Etikettarkiv: Assad

Enigt G2: Kraften växer ur en märgpipa.

Publicerat av
Svara

I dagarna samlades vi på bloggen i Alefjäll till det i omvärlden vanligtvis så bejublade G2-mötet. Men det prekära läget i den arabiska revolutionen inbjuder inte till de glam och skämt, liksom ironier över världen och oss själva, som brukar dominera vårt årliga toppmöte. Speciellt det groteska diplomatiska spelet kring Assads kemvapen och attacken 21 augusti i flera av Damaskus förstäder lockar bara fram förstämning.

Inga sura miner , men inte heller glädjefnatt.

Omvärlden käbblar om röda linjer, vilka ständigt rör sig i diplomatins kvicksand, medan regimen ostört kan vräka missiler, bomber, tunnor fyllda med trotyl – CH3C6H2(NO2)3 för nördar – och artillerigranater över sjukhus, skolor, bagerier och civila bostadskvarter.

Lite lek och parodi på självmordsbombare underlättar i den tunga vardagen.

Ändå kan ofta galghumor, ironi och sarkasm vara mer effektivt i den politiska kampen än den gevärspipa ur vilken makt sägs växa. Inte ens de som dagligen riskerar livet i striderna mot den brutala diktaturen i Damaskus kan överleva utan självironi och skämt. De två milismännens gyckel med omvärldens nidbild av upproret som anfört av blodtörstiga kannibaler, självmordsbombare och extrema jihadister visar att humor även i helvetet kan lätta upp och lindra plågan.

Vaktchefen Freja lyssnade uppmärksamt till instruktionerna

om den robusta säkerheten under mötesdagarna

Så vad avhandlades på årets toppmöte i Alefjäll? Ja, förutom situationen i Syrien vill säga. För passionen för det syriska upprorets kamp mot en militärt övermäktig fiende som dessutom getts fria händer av omvärlden att med alla medel, förutom kemvapen gudbevars, krossa kampen för frihet, rättvisa och värdighet rider oss med ett slitet uttryck faktiskt som en mara.

Färsk King Edward till rotmoset ska det vara. Inga fuskverk – tack.

Några beslut om andra saker togs ändå. Vår blogg har hittills nästan uteslutande innehållit texter skrivna av oss själva och vissa texter som vi översatt till svenska. För att bredda innehållet beslutade vi att lägga ut fler texter på engelska. Att översätta till svenska tar mycket tid från andra jobb. Vi tror att många av våra läsare klarar av engelska texter. Tycker man att det är jobbigt eller inte har tid är det bara att hoppa.

Samtidigt beslutade vi att starta en grupp på Facebook: Kilden&Åsman på Facebook, som vi inbjuder alla vänner att bli medlemmar i. Där kan du själv lägga in kommentarer eller egna texter och nå ut till alla våra läsare. Självfallet inom ramarna för demokratiskt socialistiska åsikter. Den ska vi tillsammans med dig försöka att jobba upp under hösten.

Vaktchefen släppte fram Tomas förbi alla vakande älgtorn och grophålor.

Men lite fest blev det ändå, även i år. Vår gamle kamrat och facklige rese på Volvo Lastvagnar, Tomas Johansson, tittade upp en kväll för att dela en riktig vedhuggarmiddag med oss – rotmos och fläsklägg. Ja, ja – vi vet att det inte är den mest kostriktiga mat som finns. Men förbaskar gott är det! Kraften växer ur en märgpipa.

Även den här gången kunde vaktchefen ro hem mötet med glans.

Vare sig en enda påträngande beundrare eller skjutglad jihadist i buskarna…

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En kvinna i tvivlets korseld.

Publicerat av
1

En kvinna i korselden. Det är den berättelse som författarinnan Samar Yazbek ger i den artikel vi översatt och publicerar här under. Artikeln publicerades i The Washington Post den 15 september.
Hon gör en stark beskrivning av hennes tvivel, ett tvivel som många brottas med inför alla problem som den syriska revolutionen ställer. Men oavsett alla tvivel kan det inte ursäkta den känslokyla som alltför många visar inför det lidande som regimen Assad utsätter landets befolkning för.

 

Samar Yasbek är författare till ”A Women in the Crossfire” och vinnare av PEN/Pinter Prize 2012 för modigt författarskap.

Av Samar Yazbek

 

Jag är två kvinnor. De stirrar på varandra, som två dumskallar.

Den revolutionära kvinnan i mig anslöt sig till det som startade som fredliga demonstrationer mot den syriska regeringen i mars 2011.

Författarinnan i mig flydde till Frankrike i juli samma år.

Revolutionären, som sedan dess flera gånger flyktigt krossat gränsen till sitt land, är inpyrd av lukt av blod. Hon borstar bort dammet från barns kroppar vanställda av våld, stannar upp och sliter ut hjärtat, och går vidare.

Författarinnan kämpar för att blunda inför det avskyvärda, hon står inte ut längre. Hon ber revolutionärerna att sluta vandra runt i de syriska helvetescirklarna.

Men den andra rösten tuktar henne: ”Det är upp till dig att stiga in i helvetet, att vittna om det, kära romanförfattare. Det är upp till dig att bekämpa allt mörker och våld, allt som gör ditt land till en ruin.”

Författarinnan, som i sin exil bor i politikens och diplomatins värld långt ifrån fallande granater och omedelbar död, undrar om syrierna bör tveka inför att välkomna ett militärt slag från Väst.

Hon säger sig att inget land har rätt att blanda sig i andra länders interna angelägenheter, att oberoende och nationell suveränitet är heligt. Hon frågar sig om angrepp på militära mål utan att fälla Assad kommer att upphäva det omänskliga som regimen står för, speciellt medan Ryssland och Iran fortsätter stödja honom.

Revolutionären i mig, som rör sig bland gerillakrigare och civila aktivister, står tillsammans med de som lever under regimens bomber och dödas av den militära maskinen. Hon säger sig att suveränitet inte får betyda frihet att döda sitt eget folk, att tvinga dem på flykt eller att driva in trosmässiga kilar mellan människorna.

Hon inser att de soldater som hon hört prata persiska när landsbygdsorten Haish förintades är bevis på att den internationella interventionen skedde för länge sedan. Hon säger sig att Syrien inte är Assads regim; Syrien är det syriska folket.

Romanförfattaren ser med häpnad på den religiösa extremismen från en del grupper som säger sig representera oppositionen: hindrar kvinnor från att visa sig offentligt, iscensätter arresteringar, hot och dödande, allt i namn av Islam.

Revolutionären grips av rädsla över vad de representerar vid mötet med ledare från Jabhat al-Nusra, Ahrar al-Sham och andra inflytelserika jihadistiska brigader. Men hon är övertygad om att Assad har uppmuntrat dem, i vetskap om att ett så motbjudande alternativ till hans regim gör att det internationella samfundet tvekar om att ingripa. Hon har gjort intervjuer med dussintals jihadister som berättar att de hade varit i Assads fängelser innan de helt plötsligt blev frigivna i början av revolutionen. Hennes övertygelse är att Assads våld ger dem legitimitet och att det bara är ett slut på regimen som kan rädda Syrien från det ökande hotet av extremism.

Samma kvinna har varit vittne till närvaron av moderata stridande och heroiska civila aktivister som inte har fått det stöd som de behöver. Hon minns också sina långa samtal med syriska familjer som tar avstånd från försöken att utestänga kvinnor, samt med de mödrar som tar avstånd från försöken att avskilja kvinnor, liksom med de mödrar som fortsätter att gå med sina barn till skolan trots de ständiga bombningarna från Assads stridsflyg.

Romanförfattarinnan beklagar att oppositionsrörelsen har rört sig bort från sitt fredliga ursprung. Hon vägrar att samtycka, än mindre att applådera väpnade uppror. ”Är inte en politisk opposition ett bättre alternativ”, säger hon beskedligt.

Den andra kvinnan skrattar henne rakt i ansiktet och förkastar hennes logik: ”Vad väntar du på, du din meningslösa klottrare, när mer än 100 000 människor ligger döda och tusentals andra är fängslade eller saknade? När sjukhusen bombas och läkarna är mål, när det sker massakrer i bagerier och människor skärs av från tillgången på vatten och elektricitet? Vad mer begär du av ditt folk? Vilken sorts rättvisa är det som du är ute efter?

De båda kvinnorna brottas med varandra inom mig, kolliderar vid varje kast i denna oavslutade historia. Men de är överens om en sak: Allt som äntligen kan sätta ett definitivt stopp för mördaren Assad och hans regim är ett slag för det goda. Frågan är om världen verkligen vill sätta stopp för illdåden eller om den nöjer sig med att stå vid sidan av och titta på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det syriska folket offras i diplomatins dödsdans

Publicerat av
10

Tänk dig en vanlig seriemördare som går fri bara han säger sig vilja lämna igen sina vapen. Det är vad som sker i den diplomatiska dödsdans där USA och Ryssland nu offrar det syriska folket. USA backar från kravet på att ett hot om våld skrivs in i en FN-resolution om Syrien. I stället sägs att man vill tillämpa andra medel, som sanktioner om regimen inte överlåter sina enorma lager av nervgas åt internationella övervakare. Alla krav om att krigsförbrytaren Assad måste gå är borta. Parterna ska träffas om två veckor, sedan – kanske längre fram i höst – kan det bli en ny förhandling i Genève. Regimens massakrer på sitt eget folk med konventionella vapen har med dessa vändor kommit i bakgrunden och mer eller mindre blivit legitimt. USA:s utrikesminister John Kerry sa efter gasattacken den 21 augusti att denna var ”obscen”.  Efter de senaste handslagen mellan  honom och ryssarnas Lavrov kan vi tala om en lika obscen diplomati.

Nedan en artikel som jag skrivit om detta i Fria Tidningars lördagsnummer:

 

Utanför Rysslands välbevakade ambassad i Damaskus

hyllas Putin och Assad med regimens upptryckta propagandabilder

Vare sig Obama eller Putin

Vapenhjälp åt den syriska revolutionen!

Wladimir Putin har kommit in från diplomatins kulisser och – för en stund – ryckt åt sig rollen som Fredsfursten för Syriens plågade folk. I ett öppet brev till USA:s medborgare åberopar han till och med Gud och att denne skapat alla oss människor som jämlikar när han sparkar in en välriktad känga på Obama för dennes tal om att amerikanarna skulle vara helt ”unika”, en sorts Guds nya egendomsfolk.

Men med den bibliske Fredsfursten som profeten Jesaja siade om, med denne Messias har Putin inte många likheter. Trots att rysk TV säger att hela världen nu hyllar honom och att han måste nomineras som näste fredpristagare.

”Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken ska inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig”, hette det hos Jesaja när han beskrev Fredsfurstens kommande rike. Putin har i stället varit huvudleverantören av vår tids vapen till Assaddiktaturen. Det är visserligen inte svärd och spjut, men väl ryska automatvapen, ryska höghastighetsgevär, ryska granatkastare, ryskt artilleri, ryska SCUD-missiler, ryska stridsvagnar, ryska stridshelikoptrar och ryskt stridsflyg som dödat de syrier som rest kraven på frihet, jämlikhet och värdighet. Det är samma vapen som förvandlat mängder med stadsdelar och förorter till makadam och drivit bort sex miljoner människor, trettio procent av landets befolkning, från sina hem. Med sitt eget Tjetjenien i minne har den skrupelfrie Putin hela tiden haft stor förståelse för hur man in till ryggmärgen krossar folkliga uppror.

Assadregimen har förvandlat hela stadsdelar och förorter till makadam…

Alltsedan regimens gasattack mot Ghoutas befolkning (i FSA-kontrollerade områden) den 21 augusti har ryska talesmän och ministerier med de mest spretiga och patetiska uttalanden försökt att rädda skinnet på Assads familjediktatur och sin egen roll i Mellanöstern. Först hade det inte förekommit någon attack med nervgas överhuvudtaget, sedan sa man och säger att det är uppenbart att gasattacken var ett eget massivt självmord från rebellsidan, en utstuderad provokation för att få Obama att avfyra sina Tomahawkmissiler mot diktaturens militära infrastruktur.

Det berättades om egna ryska satellitbilder som skulle bevisa detta scenario. I sitt öppna brev I New York Times tog Putin också detta för givet och fortsatte med att ”underrättelser nu talar om att militanterna förbereder ännu en attack – denna gång mot Israel – vilket inte kan avfärdas”.

Ändå föreslår inte Assad märkligt nog en internationell insats för att tvinga rebellerna att lämna ifrån sig sina kemvapen. Han dokumenterar självfallet inte heller sina ”underrättelser”. Det hela är uppenbart bara skabrös diplomati. Nej, Putin föreslår i stället absurt nog att det är Assad som ska lämna ifrån sig sina kemvapen – som man dessutom egentligen inte har haft – under internationell kontroll!  Men, han sätter villkor för en FN-resolution. Han drar en egen ”röd linje” för att det ska bli samsyn. Den syriska diktaturen ska inte pekas ut som ansvarig och ett gemensamt uttalande från säkerhetsrådet får inte heller innefatta någon form av hot om militära repressalier även om regimen inte skulle infria ett löfte om att lämna ifrån sig alla kemvapen…

Barak Obama har på sitt håll famlat runt i snart tre år när det gällt hur Vita Huset ska svara på den arabiska revolution som vare sig har dansat färdigt efter en enda vår eller handlar om ett kortvarigt väderomslag utan är ett klimatskifte, en historisk decennielång process med uppror mot de auktoritära diktaturer som så länge satt lås och bojor på nya generationers strävan efter frihet, demokrati och rättvisa. Obama har sett hur gapet i den egna Djävulsklyftan bara vidgats mellan demokratisk retorik och USA:s eget cyniska maktspel ”on the ground”. Senaste stridsflyg och klusterbomber levereras i parti och minut till diktaturens Saudiarabien. Generande tystnad om alla brott mot mänskliga rättigheter i Bahrein samt – om än med viss motvillighet – fortsatt miljardstöd till Egyptens militär trots att Assad fått en ny kompis i al-Sisi…

USA:s humanitära hymlande om Syrien och Vita husets olika löften om hjälp åt oppositionen har under två år bara resulterat i proviantpaket, skyddsvästar och en del satellittelefoner. Först nu – samtidigt med hotet om en missilattack har de lättare handvapen som John Kerry utlovade i april börjat att nå fram till stridszonerna. Västvärlden har en del öppna skavsår i sin relation till Syrien och skulle gärna se en ommöblering i landets regeringskabinett samt svagare syriska band till främst Iran och Hezbollah. Men framförallt vill man ha stabilitet. Ingen avgörande regimförändring, bara en ansiktslyftning som i Jemen där man bytt diktator utan att byta regim.

Assads terrorbombningar av sjukhus har blivit nära nog legitimt…

Vår utgångspunkt som socialister måste vara en helt annan. Vår röda linje korsades redan för två år sedan. För oss måste det handla om ett fast band av solidaritet med de sekulära och demokratiska krafter som i Syrien kämpar mot denna besinningslösa diktatur. Avväpnas Assad på sin arsenal av kemvapen är det naturligtvis bra och betydelsefullt. Men det får inte ta bort fokus från motståndet i övrigt. Bara sedan den 21 augusti har regimen dödat tretusen människor, nästan bara civila, med sitt artilleri och sina stridsvagnar. I tisdags satte man på nytt in stridsflyg även i Damaskus.

Till skillnad mot Obama måste vi stödja upprorets krav på ett regimskifte. Jag skulle inte gråta om amerikanska missiler slog ut exempelvis Assads stridsflyg. Men det är inte detta rebellerna först och främst har begärt och de mest framsynta av dem inser att de med detta själva skulle få mindre kontroll över utvecklingen. Deras alternativ är kravet på verklig vapenhjälp så att diktaturen kan störtas och dörren åtminstone på glänt kan öppnas för en demokratisk revolution.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SvD1,RödaMalmö,SvD2,

Den syriska revolutionen i en återblick.

Publicerat av
Svara


Snart har det syriska upproret mot despoten i Damaskus pågått i tre år. Fler än hundra tusen har dött, nästan alla i regimens bombräder, artillerield och massakrer. Sex miljoner har tvingats lämna sina hem och tiotusentals aktivister har kastats i fängelse sedan mars 2011 då de första demonstrationerna mot regimen började i Deraa, Homs och Damaskus.

För alla som engagerat, ja passionerat, följt upproret och det lidande som regimen orsakat befolkningen har vi här under samlat länkar till artiklar vi själva skrivit här på bloggen och artiklar ur andra media som vi bedömt som viktiga för att förstå vad som skett och sker.

Vi hoppas att det här lilla ”biblioteket” över den syriska revolutionen ska vara till nytta i dag och i den närmaste framtiden. Förhoppningsvis till den dag då diktatorn Bachar al-Assad störtas och hans statyer krossas under folkets jubel.

Våra egna texter:

Inför Obamas hot om missilattacker,

Brittiska Labour säger Nej,

Video av M VanDyke,

Stumheten i mitt brist: vittne berättar gasattacken i Ghouta,

I skuggan av ett toppmöte,

Islamsk vinter, eller vinter för islamisterna,

Jesuiten i Syriens revolution,

Assad vinner på tid,

Kan Assad förhandlas bort,

Sekterismen och Assads regim,

Den som viskar han ljuger,

Syriens förtryckta står ensamma,

Assad saknar religiös eller etnisk bas,

Jan Myrdal,FiB/Kulturfront och Syrien,

Diktatur och folklig revolt,

Vad är FSA?,

 

Av Gilbert Achcar:

Ingen politisk lösning utan Assads fall,

Utveckling och revolution,

Kan revolutionerna lyckas?,

Ett blandat uppror,

Vad folket vill,

Can the people get what it want?,

 

Andra texter:

Röda Malmö om FSA,

Yasser Munif om den lokala kampen,

Kim Sengupta bland rebellerna,

Yassin al-Haj Saleh,

Human Rights Watch analyserar gasattacken i Ghouta,

Blood of Freedom,

Shora Esmailian: Vänstern sviker Syrien,

Why would Assad cross the ”Red line”?,

En anarkistisk hållning till Syrien,

KIm Sengupta om gasningen i Ghota,

Myten om al-Qaidas dominans,

Revolutionens självorganisering,

Insyn i de sekulära rebellernas läger,

FSA och jihadisterna, en genomgång,

 

Videoklipp:

Syriens revolution i tre minuter,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En film om Syrien: Not Anymore

Publicerat av
2

Vi har valt att lägga ut den här filmen på vår blogg av flera orsaker. Filmaren Matthew VanDyke ber själv om att den ska spridas av så många som möjligt i så många olika medier som möjligt. Efter att ha sett filmen på 14 minuter vill vi bidra till att hans önskan uppfylls.

Filmen visar inte det dagliga våldet in i sina blodiga detaljer. Men dess beskrivning av staden Aleppos öde och vad de som kämpar i staden vill kan inte lämna någon med förståndet i behåll oberörd.

 

Matthew VanDyke

I have released my Syria film “Not Anymore: A Story of Revolution” on YouTube so that people around the world can understand who the Syrian people are and why they are fighting for their freedom.

This is a critical time for the revolution, when the international community is deciding how to respond to the Assad regime’s use of chemical weapons to kill men, women, and children.

I have released the film ahead of schedule and for free on the internet so that those who support freedom in Syria can take action and use the film to influence public opinion and world leaders.

I am counting on all of you to Tweet, Share, Post, and Email the link as much as possible. Work hard to help the revolution by sharing this documentary film with the world through Twitter, Facebook, Google+, Reddit, LinkedIn, and anything else you can think of so that it can accomplish what it was designed for – changing hearts and minds about the Syrian people and their struggle for freedom.

Tweet and email it to Congress, the White House, organizations, and leaders around the world. Don’t just watch the film, USE the film, day after day, week after week, to improve the image of this revolution and gain international support for it. We have the power to make a difference if people stand up NOW and take action

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Historiskt Nej av Labour

Publicerat av
3

Det är exakt 99 år sedan som den europeiska socialdemokratin röstade för det imperialistiska kriget mot den internationella solidariteten med de arbetande i andra länder. I patriotiskt vansinne ställdes Europas arbetare mot varandra och maldes ner i miljoner som kanonmat.

I går röstade Labour nej till brittiskt deltagande i den påtänkta attacken mot diktatorn Assads militära installationer i Syrien. Men nejet i brittiska underhuset är inte motiverat av solidaritet med det syriska folkets kamp mot en blodig diktatur som redan dödat omkring hundra tusen av landets medborgare.

Nejet är ett stort nederlag för David Cameron och visar att den härskande klassen är splittrad över vilken politik att följa. Splittringen kan ses med bara ögat i den brittiska kapitalismens två husorgan, The Economist och Financial Times. Meden den förre manar att ”slå hårt” mot Assad manar den senare i dagens ledare till eftertanke, tvekan och precisering av det strategiska målet med ett angrepp.

Nejet från Labours ledamöter har absolut inget att göra med solidaritet med frihetskampen i Syrien. Ingen ledare i partiet har under upprorets två första år rest konkreta krav på hjälp till revolutionen. I stället har partiet slutit upp i den borgerliga propagandan om arabernas oförmåga att begripa sig på demokratiska värden och överdrifterna om jihadisternas roll i kampen.

Grunden till nejet i går lades av Tony Blair då han 2002 med groteska lögner tillsammans med Georg W. Bush bluffade hela omvärlden om Saddams Husseins påstådda massförstörelsevapen. Det går inte att ropa varning för vargen alltför ofta om man vill bevara sin trovärdighet. Och det är precis vad som nu skett. Underhusets medlemmar var inte beredda att lita på Camerons bedyranden att Assads regim var ansvarig för gasangreppet i Ghouta den 21 augusti.

Financial Times ”etta” i dag 30 augusti

Imperialismens planer på att bomba militära installationer i Syrien har rämnat och Barack Obama måste nu välja att slå till i ensamt majestät eller ytterligare tappa trovärdighet inte bara i Mellanöstern utan globalt. Det är inte imperialistiska ingrepp som den syriska revolutionen är i behov av. Om USA:s bombningar blir av kan de syriska rebellernas positioner visserligen stärkas och de kommer säkerligen inte att säga Nej till missiler som slår ut regimens flyg exempelvis. Varje syrier vet vad Assads flygvapen och Scudmissiler ställt till med.

Men en verklig solidaritet med upproret skulle i stället förse de kämpande med den materiella hjälp de bett om i två år utan resultat. Löftena har staplats på höjd men aldrig verkställts, vare sig vad gäller vapen eller humanitär hjälp. Vi behöver inte påminna om att ”Syriens vänner” i januari 2013 lovade 1,3 miljarder dollar i humanitär hjälp. Inte ens en femtedel av löftet har uppfyllts. Med axelburna luftvärnsrobotar kan FSA ensamt inrätta en ”no fly zoon” och skydda människorna som bor i de områden som regimen nu dagligen bombarderar.

När Labour säger nej till Camerons och Obamas planer är det tyvärr inte med omtanke för de som dagligen slaktas av regimen i Damaskus. Det är inte ett nej baserat på internationell solidaritet över gränserna mellan världens arbetare. Den idén begravde de för redan 99 år sedan. Därför kommer de vid ett nytt tillfälle i en annan konflikt att gladeligen sluta upp i hejarklacken bakom den egna imperialismen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ingen ”politisk lösning” utan regimens kollaps!

Publicerat av
1

 

En mycket intressant intervju med en gammal vän och politisk färdkamrat till Benny och mig, Gilbert Ashcar som har sina rötter i Libanon men som nu mer bor i England och verkar som professor i orientaliska studier. I en intervju med France 24 diskuterar han varför Assads gasattack kom nu liksom att det inte finns förutsättningar för  den ”politiska lösning” som  många önskar. Till skillnad från rubbet av borgerliga eller mer vänsterinriktade analytiker slår han kort och gott fast att endast en militär seger för upproret med en kollaps för regimen kan leda framåt. Han hinner också med att understryka att det i regionen inte handlar om ”en arabisk vår” utan en historisk process, ”på flera år, kanske flera decennier”. Vi skulle kunna kalla det för ett klimatskifte!

Ta dig tolv minuter och lyssna!

.

.

Ner med diktaturen Assad!

Publicerat av
6

.

.

Vi brukar inte publicera dokument eller artiklar på engelska på vår blogg. Men med ont om tid för översättning gör vi ett undantag. Det viktiga uttalandet nedan är från hemsidan ”Syria freedom for ever” vilken är ”tillägnad det syriska folket i dess uppror mot Assads auktoritära regim och en vilja att skapa ett demokratiskt, sekulärt, socialistiskt, antiimperialistiskt Syrien”. Vill  du läsa artikeln direkt från källan eller besöka någon av alla dess länkar med dokumentation hittar du hemsidan här:

Syria Freedom For Ever.

.

These words were written on a placard by a young Syrian revolutionary in the besieged city of Homs and translates very well the determination of the Syrian people. More than two years after the beginning of the revolution, the Syrian people have actually not ceased to struggle for freedom and dignity despite the continuous and terrible repression of the regime. The Syrian revolution is still on going despite the massacres against the civilians and destructions.

 

The regime continues its war against the people

 

The Syrian dictatorship has continued its criminal policy and large-scale massacres against the Syrian people. The last example of this barbarism was on August 21, 2013 when the Syrian regime attacked with chemical weapons and toxic gas the region of Eastern Ghouta, a suburb of Damascus, killing more than a thousand people including a large number of women and children. Medecins Sans Frontieres issued a statement saying that hospitals it supports in Syria treated about 3,600 patients with “neurotoxic symptoms”, of whom 355 have died. It said the patients had arrived in three hospitals in the Damascus governorate on 21 August – when opposition activists say chemical attacks were launched against rebels. This statement provided more evidence of chemical weapons use.

 

This new massacre, preceded by many others, occurred in the framework of a general offensive against one of the bastions of the revolution. At the beginning of the month of August, a previous massacre was actually committed by Assad’s forces, killing 100 people and wounding more than 1000, in the same region.

 

Many popular demonstrations took place after the massacre across the country to condemn this new crime and denounce the inaction of the international community and it so called red lines, always violated by the regime. Strikes were called across the country the day after the massacre. The Friday 23 August, usual day of mass of popular demonstration in Syria, was called ‘The Terrorist Bashar kills Civilians with Chemical Weapons as the World watches’. Sarcastic messages and placards were numerous throughout the demonstrations, mocking the inaction of the international community (http://syriafreedomforever.wordpress.com/2013/08/24/رسائل–تنسيقيات–اللجان–الى–العالم-coordination-committees-m/). Revolutionaries wrote on a wall for example in the street of besieged Homs “The next red line: the use of nuclear power“.

 

The statement of the Revolutionary Left Current in Syria (http://syriafreedomforever.wordpress.com/2013/08/21/statement-of-the-revolutionary-left-current-in-syria-on-the-massacre-in-the-region-of-east-ghouta-resulting-use-of-chemical-weapons-by-the-assad-regime/) condemning the massacre resumed very well the feeling of many among the popular movement, notably saying that “Our revolution has no sincere ally, except the popular revolutions of the region and of the world and of all the militants struggling against regimes of ignorance and servitude and exploitation“.

 

The regime committed this new massacre in the framework of the events of the region and especially the counter-revolution reaction in Egypt led by the army and supported by Saudi Arabia, the center of the counter-revolution.

 

This new massacre strengthens the determination of the Syrian popular movement firstly to continue the revolution for freedom and dignity and secondly that the worst solution would be that the structure of the system is maintained in a “political solution” to implemented a “peaceful transition” as proposed repeatedly by the so called allies of Syrian revolution, the United States and the European Union and accepted without any surprise by the allies of the regime (Russia and Iran). The victory of the revolution in Syria and its spread to the region would actually be a threat to all the regimes, especially the Gulf monarchies and Iran, and therefore both the USA and Russia.

 

This massacre has also to be understood following the declarations of the dictator Bachar al Assad few weeks before, in which he declared that “No solution can be reached with terror except by striking it with an iron fist”. In the other words, the regime will continue its attempts to crush military and through deadly destructions and repression the Syrian popular revolution. Assad added that the army, untrained for guerrilla warfare, “has achieved the impossible.”  Yes indeed it has been successful in destroying entire neighborhoods, villages and even city, while pushing half of the population to become refugees inside or outside the country and killing more than 100 000 persons. Mid of August, this declaration was already translated in practice by bombing the neighborhood of Bustan al-Qqassr in Aleppo, killing at least 40 people and dozens wounded with mass destruction for the buildings.

 

In the same time Homs continues to suffer from the siege imposed by the regime forces, which have imposed even more restrictions on movement and transportation of the people in the embattled city of Homs. Activists reported many abuses against women by ‘Al-Mazra’a’ checkpoint, one of the most humiliating blockades in Homs, which considered as the main gate to inter Al-Waer neighbourhood (http://zamanalwsl.net/en/readNews.php?id=998). In additon, the besieged neighborhood of the city is suffering from lack of food and medicine‫. because the regime as blocked access to the old city of Homs.

 

The regime has issued a legislative decree licensing private companies for protection and guarding services, in a clear attempt to “legitimize” the work of its militias like the ‘Popular National Defense Army’. The decree stipulates that the Interior Ministry will be in charge of licensing these companies, giving them permission to use firearms, and approving candidates for guard work, with these companies being responsible for training their employees and equipping them (http://zamanalwsl.net/en/readNews.php?id=1017). The decree also authorized the ‘new militias’ to arrest any individual that attempts to trespass or attack locations, individuals, items or funds under their protection, and they must report to the police as soon as they make an arrest.

 

Despite these declarations, the Syrian people continue to resist, to struggle, to demonstrate and to sing that they will not kneel. This resistance has also comprised the strike of the Pharmaceutical industry workers’ in Damascus end of July, more exactly the 29th in protest against the high cost of living and lack of security, many looting occurred. The cost of basic goods has soared by more than 300%. A family of five now has to make three times what it used to before the crisis, needing a monthly fixed salary between SYP 95,000 ($905) and SYP 126,000 ($1,200) to sustain its basic needs. 80% of Syrians do not make more than SYP 30,000 ($286). In the same context, the UN World Food Program (WFP) published a recent report, saying that 4 million Syrians are unable to secure their nutritional needs. Poverty rates have exceeded all expectations, reaching 80% of the population and unemployment rates, on the other hand, are over 55% of the workforce, according to official records.

 

For the the defender of Assad regime based on its so called anti imperialism,  read this quote of Pierre Frank, French Trotskyist : “Let us note that the greatest theoreticians of Marxism did not at all define the political nature of a bourgeois regime by the positions which the latter held in the field of foreign policy but solely and simply by the position it occupied in relation to the classes composing the nation”…

 

Islamist reactionary forces, a danger for the revolution

 

Islamists reactionary groups, despite participating in some battles against the regime on the military level,  have continued to act against revolutionary activists and some FSA battalions, the last example was in the city of Raqqa mid August in which the Islamic State of Iraq and al-Sham (ISIS) took over the bases of the Kata’ib Ahfad al-Rasool, which came after a violent attack launched by the ISIS on the other rebel faction. This offensive began with the ISIS detonating a car bomb by the Ahfad base in the Mahattat al-Qitar neighbourhood, east Raqqah city, the ISIS then launched a large-scale and violent attack on the Ahfad bases and took full control. Tens of the Ahfad al-Rasool rebels were killed, injured or taken captive. 1 rebel leader from Ahfad al-Rasool was killed during the clashes. To protest against ISIS acts, civilians took to the streets heading towards the train station after the ISIS blew up a car bomb targeting the headquarters of Ahfad Al-Rasoul brigade of FSA, leaving dead and wounded. Demonstrators demanded to allow them to rescue the wounded and to put an end to the fighting between ISIS fighters and Ahfad Al-Rasoul brigade. The following videos show panic among civilians in the vicinity of clashes http://youtu.be/_0RZYUXENig and http://youtu.be/OaL_ExmrSNY. Another footage showing demonstrators heading towards the train station: http://youtu.be/56qblqEv7tk. Protesters called in may demonstrations to jihadists “to leave” their area and chanted “Syria is free! The (Islamic) State (of Iraq and the Levant) must get out!”.

 

The ISIL also expelled FSA forces from several regions the FSA liberated and declared their will to establish Islamic emirates, while refusing to fight on the front lines in Aleppo, Homs and Khan al Asal.

 

Tensions between FSA groups and Islamist forces of Jabhat al Nusra and ISIL have expanded continuously in some regions.

 

Islamists have also arrested and kidnapped hundreds of activists, including Father Paolo, and civilians these past few weeks and even months. These acts, must be condemned as a threat to the Syrian popular revolution, just as the indiscriminate attacks on the Kurdish people and other religious minorities of Syria by these same groups.

 In the city of Tell al Abiad, the actions of extremists islamists groups have caused the forced departure of Kurdish civilians, and specifically the ones affiliated with the Democratic Union Party (known as the PYD) , which we do not support and has also been guilty of authoritarian practices against Kurdish activists.  In the midst of the escalation in fighting between Islamist reactionary forces and Kurds on more than one front, the Kurdish National Council in Syria pronounced several Kurdish cities disaster areas. This coincided with unprecedented Kurdish immigration into Iraqi Kurdistan, where it is estimated that around 30,000 refugees arrived only last week.

 

In the region of Hassaka, the growing presence of radical jihadist groups, including al-Qaeda, has also seen Christians targeted.

 

“It began as kidnapping for money, but then they started telling me I should worship Allah,” a male Christian resident of Hasakah who was kidnapped by jihadists said.

Jabhat al Nusra and ISIS have also continued some sectarian assassination. The ISIS summarily executed 2 Muslim Shi’i young men (aged below 18) from the al-Sharbo family of the Nubbul town after they kidnapped the young men days earlier.

 

We must be clear: all groups that encourage sectarianism, kidnapping, torture and murder as a practice of power must be considered enemies of the revolution to fight.

 

The actions of the islamists groups of Islamic State in Iraq and the Levant (ISIL) and Jabhat al Nusra, especially active in the Northern region of Syria, have nevertheless not come without resistance from the local population, both Arab and Kurds.

 

In the city of Raqqa, which has seen continuous resistance and steadfast against islamists groups since the liberation of the town from regime troops in March 2013, few demonstrations in solidarity with the activists kidnapped and demanding their freedom, while condemning the actions of the ISIL:

 

Who kidnapped our youth is a traitor to the regime and a killer of the revolution

 

In the Friday demonstartion of August 2 2013, the Local Coordination Comittee in its weekly statement wrote notably that « in an unified messages from the revolution to everyone and the world, we confirme that the kidnapping of activists and essential actors in the revolution not only serves the interest of tyranny, and but these actions harm the freedom and dignity of the revolution.

 

In the neighbourhood of Bustan Qasr, in Aleppo, the local population continues to denounce the authoritarian rule and actions of the Sharia Council as we can see in this video of August 2 2013 : https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=0BsqfQTbzes

 

On August 23, the protesters of Bustan Qasr while demonstrating against the massacre committed by the regime against people of Eastern Ghouta, were also demanding the release of the famous activist Abu Maryam, once more imprisoned by the Aleppo Sharia Council.

 

These groups have shown that they constitute a threat to the revolution and that they actually are part of the counter-revolution by their reactionary ideology and sectarianism, but the reality of their material strength (political, military and economic) cannot be compared to the Syrian regime, the greatest and most dangerous enemy of the democratic and social revolution. The latest massacre committed by this latter proves it once more. The Syrian popular movement does not want to overthrow a dictatorship to see it replace by a new one.

 

The Syrian National Coalition has denounced some practices of the islamists extremists groups. The SNC hold nevertheless some responsibility in the spread of these groups or at least by their cover, by defending them groups in the beginning despite their reactionary and sectarian ideology, instead of standing firmly on the principles of the Syrian revolution ( Freedom, Dignity and no to sectarianism) and doing everything possible to develop the democratic components of the FSA and strengthening them by providing them with material and financial support. These groups just as the Syrian regime want to divide the Syrian people into sectarian and ethnic entities, while the Syrian revolution want to break the sectarian and ethnic division that the regime has tried to enforce on the people.

 

Against division between Arabs and Kurds

 

In the same time, attempts to divide Kurds and Arabs whether by the actions of the regime or the islamists groups have been resisted and combatted through popular initiatives from activists and people of the region. Initiatives have indeed increasingly appeared to demonstrate the fraternity of Kurds and Arabs in this region and to re-affirm that the Syrian popular revolution is for all and against racism and sectarianism.

 

In the neighborhood of Achrafieh, inhabited mostly by Kurds, in the city of Aleppo, a demonstration was organized and chanted slogans in favor of the fraternity between Arabs and Kurds, while also condemnations actions committed by extremists islamists groups against Kurdish population.

 

In the city of Tell al Abiad, which was submitted to intense fights between PYD and ISIL and as well as a quasi siege imposed by this latter on the Kurdish areas of this town, activists have tried to launch an initiative to cease the military conflict between the two groups, stop the force departure of the civilians, establish a popular committee to rule and manage the city on a daily basis, promote initiatives and actions gathering Arabs and Kurds, promote peaceful ways to debate and reach consensus, and preserve the historic good relations between the various local populations, especially Arabs and Kurds

 

In the city of Amouda, people gathered with Kurdish and Syrian flags with a placard saying « I love you Homs » to show their solidarity with this latter besieged by the regime’s arms.

 

The Kurdish Student Union’s branch in Qamichlo did a small internet campaign calling for freedom, peace and brotherhood, tolerance and equality for Syria’s future

 

Following the massacre committed in Eastern Ghouta by the regime, many Kurds in Syria demonstrated their solidarity with them, and condemned the crime. On August 23, a mass protest by Kurds occurred in Erbil in Iraqi Kurdistan demonstrating against Bashar al-Assad chemical crime in Eastern Ghouta 23 august 2013.

 

Conclusion:

 

There is no coming back to the era of Assad regime before the beginning of the revolution and no alternative to the continuation of the revolution. One of the main slogans in Syria chanted by the protesters is “Rather death than humiliation”. In the same time, we have to be clear that islamists reactionary groups are a threat to the revolution and for the edification of a democratic, social and non sectarian society in Syria. If they attack revolutionaries they must be condemned and challenged through different ways.

 

This is the line of the Revolutionary Left Current in Syria, which from the very beginning, despite its modest capacities, has not once faltered in its engagement with the revolution, calling for democracy and socialism. The party has struggled alongside the people and all democratic forces for the victory of this great popular revolution, just as it struggle for the formation of a socialist workers’ party. We do not divide groups or individuals between secular and religious, but between those who want to continue the revolution and achieve its objectives and those who oppose it.

 

The building of the revolutionary party, alongside and inside the large popular movement, firm on the principles of the revolution, (democracy, social justice and no to sectarianism) is not a utopian dream or hope, it already exists, but it is mostly a political necessity to allow the continuation of the revolution and the achievement of its objectives.

 

The Syrian people will not kneel!

 

Glory to the martyrs, healing for the wounded and victory of the popular revolution!

 

All the power and wealth to the people!

-Stumheten i mitt bröst

Publicerat av
21

Vår blogg publicerar här ett ögonvittnes berättelse om gasangreppet mot den civila befolkningen i östra Ghouta, en yttre del av Damaskus. Razan Zeitounes text översattes ursprungligen från arabiska till engelska och jag har gjort översättningen till svenska.
Regimen i Damaskus begår det ena brottet mot mänskligheten efter det andra. De så kallade ”Syriens vänner” vrider sina händer och beklagar Assads grymhet. Men så länge regimen inte tagit steget över den ”röda linje” som Obama ritat upp då kan den fortsätta att flygbomba hela städer, skjuta med artilleri mot civila bostadsområden, släppa tunnor fulla med TNT över skolor och sjukhus. Det är inte tillräckligt grymt för att omvärlden ska ge oppositionen i Syrien de vapen de behöver för att stoppa och slå tillbaka regimens allt brutalare angrepp.


Razan Zeitounes tunga smärtfulla berättelse är ännu ett vittne till att Assad inte dragit en ”röd linje” likt Obamas. Hans linjer dras i blod.

Från Östra Ghouta i Damaskus, Syrien:

Av Razan Zeitoune

Augusti 23, 2013

– Jag försöker att spela upp dagen i slow motion i hopp om att brista i gråt som en ”normal” person förväntas göra. Jag är livrädd över stumheten i mitt bröst och av suddiga bilder som snurrar runt i mitt inre. Det är ingen vanlig reaktion efter att under en lång dag ha snubblat fram över kroppar uppradade sida vid sida i långa och mörka korridorer. Kroppar är svepta i vita linnen och gamla filtar där bara blånade ansikten syns, torkat skum i mungiporna och ibland, en sträng av blod som blandats med skummet. På pannbenen eller svepningen står ett nummer, ett namn, eller ordet ”okänd”.    

Samma berättelser och bilder upprepas vid varje medicinsk utpost i Ghoutas städer, där martyrer och sårade tas emot. Sjukvårdare, varav de flesta påverkats av de giftiga gaserna, berättar om och om igen hur de slet upp dörrar och trädde in i hus där de fann barn sovandes lugnt och fridfullt i sina sängar. Några hade nått medicinska utposter och erhållit första hjälpen. Men den mest påträngande bilden är den av hela familjer som dödats: en far, en mor, och alla deras barn som togs från sina sängar direkt till massgravar

En pappa står vid en till synes oändligt lång grav i Zamalka, där hans fru och barn är begravda vid sidan av många andra familjer. Jag tänkte att han i hemlighet måste avundas de familjer vars medlemmar alla fanns tillsammans i dessa smala gravar, utan att lämna efter sig någon att känna smärtan av förlust.

Hårda sammandrabbningar pågår i närheten, men ingen bryr sig. Alla är upptagna av att gräva och strö jord över nära och kära. En person som övervakar begravningen förklarar hur 140 kroppar läggs sida vid sida i den lilla graven.

Ta bilder, säger han, innan han noterar namnen på hela familjer begravda här och där. Vi väntar som om vi förväntas möta familjer, hälsa föräldrarna, och leka med barnen, men allt vi ser är några ojämna jordhögar och kvistar spridda slumpmässigt över dem.

Familjer samlas i varje stad för att söka efter sina barn i korridorerna kantade av kroppar. En gammal dam kommer in, och bönfaller de närvarande att leda henne till kropparna av hennes söner och bröder om de har lidit martyrdöden. Unga män hjälper henne att lyfta skynkena från ansikten på okända martyrer som väntar på att någon identifierar dem. Hon går från en kropp till en annan, kippar efter andan vid ett tillfälle då hon misstar sig och tror sig känna igen ett ansikte. Sökandet slutar och hon börjar prisa Allah med darrande röst när chansen minskat för att en av hennes nära och kära är död sedan hon inspekterat en av de medicinska utposterna.

I de flesta fall var familjer utspridda bland medicinska utposter över hela Ghouta. För de som behandlats och återfått sin styrka börjar irrandet från plats till plats för att leta efter familjemedlemmar. Bland de som inte hittar sina nära och kära i korridorerna med rader av sårade och martyrer, eller på de listor över avlidna som den administrativa personalen lyckats upprätta, kunde de flesta knappt kontrollera sin ilska och sorg – och föll ofta samman gråtande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Islamsk vinter? Eller vinter för islamisterna?

Publicerat av
4

Det var kanske närmare trettio miljoner som strömmade ut på gator och torg i Egypten den 30 juni för att kräva nyval och Muhammed Mursis avgång. Det var inte en konfrontation mellan ateister, liberaler och allmän vänster på ena sidan mot muslimer på den andra. Det var en mobilisering mot Mursis maktutövande och det Muslimska Brödraskapets politik efter valet av Mursi till president. I demonstrationerna mot Mursi och hans regering fanns det uppenbarligen en majoritet av muslimer. Annat vore omöjligt i ett land där i stort sett alla är muslimer. Vilket visar att muslimer inte kan buntas ihop i ett homogent ideologiskt block. Vem skulle förresten tala om kristna som en enhetlig grupp?

Samtidigt som Muslimska Brödraskapet drog på sig miljoners ilska ser vi en liknande utveckling i flera länder där ”bröderna” tagit makten eller har ett starkt inflytande. I Tunisien hänger regeringskoalitionen i en skör tråd. Efter två års styre ser människorna att regeringen inte lyckas uppfylla ett enda av de löften som gavs för två år sedan. Inte ens den nya Konstitutionen som skulle vara klar till december 2012 är klar för omröstning i den Konstituerande församlingen.

Ben Ali Avgå!  Så blev det.

I Libyen växer sig demonstrationerna starka mot Brödraskapets roll i Benghazi och också i Tripoli. Demonstranterna som räknas i tusentals kräver nationalförsamlingen GNC:s och regeringens avgång för att den vare sig lyckas stoppa politiska mord på kända ledare som stod i spetsen för det väpnade upproret mot Khaddafi eller avväpna de jihadistiska grupper som agerar i framför allt Benghazi.

I Syrien är civila demonstrationer mot al-Nusra och andra reaktionära islamistiska grupper allt mer vanliga. Mitt i de svåra striderna och de vidriga materiella förhållandena vänder sig ändå människor mot de islamister som vill införa ett diktatoriskt islamskt styre.

Trots det relativa lugnet i Jordanien och Marocko har partier som är ideologiskt knutna till det Muslimska Brödraskapet tappat mark efter tidigare framgångar i parlamentsval. Till och med i Kuwait fick ”bröderna” helt oväntat stryk i det nyligen avhållna valen.

I media är det tyst om Marocko. Men inte heller där råder islamsk vinter.

Vad är det som sker? Är det tidiga tecken på en allmän tillbakagång för den politiska islam som verkade gå segrande fram i vågorna efter den arabiska resningen som började i Sidi Bouzid den 17 december 2010 och sedan svepte med sig hela Mellanöstern?

Efter ”brödernas” valsegrar i Tunisien och Egypten var det många ”experter” som besviket annonserade att den vår som många hoppades på i stället redan gått över i en islamsk vinter. De senaste månadernas utveckling visar att ”experternas” klimatprognos var mer impressionism än fast kunskap. I stället för en islamsk vinter ser det mer ut som en vinter för islamisterna.

Jag tror inte att det går att förstå vad som startade i Tunisien december 2010 om man inte ser den arabiska ”våren” som en lång revolutionär process där hela den arabiska världens sociala, politiska och ekonomiska strukturer kommer att förändras. Manodepressiva reaktioner på kraftiga folkliga resningar följda av svåra tunga steg bakåt i reaktionens favör är inte bra för analysen av vad som sker.

Våren 1848 stormade Europas befolkning despotins murar.

Det är en transformation av en hel samhällsstruktur och en region som startat. Många har redan liknat det med den europeiska revolutionen 1848. Jämförelsen är kanske orättvis för den arabiska resningen eftersom revolutionen i Europa, som startade med ett uppror mot en despotisk härskare på Sicilien, varade i knappt två år. Då hade reaktionen helt krossat de folkliga upproren och det enda konkreta som fanns kvar var att den absoluta monarkin i Danmark blivit konstitutionell och att livegendomen upphävts i Österrike-Ungern. Ändå var 1848 inledningen till de europeiska despotiernas och absoluta kungadömenas fall och inledningen på den borgerliga demokratins dominans över hela kontinenten.

Kanske måste vi anlägga samma syn på den revolutionära resningen i Mellanöstern och Nordafrika. Det är bara inledningen till en omfattande och djup förändring av regionens samhällen. Exakt vad som kommer att ske på kort sikt finns det ingen som vet. Ska Assad lyckas krossa upproret mot honom? Ska den egyptiska militären lyckas lägga locket på och bevara generalernas ekonomiska position i landets ekonomi? Ska resningen i Tunisien lyckas driva bort broderskapet från makten och inleda omfattande sociala reformer? Frågorna är hur många som helst och naiv är den som tror sig ha svar på dem alla. Jag har det inte, i alla fall.

Väggmålning som påminner om att det var militär som sparkade och slog den unga kvinnan i blå behå.

Däremot går det att titta i backspegeln och se vad som var fel i analyserna som spretade åt alla håll vartefter demonstrationer och repressionen avlöste varandra.

Då utvecklingen i Egypten och Tunisien gavs beteckningen ”islamsk vinter” var det för att det Muslimska brödraskapets partier i de två länderna tog hem stora segrar i de första parlamentsvalen efter diktaturernas fall. Den analysen var felaktig.

Den byggde på en felaktig syn på vilken typ av revolution vi stod inför. Besvikelsen över valresultaten speglar att många inom den internationella vänstern trodde att en social revolution, för att inte säga socialistisk revolution, hade börjat. Så när islamisterna skördade i valurnorna vad revolutionen uppnått på gatan då tyckte många att den kidnappats och att racet var över.

Men det är en revolutionär process som startat, inte en socialistisk revolution. Upproren var demokratiska revolutioner som stod inför den omedelbara uppgiften att störta sedan länge etablerade diktaturer. Det var det första nödvändiga steget för att ens kunna börja resa sociala och politiska mål för kampen.

Utan despoternas fall finns inga möjliga framsteg.

-Folket önskar regimens fall, var det samlande stridsropet alltifrån Libyen, via Tunisien och Egypten, till Syrien. Utan despoternas fall finns ingen fortsättning på revolutionen, vilket den blodiga och fruktansvärda utvecklingen av resningen mot Assad visar. Despoten måste störtas innan nya steg kan tas. Libyen och Tunisien visar på motsatsen. Trots kaos, existensen av islamistiska terrorgrupper och politisk osäkerhet har de nyvunna demokratiska rättigheterna öppnat vägen för politisk, social och facklig organisering som inte var möjlig under diktaturen. Våra ”anti-imperialisters” fantasier om al-Qaida vid makten i Tripoli med USA:s goda tycke är en av vår tids mest groteska tankefoster.

Det är vunna framgångar som man inte kan fnysa åt med prat om att inget har ändrats i samhället. Jo, mycket har ändrats. Nämligen det viktigaste av allt, att kunna organisera sig politiskt och fackligt utan att hamna i en tortyrcell i Khaddafis eller Mubaraks fängelser. I Tunisien säger den revolutionära vänstern att den ekonomiska situationen blivit värre efter Ben Alis fall. Däremot har revolutionen fört med sig fri- och rättigheter som man bara kunde drömma om under diktaturen.

Det är bara en början. Men en absolut nödvändig början för att den arabiska resningen ska kunna gå vidare och ta sig an de sociala och ekonomiska frågorna och möta alla demonstranters krav på  –bröd, rättvisa, jämlikhet och värdighet.

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,