”Verkade utan att synas” – även när det gällde välfärden

Inte blir vi förvånade. Från vårt majestät över thatcherinnan Lööf till hans excellens statsminister Löfvén. Alla hyllar de unisont den bortgångne Peter Wallenberg. ”Han verkade utan att synas” och hade en enorm betydelse för svenskt näringsliv, blir deras gemensamma eftermäle om den döde.

Utan att vara det minsta vanvördig borde det väl ändå sägas att han också verkade, ”utan att synas”, för att efter förmåga bidra till att demontera den svenska välfärden samt att försvaga svensk fackföreningsrörelse.

Mest av allt verkade han ändå till sist för sin familj. Med ett resultat som syns ganska rejält. Riktigt sticker ut. Inte minst för alla som arbetat i något av hans många företag. Med den tystlåtne, nu avlidne Peter Wallenberg vid rodret ökade finansfamiljens tillgångar med den nätta summan av åttiotusen miljoner kronor, alltså 80 miljarder.

Kungligheter och politiker brukar tävla om att säga vem som flest gånger på en minut  kan säga vad som är ”Bra för Sverige” när de framför sina budskap. Varje gång du hör detta infantila mantra, tolka det då som vad som är ”Bra för Wallenberg”…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Har Bryssel fått fnatt?

En överläkare ser att patienten håller på att dö av de läkemedel som satts in. Läkaren drar slutsatsen att dosen inte varit tillräckligt stark och sätter in en ny injektion av den dödande medicinen.

Naturligtvis en absurd historia. Ändå är det vad som sker mitt framför våra ögon i dagens Europa. I Bryssel och Berlin regerar till synes ”överläkare” som envetet fortsätter att använda ett dödligt recept med argumentet att dosen varit för svag. Jag talar förstås om den åtstramningspolitik som förts ända sedan den ekonomiska krisens början 2008.

Det officiella målet med krispolitiken har varit och är att minska statskulderna genom att sänka skatter och avgifter för företagen och att minska de statliga utgifterna för sjukvård, utbildning, och annan offentlig service. Enligt ”överläkarna” skulle det leda till ökad tillväxt med påföljande högre skatteintäkter för staten som i sin tur skulle underlätta avbetalningar på statsskulden. Så såg idealbilden ut.

I stället skedde det motsatta. Där medicineringen var som starkast föll i stället tillväxten och statsskulden ökade. I Grekland där hästkuren var grotesk är patienten döende. Det har till och med EU:s egna utredningsinstitut insett och varnat för. IMF har offentligt medgett att deras ”beräkningar” av krispolitikens påtänkta positiva effekter var felaktiga.
I stället för ett slut på krisens härjningar skapade Trojkans diktat till Grekland den värsta ekonomiska kris landet någonsin upplevt. Diagramet härunder visar att krisen inte står trettiotalsdepressionen efter.

I flera avseenden är det värre i dag. Bakom diagrammets nakna siffror döljer sig ett socialt ökenlandskap. Mycket har redan skrivits om den sociala katastrof som den nyliberala krispolitiken orsakat. En siffra kan sammanfatta effekterna av den kriminella politiken: 90 % av de 1 250 000 arbetslösa saknar helt a-kassa och 70 % av dem har varit arbetslösa i mer än ett år.

Det är svårt att hitta en värre cynism än den grekiske premiärministern Antonis Samaras ord inför en samling investerare i New York:
-Vi skördar i dag frukterna av våra gemensamma ansträngningar, sa han stolt och utropade Grekland som ”champion” i strukturell anpassning och fiskalitet. Miljoner greker vet vad han pratar om.

Från nyliberala ekonomers sida har det hävdats att åtstramningen är den enda möjliga vägen till ny tillväxt. Till och med ökad ojämlikhet i inkomstfördelningen har sagts stimulera den ekonomiska tillväxten. Det är dags att sätta punkt i den ”debatten” och konstatera att de ”teorierna” är tomma floskler i de rikas tjänst.

Efter Thomas Pikettys utredning av ojämlikhetens utveckling det senaste seklet ansåg OECD att det var dags att klargöra bandet mellan ojämlikhet och tillväxt.
-Empiriska resultat visar att ojämlikheten har negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten, konstaterar organisationens experter samtidigt som de konstaterar att ”aldrig under de senaste trettio åren har klyftan mellan de rika och de fattiga varit så stor i de flesta länderna inom OECD”.

Så är det kanske äntligen dags för lite rim och reson även i Bryssel och Berlin? Ska Junker och Merkel, Hollande och Cameron inse att det inte går att skapa tillväxt genom att svälta Europa tills revbenen står ut?

Inget kunde vara en mer felaktig slutsats. I stället ser vi hur kontinentens borgerliga ledare vill införa en ny modell för lönebildningen, byggd på den tyska modellen utformad av socialdemokraten Gerhard Schröder. Åtminstone fram till krisen 2007-08 var det regel inom EU att lönerna i stort följde med produktivitetens utveckling. Lönerna i servicesektorn, där produktivitetsökningarna är låga, följde mer eller mindre löneutvecklingen i den för internationell konkurrens utsatta produktionssektorn (+/- samma sak som industrin). Enda undantaget från den regeln är Tyskland där den ”regeln” för lönebildningen bröts redan med Schröders Agenda 2010 som sjösattes redan 2001.

I diagrammen härunder ser vi vad det betytt konkret för lönerna i de två sektorerna och vad som skett i Tyskland. Jämförelsen med utvecklingen i Frankrike är passande eftersom utvecklingen där är representativ för resten av EU vad gäller de faktorer som diagrammen visar.

Resultatet i Tyskland av den nya modellen för lönebildning visade sig snart i att miljontals underbetalda jobb skapades i servicesektorn. Medan lönerna i Frankrikes servicesektor följde lönerna i produktionen stagnerade och till och med sjönk lönerna i den tyska serevicesektorn jämfört med lönerna i industrin. Häromdagen tvingades Merkel att införa en minimilön på 8 euro i timmen för att stoppa den nedåtgående lönespiralen i servicejobben eftersom det blir allt mer uppenbart att de stagnerande eller sänkta reallönerna för fyra-fem miljoner tyska löntagare spelar en alltför depressiv roll för den inhemska konsumtionen och driver fram en deflation i landet.

Den tyska ”Agenda 2010” är nu hela Europas. Sedan krisen 2007-08 har samma brott mellan lönetutvecklingen i produktionssektorn och servicesektorn börjat införas i de flesta andra medlemsstaterna i EU. Jag skriver ”införas” eftersom det handlar om en medveten politik från regeringar och företagare. Enligt den nya modellen ska inte lönerna i den från utlandskonkurrens skyddade servicesektorn stiga i takt med lönerna i industrisektorn. Kollektiva avtal för hela arbetsmarknaden ska inte längre föras eller om de förs ska inte lönerna i servicesektorn följa den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen i industrin. En gång var det LO:s käpphäst och kallades den ”solidariska lönepolitiken”. Socialdemokratin i Europa har redan glömt bort begreppet ”solidarisk” och talar nu bara om en lönepolitik som ska stärka industriproduktionens konkurrenskraft på världsmarknaden.
Om den nya lönebildningen får en dominerande roll inom hela EU kommer mycket snart lönebildningen att splittras upp i två distinkta sektorer med allt större lönegap mellan industri och service.
Att det redan är vad skett sedan krisen 2008 syns i tabellen här under som visar skillnaden i procent för löneutvecklingen i servicesektorn jämfört med industrisektorn under perioden 2009-13. Vilket visar på brottet i länder där lönerna innan krisen följdes åt.

Det behöver knappas strykas under att det samtidigt kommer att befästa och förvärra lönegapet mellan arbetande män och kvinnor eftersom kvinnorna är en stor majoritet inom servicesektorn.
Det är vad politiker och kapitalägare vill införa. Det är bara lönearbetarna i de båda sektorerna som i gemensam kamp kan sätta stopp för en fortsatt segregering av lönebildningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ny storstrejk mot Belgiens högerregering

Det började 6 november med en jättelik demonstration mot den nya högerregeringens ”krisprogram”. Minst 120 000 löntagare protesterade mot regeringens samlade angrepp på de arbetande. Sedan har de fackliga organisationerna kallat till tre regionala storstrejker i följd med mycket stort deltagande.

De stora infarterna till Bryssel blockerades från tidig morgon.

Inga tåg, inga bussar eller spårvagnar och ingen tunnelbana. Hela Bryssel stod still. Det var i måndags den 8 december som det var Bryssels tur att sätta press på regeringen. Alla större infarter till Bryssel blockerades av strejkvakter från första morgontimmen. Stora svårigheter att ta sig in i huvudstaden. I söndags kväll lät TV olyckliga bankchefer och yuppies gråta ut i rutan över att de tvingades sova över på hotell för att på måndag morgon kunna gå till sina dataskärmar och klicka hem spekulationsvinster åt bankernas ägare.
Kort sagt den nya högerregeringen av liberaler och nationalister är ute i riktigt blåsväder. Och värre ska det bli. Jättedemonstrationen och de tre regionala storstrejkerna är upptakten till en landsomfattande generalstrejk den 15 december. Då stannar Belgien helt.

Tunnelbanan var tom. ”Ej för resande” afficherar ljustavlan.

Målet för de fackliga organisationernas mobilisering är att tvinga regeringen att dra tillbaka de reaktionära åtgärder som parlamentet ska anta. De viktigaste punkterna i regeringens krisplan är uteslutande riktade mot de arbetande medan den innehåller skattelättnader för företagarna.
-lönerna ska enligt planen frysas i två år.
-den automatiska indexregleringen av lönerna i förhållande till inflationen ska utebli ett år. Det innebär att löntagarna kan förlora mer än två procent av reallönerna.
-pensionsåldern ska ökas och möjligheterna till förtidspension försämras.
Nu visar det sig att regeringen satt ned foten i ett getingbo. De arbetande i landet är mycket upprörda och beredda till kamp. Det syntes tydligt i jättedemonstration och i den stora uppslutningen i de regionala strejkerna. I måndags stod Bryssel still. Det är inte vanligt med en så stor uppslutning i strejker kallade av facken.
Enligt en ledare i det socialistiska fackförbundet FGTB:s medlemstidning är regeringens program helt förkastligt eftersom ”regeringen systematiskt begär uppoffringar av de lönearbetande, av de arbetslösa, av de sjuka och av pensionärerna, medan företag och investerare slipper undan”.

”Arbeta mer för att tjäna mindre. Kröka rygg eller kämpa. Det är bara att välja”.

-De arbetande vill inte arbeta hårdare och fler timmar och samtidigt se köpkraften minska. Regeringens åtgärder stöder inte de ungas sysselsättning. Pensionerna kommer inte att anpassas till utvecklingen i samhället, säger FGTB:s ordförande Alain Clauwaert. Han menar att om regeringen ger efter finns det ingen anledning att hålla fast vid generalstrejken 15 december. Men det räknar ingen med.
-För att kunna slopa alla dessa krisåtgärder räcker det att regeringen tar pengarna där de finns, det vill säga hos de stora förmögenheterna, säger han. Nu vet FGTB liksom de andra fackliga organisationerna att strejken den 15 december blir av för det finns små chanser till att den nya högerregeringen ger upp så lätt. Vad som kommer efter generalstrejken den 15 december återstår att se. De fackliga organisationerna har inte offentliggjort planer för den fortsatta kampen. Men viljan bland medlemmarna att sätta hårt mot hårt finns. Det är över tre miljoner viljor.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Nye MUF-ordföranden vill riva upp arbetsrätten

 

– Under den här mandatperioden blev vi till slut ett parti som bara var för budgetdisciplin. Det reducerade arbetslinjen. Den stora utmaningen nu är att modernisera arbetslinjen, säger Rasmus Törnblom nyvald ordförande för ungmoderaternas Muf.

Vad är det då som ska bli ”modernt”?

Jo: ”De reformer som ungmoderaterna ser framför sig är förändringar av arbetsrätten som gör det lättare för unga och utrikes födda att få jobb”. Han vill tillbaka till den gamla arbetsrätten där arbetsgivarna bestämde fullt ut. Det räcker inte med alla inskränkningar och undantag som redan medges när det gäller turordningsreglerna. Nej, äldre trotjänare eller fackligt aktiva, gravida kvinnor på samma sätt som de vilka blivit långtidssjuka, alla ska de kunna sparkas hur som helst. Med lägre ingångslöner ska de sedan ersättas, kanske av visstidsanställda och utrikes födda, livrädda för att öppna mun och komma med kritik mot sina chefer. Genom att ställa nyanlända svenskar, ”utrikes födda”, i motsättning till de äldre gamla svenskar och i största allmänhet ”besvärliga” anställda som våra chefer vill bli av med bidrar Törnblom också till ökad misstro mot det ”öppna samhälle” han i andra sammanhang säger sig vurma för. ”De ska ta våra jobb”, kommer det självklart att heta.

”Centerpartiet och Folkpartiet har här kommit längre än oss moderater”, beklagar sig den nyvalde påläggskalven. Med detta menar han att de helt slutit upp bakom arbetsgivarnas krav på att få avskeda anställda hur som helst. De gamla ”mittenpartierna” som socialdemokratin av och till gjorde upp med i förra seklet bryr sig allt mindre om de nya moderaternas borgfred med LO när det gäller arbetsrätten och därför vill Törnblom bli mer modern genom att återskapa de gamla moderaternas traditionella högerpolitik i frågan. Den aggressive konkurrenten om högerväljarna, Sverigedemokraterna, finns självfallet också med i Törnbloms panorama inför framtiden. I riksdagen har de krävt att undantaget från turordningsreglerna i LAS ska utökas från två till fem anställda.

Vad vi ser är en nyvald ordförande för de unga moderaterna som vill återgå till en gammal högerpolitik när det gäller arbetsrätten. Men för att kunna göra detta, samtidigt som han fortfarande vill ses som en ung och fräsch virvelvind i politiken, väljer han att medvetet förändra betydelsen i en del viktiga politiska signalord. Han vill ”modernisera arbetslinjen” genom att återgå till den så kallade decemberkompromissen 1906 där arbetsgivarna erkände arbetarnas föreningsrätt i utbyte mot att dessa erkände arbetsgivarens fulla rätt att leda och fördela arbetet.

Ordet ”modern” härstammar från latinets modernus och användes för något som var i nutiden, något som var nyskapande. Törnblom flaggar falskt. Han vill återgå till dåtiden, alltså till 1906 års lagstiftning. Han är helt enkelt gammalmodig, vilket är den raka motsatsen till modern. Hur vill han göra detta? Jo, genom att ”reformera arbetslivet” vilket i praktiken betyder att han vill riva upp en viktig del av MBL-lagstiftningen från 1970-talet, den som Olof Palme talade om som ”århundradets reform” eller ”kronjuvelerna i vårt reformarbete”. En lagstiftning som var en produkt av den sociala kraften i vågen av arbetaruppror och vilda strejker från 1969 till 1975.

Om man nu vill riva upp ”århundradets reform” för att i stället återgå till de förhållanden som gällde vid det förra seklets början ska det verkligen kallas för ”reformer av arbetsrätten”? Handlar det inte i stället om en reaktion, om en reaktionär hållning? I ordbokens betydelse av ”en strävan efter att återgå till tidigare förhållanden”. Den tyska fackföreningsrörelsen har hittat ett bättre ord för det som Törnblom far efter, nämligen ”kontrareform”. Detta borde svensk arbetarrörelse ta efter.

Muf:s ordförandepost har varit en spänstig språngbräda för en rad ledande moderata politiker, däribland före detta statsministern Fredrik Reinfeldt, före detta justitieministern Beatrice Ask och EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark. Rasmus Törnblom siktar säkert lika högt, kommer från Järfälla och har liksom Anna Kinberg Batra medvind i ryggen från partiets alla ”stockholmare”. Vad den tilltänkta nya ordföranden för moderaterna hamnar i fråga om arbetsrätten är ännu så länge skrivet i sand, men det finns många varsel om att en omprövning kan komma att ske även i ungmoderaternas moderparti.

Miljöpartiet medverkade 2001 till undantagen i turordningsreglerna. Det försvårar givetvis allt seriöst arbetsmiljöarbete. Byggföretagens alla entreprenörer kan lättare sparka alla kritiska lokala skyddsombud. Bilden från olyckan i Hjorthagen där två arbetare dog.

En ny hårdnackad politisk strid om arbetsrätten kan inte vinnas i riksdagen. Där har de borgerliga partierna (inklusive SD) majoritet och dessutom utfordrar Stefan Löfvén en trojansk häst i sitt eget stall. Miljöpartiet, i allt väsentligt också ett borgerligt parti, slog bakut i riksdagen redan när det 2001 beslöts att arbetsgivarna i företag med högst tio anställda, vid ”arbetsbrist”, skulle få undanta två anställda.

Den alltmer enstämmiga kören från den svenska borgerlighetens partier måste därför av fackföreningsrörelsen uppfattas som tjutande alarmsirener. Det är dags att förbereda och sedan dra i gång en kampanj som når fram till varje hörn och skrymsle i vårt samhälle.

Här nedan hittar du Kurt Junesjös fina texter om arbetsrätten. En guldgruva för den som vill veta mer:

http://www.kurt.nu/index_arbetsoratt/arbetsoratt_innehall/arbetsoratt_text/ARBETSORATTEN_5_FORSVARA_ARBETSRATTEN.html

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

.

 

.

Massivt nej till nya belgiska regeringens krispolitik

Ett enormt böljande folkhav i rött, grönt och lite blått. Det var Bryssel idag. Omkring hundrafemtio tusen fackligt anslutna protesterade mot den nya högerregeringens krispolitik som innehåller ett kraftigt angrepp på Belgiens lönearbetare. Jag har upplevt många fackliga demonstrationer i Bryssel under årens lopp. Dagens demonstration var definitivt den största jag varit med om. Tre timmar efter att täten satte sig i rörelse från norra stationen stod det fortfarande massor av folk i väntan på att starta. Hela boulevarden mellan norra och södra stationen var full med folk. I täta packade led långt upp på trottoarerna. Det var ett mäktigt svar på den nya högerregeringens utmaning.

Rött, grönt och lite blått är de fackliga centralorganisationernas färger: rött för det socialistiska fackförbundet FGTB, grönt för det kristdemokratiska CSC och blått för det lilla liberala förbundet CGSLB. När de tre förbunden slår sig samman till gemensam aktion är det tiotusentals efter tiotusentals som defilerar på den breda avenyn mellan norra och södra stationerna.

Skolungdomar deltog också i protesterna/ Foto:Benny Åsman

I dag riktades protesterna mot den nya högerregeringens regeringsdeklaration som inte kan ses som annat än en krigsförklaring mot landets lönearbetare. I media har den kallats ”svenska alliansen” efter de ingående partiernas färger. Blått för det nyliberal partiet MR och gult för det flamländska N-VA, ett nationalistiskt parti som blev största partiet i parlamentsvalet 25 maj. Efter många och långa förhandlingar fick MR och N-VA i uppgift att bilda regering utan deltagande av Socialistpartiet, vilket var N-VA:s krav för att bilda regering.

Det socialistiska facket FGTB hade mobiliserat maximalt/ Foto: Benny Åsman

Regeringens program är en krigsförklaring. Det är ett samlat angrepp på den sociala välfärd som den belgiska arbetarrörelsen skapat och som trots de senaste decenniernas nyliberala politik ännu är en realitet.

Hamnarbetarna i Antwerpen, Gent och Zeebrugge var många/ Foto: Benny Åsman

Allt ställs nu på spel, pensionsåldern ska höjas till 67 år och reglerna för förtidspensionering göras mycket tuffare, en riktig häxjakt på arbetslösa och papperslösa förbereds, de existerande kärnkraftverkens licenser ska förlängas. Kostnaderna för sjukvården ska begränsas (känns det igen?) och ett ettårigt lönestopp ska också införas. Det är ett sätt för högerregeringen att komma runt den av företagarna hatade automatiska indexregleringen av lönerna.

Stora grupper offentligt anställda deltog. Här anställda i sjukvården/ Foto:Benny Åsman

Ingen regering har hittills vågat sig på denna pärla i arbetarrörelsens erövringar. Ursprungligen fungerade systemet så att lönerna automatiskt anpassades efter inflationen. Borgerliga angrepp har minskat effektiviteten genom att automatiken numera bara utlöses vid 2 procents inflation. Så om inflationen under ett år ligger på 1,99 procent sker ingen automatisk lönehöjning.

Det var mer bestämda arga miner än vad som är vanligt vid fackens demonstrationer. Alla inser att mycket står på spel/ Foto:Benny Åsman

Systemets fördel för de fackliga organisationerna är uppenbar. I löneförhandlingar med arbetsgivarförbundet behöver de inte gissa sig till vilken inflationen blir under det kommande året, utan kan koncentrar sig på reallönerna. Systemet gäller också för hyrorna. Som anekdot kan jag säga att jag nyligen fick min hyra sänkt med dryga 200 kronor i månaden tack vare indexregleringen.

Nej till åtstramningspolitiken/ Foto:Benny Åsman

Ilskan mot den nya regeringens krispolitik som ensidigt angriper de arbetande och som förbereder ”reformer” till företagarnas fördel dominerade dagens protester. Men samtidigt står de arbetande dåligt rustade att ta striden med regeringen och kapitalägarna. De fackliga centralerna visar att de inte förbereder en mer omfattande kamp utan föredrar att följa rutinen med massdemonstrationer på Bryssels huvudgata och utlysa endagars strejker som nu den 15 december. Eftersom socialistpartiet inte sitter i regeringen och inte heller de flamländska kristdemokraterna kommer ”militansen” i de fackliga aktionerna säkerligen att intensifieras.

Offentligt anställda deltog i stora skaror/ Foto:Benny Åsman

Men vare sig FGTB:s eller CSC:s ledningar kan tänka sig en mer omfattande kamp för att stoppa regeringens planer. Ändå kan de kommande månaderna bli riktigt heta. Det finns ett mycket stort missnöje i de fackliga leden och det finns gränser för vad toppbyråkraterna kan göra.
Ett missnöje som redan tagit sig ett organisatoriskt uttryck. I Charleroi/Hainaut (i södra Belgien) har FGTB brutit de officiella banden med socialispartiet. Avdelningen har över hundra tusen medlemmar och vid dess senaste kongress antogs ett tiopunktsprogram som bland annat manar alla radikala krafter till vänster om socialistpartiet och miljöpartiet att arbeta för att skapa ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti. Ordföranden i FGTB Charleroi heter Daniel Piron och förklarar i en intervju gjord av LCR (belgisk sektion av Fjärde Internationalen) sin syn på fackets politiska oberoende och roll i politiken:

-Det fackliga oberoendet är inte att vara opolitisk. Det är vi som representerar arbetarna. Det är därför logiskt att det är vi som ger det ett innehåll, ett program. Vi anser det normalt att vi styr oss själva. Vi går inte i något partis ledband. Vår roll är inte att mobilisera röster åt partierna när det är val, eller att bidra med aktivister till ett partis demonstration. Vår roll är att försvara de arbetandes intressen på alla plan, inklusive det politiska.
-I vår mening består en facklig självständighet av den fackliga organisationens kapacitet att kritisera alla partier oavsett färg. I den nuvarande krisen kan inte facket nöja sig med det klassiska vardagsarbetet: avtalen, lönerna, jobben och så vidare. Vi måste hitta politiska krafter som kan omvandla fackens krav till beslut på politisk nivå. Annars missar vi vår grundläggande mission.

Här följer några fler bilder från dagens massiva NEJ till den borgerliga högerregeringens politik.

Anställda vid varuhuskedjan Delhaize som just i dagarna annonserat hundratals avsked.

Alla färger och arbetande sociala grupper var med/ Foto:Benny Åsman

Terrasserna samlade också folk. Belgiska arbetare har vanan eller ovanan (bara att välja) att inte spotta i glaset under demonstrationerna./ Foto:Benny Åsman

Trots allvaret var det inget fel på månags humor och påhitt/ Foto:Benny Åsman

Men det var till sist allvaret och beslutsamheten att ta strid som dagens demo gav besked om/ Foto:Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Storstrejk i Marocko

.
Det är en historisk dag i morgon i Marocko. Samtliga fackliga organisationer kallar till storstrejk mot dyrtiden och regeringens angrepp på vanliga löntagares levnadsstandard.


Den fackliga ”demokratiska tendensen i det marockanska arbetarförbundet” skriver följande om strejken:
”Arbetarklassen och samtliga löntagare har som målsättning att sätta stopp för den reaktionära aggressionen mot våra friheter, i första hand den fackliga organisationsfriheten, mot arbetarnas förvärvade rättigheter, och kräver att alla väsentliga krav tillmötesgås”.
Regeringen sprider rykten om att strejken ska skjutas upp, vilket helt tillbakavisas av de fackliga organisationerna. Vid sidan av de fackliga organisationerna har människorättsorganisationer och Attac annonserat sitt deltagande.
Vi kommer tillbaka med resultatet från strejkdagen. Är det början till en varm vinter i Marocko? Ingen vet. Men hopp finns.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Global recession eller värre?

På nytt hörs skrämda röster i finansvärlden. Knappt har pratet om att ”återhämtningen är här” hunnit drabbas av tvivlets skuggor och redan sjunker världens börser och råvarupriserna, inklusive priset på olja.
Vart tog den utlovade tillväxten och jobben vägen? Är en ny kris på väg? Det verkar så. För att sammanfatta vad som följer i den här artikeln kan vi säga att mycket tyder på att världsekonomin kan komma att gå in i en ny allvarlig samordnad kris.

De mörka skuggorna på horisonten är många. Det saknas lokomotiv som kan dra världsekonomin med sig i en för kapitalägarna acceptabel tillväxt.
-Kina har av olika anledningar tappat farten och kommer i år att öka sin BNP med bara cirka 7 procent. Det är den lägsta tillväxten sedan krisen i landet 1990. Under finanskrisen 2008-2011 höll Kina uppe mycket av tillväxten i världen och drog hela lasset tack vare den omfattande importen av råvaror.
-Brasilien kan inte ensamt spela en ledande roll, inte ens som en del av de så kallade Bric-länderna. Speciellt inte i dag eftersom landet är inne i en recession för andra kvartalet i rad.
-I USA ser ekonomerna ett hopp. Som enda land i OECD, tillsammans med Tyskland, har USA:s BNP passerat nivån före finanskrisens utbrott 2007. Ändå är det tveksamt om USA ska kunna ge världsekonomin den draghjälp som det gett många gånger förr.
-Eurozonen vill experterna helst glömma bort. Till och med Tyskland har en tillväxt som närmar sig nollstrecket och resten av kontinenten är till större delen redan inne i en recession som riskerar att utvecklas till ett ”japanskt syndrom”, det vill säga en deflation med alla konsekvenser det för med sig. De nyliberala regeringarnas åtstramningspolitik skapar en social katastrof för kontinentens arbetande befolkning. Det som presenteras som den ”enda vägen” bär rätt in i fördärvet.
Flera faktorer samverkar just nu i riktning mot en globalt utbredd recession som kan bli något ännu värre. Det är utvecklingen i de tre huvudsektorerna av världsekonomion, USA, Kina och Europa, som kommer att avgöra den närmsta framtiden.

Vilken väg går Kina?
Enligt den kinesiska regeringen kommer tillväxten att stanna vid 7,3 procent för innevarande år. Det är den lägsta takten sedan 1990 och anses ligga under den nivå som krävs för att antalet jobb som skapas klarar av befolkningstillväxten. I decennier har den ekonomiska tillväxten legat över 10 procent och tillsammans med landets enorma storlek har det spelat en stor roll för världsekonomin. Nu kan det vara slut på det. Den största boomen i landet är sedan flera år nybyggandet av kontor och lägenheter. En stor överkapacitet har byggts upp och nu står mer än 10 miljoner nybyggda bostäder tomma. Försäljningen av bostäder har sjunkit med 11 procent hittills i år.

Den kraftiga nedgången i byggbranschen skapar stora problem för resten av ekonomin. Stålproduktionen och cementtillverkning lider nu av stor överkapacitet som i sin tur kan sprida sig till andra sektorer. Det innebär också att länder som Brasilien drabbas hårt eftersom exporten till det råvaruhungrande Kina varit den principiella drivkraften i Brasilien, som nu i stället möter hård motvind.
För att hålla tillväxten uppe, trots den industriella överkapaciteten och hushållens låga konsumtion, har ledarna i Peking släppt loss en flod av krediter över landet för att stimulera de regionala myndigheterna att investera i infrastruktur, vilket ofta resulterar i broar till ingenstans eller blänkande köpcentra utan kundunderlag.
Baksidan på de finansiella stimulanspaketen är en allt större skuldsättning, både offentlig och privat. Den totala skulden har gått upp från 147 procent av BNP 2008 till 251 procent i juni i år. Det är inte bara högt, det är extremt högt och många lån som nu ligger ute kommer inta att kunna betalas tillbaka. Speciellt eftersom det redan råder deflation i Kina, vilket automatiskt gör tagna lån mycket mer kostsamma att betala tillbaka. Grossistpriser för industrivaror har enligt Financial Times sjunkit i 32 månader i följd.
Utan den kinesiska centralmaktens enorma reservvaluta i dollar skulle antagligen det kinesiska banksystemet explodera under de osäkra lån som getts till både offentlig och privat verksamhet. Men det kommer Peking att göra allt för att undvika även om det innebär att stora mängder lån avskrivs och förs över på centralbudgeten. Det är dock en kortsiktig lösning som släcker elden med nytt bränsle. Den aktuella situationen av extrem överkapacitet i flera av de tunga industribranscherna kan inte lösas med penningpolitik. Därför kan statsledningen bara skjuta krisen framför sig. Vilket alltid är något jämfört med situationen i Europa.

Återhämtning utan jobb.
I USA har industri och finans kommit över krisen som tog fart 2007 på ett bättre sätt än i Europa. Skillnaden heter stimulanspolitik kontra åtstramningspolitik. Medan eurozonens BNP fortfarande ligger under nivån 2007 kunde USA redan 2011 komma tillbaka till nivån 2007 för att sedan nå index 107,3 andra kvartalet 2014 om index börjar med 100 första kvartalet 2008.
Samtidigt har produktionskostnaderna för den amerikanska industrin minskat sedan 2008 främst tack vare de sjunkande oljepriserna. USA har på några år blivit en lika stor oljeproducent som Saudiarabien tack vare den extremt miljöovänliga frackingmetoden. Men det är inte hela orsaken. I kostnaderna för kapitalet ingår också de arbetandes löner och där har vi sett en utveckling sedan 2007 som slår alla andra större ekonomier på fingrarna ur kapitalets synpunkt.
USA är det enda land i OECD där genomsnittsinkomsten ökat från 2007 till 2013 samtidigt som medianinkomsten minskat. Medianen är den lön som ligger mitt på skalan med lika många löntagare under som över. Kombinationen högre genomsnitt med lägre median har bara en förklaring: en allt mer ojämlik fördelning av inkomsterna. Från 2007 till 2013 har medianinkomsten i USA sjunkit från 53 000 dollar till 46 700 dollar. Det vill säga att mer än hälften av de lönearbetande i USA har fått se sina realinkomster minska de senaste sex åren.
Trots det har genomsnittsinkomsterna stigit. Det vill säga att den lilla eliten i toppen, omkring tio procent av befolkningen, har tagit till sig så stora inkomstökningar att det mer än väl upphäver att 90 procent fått lägre eller stagnerande inkomster. Eftersom BNP i USA ökat snabbare än de stagnerande/sjunkande lönerna har vinsternas andel av det producerade mervärdet ökat kraftigt det senaste årtiondet. Tusentals miljarder dollar har omfördelats från de arbetande till kapitalägarna i landet. Från början av 90-talet till i dag har de rikaste 3 procenten av befolkningen ökat sin andel av de samlade rikedomarna från 44,8 procent till 54,4 procent medan 90 procent av innevånarna sett sin andel sjunka från 33,2 procent till 24,7 procent.
Vart tar kapitalet vägen? Om det investeras produktivt skulle det synas i form av fabriker, transportmedel och allmän infrastruktur. Men en allt större del av vinsterna används inte till nyinvesteringar utan till utdelning till ägare av aktier och andra värdepapper. Den enorma ansamlingen av rikedomar i den högsta toppen av samhället är bevis på hur vinsterna används. I stället för att investeras placeras rikedomarna i den finansiella karusellen och bidrar till ständigt återkommande spekulationsbubblor som periodvis exploderar i finansiella kriser.

Bilden av ett USA som återhämtar sig efter krisen är inte fullständig. Visserligen har den officiella arbetslösheten minskat. Men antalet personer sysselsatta har bara ökat i måttlig omfattning. Hemligheten är att ett stort antal av de som blev arbetslösa under krisen 2008-11 aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden och försvann ut ur statistiken. Det syns på sysselsättningsgraden, det vill säga hur stor del av befolkningen i aktiv ålder som har ett jobb. I januari 2008 var 66,2 procent av de i aktiv ålder sysselsatta. I juni 2014 var siffran nere i 62,7 procent. Vi talar alltså om 4-5 miljoner personer som inte fick del av ”återhämtningen”.
Låga investeringar i framför allt infrastruktur och den allt ojämnare inkomstutvecklingen innebär att de amerikanska hushållen inte kan fungera som den motor för världsekonomin som de gjorde innan kraschen 2008. Det var en boom byggd på allt större individuell skuldsättning. Det reptricket går inte att upprepa för tillfället eftersom de flesta fortfarande sanerar sina skulder. Så även om USA:s ekonomi håller högre fart än Europa och Japan kommer Uncle Sam inte att kunna dra med sig resten av världsekonomin i ett nytt uppsving inom de kommande kvartalen.

Utveckling av medianlön och genomsnittslön 2002-2012. Utvecklingen i USA är unik. Medianen har minskat medan genomsnittet ökat. Det visar på den extrema ojämlikheten i fördelningen av inkomsterna.

Ett modernt Atlantis?
Enligt många experter i finanspressen är Europa på väg att möta samma öde som det mytomspunna Atlantis. Inte riktigt försvinna i havets djup, men falla samman som ekonomisk stormakt.
Tillväxten i eurozonen som helhet ligger nära noll, inflationen håller på att gå över i deflation och närmare 30 miljoner personer är arbetslösa. I stort handlar det om en kris som tillverkats av kontinentens nyliberala politiker. Ett enda recept har skrivits ut till alla länder –åtstramning och åter åtstramning.
Till och med finansdrakar som Financial Times och The Economist varnar för att den ekonomiska politik som påbjuds av Bryssel och dikteras av den tyska regeringen ska leda till en deflationistisk spiral och en depression. Sex år av nyliberal åtstramningspolitik förklarades ha två huvudmål. Resultatet av den förda politiken är det rakt motsatta till de officiellt uttalade målen.
-Sänkta skatter och utgifter för företagen och minskade offentliga utgifter skulle leda till ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Resultatet blev det motsatta. Med ett par undantag är nu hela eurozonen nere i nolltillväxt eller recession. Närmare 30 miljoner arbetslösa vittnar om vad som skett med jobben tack vare sex års svångremspolitik.
-De offentliga skulderna skulle saneras med åtstramning av medlemsstaternas utgifter. I stället har politiken drivit hela kontinenten in i nolltillväxt eller recession vilket automatiskt lett till att skuldernas andel av BNP ökat.

De rikas andel av inkomsterna har ökat i alla större industriländer.

Vad ska man kalla politiker som driver en politik som leder till motsatt resultat än de uttalade målsättningarna? Okunniga amatörer eller kanske rent av korkade? Men det finns en alternativ förklaring. De uttalade målsättningarna är kanske inte de verkliga målsättningarna.
I land efter land driver regeringarna i Europa samma linje –minska de statliga utgifterna, jaga de arbetslösa med blåslampa, ge gåvor till företagen och hålla kapitalägarna skadelösa från de sanslösa risker och spekulation som de ägnat sig åt. Att med alla medel minska statsskulden är inget annat än att med alla medel se till att ägarna av statsskulden går oskadade ur krisen. De banker, fonder och stenrika individer som har stora poster av statsobligationer ska betalas till fullo om det så leder till recessioner, depression och djup social kris. Grekland är det laboratorium där politiken testas till fullo för att se var gränsen går innan det sker en social explosion.
Att de rika inte lider någon nöd av krispolitiken bevisar EU-kommissionens rapport om skatteflykten inom Europa. Varje år sedan 2008 förlorar de europeiska staterna ett tusen miljarder euro i skatteintäkter på grund av bolags och rika individers skatteflykt till de så kallade skatteparadisen. Där finns de pengar som politikerna säger inte finns när skolor, vårdinrättningar och den offentliga servicen slås sönder av det nyliberala korståget.
Så vad är svaret på frågan i rubriken ovan? Global recession eller värre? Att vi går in i en global recession verkar vara klart. Just nu saknas det ett lokomotiv som kan dra resten av världsekonomin med sig. Om det ska bli värre är mindre en fråga om ekonomi än politik. Om den nuvarande nyliberala åtstramningspolitiken inte ersätts av en mer expansiv ekonomisk politik kommer det grekiska folkets öde att bli norm i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

De rödgrönas budget – inget paradigmskifte, men väl en drastisk politisk scenförändring

Stefan Löfvén hävdar att de rödgrönas första budget innebär ”ett paradigmskifte, framförallt för jobben”. Magdalena Anderssons ”nådiga lunta” ska alltså förstås som en dramatisk förändring av en hel struktur, ett helt system. Vi ska fås att tro att vi välsignats med riktigt radikala strukturreformer, ett verkligt systemskifte eller en ”revolution”, vilket är så begreppet tolkas i fysikens vetenskapshistoriska värld där det har sitt ursprung.

Men så väl är det dessvärre inte. Vad vi däremot ser – och framförallt kommer att få se är en dramatisk politisk scenförändring. Nya kulisser rullas in, annan rekvisita ställs ut. Mängder med nya aktörer flockas i Rosenbad, med ett delvis nytt språk, ny ideologisk retorik och andra miner och annan intonation när de framför sina roller.

Men fortfarande är det samma pjäs som spelas. Om än med nya regissörer och en del nya aktörer. I alla avseenden består det svenska klassamhället som det såg ut innan skrivbordslådorna på Rosenbad städades ut och alliansens politiska nomenklatura flyktade i väg till lobbyindustrin…

Det är bara att se till hårda fakta. Avrundat kommer ”Statens utgifter” budgetåret 2015 att bli 886 miljarder kronor och detta samtidigt som regeringen meddelat att de sammanlagda kostnaderna för ”nya reformer” (inkluderat 400 nya miljoner till militären) kommer att bli drygt 20 miljarder. En stor del av dessa reformpengar hamnar helt rätt och innebär några försiktiga tåfjät framåt: exempelvis hos ensamstående föräldrar med barn, 1.6 miljardar; höjt underhållsstöd, 0.6 miljarder; mer pengar till äldreomsorgen, 2 miljarder; sänkt skatt för pensionärer, 2 miljarder; och höjt tak i a-kassan, 1,7 miljarder. En ensamstående mamma får 300 kr mer i månaden att röra sig med och slipper kostnader för medicin om hon har ett sjukt barn. En fattigpensionär med garantipension på dryg 8000 brutto i månaden får samtidigt 180 kr mer i månaden för sin hushållning. Ingenting som förändrar livet, inget systemskifte precis, men ändå några slantar mer.

Den pressade äldrevården får mer pengar

Regeringens siffror är dessutom manipulerade. Arbetande pensionärer får en kontrareform, en skattehöjning med 8.5 procent, vilket för pensionärsgruppen i sin helhet innebär ett plus i budgeten. Den påstådda kostnaden för en höjning av taket i a-kassan på 1,7 miljarder verkar också vara gripen ur luften. Den finansieras av medlemsavgifterna och en arbetsmarknadsavgift som betalas av arbetsgivarna.

Samtidigt uteblev vallöftet från (s) om höjda barnbidrag. Dessa har inte höjts sedan 2006 och därför minskat betydligt i takt med inflationen. Det höjda taket i a-kassan till 25 000 kronor är bra, men en kortvarig glädje för dem som gynnas eftersom den nivån bara ska gälla i hundra dagar! Sveriges lärarkår kommer dessutom att få se sig om himlen efter de tiotusen kronor mer i månaden som Gustav Fridolin lovat. Idrotten fick också kalla handen vilket innebär att den kanske viktigaste integrationsfaktorn i Sverige, barn- och ungdomsidrotten, blir mer utarmad på pengar. Sveriges utdöende jordbruk, vi importerar 50 procent av allt vi äter och bondens genomsnittålder är uppe i 57 år, får ännu ett liehugg i ryggen med Åsa Romsons löfte om en höjd gödselskatt nästa år. ”Vi får betala för att statens museum i Stockholm ska slippa avgifter”, rasar jordbrukarna på sina Facebooksidor. Oavsett hur man värderar de smärre inkomstfördelningar och förändringar av en del skattesatser som görs handlar reformerna med 20 miljarder i sak ändå bara om lite drygt två procent av Sveriges utgiftsbudget! Äter man två procent av det som läggs upp på ens tallrik brukar vi säga att man ”petar i maten” och det är också vad Magdalena Andersson och den rödgröna regeringen har gjort. Den har petat lite i alliansen tidigare budget. Inte mer. Allra minst handlar det om ett paradigmskifte eller radikala strukturreformer.

Bostadsbristen i många regioner kräver stora statliga investeringar

Den nya regeringen är också tokrädd när det gäller att investera för framtiden: Den akuta bostadsbristen måste mötas med stora statliga insatser (vilket dessutom är ett bra sätt att dra undan fötterna för (sd); miljonprogrammet från 1960-talet kräver en akut renovering med modern miljövänlig teknik för att minska energislöseriet; kollektivtrafiken byggas ut och få bättre kvalité; järnvägar – och många vägar – rustas upp; nya icke fossila energislag utvecklas och byggas ut; en plan för att rädda jordbruket och till en del återindustrialisera Sverige är lika akut. ”Politik är att vilja”, sa en gång Olof Palme. Men den nya regeringen är viljelös. Likt sin föregångare bara ett flarn för ”marknaden”. Utan nya skattesänkningar (vilket i sig vore dåraktigt) stannar alliansens ”konsumtionsekonomi” upp. Samtidigt är euroländernas tre viktigaste ekonomier (66 procent) Italien, Frankrike och Tyskland alla tre på väg in i en recession (Finlands för Sveriges del så viktiga ekonomi drabbas också hårt av EU:s sanktioner mot Ryssland). Många erkända ekonomer och ekonomiska institut talar om att stora delar av världens ekonomier är på väg in i ett japanskt syndrom. En slags ekonomisk sömn där utvecklingen står still för en lång tid framöver. Utan draghjälp från en ny konsumtionsvåg och med ännu mer vikande utländsk efterfrågan på viktiga svenska exportvaror är det precis långsiktiga investeringar som krävs. Inte minst eftersom Sverige är bland världens högst rankade ”låntagare”. Den svenska staten kan i dag få tvååriga lån med en räntekostnad på bara 0.021 procent. Men en insikt om detta saknas helt i regeringskansliet. I stället har vi fått ännu en nyliberal regering som är strykrädd för radikala grepp.

Bakgrunden till detta är inte bara regeringspartiernas egna program och deras snabba sprintlopp åt höger i politiken utan givetvis också sensommarens katastrofala valresultat.

Visst, (s), (mp) och (v) fick tillsammans 43.6 procent av rösterna i riksdagsvalet eller omsatt i riksdagsledamöter, 159 stycken. Räknar vi bara med de traditionella arbetarpartiernas röster (S) och (v) fick dessa rekordsvaga knappt 39 procent av väljarkåren. Samtidigt orkade den borgerliga alliansen bara med att räkna in 39.4 procent eller sjunka ner på 141 riksdagsstolar. Men i den politiska verkligheten har vi sedan Sverigedemokraterna med sina 12,8 procent och hela 49 nyvalda i vår riksdag. Samtidigt är det nästan torrlagt med breda sociala rörelser i landet. I Sverige lever två generationer av människor där de allra flesta aldrig har varit berörda av en verklig facklig strid. Vi ser heller aldrig några större grupper av studenter som vågar ta sig ton. Vänstern utanför riksdagen är ytterligt svag och jagar mer sin egen identitet än klassfrågor. Rättvisepartiet som relativt ensamma och med stor energi försökte sig på med taktiken att delta i riksdagsvalet kunde exempelvis bara räkna hem futtiga 791 röster – i hela Sverige.

Segerval för Sverigedemokraterna. Här en jublande Oscar Sjöstedt

Vad detta kommer att innebära fick vi en aning om under årets budgetdebatt där (sd):s nye ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt fick det att knaka till ordentligt i många riksdagsbänkar. För övrigt visade han, med skicklig retorik, att det finns flera ”ledarämnen” i (sd) om Jimmy Åkesson skulle fortsätta med att bli sjukskriven. Under eran Reinfeldt, alltså under de år när (sd) har vuxit upp till ett stort parti var moderaterna och deras alliansregering en av partiets huvudmotståndare, en del av etablissemanget, en del av ”dom där uppe som skiter i oss”. Men i det snabba scenbyte som nu skett, flirtade han i budgetdebatten med alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet och kastade också masken när det gäller var partiet hör hemma i viktiga klass- och miljöfrågor. Han sökte den påtänkta nya moderatledaren Anna Kinberg Batras hand genom att annonsera ett gemensamt motstånd mot Löfvéns regeringspolitik. ”Vi sverigedemokrater är också emot höjd skatt för högre inkomstagare, traineejobb, höjd arbetsgivaravgift för unga och pensionärer samt höjda kärnkraftsavgifter”, menade han och förklarade sitt parti berett att kanske rösta för alliansens eget budgetförslag och därmed i praktiken fälla den nya (s)-ledda regeringen. Sedan tidigare vet vi också att (sd) vill riva upp turordningsreglerna på arbetsmarknaden och i övrigt försämra den lagstiftning som ger oss löntagare ett, om än mycket begränsat, skydd mot arbetsgivarnas godtycke. Partiet ser också Folkpartiets egen major, Jan Björklund, som en mjukis när det gäller svensk upprustning och vill själva ge så mycket som hela 24 miljarder mer av våra skattepengar till svensk militarism. Alla förslag från alliansen om mer pengar åt militären kommer därför att backas av SD. Sjöstedt räknade upp en rad förslag i budgeten som (sd) och Alliansen är emot: höjd skatt för höginkomstagare, traineejobb, höjd arbetsgivaravgift för unga och pensionärer samt en större kärnkraftsavgift.

På fritiden älskar Oscar Sjöstedt att skjuta pansarskott med hemvärnet

Moderaternas gruppledare Kinberg Batra avvisade för stunden hans öppna frieri. ”Vi kan inte samarbeta med ett parti som inte står för öppenhet”, menade hon. För stunden därför att det finns en underliggande motsättning i den parlamentariska situationen. Om vi tillåter oss att för en stund bortse från de olika partiernas syn på invandring och flyktingmottagning är regeringen i ett stort parlamentariskt underläge i de flesta frågor som alliansen – och (sd) – driver. Sverigedemokraterna nya roll som oppositionsparti mot de rödgröna, med lite drygt 800 000 väljare bakom sig, 49 riksdagsledamöter och stort inflytande i många kommuner, samtidigt som det visat sig att moderaterna tappats på flera hundra tusen väljare som föredrog Jimmy Åkesson framför Fredrik Reinfeldt, innebär vulkaniska rörelser i det moderata partiet. Frågan är bara vilka utbrott vi kommer att få se? Frestelsen att acceptera stöd i voteringar från sverigedemokraterna – i frågor som inte rör migration – kommer att bli allt större. Inte minst när det gäller att återvinna regeringsmakten och en ny partiledare blivit varm i kläderna. Många moderater vill också öppna en dialog med (sd) och dämpa den förre partiledarens entusiastiska anslag när det gäller invandring och flyktingmottagning. En omprövning kan också komma när det gäller Reinfeldts taktiska syn på ett vapenstillestånd när det gäller arbetsrätten i stort och turordningsreglerna i synnerhet. Folkpartiets Jan Björklund har redan gått ut i ett öppet angrepp mot alliansens lågmälda ställningstagande på detta viktiga område och annonserat att LAS måste rivas upp och ”ingångslönerna” sänkas. Annie Lööf står sedan tidigare på den barrikaden och missar inte ett tillfälle att spy galla över turordningsreglerna. När nu (sd) är mer än dubbelt så stort som dessa bägge allianspartier och tänker driva samma hets blir det ett enormt tryck på moderaterna att byta fot och falla in i ett gemensamt borgerligt angrepp på arbetsrätten.

Politikens pendyl har sin gång, men för många moderater som gärna vill följa kapital- och företagsägarnas dito var PM Nilssons ledare i Dagens Industri den 20 oktober säkert ett påbud om att det nu är dags att ställa om klockan. PM Nilsson tidigare ledarskribent på Expressen och grundare av debattsajten Newsmill är en grovkalibrig förespråkare för det som brukar kallas för ”näringslivet”, alltså den kapitalistklass som när sig på vårt arbete. Han menar i sin uppmärksammade ledare att det nu är dags för ”näringslivet” att befrynda sig med sverigedemokraterna, att helt enkelt bjuda in dem till ”luncher, nätverksträffar, konferenser, seminarier eller företagsbesök”. En räkcocktail vid rätt tillfälle kan göra underverk, menar han, samt fortsätter: ”alla nya politiska krafter måste uppfostras av omgivningen. Näringslivet har ägnat ett kvarts sekel åt att mellan skål och vägg tala MP till rätta. Det har gått ganska bra. Miljöpartiet är numera för EU, tillväxt och ger till och med grönt ljus åt nya Gripen. När som helst bygger de ringled runt Stockholm också.”

Den scenförändring som sker ger samtidigt en öppning för Vänsterpartiet. I och med att (sd) mer öppet allierar sig med överheten, det rika Sverige, den borgerliga fyrklövern och militarismen, sänker partiet garden åt vänster vilket ger stora möjligheter för (v) att få in många träffar på och skada det parti som själv så gärna vill stoltsera som en underdog.

Det ledsamma är att (v):s ledning gör det rakt motsatta. Med tanke på den parlamentariska situationen och den fackliga rörelsens autism ska vi inte bli upprörda över att partiet kan tänka sig att rösta för Magdalena Anderssons budgetproposition. Det är en taktik som är lätt att förklara. Inte heller ska vi ilskna till över att Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson försökt att förhandla fram förbättringar i budgeten. Det har uppenbart gått bättre tack vare att Löfvén har hållit dem utanför regeringen. För Miljöpartiet som fick några taburetter har det gått sämre. Deras viktigaste krav har begravts i utredningar.

Nej, det vi ska bli upprörda över är att Vänsterpartiets ledning identifierar sig själv med den nya regeringen och ger alla sina medlemmar, sympatisörer och väljare intrycket av att vara ett lika nöjt som godmodigt regeringsunderlag. I den politiska striden med ”Jimmy och hans järnrör” sluter de upp bakom regeringen och blir dess försvarsadvokat i stället för att inta en egen självständig roll som ”det enda oppositionspartiet för landets löntagare och utsatta människor”. På Aftonbladets ledarsida kan man till och med i en vidrig ledare tillåta sig att yrka på att 40- 50 miljarder av storbankernas fabulösa vinster i år på 100 miljarder ska dras in och gå till ”tre nya ubåtar av den nya toppmoderna modellen A26, 20 nya super-Jas och en massa bränsle, sjömålsrobotar och kryssningsmissiler”. Samtidigt som detta sker vågar inte Vänsterpartiet opponera högt och tydligt mot att Magdalena Andersson valt att bara beskatta bankerna med nya, ynka fyra miljarder kronor. Ulla Andersson skulle i media gått ut och talat om för Magdalena Andersson att det finns lador, de rikas lador, som faktiskt är proppfulla! Men att det som kan dras till staten självfallet ska gå till välfärd och inte till imaginär ubåtsjakt.

Om den rödgröna regeringen överlever budgetkrisen väntar nya maror för Stefan Löfvén. Många seriösa bedömare talar om att världsekonomin stävar in i en ny svår ekonomisk kris. Inte minst i Europa. Tysklands, Frankrikes och Italiens ekonomier har redan fått grundkänning. Samtidigt väntar nästa avtalsrörelse, vilken alltså kan komma att utspelas i en atmosfär av åtstramning – och krav på mer pengar till militär upprustning. Det är här som Stefan Löfvén förväntas spela domptör av hela den fackliga rörelsen och se till att det levereras mycket låga lönelyft. Ska Vänsterpartiet då bara mumla i skägget och komma med lite knappt hörbar kritik eller ska partiet framstå som en verklig vänsteropposition?

Det går alldeles utmärkt att ha två bollar i luften samtidigt! Vänsterpartiet borde genomgående förklara att Löfvéns ministär inte på något sätt är ”vår regering”, inte ett politiskt redskap för Sveriges löntagare, utan tvärtom bara ännu en nyliberal regeringskoalition. En stenhård kritik från vänster som skulle kunna inspirera slumrande sociala, inte minst fackliga, rörelser, vilket är det enda som kan ändra på de parlamentariska förutsättningar som är vid handen. Att partiet sedan av taktiska skäl väljer att inte fälla den – för att släppa fram en ny moderatregering uppbackad av sverigedemokraterna är både lätt att förklara och att förstå för alla människor som vill se vänsterpolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

-Vi kräver en verklig demokrati!

Tiotusentals ungdomar i Hongkong demonstrerar sedan en vecka tillbaka för en verklig demokratisk valprocedur i den förra brittiska kronkolonin. Britternas hundrafemtiofemåriga ”lån” av Hongkong gick ut 1997. I förhandlingar mellan Deng Xiao-ping och Margaret Thatcher lämnades kolonin tillbaka till Kina i utbyte mot ett löfte att formeln ”en nation-två system” skulle råda och att allmänna val skulle gälla på halvön.
De massiva protesterna handlar om löftet att guvernören för Hongkong ska väljas fritt. Ett löfte som Peking aldrig uppfyllt.

I början av september publicerade Peking en ny vallag som formellt säger att allmänna val ska hållas 2017. Men i praktiken handlar det om vad demokratidemonstranterna ironiskt kallar ”iranska val”. De kunde lika gärna kalla dem ”kinesiska val”. För att ställa upp som kandidat till guvernörsposten krävs att en valkommission på 1 200 medlemmar ger grönt ljus utifrån kriteriet att en kandidat måste vara lojal med regimen i Peking.
Protesterna började med att studenter började bojkotta lektioner på universitet och skolor. En grupp campade utanför regeringsbyggnaden. Det var i lördags när tusentals ungdomar försökta ansluta till protesterna utanför regeringsbyggnaden som kravallpolisen börjad skjuta tårgas och pepparspray mot demonstranterna.

-Gå hem, bryt inte mot lagen, stör inte den allmänna ordningen så att kollektivtrafiken störs, var det enda budskap som den av Peking utsedde guvernören Leung Chun-ying hade att säga till de protesterande ungdomarna som tydligen inte förstod vad han sa eftersom de stannade kvar på gatorna och tusentals fler anslöt till protesterna som spred sig till andra delar av Hongkong, bland annat de chicka affärskvarteren i Causeway Bay och till andra sidan av hamnen till Mong Kok och Kowloon. I dag måndag anslöt lärarnas fackliga organisation till protesterna genom att utlysa strejk.
I Peking ser ledarna med fasa på de nya protesterna i Hongkong eftersom de i sista hand kan hota deras maktpositioner. På det kinesiska fastlandet går det inte en dag utan lokala uppror mot maktmissbruk, korruption och miljöförstörelse och strejker för bättre löner. Men det finns ingen nationell rörelse för demokratiska fri- och rättigheter att tala om.

Även om det troliga resultatet på kort sikt för protesterna i Hongkong är att repressionen kommer att ta ut sin rätt kan de på längre sikt bli en förebild för miljoner och åter miljoner kineser på fastlandet. Trots att Peking blockerar Instagram för att hindra bilder från protesterna i Hongkong att ses av den kinesiska allmänheten och blockerar sökord som ”tårgas” på internet är det uppenbart att informationen om kampen för reell demokrati i Hongkong kommer att spridas vidare utanför den gamla kronkolonins gränser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Grekland i väntan på kamp om makten

I Lausanne träffades ett åttiotal socialister den 12-14 september för att diskutera den sociala krisen i södra Europa och vilka politiska perspektiv som öppnas i regionen. Sammankomsten hade organiserats av MPS (rörelsen för socialism) och bland de inbjudna fanns ledande aktivister från Podemos i Spanien, Syriza i Grekland, Sinistra Anticapitalista i Italien, NPA i Frankrike, samt socialister från Schweiz. Själv hade jag nöjet att delta tack vare en inbjudan från en gammal vän som höll i organiseringen av seminariet.
Här under ska jag sammanfatta den förberedande information som gavs om situationen i Grekland och den diskussionsinledning som Antonis Ntavanellos gav. Han är medlem i Syrizas centralkommitté och samtidigt talesperson för DEA (internationalistiska arbetarvänstern), en revolutionär organisation som arbetar öppet inom Syriza.

********

Ett brott mot mänskligheten.

Den sociala och humanitära misär som i dag råder i Grekland är inte ett resultat av en ”osynlig hand”. Inte heller är det resultatet av ”lata grekers” attityder, skattesmitare och korruption. Nej, den djupa sociala krisen och misären är en direkt följd av att de internationella storbankernas intressen satts i förarsätet av den så kallade Trojkan (IMF,ECB och EU). I slag på slag har den grekiska regeringen tvingats driva igenom ”saneringspaket” som i praktiken rivit ned alla sociala skyddsnät i samhället. Det var och är en politik som inte kan kallas annat än ett brott mot det grekiska folket.
Till att börja med har den av Trojkan (med Merkel i spetsen) påtvingade ekonomiska politiken, mitt i en internationell recession och finanskris, kört den grekiska ekonomin i botten.

I sex år har landets ekonomi krympt. Bruttonationalprodukten har minskat från 233 miljarder euro 2008 till 182,1 miljarder euro 2013, det vill säga att fall på 26 procent. Det är en depression med sociala följder som inget land i Europa upplevt sedan trettiotalet.
Det har drivit upp den officiella arbetslösheten till 26 procent och som når 60 procent i gruppen 15-24 år. I realiteten är situationen ännu värre, troligen en bra bit över 30 procent eftersom butiksägare som gått omkull och folk som tappat hoppet och inte letar jobb längre inte finns med i den officiella statistiken.
Samtidigt har den av storfinansen påtvingade politiken lett till den deklarerade målsättningens motsatts: att minska statsskulden. Den offentliga skulden har ökat till 300 miljarder euro och når därmed 200% av BNP, och i takt med att BNP minskar blir statsskulden allt större procentuellt. Den privata skulden, bolagens och hushållens, har samtidigt stigit till 100 procent av BNP. Slutsatsen är enkel trots att den förnekas av Merkel &Co.: det finns inte en chans i , ja ni vet, att det grekiska folket ska kunna betala av statsskulden. Den måste helt enkelt avskrivas om inte Grekland ska reduceras till en europeisk social öken .
För den enskilde löntagaren, den arbetslöse och de fattiga pensionärerna har krisen bokstavligen krossat den sociala tryggheten. Det är svårt att hitta vad att börja med. De som ännu har ett arbete har sett sina inkomster minska med 30-40 % i köpkraft. Via lagstiftning har regeringen drivit ned den lagliga minimilönen till 486 euro i månaden för vuxna heltidsanställda och 411 euro för gruppen 15-24 år. En fjärdedel av alla löntagare tjänar mindre än 500 euro per månad innan skatt. Över hälften, 53,7 %, av löntagarna har en månadslön under 820 euro.
Situationen är naturligtvis ännu värre för pensionärer och arbetslösa. Enligt det grekiska köpmannaförbundet (GSEVEE) är i 40 procent av hushållen minst en person arbetslös. Det motsvarar 1,4 miljoner personer varav bara 9,8 procent har en arbetslöshetsersättning. Enligt samma källa har hushållen i genomsnitt förlorat 39,47 procent av sina inkomster och mer än 40 procent i vissa landsdelar. Regeringens beslut att höja skatterna på nödvändiga varor för allmänheten är brottslig. Den höjda skatten på eldningsolja ledde till att mer än 200 000 hushåll var utan värme den gångna vintern. Många eldsvådor uppstod när folk eldade upp delar av inredningen för att värma sig och många dödsfall av koloxidförgiftning konstaterades.

Inom sjukvården är situationen helt enkelt katastrofal. Budgeten för de offentliga sjukhusen har minskats med 25 % mellan 2009 och 2011 och ytterligare ”reformer” ligger i startgroparna. Det offentligas bidrag till kostnader för läkemedel har minskat med hälften och vissa mediciner finns inte längre att få tag i. Patienter antas ta med sig egna mediciner vid sjukhusbesök. Den kriminella politikens direkta effekter på folkhälsan är påtaglig. Malaria har för första gången på 40 år konstaterats. De sänkta utgifterna för gravida kvinnor har ökat antalet dödfödda barn med 21 % mellan 2008-2011 och barnadödligheten ökat med 43 % mellan 2008-2010.

-Kostnaderna för åtstramningen bärs främst av de vanliga medborgarna i landet som drabbats av de största budgetnedskärningarna någonsin i hälsovården i Europas moderna historia, skriver professor David Stuckler i den ärevördiga tidskriften The Lancet. Det är en sammanfattning så god som någon över den kriminella politik som tvingats på de arbetande och fattiga i landet. Exemplen på den sociala misär som brett ut sig kan mångdubblas men de kan bara förstärka den bild som redan är klar och tydlig.

Ett politiskt jordskalv.

Den ekonomiska och sociala krisen har orsakat ett veritabelt jordskalv på den politiska scenen. Vad som var Europas starkaste socialdemokratiska parti för några år sedan är i dag en spillra. Pasok som haft ensam majoritet i parlamentet, och som före krisen kunde stoltsera som avgjort största partiet med 45 % av rösterna räknar i dag in knappa 5 % i opinionen. Pasok kunde göra vad de konservativa i Ny Demokrati inte kunde, nämligen driva igenom Trojkans ”reformer” trots det enorma motståndet från den drabbade befolkningen. Men det har skett till priset att partiet aldrig mer kan resa sig, i alla fall inte inom överskådlig framtid. Likt det franska Socialispartiet har det begått politiskt självmord i finansens intressen.

Som oftast i kristider sker en polarisering i det politiska landskapet. I Greklands fall är den extrem. Borgerlighetens främsta parti, Ny Demokrati, som tillsammans med Pasok alternerat vid makten har krympt ihop till 20-22 % medan den yttersta högern och nynazisterna i Gyllene gryning nu har sympatisörer bland 11-12 procent av väljarna.
Den extrema krispolitiken mötte ett massivt motstånd fram till mitten av 2012. Inte mindre än sex generalstrejker sa nej till krispolitiken, ett otal strejker och ockupationer ägde rum. I den mobiliseringen var det uteslutande vänstern till vänster om Pasok (som inte kan kallas vänster längre) som stod för den organiserade mobiliseringen av motståndet. I den processen har den heterogena vänsterfronten Syriza helt tagit kommandot. Från några enstaka procent i valkåren har Syriza på extremt kort tid växt till det största partiet i landet med prognoser på klart över 30 % i nuläget. Lite längre fram tar jag upp hur fronten är organiserad och vilket grundläggande problem som socialister står inför.
I media och även i vänsterpress har det förekommit frågor om det folkliga motståndet mattats och att det skulle spegla en demoralisering på grund av uteblivna resultat trots den enorma massmobilisering som varit. Från mitten av 2012 har mycket riktigt de stora strejkerna och massdemonstrationerna varit frånvarande. Det pågår dagligen lokala strejker och demonstrationer. Men flera hundra tusen samlas inte framför parlamentet.
Att det skulle handla om en demoralisering är dock en för hastig slutsats.

I stället har många politiska och fackliga aktivister och stora grupper bland de arbetande insett att det inte går att komma längre i kampen på gatan och arbetsplatserna. De har insett att det krävs en politisk lösning, en regering som med krafttag sätter totalstopp för den nyliberala ”reformpolitiken” och som river upp alla antisociala lagar som redan antagits.
Man kan säga att kampen gått in i en ”parlamentarisk fas”, där hoppet på en utväg ur krisen och misären ställs till bildandet av en vänsterregering bildad av Syriza om den aktuella regeringen faller/avgår eller via en seger i valet 2015. För den stora delen av de arbetande och fattiga i landet ställs nu hoppet till en vänsterregering som bildas av Syriza. Är det utopi som många skulle säga? Det kommer att leda till en direkt konfrontation med EU och storbankerna i Europa. Helt klart. Men det inser också de som kämpar i landet. De inser att vad som inte gick att uppnå via strejkerna och demonstrationerna måste uppnås via den politiska makten.

Kan Syriza leda kampen till seger?

Frågan är berättigad eftersom uppgifterna och utmaningarna som kommer möta en vänsterregering är enorma. En seger i de kommande parlamentsvalen måste förståss ses inom ramen för en massmobilisering som kräver stopp för åtstramningspolitiken. Ett problem kommer att ligga på bordet redan första dagen. Betala eller inte betala räntor och amorteringar på statsskulden?
Den centrala kretsen i Syriza med Alexis Tsipras som partiledare säger att den ska inleda förhandlingar med EU om en plan för hur statsskulden ska hanteras. Tsipras kommer att begära att delar av skulden avskrivs och att en mer utdragen plan för återbetalningar antas. Det är antagligen en illusion att EU skulle gå med på någon form av avskrivning.
För att Syriza ska kunna möta förväntningarna som ställs till en vänsterregering finns det inget utrymme för kompromisser med Trojkan. Trycket underifrån på att vägra betala kostnaderna för statsskulden kommer inte att ge stort utrymme för en vänsterregering och samtidigt ska det stå klart att en vägran att betala är en omdelbar krigsförklaring mot de internationella storbanker som ”äger” statsskulden. Då gäller det att ha en plan B som svarar på frågan vad som måste göras om bankerna med stöd av Trojkan bestämmer sig för att strypa Grekland, stoppa krediterna, hota med uteslutning ur EU och organiserar ekonomiskt sabotage genom bland annat kapitalflykt.


Häromdagen redogjorde Alexis Tsipras i ett tal vad Syrizas ledning anser ska vara omedelbara uppgifter för en vänsterregering:
-öka lönerna med 30 % för att återställa vad som förlorats på grund av Trojkans krispolitik.
-återställa pensionerna till nivån innan 2010
-upphäva alla nya skatter som ensidigt drabbat de sämst ställda i samhället, som skatten på eldningsolja.
-återinföra rätten för fackföreningarna att ingå kollektivavtal.
-kraftigt höja skatterna på bankerna och storföretagen.
-och till sist inrätta en ”offentlig kontroll” över bankerna.
Som ni ser handlar det inte om en fadd socialdemokratisk regeringsdeklaration. Men ändå reser den minst ett frågetecken. Vad innebär ”offentlig kontroll” över bankerna i en situation där kapitalägarna säkerligen öppet saboterar en vänsterregerings beslut och hotar dess möjlighet att finansiera en politik som svarar mot vad befolkningen väntar sig? Vänstern inom Syriza svarar att sabotage och kontroll bara kan stoppas genom att samhället tar över bankerna och hindrar ägarna av bankerna från att sätta käppar i hjulen för en verkligt social och solidarisk politik.
Men vad är egentligen Syriza? Det finns en utbredd uppfattning om att det är en löst sammansatt front med en leding som gör lite hur den vill baserat på ledaren Tsipras mycket karismatiska drag. Inget kunde vara mer fel. Alla medlemmar är organiserade i basgrupper, typ lokalavdelningar. Vid varje möte kontrolleras att deltagarna är medlemmar. Det finns stadsdelsstyrelser, stadsledningar, regionala ledningar, en nationell centralkommitté och en kongress. Demokratiska val sker till alla nivåer. Inte precis en facebookgrupp.
Samtidigt är Syriza en frontorganisation där flera mindre organisationer bildar en vänsteropposition mot gruppen kring Tsipras som tenderar att söka lösningar till ”höger”. Men partiledningens utrymme för manövrer begränsas av den interna debatten och det aktiva deltagandet av basen. Ett exempel visar vad det betyder.
På den senaste kongressen gick Tsipras ut mycket hårt mot DEA (internationalistiska arbetarvänstern) och krävde att DEA skulle upplösa sig som organisation för att få vara kvar som medlemmar i Syriza. Till partiledningens överraskning mötte kravet stort motstånd. Inte bara från medlemmar i DEA utan också från andra grupperingar inklusive delegater för Tsipras egen majoritet. DEA har i sitt arbete visat för alla medlemmar i Syriza att de är de mest hängivna och lojala medlemmarna. Partiledningen tvingades till reträtt av kongressen och sedan dess har Tsipras inte rest frågan om DEA:s upplösning på nytt.

DEA:s motiv för att inte upplösa sig är att det är långt ifrån klart att Syriza kommer att klara testet i den kommande konfrontationen. Ledningen lutar mot att förhandla med Trojkan och har i enskilda frågor visat att den vinglar betydligt.
Om inte Samaras regering faller innan väntar ett presidentval i mars 2015. Lyckas inte regeringen säkra en majoritet i parlamentet för en presidentkandidat kan det bli nyval till parlamentet redan i februari. Annars kommer Sampras och EU att göra allt för nyval hålls först i juni 2016. Det är svårt att se hur den sociala krisen kan dras ut till 2016 utan en explosion och nyval.
För att skapa de bästa möjligheterna för en segerrik kamp arbetar Syriza stenhårt på att skapa största möjliga enhet bland de arbetande. I dagliga strider och inför val manar man till enhet och solidaritet mellan alla folkliga krafter. Ett problem i enhetspolitiken är det grekiska kommunistpartiet KKE:s absurda sekterism. Partiet är det sista verkligt stalinistiska partiet i Europa och de för en politik i splendid isolation som har sina rötter i vad som kallats den ”tredje perioden”, det vill säga när Moskva i slutet av 20-talet tvingade alla kommunistpartier att se socialdemokratin som huvudfienden i samhället. Logiken blir då att de som ligger närmast dig politiskt är den farligaste fienden.
I Grekland tar det sig i dag komiska proportioner. I valet till EU-parlamentet uppmanade Syriza sina väljare i någon valkrets där de inte var representerade att rösta på KKE. Vilka i sin tur svarade att ”vi vill inte ha era röster”. Samma sak gäller partiets fackliga ”frontorganisation” PAME som konsekvent vägrar samarbeta med andra fackföreningar. Det finns dock tecken på att den absurda sekterismen börjar skapa spänningar i PAME, men inte i partiet.
Lyckligtvis är KKE inte ett stort problem eftersom det är Syriza som totalt dominerar arbetet i den dagliga kampen och situationen på det politiska planet. Det som utifrån sett verkar vara en nedgång i kampen kan visa sig vara en rörelse på djupet som kommer att explodera inom den närmaste perioden och där vi kommer att få se upproriska arbetande folkmassor, som inte längre står ut med all misär som tvingas på dem, lyfta fram en vänsterregering på sina axlar. Det blir inte en tebjudning som följer. Europas nyliberaler med Merkel i spetsen kommer att kasta sig över landet för att med alla medel hindra en vänsterregering från att ta tag i den sociala katastrof som borgarna skapat. Då blir det upp till alla radikala krafter i Europa att solidariskt sluta upp bakom det grekiska folkets kamp för ett nytt progressivt Grekland.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,