Etikettarkiv: Frankrike

Franska socialisterna nere för räkning.

Publicerat av
3

Det finns nederlag och så finns det nederlag. Det finns nederlag som skakar om och ger energi till nya tag, kort sagt ett tillfälligt steg tillbaka. Så finns det nederlag som det inte går att komma över, som annonserar ännu värre nederlag i framtiden oavsett vad man tar sig till.

Tillplattade och uppgivna


Gårdagens kommunalval i Frankrike var ett sådant nederlag för Socialistpartiet och därmed också för François Hollande. Inget annat än nya förödande nederlag väntar partiet. När man bryter alla vallöften om bättre tider, en mer rättvis social politik och i stället tar över högerregeringen Sarkozys politik och kör över sina väljare då går det som det gick i går. Partiets väljare stannade hemma. Valskolket var ännu större än i första valomgången med 35-40 % i de flesta städerna med toppar på över 60 % i en del gamla nedslitna industristäder. De bland socialisternas väljare som ändå gick till vallokalerna la ofta sin röst på högern eller Marine Le Pens Nationalfront.

I de fyra städer i norr där Nationalfronten tog makten var det i samtliga fall på bekostnad av borgmästare med röd partibok. I södra Frankrike har Socialistpartiet inte en enda borgmästare kvar. Det är också där som Marine Le Pen når de största framgångarna och tar över makten i sju städer, i de flesta fall på bekostnad av den klassiska högern i UMP.

Sammanlagt tar alltså FN borgmästarposten i elva städer och blir samtidigt största oppositionspartiet i sexton städer. Den ”blå vågen” som Marine Le Pen kallar sin kampanj blev ändå ingen tsunamivåg, inte ens en våg tillräckligt hög för att kunna surfa länge på. Egentligen tar hennes parti tillbaka den plats som FN hade 1995 då fronten vann tre större städer och skakade om hela etablissemanget.

På yttersta högerkanten gillar Marine Le Pen läget.

I går var det 980 städer med fler än 10 000 medborgare som valde borgmästare. Av dem kommer elva att styras av borgmästare från Nationalfronten vilket inte kan ses som annat än normalt för ett parti som ligger kring 12-20 % i opinionsundersökningar beroende på vilket val det handlar om, kommunalval, departementsval, europaparlamentet eller presidentval.

Den stora frågan som gårdagens val ställer är vad som ska ske med Socialistpartiet? Partiet har inte liksom våra svenska socialdemokrater en mäktig centraliserad partiapparat som dessutom kan luta sig mot en lojal facklig organisation. Det finns alltför många kotterier och lokala uppstickare med ambitioner för att partiledningen i Paris ska kunna lägga locket på och fortsätta på den inslagna vägen, det vill säga en tuff nyliberal krispolitik med motreformer som bryter med alla vallöften som François Hollande gav i duellen med Sarkozy. Partiet kan helt enkelt explodera på inte alltför lång sikt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nationalfronten stor segrare i franska kommunalvalen.

Publicerat av
2

-Jordskred

-Socialister med nerdragna byxor

FN triumferar, PS sanktionerat.

Det är bara några av de stora rubriker som dominerar fransk press efter söndagens kommunalval där Marine Le Pens högerextrema Nationalfront gick fram kraftigt över hela landet medan Socialistpartiet led svåra bakslag i nästan samtliga valkretsar.

En nöjd Marine Le Pen och en sur Harlem Désir från Socialistpartiets ledning.

Det franska kommunalvalet sker i två omgångar om ingen kandidat får mer än 50 % av rösterna. I andra valomgången kan samtliga kandidater med mer än 10 % av rösterna ställa upp. Traditionellt har det alltid varit en andra omgång mellan högern och vänstern. Nationalfrontens genombrott innebär att det i många valkretsar blir ett triangelval där olika former av rackarspel förekommer för att blockera ”huvudfienden”.

I 391 kommuner fick en kandidat mer än 50 % av rösterna. Men det handlar om små kommuner med någon ”patriark” som alltid vinner. Förutom i storstaden Bordeaux där före detta premiärministern Alain Juppé fick 60,95 % och i Hénin-Beaumont där Steeve Briois tog hem 50,26 % för Nationalfronten. Även i staden Orange i Rhônedalen vann FN i första omgången.

Styrkeförhållandet mellan vänster och höger har naturligtvis ändrats till högerns fördel jämfört med förra valet. Med 55,1 % för högern och 42,7 % för vänstern, fördelade med 45,9 till högern och 9,2 till FN och 41,4 % till Socialistpartiet och 1,3 % till yttersta vänstern bekräftar FN sitt genombrott på kommunal nivå. Ändå ska siffran 9,2 % ses i sitt europeiska sammanhang och framstår då inte som exceptionellt högt.

Nästa söndag, 30 mars, hålls andra valomgången i 430 städer med fler än 10 000 medborgare där ingen fick majoritet. I 229 av dessa kommer Nationalfronten att delta i en ”triangulär”. I knappast någon av dem kommer de att vinna. En stad verkar dock inom räckhåll, Forbach i den gamla rostiga stålregionen i nordost.

Industristaden Henin-Beaumont när arbetarrörelsen styrde.

Men redan tre större städer under Nationalfrontens kontroll är en politisk jordbävning i Frankrike. Sist det skede var 1995 då Jean-Marie Le Pen stormade fram under några år innan han sköt sig själv i foten med alla provokationer om ”gaskamrar som detaljer i historien” och andra idiotier.

Marine Le Pen har medvetet ändrat FN:s profilering, bort från att enbart prata om invandringen och ”islamiseringen” av Frankrike till sociala och ekonomiska problem som den europeiska nyliberalismen skapat och skapar. Var har FN sina fästen? Det handlar i princip om två sociala rötter. Den gamla traditionella basen för partiet finns i byar och småstäder framför allt i södra delarna av landet. Där har småbönder, caféägare, småhandlare, och andra grupper utan några band till den franska arbetarrörelsen alltid varit en bas för fransk högerpopulism.

Den nya sociala basen för Marine Le Pen finns nu i de traditionella industriregionerna i norr och nordost. Nerlagda bruk, igenrostade stålverk, nerlagda bilfabriker. I städer där massarbetslösheten och desperationen över ”systemet” som krossar deras liv uppmanas de av Socialistpartiet att rösta på kandidater som inte har något annat att erbjuda än försvar av systemet, mera uppoffringar för att ”skapa jobb” och jakt på ”bidragsfuskare”. Därför förlorar Socialistpartiet hela sin gamla bas, vissa kommuner som de styrt i ett halvt sekel.

Däremot lyckas inte FN att bryta in på något seriöst vis i kapitalismens glassiga högborgar som Paris, Lyon och Bordeaux. Där är det fortfarande Socialistpartiet och den klassiska högern som stöds av den elit som har råd att bo i innerstäderna och av den välbärgade gruppen av människor i fria yrken, statliga administratörer, rika handelsmän, finansyuppies och andra som inte alls lockas av Marine Le Pens budskap om ”producera franskt”, ”intelligent protektionism”, ”lämna euron” och andra magiska formler som presenteras som en lösning på den sociala krisen.

Tror man på Tomtens löften då tror man också på Marine Le Pens löften

Kort sagt kan man säga att valet i söndags hade två vinnare och en förlorare.
Det största ”partiet” av alla var röstskolkarna. Inte mindre än 38,7 % avstod från att rösta. I mer än hundra städer stannade mer än 50 % hemma och i städer som Roubaix i norr och Evry avstod inte mindre än 62 % från att rösta. I snitt är det mer än fem procent fler röstskolkare än i kommunalvalen 2008. Situationen är katastrofal för de parlamentariska församlingarnas och de valdas legitimitet.

Marine Le Pens Nationalfront är naturligtvis den andre vinnaren. Frontens framgång ska liksom röstskolkningen ses som en antisystemreaktion. Hela partiets politik har det senaste året gått ut på att angripa ”systemet”.

–Vi är de enda som är emot systemet, repeterar hennes parti ständigt. Att det är innehållslös populism behöver ingen tveka om. För frontens ”antisystem” är inte ett nej till det kapitalistiska system som dagligen skapar massarbetslöshet, inte heller ett nej till företagsägarnas makt. Det ”system” fronten talar om är det politiska ”systemet” som alla andra ”kålsupare” försvarar och som Marine Le Pen lovar att sopa undan.

Så länge den franska arbetarrörelsen inte kan erbjuda annat än mer av den ”globaliserade misären”, skapa ett program för en verklig social förändring, för ett verkligt nytt system, så kommer den franska Nationalfronten att fortsätta sin marsch mot presidentposten. Fortsätter Socialistpartiet på den inslagna nyliberala krispolitikens väg är det mycket troligt Hollande förlorar presidentvalet 2017. Vilket troligen kommer att leda till Socialistpartiets sammanbrott.   

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det brådskar att organisera en revolt från vänster.

Publicerat av
5

Olivier Besancenot uppmanar alla partier som motsätter sig regeringens socialdemokratiska linje att förbereda en mobilisering över ett veckoslut i februari. Olivier Besancenot som länge arbetade som brevbärare i Neuilly är numera anställd på postkontoret i 18e distriktet i Paris.

Högern, den extrema och den traditionella, demonstrerar, François Hollande proklamerar sin ”social-liberalism”, och den radikala vänstern har svårt att mobilisera gemensamt. Det är situationen. Nya Antikapitalistiska Partiets (NPA) talesperson och före detta presidentkandidat ger sin analys av läget.

(Bakgrund: Oliviers uppmaning till en mobilisering av alla radikala krafter ska ses mot bakgrund av att Vänsterfronten mellan Vänsterpartiet, Kommunistpartiet och ett antal mindre grupper är inne i en djup kris. De två främsta ledarna för fronten, Jean-Luc Mélenchon och Pierre Laurent s talar inte ens med varandra längre. Det pågår ett öppet ordkrig mellan de två sedan Kommunistpartiets avdelning i Paris röstat för att gå ut i en gemensam valkampanj med Socialistpartiet i kommunalvalen. Den kraftiga medvind som blåste i Vänsterfrontens segel inför och strax efter presidentvalet har vänt till stark motvind och risken för att fronten spricker är reell. Redan när fronten bildades sa Olivier Besancenot och NPA att den innersta motsättningen i frontens politik var Kommunistpartiets vilja att i samverkan med Socialistpartiet behålla sina tusentals kommunala poster till skillnad från Mélenchons strategi att bygga ett alternativ till Socialistpartiet genom att vägra samverka med Hollandes regering och Socialistpartiet. Min anm.)

*********

Den franska högern och extremhögern förenas i demonstrationer mot det ”moraliska förfallet” i form av homosexuella äktenskap och ”lössläppt” familjepolitik.

Ännu förra veckan demonstrerade den mest reaktionär högern på gatorna. Hur analyserar du det?

Det var en verklig demonstration av extremhögern med inslag av fascister. Vi måste förstå att extremhögern i Frankrike inte bara är Nationalfronten. Bakom dess så kallade ”nya ansikte” finns en potentiell fara för en radikalisering. Politiken är inte fastfrusen. När högern springer bakom Nationalfronten och vänstern bakom högern uppstår en radikalisering av extremhögern. Vad vi hoppas på är ett uppvaknande hos de som har hjärtat till vänster och är antifascister.

Hittar man inte i leden av de som stöder Dieudonné även aktivister från den yttersta vänsteren som tjusats av hans tal om antisystem?

Politiken avskyr tomrum. Dessa strömningars styrka i dag är resultatet av socialistregeringens tandlöshet samt resten av vänsterns svaghet liksom frånvaron av sociala rörelser bland de arbetande.

Att vissa till höger lyckas samlas och göra protesterna synliga beror på att det finns inga eller väldigt få som gör motstånd på andra kanten. I och med att det inte finns några protester till vänster om regeringen som är hörbara, trovärdiga, synliga och permanenta för att skapa självförtroende så är det hatpropagandan som dominerar.

Ett intimt förtroende som inte längre finns. Mélenchon och Laurent.

Hur förklarar du den radikala vänsterns svaghet?

Det finns en viktig orsak. Tvekampen mellan yttersta högern och den radikala vänstern har inte samma utgångspunkt. Bortsett från rasismen är Le Pens agitation inriktad på personer i meningen att ”ni har testat allt sedan tjugo år och inget har fungerat. Vi föreslår att ni testar de som man alltid sagt till er att inte lita på”.
Vi säger att det inte räcker med att byta ut politikerna utan att det krävs en institutionell och representativ förändring, ett radikalt brott. Det är ambitiöst och kan verka utom omedelbar räckvidd i en situation av kris med fler än fem milojoner arbetslösa.

Ett annat problem är de intima relationerna och parlamentariska banden mellan en del av den radikala vänstern och Socialistpartiet. Ska man ta ansvar för att bygga en vänsterfront som säger nej till regeringen? Om svaret är ja då kan man inte ställa upp tillsammans med Socialistpartiet i kommunalval och regera tillsammans med dem.

Holland stoltserar med sin socialdemokratiska linje. Har den radikala vänstern resignerat?

De båda partiledarna har inte talat med varandra på ett halvår.

Det handlar inte om resignation. Det sker mobiliseringar av folk som motsätter sig regeringens politik exempelvis kring rätten till ett jämlikt boende eller de papperslösas rättigheter. I kampen mot avskeden står arbetarna på ett antal företag upp mot regeringens inaktivitet. Problemet är att göra dessa protester på basplanet synliga och gå utöver antikapitalismens ramar.

Mitt hopp är att ledarna för partierna utanför regeringen, som Pierre Laurent (Kommunistpartiet), Jean-Luc Mélenchon (Vänsterpartiet) och Nathalie Artaud (Lutte Ouvrière) ska reagera och trots åsiktsskillnaderna inse det brådskande i att organisera en helg av revolt till vänster i Paris innan februari slut.
Vad gäller François Hollandes politik handlar det inte om en omsvängning eftersom man måste ändra riktning för att svänga. Han ändrar inte riktning utan ökar farten drastiskt.

Vad är det som hindrar ett förverkligande av en revolt till vänster?

Politiken avskyr som sagt tomrum, men det finns inga kommunicerande kärl. Av besvikelser föds bara hopplöshet och resignation. Det är orsaken till att vi aldrig sökt att vara ”sopbil” bakom Socialistpartiet eller satsat på deras misslyckanden. I dag gäller det för oss att ta ansvar för omfattningen av kampen mot regeringen. Det är ingen brist på professorer och lysande retoriker som förklarar situationens allvar för oss. Problemet är att skapa möjligheter till att ändra styrkeförhållandena och visa att det finns en social och politisk revolt som kan göra sig hörd. En vänsterregering som för en politik till höger ska bemötas på samma sätt som en högerregering som för en högerpolitik.

De som drabbas av åtstramningspolitiken ser ingen skillnad mellan Hollande och Sarkozy.

Men François Hollande får stöd från de fackliga ledningarna för sin politik.

Man ska se upp för sockrade men giftiga gåvor. Den fråga som de fackliga ledarna står inför är om de vill vara en del i en trojka med regeringen och Medef (Arbetsgivarföreningen. m.anm.) som ska tvinga på oss en åtstramningspolitik. Hollandes politik leder ofelbart till en recession. Han hindrar befolkningen från att konsumera det som samhället producerar. Som Hollande går på kommer snart president Barack Obama att framstå som en vänsterextremist.

 


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vittnesmål från en av de första desertörerna i den syriska armén.

Publicerat av
Svara

 

Vittnesmålet här under publiceras med författarens medgivande. Han avser att delta i kritiken av regimens propaganda genom att visa hur den beter sig mot soldater som vägrade att delta i det sanslösa våldet som omedelbart sattes in mot demonstranterna.


*********

”Jag heter Ala’ Ali al-Hawrani.

När jag besökte mina föräldrar, medan jag arbetade i Förenade Arabemiraten för att spara ihop ”badal” –beloppet på ett par tusen dollar som gjorde det möjligt att slippa undan militärtjänsten – togs jag tillfånga av militärpolisen och skickades till en kasern i Damaskus, där andra armébataljonen i 67e regimentet var stationerad.

Tillsammans med andra soldater skickades jag i april 2011 till staden al-Tell för att slå ned demonstrationer. Inför mina ögon sköt en prickskytt två gånger mot ett barn i 10-12 års ålder. Första kulan träffade i axeln, den andra mitt i huvudet. Folkmassan blev rasande och officerarna placerade bakom oss värnpliktiga gav order om eld. Jag vägrade att lyda order. Jag osäkrade mitt vapen. Jag vände mig om mot officeren just bakom mig och hotade att peppra honom med kulor. Ett trettiotal andra soldater gjorde som jag. Officerarna blev rädda och förklarade att de inte var ansvariga. De ville inte heller skjuta på det egna folket, sa de. Vi sänkte våra vapen. Vi avväpnades och fördes till kasernen som om inget hade skett.

Klockan två på natten väcktes vi, de uppstudsiga, av officerare som stegade in på luckan. Vi fördes med våld till ett ställe vi inte kände till där vi utsattes för grovt våld. Sedan satte de på oss ögonbindlar. Det var då den verkliga mardrömmen började.

Vi sattes på lastbilar. Väl framme vid destinationen tvingades vi nerför en trappa med massor av steg. Det kändes som att stiga ner i helvetet. Väl nere fick i order att klä av oss nakna och de tog bort ögonbindlarna. Vi var ett trettiotal soldater i en cell på tre eller fyra kvadratmeter. Där satt vi fångna som djur i omkring tio dagar, nakna och med avträden där vi utförde våra behov inför allas ögon. De kastade till oss några brödbitar per dag.

Tio dagar senare öppnades dörren. Tio av oss, jag inräknad, hade valts ut. Vi fördes ut ur cellen och stängdes in i individuella burar som hängdes upp i taket. Varje dag förolämpades vi och hotades med snar avrättning av de ansvariga officerarna. I det läget, naken och nedgraderad till ett djur, sittande i min egen avföring hade jag ingen annan önskan än att avrättas omedelbart.

Efter ett tiotal dagar plockades vi ut ur burarna utan någon förklaring. Vi fördes till slutet av en korridor, tillsammans med de 20 andra fångarna, och fördes in i ett tomt rum. Fyra soldater med 4e divisionens rockmärken kastades framför våra fötter. De hade just avrättats och blodet flöt kring dem. Officerarna som var närvarande började lyckönska oss, de sa att vi var ”sanna patrioter” medan de ”fyra hundarna var förrädare…”. Dessa lovord stärkte oss. Vi fick nya uniformer och fördes till våra kaserner där vi fick kakor och bakelser., Vi var överraskade av behandlingen som vi inte fann någon förklaring till.

Klockan två på morgonen blev vi på nytt väckta. Vi skulle förbereda oss för en ny mission. Vår uppgift var att « rädda fosterlandet från terrorister och konspiratörer”. Vi anlände i al-Tell klockan fyra på morgonen. Två bussar med Shabiha (regimens maffiamilis: m.anm.) hade anlänt före oss och var utplacerade i staden, speciellt runt moskén. Vår uppgift var att sätta upp vägspärrar kring två stridsvagnar med uppmonterade maskingevär. Vi skulle bygga en mur på var sida.

Jag förstod då att den här gången skulle vi tvingas skjuta på demonstranter och döda dem för att självafå leva. Jag placerade ut två, tre stenblock och började sedan i skydd av mörkret att springa… Ett tjugotal av mina kamrater gjorde samma sak… Det gällde att ta sig upp för en kulle så fort som möjligt. Stridsvagnarnas vapentorn vändes mot oss och de började skjuta. De främsta kastade sig bakom ett stenblock. I en reflex att överleva osäkrade vi våra kalashnikov och öppnade eld mot officerarna som sprang efter oss. När våra magasin var tomma rådde en dödens tystnad. Alla officerare, omkring femton, låg döda på marken. Av oss var det bara fem som överlevt.»


Här fortsätter Ala att berätta om hur han kunde undkomma regimens säkerhetstjänst tack vare hjälp från släktingar och vänner. Jag har valt att avsluta historien här eftersom resten av hans berättelse innehåller mycket detaljer av mindre intresse för oss.

I regimens och dess generalers ögon är Ala en förrädare och efterlyst för mord på officerare som gav honom order att skjuta på den egna befolkningen. Men för många gäller ännu följande rader ur Internationalen. För oss är Ala en hjälte.

”Till krigets slaktande vi dragits,

vi mejats ned i jämna led.

För furstars lögner har vi slagits,

nu vill vi skapa evig fred.

Om de oss driver, dessa kanibaler,

mot våra grannar än en gång,

vi skjuter våra generaler

och sjunger broderskapets sång.”

 

 

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ekonomisk historia i långa serier.

Publicerat av
1

Om du tycker att rubriken låter knepig är det för att i den här bloggen ska jag redogöra för den forskning som en fransk ekonom sysslat med i ett tiotal år och som nu finns publicerad på franska med titeln Le capital au XXIe siècle (Kapitalet i det 21a århundradet). Thomas Piketty är nog okänd för de flesta men är ett stort namn bland ekonomer inriktade på trender över långa perioder.
Piketty har gjort till sin specialitet att analysera inkomsternas och kapitalets andel i olika länders ekonomier, hur ojämnt inkomsterna fördelas under olika perioder och hur ägandet av kapital fördelas och förändras under kapitalismens utveckling. Piketty är ingen marxist, det är han själv noga med att understryka. Politiskt känner han sig hemma hos de franska socialisterna och kan teoretiskt närmast placeras som anhängare av den keynesianska skolan.
Det hindrar inte att hans arbete är mycket viktigt eftersom det för första gången analyserar nationella data över långa perioder. I det 970 sidor tjocka verket finns en uppsjö av data i form av tabeller och diagram som kommer att vara till nytta i den politiska debatten en lång tid framöver. Speciellt eftersom hans arbete visar att det som den nyliberala dogmatiken framställer som ekonomiska lagar och sanningar inte är annat än borgerligt ekonomiska myter om kapitalismen.

Men nog med prat. Här under följer några teman i hans bok illustrerad av diagram och tabeller. Eftersom Piketty publicerar alla data på sin hemsida har jag tagit mig rätten att översätta franska namn och begrepp till svenska.

Höga skatter hindrar inte tillväxten.  

Ett mantra som marknadsfundamentalister upprepar till leda är att höga skatter och höga marginalskatter tar död på den ekonomiska tillväxten, minskar viljan att ”företaga” och skapar arbetslöshet. I tabellen här under har Piketty samlat ihop data över marginalskatternas förändring sedan 1900 till våra dagar.

Det mest spektakulära i diagramet är att under den mest expansiva perioden i den västerländska kapitalismens historia, det vill säga perioden 1945-75 är marginalskatten på de högsta inkomsterna rent av ”konfiskatorisk” som Anders Borg skulle kalla dem. I USA och Storbritannien ”lönade det sig inte att arbeta” skulle det heta i dag. Ändå ångade kapitalismen på i en fart som aldrig någonsin. I Frankrike ropade borgerligheten ”skandal” när François Hollande annonserade att han som president skulle inför en marginalskatt på 75 %. Som väntat blev det inget av det eftersom Hollande väl vid makten har backat på alla löften. Men under ”de trettio gloriösa” som fransmännen kallar 1945-75 varierade marginalskatten mellan 60-72 procent utan att kapitalismen gick under.

Ojämlikheten i inkomster minskar.

Nyliberalismen vill också få oss att tro att ojämlikheten i samhället inte påverkas av skattetrycket. Men skon klämmer någon annanstans. Den höga marginalskatten i USA under efterkrigsboomen hade en direkt inverkan på de allra rikastes andel av inkomsterna. Det satte Reagan stopp för och i diagramet här under ser vi att tiondelen (decilen) med de högsta inkomsterna fick se sin andel av nationalinkomsten minska kraftigt under perioden 1945-75. Titta i diagramet och gissa årtalet då Ronald Reagan kom till makten. Rätt gissat  –1981.

 

Nyliberalism är lika med större inkomster av kapital

Sedan Reagans och Thatchers dagar har det lönat sig alltmer att äga kapital. Piketty visar övertygande i flera kapitel hur inkomsterna av kapital ökar och hur deras andel av de totala inkomsterna i samhället ökat i alla rika industriländer. I diagramet här under kan vi följa vad som skett i åtta av de rikaste industriländerna sedan 1975 fram till 2010.

Vissa detaljer träder fram. Se till exempel hur den japanska bygg- och finansbubblan 1982-89 faller ihop. Det var tiden då alla pratade om det ”japanska undret” och japanska finansgrupper köpte upp exempelvis Rockefeller Centre i New York. Se också hur kapitalinkomsternas andel av de amerikanska inkomsterna ökar drastiskt från 2000 och framåt. Den grundläggande trenden som Pikettys data visar är att i alla rika länder ökar kapitalinkomsternas andel av de totala inkomsterna från 15-25 % omkring 1975 till 25-35 % strax innan finanskrisen 2007-08. Tio procents förskjutning kanske inte låter så mycket men vi talar om belopp motsvarande tusentals miljarder dollar som överförs till kapitalägarna.

Rikedomarna är privata

Staten är glupsk som en varg och om den inte hålls på mattan konfiskerar den alla rikedomar. Myt och verklighet möts sällan och i det här fallet definitivt inte. I Pikettys diagram här under ser vi hur de privata och offentliga tillgångarna växlat de senaste 140 åren i USA och Europa.

Så här ska diagramet läsas. Vi ser att värdet av de privata kapitalegendomarna i Europa 1870 var 700 % av nationalinkomsten. Det innebär med andra ord att de privata förmögenheterna i Europa var 7 gånger större än ett år av kontinentens samlade nationalinkomster. Vi ser också att stora delar av den europeiska kapitalägande klassens samlade förmögenheter gick upp i rök 1910-1950, under första världskriget, den stora depressionen och till sist andra världskriget.

Samtidigt är de offentliga rikedomarna ynkligt små och har alltid varit det. Inte någon gång sedan 1870 har de stigit över ett års nationalinkomster. Det innebär att det offentliga kapitalets värde aldrig nått över 5 % av de totala rikedomarna och för det mesta legat kring 2,5 %. Så var det med staten som slukar allt i sin väg.

Ojämlikheten varierar med tid och plats

I ett kapitel i sin bok ställer Piketty upp ett schema som kan vara bra att ha i minnet när diskussionen om hur ojämlikt fördelad inkomsterna (av arbete och kapital) varit under olika epoker och länder. Vad är lite eller mycket ojämlikhet? Schemat sammanfattar viktiga faktorer som svarar på frågan.

Rubrikerna i de olika raderna och kolonnerna talar för sig själva. Under den socialdemokratiska reformismens höjdpunkt i Skandinavien minskade inkomst- och förmögenehetsklyftorna till de minsta i kapitalismens historia. Under den snobbiga överklassens höjdpunkt strax innan första världskriget och i dagens moderna USA är ojämlikheten extrem, både vad gäller inkomster och privata förmögenheter.
Det här var några axplock ur Thomas Pikettys magistrala verk på nästan tusen sidor. En modern ”Das Kapital” skriven av en borgerlig ekonom.Det är knappast troligt att boken översätts till svenska. Men en engelsk version finns redan utgiven av Harvard University Press.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skattegåvor till Kapitalet sänker Europa

Publicerat av
2

-Skatterna för de som vill arbeta och för företagen måste sänkas för att det ska bli fart i ekonomin, jobb skapas och tron på framtiden stärkas.

Den refrängen har vi har hört till leda. Borgerliga politiker, ekonomer och finansskribenter upprepar det dagligen. Göbbels verkar ha haft rätt. En lögn som upprepas tillräckligt ofta slutar med att tas för sanning av samhällets medborgare.

Det finns inte en enda seriös ekonomisk studie som visar att lägre skatter för företagen leder till jobbskapande och högre tillväxt. Tvärtom, finns det många studier som visar på motsatsen. Nämligen att lägre beskattning av bolagsvinsterna leder till högre vinster, men inte alls högre sysselsättning eller snabbare tillväxt.

Till och med nyliberalismens överstepräster i Bryssel publicerar statistik som visar att deras dagliga prat om ”reformer” och lättnader för företagandet är inget annat än ideologiska dimridåer.

På kartan här under kan vi se vad som skett med marginalskatterna på inkomst av arbete och beskattningen av bolagsvinsterna mellan 1995 och 2013. Ta till exempel Sverige. Där ser vi att maximala marginalskatten sjunkit från 61,3 % till 56,6 % och att beskattningen av bolagens vinster (blå linjen) minskat från 28,0 % till 22,0 %. Det är miljarder kronor i gåvor till de svenska bolagen under den berörda perioden.

Som synes på kartan är inte Sverige ett undantag. Över hela Europa har det pågått en skattedumping som förskjutit fördelningen av de producerade rikedomarna över till kapitalägarnas fördel. På Irland och i de nya medlemmarna i EU från öster kan bolagen gotta sig åt vinstbeskattning på mellan 10 till 15 procent. Däremot har beskattningen av bolagens vinster i Frankrike legat i stort sett stilla under perioden medan den närmast halverats i Tyskland, om än från en extremt hög nivå.

Den samlade bilden av en fiskal dumping i hela Europa, i eurozonen och i EU 27, bekräftas av diagramet här under som visar att beskattningen av icke-finansiella bolag minskat med hela 9 % mellan 1998 till 2012. Den sänkningen motsvarar ett skattebortfall på 92 miljarder euro under perioden.

Men statens inkomster då? För att kompensera bortfallet från beskattningen av de högsta inkomsterna och den sänkta bolagsskatten vänder sig i stället kontinentens regeringar till sina konsumenter och låter dem betala notan via en ökning av de direkta skatterna som har den ”fördelen” att de drabbar låga inkomster och vanliga hushåll hårdast. I diagramet här under ser vi hur den genomsnittliga momsen i EU 27 ökat från 19 % till 21,3 %.

Så hur gick det med antalet jobb som skulle skapas av skattedumpingen och hur gick det med tillväxten? Borg och andra har ju sedan 2007 lovat att den statliga svångremspolitiken skulle ge resultat. Verkligheten för de som söker arbete liknar inte den som våra finansministrar talar om. Inte ens det ”tyska undret” eller Borgs ”mirakelekonomi” lyckas väga upp den katastrof som skett på arbetsmarknaden sedan 2007. I eurozonen har 1,6 % av det totala antalet jobb försvunnit och i EU 27 är siffran 2,2 %. Massarbetslösheten har exploderat i de länder som fått smaka mest på den nyliberala medicinen och ingen ljusning finns i sikte.

Om den nyliberala ”teorin” vore något så när i samklang med vad som verkligen skett och sker borde perioden i Europa som kallas ”de gyllene decennierna” från 1950 till 1975 ha sett mycket låg tillväxt och stor arbetslöshet eftersom skatterna på höga inkomster och på bolagens vinster var mycket högre än nu.

I diagrammet här under finns en detaljstudie av vad som skett i Frankrike sedan krigsslutet. Paradigmskiftet (som det heter numera) kan inte vara tydligare. Längst till vänster i diagramet ser vi utvecklingen av bolagens vinster (innan skatt) och procenten arbetslösa under perioden 1952 till 1974. Arbetslösheten (horisontella axeln) varierar mellan 1 % till 3 % medan bolagens vinster (vertikala axeln) svänger mellan 26 % till 30 %. Längst ut till höger i diagramet ligger åren mellan 1986 till 2008 grupperade och visar på en arbetslöshet mellan 8 % till 11 % medan bolagens vinster varierar mellan 30 % till 32 %. Längst till vänster ser vi vad som av ekonomer brukar kallas ”fordismen” och längst till höger det nyliberala systemet. I mellanperioden från 1975 till 1984 råder en sorts övergångsperiod mellan de två ”systemen” med sjunkande vinster för bolagen och snabbt ökande arbetslöshet.

Med detta som bakgrund kan vi säga att politikernas löften om bättre tider bakom hörnet bara den nuvarande åtstramningsmedicinen sväljs till sista droppen saknar all grund i historiska erfarenheter av arbetslöshet, vinster och tillväxt. Den period som ligger framför oss kommer i första hand att domineras av den massarbetslöshet som nu sliter ner många samhällen i grunden och bereder väg för främlingshat och nyfascism som i Grekland. Låg tillväxt, extrem arbetslöshet, ojämnare inkomstfördelning, ökad fattigdom och social misär SAMT höga vinster för kapitalägarna är vad som väntar inom överskådlig framtid. Det bäddar för politiska kriser i Europa som vi kanske inte ens kan föreställa oss ännu.      

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den europeiska vänsterns kris

Publicerat av
Svara

Av François Sabado, NPA Frankrike
Översättning till svenska av Ronny Åkerberg

… den brutala kapitalistiska krisen och dess följder.

Situationen för vänstern kan inte förstås utan att börja med krisen, dess olika dimensioner och dess effekter på det sociala och politiska området. För att slå huvudet på spiken – i alla organisationer och partier med anknytning till arbetarrörelsens historia, tvingar nya omvälvningar politiska krafter att gruppera runt nya axlar. Berlinmurens fall 1989 och Sovjetblockets kollaps aviserade en ny era: de nuvarande omvälvningarna ger epoken dess innehåll.

Den nuvarande krisen är global. I ekonomiska termer är det en följd av en överackumulation av kapital, en överproduktion av varor och råvaror och en underkonsumtion för massorna. Den ”reala ekonomin” i de imperialistiska staterna fastnar i en långsiktig recessiv logik, och ingen av de ”ortodoxa” ekonomiska experterna satsar på temat ”en väg ut ur krisen”.

Jämförelser görs ofta mellan den nuvarande krisen och 1929. Den senare ledde till fascismen och andra världskriget. För tillfället är den nuvarande krisen innesluten. Vissa människor har använt uttrycket ”1930-talskrisen i slow motion”. Men dagens kris har en dubbel singularitet, som en ”civilisationens kris”, speciellt i dess ekologiska dimension, och som ett uttryck för en ”tippning av världen”. Tyngdpunkten i ekonomin och världspolitiken är skiftande. Krisen slog mot de kapitalistiska samhällena i centrum och deras omedelbara periferi, medan länder som Kina och Indien, och andra i Asien, upplever en varaktig expansion. I mindre utsträckning upplever vissa latinamerikanska länder en lång fas av tillväxt. Denna varaktiga kris för kapitalismen – den tredje av sådan omfattning efter kriserna 1857 och 1929 – kommer sannolikt att leda till ett slut för Europas dominans över världen och en hel historisk period.

Dessa förändringar är inte konjunkturella utan strukturella. De påverkar hela den ekonomiska, sociala och ekologiska jämvikten i världen. Och detta i en situation där den kapitalistiska globaliseringen har satt sina spår i alla delar av världen. Så åtstramningsplaner som drabbar Europa idag är inte bara en i raden av åtstramningsplaner kontinenten har upplevt. Till följd av den internationella kapitalistiska konkurrensen och det allt kraftigare direkta trycket från en enhetlig världsmarknad för arbetskraften, är det ställningen för den europeiska kontinenten som ifrågasätts. Den kapitalistiska globaliseringen kräver att Europa, den svagaste länken i systemet, om man vill säkra sin plats i den globala konkurrensen, måste bryta med det som återstår av dess ”modell”.

De härskande klasserna och de finansiella marknaderna siktar på att minska köpkraften hos de arbetande klasserna med 15 till 20 procent, om inte mer i södra Europa, att förstöra den offentliga välfärden och blåsa arbetslagstiftningen i bitar. Överallt i Europa pekar motreformerna, särskilt de som gäller för arbetsmarknaden, i samma riktning -mer flexibilitet och mer osäkerhet. Brutaliteten i åtstramningspolitiken förstoras av att den är resultat av skilda färdriktningar i Unionens olika ekonomiska zoner -Tyskland och dess satellitstater, Frankrike, Italien, Sydeuropa, Östeuropa … Dessa motsättningar är ännu starkare eftersom det inte finns, till skillnad från i USA eller Kina, en central stat.

I den globala konserten, kombinerar Europa ekonomisk nedgång och politisk svaghet. Spänningarna, de inre motsättningarna, risken för implosion finns i flera traditionella politiska grupperingar i Europa. Detta leder till en fullskalig attack mot rättigheter och demokratiska friheter. ”Pro-åtstramnings” tendenser förstärker regimernas auktoritära drag. Denna ”demokratiska” kris spelar direkt fascistiska eller högerextrema populistiska partier i händerna. Vi kan inte längre utesluta att det, under trycket av krisen, kommer att dyka upp allianser eller politiska omorganisationer som främjar närmanden mellan höger och extremhöger. Den politiska trojkan – EU, ECB och IMF – och de finansiella marknaderna åsidosätter beslut från den klassisk parlamentariska demokratins institutioner.

Med krisen för nationalstaten och den parlamentariska demokratin, fångas de traditionella partierna upp i ett kaos som undergräver deras sociala och politiska bas. Den politiska jordbävning som just har drabbat Italien är en bra demonstration. Berlusconis höger förlorade mer än sju miljoner röster. Vänstern förlorade 4,7 miljoner röster. De organisationer som är knutna till ex-kommunistiska Rifonazione kollapsade. Och upp dök Beppe Grillo och hans 8 miljoner röster – en röst från människor som tröttnat på åtstramning, på korruption och på Europeiska unionen, men också för en ledare med problematiska politiska ståndpunkter när det gäller de fackliga organisationerna och invandrares rättigheter och vars bana är svår att förutse.

…kapitalistisk kris och försvagad arbetarrörelse

Imponerande sociala protester, men tillbakagång för arbetarrörelsen

Hur skulle ”vänstern”, under dessa förhållanden, kunna undvika att påverkas? Under de första månaderna av krisen, omkring 2008, hoppades man att krisen skulle orsaka reaktioner, storskaliga sociala strider och stärka arbetarrörelsen. Fem år senare, är det ett annat scenario som har spelats upp. Det har funnits och det finns motstånd och sociala kamper. Sydeuropa – först av allt Grekland, med sina 8 endagars generalstrejker, men även Portugal och på ett imponerande sätt Spanien – med sina Indignados, dess strejker och demonstrationer – har upplevt en våg av kamper.

Radikala krafter har uppnått goda valresultat i Grekland med Syriza, en exceptionell företeelse, och i mindre utsträckning i Spanien och Frankrike, med Izquierda Unida och Front de Gauche. Men denna verklighet kan också uttrycka sig i en rörelse som ”Five Stars” i Italien. Inte i något av Europas länder har ett betydande slag levererats mot angrepp från regeringar och arbetsgivare, trots exceptionell kamp i Sydeuropa. Dessutom producerar dessa strider inte en fas av organisk tillväxt för arbetarrörelsen: det finns inga stora vågor av människor som ansluter sig till partier eller fackföreningar.

Ingen reformistisk, vänsterreformistisk, anti-liberal eller revolutionär strömning har upplevt en kraftig tillväxt, förutom kanske i Grekland, med ett stort antal rekryter till Syriza som, trots brister i sin implantation och organisation, vid sin senaste riksstämma hade nästan 35 000 medlemmar. Men i allmänhet fortsätter organisationsgraden att minska, efter att ha minskat kraftigt under 1980- och 1990-talen.

Endast IG Metall behåller sin position i Tyskland. Partierna upplever en stadig urholkning av sina medlemstal, och tenderar, i bästa fall, alltmer att reduceras till stora val-maskiner. Även den mäktiga tyska socialdemokratin har sjunkit från en miljon medlemmar under 1970-talet till mindre än 500 000 medlemmar. Och nästan ingenting finns kvar av det stora italienska kommunistpartiet!

Ett parti som PCF, som kontrollerat sin kris efter valresultatet för Front de Gauche, har sett en betydande nedgång i sitt medlemskap. Antalet medlemmar minskade från 78 779 till 64 184 mellan de två senaste kongresserna. Antalet ledamöter som röstade till den sista kongressen (februari 2013) var 34 000, medan 48 000 röstade för att välja kandidat till presidentvalet i juni 2011. ”34 000 är den lägsta siffran under de senaste åren”, konstaterade Roger Martelli, historiker för PCF och själv före detta medlem i partiet.

Så det råder en märklig situation, som kombinerar en av de djupaste kriserna i det kapitalistiska systemet med en mycket försvagad europeisk arbetarrörelse. Detta är en märkbar skillnad mot andra krissituationer och i synnerhet jämfört med 1930-talet, när alla organisationer och strömningar upplevde imponerande tillväxt, både på den politiska och den fackliga nivån …

 

”…är redan inte längre och ännu inte”

Arbetarklassen är idag större än någonsin, men mera splittrad

Denna försvagning av arbetarrörelsen har djupa orsaker. Det är för det första resultatet av trettio års nyliberal kapitalistisk offensiv som har rivit upp, demonterat och sedan likviderat en rad sociala landvinningar. Krisen kommer vid en tidpunkt då arbetarrörelsen under åratal har drivits på defensiven. De förändringar som har gjorts av arbetsprocesserna har formats av dessa ogynnsamma förhållanden av tvång.

Medan arbetarklassen aldrig varit så stor (mellan 85 och 90 procent av den aktiva befolkningen), är den segmenterad, splittrad, individualiserad, och i betydande proportioner hänvisad till otryggt arbete. Detta hämmar otvivelaktigt utvecklingen av klassmedvetande och av fackföreningar eller arbetarklassens politiska organisationer. Slutligen, även i länderna i södra Europa som visar stor kämpaglöd, finns en mycket stor eftersläpning mellan sociala explosioner och socialistiskt medvetande. Frånvaron av ett alternativ sätter en broms på varje projekt av revolutionär socialistisk omvandling.

Dessa avvikelser förekommer i andra regioner i världen, som till exempel i den arabiska världen som idag destabiliseras av utbrott av revolutioner för demokrati och social rättvisa. Diktaturer har störtats av de folkliga klasserna och genom koalitioner som samlar demokrater, sekularister, nationalister, religiösa människor och revolutionärer. De revolutionära processerna fortsätter, men som framgår av utvecklingen av situationen i Tunisien och Egypten, kommer de dominerande politiska krafterna från den islamistiska rörelsen, även om den är mångsidig och splittrad.

Om, som Gilbert Achcar förklarar, ”Vi måste gå igenom erfarenheterna av islamism vid makten”, så förklarar det inte svagheten hos de progressiva och revolutionära strömningarna idag. Balansräkningen från den arabiska nationalismen under 1950- och 60-talen och stalinismens på den internationella nivån tynger plågsamt på bildandet av en socialistisk medvetenhet.

För att komma tillbaka till Europa så förstärktes drivkraften hos arbetarrörelsen parallellt med utbyggnaden av det kapitalistiska Europa, även om arbetarrörelsen kontrollerades av stalinistiska och socialdemokratiska byråkratier. Europas nedgång på socio-ekonomisk nivå har åtföljts av kulturell och politisk försvagning, det minskar också påverkan av arbetarrörelsen på kontinenten …

Naturligtvis kompenserar vissa mottendenser denna nedgång: socialt motstånd mot attacker från kapitalet, nya sociala rörelser som den globala rättviserörelsen, Indignados, och nya radikala strömningar bland ungdomar. Nya socio-politiska erfarenheter som blockerar åtstramningspolitiken kan orsaka skarpa svängar i Europa, vilket framgår av exemplet Syriza i Grekland.

Från en geopolitisk synvinkel är potentialen för arbetarrörelsen och sociala rörelser betydande i de nya framväxande stormakterna, särskilt Kina. Den sociala vikten av det kinesiska proletariatet, dess framsteg i kampen för löneökningar, social trygghet, dess förmåga att bygga fackföreningar, föreningar för demokratiska rättigheter och oberoende politiska rörelser kan spela en nyckelroll i en reorganisering av vänstern …

I en situation där den traditionella arbetarrörelsen ”är redan inte längre”, så är nya rörelser – de unga indignerade och kinesiska och indiska arbetare och aktörer i andra länder i Asien och Latinamerika … ”ännu inte”, – detta är det mest lovande för den nya epok som väntar oss… Samtidigt plockar kapitalet poäng. Vi måste därför vara klarsynta om realiteterna i de globala relationerna mellan olika krafter, och för att stå emot, veta hur man försvarar ett politiskt projekt som kan svara på skarpa förändringar i situationen.

 

…Socialdemokratin är mer och mer borgerlig och mindre och mindre arbetarklass

Banden till den sociala basen försvagas allt mer

Utvecklingen av socialdemokratin är en bra indikator för tendenser i situationen. Krisen på 1930-talet inträffade i en situation med en ökande dynamik i arbetarrörelsen efter den ryska revolutionen 1917, och själva krisen orsakade en radikalisering av arbetarklassen och dess organisationer. Alla strömningar av arbetarrörelsen, från reformisterna till revolutionärerna, polariserade miljoner arbetare. Tillsammans med fascismens uppgång, sköt krisen stora bataljoner av socialdemokratin åt vänster, vilket ledde betydande delar att inta mer radikala positioner.

Idag rör sig socialdemokratin i motsatt riktning: ju mer krisen fördjupas, desto mer anpassar sig socialdemokratin till nyliberal kapitalism. Hur kan vi förklara denna omvandling? Vissa människor trodde att, under påverkan av krisen, sektorer av de härskande klasserna, och följande i deras spår partierna i Socialistinternationalen i Europa, skulle gå mot keynesiansk eller nykeynesiansk politik och stimulera efterfrågan med starkare offentliga ingripanden. Tvärtom har de socialdemokratiska partierna fortsatt åtstramningspolitiken, och ibland även initierat den, som i södra Europa och i Frankrike idag.

Ingen härskande klass eller stat har slagit in på en keynesiansk politik eller sådan som bygger på sociala kompromisser. Tvärtom använder dessa sektorer krisen för att öka graden av exploatering och mervärde. Inomkapitalistisk konkurrens leder till en påtvingad marsch för att sänka levnadsstandarden för miljontals människor. Men bortom den ekonomiska trenden finns ett politiskt problem: valet av en keynesiansk politik är produkten av relationer mellan krafter som skapats genom klasstrider. Det var den ryska revolutionen, effekterna av kampen under 30-talet och efterkrigstidens samt 60-talets strider som gav upphov till sådana åtgärder från borgarklasserna och deras stater.

Idag tvingar försämringen av styrkeförhållandena till nackdel för de folkliga klasserna på inget sätt dem i toppen att göra politiska eftergifter eller sociala kompromisser. Tvärtom, de fördubblar sina attacker genom att införa åtstramning och de dikterar denna politik till sina socialdemokratiska ”löjtnanter”. Från Pasok i Grekland till andra socialistpartier i södra Europa, involverande hela Socialistinternationalen, härskar en politik av underkastelse för statsskulden, av respekt för den ”gyllene regeln” av budgetåtstramningar, till försvar för arbetsgivarnas intressen.

Denna anpassningsprocess beror också på en ökad integration av socialdemokratin i statliga institutioner och i de övre lagren av dessa partier i miljöer i de finansiella marknaderna och som kaptener för industrin. Ankomsten av en sådan som Strauss-Kahn som chef för IMF illustrerar denna process. Lenin, på sin tid, definierade de socialdemokratiska partierna som ”borgerliga arbetarpartier”. Dessa partier är nu ”mindre och mindre arbetarklass och mer och mer borgerliga”. De förblir, med sitt historiska ursprung, knutna till arbetarrörelsen, men deras band till sin sociala och politiska bas blir mer och mer försvagad.

Varje parti har sin historia och skillnaderna är stora mellan, å ena sidan, de band som förenar tyska socialdemokratin med arbetarrörelsen, och, å andra sidan, det franska socialistpartiets mer avlägsna länkar till arbetarnas rörelse. Men totalt sett, deras relationer med den folkliga rörelsen blir allt svagare och undermineras av deras stöd till åtstramningspolitiken. Vissa har upplevt en massiv förlust av medlemmar, som i Tyskland på 1990-talet, medan andra, såsom Pasok i Grekland, kan drabbas av en kollaps eller, som i Spanien, ställas inför kriser som hotar deras existens. Denna kvalitativa förändring, om den når till sin slutpunkt, skulle förvandla dessa partier till ”demokratiska partier av amerikansk modell”.

Detta är den typ av förändring som har upplevts, inte av ett socialdemokratiskt parti utan av det italienska kommunistpartiet, vilket har blivit ett borgerligt center-vänsterparti. Denna bana kan bromsas på grund av nödvändig alternering i regeringen, vilket uppmuntrar dessa partier att inte vara borgerliga partier som de andra. I länder där historien om arbetarrörelsen är levande och där socialdemokratin fortfarande är stark, kan den senare endast spela en viktig roll i det politiska livet och i de politiska institutionerna, om den är ”socialdemokratisk”. Detta är anledningen till underhåll av historiska referenser, även om de socialdemokratiska partierna i början av det tjugoförsta århundradet inte längre har mycket att göra med desamma av de nittonde och tjugonde århundradena.

 …vänsterreformister och revolutionärer

Franska Vänsterfronten – knappast ett revolutionärt alternativ

Denna förskjutning av socialdemokratin högerut har skapat ett utrymme för krafter till vänster om de socialdemokratiska partierna. Under de senaste månaderna har krafter såsom Vänsterfronten i Frankrike, Izquierda Unida i Spanien och Syriza ockuperat det.

De vänsterreformistiska krafterna har även lyckats vinna tillbaka en stor del av väljarkåren i den antikapitalistiska eller revolutionära vänstern, särskilt i Frankrike. Sannerligen, utrymmet som ockuperades av ”radikala vänstern” var ett resultat mer av högerutvecklingen av socialdemokratiska partier och krisen för det europeiska politiska etablissemanget än från framsteg av massrörelsen och politisk radikalisering av samhällssektorer, utom i Grekland med erfarenhet av Syriza.

Ett fenomen som Beppe Grillo har även dragit undan inte bara väljare från den radikala vänstern utan även väljare från vänstern och högern. De utrymmen som upptas av Grillo och Syriza kan överlappa varandra, men Grillos parti är inte Syriza, långt därifrån. I det ena fallet, bortom de ambitioner de medborgare har som identifierar sig med Grillo, vilket måste tas i beaktande, har vi att göra med en rörelse vars positioner är problematiska, i fallet med Syriza har vi en politisk rörelse för den radikala vänstern.

I en situation som präglas av motstånd, men också av nederlag, partier (som de kommunistiska partierna) som har en bättre social förankring och positioner i fackföreningarna eller i representativa församlingar är mer motståndskraftiga och utgör ett mer trovärdigt alternativ än de antikapitalistiska krafterna (utom i Grekland där KKE, ett parti som är väldigt stalinistiskt och splittrande, har isolerat sig, även om det fortsätter att ha stridbara aktivister). Men valåterhämtningen av dessa partier har inte åtföljs av en motsvarande organisatorisk och politisk förstärkning, vilket tar oss tillbaka till nedbrytningen av politiska krafters globala relationer.

Men krisen förändrar även relationerna mellan social-liberalism och de kommunistiska partierna. De senare är offer för nya motsättningar mellan, å ena sidan, intressen knutna till de allianser smidda mellan socialdemokratiska och kommunistiska ledare, och å den andra sidan, den åtstramningspolitik som godkänts eller genomförs av de socialdemokratiska partierna, som är av sådan brutalitet att de gör gemensamma regeringskoalitioner svårare. I Spanien leder dessa motsägelser Izquierda Unida att motsätta sig politisk åtstramning, men samtidigt att delta i en regering med PSOE i Andalusien. I Italien har det dunkla ex-kommunistiska Rifondazione förlorat sig på vägen genom att förbli knuten till Demokratiska partiets mitten-vänster.

I Frankrike uppfattas Vänsterfronten av folkopinionen vara emot Hollande, men vilka krumbukter får den inte ta till för att tydligt ange att den är en del av vänsteroppositionen mot denna regering! Hur många tveksamma och motsägelsefulla röster i parlamentet om regeringens politik …. Och det är ingen hemlighet för någon att PCF vid nästa kommunalval i 2014 kommer att slitas mellan de som vill fortsätta allianser med socialisterna och de som vill vara en del av Vänsterfrontens listor. Och dessa motsättningar kommer inte att försvinna, inte ens med hjälp av goda valresultat.

I Frankrike har Vänsterpartiet, som leds av Jean-Luc Mélenchon, kunnat, tack vare sin allians med PCF, ge verklig dynamik åt Vänsterfronten. De fyra miljoner som röstade för Mélenchon och tiotusentals deltagare i mötena under valkampanjen har varit ett stöd för åtgärder och debatt mot åtstramningspolitiken. Men åter igen den här gången har dynamiken inte resulterat i en förstärkning av organisationerna i Vänsterfronten.

I Frankrike representerar Jean-Luc Mélenchon, inom spektrumet för den europeiska radikala vänstern, det franska undantaget, med sin kamp för ”Republiken”. I många avseenden är han en av de mest giftiga mot regeringens politik, men han kombinerar sina hänvisningar till klasskampen med en ”nationalistisk republikanism” som bidrar till begreppsförvirring om idéer och program. På den politiska och historiska nivån, är hans hänvisning inte till kommunardernas republik, som satte den sociala republiken i opposition till borgarklassen, utan till republikaner som i sitt försvar av republiken, sammanfogar orden ”nation”, ”republik” och ”stat”.

På den strategiska nivån underordnar denna föreställning ”medborgarnas revolution” eller ”revolution genom valurnorna” respekten för de härskande klassernas statliga institutioner. Men dessa referenser, långt ifrån att vara ideologiskt koketteri, är inte utan politiska implikationer. Således, under presidentkampanjen, bekräftade han i Cahiers de la revue de la Défense Nationale ”att i den nuvarande situationen, förblir nukleär avskräckning en väsentlig del av vår försvarsstrategi”. Dessutom är det förvånande att en supporter av ekosocialism försvarar den franska atombomben.

Men det är framför allt i en viktig politisk fråga som den franska interventionen i Mali som Mélenchons uppfattningar om staten och republiken får konsekvenser. Hans försvar av republiken får honom att undra om ”franska intressen” är eller  inte är hotade. Även om han förkastar ”varje nykolonial intervention”, ”noterar” han i första hand, för den militära interventionen, ”önskemål om seger för de franska styrkorna i norra Mali”. Hans vägran att definiera François Hollandes politik som en del av den franska imperialismen hindrar honom från att begära upphörande av bombningarna och tillbakadragande av franska trupper från Mali.

Återigen, dessa skillnader är inte utan politiska implikationer. Vägran att delta i Hollandes regering, en del röstningar i parlamentet mot åtstramningspolitik och  stöd till sociala kamper skapar förutsättningar för gemensamma aktioner med Vänsterfronten. Men dess otydligheter när det gäller den socialistiska parlamentariska majoriteten, vägran att bejaka sig själv som en vänsteropposition mot regeringen, de institutionella förbindelser som binder den till PS är en broms på utbyggnad av ett alternativt. Desto mer eftersom Vänsterfronten för närvarande kontrolleras av PCF och Mélenchon, trots några avvikande röster som är oförmögna att ändra relationerna mellan krafter inom den.

…kampen för ett brott med åtstramningspolitiken

Syriza är ett uttryck för rörelsen mot åtstramningspolitiken

 

En helt annan sak är den grekiska konfigurationen. Vi kan inte förstå Syriza utan att börja med den grekiska krisen, vilken har resulterat i social förstörelse utan motstycke i Europa sedan andra världskriget. Socioekonomisk demolering går hand i hand med politiskt sönderfall av de traditionella partierna, i synnerhet PASOK.

Samtidigt förkastas trojkans åtstramningsplaner massivt av befolkningen. Grekland har under de senaste månaderna upplevt åtta endagars generalstrejker. Längst till höger, mot en bakgrund av rasism, har det nazistiska partiet ”Gyllene Gryning” gjort ett genombrott. Under dessa exceptionella omständigheter, en ”global nationell kris” har Syriza drivits till att bli vänsterns första parti: dess valresultat har gått från 4,6 procent till 26.8 procent!

Syriza, ursprungligen en koalition, har förvandlats till ett parti. Det kommer från den grekiska vänsterns historia, krisen i den kommunistiska rörelsen, dess splittring: Synaspismos, majoritetsströmningen, kommer från 1970-talets eurokommunistiska riktning och har haft interna kriser och skiften till vänster, framför allt under trycket från de yngre generationerna. Syriza har också arbetat med den globala rättviserörelsen.

KKE, ett djupt stalinistiskt parti, bättre organiserade än Syriza, står utanför Syriza. Vid den senaste nationella konferensen för Syriza, presenterade vänsterströmningen och den vänstra polen en separat lista som erhöll 25 procent av rösterna. Även om majoriteten av Synaspismos är kvar på vänsterreformistiska ståndpunkter, så gör instabiliteten i koalitionen, dess känslighet för massrörelsen, dess attraktionskraft på anti-åtstramningskrafter, den till en plats för den revolutionära vänstern inom partiet och bidrar till att ge Syriza en radikal roll som skiljer sig mycket från Vänsterfronten i Frankrike.

Syrizas grundläggande styrka och dess dynamik kommer både från den radikala oppositionen mot trojkans (EU, IMF, ECB) räddningspaket, dess förkastande av åtstramningspolitik, och dess verkliga försvar av ett program till förmån för social rättigheter, offentliga tjänster, ogiltigförklaring av illegitima skulder, nationalisering av bankerna under social kontroll. I denna situation av akut konfrontation har dessa krav en övergångsroll. Syriza har eftersträvat en politik med enhetliga förslag till KKE och Antarsya, som har avvisat dem.

Slutligen är partiet praktiskt engagerat tillsammans med sektorer i kamp. Syriza är ett uttryck för ”anti-åtstramnings-rörelsen”. Det har också populariserat förslaget om en vänsterregering med ett anti-åtstramningsprogram, vars innehåll är en fråga mellan vänstern och högern i partiet. För hittills är det helt klart en fråga om en ”vänsterregering”, en regering som bryter med åtstramningar och inte en regering för ”nationell samling eller frälsning”, som har sagts här och där av några ledande medlemmar av Syriza.

Naturligtvis är ingenting oföränderligt. Det sociala sönderfallet ökar dag för dag. Mycket står på spel för Syriza under en nivå av betydande påtryckningar från EU och de grekiska kapitalisterna. Den vänsterreformistiska orientering, som är dominerande inom Syriza, och även klyftan mellan dess väljarstöds styrka och dess organiska svagheter, begränsar förmågan att agera. Frestelserna för Syrizas höger att försöka nå överenskommelser med delar av de härskande klasserna för en kompromiss med EU är verkliga.

Andra sektorer av vänstern, utanför Syriza, diskuterar möjligheten av ett projekt för nationell återuppbyggnad. Men i nuläget är EU fortfarande obevekligt om det finns ingen frälsning utanför ”åtstramningspaketen”! Så, inför attackerna från trojkan och Samaras regering, finns det inget annat perspektiv än konfrontation, mobilisering för att störta denna regering, kampen för en ”vänsterregering”, och från förkastandet av åtstramningpolitiken skapa ett första brott med det kapitalistiska systemet.

Den revolutionära vänstern

…en svår mutation

Inom ramen för den övergripande politiska nedgång som den sociala rörelsen upplever, har den revolutionära vänstern drabbats hårdare. Utan tvekan finns historiska förklaringar: alltför präglade av formen, innehållet och idéerna hos de nittonde och tjugonde århundradena, klarar de inte att ta tillräcklig hänsyn till de krav som den nya epoken ställer och behovet av en fundamental mutation.

Utan tvekan är NPA  inte det enda exemplet i Europa, eller ens i världen, på att revolutionärer och antikapitalister inte lyckas bryta med tillvaron som ”organisation” till ett  ”litet folkligt parti”. Utan tvekan finns också en svårighet för organisationer som, i årtionden, gick ”mot strömmen” eller var ”i opposition”, att bli en del av ett verkligt globalt politiskt alternativ och upplever den politiska handlingens svårigheter!

Dessa svagheter tillät inte NPA att ta tillräcklig hänsyn till framväxten av en kraft som Vänsterfronten och justera den politiska taktiken till att kombinera enhetsförslag med politisk kamp. Så har det lidit under en dubbel frestelse: anpassning, i namn av enighet, till dynamiken i Vänsterfronten, och politik i form av sekteristisk propaganda. Denna dubbla frestelse väntar andra antikapitalistiska och revolutionära krafter. En detaljerad balansräkning för NPA är inte ämnet för denna artikel, men en omgruppering av den antikapitalistiska vänstern växer fram ur denna dubbla frestelse. Denna omgruppering är möjlig eftersom även i reducerade proportioner finns det alltid en social och politisk bas för antikapitalism.

Detta innebär att klargöra tre frågor:

(1) Frågan om enhet, enhet i handling av alla sociala, fackliga och politiska krafter för en konvergens av kamp mot åtstramningspolitik. Detta är avgörande, men det måste också åtföljas av en politisk enhetsfront, byggandet av ett politiskt alternativ mot åtstramning och, i synnerhet, med en orientering för att bygga en vänsteropposition till socialliberala regeringar. I Frankrike innebär detta förslag till Vänsterfronten för handling, kamp och debatter.

(2) Frågan om ett antikapitalistiskt handlingsprogram är också grundläggande. Hur man kombinerar de omedelbara kraven i den pågående klasskampen, för jobben – förbud mot uppsägningar, med början i företag som gör vinster -, löner, försvar av offentliga tjänster och förslag till övergångsåtgärder för en brytning med den nyliberala kapitalistiska logiken: revision och annullering av skulden, expropriering av bankerna och upprättande av en enhetlig offentlig banktjänst, nationalisering av viktiga sektorer av ekonomin under arbetarkontroll, en brytning med den femte republiken och en konstituerande process för verklig social och politisk demokrati baserad på social självförvaltning. Detta program är inte en nödvändig förutsättning för handling. I en situation med exceptionell kris, kan grundläggande krav mot åtstramningar ha en övergångsdynamik för att bryta systemet. Varje steg framåt är att stödja dessa krav fullt ut.

(3) Slutligen byggandet av en anti-kapitalistisk kraft kräver framläggandet av ett politiskt perspektiv med en regering baserad på avgörande åtgärder mot åtstramningar och den nyliberala kapitalistiska logiken. ”Arbetarregering”, ”folklig regering”, ”regering mot åtstramning ”; detta är några allmänna formler. ”Vänsterregering” i Grekland, eftersom den konkreta situationen kräver ett konkret svar Dessa formler är emot allt politiskt deltagande i eller stöd till regeringar som förvaltar den kapitalistiska ekonomin och dess institutioner. Under den nuvarande krisen, är det politiskt viktigt att förklara konturerna av ett politiskt alternativ till social liberalism och som visar att det inte finns något oundvikligt med den.

De politiska allianserna för den radikala vänstern är olika. Så är också erfarenheterna. Vänsterfronten är inte Syriza. Förhållandet mellan dynamiken i massrörelsen och dessa allianser, liksom tillståndet för de interna relationerna mellan krafter inom den eller den koalitionen är viktiga faktorer för att fastställa en politisk taktik. Sociala kampers dynamik och deras kombination med politiska kriser kommer att vara avgörande för framväxten av nya politiska generationer. Det är upp till revolutionärer att lära sig och att bli en del av dessa verkliga rörelser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Varför inte höja lönerna?

Publicerat av
2

Av Michel Husson 3 april 2013

Höjda löner förbättrar löntagarnas levnadsstandard och sätter fart på konsumtionen, vilket i sin tur ökar den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningen. Resonemanget har en solid teoretisk grund och den aktuella situationen visar på konkreta motexempel eftersom åtramningen av statsbudgeten och lönerna driver Europa in i en recession. Men det kan vara av värde att titta lite närmare på motargumenten som åtstramningspolitikens förespråkare lyfter fram.

Det första är att företagen sägs ha behov att förbättra sina vinster så att de kan investera på nytt och skapa jobb. Visserligen har företagens vinstmarginaler minskat under krisen, men ändå ganska lite om vi tar hänsyn till företagens utdelning till aktieägarna som åter nått upp till den mycket höga nivån före krisen. Utdelningen på aktierna utgör i dag 13 procent av lönemassan i Frankrike motsvarande 3 miljoner jobb. Man kan inte tvinga en åsna att dricka om den inte är törstig. Det finns dessutom ingen anledning för investeringarna att skjuta i höjden om orderböckerna är i stort sett tomma.

Vinster och investeringar i EU,Japan och USA 1962-2008

Taux de profit = vinstkurvan ; Taux d’accumulation = investeringarna. Utrymmet mellan de två kurvorna motsvarar kapitalet som samlas i den finansiella sfären.

En annan invändning handlar om globaliseringen. Det sägs, att om vi ökar lönerna försämrar det de franska (byt ut mot valfritt land: min.anm) företagens konkurrenskraft som då tappar marknadsandelar och därför avskedar eller flyttar produktionen. Det räcker med att föra upp resonemanget på europeisk nivå för att se det absurda i argumentet. I jakten på konkurrensfördelar kan inte alla länder vinna mot varandra eftersom de viktigaste kunderna är deras grannar. Det är bland annat en av grunderna till recessionen i Europa.

Det sägs också att ökade löner leder till en ökad import i stället för en uppryckning av den inhemska produktionen. Men det argumentet är också tomt om vi tänker oss en samordnad ökning av lönerna inom hela Europa. Kvar finns utbytet med resten av världen, utvecklade såväl som utvecklingsländer. Men vi måste se att Europas internationella handelsutbyte i stort är i balans och att den verkliga nyckelvariabeln inte är lönekostnaderna utan växelkurserna. Och det går inte att kompensera de relativt stora fluktuationerna i växelkurserna med lönesänkningar. Vad som vinns i konkurrenskraft mot omvärlden förloras då mer än väl av den interna recessionen.

Den här korta genomgången visar på hindren för en politik för ökade löner trots att det skulle vara socialt rättvist och effektivt rent ekonomiskt. Första hindret handlar om inkomstfördelningen. En alternativ politik måsta ta tag i frågan därför att en överföring från aktieutdelningen till förmån för lönerna är medlet för att skapa ett nödvändigt manöverutrymme. Vi måste helt enkelt rulla tillbaka överföringen till aktieägarnas fördel som pågått i minst femton år och som är orsaken till den höga arbetslöshet som biter sig fast och i sista hand till recessionen.
Andra hindret är generaliseringen av åtstramningspolitiken i Europa. Varje stimulans av lönerna behöver samordnas på europeisk nivå för att det ska bli effektivt ekonomiskt. Vi måste också se till de djupare orsakerna till lönearbetarnas degraderade levnadsstandard vilket inte går att åtgärda med enbart löneökningar. Situationen på bostadsmarknaden är en huvudfråga. I stället för en kapplöpning utan slut mellan lönen och hyran eller bostadspriserna utgörs en grundlig lösning på problemet av en politik för kontrollerade hyror och en kamp mot bostadsbristen.


En annan faktor är urholkningen av den offentliga servicen och nedvärderingen av de sociala försäkringarna. En omvärdering på det området skulle förbättra lönearbetarnas situation som ett komplement till direkta löneökningar. En ökning av lönerna är därför en rättvis åtgärd som svarar mot trängande behov. Men att sätta en sådan politik i verket kräver ett tydligt brott med kapitalismens kurs som skyddar aktieägarna och medvetet organiserar en konkurrens mellan lönearbetarna på europeisk och internationell nivå.

Översättning: Benny Åsman

 

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

François Hollandes afrikanska safari.

Publicerat av
9

Socialisten François Hollande är på krigsstigen. Frankrikes imperialistiska intressen i sin forna koloni i Afrika hotas av den islamistiska rörelsen i norra Mali och nu bombar franskt stridsflyg islamisternas baser. Den omedelbara ursäkten för det militära ingripandet var att den islamistiska fronten i fredags intog staden Konna som är strategiskt viktig för att skydda södra Mali och huvudstaden Bamako.

Franska Rafale

Formellt svarade Hollande på en begäran om hjälp från Malis tillförordnade president Dioncounda Traoré för att stoppa de islamistiska truppernas marsch mot huvudstaden, som enligt fransk militär kanske hade fallit inom loppet av ett par dagar utan det franska ingripandet. Konna togs tillbaka av regeringstrupperna under flygstöd av franska Rafale som sedan bombat islamisters baser i norr.

Hotet mot det mer tättbefolkade södra Mali är reellt. De islamistiska grupper som sedan mer än ett år kontrollerar norra Mali tillhör de mest extrema islamister som finns. I internationella media har de uppmärksammats för förstörelsen av muslimska kulturarv i Timbuktu som dessa extremister anser vanhelgar islam.

Fanatiker river ”heliga” gravar.

Men de tusentals människor som flytt undan islamisterna vet att det är inte bara moskéer och gravar som angrips. De tre islamistgrupper som i allians tagit makten utövar strikt terror mot befolkningen. Radio och tv har stängts av, musik är förbjudet, kvinnor har stenats, stympning har förekommit och barn tvingas bli soldater.

Mali har länge målats upp som en ”demokratiskt” föredöme i centrala Afrika. Men skenet har delvis bedragit. Trots existensen av en parlamentarisk demokrati har korruptionen och maktmissbruket varit utbrett och IMF:s ”strukturreformer” har undergrävt regimens legitimitet. Vändpunkten kom när Khaddafis välde föll samman. Flera tusen legoknektar i Khaddafis sold tog sig till norra Mali för att ansluta till de islamska grupper som funnits där under lång tid. De hade med sig tung beväpning och många fordon som sedan underlättat islamisternas rörlighet.

Al Qaida i Timbuktu

Situationen komplicerades dessutom av att regionens tuareger som i decennier fört en berättigad kamp för självständighet mot regimen allierade sig med de tre islamistiska grupper som agerar i norr. Mycket snabbt föll den maliska arméns enheter i norr samman och tre av fyra ”elitstyrkor” på plats hoppade av och anslöt sig till upproret. Det i sig var ett enormt fiasko för USA:s politik i landet. I fem års tid har amerikanska rådgivare utbildat Malis elittrupper. För att nu se en stor del av dem ansluta sig till regimens fiender. Vad Washington missade var att nästan alla chefer för elitstyrkorna i norr tillhörde den tuaregiska minoriteten. De anslöt sig helt enkelt till det egna folkets kamp.

Men i dag ångrar säkert ledarna för tuaregerna i MLNA (Tuaregernas befrielsefront) att de gick i allians med AQMI (al Qaida i islamska Magreb), Mujao ( Rörelsen för enhet och djihad i Västafrika) och Ansar al-din (en malisk salafistgrupp). Omedelbart efter den maliska arméns sammanbrott i norr drev de tre islamistiska grupperna bort MLNA från de erövrade städerna. MLNA som saknar religiösa förtecken passade inte in i islamisternas kalkyler.

Den regim som Hollande säger sig försvara saknar numera legitimitet i medborgarnas ögon. När armén kollapsade i norra Mali upplevde unga officerare det som handlingsförlamning från den sittande president Amadou Tourés sida och i en statskupp av yngre officerare avsattes Touré  den 22 mars 2012 av kaptenen Amadou Sanogo, som upphävde konstitutionen och upplöste de statliga institutionerna, samtidigt som kuppmakarna plundrade presidentpalatset Koulouba.

Kapten Sanogo

Sanogos styre blev inte långvarigt. Efter kraftiga protester från omgivande länder och Washington och Paris tillsattes parlamentets talman Traoré som tillfällig president då kapten Sanogo backade. Situationen i huvudstaden Bamako förblir instabil, för de unga officerarnas kupp saknar inte sympati i staden eftersom många ser islamisternas kontroll av norra Mali som en följd av korruption och handlingsförlamning inför islamisternas framfart och kontroll av kokainsmugglingen i den enorma ökenregionen.

François Hollandes beslut att ingripa militärt i Mali kan få långtgående konsekvenser. Det innebär att Paris knyter upp sig till en regim som ruttnat inifrån under lång tid på grund av just banden till den forna kolonialmakten och under IMF:s förödande ”strukturreformer”. Samtidigt finns det ingen öppen fientlighet i det tätbefolkade södra Mali mot den franska interventionen. Människorna där vet vad som väntar dem om islamisterna i norr skulle lyckas ta makten i landet.

I Paris agerar Hollande utefter den franska imperialismens intressen av att bevara en ”privilegierad” relation med de forna kolonierna. Av den orsaken deltar nu ”socialisten” Hollande i ”kriget mot terrorn” för att den korrupta eliten i Mali ska kunna fortsätta att härska över en befolkning som dignar under följderna av den internationella ekonomiska krisen och IMF:s nyliberala politik.

Hollande förklarar ”krig mot terrorn”.

Trupper från flera omkringliggande länder drar nu in över Malis gränser för att strida på Bamakos sida. Det är möjligt att detta kan bli slutet (det tillfälliga) för den islamistiska militära närvaron i Mali vilket ingen kommer att klaga över. Men grunden till det instabila läget finns kvar där. Den härskande elitens korruption och uppknytning till den franska imperialismen består och nya uppror för frihet och ett bättre liv väntar. Tyvärr också islamistiska rörelser för nattsvarta samhällen. De är i mycket den andra sidan av det nykoloniala myntet.

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,