjärta (han sålde hela härligheten till tempelriddarna) blev senare, efter Första världskriget. när ”britter ställdes mot turkar” en kronkoloni styrd från London.

.

.

Moderna hunner invaderar Cypern: ”Attila kommer! Attila kommer!” ropar de förskräckta cyprioterna när stridslystna Tysklands Angela Merkel och  hennes finansminister Wolfgang Schäuble samt IMF:s Christine Lagarde vadar i land. Här möter vi en satir som påminner om tiden för romarrikets sönderfall när Afrodites ö var hotad av de germanska stammar som invaderade kejsardömet. Utgången av den krisen blev i stället att Cypern blev en del av det Bysantiska riket.

.

.

Här en färsk bild av äldre cyprioter i Nicosia försjunkna i djup bön för att få frälsning från ”EU:s finansiella ockupation”. Den grekisk-ortodoxa kyrkan är inte bara en klerikal institution utan har genom seklerna tydligare än många andra kyrkor agerat som en politisk rörelse. Ärkebiskop Makarios ledde på sin tid ett långvarigt motstånd mot britterna och blev efter självständigheten 1960 Cyperns president. Han arbetade sedan under många år för ”Enosis” eller en återförening med Grekland, men omprövade sin inställning när en militärjunta tog makten i Aten. Nicosias nuvarande ärkebiskop Chrysostomos II välsignar både patriarken i Moskva (!) och motståndet mot trojkan och euron. Han har sagt sig vara villig att pantsätta kyrkans egna tillgångar för att rädda Cypern.  Som alla grekcyprioter hoppas han nog ändå inte på Gud i första hand utan på att Afroditefältet i Medelhavet söder om ön inom ett tiotal år ska berika landet med ett väldigt flöde av naturgas. Problemet kan vara att han på samma sätt som tidigare Makarios i dag räknar in förlorade tillgångar i form av mark på den turkcypriotiska sidan i kyrkans förmögenhet…

.

.

För satirtecknarna har Cyperns nyrika ryssar blivit en uppskattad måltavla. I sig inget problem som med det här porträttet av ett ryskt par som besviket ringer hem till Wladimir (Putin) från Cypern och berättar att det inte längre går att göra svarta pengar vita eftersom bankerna (tvättmaskinerna) stängt. Det är bara att småle. Men dels är just skatteflykten från Ryssland säker inget som Putin gillar.  Dels uppmärksammas aldrig de rika ryssarnas exploatering av det egna landets arbetande människor. Vi tar lättare till oss en uppfattning om att alla ryssar egentligen är samma skit och har samma roll oavsett klasstillhörighet. En förenkling som också gör det enklare för överheten att spela på reaktionära nationalistiska strängar och på så sätt göra underliggande motsättningar mellan olika kapitalintressen mindre synliga.

I Västeuropa har politiker, ekonomer och media konsekvent gett oss en bild av att grekerna är lata och knappt hinner börja arbeta förrän de går i pension. Anders Borg har varit i framkant här hemma. De har lagt ner mindre energi på att berätta om eget samarbete med det rika och korrupta Grekland ( många rika greker är för övrigt skrivna på Cypern). De har inte heller pratat om hur västeuropeiska banker tjänat stort på sin utlåning till landet eller om hur franska och tyska kapitalgrupper håvat in väldiga belopp genom att prångla ut massor med vapen till den grekiska staten som har haft en av NATO applåderad, groteskt överdimensionerad militärbudget.

Satiren nedan där Eurogruppens länder rånar den vanlige grekcyprioten är en berättelse som vi däremot inte får ta del av särskilt ofta.

.

.

Jag tror inte att det är så vanligt. I verkligheten förekommer de nog inte särskilt ofta, nidbilder där Angela Merkel ritas som en nazist med hitlermustasch. Där de används, det finns bilder från främst Grekland, är detta säkert ett uttryck för ett berättigat missnöje med dagens tyska regeringspolitik blandade med svåra minnen av den tyska ockupationen under Andra världskriget. Men i politiken är detta definitivt kontraproduktivt. Dels för att det är vulgärpropaganda, lika dålig som den på Facebook där jag ibland stöter på bilder där man kletat på samma mustasch på Reinfeldt. Vare sig Merkel eller Reinfeldt är nazister och denna typ av propaganda slår bara tillbaka mot avsändarna även i det egna landet. Dels blir sådana vrångbilder en barriär i förhållande till tyskar i stort.

.

.

Både Merkel och Reinfeldt är högerpolitiker, försvarare av de rikas klassintressen. Även om de lever med en del nationella särintressen är de av samma skrot och korn när det kommer till den avgörande frågan om vilka som ska betala det kapitalistiska Europas kris och de kan i längden bara bekämpas genom att vi arbetare och de flesta löntagare i stort förenas i ett gemensamt socialt och politiskt motstånd som kan växa över i ett uppbrott från marknadens diktatur.

I krisens spår utnyttjar högerextrema rörelser de nationella stämningar som piskas upp till sin fördel. I Grekland och Ungern flyter det till och med upp smutsbrun gyttja igen. Relativt starka politiska krafter som grekiska Gyllene gryning och ungerska Jobbik vinner gehör för nationella fascistiska budskap.

I denna situation, med 26 miljoner registrerade arbetslösa inom EU-området, är det av största vikt att inte ens närma sig utkanterna av samma politiska gungfly som dessa krafter. För oss kan det inte handla om att ställa olika nationer eller i de flesta fall hela stater mot varandra. Europas höger och tydligast dess extrema delar kompletterar sitt rasistiska credo med att medvetet underblåsa reaktionär nationalism. Ofta genom att ta fasta på människors djupa misstro mot nyliberalismens högborg i Bryssel. EU ska raseras och lösningarna sägs sedan ska finnas på nationell grund. Riktigt hur förmäler aldrig deras flygblad. Med nationella handelskrig? Med omfattande devalveringar? Med krig? Vad ska sedan göras med de flesta större företag som obehindrat korsar alla gränser och slår sig ner bara där det finns mest vinst eller minst lön om man så vill?

När vi socialister gisslar EU och tar avstånd från dess institutioner och politik är det nödvändigt att vi redan i ”nästa andetag” berättar att det är nödvändigt med en annan alternativ samverkan över nationsgränserna. ”Sverige” klarar sig definitivt inte bra på egen hand. Kanske de rika svenskarna som kan dra här ifrån när de vill.  Men alla vi andra skulle få det sämre. I Europa krävs massvis med gemensamma beslut och en effektiv arbetsfördelning mellan dess olika delar. En demokratisk arbetsfördelning när det gäller vital produktion, stora transportsystem och gemensamma satsningar på nya energikällor kan ske inom ramen för ett Europa där arbetande människor styr – inte tyska banker, ryska oligarker eller svenska kapitalister.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I Media: SVD1,DN1,

Kinesisk imperialism i Afrika?

Ingen kontinent på vår glob har förmodligen varit utsatt för sådan plundring av mänskliga och materiella resurser som det svarta Afrika. Miljoner och åter miljoner gick under i den vidriga slavhandeln och den brutala europeiska kolonialismen som tog för sig av Afrikas rikedomar.

Än i dag finns ärr efter den brutala utsugningen av en hel kontinent. Underutvecklingen är kronisk i många regioner. IMF:s och Världsbankens politik för öppna marknader har slagit sönder mycket av den lokala produktionen, speciellt det småskaliga jordbruket, och drivit många tiotals miljoner utblottade bönder in till megapolernas slumkvarter.

När man talar om imperialismens härjningar i världen är det oftast Afrikas öde som man tänker på. För efter avkolonialiseringen följde inte politisk självständighet och en balanserad ekonomisk utveckling. I stället etablerades en ”modernt” mönster av import av råvaror från Afrika och export till Afrika av konsumtionsvaror som konkurrerade ut den lokala produktionen.

I dag är Kina kontinentens viktigaste handelspartner, ett faktum som gäller sedan 2009. Frågan som ställer sig omedelbart är om relationerna mellan Kina och Afrika har en annan karaktär än den klassiska relationen metropol-periferi? Ska vi tro de kinesiska ledarnas proklamationer är det definitivt så. Kommunistpartiets nye ordförande Xi Jinping är just nu på rundresa i det svarta Afrika där han utan avbrott upprepar att Kina hjälper Afrika genom att investera över hela kontinenten och till skillnad från andra nationer blandar sig Kina inte i de afrikanska nationernas interna politiska angelägenheter. Men att verkligheten är så skimrande rosa håller inte alla med om. När det första kinesisk-afrikanska toppmötet hölls i Peking 2006 låg det stora förväntningar i luften om en annan relation än herre-undersåte. Men det var länge sedan. I dag talar många afrikanska ledare om Kinas nykolonialism i Afrika.

-De köper våra råvaror och säljer sina industriprodukter, det är som under kolonialtiden, sa häromdagen chefen för Nigerias centralbank till brittiska Financial Times. När vi talar om kolonialism och imperialism kommer vissa faktorer i förgrunden. Som de rikas direkta investeringar i fattigare länder, exploatering av de fattigas råvarutillgångar och kamp om nya marknader. En bedömning utifrån de tre kriterierna visar definitivt att Kina för en imperialistisk politik i Afrika. Att Kina inte blandar sig i ländernas interna politiska angelägenheter, som Xi Jinping säger, stämmer i stort. Men man kan fråga sig om det beror på medveten diskretion eller bristande kapacitet. Kina har inga militära resurser i Afrika och för att påverka den interna politiken krävs ofta militär kapacitet att sätta kraft bakom orden med.
Däremot vad gäller de ekonomiska relationerna mellan Kina och Afrika är de klart imperialistiska i lika hög grad som både USA:s och Europas ekonomiska förhållande till kontinenten.

Xi Jinping på turné i Afrika

De direkta investeringarna finns där, exploateringen av råvarorna finns där, öppnande av marknader för kinesiska industriprodukter likaså. På plats finns också över en miljon kineser och kring 2 000 kinesiska företag. Det är ingen välgörenhet med osjälvisk hjälp till självhjälp som de bedriver. I stället handlar det om en strikt och ofta brutal kapitalistisk exploatering av arbetskraft och resurser. Det är ingen tillfällighet att det höjs allt fler anti-kinesiska röster från fackliga organisationer, där de finns eftersom de kinesiska företagen liksom hemma inte accepterar en facklig organisering. I juni 2012 mördades till och med en kinesisk driftschef i en zambesisk gruva sedan bolaget sagt nej till arbetarnas krav på högre löner. Bakgrunden till våldet var att året innan sköt två kinesiska vakter vid samma gruva mot protesterande arbetare och skadade tio av dem.

En sådan händelse är naturligvis ett undantag. Men rapporter om arbetsförhållandena vid företag ägda av kinesiskt kapital berättar om dålig eller ingen respekt för den lokala arbetslagstiftningen, usla löner och extremt långa arbetstider. Egentligen inget att förundras över eftersom det är samma metoder som gäller i Kina.

Kina har ett utbyte med Afrika som bara kan betecknas som imperialistisk.

De stora investerarna i Afrika är de statliga kinesiska bolagen som har exportbidrag och finansiering från Kinas statliga banker. Det är 800 statliga kinesiska företag som står för huvudparten av de direkta investeringarna. Mellan 2005 till 2012 har de gjort direkta investeringar för sammanlagt 113,5 miljarder dollar. Fördelat på vissa länder ser det ut som i tabellen härunder:

 

 Kinas största direkta investeringar i miljarder dollar per land.

Land

Algeriet

Niger

Libyen

Nigeria

Angola

Sydafrika

Rep.Kongo

Etiopien

Belopp

10,5

5,18

4,34

13,63

6,48

8,62

7,83

7,76

De 113,5 miljarderna som investerats har fördelats bland olika industrigrenar på följande sätt: Energi 30,3 %; Transport 28,8 %; Råvaror 18,1 %; Byggnation 11,4 %; och Jordbruk 7,6 %.

Som synes har huvuddelen av investeringarna gått till sektorer som har direkt betydelse för Kinas behov, det vill säga energi (olja och gas), råvaror (främst mineraler) och jordbruk (den berömda land-grab). Bygget av järnvägar och andra transportleder baseras ofta på kontrakt med klausuler om rätt till exploatering av gruvor och jordbruksmark. I alla avseenden är det en imperialistisk relation som råder.

Det visar sig ännu tydligare i varuutbytet mellan de båda. Sedan 2009 är Kina Afrikas största handelspartner och handelns sammansättning kan inte bli mer klassiskt imperialistisk. Kina exporterar industriprodukter med högre förädlingsvärde och importerar råvaror med lägre förädlingsvärde, det vill säga att de så kallade ”terms-of-trade” är det klassiska förhållandet mellan ojämlika handelspartners.
Handelsutbytet mellan de båda har utvecklats från 10 miljarder dollar år 2000 till 200 miljarder dollar i fjol, det vill säga en ökning med 2 000 % på elva år. Fram till krisen 2008 ökade export och import i samma takt, sedan dess har importen till Kina ökat mycket snabbare än Afrikas import av kinesiska varor. Den internationella krisen som också drabbat köpkraften i Afrika ligger säkert bakom. Kinas behov av råvaror har däremot inte minskat och i fjol importerade Kina för 93,2 miljarder dollar, varav 74 % bestod av olja/gas och mineraler.

Den typ av ekonomisk relation som vi sett ovan har bara ett namn –imperialism i dess klassiska betydelse. Att den militära aspekten saknas ändrar inte detta faktum. EU och andra OECD-länder har liknande ekonomiska relationer med många länder och ingen socialist skulle komma på att kalla det annat än imperialism. Kinas rush efter råvaror och marknader drivs av samma motiv som andra imperialistiska stater –säkra tillgången på råvaror och maximera vinsterna på expanderande marknader för den egna industriproduktionen.

-Afrikas ekonomiska erfarenhet av Europa i det förgångna inbjuder till försiktighet, sa Sydafrikas Jacob Zuma i Peking i juli 2012 som en underförstådd varning samtidigt som han diplomatiskt tackade Kina för det ekonomiska samarbetet mellan de båda länderna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Cypern en rysk-tysk kraftmätning

I sista sekunden roddes stödlånet på 10 miljarder euro i land. Cypern har räddats från statsbankrutt, bankerna struktureras om och nu ska allt lösa sig. Det är i alla fall den bild som IMF, Kommissionen och ECB vill ska synas.

Men vad vi verkligen varit vittne till är en kraftmätning mellan olika kapitalgruppers intressen internationellt och inom EU. Ryska kapitalgrupper hamnade i frontalkrock med framför allt tyska intressen. Ryska kapitalgrupper har på kort tid gjort Cypern till en plattform för finansiell aktivitet riktad tillbaka mot Ryssland och inom EU.

Putin och Merkel står inte på god fot efter gårdagens uppgörelse

Ryskt kapital har placerat stora summor på Cypern i syfte att profitera på både de låga skatterna på kapitalinkomster och de höga insättningsräntorna. Av de 68 miljarder som finns insatta i öns bankkonton sägs 20-25 miljarder ägas av ryska kapitalister. Det skulle innebära att Cyperns 250 000 hushåll skulle inneha cirka 40 miljarder i insatta medel. Det verkar inte troligt. En del av dessa miljarder tillhör också de ryska kapitalister därför att många ryska företag är registrerade i landet under oklara former, bakom inhemska bulvaner och falska fasader. Bara det faktum att Cypern är den störste utländske investeraren i Ryssland visar att ryskt kapital är den direkta orsaken till att banksystemet är groteskt stort i förhållande till landets ekonomi.

Uppgörelsen i natt innebär att Cyperns roll som ”bankparadis” är slut för överskådlig framtid. De ryska kapitalägarna som inte redan flyttat sina tillgångar kommer att lida stora förluster, upp till 30-40 % av sina bankinnehav enligt brittisk finanspress. Det är ännu oklart hur Moskva kommer att reagera och vart de ryska kapitalägarna kommer att ta vägen när bankerna på Cypern öppnar sina portar.

Många kommer att förlora sina arbeten i den recession som kommer.

Det finns en aspekt av uppgörelsen mellan Trojkan och Cyperns regering som är rent av subversiv gentemot decennier av nyliberalt prat. Radikala krafter har allt sedan finanskrisens början 2007 sagt att pengarna ska tas där de finns. Det är inte de arbetande som är ansvarig för krisen och de ska inte heller betala räkningen för den –ta pengarna från de som har mest.

Borgerliga politiker och ”ekonomiexperter” har ständigt mött detta med att de rika visserligen är rika men att de är så få att det inte ger något om man ökar skatterna för dem och dessutom använder de sina pengar till investeringar som skapar jobb. Att det senare är en ren lögn det vet vi och det är inte ämnet för den här korta kommentaren.

Men däremot är det mycket intressant och ”revolutionerande” att Trojkan beslutat att ”ta pengarna där de finns”. Att det ingår i en kraftmätning mellan ryskt och framför allt tyskt kapital förminskar inte den principiella aspekten. När nästa ”räddningspaket” ska antas för att lösa ut en italiensk, spansk eller kanske en portugisisk bank kan vi resa kravet att ”ta pengarna där de finns” utan att det behöver framstå som orealistisk plakatpolitik.

Anställda i Laiki Bank protesterar mot uppgörelsen

Uppgörelsen innebär också att president Anastasiadis plan på att tvinga småsparare bidra med 6,7 % av sina kontoinnehav skrotades. Det kan man också applådera som en seger för de arbetandes protester. Det är inte de arbetande som ska betala krisen, speciellt inte en kris som uppstått därför att landets banksystem är groteskt överdimensionerat. Ändå finns det grupper som kommer att hamna i en riktig klämma. Det gäller i första hand de anställda i Laiki Bank. Enligt nattens avtal ska Laiki läggas ned och de över tusen anställda avskedas. De kommer aldrig mer att hitta ett arbete inom finanssektorn på ön. Det största hotet mot de anställda är att deras sparade pengar i bankens pensionsfond helt kan gå upp i rök. I gårdagens demonstration i Nicosia deltog många förtvivlade bland de anställda i Laiki Bank.

Cyperns roll som plattform för ryskt kapitals internationella verksamhet är över. Banksektorn på ön kommer att drastiskt bantas. Rent konkret vad som kommer att ske de närmaste veckorna är en öppen fråga. Ett är dock säkert. En djup recession väntar.

Media: DN1,DN2,AB1,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Fiasko i Malmö för högerextremister

.

.

I Malmö gjorde högerextrema Swedish Defence League fiasko i dag. Bara tjugo personer mötte upp i deras försök att i Sverige bygga upp en plattform av våld och rasism  liknande den som deras förebild English Defence League står på. Dumt nog vinklar DN på sin hemsida som ovan. Klickar man på rubriken och går vidare kommer en bättre kommentar hämtat via TT. Men ändå begränsad. Varför? Kunde inte jourhavande DN-journalist i stället ha frågat varför inte Björklunds pojkar i stan  var med?

Ett bättre upplägg och en bättre kommentar hittar du, som vanligt när det gäller Malmö, hos bloggkollegan Röda Malmö: Hela Malmö hatar rasismen.

.

Bild från Röda Malmö

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

Chocken på Cypern

 Av Michel Husson,

 EU:s påtänkta plan för Cypern vittnar om Europas brutala politik och de europeiska ledarnas förmåga att förvärra den kris som de förväntas sköta. De tvekade inte att ifrågasätta deras respekt för den privata egendomen, i det här fallet åtagandet att garantera insättningar på bank upp till 100 000 euro, i namn av en högre princip: tvinga medborgarna att betala räkningen för krisen.

 I fallet Cypern handlar det om ett litet land, 0,2 % av Europas BNP, men som har behov av en ”hjälp” i form av 15,8 miljarder euro att injicera i bankerna, en summa motsvarande Cyperns årliga BNP. Beloppets storlek förklaras av de enorma bankinnehaven i Cypern, nämligen 150 miljarder euro motsvarande nio gånger öns BNP.

Det visar på den roll av mellanhand som ön spelar för ryska investeringar som tar turen via Cypern för att återinvesteras i Ryssland. Mer än hälften av alla investeringar i fastigheter i Ryssland kommer från Cypern som därmed är den näst största utlandsinvesteraren i Ryssland.

Den ursprungliga planen förutsåg 10 miljarder euro i hjälp under förutsättning att 5,8 miljarder euro togs från bankkonton, fördelade på 2 miljarder från innehav under 100 000 euro och 3,8 miljarder över. Effekterna hade varit katastrofala och utgjort ett enormt tapp i köpkraften. Bara att planen gjordes offentlig räckte till för att utlösa en bankpanik och en kraftmätning mellan Ryssland och EU.

De folkliga protesterna ledde lyckligtvis till att planen avfärdades. Men skadan är redan skedd och konsekvenserna svåra att förutse. En spridningseffekt till Grekland eller kanske Spanien är inte att utesluta eftersom ett ingrepp mot privata bankkonton nu ses som en möjlighet.

Den verkliga frågan är vad skulle ha gjorts? Idén att låta de ryska oligarkerna betala är paradoxalt nog subversiv eftersom det innebär att EU legitimerar ett projekt som går ut på att låta de som profiterat på finanskapitalismen betala krisen och inte folket som på intet sätt är ansvarig för den.

Man hade kunnat dra in samma belopp genom en skatt på 15% (och inte 9,9%) på kontoinnehav över 100 000 euro. Vilket på sikt hade upphävt Cyperns roll som ”bankparadis”. Landet kan vända sig mot andra tillgångar som de nyligen upptäckta olje- och gasreserverna för att delvis sanera sin finansiella situation.

Den senaste tiden har Europas ledare visat upp en obscen optimism då de proklamerar att nu är skuldkrisen under kontroll och glömmer bort priset som betalas för att ”försäkra” finansmarknaderna i form av ruinerade länder, i första hand Grekland.

Den cypriotiska chocken visar att inget är över och att Trojkan är beredd att driva sin brutala politik in i det absurda. Två lärdomar kan dras. Att endast socialt motstånd kan stå upp mot Trojkans våld och att möjligheterna till mobilisering inte försvunnit.

Men de behöver stödja sig på ett radikalt alternativ som kräver att illegitima skulder avskrivs, en beskattning av inkomst av kapital (som nu uppgår till 10% ), en socialisering av bankerna och en solidarisk hållning på europeisk nivå.

Cypern skulle kunna skapa en förebild, inte genom att hoppa av från euron, vilket inget reglerar, utan med åtgärder som påbörjar en brytning, inklusive en direkt penningemisson av centralbanken.

Översättning: Benny Åsman

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ras för danska Socialistisk Folkeparti

 

Danska Socialistisk Folkeparti fortsätter stuprätt utför i opinionsundersökningarna. Var det val i dag skulle bara 4.2 procent av danskarna rösta på partiet vilket är den lägsta siffran någonsin.

Bakgrunden är regeringssamarbetet med socialdemokraten Helle Thorning-Schmid och därmed ett ansvar för hennes genant osminkade borgerliga krispolitik. Partiets väljarunderlag har därmed halverats sedan valet i september 20111 när man fick förtroende från 9.2 procent av väljarkåren.

I en annan undersökning  från institutet Megafon säger 51 procent av väljarna från 2011 att tiden har kommit för den nye ordföranden Annette Vilhelmsen att lämna sina skrivbord i regeringskontoret. Bara 23 procent av dessa vill att partiet ska vara kvar.

.

.

Medlemmar lämnar i massor partiet i besvikelse över den borgerliga politiken. Under bara ett par dagar har dessutom tre ledande företrädare valt att hoppa av. Men de har för sin del sökt sig till – socialdemokratin! Detta samtidigt som (s) ”tagit rygg” på SF i utförslöpan. Sedan valet 2011 har socialdemokraterna förlorat 7 procent av väljarstödet. Framförallt är det Sverigedemokraternas kusin, Dansk Folkeparti, som vinner på bekostnad av de bägge traditionella arbetarpartiernas bekostnad och nu tävlar med socialdemokratern om att vara landets tredje största parti.

.

.

Det mer radikala vänsterpartiet Enhedslistan, som vägrade att acceptera regeringssamverkan, ligger kvar på dryga 12 procent, vilket är nära nog en fördubbling av valresultatet.

”Det är en frestande idé att fälla regeringen”  säger partiets ordförande, Johanne Schmidt-Nielsen, när hon av tidningen får frågan om sin och Enhedslistans syn på den senaste utvecklingen, där regeringen sänker ersättningar till arbetslösa och pensionärer och samtidigt ger företagen samma lättnader när det gäller bolagsskatten som regeringen Reinfeldt nyss har beslutat om. ”Jag vet att det finns tusentals människor som har röstat fram den här regeringen därför att de  var överens med Thornig då hon sa att ”vi väljer välfärd framför skattelättnader”. Dessa människor trodde på de radikala när de lovade att inte sänka bolagsskatten”.

”Om vi inte kämpar tillsammans för en mer solidarisk politik i det här landet kan vi lika gott lämna över nycklarna till ministrarnas kontor till Lars Lökke ( Förre borgerlige statsministern, ordförande i Venstre)”, fortsätter hon. Men detta vore att ge upp och det skulle definitivt inte gynna vare sig de arbetslöse, de studerande, de äldre eller välfärden. Tvärtom.”

.

.

Erfarenheterna från Danmark borde studeras uppifrån och ner, i varenda söm, av medlemmarna i Vänsterpartiet. I dag är den egna strategin att binda sig fast vid masten på en kommande tänkt socialdemokratisk regering. Detta samtidigt som Stefan Löfven och och socialdemokraternas partiledning är surrade till händer och fötter av sin tilltro till kapitalismen och dess bankvälde. Det gröna Miljöpartiet har för sin del blivit alltmer blåslaget . Varför hålla liv i en från början dödfödd idé om en ”rödgrön regering”?

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,