En riktigt kallsinnig vår…

Publicerat av
2

.

 Vi lever med en riktigt kallsinnig vår. Diktaren Erik Axel Karlfeldt kallade en gång rusket i oktober för ”Den vår den svage kallar höst” och med en lätt omskrivning skulle vi i dag kunna tala om dagarna inför Valborg och I maj som ”Den höst som endast de starke kallar vår”.

För oss som bor i Alefjäll fem mil norr om Göteborg har de mest mörka och skuggiga partierna av jorden varit en tjälbunden tajga i snart fem månader. Unden senvintern eller om man nu kallar den vårvinter har det dessutom varit snöfritt och ständig torka. En del av växtligheten har dött. När ljuset kommit tillbaka har den vaknat till liv, klorofyllfabrikerna har kommit i gång, men blad och skott har törstat ihjäl eftersom de inte fått något vatten. De har frystorkat till döds. Här vår rhododendron på husets norrsida. Under mittpartiet är det fortfarande tjäle och det återstår att se om grenarna där överlever.

I skogen blir det ont om lingon. Nästa alla vanligen så tåliga blad har fryst sönder.

Vår labrador Freja, Skogens drottning, kan konstatera att det är samma sak med blåbärsriset.

Vildsvinen har inte haft det lätt. Att böka runt med trynen i tjälen är en omöjlighet. Här har de i stället ödelagt en myrstack för att få tag på något ätbart.

 

När tjälen nu börjar släppa ger de sig ut i klövervallen och rotar, hungriga som sjutton och med utsvultna kultingar på rad efter suggan.  

 

Livet för en stor gran slutade med stormen Gudrun för åtta år sedan. Här är en riktig skogskyrkogård där de gamla storvuxna grenarna nu ligger som vore de vita revben.

Men trots allt, där solen tittar in tar sig våren fram.

Vid husknutens södersida är våren första primörer på gång. Den livsbejakande gräslöken varslar om att allt härligt nu är framför oss…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nyliberalismens förtroendekris

Publicerat av
6

Den ekonomiska krisen sår inte bara misär och socialt förfall i Europa. Den bryter också ner det europeiska borgerskapets ideologiska överhet i takt med att de arbetande förlorar förtroendet till framtiden.

I dag publicerar Europabarometern en gallup från Europas sex största stater som visar en för den nyliberala borgerligheten katastrofal ökning av misstroendet mot EU:s institutioner. Det är i alla fall så som gallupen presenteras.

Men är det hela sanningen bakom statistiken att folk i allmänhet tappar förtroende för EU;s institutioner, det vill säga Kommissionen, Ministerrådet, Europaparlamentet, ECB och Europadomstolen? I så fall är det en öppen regimkris som utvecklas.

Jag tror att det finns en mer näraliggande verklighet bakom statistiken i undersökningen.

Först av allt verkar siffrorna spegla en mycket djup ideologisk kris för den dominerande nyliberalismen. Begravdes nyliberalismen med Margaret Thatcher? Säkert inte, För ser vi till den politik som EU och dess regeringar följer är det bara en väg som anges –rakt in i väggen. Business as usual dominerar eftersom det är finanseliten som håller i taktpinnen och den ser ingen anledning till att slå in på en ny väg eftersom vinsterna inom finansväsendet återhämtat sig efter krisen 2008-2009 tack vare receptet –låt de arbetande betala finanskrisen.

Det är de ekonomiska och sociala följderna av den ”enda vägens politik” som ligger bakom gallupens slutsats att förtroendet för EU:s institutioner förlorats. Det är tydligt att det är i Italien och Spanien där förtroendet var störst vid en liknande undersökning 2007 som raset är störst. Det beror naturligtvis på att det är där (tillsammans med Grekland som inte finns med i gallupen) som de sociala effekterna av den nyliberala åtstramningspolitiken varit mest katastrofala.

Däremot kan man inte dra slutsatsen av gallupen att en majoritet i Spanien och Italien är för ett avhopp från EU och återinförande av pesetan och liran. Det speglar inte heller en nationalistisk backlash med dragning mot den form av isolationism som Marine Le Pen förespråkar för Frankrike, inte ännu. Det är inte idén om ett gemensamt Europa för kontinentens befolkning som förlorar mark till förmån för reaktionära nationalistiska strömningar. De finns där, i Frankrike, Ungern, Belgien och Holland, men det handlar om relativt små minoriteter inte de majoriteter som gallupen visar.

Det är majoriteter som tappat förtroendet för de borgerliga och socialdemokratiska regeringarnas åtstramningspolitik, tappat förtroendet för alla löften om ljus i tunneln om bara ”vi” accepterar ännu några magra år med åtstramningar av allt utom finansens vinster. Det är i den förtroendekrisen som vi ser allt fler traditionella regeringspartier smälta samman som smör i solen, allt ifrån Spanien och Italien, till Frankrike och Danmark.

Vilka krafter som kommer att fylla det tomrum som kraschande etablerade partier lämnar efter sig återstår att se. Men ett är säkert- om det inte fylls av en radikal antikapitalistisk arbetarrörelse då kommer vi att se stora svarta moln torna upp sig över horisonten.    

   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Är det förbjudet att prata om socialism i Sverige?

Publicerat av
4

Ibland får jag en obehaglig, krypande känsla av att det har gått så långt som att det i Sverige har blivit förbjudet att tala om en socialisering av bankerna.

Senast upplevde jag detta när jag lyssnade till ”Politik i fokus” där Mats Knutson diskuterade med Jonas Sjöstedt (SVT Play). En större del av den ovanligt blida utfrågningen handlade om Vänsterpartiets senaste förslag om att Sverige i likhet med elva tunga euroländer ska införa en skatt på finansiella transaktioner på 0.1 procent vars intäkter ska råda bot på vår rekordhöga ungdomsarbetslöshet. Förmodligen inget ont i detta, snarare en del gott. Förslaget, en så kallad Tobinskatt, hamnade hos EU-kommissionen efter ihärdiga krav från högerns Sarkozy och var för hans del ett försök att blidka fransmännens ursinne över hur finanskapitalet fritt får löpa amok i våra samhällen. Riktigt vilka konsekvenser den får är det ingen som vet. Anders Borg för sin del har sagt nej och varnar för bland annat höjda bolån.

Hur som helst handlar transaktionsskatten om en liten plåsterlapps vara eller inte vara och inte om den kirurgi som är nödvändig. Vilket Sjöstedt inte heller påstår: ”Ingen patentlösning, men en del av en lösning på att hitta någon sorts kontroll här”. Vidare hoppas han att ”dom här summorna som nu snurrar runt i finansiell spekulation kan gå in i verkliga investeringar”.

Visst kan man hoppas. Även om det finns lite fog för dessa förhoppningar. Men varför inte sätta yxan till roten? Varför inte föreslå att vi själva ska frånta finansen deras makt över våra bankers och andra institutioners stora kreditflöden?

Jag har inget i sig emot Sjösteds lågmälda stil och att han försöker hitta ett språkbruk som känns hemvant för många människor. Men varför anpassa politiken till de mest blygsamma, oansenliga nästan självutplånande kraven? Varför alltid följa motståndarnas dagordning?  Varför inte se till vad verkligheten kräver? Kravet på en socialisering av bankerna, under en genomlyst och fullständigt demokratisk kontroll, är i dag ingen hägring, ingen ”råkommunism”. Vad jag kan läsa mig till  är detta krav, trots min rädsla för att ha missförstått vad som gäller, fortfarande inte förbjudet att framföra…

Det är bara att se till vad Andreas Cervenka skriver samtidigt med Vänsterpartiets förslag. Cervenka  är en frisk gamäng, en språklig och politisk rabulist som härjar i Svenska Dagbladets spalter, och han hamnar ofta rätt i analys om än inte i slutsats. I sin senaste krönika konstaterar han slagfärdigt ”att lösa eurokrisen har visat sig lika lätt som att spika upp vinbärsgelé på väggen”. Han utvecklar sitt påstående:

”…  Samma sak gäller för ekonomin. De tusen och åter tusen miljarder som gått upp i rök i finanskrisen är resultatet av förväntningar om framtida tillväxt som inte infriats. Skillnaden mellan förhoppningar och verklighet skapar ett gigantiskt slukhål som drar med sig hela länder.

Detta är särskilt uppenbart i Europa. Den bistra sanningen är att tillväxttakten befann sig på ett sluttande plan långt före krisen. De senaste fem åren har problemet blivit akut…

Ekonomin i Europa, mätt som real BNP, befinner sig fortfarande långt under 2008 års nivå. Det enda undantaget är Tyskland. Euroområdets BNP krympte under 2012 och kommer göra det igen 2013 enligt Internationella Valutafonden IMF:s senaste gissning i veckan…

… Här börjar tråkigheterna för Europa. En annan färsk rapport från IMF visar att små- och medelstora företag lidit mest när europeiska banker skruvat åt kranarna efter krisen. Värst är läget i länder som Spanien och Italien, där pengarna behövs som mest. De som får låna gör det till ockerliknande räntor. Det är tyvärr ingen slump. En förklaring är att kapital blivit en bristvara för banker efter finanskrisen. Och eftersom reglerna kräver betydligt större buffert vid lån till riskfyllda småbolag framstår det som smartare för bankerna att istället parkera pengarna i påstått riskfria statspapper i halvbankrutta länder. Bristen på krediter blir som ett strypgrepp på ekonomin. När den får syrebrist blir det ännu mer riskfyllt att låna ut och dessutom försämras lönsamheten i bankerna, vilket skapar desto större anledning att hålla inne med pengarna. Som så ofta i finansvärlden blir det som ser rationellt ut på kort sikt ganska irrationellt i det långa loppet. För detta har Europas beslutsfattare sig själva att skylla…

… Europas mörka och illa dolda hemlighet är att bankerna fortfarande är i uselt skick. Så mycket som en fjärdedel av banksystemet beräknas vara beroende av olika former av statsstöd och ECB-hjälp för sin överlevnad. Denna assistans har ironiskt nog förvärrat problemet eftersom det förskönar läget och minskar trycket på politikerna att agera. ”

Det är verkligen svårt att spika upp svart vinbärsgelé.

Jag gjorde själv en ”faktakoll” och försökte…

Självklart undrar människor varför dessa bedragare år efter år får fortsätta med att ha makten över Europas stora kreditflöden? Vallöften har kommit och gått, i land efter land, om att minska bonusar, aktieutdelningar, spekulation och skatteflykt – samtidigt som finansens råttbon bara blir fler och fler.  För tio år sedan tvingades till och med det svenska majestätet att kritisera försäkringsbolagens girighet i sitt nyårstal till folket. Ändå nöjer sig Vänsterpartiet med att bara ”försöka hitta någon form av kontroll”. Går det inte att spika upp Cervenkas vinbärsgelé med spik hjälper det inte stort med att försöka nubba dit den med ett möbelstift.

Jag ser framförallt två skäl till att Sjöstedt ryggar för att diskutera det som egentligen är en självklarhet:

För det första vill han inte bli trängd med en massa frågor om de misslyckade, byråkratiskt styrda planekonomier som vi fått plågas med, stalinismen och dess ätteläggar, ”den reella socialismen”. Han vill inte associeras med de ”socialistiska partidiktaturer” som vi känner från historien. Det berömda ”systemskiftet” omformas därför till något så litet att det knappt märks. Med det är en taktik och strategi som är dömd att misslyckas. I denna fråga är partiet av historiska skäl redan i brygga och då vinner man ingenting på att lägga sig på rygg. Sjöstedt har som partiledare alla möjligheter att i stället resa sig upp, lämna den egna ringhörnan och gå på offensiven mot motståndarnas hyckleri och skrymteri i demokratifrågan. Själv har han inga ”lik i garderoben” och det är decennier sedan Lars Werner och den gamla ledarstammen i övrigt reste i österled. Bankernas diktatur över politiken är alla väl medvetna om. Det gäller att tala för en politik där valet inte bara står mellan denna och en byråkratisk planekonomi där ett korrupt parti, med dess militär och säkerhetstjänst, fattar alla beslut. Inget vore mer eldfängt än att visa på att visionen om en demokratiskt styrd planhushållning är väl så realistisk.  Den kräver helt visst den djärva samordningen av en återfödd arbetarrörelse i flera av Europas viktigaste stater – och det kan ta sin tid om än med det rasande tempo och den dynamik som är möjlig i vårt nya sekel. Dessutom är det en vision som har betydligt mer lyftkraft än den högerstyrda EU- kommissionens Tobinskatt.

EU-kommissionens förslag om Tobinskatt kommer från Sarkozy och Merkel

Ett försöka att blidka misstron mot bankerna. Men ingen lösning.

För det andra är denna taktik avhängig den egna strategin om en tänkt rödgrön regering. Detta var uppenbart i den andra delen av ”Politik i fokus” där Sjöstedt sammanfattningsvis menade att en rödgrön regering var det önskvärda eftersom denna var den enda tänkbara. Naturligtvis till priset av kompromisser. Han ville inte ge några ultimatum, inte ens när det gäller det viktiga kravet om ett ”Nej till vinst i välfärden”, vilket givetvis kan vara en bra idé om man är beredd att stryka flagg i frågan och i den snart sekelgamla ministersocialismens namn acceptera några politiska trollformler om större kvalitetskrav och begränsade vinstuttag i våra skattefinansierade verksamheter i välfärden.

Sjöstedt har samma mål som tidigare Ohly om att bli en del av en regeringsbildning tillsammans med socialdemokraterna och Miljöpartiet och detta trots att dessa bägge partier har fortsatt att rusa högerut.  I samtalet med Knutson undvek han dessutom nogsamt att karakterisera Miljöpartiet som ett borgerligt parti utan betonade i stället den stora samhörigheten mellan vänsterpartister och miljöpartister. Det var i stället Mats Knutson som fick betona skillnaderna dem emellan, inte minst när det gäller arbetsrätten och friskolorna…

I priset för ”att få vara med” ingår också en nedtonad och sval behandling av sociala och politiska krav som drivs utanför riksdag och kommunhus. För socialdemokratin är det uteslutet att komma överens i regeringsfrågan om Vänsterpartiet alltför tydligt associeras med människor som inte väntar på valen 2014 innan de kräver förändringar. I synnerhet ska man inte kopplas samman med fackliga vänsteraktivister för då sätter gamle metallbasen Stefan Löfvén definitivt stopp till ett regeringssamarbete. Facklig och politisk samverkan kan bara ske med ett parti, nämligen det egna. Punkt slut.

Är det verkligen dags igen?

Förmodligen har Sjöstedt stort stöd för sin linje i partistyrelsen och hos majoriteten av de egna representanterna i landets kommuner. Men ute bland medlemmarna är bilden säkert mer splittrad. Flammans chefredaktör Johan Norberg tolkade förmodligen dessa stämningar väl när han nyligen i en ledare underströk att:

”Men en sak är säker. På en allmänborgerlig plattform utan tillstymmelse till socialdemokratisk politik kan inget vänsterparti delta utan att tappa sig själv fullständigt. Se till exempel på hur vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti i Danmark nu vrider sig i konvulsioner, både internt och i opinionsmätningarna, på grund av sitt regeringsdeltagande i en ”centervänster”-regering, på en i allt väsentligt borgerlig ekonomisk plattform. Se på hur Rifondazione Comunista i Italien störtdök efter att dåvarande populäre ledaren Fausto Bertinotti sålde ut partiets motstånd mot den nyliberala ekonomiska politiken för en talmansposition i parlamentet. Nu för tiden är partiet närmast utraderat ur Italiens politik.”

Den senaste opinionsmätningen från Danmark, 23 april, förskräcker än mer. Där är Helle Thornings regerande socialdemokrater nere för räkning med ett stöd på bara 14.4 procent. Det är den lägsta siffran sedan 1898 när det då unga arbetarpartiet lyckades komma upp till 14.2 procent av rösterna. Thornings samarbetspartner i regeringen och Vänsterpartiets gamla broderparti, Socialistisk Folkeparti har följt med ner i graven och håller på att jordfästas. Enhedslisten, där Socialistiska Partiets kamrater i Fjärde Internationalen verkar tillsammans med många andra idéströmningar vägrade att ställa sig på regeringens allmänborgerliga plattform och är, åtminstone i opinionsmätningarna, bara två procent från att passera socialdemokraterna och bli Danmarks tredje största parti…

Det är bara ett år kvar. I maj 2014 brakar nästa svenska valrörelse i gång för fullt. Det är alltså hög tid för Vänsterpartiet att sätta sig ner och fundera över om det inte är dags för en omprövning av sin egen valtaktik. Det blir allt fler hålgropar i det  underlag där man försöker ta sig fram och eftersom det fortfarande inte är förbjudet att tala om socialism i Sverige finns det definitivt en helt annan färdväg.     

 

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Visst tar ”Syriensolidaritet” ställning för mördaren Assad

Publicerat av
28

 

.

.

Här är fyra bilder som talar för sig själva. På kommentarsfältet till mitt lilla inpass om Bahrein i morse hävdade Anders Romelsjö att ”Syriensoldaritet” inte alls handlar om solidaritet med diktaturen. Han skriver: ”Jag och andra som stödjer Syriens rätt till demokrati och självbestämmanderätt tar inte ställning för Assad, som du väl känner till sedan tidigare.”.

 

Fan tro`t! Bilderna ovan är från ett litet opinionsmöte på Medborgarplatsen i går. Uppbackat av Romelsjö ”och andra”. Som synes stod mördaren och torteraren Assad högt i kurs. Nästan mer plakat på honom än deltagare…

 

Under ett klipp från Syriensoldaritets hemsida och därefter ett klipp från Romelsjös egen blogg.

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Blodigt Formula 1 Race in Bahrein…

Publicerat av
11

.

Det lilla samhället Basar norr om Bahreins huvudstad Manama kallar sig ”Huvudstaden för revolutionär konst” och det demonstreras i dagarna med monumentala murmålningar där världen uppmanas att bojkotta och ställa in dagens racingtävling i Formula 1.

I går strömmade åter tiotusentals demonstranter ut på gatorna i Manama och upprepade sina krav på att diktaturen under familjen Al Khalifah ska upplösas och ersättas med en folkvald regering. Monarkin eller kalifatet som styr över det lilla öriket baserar sig på en liten sunnitisk etnisk minoritet och har inte undgått den arabiska revolutionens heta vindar. I över två år har protesterna mot enväldet rasat.  Omkring sjuttio procent av befolkningen är shiiter. Som i många av de andra rika oljeländerna i regionen är en stor del av den arbetande befolkningen hårt exploaterade immigranter helt utan rättigheter

Regimen har svarat på protesterna med ett obegränsat våld. I dag när racertävlingarna drar i gång med sina tjutande däck väntar saudiska pansarvagnar på fastlandet. Blir protesterna för våldsamma rullar de över bron till Manama och kör de sitt eget blodiga lopp genom att attackera demonstranterna.

På många sätt är upproret en spegelbild av den syriska revolutionen. Fast där är det ryska stridsvagnar och ryskt stridsflyg som hjälper Assad och hans minoritetsdiktatur att lemlästa och döda sitt eget folk…

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Var det nyliberalismen som begravdes?

Publicerat av
4

Baronessan Thatcher fördes till sin sista vila i det som var en statsbegravning till ”allt utan namnet”. Svept i unionsflaggan och dragen på en ålderdomlig kanonlavett bakom ett sexspann med svarta hästar rullades kistan med hennes döda kropp fram i parad på Londons gator. Parlamentets konservative talman hade valt att salutera den avlidna genom att symboliskt stanna Big Ben för tio minuter. De dova sorgmarscherna spelades av Royal Marine Orchestra med taktfasta trummor klädda i svart sorgflor. Uppför trapporna till St Paul’s Cathedral och dödsmässan bars hennes kista av soldater från landets tre vapenslag flankerade av stor militär hedersvakt iklädd björnskinnsmössor och smällande lackskor. I det forna imperiets försök till kanonisering av den döda ingick också en sista hälsning från en svårt brännskadad veteran från Falklandskriget.

Arrangörerna bakom detta storståtliga sista farväl var många. Den åldrande Järnladyn själv och Labours Tony Blair kom under 1990-talet sista år överens om de stora linjerna, om att hon vid sin begravning skulle ges samma dignitet och pompa som den vilken gällde vid Winston Churchills begravning 1965.  När hennes jordfästning nu iscensattes var det Torypartiet, Engelska kyrkan, Militärens egna paradgeneraler samt BBC:s demonregissörer som satte upp skådespelet. Notan för skattebetalarna summerades till 100 miljoner kronor. Under katedralens vackra valv och framför den dödes kista försökte så premiärminister David Cameron, väl utbildad och tränad i imperiets begravningsliturgi från sina studieår vid Eton och Oxford förmedla budskapet om att ”vi alla blivit thatcherister”.Men lyckades han? Uppfattades den sista hyllningen till Thatcher som en bekräftelse av att hennes politik nu segrat i alla läger? Eller var det i stället nyliberalismens begravning som vi bevittnade? Var begravningen ett insegel på en historisk politisk triumf? Eller var tonerna av Johannes Brahms ”Ett tyskt requiem” under akten i St Paul`s i själva verket den musikaliska bakgrunden till thatcherismens dödsmässa?

Frågor som inte är enkla att besvara eftersom vi som publik står inför ett skådespel där ett korsdrag med uppenbara anakronismer blandas med kaotiska ideologier. I Wikipedia ges en bra förklaring av vad en anakronism är: ”att ett föremål, begrepp eller en händelse placeras i fel tidsepok … till exempel om någon använder en mobiltelefon i en film som utspelar sig under 1800-talet”.

Både för scenerna och koreografin med en de facto statsbegravning är det Thatcher själv som är ”mobiltelefonen”. Hon kanoniseras som vore hon drottning Victorias like. En nationell symbol för ett världsimperium där solen fortfarande aldrig går ner. Samtidigt är även det som högst kan kallas resterna av ett imperium i förfall, både ekonomiskt, socialt, politiskt och nationellt. Världen i övrigt, utanför det gamla öriket, var också minst sagt återhållsam när det gällde kondelanser och närvaro vid hennes bortgång. De internationella ”dignitärer” som orkade ta sig till begravningen var få. Israels Netanyahu undantagen. Mest handlade det om stridbara stötar från det kalla kriget som gjorde sig besväret, exempelvis Henry Kissinger. Vita Huset gjorde tummen ner genom att bara ha gamla statssekreterare från Reagans` era på plats, liksom krigshetsaren, försvarsministern och vicepresidenten Dick Cheney från tiden med Bush. Hoppet om att få Hillary Clinton till St Pauls gick också om intet. Hon tackade nej till Camerons inbjudan, kanske tänkte hon på Thatchers ord om att ”feminismen är ett gift”…

Runt om i världen handlade kondoleanserna om det minimum som den diplomatiska etiketten bjuder. Av naturliga själ – med Falklandskriget i minne – deltog inte heller Argentina med någon representant. En företrädare från den peronistiska oppositionen förklarade i stället att hon varit ”en symbol för aggression, destruktion och död”.  General Guillermo Garin, torterare under Pinochet,   meddelade i stället som tröst till de närmast sörjande att hans arbetsgivare minsann ”hade varit mycket förtjust i henne”.

I Ryssland var hennes död bara en notis. Dagens tyska ledare gjorde inte mer än vad konvenansen kräver och landets media offrade inte mer än ”tvåspaltare” över hennes minne. Där kommer man fortfarande ihåg hennes motstånd mot den tyska återföreningen eftersom denna innebar att den gamla arvfienden ”Fritz” skulle bli starkare (att hon ändå själv valde Brahms tyska Requim till sin egen begravning avgjordes säkert av att denne musikaliska storhet var en from lutheran). I Frankrike var det mer svall i kommentarerna. Thatcher hatade Marseljäsen och ”grodätarna” och återupptog ideologiskt Hundraårskriget med sina närmaste grannar. Förre presidenten Chirac blev en gång avlyssnad när han privat sa att ”Jag vet inte vad den där hemmafrun egentligen är ute efter. Vill hon ha mina ballar på ett fat”?  Hans dito Mitterrand konstaterade för sin del att Thatcher hade ”läppar som Marilyn Monroe och en blick som Caligula”. Nuvarande presidenten Hollande nöjde sig med att lakoniskt konstatera att hon positivt nog en gång sa ja till tunneln under Engelska kanalen. Socialdemokraternas tidning Liberation toppade sin förstasida med rubriken ”Den grymme Liekvinnan” och Jean-Luc Mélenchon från Parti de Gauche underströk att ”hon i helvetet kommer att upptäcka vad hon gjorde med gruvarbetarna”…

”Må hon rosta i frid”, heter det i galghumorn.

Diskrepansen mellan Camerons ambitioner om en uppmärksammad och hyllad statsbegravning där hans Storbritannien klätt sig i det viktorianska imperiets gamla skrud och den krassa verkligheten var uppenbar. Det brittiska hovet lät dessutom informellt meddela att det (och därmed drottning Elisabeth själv) var motståndare till att Thatchers begravning hade getts status av statsbegravning, ”denna skall endast vikas för kungliga regenter”. Järnladyn var ”bara en politiker” och dessutom en som splittrat landet, detta i motsats till monarkin ”som kan ena landet”.  Att drottningen och hennes prins Charles ändå var på plats handlade bara om deras plikt mot etiketten.

I Sverige gav Reinfeldt henne en rätt så reserverad hyllning trots allt som hon en gång betydde för moderaterna. Inte ens Annie Lööf som tidigare förklarat att Thatcher var hennes förebild vågade sig ut med en varm hyllning. Hennes tidigare credo om nyliberalismens alla förtjänster och pratet om att ha ”en så liten stat som möjligt” har lagts djupt ner i en malpåse efter det egna nederlaget i centerrörelsens uppslitande debatt i frågan. Vid Centerpartiets senaste stämma bekände hon sig talande nog som ”en socialliberal”.

Begravningen demonstrerade också Thatchers egen klassresa, både socialt och när det gällde den egna gudstron. Hon växte upp i ett lågkyrkligt metodistiskt hem i östra Midlands, södra England, där John Wesley`s budskap om enkelhet, idogt arbete, sparsamhet, nykterhet och fromhet inte bara var Guds utan också faderns ord och lag. Denne, Alfred Roberts som han hette, var specerihandlare, lekmannapredikant samt konservativ politiker och i den egenskapen borgmästare för småstaden Grantham och kom att influera henne mycket starkt under barn- och ungdomsåren. Om söndagarna var det fyra olika gudstjänster som gällde. Trots att han efterhand blev välbärgad ska han aldrig ha unnat sin egen familj ens en inomhustoalett. En sådan modernitet sågs som slöseri. Thatcher själv gjorde akademisk karriär efter hårt slit och många stipendier (som hon aldrig ville tala om) och arbetade som kemist med de emulsioner som skapat mjukglassen (lite lustigt för en järnlady). Den tro och den etik hon fick med sig hemifrån om ”det egna ansvaret fliten och företagsamheten” spelade säkert en stor roll för hennes senare politiska karriär. Det var lätt att anamma Friedrich Hayeks tilltro till individens roll i ekonomin (tänk bara på pappan) eller Milton Friedmans monetarism där inflationen på ett enkelt sätt förklaras med att penningutbudet ökar (slösaktighet med offentliga medel). Hon växte upp under depressionens 1930-tal men såg i det mindre drabbade Midlands och i familjens speceributiker (det blev till sist två) att den kunde övervinnas med hårt arbete. Butikerna hade öppet dagar som kvällar och alla i familjen fick tidigt springa bakom disken eller på lagren. Monetaristernas prat om att all arbetslöshet är frivillig föll henne därför lätt på läppen. Offentlig sektor och bidrag var dalt och klemade bort folk. Människors fria företagande var välsignat och de fackföreningar som satte sig upp mot företagens ägare helt enkelt ogudaktiga. En av hennes första åtgärder när hon blev premiärminister var att avskaffa den fria skolmjölken vilket gav henne sitt första öknamn, ”Mjölktjuven”. En andra beslutsam åtgärd var att under tre år låta staten lagra kol så att gruvarbetarnas militanta fackförening sedan kunde krossas i en ett år lång konflikt. Ett tredje initiativ var att släppa loss privatiseringen av offentligt ägd egendom, vilken dumpades till lyckliga köpare. Inflationen idiotstoppades också med våldsamt höjda räntor och en stagnerad ekonomi där tre miljoner människor kastades ut i arbetslöshet och armod.

Men hur gick det då med gudligheten? Metodismen var till en del en reaktion mot den gamla brittiska elitens anglikanska kyrka med dess hierarkier, kvardröjande katolska prakt och många rika församlingsmedlemmars girighet, överflöd och överkonsumtion.  Det antiaristokratiska arvet hos Thatcher spelade in i hennes politiska uppgörelser med the Wets (blötdjuren) i det egna partiet. Men som hjälp i sin klassresa arbetade hon samtidigt medvetet bort barndomens dialekt och anammade det som kallas för BBC English. Med åren blev hon också mer förstående för den Engelska kyrkan och fraterniserade med dess biskopar och klerikala nobless. Med fadern och familjen i övrigt blev det i stället en närmast total brytning efter hennes giftermål med den förmögne affärsmannen Denis Thatcher. Pappa Roberts, lekmannapredikanten, kunde aldrig acceptera att hon gift sig med en man som var skild från sin första fru. Han följde med intresse hennes politiska karriär fram till sin död 1970 men umgänget dem emellan var mer eller mindre obefintligt.

I det gamla gruvsamhället Goldthorpe firade befolkningen Thatcher död genom en karneval med hennes kista till ett häxbål…

Om hon som premiärminister tio år senare höll hårt i tyglarna för de offentliga utgifterna och piskade fackföreningsrörelsen så att fradgan rök var tyglarna för företagare och banker desto slappare eller helt frisläppta. 1987 kom det som kallats ”Big Bang” när all världens finansiella aktörer bjöds in till London för att där i fullständig frihet kunna blanda vanlig in- och utlåning med finansiell spekulation.  Margaret Thatcher var inte längre predikantdottern Margaret Roberts utan en hängiven inpiskare av finansiellt slödder till det avreglerade London City, vilket i ett svep blivit en guldgruva för världens finansindustri.  Medel- och överklassen i Storbritannien fick en möjlighet att belåna sina hus som aldrig förr och börshajarna i City blev landets nya förebilder med girighet och frosseri som sina adelsmärken. Pappa Roberts jämrade sig nog i sin grav.

I slutet av 1990-talet blev det i en politisk rockad New Labour som kom att förvalta hennes arv. När en åldrande Thatcher, nu baronessa, fick frågan om vad som varit hennes största bedrift i livet, svarade hon utan att tveka: ”Tony Blair”. Innan hon vandrade in i demensens dunkel kunde hon helt enkelt, som gammal vetenskapare, sakligt konstatera att denne i avgörande stycken hade konverterad till hennes nyliberalism, den som egentligen inte var mer ny än att den var en upprepning av 1920-talets sorglösa och glada dagar för kapitalismen. Arkitekten bakom New Labour, Lord Peter Mandelson var också den som först präglade talesättet om att ”nu är vi alla thatcherister”. Tony Blair tog också efter hennes roll som krigare. ”Jingoismen” eller den aggressiva imperialismen levde vidare. Var hon ideologisk partner till Reagan blev Blair pudel till Bush och medansvarig för det förödande Irakkriget. Här hemma i Sverige hängde socialdemokratin med på resan. Göran Persson skröt med att han varje vecka pratade med ”sin Tony” och Mona Sahlin underströk också att denne var hennes förebild.

På grund av sin sjukdom kunde Thatcher säkert inte 2008 greppa hela innebörden av kollapsen för Lehman Brothers och alla de andra banker som då rycktes med i fallet. Finanskrisen blottade alla bristerna med hennes och Labours politik. När David Cameron från altaret i St Pauls` välsignade hennes gärning som premiärminister var det vacker begravningsretorik men fullständigt ihåligt som politiskt budskap. Kreditbubblorna har spruckit och Storbritanniens offentliga budgetunderskott är rekordstort. Trots att pundet devalverats 20 procent sedan 2008 blev landets underskott i handeln med varor 2012 det största sedan 1948. Alla siffror pekar dessutom mot att ekonomin kommer att redovisa en trippelrecession.

Trots att Tories återvunnit regeringsmakten – eller kanske tack vare det – leder Cameron också ett djupt splittrat parti med hårda fraktionsstrider. Han leder ett parti i kris – och ett land i kris – och av försöket att utnyttja Järnladyns bortgång till en politisk show för den egna hårda åtstramningspolitiken kommer det inte att finnas mycket kvar när sorgfloren lagts på plats i garderoberna. Hans väljarunderlag eroderas som en sandbank mitt i en strid strömfåra. Nyligen fick till och med hans finansminister George Osborne snubbor från IMF:s Christine Lagarde som protesterade mot hans alltför hårda nedskärningar.

På väg in genom himmelens portar. Polisen fick slå ner änglarnas hedersvakt eftersom hon trodde att den var en demonstration…

Allt detta, innebär det inte då att det verkligen är nyliberalismen som gått hädan och begravts för gott? Nej, verkligen inte, vad vi upplever är dess politíska kris. Parlamentarismens pendylklocka är i olag. Dess jämna slag mellan höger- och vänsterregeringar fungerar inte längre därför att det egentligen inte är någon avgörande skillnad när det kommer till ekonomiska program. För när det gäller dessa härskar nyliberalismen helt oinskränkt. Vare sig det gäller Labour i Storbritannien, PASOK i Grekland, PSOE i Grekland, Hollandes Parti Socialiste i Frankrike eller Helle Thornings socialdemokrater i Danmark har dessa partier i regeringsställning visat att de inte har egentliga alternativ när det verkligen gäller att bryta med bankernas och finansens herravälde. Till en del är det extrema högerpartier, i Grekland och Ungern rent fascistiska, som insett ”att klockan är slagen” och varslar oss om att det är bråttom med en fullständig reorganisering av den europeiska arbetarrörelsen.

I Storbritannien är den välkände filmregissören Ken Loach en av dem som insett att tiden hastar. Han tillsammans med många andra har bildat en ny Left Unity Movement vars mål är bygget av ett brett, nytt socialistiskt arbetarparti. Där Tony Blair i dagarna hyllat sin föregångare och politiske mentor Margaret Thatcher, där talade Ken Loach i klartext om hennes tid vid makten och jag låter därför hans ord avsluta mitt ”eftermäle” till baronessan:

”Margaret Thatcher var den mest splittrande och destruktiva premiärministern i modern tid. Massarbetslöshet, fabriks-nedläggningar, förstörda samhällen – det är hennes arv. Hon var en krigare och hennes fiende var den brittiska arbetarklassen. Hennes segrar hjälptes fram av Labours korrupta ledare och även av många fackföreningar. Det är tack vare den politik hon iscensatte som vi har dagens kollaps. Andra premiärministrar har följt i hennes spår, med Tony Blair som den mest framträdande. Hon var positivspelaren, han var apan. Kom ihåg att hon kallade Mandela en terrorist men drack te med torteraren och mördaren Pinochet. Hur ska vi då hedra henne? Hennes begravning ska inte vara statlig utan privatiseras! Lägg ut den på entreprenad och ta sedan det billigaste anbudet. Det skulle ha varit vad hon själv ville…”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Okända jättar styr råvaruhandeln.

Publicerat av
1

 

Glencore, Vitol, Cargill, Trafigura, Wilmar, Noble Group.

Tillhör du de som aldrig hört talas om namnen ovan. Då är du nog inte ensam. Som de flesta vet du kanske inte ens vad namnen står för.

Ändå gömmer sig bakom de okända namnen gigantiska handelshus som styr en mycket stor del av hela världsekonomins köp och försäljning av råvaror, alltifrån olja till metaller och jordbruksprodukter. Det är ingen överdrift att säga att du dagligen påverkas av dessa råvaruspekulanter. För i mycket handlar det om spekulation baserad på mycket starka marknadspositioner för de olika bolagen.

Det är den brittiska finansdraken Financial Times som i ett stort uppslag den 15 april redovisar resultatet av ett gigantiskt journalistiskt grävande i de mycket hemliga bolagens göranden och låtanden, omsättningar och profiter. På sitt sätt är FT:s undersökning lika sensationell som OffshoreLeak när det gäller att utforska ”svarta hål” i världsekonomin. Där den senare avslöjar namn på tusentals rika personer som flyr undan beskattning visar FT:s undersökning hur bolagen ovan flyttar sina verksamheter till paradis, som Schweiz, Singapour, Dubai och Hong Kong, där de betalar som mest 13 procent i vinstbeskattning, vilket gäller för Schweiz till Hong Kong med 5 procent vinstskatt och noll  under vissa villkor.

Tillsammans stod de 10 största råvaruhandlarna 2012 för en omsättning på 1 200 miljarder dollar. Vissa är specialiserade i handel med olja, som exempelvis det holländska bolaget Vitol, i jordbruksprodukter som det amerikanska bolaget Cargill eller i metaller som det japanska Mitsui & Co.

Att det i mycket handlar om spekulation och dominerande marknadspositioner bevisas av de enorma vinster som dessa handelshus tjänar. Tillsammans har de mellan 2003-2013 inkasserat närmare 250 miljarder dollar i nettovinst. Bolagen försvarar sig med att vinstmarginalerna räknat på omsättningen är låg. Men det rätta sättet att kalkylera vinsten på är årlig återbäring på det egna kapitalet. I den ligan leder dessa spekulanter till och med högt över de stora bankerna på Wall Street. Innan krisen 2008 hade de mellan 50-60 procent i återbäring medan banker som Goldman Sachs får nöja sig med 20-30 procent under goda tider. För att inte jämföra med de 1,25 procent, eller något ditåt, som du får i ränta på ditt sparkonto.

I tabellen här under ser vi att de samlade på sig större vinster än fem av de största biltillverkarna tillsammans eller tre av bankgiganterna på Wall Street.

Nettovinster 2003 till 2013 i miljarder US dollar.

20 största handelshusen

Biltillverkare

Wall Street banker

Mitsubishi

40,4

Toyota

86,4

JP Morgan

121,9

Glencore

33,5

VW

80,0

Goldman S

70,3

Mitsui

28,2

BMW

34,6

Morgan St.

33,2

Cargill

22,3

Renault

24,6

 

 

16 andra

119,2

Ford

9,7

 

 

Totalt

243,6

 

235,3

 

225,5

 Vid millennieskiftet var de undersökta handelshusen relativt små. Under decenniet innan hade till och med flera av dem gått i konkurrs eller köpts upp av en storebror. Det var i första hand den kinesiska ekonomins starka tillväxt med ett glupande behov av olja och metaller som blev till bingovinst för Glencore, Vitol och de andra råvaruspecialisterna. Från samlade vinster på 2,1 miljarder dollar år 2000 kunde de 20 toppbolagen glädja sig åt 36,5 miljarder dollar i nettovinster år 2008, en uppgång med 1 600 procent.

-Råvaruhandeln är i princip inte reglerad, säger en schweizisk regeringsmedlem till FT.

-Det är ett svart hål, säger en initierad i samma land, skatteparadiset Schweiz.

Financial Times har gjort ett gediget arbete. Efter att ha lusläst tusentals dokument, bokslut och intervjuat många i branschen kan tidningen visa att ett litet fåtal monopolbolag i råvaruhandeln påverkar ditt dagliga liv utan att du ens känner till aktörerna. Livsviktiga varor, som energi och mat, blir till polletter i ett kasino där de enda förlorarna är de som inte spelar, i första hand fattiga bönder och arbetare i fattiga länder.

Financial Times, en orubblig försvarare av kapitalismen, visar kanske mot sin vilja att de multinationella bolagens storvinster står i skarp motsättning till våra sociala behov och samhällets intressen. Det ska draken ha ett stort tack för.

 

Här under hittar den intresserade en full lista över de 10 största handelshusens omsättning 2012 (i miljarder dollar).

Vitol (303), Glencore (214), Cargill (134), Trafigura (120), Noble Group (94), ADM (89), Mitsubishi (70), Mitsui (67), Louis Dreyfus Commodities (57) och Wilmar (45).
Tillsammans blir det en omsättning på 1 200 miljarder dollar, lika mycket som Sydkoreas BNP. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nattlig paddparad

Publicerat av
Svara

Under natten som gick var det dags för årets stora paddparad.  Tjälen börjar släppa och i mörkret lämnade hundratals paddor vinterns frostfria gömslen på en bergssida norr om vårt gamla båtmanstorp.  Det sägs att de ibland kan övervintra tillsammans med huggormar i en tillfällig vapenvila fiender emellan

Den granna paraden är en ouvertyr till den parningsfest som i dagarna bjuds upp nere i lilla Vipsjön vid vår å. I mörkret undgår paddorna en del av sina fiender, för trots att den har ett muskelförlamande gift i körtlar på huden så tål både snokar och igelkottar detta utan större besvär. Grävling, kråkor och ormvråk (som vi har många av och som söker byten i dagsljus) är så smarta att de sprättar upp paddornas mage och äter sig in den vägen. Förmodligen klarar tranorna samma kirurgi.

Med ficklampa och kamera fångade jag detta frivola par under deras erotiska förspel. Hanen är så smart att han redan här hängt sig fast vid honan för att sedan i vattnet kunna vara före konkurrenterna och bli den som befruktar hennes ägg efter att ha liftat en sträcka på sjuhundra meter.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lärarna i Danmark lockoutade – flyr till Enhedslisten från socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti

Publicerat av
1

.

Danmarks lärare har kastats ut från sina skolor i en lockout beslutad av trepartiregeringen där Helle Thornings socialdemokrati är bärande stomme med påbyggnad  av Socialistisk Folkeparti till vänster och borgerliga Det Radikale Venstre till höger. Bakgrunden till konflikten är regeringens attack på lärarna arbetstider genom ett beslut om att försöka minska deras utrymme när det gäller att förbereda lektioner. De ska kort och gott tvingas till att förbereda sig mindre men undervisa mer.

.

A står för socialdemokraterna. B för Det Radikale Venstre och F för Socialistisk Folkeparti. Det danska (Ø) visar på lärarnas stöd för Enhedslisten. Alla nya blankröster kommer troligtvis från främst från det borgerliga Det Radikale Venstre.

Vid senaste valet till den danska riksdagen röstade 74.8 procent av lärarna på något av dessa tre partier. I en opinionsmätning gjord av Danmarks radio  har de i dag kvar sympatier från bara 4.9 procent från dessa. Det  radikala vänsterpartiet Enhedslisten, vilket vägrat att ingå i regeringen, har samtidigt ökat sina sympatier från 9 till 34. 3 procent  om det vore val i dag.

–  Jag tror inte att jag någonsin har sett  ett så markant opinionsresultat. Från ett överväldigande stöd  där tre av fyra skulle rösta på regeringen till att i dag bara ha sympatier från fem procent, säger Jørgen Goul Andersen, professor, valgforskare vid Aalborg Universitet till DR Nyheder.

 

Enhedslistens politiska ordförande i Folketinget, Johanne Schmidt-Nielsen, hälsar alla lärare som vill, välkomna till det egna partiet. Dess ställningstagande i konflikten sammanfattas i ett uttalande från den 12 april:

 

” Finansministeriets og KLs koordinerede angreb på lærernes arbejdstidsregler er et led i en samlet strategi for at forringe løn- og arbejdsvilkår for offentligt ansatte Hvis angrebet på lærerne lykkes, vil det blive fulgt op af nye angreb på andre grupper af offentligt ansatte. Når finansministeren taler om øgede effektiviseringer i den offentlige sektor, mener han i virkeligheden dårligere løn og arbejdsvilkår for de offentligt ansatte. Derfor er det helt oplagt, at alle lønmodtagere og fagforeninger aktivt støtter lærernes kamp.

 

Hvis lærerne påtvinges dårligere arbejdstidsregler, vil det give det dårligst tænkelige udgangspunkt for at skabe en bedre folkeskole. Man kan ikke ensidigt vælte omkostningerne ved en skolereform over på lærerne, ved at tvinge dem til at arbejde mere. Derfor bør forældre og elever støtte lærernes kamp.

 

Finansministeriet har sammen med KL planlagt et regeringsindgreb, hvor arbejdsgivernes krav skal gennemføres. Enhedslisten kræver, at KL og Finansministeriet indleder reelle forhandlinger med lærernes Centralorganisation for at finde en løsning, som lærerne kan acceptere.

 

Enhedslistens folketingsgruppe, afdelinger og medlemmer har allerede kastet sig 100 procent ind i kampen for at støtte lærerne. Denne linje vil vi fastholde hele vejen, indtil lærerne har opnået et for dem tilfredsstillende resultat.”

 

Vedtaget på hovedbestyrelsesmøde i Enhedslisten d. 6. april 2013

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

«Alltså är det ert land. Försvara det! Försvara dess existens !»

Publicerat av
1

Lördagen 13 april hölls ett möte i Zurich i solidaritet med det syriska folkets kamp mot diktaturen. Det ägde rum i Volkshaus  och samlade något över 200 deltagare. Pengar samlades in till syriska barn i nöd.

Som talare deltog Gilbert Achcar som placerade den syriska revolutionen i sitt sammahang med resningarna i Tunisien, Egypten, Libyen med flera. Den katolske prästen Paolo Dall’Oglio vittnade om sitt arbete i Syrien under mer än trettio år.

Här under följer en översättning av det tal som Nahed Badawia (1) höll inför mötet. Hon är socialist, skribent, feminist och syrier.

*****

 

 

Tal av Nahed Badawia (1)

Hej,

Jag ska tala med er som en oberoende oppositionell och en politiskt engagerad aktivist på plats i den syriska revolutionen. Jag har deltagit i demonstrationerna och fortsatt min verksamhet som journalist under revolutionen. Jag har också hjälpt till i stödet till familjer som drabbats av repressionen mot uppror i stadsdelar och kvarter i Damaskus och i Damaskus förorter som Douma, Barzeh, Al-Hajar Al-Aswad, Artous och Dareya.

Nahed Badawia tillsammans med Fader Paolo Dall’Oglio

Jag har varit aktiv från revolutionens första dagar, något jag drömt om sedan 1980 när jag var student och engagerad i kampen mot den diktaturregim som härskat i vårt land sedan ett förtital år. Vår generation var den sista som i unga år engagerade sig i det politiska livet, något som då var förbjudet av Assads regim.

I dag ser vi en ny generation av unga som vill en förändring. De vill inte längre leva som föräldrarna. De vill se en ”öppning”, en framtid i vårt land som varit blockerat, förstelnat. De kräver ett annat liv i ett fritt land. De vill leva i en demokratisk stat, i en rättsstat som bildar ett Syrien för alla syrier, män och kvinnor.

Det är dessa ungdomar, framför allt, som bär upp den syriska revolutionen. Men jag har ett intryck av att det nu finns en vilja i media och de ”internationella institutionerna” att låta folket försvinna ur bilden av kampen mot diktaturen. En rad frågor ställs till mig hela tiden.

Några som föll innan. Nu är det Bachar Assads tur.

-Är det en revolution?

Ja därför att efter det ”kommunistiska lägrets” fall 1989 och det så kallade kalla krigets slut, finns det ingen motsvarighet till de bördor som tynger ner det syriska folket sedan fyrtio år tillbaka, vare sig i den arabiska världen eller annorstädes, Nordkorea undantaget.

I Syrien är det en maffiafamilj som håller i makten, i alla dess aspekter, tack vare repressiva metoder vars like vi sällan sett i andra delar av världen. Det syriska folket saknar yttrandefrihet och organisationsfrihet, möjligheterna att hitta ett arbete är små, och det saknas en modern utbildning. Hennes värdighet har tagits ifrån henne. Regimen förbjuder bildandet av fackföreningar, fri press och media, civila organisationer och politiska partier.

Det politiska livet som historiskt varit omfattande har förtryckts. Oppositionella politiska partiers medlemmar har kastats i fängelse under årtionden, vilket lett till partiernas sönderfall. De partier som inte står i opposition till regeringen har också försvagats och fragmenterats och de saknar därför en folklig bas.

En politisk torrläggning av landet har genomförts på alla nivåer, socialt och politiskt. Syrien dirigeras av tio avdelningar inom säkerhetstjänsten och förtryckarapparaten (al Mukhabarat) De senaste sex åren har situationen förvärrats sedan Assad trodde sig ha vunnit envigen med USA. Sedan har han i en viss mening lagt Syrien i händerna på makten i Iran i syfte att skydda sin post som ledare.

I ett tal från 2006 sa han att säkerheten hade prioritet över modernisering och utveckling och de sista sex åren innan revolutionen är de värsta som Syrien upplevt.

Assads styrkor i farten.

-Är det ett inbördeskrig?

I revolutionens början var jag rädd för en konfessionell sekterism. Några dagar innan revolutionen bröt ut skrev jag en artikel med rubriken: ”Hur komma över 80-talet i Syrien så att de unga inte faller för sekterismen?”

Det visade sig senare att jag hade fel. Sekterismen har i själva verket främst utnyttjats av regimen och dess ”shabihas”(Assads milis som inte är främmande för det värsta barbariet).

Vår generation har tur som kan se Syriens unga vägra leva som deras föräldrar. De gör uppror för att kunna rensa horisonten och skapa en framtid. Tack vare kommunikation och information har de sett att ett annat liv är möjligt. De har intagit gatorna för att konkretisera sina drömmar. Den första parollen var: ”Ett, ett, ett, Syriens folk är ett”. De manifesterade en vilja att undvika sekterism eftersom de stod upp för frihet, värdighet och rättvisa.

Trots regimens alla försök att skapa det har det hittills inte förekommit någon betydande konfessionell sammandrabbning.

-Är du inte rädd för fundamentalisterna?

Det är klart att de radikala islamistiska grupperna skrämmer mig. Jag är lika rädd för dem som för alla fundamentalister, alla extremister, oavsett om de är sunniter eller shi’iter, eller för den delen konfessionslösa eller nationalister, eller kristna eller judar. Idag råder det ingen tvekan om att de islamistiska grupperna har vunnit mark. Men det har att göra med att vi befinner oss i väpnat krig. Deras legitimitet är stark på grund av att de bekämpar regimen och därmed skyddar delar av befolkningen mot det fruktansvärda statliga våldet. Men så snart det gränslösa våldet från statens sida upphör (efter att regimen störtats), kommer allt som gör dem trovärdiga eller ursäktar deras ”radikalism” också att upphöra.
Jag tror absolut inte att deras några tusen medlemmar kan ta kontroll över landet, inte med vapen, och inte heller i allmänna val! Vår uppgift är alltså att bekämpa dem, men det kommer att bli en politisk strid. Och det jag känner till om syriernas religionsutövning gör mig övertygad om att de inte har någon som helst möjlighet att segra.

Varje fredag hålls fredliga demonstrationer över hela landet. Det är det civila stödet för det väpnade försvaret mot regimen som är revolutionens ryggrad.

-Vad väntar ni er av det internationella samfundet?

Först av allt begär vi av det internationella samfundet att det ska börja betrakta oss som ett normalt folk som längtar efter frihet. Det vill säga att förstå och acceptera vårt folks vilja att leva i en demokrati…

Men också att erkänna revolutionens civila ansikte, ett ansikte som aldrig syns i media. Som exempelvis alla de fredliga demonstrationer som hålls i alla Syriens regioner, i de som befriats likväl som i de som ligger under regimens kontroll. Varje fredag hålls ett par hundra demonstrationer trots prickskyttar, artilleri och bomber.

Det är absolut nödvändigt att utföra en omfattande undersökning och avge officiella fördömanden vad gäller alla fängslade. Just nu hålls cirka 160 000 i de syriska fängelserna. Glöm inte de fruktansvärda förhållandena i fångenskapen och det outhärdliga lidande de utsätts för. Fler än en har dött under tortyr. De senaste månaderna har för övrigt antalet fångar som dött under tortyr ökat väsentligt. Ofta lämnas inte kropparna ut till familjen.

Majoriteten av de fängslade är unga fredliga aktivister, ofta läkare, demonstranter, intellektuella eller personer engagerade i humanitär hjälpverksamhet. För att ge er ett exempel. I celler byggda för tio fångar fyller regimens hantlangare på med hundra fångar. De saknar allt, syre, mat, toaletter, och läkarvård. Men tortyren besparas de inte.

Vi måste göra klart för oss omfattningen av de unga revolutionärernas aktiviteter i dag.

Dussintals fria tidningar, i olika former, publiceras och distribueras som motvikt till regimens tre officiella tidningar. Det finns lokala råd som styr de befriade regionerna. Det pågår en träning i att garantera skyddet av offentliga byggnader i syfte att undvika ett okontrollerbart kaos utifall regimen faller.

Vi önskar att det civila ansiktet träder fram i media världen över, ett ansikte som funnits sedan flera tusen år i Syrien. Det är en realitet som måste ta sin fulla plats i stället för en revolutionens ansikte som reduceras till ”porträtt av skägg”, av beväpnade män, utan att ens nämna den islamofobi som karaktäriserar mer än en kommentar.

När den verkligheten är känd för alla blir det lättare att bredda solidariteten med det syriska folkets kamp och bidra med alla nödvändiga medel för att ro revolutionen i hamn och minska lidandet.

Tills sist vill jag också proklamera att Syrien berör inte bara syrierna. Hela världen måste beröras, för landet, denna region representerar mänsklighetens minne. Vi ska komma ihåg att Assads regim inte skyddar Syriens arkeologiska arv. Historiska platser och städer har förstörts och plundrats. Det är platser som integrerar historiska minnen för judar, kristna, muselmaner, ottomaner, romare, greker, araber och de antika civilisationerna. Glöm inte att det första alfabetet föddes i Syrien.

Här vill jag citera arkeologen André Parrot, som ledde utgrävningar i Libanon, Irak och Syrien och som var direktör för Louvren 1968-1972:

”Varje människa har två fosterland –sitt eget och Syrien”.

Alltså är det ert land. Försvara det! Försvara dess existens!

____

[1] Nahed Badawia, föddes 1958. Hon tog civilingenjörsexamen vid universitetet i Damaskus. Som medlem av Kommunistiska arbetarpartiet, förbjudet av regimen, satt hon fängslad i fyra år, 1987-91. Som i de flesta fall utan förundersökning och utan rättegång. När hon släpptes engagerade hon sig som vänsteraktivist i kampen för demokrati. Hon är känd för sin kamp för den syriska kvinnans emancipation. Hon skriver på arabiska på olika webbsidor. Hon fängslades på nytt 2005 vid slutet av det som kallades ”våren i Damaskus”. Hon deltog i organisationskommittén för Jamal Atassi Forum för en ”demokratisk dialog”. Hon fängslades ännu en gång av polisen under en demonstration den 16 mars 2011 framför justitiepalatset i Damaskus. Hon var en av tio kvinnor som arresterades den dagen. Efter två veckors hungerstrejk befriades hon. Nu lever hon utanför Syrien och vittnar som socialistisk aktivist om den revolutionära processen i hennes hemland.

Översättning : Benny Åsman

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,