Kategoriarkiv: Okategoriserade

Skattegåvor till Kapitalet sänker Europa

Publicerat av
2

-Skatterna för de som vill arbeta och för företagen måste sänkas för att det ska bli fart i ekonomin, jobb skapas och tron på framtiden stärkas.

Den refrängen har vi har hört till leda. Borgerliga politiker, ekonomer och finansskribenter upprepar det dagligen. Göbbels verkar ha haft rätt. En lögn som upprepas tillräckligt ofta slutar med att tas för sanning av samhällets medborgare.

Det finns inte en enda seriös ekonomisk studie som visar att lägre skatter för företagen leder till jobbskapande och högre tillväxt. Tvärtom, finns det många studier som visar på motsatsen. Nämligen att lägre beskattning av bolagsvinsterna leder till högre vinster, men inte alls högre sysselsättning eller snabbare tillväxt.

Till och med nyliberalismens överstepräster i Bryssel publicerar statistik som visar att deras dagliga prat om ”reformer” och lättnader för företagandet är inget annat än ideologiska dimridåer.

På kartan här under kan vi se vad som skett med marginalskatterna på inkomst av arbete och beskattningen av bolagsvinsterna mellan 1995 och 2013. Ta till exempel Sverige. Där ser vi att maximala marginalskatten sjunkit från 61,3 % till 56,6 % och att beskattningen av bolagens vinster (blå linjen) minskat från 28,0 % till 22,0 %. Det är miljarder kronor i gåvor till de svenska bolagen under den berörda perioden.

Som synes på kartan är inte Sverige ett undantag. Över hela Europa har det pågått en skattedumping som förskjutit fördelningen av de producerade rikedomarna över till kapitalägarnas fördel. På Irland och i de nya medlemmarna i EU från öster kan bolagen gotta sig åt vinstbeskattning på mellan 10 till 15 procent. Däremot har beskattningen av bolagens vinster i Frankrike legat i stort sett stilla under perioden medan den närmast halverats i Tyskland, om än från en extremt hög nivå.

Den samlade bilden av en fiskal dumping i hela Europa, i eurozonen och i EU 27, bekräftas av diagramet här under som visar att beskattningen av icke-finansiella bolag minskat med hela 9 % mellan 1998 till 2012. Den sänkningen motsvarar ett skattebortfall på 92 miljarder euro under perioden.

Men statens inkomster då? För att kompensera bortfallet från beskattningen av de högsta inkomsterna och den sänkta bolagsskatten vänder sig i stället kontinentens regeringar till sina konsumenter och låter dem betala notan via en ökning av de direkta skatterna som har den ”fördelen” att de drabbar låga inkomster och vanliga hushåll hårdast. I diagramet här under ser vi hur den genomsnittliga momsen i EU 27 ökat från 19 % till 21,3 %.

Så hur gick det med antalet jobb som skulle skapas av skattedumpingen och hur gick det med tillväxten? Borg och andra har ju sedan 2007 lovat att den statliga svångremspolitiken skulle ge resultat. Verkligheten för de som söker arbete liknar inte den som våra finansministrar talar om. Inte ens det ”tyska undret” eller Borgs ”mirakelekonomi” lyckas väga upp den katastrof som skett på arbetsmarknaden sedan 2007. I eurozonen har 1,6 % av det totala antalet jobb försvunnit och i EU 27 är siffran 2,2 %. Massarbetslösheten har exploderat i de länder som fått smaka mest på den nyliberala medicinen och ingen ljusning finns i sikte.

Om den nyliberala ”teorin” vore något så när i samklang med vad som verkligen skett och sker borde perioden i Europa som kallas ”de gyllene decennierna” från 1950 till 1975 ha sett mycket låg tillväxt och stor arbetslöshet eftersom skatterna på höga inkomster och på bolagens vinster var mycket högre än nu.

I diagrammet här under finns en detaljstudie av vad som skett i Frankrike sedan krigsslutet. Paradigmskiftet (som det heter numera) kan inte vara tydligare. Längst till vänster i diagramet ser vi utvecklingen av bolagens vinster (innan skatt) och procenten arbetslösa under perioden 1952 till 1974. Arbetslösheten (horisontella axeln) varierar mellan 1 % till 3 % medan bolagens vinster (vertikala axeln) svänger mellan 26 % till 30 %. Längst ut till höger i diagramet ligger åren mellan 1986 till 2008 grupperade och visar på en arbetslöshet mellan 8 % till 11 % medan bolagens vinster varierar mellan 30 % till 32 %. Längst till vänster ser vi vad som av ekonomer brukar kallas ”fordismen” och längst till höger det nyliberala systemet. I mellanperioden från 1975 till 1984 råder en sorts övergångsperiod mellan de två ”systemen” med sjunkande vinster för bolagen och snabbt ökande arbetslöshet.

Med detta som bakgrund kan vi säga att politikernas löften om bättre tider bakom hörnet bara den nuvarande åtstramningsmedicinen sväljs till sista droppen saknar all grund i historiska erfarenheter av arbetslöshet, vinster och tillväxt. Den period som ligger framför oss kommer i första hand att domineras av den massarbetslöshet som nu sliter ner många samhällen i grunden och bereder väg för främlingshat och nyfascism som i Grekland. Låg tillväxt, extrem arbetslöshet, ojämnare inkomstfördelning, ökad fattigdom och social misär SAMT höga vinster för kapitalägarna är vad som väntar inom överskådlig framtid. Det bäddar för politiska kriser i Europa som vi kanske inte ens kan föreställa oss ännu.      

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inne i novembers mitt

Publicerat av
Svara

 

Mitt i november och den bleka solen drar sig tillbaka. Dagen har gått i ett huj men alla takrännor är rensade, elkablar inrullade och krukor tömda.

Bara en kort stund därefter glider månen upp bakom ryggen. I början röd som en jordgubbe uppvaktad som den är av solens sista flammande ljus.  Men snart liknar den mer en vardaglig, rund och glad hushållsost.

Örtkryddorna åker in i pannrummet med sitt medelhavsklimat. Där trivs de och doftar gott hela vintern.

November som Carl Larsson såg månaden när han en gång illustrerade för en utgåva av Bondepraktikan. Lite mer påpälsade människor inomhus än vad vi är vana vid.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Låt alla murar rasa!

Publicerat av
Svara

Låt muren rasa! En symbolisk bild av en palestinier med slägga som tillsammans med andra aktivister har lyckats bryta sig igenom den apartheidmur som omgärdar motorvägen in till det ockuperade Israel. En handling för frihet som kanske borde hyllas på Folkpartiets landsmöte?

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sälj inte skinnet förrän den amerikanska björnen är skjuten.

Publicerat av
3

Det är på modet att förklara den amerikanska dominansen i världen på upphällningen. ”Imperiet” faller. I alla fall i mångas impressionistiska analyser och extrapoleringar av statistik.

Det är ingen ny diskurs, som akademiker brukar säga. Redan i slutet av 80-talet proklamerades den japanska kapitalismens seger över US of A. När Rockefeller Center köptes av japanskt riskkapital och sju av de tio största bankerna i världen var japanska ansågs saken vara klar. Några månader senare rasade det japanska korthuset samman och i dag tjugofem år senare trevar fortfarande den uppstigande solens land i ekonomiskt mörker.

I dag är det Kina som ges Japans roll som utmanare. Det är sant att Kina redan i funktion av sin befolkning på 1,35 miljarder individer är en ekonomisk enhet av enorma mått. Det är sant att Kina svingat sig upp i statitisken över exporterade varor till översta toppen. Det hade också Japan gjort i mitten av 80-talet tillsammans med Tyskland. Men att bara förlänga kurvor över vad som varit in i framtiden är en riskabel hantering.

Det viktigaste argumentet i dag för att visa på den amerikanska kapitalismens nedgång är Kinas nya roll som världens största exportör av industriellt producerade varor. Första platsen är dock i mycket beroende på att nästan hälften av Kinas varuexport är tillverkad i utlandsägda (eller delägda) företag i Kina.

USA:s, Tysklands och Kinas andel av världsexporten av industriprodukter

Men export av varor är inte allt vad som måste granskas för att se vad som sker i styrkeförhållandena mellan olika kapitalgrupper och kapitalistiska nationer. Då tänker jag bara på de ekonomiska relationerna och inte den politiskt/militära styrkan de olika nationernas härskande klasser besitter. Det är ett ännu bredare ämne än vad som den här korta texten har till syfte att belysa.

Ett viktigt element som bestämmer de inbördes relationerna och styrkan i olika ekonomier är deras investeringar i utlandet och utländska investeringar på hemmaplan. I tårtan här under finns en tydlig bild av vilket kapital som investerat mest utanför hemmanationens gränser (den blå halvan) och vilka som tagit emot mest utländska investeringar (den bruna halvan).


Som synes är det amerikanska (Etats-Unis) kapitalet, som äger över fem tusen miljarder dollar, överlägset följd långt efter av brittiskt (Royaume-Uni), tyskt (Allemagne) och franskt kapital. Bakom Hongkongs siffror finns också kapital från Kina. Även med Hongkong inräknat är Kina ännu en liten aktör i de internationella kapitalinvesteringarna utomlands.

I de bruna fälten ser vi att USA även är största mottagaren av utländska investeringar med Hongkong/Kina på klar andraplats. Om de nuvarande trenderna extrapoleras så kommer Kina/Hongkong att knappa in på de amerikanska kapitalägarnas internationella dominans för att inte säga hegemoni. Diagrammet här under visar de olika nationernas andel av de totala investeringarna i världen.

 Att amerikanskt kapital förlorat mark jämfört med 80-talets slut (cirka 46 %) framgår tydligt eftersom siffran var bara 22 % i slutet av 2012. Men samtidigt ser vi att Kina/Hongkong bara ökat sin andel från 6 % kring 2000 till 7,7 % i fjol. Med en ökning på 1,7 procentenheter på 12 år och med USA:s andel som stiger sedan 2009 kommer det att ta många årtioenden innan Kina kan sägas ha hunnit ikapp USA vad gäller kapitalegendomar investerade i utlandet. Under förutsättning att inget bryter trenderna. Som exempelvis ett uppror från de hundratals miljoner kinesiska arbetare som i stort saknar alla rättigheter och sociala skyddsnät.

Tills sist handlar inte ett lands ekonomiska utveckling om extrapoleringar av existerande trender. Det kan hjälpa till att se riktningen men inte till att göra verkliga prognoser. Liksom den japanska kapitalismen i ett slag gick från erövrare till slamkrypare finns det tecken på att Kina kan gå samma väg. Framför allt handlar det om den spekulativa bubblan i byggbranschen som troligen är nära bristningsgränsen. Kinas statsledning har resurser att stoppa ett fritt fall i branschen men inte till att upprätthålla den nuvarande byggtakten.

Men även om landets ekonomi fortsätter sin expansion (om än i lägre tempo) kommer det inte att inom kort (ett par decennier) leda till något internationellt maktskifte där USA akterseglas av den kinesiska skutan.   



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Påven Franciskus vill bli tummis med vanligt folk…

Publicerat av
Svara

Uppdaterat 13.11.12. En känd domare i Italien varnar nu för att påvens liv kan vara i fara:

Den nye påven Franciskus skakar om världens långt över en miljard troende katoliker. Till fasa för kyrkans konservativa och dogmatiska högerfalang radikaliserar han den egna kyrkans politiska budskap och relativiserar den fördömande hållningen till homosexuella, aborter och preventivmedel.

Uppenbart är det ett medvetet försök att rädda så många församlingsmedlemmar som möjligt från att fly den egna kyrkan. Något som blev fallet under pontifikaten med föregångarna John Paul II och Benedictus XVI. Inte minst en intervju från oktober där Franciskus svarade på frågor från en känd italiensk ateist har chockat många bokstavstroende katoliker. Där menade påven att ”var och en har sin egen idé om vad som är ont och gott” och att ”var och en får följa det goda och bekämpa det onda efter sin uppfattning”. Än värre var naturligtvis hans bedömning av att det i dag ”är ungdomsarbetslösheten och de gamlas ensamhet som är det mest onda”.

Det Ronald Reagan och Margaret Thatcher var i politiken under de två tidigare påvarna reflekterade dessa två i den katolska kyrkan där de skapade en sorts Tea Party-rörelse, en tung motvikt till moderniseringsförsöken efter det Andra Vatikankonciliet 1962-65. Det nya seklets finanskriser och den katolska kyrkans alla skandaler med korruption och pedofileri i sina egna sakristior tillsammans med den högdragna dogmatiken har fått många oroliga själar att överge sin barnatro och vad Franciskus nu gör är att initiera en inre reformation. Ett val som dessutom innebär att han kan få bort medial fokus från sitt eget tidigare liv som den argentinska militärdiktaturens samarbetsman kardinal Jorge Bergoglio.

Pedofilskandalerna som avslöjades under Benedictus XVI

fick många själar att fly sin kyrka

I går måndag gick han loss ordentligt i sin predikan och ska ha märkt ut korruptionen som en dödssynd.   Kristna som donerar pengar till kyrkan som de stulit från staten syndar och lever med dubbelmoral. Ser man det bibelord som påven använder i sitt sammanhang kan det också förstås som riktat mot sexuella övergrepp på barn och unga. Där jämför Jesus först en troende med ett oskyldigt barn och säger sedan ”att den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup”.

I fredags förra veckan sa han också att de föräldrar som förtjänar sin inkomst genom mutor och korruption förlorar sin värdighet och ger sina barn orent bröd. Att ta emot mutor är som att använda en vanebildande drog, menade han vidare.

Hans hårda utfall handlar både om att städa upp framför egen dörr. Korruptionen i Vatikanstaten diskuteras världen över och pedofilskandalerna har också varit på allas läppar. Han vill i stället ha mer fokus på det kristna budskapet om nåd, helande och ett mer spartanskt leverne tillsammans med större givmildhet. För att lyckas med detta flyttas samtidigt en del dogmer in i bakgrunden.

Påven har valt  Franciskus av Assisi som sin förebild.

Franciskus försök att tackla modernitet och de svåra samhälleliga kriserna i södra Europa är inte ointressant. Det hjälper definitivt inte den politiska högern. Den traditionella ledningen för det Republikanska partiet i USA skulle säkert vilja se en liknande vändning i det egna partiet. Det återstår naturligtvis att se vad som är  liturgisk retorik  och vad som är allvar. Vatikanstaten i Rom äger exempelvis 100 000 fastigheter (!) av olika slag. Vid en tidigare deal mellan kyrkan och Silvio Berlusconi gjorde man upp om skattebefrielse för dessa och kyrkans alla andra fastigheter i Italien. I gengäld fick Berlusconi kyrkans stöd i valen – trots sitt obscent ”ogudaktiga leverne”. För kommunernas välfärd i Italien, exempelvis för de oskyldiga små barnen i skolorna, var detta ett svårt rov. ”En stöld från staten”, som det nu borde benämnas även av Franciskus. Dessutom var det ett brott mot EU:s ekonomiska budord. De affärsinnehavare som hyr av kyrkan gynnas av lägre hyror än de som krävs ut av de konkurrenter som driver sina verksamheter i lokaler ägda av andra än kyrkan. Frågan är också till prövning. Fast egentligen borde det ju allt vara klart när Petrus` efterföljare sagt sitt…

Läs mer om Franciskus tidigare liv: Guds utsände åker tunnelbana och gillar fotboll…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aldrig mer! Katarina Katz` tal vid minnesdemonstrationen av Kristallnatten

Publicerat av
1

Återger Katarina Katz` starka och medryckande tal från demonstrationen i Göteborg till minnet av den tyska ”Kristallnatten” 1928 när nazisternas bruna pöbel släpptes loss från sina bakgårdar och inledde det som skulle komma att bli ett försök att industriellt utrota judar och romer från den europeiska kartan. Katarina talade som representant från Judar för Israelisk-Palestinsk Fred:

 

Ordet kristall väcker associationer till något sprött, ömtåligt, skimrande. Natten kan visa oss himlen som en mörkblå sammetsmantel, beströdd med stjärnljus. Nazisterna fogade samman två ord av skönhet till något – fasaväckande, omänskligt, vämjeligt.

Det som gnistrade i skenet av gatlyktor och stjärnor på Nazi-Tysklands trottoarer natten mellan den 9 och den 10 november 1938 var inte kristaller, det var skärvor av sönderslaget glas, vassa skärvor som skar djupa revor i Europas mänsklighet.

 

Över 1 400 synagogor och bönehus brändes ner. Brandkåren hade order att inte ingripa. Tusentals judar tvingades se sina hem slås sönder av de nazistiska råskinnen. Tusentals butiker ägda av judar fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Många misshandlades, omkring 400 mördades. 30 000 skickades till koncentrationslägren. Man beräknar att pogromen 9-10 november kostade 1 500 människoliv, de mördade, de som i förtvivlan tog sina liv och de som dog i lägren under den närmast följande tiden.

För att riktig demonstrera sin övermakt och arrogans tvingade regimen judarna inte bara att städa upp förödelsen på gatorna utan även att betala ett gigantiskt skadestånd.

 

Jag heter Katarina Katz. Jag är jude, jag talar för föreningen Judar för Israelisk-Palestinsk Fred och jag är också medlem i Judiska Församlingen i Göteborg. Jag minns inte när det var som jag först hörde talas om just Kristallnatten, men jag minns att jag, 8-9 år gammal, såg TV-intervjuer som visade att barn och ungdomar i Sverige inte visste vem Hitler var och inte kände till nazismen. Jag var förfärad. Om de inte visste, om det glömdes bort, då kunde det hända igen! Och det som drabbat Europas judar fick aldrig hända igen, inte någonsin, inte någon. När jag blev äldre och klokare – 11-12 år eller så – kunde jag koppla samman det där ”inte någonsin, inte någon”  inte bara med Förintelsen utan också med ett universalistiskt, humanistiskt judiskt tankearv. Ett arv som utvecklats under århundraden av förföljelser och diskriminering. Högt bland min barndoms hjältar stod Martin Luther King och Nelson Mandela. Men jag visste också att vid Kings sida stod judiska medborgarrättsaktivister som Andrew Goodman och Michael Schwerner, mördade av det rasistiska Ku Klux Klan i den amerikanska Södern. För ANC kämpade judiska  apartheid-motståndare som Ruth First och Albie Sachs, den ena mördad, den andra lemlästad av apartheidregimen.

Andre Goodman till vänster var en av de tre medborgarrättsaktivister som sheriffen Price, medlem i Ku Klux Kan, skjöt ihjäl 1964.

 

Goodman, Schwerner, First , Sachs andra judar har vågat sina liv för att bekämpa en uppdelning av människor i mer och mindre värda. Så som Hitlers nazister delade in, så som nazister, rasister, främlingsfientliga och homofober delar in även idag. Hitlerregimen ville utplåna judar, romer, funktionshindrade,  homosexuella, politiska motståndare till nazismen och den organiserade arbetarrörelsen. Att hedra deras minne innebär att kämpa för alla människors lika värde, mot segregation och diskriminering, mot alla system som ger människor olika rättigheter beroende på etnicitet, kön, religion eller sexuell läggning.

Pogromen den 9 november var förberedd sedan länge men nazisterna valde att släppa loss den med ett attentat som förevändning, ett attentat mot en uppsatt nazist utfört av en ung judisk man, desperat över de förföljelser som drabbat hans familj. Detta är rasismens logik, den som sprids av dagens främlingsfientliga krafter, som får eko i bloggar och vid fikaborden. När en blond och blåögd norrman mördar människor, då är det en blond och blåögd norrman som mördar. Om en jude, en rom, en muslim, en invandrare begår ett brott, då är det judarna, romerna, muslimerna, invandrarna som ges skulden. När en azerisk man anklagades för mord i Moskva härom veckan, attackerade den nationalistiska mobben alla kaukasier och centralasiater, utan att hindras av den ryska polisen som inte heller hindrat de bestialiska övergrepp som begås mot homosexuella.

Rasistmobb i ryska Birjuljovo.

 

Hitler är död, men nazistiska rörelser lever i Europa idag, som mördarna i grekiska Gyllene Gryning. Det ungerska Jobbik, med platser i parlamentet, attackerar romska byar och hetsar mot judar. Invandrarfientliga Front National i Frankrike är starkare än någonsin.

Men också i det regerande Fidesz finns stor resonans för Jobbiks propaganda. Francois Hollande fortsätter Sarkozys politik att utvisa romska EU-medborgare. Storbritanniens konservativa inrikesminister, Theresa May, anklagar papperlösa invandrare för att vara ”hälsoturister” som vill snylta på den brittiska sjukvården och säger att hon vill skapa en ”fientlig omgivning” för människor som saknar tillstånd att vistas i landet. I Norge har Fremskrittspartiet klivit in i regeringen. Partiledaren Siv Jensen talar om “smygislamisering” och har krävt deportation av rumänska romer. I Fremskrittspartiets program talas inte bara om att begränsa invandringen utan även om att arbetskraftsinvandring i största möjliga utsträckning skall begränsas till EES-länderna. Vidare att de som fått asyl ”måste resa hem när förhållanden i hemlandet ändras”. Inga reservationer för hur länge man varit i Norge, barn födda i Norge eller ens norskt medborgarskap. Föreställ er som ett tankeexperiment att regeln hade varit i kraft i Sverige under 1900-talet. Baltflyktingarna från 1940-talet och Ungernflyktingarna från 1956 skulle utvisats när Sovjetsystemet kollapsade, flyktingarna från Chile-kuppen 1973, skulle tvingats återvända efter grundlagsförändringarna 2004.

Invigningsceremoni för nya medlemmar

till Jobbiks halvmilitära Magyar Gárda

 

Om Fremskrittspartiet fått råda på den tiden skulle väl mina farföräldrar som flydde undan tsarväldets pogromer satts på en båt över Östersjön 1917. Enligt dess principer borde väl min mamma som kom till Sverige som 6-åring 1933 tvingats tillbaka till Tyskland 1945 – i sällskap med t ex Georg Riedel, Rudolf Meidner, Nelly Sachs, Joakim Israel och Herta Fischer.

De tillhörde det fåtal som lyckades fly från Nazi-Tyskland. De flesta som försökte mötte stängda gränser och protester mot ”judeimport”. Det skarpkantade glassplittret från den 9 november 1938 var inte nog för att skära hål i omvärldens likgiltighet och antisemitism. Vi minns lysande undantag, människor som gömde förföljda, de danskar som räddade nästan alla sina judiska landsmän 1943, lysande men alltför få.  Idag ser vi tusentals människor gå under i mardrömslika ökenvandringar eller drunkna i Medelhavet när de försöker komma in i den ogästvänliga ”Fästning Europa”.

I vårt naboland är det rasistiska Fremskrittspartiet nu ett drivhjul i regeringen. Nye statsministern Erna Solberg till höger bjöd Siv Jensen till vänster på följande tunga ministerposter: Finansminister; Arbets- och socialminister; Justitie- och beredskapsminister; Barnminister; Kommunikationsminister samt dito för Olja och energi.

******

Den tyske diktaren Bertholt Brecht, tvingad i exil av nazi-regimen skrev om de onda tider han levde i:

Rättframt tal har blivit dårskap, slät panna ett tecken

på sinnets hårdhet. Om någon skrattar

så visar det att han inte har hört

den skrämmande nyheten

Vad är det för tider säg

när ett samtal om träd nästan är ett brott

därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar!

(”Till dem som skall komma efter oss”, 1938, översättning Arnold Ljungdal)

 

Vilka ogärningar göms bakom vår tystnad? Vilken hårdhet mot de utsatta och förföljda behövs för att våra pannor skall vara släta?

Brecht skrev också om de förhållanden som låtit nazismen komma till makten, 30-talets stora depression som slungade ut miljoner i arbetslöshet, och desperation, ett samhälle av de mångas nöd och fåtalets överflöd.  I ett samhälle där de sociala klyftorna växer, där människor ser sin trygghet urholkas men inte någon väg att påverka, där finns en jordmån för de mörka krafter som vill peka neråt i stället för uppåt, som pekar ut syndabockar bland andra maktlösa, romer, muslimer, judar, invandrare. Gyllene Gryning fick sju procent av rösterna i Grekland när Europa kunde rädda de banker som givit ansvarslösa lån men inte de arbetslösa, lågavlönade och pensionärer som får betala skulderna.

Även i Sverige har vi ju nu ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Sverigedemokraterna försöker tvätta bort spåren av sina nynazistiska och antisemitiska rötter. Som ytterligare ett slagträ mot muslimer försöker Sverigedemokraterna till och med framställa sig som försvarare av Sveriges judar. Det har de inte lyckats med. Vi känner igen Sverigedemokraternas retorik.  Vi har hört den förut. Skånepolisen upprättar register över romska småbarn. Vi har sett etniska register förut.

Aldrig mer! Judar som arresterats under Kristallnatten på väg till koncentrationslägret Buchenwald.

Det sämsta vi som tillhör grupper utsatta för främlingsfientlighet och hatbrott kan göra är att låta oss ställas mot varandra. En försvarsmur mot nya Kristallnätter bygger vi av solidaritet, solidaritet med dem som tvingas fly till vårt land, solidaritet med dem som diskrimineras och trakasseras, solidaritet med dem som är socialt och ekonomiskt utsatta och söker alternativ till sin maktlöshet. En solidaritet som inte får vara skör och bräcklig som glasrutorna den 9 november 1938.

 .
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vildsvin – inte mina kelgrisar

Publicerat av
1

I november är det sen eftermiddag redan mitt på dan och när jag kommer ut ligger nattisen kvar och speglar det knappa solljuset.

Det frodiga gröna virrvarret vid ån nedanför vårt hus har klätt om till höstmode i alla bruna nyanser som finns.

Bävern har varit på besök. Kan vara ännu en ung hane som letar hona och revir.

Värre är det med vildsvinen som sannerligen inte är våra kelgrisar. Ute på vallen härjar de överallt genom att böka upp sådden från september. De har också börjat plöja upp stigen mellan huset och ån.

Hyggligt nog har de lämnat tre potatisar av dem vi tänkt ta upp till jul…

Vid några jordgubbsrevor kan jag i Leif G W Perssons anda spåra förövarna. Tydliga klövar!

.

Tidig oktober satte vi fyra fina kanadensiska blåbärsplantor. De fick jag plantera om eftersom svinen rivit upp dem i sin jakt efter mask och andra läckerheter. Nu är det jag som går på jakt efter vildsvinsstek!

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Uppåt för vinsterna. Krisen består.

Publicerat av
5

Än en gång påminns vi om kapitalismens irrationalitet. Fågeln Twitter släpptes ut i det fria och svingade sig omedelbart upp i höjderna. Den lilla sångfågelns aktie som lanserades på 26 dollar nådde inom några timmar 40 dollar. Hur kan det komma sig? Twitter som bolag har ännu inte redovisat ett öre i vinst, tvärtom. Flera hundra miljoner dollar har förlorats sedan ägget kläcktes.

Så varför köper spekulanter aktien? Svaret finns i frågan, det är spekulation. Normalt sett ser ägare av kapital på aktier som en investering på lång sikt. Med 6-7 procent i återbäring i stället för 3-4 procent på statliga obligationer har investerare under decennier föredragit aktier.

Men med den alltmer globaliserade ekonomin har finansen, det vill säga ägare av aktier och andra värdepapper, blivit alltmer frikopplade från den industriella produktionen av varor och service. Inte i direkt motsättning till den industriella produktionen utan som en alltmer dominerande och i många avseenden parasitär del i det globala kapitalistiska systemet.

Spekulationen med det alltmer fritt flödande finanskapitalet tar överhanden och då kan ett bolag som Twitter rusa i höjden bara därför att spekulanterna tror att aktien ska stiga i värde och framför allt därför att spekulanten tror att de andra spekulanterna väntar sig en hausse. Det hela handlar inte längre om ekonomiska realiteter utan om amatörmässigt psykologiserande.

Vi träder snabbt in i spekulationsbubblans sista ögonblick. När de mest okunniga ger sig in i spekulationskarusellen då är vi nära kraschen. Det klassiska exemplet är John Kennedys pappa som sålde alla sina aktier en dag då en taxichaufför gav honom stalltips att inte missa. Han förklarade i en självbiografi att det var dags att sälja allt när ignoranter gav börsråd. Familjen Kennedys förmögenhet räddades av pappans klarsynthet. Andra insåg sina misstag för sent och valde att kasta sig ut genom skyskrapornas fönster på Wall Street.

Av dessa historiska och nutida erfarenheter kan vi dra slutsatsen att inga träd växer till himlen. Det sägs att vad som går upp kommer ner. Inom den normala fysiken gäller Newtons lagar. I finansen likaså. Spekulativa bubblor är självförstörande. De slutar alltid med en krasch.

Men i den verkliga ekonomin finns en annan ”lag” som man kan säga står i omvänd relation till spekulativa bubblor i aktier och värdepapper.

Vad som faller mot en till synes icke existerande botten når alltid ett jämviktsläge där misären och eländet som den kraschande kapitalismen skapar planar ut och i sämsta fall består i årtionden eller vänder uppåt igen i tillväxt bestämd av de historiska omständigheterna vid handen. Förhoppningen som vissa gett uttryck för att kapitalismen ska krascha av sig självt är naivt. Det kommer inte att ske.

I dag ser vi att den fem år långa krisen nått botten och att tillväxten i de flesta europeiska länderna på nytt vänder uppåt om än tvekande och stapplande. Det innebär inte att den sociala misär som drabbat så många sedan kraschen 2007-8 också är på väg att minska. Vare sig arbetslösheten eller realinkomsterna kommer att förbättras för de arbetslösa och de arbetande.

Det är industriägarna som kommer att vara vinnarna i den första klättringen upp från den botten som nåddes 2012/13.  Deras vinster kan på nytt ta fart eftersom produktiviteten i företagen ökat sedan botten väl nåtts. Det är ett i det närmaste matematiskt fenomen. Under krisens gång har miljontals anställda i produktionen förlorat sina arbeten. När nu produktionen börjar stiga på nytt görs det med färre anställda än innan krisen vilket automatiskt medför en högre produktivitet per anställd och därmed högre vinster för kapitalägarna.

För den enskilde industriägaren är arbetslösheten manna från himlen. De fackliga organisationerna är på defensiven och har mycket svårt att kräva högre löner medan miljoner stampar utanför grindarna i hopp att få ett arbete. Att massarbetslösheten är en katastrof för våra samhällen som helhet står i skarp motsättning till de enskilda kapitalägarnas intressen av låga löner och hög produktivitet per arbetad timme.

I ett samhälle där nästan allt som produceras konsumeras av medborgarna kan kapitalägarna inte realisera de producerade värdena eftersom det inte finns tillräcklig köpkraft i samhället. Men på dagens ”globaliserade” världsmarknad avsätts mycket av det som produceras i andra delar av världen med tillräcklig samlad köpkraft för att en industris varuproduktion inte ska förbli dött kapital.

Därför är det en falsk förhoppning att den blygsamma tillväxt som nu syns i alla europeiska länder, med ett par undantag, också ska lösa upp den djupa sociala kris som den ”stora recessionen 2007-12” skapat. Massarbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och den sociala misären är här för att stanna. Det ljus som syns i tunneln är bara grönt ljus för högre vinster för kapitalägarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Syriendebatten med Tariq Ali fortsätter

Publicerat av
3

I tidningen Internationalen diskuteras revolutionen i Syrien med hetta. I en artikel av Tariq Ali  rubricerad ”Vad är en revolution” menade han att det under de tre år som gått, med väldiga sociala och politiska eruptioner över hela regionen, överhuvudtaget inte har handlat om revolutioner. Vi ifrågasatte detta med svaret ”Tariq Alis långa resa”. Förra veckan kom en replik på detta i form av en intervju ”Vad är en revolution – egentligen”. Nedan följer vår kontrareplik i oavkortad form.

Benny&Göte

”Från och med Irak och framåt har jag beskrivit det vi ser som en process. Det är en ny form av återkolonialisering för dessa länders del. Vi har sett det i Irak och i Libyen såg vi hur en mycket skicklig propagandaoperation iscensattes…”. Tariq Ali i Russia Today.

I hans värld är det inte folkliga revolutioner och revolutionsförsök som under snart tre år skakat den arabiska världen. Det han ser är i stället i huvudsak en kontinuerlig process alltsedan Irakkriget 2001. En strategi där Mellanöstern återkolonialiseras av Väst. Om än under nya former.

Satirtecknaren Carlos Latuff ser bara Turkiet (och USA)

bakom revolutionerna i arabvärlden

Vi ser någonting helt annat.  Mohammed Bouazizis självbränning i protest mot hur han förnedrades av polisstaten och upproret i Tunisien vintern 2010-2011 var inledningen till en kvalitativt ny process. Vi delar därför helt den uppfattning som Gilbert Achcar sammanfattar i en intervju för Socialist Resistance:

”Det som började utvecklas 2011 är en långvarig revolutionär process, som skall utvecklas under många, många år, om inte decennier, i synnerhet om vi tar hänsyn till dess geografiska utbredning. Ur detta perspektiv är det som skett hittills bara processens inledningsfas /…/ Denna långvariga revolutionära process har sina rötter i regionens sociala verklighet, som kännetecknas av många decenniers bromsad utveckling – en sedan flera decennier högre arbetslöshet, i synnerhet ungdomsarbetslöshet, än i någon annan region i världen”.

Bush`s strategi för Irak, drömmen om en ”återkolonialisering”, blev en utrikespolitisk katastrof och i stället för en nära allierad tvingas USA i dag att leva med en Iranvänlig regim i Bagdad. Washington saknar samtidigt en strategi för Mellanöstern. Vita huset agerar i stället defensivt, ofta motsägelsefullt och försöker efter förmåga bara att parera de olika kriserna i regionen. Det är inte Barack Obama som håller i tömmarna när hästarna skenar. Han har fullt sjå med att hålla sig fast för att inte själv bli avkastad. Satirtecknarna har glädjedagar. Daryl Cagle nedan ser honom som snärjd av en hybrid mellan bläckfisk och träd.

Tariq försöker också att sy ihop sin uppfattning teoretiskt genom att ge ordet ”revolution” en egen personlig, mycket snäv tolkning som inte delas av vare sig ordböcker, historiker, sociologer eller marxismens alla stora teoretiker. För hans del är det bara en revolution när vi ser ”en överföring av makten från en samhällsklass (eller även ett skikt) till en annan som leder till grundläggande förändringar”. I flera texter återkommer han till att statsapparatens våldsapparat också ska ha eliminerats (men blev lustigt nog upprörd när så blev fallet i Libyen). Kort och gott kan revolutioner i det nya seklet bara vara socialistiska revolutioner.

Nejlikerevolutionen i Portugal 1974/75 var ingen revolution…

Eftersom det i hans värld inte handlar om en revolution utan om en återkolonialisering av Syrien där regimen trots allt bjuder motstånd, ligger det nära till hands att just spontant kasta skulden på rebellsidan i Syrien vid uppmärksammade krigsbrott som Hulamassakern och gasattacken i Damaskus.

Framförallt blir det bekvämt för Tariq när det gäller solidariteten. Om möjligheterna för en socialistisk revolution är bortspelade behövs ingen solidaritet. Borgerliga fri- och rättigheter är vattvälling. I logik med detta arbetar inte Tariq med någon form av solidaritet med de syriska revolutionärerna (de finns ju inte). Det gör inte heller de kamrater i Sverige som översätter och lyfter fram hans plattform.

Här finns också rågången i debatten. Detta eftersom vi i motsats till kamraterna ser detta som en huvuduppgift för socialister i Sverige när det gäller internationellt arbete och därför efter vår förmåga deltar i partiets opinionsbildning samt i Föreningen Syrien Sverige och dess solidaritetsarbete.

I Internationalen var repliken till intervjun med Tariq minimerad av debattredaktören. Här på bloggen preciserar vi därför våra svar när det gäller en del av de faktiska händelser som diskuteras i intervjun. Men vill först betona att det ena eller andra ställningstagandet när det gäller Mellanöstern mår bäst av ses i ett sammanhang.

I den svenska politiska debatten har ordet ’narrativ, berättelse eller berättande framställning, blivit alltmer frekvent i takt med att etablerade partier makat sig samman och i klump klängt sig fast vid ändlösa diskussioner om konjunkturpolitik och inbördes exercis i hur olika skattesatser gynnar eller slår mot gemene man. När det gäller Syrien och många andra internationella frågor moltiger man mest. Från Reinfeldt till Sjöstedt.  Palmes dagar med internationellt engagemang är långt borta. Det har i det stora hela blivit för mycket sandlåda över Riksdagens plenisal. Det man efterlyser på debattsidor och kulturartiklar är i stället ett narrativ, en berättelse om framtiden. Inte minst letar socialdemokratin efter sina förlorade visioner. Det är en bra debatt eftersom den letar efter medryckande sammanhängande ideologier som kan entusiasmera människor för politiskt arbete.

Olof Palmes dagar är långt borta.

Vi ser begreppet som fruktbart även när det gäller vår diskussion. Spårar vi de olika berättelser som finns och understryker dem kan det öka förståelsen för varför människor agerar som de gör. Inte minst när det gäller krigets Syrien. För i den debatten ser vi naturligtvis inte Tariq som vore han i sold hos Assads diktatur, han beskriver denna som en hänsynslös polisstat – en dålig kopia på det gamla Sovjet. Men när det gäller sin sedan länge övergripande berättelse om arabvärlden, att vi ser ”en återkolonialisering av regionen”, utgår han ifrån det faktum att Syrien ännu inte helt ”assimilerats” av USA:s ”Nya ordning”. När diktaturens brutalitet och dödsskjutningar väl tvingar fram ett väpnat försvar av det civila motståndet, vilket ganska naturligt sammanfaller med olika försök från USA, Gulfstaterna och Turkiet att blanda sig i, då får detta honom att sätta klackarna i marken. Hit men inte längre! Tar man emot vapen eller annan militär hjälp från dessa stater blir man omedelbart en paria som vänstern inte skall befatta sig med. Kvantitet övergår i kvalité och lojaliteterna kommer att bestämmas av den bipolära motsättningen om en ”återkolonialisering av regionen”. Maoisterna brukade tala om att ”huvudmotsättningen” bestämmer i politiken. Tragiskt nog faller Tariq ner i samma fallgrop.

Rebellerna i Libyen blev därför för Tariq ”Imperialismens marionetter” när de begärde flygstöd från Väst.  Går vi tillbaka två år var Tariq så grund i sin vårdslösa förenkling av skeendet att han inte ens såg ett folkligt uppror och ett hjältemodigt motstånd mot Khaddafis elitförband och dess pansardivisioner. Artikeln i NLR, ”Between past and future”, som han själv refererar till i intervjun visar att han inte ens i efterhand läst på. ”Inte heller var det några massakrer i Misrata, Zawaiya or Ajdabiya när regeringsstyrkor återtog dem”, skriver han. Verkligen? Bilderna från Misratas fullständigt sönderskjutna huvudgata, Tripoli Street, finns fortfarande på våra näthinnor. Khamis pansarbrigad lyckades trots detta aldrig ”återta” staden.

Misrata, Tripoli Street under belägringen.

Tariq har alltså inte ens lagt märke till att innevånarna i Libyens tredje stad härdade ut i ett episkt motstånd mot en fyra månader lång belägring av sina hem. Utan egentlig hjälp utifrån slog ”marionetterna” (våra hjältar) tillbaka dagliga artilleri- och pansarattacker. Khamis` stridsvagnar blockerades av bulldozers och långtradare vilka sedan brändes  ut med hemmagjorda bomber. Regeringsstyrkorna besegrades. Zawaiya återtogs däremot efter att stridsvagnseld malt sönder motståndet i stadens centrum under fyra helvetesdygn. I Ajdabiya var förlusterna i människoliv mindre eftersom människorna där flytt till Bengazi…

Går vi tillbaka till Syrien ser vi hur Tariqs övergripande narrativ inte bara gör att han urskuldar regimen. Det leder honom också till att svartmåla också motståndet mot diktaturen eftersom detta nu ses som ett led i en imperialistisk offensiv.

En författare och debattör som Tariq har samma val som alla vi andra när det gäller att återge en bild av det vi ser. Likt en konstnär med sin breda palett, rik på färger, väljer han självfallet att måla det han själv önskar eller vill se. Han skulle kunna ha berättat om helvetet i Assads tortyrhålor eller om hur diktaturens nyliberalism i Syrien skapade kanske världens högsta ungdomsarbetslöshet (Robert Fisk). Han skulle med sitt levande sätt och med sin skickliga retorik kunna ha varit en röst för demokratiska och sekulära krafter i landet. Han skulle kunna ha talat om för vänstern i världen att upproret hade sin klassbas i arbetarförorterna till Syriens stora städer. Men inte alls, i stället lät han sig intervjuas 16 juli 2012 av Putins egen personliga propagandakanal Russia Today. Det vill säga samtidigt som massakern i Houla den 25 maj diskuterades hett runt om i världen. Redan tidigare hade han svalt regimens propandabluff, iscensatt av den ökända nunnan Agnes och reproducerad i Frankfurter Zeitung, om att det var rebellerna som låg bakom avrättningarna av civila i Houla. Nu gick han ut – i de ryska vapenmånglarnas egen media – med följande fruktansvärda anklagelse: ”Illdåd begångna av Syriska nationella rådet och dess organisationers supporters skapar förödelse i vissa områden och de utför avsiktligt dessa illdåd så att de kan skyllas på regimen”.

Massakern i Houla.

Vi hoppas att alla inser allvaret i Tariqs anklagelse. Han talar om rebellerna som monster i människohamn vilka medvetet slaktar människor i propagandasyfte. Lägg märke till att det inte är jihadister i ISIS eller al-Nusra han talar om utan vanliga miliser i den Fria syriska armén sommaren 2012, långt innan dagens situation med stark närvaro av extrema jihadister som med sina parallella illdåd stärker regimens politiska ställning internationellt. Vi var och är inte det minsta moraliskt uppbragda över den i sig oförargliga händelsen att Tariq låter sig intervjuas av Russia Today. Hade han låtit sin stämma ljuda och där högt och tydligt fördömt Rysslands vapenleveranser hade vi jublat. När han nu valde att ropa med regimen Assad blev vi bara upprörda, besvikna och ledsna.

Att Tariq senare, efter FN:s rapport om Houla, insåg sitt misstag och gick ut med en offentlig dementi var naturligtvis i sig bra. Det var regimens soldater och dess slaktarmilis Shabiha som svarade för illdåden. Men det var nog mest en omvändelse under galgen – inte en uppriktig omprövning av hur han hamnat så fel. Det har visat sig i senare inlägg och debatter där han har kvar sitt narrativ från invasionen av Irak 2001, alltså berättelsen om en ”återkolonialisering” av hela regionen. Inte minst demonstreras detta av hans reaktion på gasattacken i Ghouta. Med litterärt snirkliga men ändå helt klara ordalag valde han i en artikel att frikänna regimen från ansvar: ”Eftersom Obama hade sagt att kemiska vapen var den ”röda linjen”, var det ödesbestämt att vapnen skulle komma att användas. ”Qui prodest?”, som romarna brukade fråga. Vem vinner på det? Uppenbarligen inte den syriska regimen”. Med hjälp av en del andra skrivningar försöker man i intervjun att räta upp ställningstagandet till att betyda ”Vi vet inte. Det kan vara vem som helst. Kanske en våldsam general”…

Raketerna med saringas kom från regimens artilleri i det brunrosa fältet.

Men vart tog FN:s rapport vägen? Där finns materiella bevis om vilka typer av raketer som användes, hur granaterna var konstruerade, varifrån de sköts iväg och hur stora mängder saringas som användes för att sedan drabba två stadsdelar sexton kilometer ifrån varandra. Det enda FN:s rapport inte säger är vem som utförde angreppet, eftersom Sellström och hans team inte hade rätt att yttra sig i den frågan. En munkavle som Ryssland och Assad krävt för att överhuvudtaget acceptera en inspektion!

Andra, institut, forskare och militäranalytiker har analyserat rapporten och totalt avfärdat konspirationsteoretikernas prat om gasgranater tillverkade i mammas kök. För att inte tala om vår ökända propagandanunna som kokade ihop en historia från Blåkulla om barnlik som transporterats från kustens Latakia till Damaskus och uppgavs ha varit med på olika videos vid olika sammanhang…

Nej, det finns inga berättigade tvivel om regimens ansvar. Det är visserligen sant att man ”aldrig kan veta” men att hänvisa till en i det närmaste obefintlig möjlighet för att ställa sig helt neutral vid sidan om och nonchalant prata om ”att vem som helst” kan vara ansvarig, det gör man bara om man vill måla efter det scenario, det narrativ man själv har i huvudet.

Det trista med Tariq är att han skulle ha haft kapacitet för att spela en helt annan roll. Nu gör han inte det. I många stycken är hans berättelse i stället i stora stycken densamma som diktaturens. Vi kan bara än en gång beklaga.

.