Kategoriarkiv: Politik

Ingen bankrusning, men väl vårrusning på vedbacken

Publicerat av
2

 

.

Hos oss är det ingen bankrusning utan vårrusning. Dags för att klyva nästa vinters välsignade ved. Fyrtio kubikmeter  timmer med björk, ek och lind ska klyvas och staplas på hög för att sedan torka och lager för lager skottkärras in till vedboden. Kjell Pettersson, vän och politisk färdkamrat sedan fyrtio år, har lämnat lattemiljön på Söderns höjder i Stockholm för att hjälpa till med att spräcka klamparna.

.

.

I går var det grann sol över vedbacken. Men en bitande kall nordostan gjorde att det inte var dags att dra av sig vinterkläderna. Fortfarande bergfast tjäle i marken och is i många vedträn.

.
.

Vår labradortik Freja vaktar över arbetet och ser till att alla klampar hamnar på rätt plats.

.

.

Gårdagen såg också den första vårrusningen i en myrstack som under vintern härjats av spillkråkan. Även här rådde fliten även om många arbetsmyror ännu inte fått upp farten.

.
.

I morse kom allt av sig. Inte ett barr rörde sig i stacken! Aprilvädret hade slagit till med snöslask och bud om dagsregn.

.

.

Vårt trofasta tranpar som landade utanför köksfönstret redan förra veckan har det motigt på fälten.  ”Hade det ändå inte varit bättre att stanna ett tag till i spanska Estramaduras deltaland? Har vi kommit för tidigt?”

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Margaret Thatcher och skattesmitarnas paradis

Publicerat av
12

Ett av historiens största finansiella avslöjanden har samband med Margaret Thatcher. Att hon dog samtidigt som avslöjandet slog ned i världspressen finns det dock inget samband mellan.
OffshoreLeak som avslöjandet kallats innehåller detaljer om hur mycket pengar som smiter undan beskattning och vilka som faktiskt äger det kapital som gömmer sig under solparasollerna på Kajmanöarna, Brittiska Jungfruön, Sark, och andra solskensöar, men också i helt ”vanliga” länder som Luxemburg och Österrike.

Varför är OffshoreLeak intressant? Att det visar hur stora belopp som rika individer gömmer undan beskattning är naturligtvis viktigt i sig. Men rent praktiskt för dig som skattebetalare och som mottagare av bidrag när du hamnat i svårigheter har det också betydelse eftersom det är inkomster till statskassan som uteblir. Och det är inga små summor. Enligt EU:s Michel Barnier, som arbetar tillsammans med Cecilia Malmström, motsvarar skatteflykten ett inkomstbortfall för EU:s medlemsstater på 1 000 miljarder euro per år.

Varför tala om skuldkris utan lösningar? Varför slå mot vanliga löntagare och fattiga genom sänkta statliga utgifter för vård, skola och annan omsorg? Det finns ju hur mycket pengar som helst att beskatta bara man letar på rätt ställe. Tusen miljarder euro det är vad den Europeiska Centralbanken, ECB, gav till Europas privata banker för att rädda kapitalägarna från försluster på deras placeringar i bland annat grekiska statsobligationer och andra europeiska värdepapper.

Moderna arvtagare till paret i Let’s dance ovan.

Om vi ska se till reaktionen i svenska media saknar OffshoreLeak all betydelse. Avslöjandet har totalt ignorerats av den borgerliga pressen förutom ett par rader i SvD. Aftonbladet och Expressen å sin sida har varit alltför upptagna av bantningskurer inför sommarens baddräktsmode för att hinna med vad som sker i skatteparadisen. Men varför den totala tystnaden i DN och TV? Jag kan inte se någon annan förklaring än att de avstår från kommentarer därför de inte riktigt vet hur de ska tackla problemet. Det är lite genant eftersom dessa media är mycket positivt inställda till de ”fria kapitalmarknaderna”, låga skatter och individens rätt att ”berika sig”. Då är det lite svårt att skriva om ett massivt avslöjande av skattefusk.

Internationellt rör OffshoreLeak däremot upp höga vågor. Till att börja med visar de släppta dokumenten som bearbetats av 86 journalister anställda på 36 stora dagstidningar att det inte är bara riktigt stora finanshajar som smiter undan beskattning. Med på listorna över girigbukar finns också advokater, ägare av medelstora företag, rika personligheter, söner och döttrar till diktatorer och före detta diktatorer som Marcos i Filipinerna. Alla har de ett gemensamt, de avskyr att betala skatt och i skatteparadisen kan de gömma sig bakom brevlådeföretag som använder ”målvakter”, det vill säga falska direktörer som mot smärre ersättning säljer sitt namn. I rapporten finns exempel på personer som står som ”direktör” för flera tusen bolag. På ön Sark finns det fler brevlådeföretag än innevånare.

Rapporten är också en svidande uppgörelse med politikernas och bankirernas löften om sanering av skatteparadisen. I flera decennier har G-möten och toppmöten i EU proklamerat krig mot skattefusket. I praktiken har inget eller nästan inget gjorts. Inte ens inom EU har några verkliga framsteg gjorts för att komma åt skattesmitarna. Eftersom vissa länder som Luxemburg och Österrike haft lagar om banksekretess som skyddat utländska placerare i respektive lands banker har det varit mycket lätt att gömma undan kapital inom unionens gränser. Luxemburg är till synes på väg att lätta på sin banksekretess medan Österrike säger blankt nej.

Enligt OffshoreLeak och Tax Justice Network är det mellan 20 till 32 tusen miljarder dollar som privata personer placerat i skatteparadisen världen över. I den summan finns inte de stora multinationella bolagens placeringar inräknade. I en tidigare blogg roade jag mig med att beräkna vad en punktskatt på 1% av kapitalet och en 15%-ig skatt på avkastningen skulle ge. Summan blir 340 miljarder dollar. Redan tillräckligt för att sluta gnälla över ”lata grekers” överdrifter.

Protester i blötväder

Men varför vara modest? Om vi i stället för ett ögonblick skulle agera med samma totala avsaknad av modesti som skattesmitarna och helt enkelt ta ut en 10%-ig punktskatt och 20% beskattning av ägarnas ränteinkomster på det placerade kapitalet då blir bilden en helt annan. En nätt summa på 2 280 miljarder dollar tonar upp sig. Vi kan begrava allt prat om statliga skuldberg och nödvändiga nedskärningar i samhällets ”överdrivna” välfärdssystem. Om vi skulle vara riktigt fräcka och beskatta skattesmitarna med samma procentsats som på Cypern blir beloppet astronomiskt, omkring 10 000 miljarder dollar.

Den stora frågan är egentligen varifrån kommer alla dessa pengar? Tydligen är det alldeles för många som har så stora inkomster att de inte vet vad de ska göra med dem och därför gömmer undan dem från skattmasen och under tiden låter dem växa tack vare höga insättningsräntor i skatteparadisen. Det är här som ”järnladyn” Thatcher kommer in i bilden. För hon står som symbolen för hela den nyliberala ”revolutionen” i början av 80-talet då de fria kapitalrörelserna legaliserades och de fackliga organisationerna gick på pumpen inför massarbestlösheten och lönendepressningen.

Det var då som den globala trenden med lönernas minskade andel av bruttonationalprodukten tog fart i alla OECD-länder. Minskade löneandelar innebär automatiskt ökade andelar för vinsterna i produktionsföretag och finansiella institutioner som banker och försäkringbolag. Det är ett faktum som IMF, OECD liksom Europakommissionen inte ens ifrågasätter längre. I det vägda diagrammet här under syns hur alla indikatorer vände uppåt i Europa till kapitalets fördel efter Thatchers och Ronald Reagans makttillträde och den nyliberala revolutionens avspark.

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Vinsternas andel av BNP ökar och hushållens skuldsättning ökar för att kompensera de stagnerande eller sänkta reallönerna. Samtidigt händer något annat. Företagen använder i alls större utsträckning sina vinster till att fylla aktieägarnas fickor med utdelning på aktierna i stället för att använda de ökade vinsterna till ökade investeringar. Där ligger källan till de allt större belopp som började samlas i den finansiella sfären av världsekonomin och som göder spekulation, skattefusk, derivathandel och alla andra ”förfinade” aktiviteter som blivit vardag på finansmarknaderna efter Thatchers segerrika framfart i kapitalets tjänst.

De nyliberala motreformerna lyckades därför att arbetarrörelsens organisationer, politiska och fackliga, inte kunde, och i vissa fall inte ville, ta strid för de arbetandes intressen. Den snabbt ökande massarbestlösheten blev det främsta vapnet i händerna på Thatchers och hennes kollegor för att bryta vad som tidigare varit närmast ett axiom: att reallönerna skulle utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. De fackliga organisationernas förhandlingssits blev mer än obekväm och de reformistiska partierna valde att bli ”moderna”, att anamma de nyliberala teserna.

Trettio år senare ser vi resultatet av den nyliberala offensiven. Det offentliga faller i ruiner, de fattiga blir fattigare och mer utlämnade. De som har ett arbete får vara nöjda om deras reallöner inte faller. Och de arbetslösa, som blir allt fler, lever under allt mer prekära villkor.

Men om fattigdom och misär samlas i ena änden av samhället samlas enorma rikedomar i den andra. Lönepressen och alla avregleringar som gynnar de stora företagen skapar enorma inkomster för speciellt de bolag som har i det närmaste monopolfördelar på marknaden. Så vet exempelvis Apple inte ens vad de ska göra med de allt större högar av cash som samlas i kassorna. Just nu har Apple inte mindre än 137 miljarder dollar i kontanter på sina konton, varav 94 miljarder njuter av skattebefrielse på Kajmanöarna och i andra finansparadis.

För att glädja sina aktieägare har Apple beslutat att dela ut 45 miljarder dollar till dem i år. Kanske mer, för aktieägarna har klagat över att de inte får nog stor andel av de 137 miljarderna. Ingen i Apples ledning har tänkt på att öka lönerna för de som sätter ihop deras produkter i Kina. Microsoft brottas med samma typ av ”problem” med över 60 miljarder dollar i kontanta reserver, likaså Google med 50 miljarder dollar i kassan.

Vågorna efter OffshoreLeaks rapport kommer att rulla länge över Europa. François Hollande drunknar redan i svallvågorna efter skandalen kring hans kampanjchef som ertappats med konton på Brittiska Jungfruön. Andra politiker står säkerligen i tur. Men vågor lägger sig alltid till ro om de lämnas ifred. Samma sak kommer att ske med OffshoreLeak om inte arbetarrörelsen står upp för en politik som definitivt sätter stopp för alla girigbukars skatteflykt undan ansvar för samhället, ansvar för allt vårt gemensamma, ansvar för sjuka, fattiga och utstötta.

Det kan göras. Men bara om de arbetandes organisationer bryter med den aktuella nyliberalismen som både borgare och socialdemokrater slaviskt följer och gör Thatchers alla arvingar både lottlösa och maktlösa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aldrig mera! Inte bara i Grekland.

Publicerat av
2

Av Yorgos Mitralias

En sak som Europas befolkning haft gott om tid att inse är att vare sig krisen eller den sociala tragedi som följer i dess spår är något specifikt för Grekland. Tyvärr antyder allt att en annan sak som det är tid att inse är att det nynazistiska Gyllene gryning inte är begränsat till Grekland. Det påståendet möts utan tvekan med stor skepticism av många: ”Hos oss tillåter aldrig vare sig våra traditioner, vår kultur eller vårt temperament sådana fenomen”.

Symboler och flaggor är facisternas sammanhållande ”argument”.

Det är exakt vad alla greker –även de mest upplysta till vänster – sa för bara nio månader sedan då ett fåtal ”galningar” med livlig fantasi varnade för att den bruna pesten höll på att sprida sig i samhället. Egentligen inget märkligt. Det är som om mellankrigshistorien upprepade sig. För vem hade kunnat föreställa sig att italienarnas och tyskarnas ”traditioner”, ”kultur” eller ”temperament” skulle tillåta framväxten av fascismen och nazismen fram till maktövertagandet?

Låt oss för en gångs skull vara seriösa och se oss omkring överallt i ett Europa som alltmer liknar ett gigantiskt socialt slagfält. Vi ser inte bara att Gyllene gryning efterliknas överallt i centrala Europa, i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien och Ryssland. Vi ser också en galopperande banalisering av en allt våldsammare rasism, antisemitism, islamofobi, och en banalisering av grovt hat mot invandrare, mot de som är ”annorlunda”.

I Ungern marscher uniformsklädda facister i raka led. EU blundar och låtsas det regnar.

På rekordtid går de partier, som ännu i går innehade makten i nästan alla våra länder, in i en slutlig kris eller till och med försvinner. Krisen, arbetslösheten, osäkerheten och misären blir vardag och driver människorna till en desperat jakt på lösningar eller frälsare som de nästan alltid finner i politikens ytterligheter. Precis som på 30-talet…

Samma orsaker, samma effekter, samma medbrottslighet och samma intressen. Man kan till och med säga … samma blindhet hos makthavarna, hos våra europeiska regeringar som leker –för vilken gång ordningen, – trollkarlens lärling och när den bruna huggormen vid sitt bröst.

Vem har sagt att de i samhällets topp lärt sig förra seklets läxor? Att de för alltid har fördrivit mellankrigstidens demoner? Om man skulle lita till dem vore historien en evig pånyttfödelse. Ändå får inte denna mardrömslika historia återupprepa sig för nu handlar det om våra rättigheter, vår frihet, vår mänskliga dignitet, kor sagt våra liv.

Brun pest i Tyskland där den ännu är isolerad i sitt näste.

I Grekland är det kanske redan för sent för ormen är redan ute ur sitt näste, rör sig fritt på gatorna och terroriserar medborgarna som fortsätter att inte tro på vad de ser.

Men vad i resten av Europa? I Italien, i Frankrike och i Spanien? En sak är i alla fall klar  -vi måste agera snabbt innan det är för sent som det kanske redan är i Grekland.

Handla snabbt… och handla alla tillsammans. För inom våra nationers gränser finns ingen räddning. Ställd inför banaliseringen av barbariet och den bruna pestens pånyttfödelse kan vi inte tillåta oss att begå samma misstag som förr. Enade över nationsgränserna och över vad som skiljer oss kan vi vända trenden och rehabilitera solidariteten, broderskapet, friheten, jämlikheten och andra ”omoderna” valörer som trots allt är till mänsklighetens honnör. Utan att glömma att till sist utspelas allt på gatorna och torgen tillsammans med de svagaste och mest utsatta som vi måste skydda till varje pris.

Mottagandet nästan överallt i Europa av det Europeiska Antifascistiska Manifestetet (1) visar att perspektivet för att skapa en antifascistisk rörelse i Europa vare sig är orealistiskt eller utopiskt.

Det är realistiskt därför att det svarar mot ett behov som vår kontinents innevånare känner av allt mer. Från Aten till Madrid är det upp till oss alla att i handling visa att den här gången…NO PASARAN.

Översättning till svenska: Benny Åsman

(1) Manifestet på 16 olika europeiska språk. Välj själv här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Daniel Suhonen – segerrik rebell ?

Publicerat av
3

”Jag känner mig som en vinnare”, förkunnade en stormförtjust Daniel Suhonen direkt efter uppgörelsen med partihögern i den heta frågan om ”välfärdens driftsformer”.  Aftonbladets Eva Franchell menade att rebellen Suhonen för en gångs skull hade blivit ”hela partiets hjälte”. Men var det verkligen han och socialdemokratins vänster som segrade?.

.

Den här bilden från (s)-kongressen säger mer än bra många ord. Sextio procent av Socialdemokratiska partiets medlemmar är över sextio år. Vad göra? Jo, man apar efter amerikanska valkampanjer eller TV-shower genom att sätta in ett skyltfönster bakom Stefan Löfvén med applåderande ungdomar som cheer leaders. Fick SSU:arna verkligen diskutera och  ta ställning till ”linjetalet” innan de gick med på att stå där och frenetiskt klappa händer?

Vad blir det nästa gång? Kanske något mer vågat i själva valrörelsen? Som här med The Red Cheer Leaders från hockeylaget  Tampa Bay Buccaneers.

För att besvara frågan kan det vara bra att ha en startpunkt några år tillbaka i tiden. Nyligen började jag med en försiktig vårstädning bland alla kartonger med papper, häften och böcker från mina år som fackligt och politiskt aktiv metallare vid Volvo Lastvagnar i Göteborg. En av skrifterna har jag bläddrat i med ett stort mått av nostalgi, sönderläst och tummad som den är av ett otal gamla arbetskamrater. Många sidor är veckade, där finns massvis med hundöron och en del stycken är fläckade av olja eller vanlig smuts. Det är Metallindustriarbetarförbundets ”heliga skrift” eller handbok från Överstyrelsen 1970. Den fick jag överta av min företrädare och jag skulle sedan under tjugo år som ordförande i gruppen för Lastvagnars tunga montering ansvara för att dess stadgar och riktlinjer var riktmärken för styrelsens fackliga arbete. I många debatter eller i vardagens ilskna munhuggning mellan oss socialister och socialdemokraterna på Volvo fanns det där ett stycke som vi älskade och våra motståndare helst ville vara utan.  Det var i den Andra paragrafen och grundtanken där härstammade ända från kongressen 1919. Rakt ut sas att i Metallarbetarförbundets ”uppgifter ingår att verka för utvidgad medbestämmanderätt i företagen och att stödja kravet på produktionens socialisering”.

I dag har några decennier rusat förbi. På Aftonbladets kultursida skriver Jan Scherman om hur rörelsen har gått från folkhemsbygge till att bli ett slags remissorgan till borgerligheten med främsta uppgift att finputsa det marknadsekonomiska samhällsbygget. I dag diskuterar socialdemokratin inte längre den privata produktionens socialisering och makten över kreditmarknaden utan bara de obscena vinstuttag som görs av de riskkapitalister som i sin jakt på profiter sökt sig till den lika liberala som lukrativa skattefinansierade svenska friskolemarknaden.

”Med de här skrivningarna kan vi stå i varenda valstuga och säga det vi tycker, nämligen att vi är emot vinst och girighet, rofferi i de här jäkla bolagen som skor sig”, summerar Suhonen han och de andras uppgörelse med partiledningen. Han är nöjd fast det inte finns ett beslut om nej till vinster i välfärden. Ja, kongressen har inte ens ställt sig bakom LO:s förslag om en maxgräns för vinstuttagen. För hans del handlar det framförallt om ”en ideologisk omsvängning”.  Dessutom betonas att kommunerna ska få ”ett avgörande inflytande”.

Men är det verkligen så?  Dagens Ekos politiske senior Tomas Ramberg har granskat uppgörelsen och dessutom blickat tillbaka några kongresser. Den förra partikongressen 2009 slog fast att ”de folkvalda ska ha rätt att neka nyetableringar”. Enligt Ramberg var lördagens beslut i stora stycken en kopia av de tidigare. ”Redan 2009 ansåg socialdemokraterna att friskolor måste ingå samarbetsavtal med kommunerna för att få starta. Kom de inte överens skulle etableringen skjutas upp”. Till och med formuleringen om att kommunernas åsikt skulle vara ”avgörande” var redan då på plats. Ramberg fortsätter vidare med att: ”På en punkt gick partiet till och med längre 2009 än igår. Då krävde socialdemokraterna att också redan existerande friskolor skulle ingå ett samarbetsavtal för att få fortsätta finnas”. Ramberg har inte behövt gå tillbaka särskilt långt i tiden för att slå Suhonen på fingrarna. Daniel Suhonen är född 1979 och kan inte lastas för att han glömt debatterna på 1970- och 80-talen. Men vad som sas och skrevs 2009 borde han komma ihåg.

Vad är det då som inte fungerat? Jo, främst att Miljöpartiet då som nu vägrar att vara med i båten. Efter valet talar mycket för en minoritetsregering bildad av socialdemokrater och miljöpartister uppbackad av hoppande majoriteter i riksdagen. Partiledningens bjudning till vänstern på (s)-kongressen betyder därför ingenting. Eller som Ibrahim Baylan kommenterat uppgörelsen i sin replik till en måttfullt upprörd Jan Björklund:

”Det här är uppfattningar vi i grund och botten har haft tidigare om kommunalt inflytande. Visst, nu stärker vi de skrivningarna – inget snack om den saken. Men att använda det som ett svepskäl till att inte komma vidare i kommittén är märkligt”, säger Ibrahim Baylan. ”Det här är våra utgångspunkter. Men förhandlingar funkar ju aldrig så att man hugger i sten”.

Stridsropet från s-kongressen är inte ristat i sten…

.

I ett annat inslag från Dagens Eko menade Tomas Ramberg att (s) nu kanske fått ett ”lite annat tonfall” i frågan.

Ja, helt visst när det gällde kongressdebatten. Men när den egentliga valkampanjen kommer i gång kommer tonfallet att vara betydelselöst eftersom partiledningen kommer att göra allt som står i dess makt för att inte behöva ta en endaste ton när det gäller de enskilda vinstintressen som vill sko sig på vår skattefinansierade vård, skola och omsorg…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SR1,AB1,AB2,DN1,GP1,DN2,DN3,SVD1,

Läckor i Skatteparadisen

Publicerat av
2

Ett gigantiskt journalistiskt hantverk har uträttats av 86 journalister från 46 länder anställda i 36 media. I går publicerade de en rapport om vilka som placerat stora pengar i skatteparadisen. Det är en oerhörd mängd data som bearbetats i ett och ett halvt år. När WikiLeak släppte sin bomb innehöll den 2 gigabyte information. Den nu aktuella läckan om vilka som gömmer sig i skatteparadisen innehåller 200 gigabyte av data.

Det är ett globalt system för skattefusk som nu avslöjas i sina detaljer. Det har redan varit känt länge att det handlar om enorma belopp. Redan i fjol publicerade Tax Justice Network en uppskattning av de belopp som undanhålls beskattning till över 20 000 miljarder dollar. Den nu aktuella rapporten bekräftar beräkningen och preciserar beloppet till 20-32 tusen miljarder dollar. Var finns finanskrisen? Ja, den finns ju eftersom länder som Grekland och Cypern tvingas ned på knä av den internationella finansen och dess hantlangare i Bryssel.
Men baksidan av finanskrisen finns på Kajmanöarna, Brittska Jungfruöarna, Sark, Guernsey och alla andra paradis för rika som inte vill betala skatt.

Låt oss göra ett litet räkneexempel för att se vad en ytterst modest beskattning av de undangömda pengarna kunde ge i skatteinkomster.

 En procents punktskatt är så löjligt lågt att inte ens superfinansminister Borg skulle kunna spela indignerad å de rikas vägnar. Inte heller 15 procents beskattning av kapitalinkomsten är ”konfiskatorisk” som det brukar kallas när man rör de rikas pengar. I många länder ligger skatten på inkomst av kapital över eller långt över den nivån.

Alltså skulle den modesta ”konfiskeringen” ge 340 miljarder dollar på ett fat. Trojkan och finansen var beredd att dräpa Cypern för tio miljarder euro. Tar man pengarna där de finns kan vi skrota allt tal om kris. Det blir ingen kris kvar. Nu när Europas regeringar visat i Cypern att det inte längre är ett tabu att ta lite pengar från de rikas bankkonton ligger ju vägen öppen att ta för sig i skatteparadisen.

Det gigantiska arbetet som de inblandade tidningarna gjort öppnar vägen för att kraftigare än någonsin resa parollen: Ta pengarna där de finns. Det är inte vanliga löntagare som ska betala krisen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Assad saknar religiös och etnisk bas. Han har medlöpare.

Publicerat av
5

Allt från den syriska revolutionens första dag har Assads regim gjort allt för att framställa upproret som ett sekteristiskt uppror av den sunnitiska folkmajoriteten. En seger för revolutionen vore en katastrof för landets minoriteter.

-Endast, jag Bachar Assad, skyddar alawiterna, de kristna, kurderna, druzerna och de andra minoriteterna i Syrien. Det är en bild som han lyckats sprida så effektivt att även delar av den internationella vänstern och radikala intellektuella tagit den till sig.

Assad håller sin ”skyddande hand” över alawiterna i en stadsdel i Hama

Ändå stämmer bilden inte alls. Liksom diktaturer i allmänhet har också regimen i Damaskus sina stödtrupper i alla folkgrupper i samhället. Men det är inte ett kollektivt stöd från någon folkgrupp utan en uppslutning kring regimen av individer med olika intressen att ta tillvara på. I grunden går klyftan i samhället mellan de fattiga och förtryckta och den härskande eliten som via tusen band är uppknuten till familjen Assads öde.

Den mest framträdande bilden av en sekteristisk splittring är den som buntar ihop hela den alawitiska minoriteten till en enda stödtrupp som lojalt, ja nästan blint sluter upp bakom Assad bara för att han själv tillhör den alawitiska sekten. Redan för sex månader sedan sprack den bilden då skarpa motsättningar bröt ut mellan prominenta familjer och familjen Assad i diktatorns hemstad al-Qardaha där brodern Mohammed al-Assad härskade över bandit- och smuggelmaffian Shabiha.
Inte heller den alawitiska officerskasten står enad bakom Assad. I slutet av februari flydde åtta högt rankade alawitiska officerare med sina familjer till guvernörskapet Mafraq i Jordanien. De hade fungerat som informatörer åt FSA innan de hoppade av. Till Turkiet anlände helt nyligen ett 20-tal alawitiska officerare som tillhört den beryktade fjärde divisionen under Mahar Assads ledning och det republikanska gardet.

Delegater vid alawiternas konferens i Kairo.

Men den verkliga dödsstöten mot Assads propaganda om alawiternas lojalitet med regimen kom i mitten av mars då oppositionella alawiter organiserade en konferens i Kairo för att deklarera sitt stöd till och deltagande i den syriska revolutionen. Konferensen antog en tolvpunkts deklaration som översatts till svenska av solidaritetsaktivisten John Swedenmark (stort tack för det) och som följer här:

1 / Den syriska revolutionen är alla folkgruppers uppror mot tyranni, despotism och korruption, ingenting annat.

2 / Den syriska regimen kännetecknas av despotism, plundring och förstörelse. Att jämställa den alawitiska folkgruppen med den nuvarande regimen är ett moraliskt misstag och en livsfarlig politik. Den syriska regimen är inte den alawitiska folkgruppens regim. Den har aldrig stått i regimens tjänst och kommer aldrig att göra det, tvärtom har regimen hållit och fortsätter att hålla den som gisslan. Den syriska revolutionens uppgift är därför att, inom ramen för återuppbyggnaden av den nationella identiteten, befria den alawitiska folkgruppen från den fångenskap i vilken den hålls av den regim som nu har makten.

3 / Modet och det historiska ansvaret ger oss idag i uppdrag att tala om för våra familjer och våra närstående att deras framtid och deras trygghet finns hos det syriska folket i dess revolution. Vi avvisar kategoriskt varje försök att bemäktiga sig folkgruppen för att driva den till konfrontation med våra bröder från andra delar av det syriska folket. Vi tillskriver regimen det fulla ansvaret för de offer som skördats i den alawitiska folkgruppen.

4 / Vi kräver inte bara regimens fall, utan även en nedmontering av den totalitära struktur som den har inrättat samt upprättandet av en stat byggd på rättvisa och medborgarskap.

5 / De brott som den syriska regimen har begått är en skam såväl för den själv som för mänskligheten och dess historia. Dessa brott ger oss i uppdrag, som människor och som syrier, att inte kräva något mindre än en historisk process där regimen ska ställas till svars för de mest föraktliga brott som mänskligheten känner till. Vi upprepar att räkningen måste göras upp med alla de som avsiktligen bidragit till att oskyldiga syrier har fått spilla blod. De medlemmar av den alawitiska folkgruppen eller andra folkgrupper som påstås ha varit inblandade i sådana handlingar bör ställas inför domstol för att dömas i enlighet med lagen och under rättvisa villkor.

6 / Den syriska regimen ljuger när den låtsas skydda minoriteter, i synnerhet alawiterna. På så vis försöker den skrämma syrierna genom att vifta med en fågelskrämma som ska föreställa en möjlig radikal islamism, som regimen försäkrar att den ser komma. Regimen försöker även få världen att tro att den bekämpar jihadistiska grupper och att den utgör den bästa försäkringen mot terrorism.

7 / På grund av egenarten i det stadium som revolutionen just nu genomgår – de religiösa spänningar och de inre splittringar som har framkallats både av regimen och av andra parter – inser deltagarna i denna kongress att det syriska folkets olika beståndsdelar upplever ett enormt behov av att få känna sig lugnade. Den allmänna princip som ska råda i den kommande syriska staten är att försäkringar och garantier inte kan utgå från någon annan än från det syriska folket självt. Folket ska vara den enda beskyddaren och den enda försvararen av hela Syrien. Varje anspråk på att ge beskydd eller utfärda garantier vilar på religiösa grundvalar som står i motsats till begreppet medborgarskap.

8 / Den syriska revolutionen reste sig för att instifta en demokratisk stat och bygga en stat byggd på medborgarskap. Alla som försöker avleda denna revolution från dess grundläggande mål genom att ge den en religiös eller sekteristisk vändning bidrar till att spilla syriers blod.

9 / Vi kallar alla som stödjer regimen, oavsett deras tillhörighet, att omedelbart upphöra med det. Den dödar nämligen deras bröder och utgör ett hot mot landets nutid och framtid. De bör rikta in sina krafter på att störta den despot som driver Syrien mot det okända. Vi uppmanar alla tysta kategorier att höja sin röst, att ta sitt historiska ansvar gentemot fosterlandet och att ansluta sig till revolutionens led.

10 / Vi uppmanar våra bröder i de syriska arméstyrkorna, och särskilt vår folkgrupps söner, att inte resa vapen mot dem som tillhör samma folk som oss, och att inte ansluta sig till leden i en armé som regimen driver att döda andra syrier. Vi fordrar också av revolutionens styrkor att de tar sitt ansvar och ger dem den hjälp de behöver för att kunna lösgöra sig från regimen.

11 / Vi blundar inte för de fel som begåtts i revolutionens namn, oavsett om de härrör från de beväpnade styrkorna eller radikala jihadistgrupper. Vi iakttar ingen medskyldig tystnad om sådant som förändrar revolutionens ansikte. Men vi anser att regimen är anstiftare till dessa förvanskningar, direkt eller indirekt, oavsett om de uppstått i stunden eller under regimens långa tid vid makten.

12 / Varje försök att dela Syrien, oavsett om de härrör från yttre eller inre parter, är ett förräderi mot fosterlandet, mot historien och mot kommande generationer. Som syrier bör vi alla bekämpa denna avdrift och säga nej till varje form av delning. Syrien ska alltid förbli en enda stat för alla sina barn.

När vi idag tar till orda efter mötet i Kairo förklarar vi därför att vi som syrier tillhör ett av jordens äldsta folk. Detta folk har gett sig in i revolutionen för frihetens, den mänskliga värdighetens och rättvisans skull. Det har som mål att upprätta en modern, civil och demokratisk stat som är dess egen, ett fosterland öppet för alla utan uppdelning eller åtskillnad som kopplas till religion, härkomst eller kön. I dessa övertygelser rotar sig kongressens slagord: ”Vi är alla syrier. Tillsammans på väg mot ett fosterland för alla.”

 Kairo 22-23 mars 2013.

Så här ser det ur där Assads ”skyddande hand” slagit till.

Ett starkt dokument som klart tar ställning för upproret mot diktaturen. Ska man lyfta fram någon kritisk punkt så är det nog deklarationens oklara skrivningar kring de nationella minoriteternas rättigheter till självständighet, framför allt gäller det kurderna i landet.

De kristna sägs också sluta upp bakom Assad, om än passivt. Mest av rädsla för pogromer och förföljelse efter en seger för uppororet, sägs det. Det har förekommit enskilda sekteristiska handlingar mot kristna från islamistiska grupper i upprorets led. Det har också förekommit groteska lögner som spritts av regimen och dess anhängare, tyvärr också av vissa vänstergrupper, att hela städer med kristna drivits på flykten av blodtörstiga terrorister. Dessa vandringssägner föll platt till marken då biskopen i Aleppo förklarade att de kristna också flydde från regimens bomber och granater likt alla andra medborgare. Vissa stöder regimen, andra revolutionen och resten försöker överleva, enligt biskopen.

Syriens kristna är splittrade mellan anhängare av och motståndare till regimen.

Inte heller är det sant att den sunnitiska majoriteten står som en man bakom upproret. Flera av Assads närmaste personer är sunniter och många av landets rika handelsmän står och faller med regimen, därför står de också bakom Assad. Inte ens de religiösa sunnitiska ledarna står enade bakom det ena eller det andra lägret. Bästa beviset är att sunniten shejk Mohammad Said Ramadan Al Buti var en hängiven anhängare av familjen Assad. Vem eller vilka som mördade honom i moskén i Damaskus är oklart. Regimen har inte producerat några bevis för ansvaret och oppositionen har tagit avstånd från bombdådet.

Shejk Mohammed Said Ramadan Al Buti. En hängiven anhängare av diktaturen.

Kurderna har hittills inte aktivt deltagit i det väpnade upproret mot regimen. I den kurdiska regionen av Syrien har regimen lämnat fältet öppet för PYD, systerorganisation till det turkiska PKK, och PYD:s väpnade milis YPG. Andra kurdiska partier och organisationer i det Kurdiska nationella rådet har däremot klart uttalat sitt stöd till revolutionen och kräver Assads avgång. De anklagar också PYD/YPG för att spela under täcket med Assad. Hur mycket sanning som ligger bakom det finns det ingen klarhet om än. Klart är dock att den kurdiska minoriteten inte står på regimens sida.

Alltså är det helt klart att ingen religiös eller etnisk grupp står lojal och enad bakom regimen och dess desperata försök att med flygvapen, missiler, artilleri och stridsvagnar klamra sig fast vid makten till varje pris. Inget pris verkar vara för högt. Tiotusen och åter tiotusen har fängslats, torterats och mördats av regimen. Hela byar och stadsdelar raserats jämnt med marken utan hänsyn till civila, kvinnor och barn. Den som sätter in sitt lands stridsflyg mot den egna befolkningen har bara ett öde som väntar. Det som många despoter gått till mötes.

Här under hittar du tre mycket intressanta artiklar på engelska om grunderna i den syriska revolutionen och varför delar av den internationella vänstern vänder revolutionen ryggen.

Länkar:  Om vänstersveket mot revolutionens,

Syriens revolution startade på landsbygden,

Revolution eller inbördeskrig?,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Klasskamp i engelsk fotboll

Publicerat av
5

Fotbollen är fortfarande rund även om elitfotbollens arenor har blivit en marknadsplats bland andra marknadsplatser. Dess utövare är moderna gladiatorer och i den mån den där berömda klubbkänslan finns kvar hittar vi den hos fansen inte hos ägarna som allt oftare är stenrika knösar som bara vill dekorera sina liv med en framgångsrik klubb och dess spelare. Silvio Berlusconi pyntade sig ett tag med vår Zlatan när denne spelade för hans Milan. I dag  ägs Ibra i stället av PSG och då Emiren av Quatar  Sheikh Hamad som köpt hela klabbet.

En annan knös är den amerikanske mångmiljardären och riskkapitalisten Ellis Short som äger den traditionsrika brittiska klubben Sunderland AFC. När laget nu hänger på gärsgårn, riskerar att åka ur ligan och förlora miljoner i TV-intäkter, valde han att rekrytera den famöse tränaren Paolo Di Canio till klubben.

.

Kolgruvearbetarnas anrika standar hänger på hedersplats hos Sunderland

.

Men det var som  att kasta in en bomb på hemmaplan, en arena  som är rest på marken av en tidigare kolgruva, Wearmouth Colliery, och som har fått sitt namn Stadium of Light (Ljusets arena) efter den berömda Davy lamp eller gruvlampa som lyst upp de mörka tunnlarna för generationer av gruvarbetare.

Paolo Di Canio har sin bakgrund i en klubb med rakt motsatta anor. Italienska Lazio, som grundades av militära officerskretsar 1900 och som senare blev en klubb för fascistiska svartskjortor. Benito Mussolini var en kär gäst i vimlet på klubblokalens terraser och byggde den arena, Stadio Olimpico, som fortfarande är Lazios hemmaplan. Klubbens fans i modern tid, Ultras, befolkas av högerextrema ofta rent fascistiska våldsverkare som på sina banderoller älskar att skriva bokstäverna SS i klubbnamnet Societa Sportiva Lazio med nazisternas typsnitt. De gapar och buar ut alla färgade spelar och sjunger antisemitiska sånger. Som ung grabb och juniorspelare fostrades Di Canio i denna miljö och sägs ha en tatuering med italienska Dux (Ledare) på sin ena arm. Som vuxen sitter ungdomens ideologiska brännmärken uppenbart kvar och han blev ökänd när han som spelare i Lazio saluterade Ultras med en fascisthälsning.

.

.

Här hälsar Paolo Di Canio sina fans i Ultras med en fascisthälsning.

Benito Mussolini skulle har varit stolt…

.

.

Allt detta har blivit för mycket för klubbens viktigaste supporter, Gruvarbetarförbundets lokala fackförening. Dess standar eller fana hänger på hedersplats när man kommer in i klubbens lokaler men kommer nu att hämtas hem av dess generalsekreterare Dave Hopper som inte skrädde orden när han förklarade varför:

”Jag liksom tusentals andra gruvarbetare har stött Sunderland från barndomen och vi är passionerade när det gäller fotboll. Men det finns principer som är viktigare. Vårt standar är en symbol för Durhams gruvarbetare, för vår långa kamp för arbetarklassens rättigheter. Rättigheter som sopades undan av fascismen i Tyskland, Italien, Spanien och Chile. Vi har en helig förpliktelse inför de miljoner som utplånades av Hitler, Mussolini och Franco att motsätta oss fascism var och i alla sammanhang denna onda tro sticker upp sitt tryne, framförallt under en tid när arbetande människor åter tvingas att betala för kapitalismens kris på samma sätt som i Europa under 1920- och 1930-talen. Tillsättningen av Di Canio är en skam och ett förräderi mot alla dem som kämpade och dog i kampen mot fascismen. Alla måste stå upp och ta avstånd från denna skandal samt begära av Ellis Short och Sunderlands styrelse att de ska ändra sitt beslut.”

.

.

Labours förre ordförande David Miliband, som fungerat som hedersdirektör för Sunderland, har som en effekt av de häftiga reaktionerna hedersamt nog lämnat sitt uppdrag som sin politiska protest. Vi får se hur det hela avlöper. Än är inte sista bollen slagen. Ska marknadskrafterna eller klubbkänslan styra.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,

Dårskapet fulländas…

Publicerat av
7

 

.

Dårskapet med den svenska krigsinsatsen i Afghanistan tycks närma sig ett slut.

Det sista man gör är att kasta 270 miljoner i sjön genom att riva den militärbas som man nyss byggt upp. Inte konstigt att ÖB klagar över att det fattas pengar till personalen hemma i Sverige. Här en bild från Majestätets tidigare invigning klippt från dagens GP.

Tänk om dessa goda skattepengar i stället hade varit en del i en europeisk strukturfond för att skapa människovärdiga förhållanden för romer i Öst-Europa?

En bra fråga att ställa sig nu när alla frågar sig vad vi kan göra åt  tiggeriet på våra gator.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I Media: DN1,DN2,

Förutfattade meningar om islamsk fundamentalism i Syrien.

Publicerat av
17

Av Benny & Göte

Det är med en viss tvekan som vi publicerar den här bloggtexten eftersom det är ett svar på en text publicerad på webbsajten Marxistarkivet som vår partikamrat Martin Fahlgren står för. Vi har tidigare skrivit att Marxistarkivet är en ovärderlig källa för den som söker marxistiska klassiker och andra historiska dokument från arbetarrörelsens historia.

Men sedan ett tag tillbaka använder också Martin Fahlgren sitt arkiv till att delta i den offentliga debatten som pågår om revolutionen i Syrien. I dagarna har han därför lagt ut en samling av artiklar med en ny introduktion som i huvudsak är en polemik med vår bloggs politiska hållning till det syriska upproret. Därför har vi beslutat att lägga ut ett kortare svar. Länkar till artiklar som berör diskussionen hittar du längst ner. Gillar du inte polemik inom vänstern är det bara att hoppa över den här texten.

Kontentan av MF:s kritik är att vi har ett ”tunnelseende” i konflikten där vi bara ser vad vi vill se och att vi grovt underskattar den islamistiska faran i Syrien. Resten av kritiken som att vi har ett ”sektbeteende”, är ”okamratliga”, inte vill debattera och andra punkter lämnar vi därhän. Upp till var och en att skapa sig en egen uppfattning om det.

I texten skriver MF att vi inte bemöter hans politiska analyser av situationen utan bara polemiserar med tidningen Offensiv där Arne Johansson skrev en artikel i vilken han betecknade situationen i Syrien som ”ett reaktionärt krig” i vilket revolutionära socialister inte kan ta ställning mellan regimen och FSA.

Anledningen till att vi drog upp polemiken med Arne Johanssons position var mycket enkel. Martin Fahlgren hade nämligen aldrig själv öppet redovisat någon politisk analys, bara plockat ihop en bukett med andras blomster. Med tillägget att han själv stod närmast just Arne Johanssons position.

Men tillbaka till ”tunnelseendet”. Ett tungt bevis för vår blindhet inför den islamistiska faran hittar MF i en bild som vi publicerade i vårt första svar till honom. Bilden ifråga är den här under som tagits under en demonstration i staden Idlib och publicerats av den lokala samordningskommittén, LCC. Men tyvärr för MF är den inte ett bevis på vår underskattning av den islamistiska fundamentalismen utan tvärtom ett bevis på att MF skjuter sig själv i foten genom att tolka in sina egna förutfattade meningar i bilden.

Så här kommenterar MF bilden ovan:

”Uppenbarligen så får de (K&Å) inga ’vibbar’ av bilden. Kvinnor ja. Inget fel med det. Men hur är de klädda? Jo, alla täcker inte bara håret utan även ansiktet, utom flickan i högra hörnen och kvinnan till vänster (som har svarta glasögon). För mig är detta en bild som oroar. Jämför med de bilder som vi fick under upproren i Egypten och Tunisien, där de flesta var klädda ungefär som oss, dvs många av kvinnorna täckte inte ens håret och en minoritet täckte ansiktet. Således: Om bilden ovan är representativ, då säger den oss att islamistisk fundamentalism har betydligt större inflytande i upproret i Syrien än det hade i t ex Egypten. Men uppenbarligen kom K&Å inte ens på den tanken, utan såg att här fanns en fin bild. Detta tolkar jag som ett uttryck för att de har förutfattade meningar, ser det de vill se”

I ett mejl till MF frågade vi: ”Och du själv Martin, har du inte ens tänkt tanken att de kanske döljer sina ansikten för att inte råka ut för problem? De kanske tvingas dagligen ta sig igenom regeringskontrollerade check-points. Innan du börjar tala om förutfattade meningar kan det vara nyttigt att kontrollera dina egna.”

Till vilket vi fick följande svar:

”Inser du inte själv att du kommer med ett krystat argument?
Bilden är tagen i ett befriat område, där LCC har stort inflytande. Kvinnorna borde således ha mindre anledning att dölja sina ansikten än de som demonstrerade i t ex Kairo, när säkerhetspolisen fortfarande var i farten… Och jag har sett massor med fotografier och videosnuttar med demonstrationer i olika delar av Syrien där vuxna män och ungdomar deltagit – de täckte inte sina ansikten. Du har säkert också sett sådana.

Att sunnimuslimska krafter, främst i skepnad av Muslimska brödraskapet, har ett stort inflytande i anti-Assadkampen i Syrien känner också du till. Det hänger samman med Assad-regimens historia och dess förtryck mot sunnimuslimerna som är i största gruppen i detta land. Det Muslimska brödraskapet i Syrien tillhör de mer reaktionära i sin familj (enligt bl a Achcar). I Syrien har de också en lång historia av hård kamp mot regimen (även med användning av terroristiska metoder) bakom sig och har utsatts för mycket hårt förtryck från regimen (massakern 1982 är väl mest känd).

Att det Muslimska brödraskapet vill utforma samhället i enlighet med egna ideal borde vara självklart. Och därmed skulle det också vara mycket märkligt om inte deras syn på kvinnornas plats i samhället och deras klädsel inte tog sig uttryck i praktiken. Detta är den rimliga tolkningen av fotografiet. Din tolkning är däremot inte särskilt sannolik.”

I vår blogg använde vi bilden ovan bara som en illustration utan någon speciell tanke bakom. Men eftersom MF ”tolkade” in en hel analys av hur dessa kvinnors klädsel visar att den islamistiska fundamentalismen ”har betydligt större inflytande i upproret i Syrien än det hade i t ex Egypten” beslutade vi att skaffa mer information om bilden i stället för att själva ”tolka” vad den visar.

Vi frågade den syriska socialisten Nadia Driai-Bayrakdar, poet och aktivist i Föreningen  Syrien Sverige, vad hon kunde säga om kvinnorna på bilden.

Hon svarade att bilden med all säkerhet visar kvinnor som vill dölja sin identitet för att slippa problem med säkerhetspolisen. Bilden är enligt Nadja från de första månaderna av revolutionen då staden Idlib fortfarande hölls i ett järngrepp av regimen. Beviset för det är att kvinnan främst i bilden har den syriska flaggan med två stjärnor som symbol på fingrarna. Det var först flera månader senare som oppositionen antog den gamla syriska flaggan med tre stjärnor som symbol för motståndet.

Kläderna och parollen ”freedom” (på plakatet och på arabiska i handflatan) visar att det INTE handlar om islamistiska fundamentalister på bilden. Den illröda sjalen är inte en kvinnlig fundamentalists attribut och den svarta ansiktsduken är inte av tunt tyg utan ser ut som en rätt så grov halsduk som dragits upp över näsan. Islamska fundamentalister reser inte heller parollen ”freedom” utan höjer svarta plakat med citat ur koranen i vitt.

Nadia kontaktade också en socialistisk vän i Idlib som säger att han aldrig har sett kvinnor i staden i den utstyrsel som kvinnorna på bilden bär. Han menar att det är uppenbart att det handlar om ”revolutionärer” som skyddar sin identitet.

Så mycket var det med det ”tunnelseendet” och våra uteblivna ”vibbar”. I stället för att vara den ”rimliga tolkningen” av bilden, som MF anser, så avslöjar kommentarerna bara hans egna förutfattade meningar om hur den islamistiska fundamentalismen yttrar sig.

Vi kan inte heller låta bli att undra vad MF menar med att i Egypten och Tunisien var ”de flesta klädda ungefär som oss”? Är det bara ett oskyldigt konstaterande utan någon verklig mening med jämförelsen? Eller skulle det vara något slags måttstock på normalitet att vara ”klädda som oss”,  att unga kvinnor i H&M-uniform är bevis för frigörelse och radikalism? Vi står frågande…

Det här ger oss ”vibbar” om förtryckta kvinnor som kanske inte frivilligt valt sina kläder.

Det här börjar redan bli för långt och debatten om utvecklingen i Syrien är långt ifrån slut. Det är en demokratisk revolution som hotas att krossas av en brutal diktatur och som hotas att ätas upp inifrån av odemokratiska fundamentalistiska krafter med en egen agenda. Det verkliga problemet för socialister är därför att utveckla stödarbetet med de demokratiska krafterna i kampen.  Som vår Marx sa en gång, det gäller inte att bara förklara världen utan också att förändra den. En revolution är aldrig vacker och ren. Att de som strider mot Assad inte gjort sig av med sin religiositet innan de demonstrerar och tar till vapen för att försvara sig är en del av en verklighet som vi har att ta ställning till.  Att tveka i stödet till revolutionen mot en diktatur därför att en liten del av de som strider kanske en dag kan kidnappa revolutionen är att vända kampen ryggen. Genom uteblivet hängivet stöd i dag blir vi medansvariga till en eventuell seger i morgon för mörka krafter som surfat på den folkliga resningen.

Länkar: Artikelsamling av Martin Fahlgren,Svar av K&Å,Ny artikelsamling av MF,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,