Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

Vänstern ”krossade civilsamhället med statssocialism”? Vad menar Ardalan Shekarabi ?

Publicerat av
3

Ardalan Shekarabi, blev under sin tid som ordförande för SSU måltavla för SSU:s manipulerade och helt skruvade medlemssiffror. Senare känd som portalfigur för SAP:s EU-vänliga flygel.

I dag nybliven civilminister. Ståtar med röd fluga när han porträtteras som statsråd men driver en nyliberal, lätt ljusblå agenda.

I en intervju med Dagens Nyheter gör han nu ett slag rätt in i borgerliga farvatten när det gäller den omstridda frågan om vinster i välfärden. Om drygt ett år, när regeringens utredning om ”vinster i välfärden” är klar och det ska bli politik av det hela vill Shekarabi att denna ska formas tillsammans med den borgerliga alliansen.

För att visa allvaret med sitt frieri, med att det egna partiet verkligen vill hitta en trygg hamn hos de borgerliga, drar han en säck över de historiska reformåren på 1950-, 60- och 70-talen och rullar sedan runt den i aska:

” På 50-, 60- och 70-talen var det vänstern som krossade civilsamhället med en statssocialistisk hållning. Sen kunde borgarna med marknads­liberal ingång skada den offentliga sektorn på 80- och 90-talen. Så båda sidor har ett ansvar för att vi i praktiken har varit ett extremt land.

Vår självbild är kanske att vi är duktiga på att hitta de här mellanmjölkslösningarna. Just här verkar det inte vara fallet, fortsätter han.”

Krossat civilsamhälle? Mellanmjölk? För den stora majoriteten av oss löntagare var dessa reformår i stället grädden på moset. Sjukkassan byggdes ut. A-kassan förstärktes. Pensionerna var ännu inte förstörda av fondindustrin. Semesterlagen gav oss bättre villkor och fler lediga dagar. Kvinnors möjlighet till större självständighet och därmed frihet ökade i flera språng med hjälp av utökad föräldraförsäkring, bidragsförskott vid skilsmässor, en väldig utbyggnad av våra daghem och rätten till fri abort. Det blev dessutom förbjudet att aga barn. Skolorna var ännu inte förstörda genom kommunaliseringen och det blev möjligt att gå i gymnasium och skaffa sig en universitetsutbildning utan att ha rika föräldrar.

Många av oss ville också gå vidare och socialisera det statliga och kommunala ägandet i meningen att de anställda skulle få verklig makt genom en djupgående decentralisering och demokratisering. När det gällde den välmående privata sektorn ville vi, med olika namn, vare sig det kallades för ”ekonomisk demokrati”, ”arbetarmakt” eller ”löntagarfonder” få till stånd ett verkligt maktskifte, vilket vi socialister, och vi var många, ansåg bara vara möjligt genom ett gemensamt, offentligt ägande – i olika former – av alla stora kreditflöden. Helt enkelt en socialisering av banksektorn.

Medbestämmandelagarna naggade arbetsgivarnas rätt att själva välja, vraka och ensidigt bestämma över oss. Visserligen ”skummjölk” i sammanhanget, men ändå viktiga steg framåt.

Likt en gång kejsaren tvår nu Ardalan Shekarabi sina händer över alla dessa ”rekordår” (när han själv inte ens var född) och utropar likt despoten i detta ordspråk ”Det var inte jag som befallde att detta skulle ske”…

”Det var den tidens vänster som krossade civilsamhället och införde statssocialism, inte jag”. Det socialdemokratiska partiet vänder helt enkelt ryggen åt sin egen historia.

”Lättmatrosen på nedre däck ses som en obehaglig fripassagerare”

Den politiska striden om vinster i välfärden kommer att vara i många år. När väl regeringens utredning i frågan är klar vill regeringen uppenbart kasta Vänsterpartiet överbord. Lättmatrosen på nedre däck ses som en obehaglig fripassagerare. Utredningen, med en del radikala direktiv, vara bara ett sätt att få vänsterpartisterna ombord på regeringsskutan, om än långt nere i kölsvinet och utan egna ministerposter. Vad Shekarabi i dag säger är helt enkelt att fripassageraren ses som en barlast, vilken inte behövs nu när man vill gå inomskärs och stäva framåt tillsammans med de borgerliga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vinner vänstern i det grekiska valet?

Publicerat av
5

På söndag är det val i Grekland, ett val som kan bli historiskt i flera avseenden. För första gången i Europas efterkrigshistoria kan ett radikalt vänsterparti vinna ett parlamentsval och bilda en vänsterregering. För det andra är valet slutet för ett av Europas starkaste socialdemokratiska partier, Pasok. För inte så många år sedan hade Pasok egen majoritet i parlamentet. På söndag hänger partiets plats i parlamentet i en tunn tråd.

Mycket står på spel för den grekiska arbetarrörelsen och den politiska vänstern. En seger i valet och bildande av en vänsterregering som med en massmobilisering i ryggen kan stå upp emot Merkel och Bryssel och sätta stopp för den krispolitik som på mindre än fem år drivit snart halva befolkningen i misär och nöd är ett hopp inför framtiden som kan försätta berg.
För att ge närmare insikt i vad som sker dagarna inför valet nu till söndag har jag översatt en intervju med Sotiris Martalis, som är medlem i Syriza ledning och representant för en strömning inom Syriza som kallar sig Vänsterplattformen. Sotiris är också medlem i DEA (Internationalistiska arbetarvänstern) som arbetar inom Syrizas ramar som en öppen fraktion.
Jag har också lagt in en del rutor i texten för att ge information om olika detaljer i det politiskt/ekonomiska landskapet. Jag hoppas att den här bloggen blir till nytta för att förstå vad som sker just nu och vad som står på spel om några dagar.

*********

Intervju med Sotiris Martalis

Kan du beskriva stämningen i Grekland just nu?

Sotiris Martalis: Vi kan säga att det råder en förväntans stämning och förberedelse för en förändring. Under de senaste fyra åren, sedan krisplanen 2010, har alla arbetare fört ett stort antal strider: mer än trettio dagar av nationell mobilisering, ockupation av offentliga byggnader som finansministeriet, hälsoministeriet och undervisningsministeriet, parlamentet har omringats flera gånger trots polisens närvaro, en rörelse av ”indignados” har ockuperat offentliga platser, folk har vägrat betala vägavgifter i protest mot höjda avgifter och stängda vägar och så vidare.

Men ändå har inte alla dessa ansträngningar lyckats fälla regeringen och sätta stopp för dess brutala åtstramningspolitik. Därför uttrycks längtan efter förändring nu på det parlamentariska planet, vilket förklarar den starka ökningen av de som säger sig vilja rösta på Syriza. Kom ihåg att i parlamentsvalet valet 2009 fick Syriza 4,6 %, parlamentsvalet i juni 2012 fick partiet 26,89 % och 26,5 % i valet till Europaparlamentet i maj 2014. Just nu indikerar valprognoserna en skillnad på 5 procentenheter mellan Ny Demokrati (ND) och Syriza (30,5 % mot 35,5 %).

De härskande klassernas politik består i att sprida ett budskap av panik, nästan terror, utifall Syriza vinner. Den grekiska ekonomin kommer att krascha och situation bli värre än i dag, speciellt som en påstådd återhämtning pågår. Huvudsakligen riktar attacken in sig på den fara som Greklands utträde ur eurozonen (så kallad ”Grexit”) utgör.

För tre dagar sedan påstod de stora medierna att Syriza kommer att lägga vantarna på insatta sparkapital i bankerna. I går gjordes ett försök att skapa panik då två av de fyra viktigaste bankerna begärde speciell hjälp med likviditeten, en mekanism som förutsetts av Europeiska Centralbanken, ECB. Liknande begäran om hjälp har redan lagts in om större summor. Tidpunkten som Eurobank Ergaisia och Alpha Bank valt för att vända sig till ECB är ingen slump. Det sker en vecka innan valet den 25 januari.

Men dessa hot har använts till leda sedan lång tid och efter valet 2012 tror folk allt mindre på dem. Vi måste insistera på den sociala dimensionen av hur folk avser rösta: i de folkliga kvarteren i Aten och Pireus är skillnaden mellan Ny Demokrati och Syriza 20 % eller mer till Syrizas fördel. När en före detta minister från Pasok tillfrågades om vad den största risken är vid en eventuell seger för Syriza svarade han att det är förväntningarna som en vänsterkoalition kommer att skapa hos befolkningen. Det är helt enkelt deras största skräck och för vår del är det vårt största hopp.

De senaste dagarna går det rykten att de anställda som avskedats på ERT (1) (tv-station, se not) vid en seger för Syriza redan valkvällen kommer att återockupera tv-stationens byggnad. Det visar, om än i ett specialfall, att de arbetslösa, lönearbetarna och pensionärerna har ett starkt hopp om att Syriza kommer att skrota åtstramningspolitiken.

Hur går det i kampanjen för Syriza?

Syriza använder som samlande slogan i valkampanjen att: ”Hoppet är här”. Men det viktigaste är de konkreta löften som Syriza förbundit sig till. Att minimilönen ska ökas till 586 euro för ungdomar under 25 år och till 751 euro för vuxna. Att återinföra en trettonde månad för pensionärerna. Att avskaffa inkomstskatten för årsinkomster under 12 000 euro, vilket innebär att en totalt orättvis skatt som förkortas ENFIA avskaffas. Det är en skatt som baseras på bostadsytan oavsett om bostaden är bebodd eller inte och många greker har ett familjehus på landet. Den skatten kan inte betalas av personer med låg inkomst, speciellt inte av det stora antalet arbetslösa. Skatten sades vara tillfällig. Men nu är den blivit en permanent skatt.

Momsen ska också sänkas på livsmedel och eldningsolja från nuvarande 23 % (för vissa varor varierar den mellan 6 till 13 %). Och ännu viktigare: återinförande av kollektivavtal som avskaffades av regeringen Antonis Samars (NS) och Evangelos Venizelos (Pasok).

Valkampanjen är kort, bara 20 dagar. Det för med sig en intensiv ton i de politiska diskussionerna som äger rum överallt, på arbetsplatserna, på universiteten, i caféerna och på alla andra platser. Det är en blandning av verkliga frågor och vinklade teman under medias inflytande. Så ställs vi inför frågor av typen: kommer Syriza att stå upp mot trojkan eller ska den nya regeringen kväsas på samma sätt som skedde på Cypern?

Vad kommer Syriza att göra med statsskulden? Var ska vi hitta pengar som garanterar de sociala försäkringarna? Kommer Syriza att få egen majoritet i parlamentet, det vill säga 151 ledamöter av 300? Och om det inte blir fallet, med vilka ska partiet samarbeta? Syrizas lokalavdelningar och dess medlemmar är aktiva från morgon till kväll att organisera turnéer, möten på arbetsplatserna, sammankomster varje kväll i bostadskvarteren, i de större städerna och i byarna på landsbygden. Där förklaras Syrizas ställning och de politiska debatterna är talrika.

Samtidigt pågår en strid om valet av kandidater att presentera på Syrizas listor. Vissa ledare har inte underlättat en representation för kandidater från Vänsterplattformen, eller för Vänsterströmningen och Red Network. Det handlar om att kunna kryssa för enskilda kandidater, så att politiska preferenser speglas för politiska strömningar och enskilda medlemmar vilka tillsammans utgör den koalition som Syriza är. Valet av kandidater från Vänsterplattformen är viktigt därför att det är nödvändigt att stödja de aktivister som deltar i och stöder de arbetandes kamp och för att bevara en solid radikal vänsterorientering för att i morgon Syrizas parlamentsgrupp ska kunna engagera sig i en strid för konkreta mål.

Antonis Ntavanellos och du själv insisterade på punkten i Vänsterplattformen som framhåller vikten av att en vänsterregering måste stödja sig på de arbetande massorna och deras mobilisering. Finns det tecken på en sådan inriktning i valkampanjen?

Vänsterplattforman lägger i själva verket tyngden på en central punkt, nämligen att en vänsterregerings framgång är avhängig löntagarnas och den folkliga rörelsens mobilisering. Trots nedgången i den sociala kampen från 2010 till 2012 har striderna aldrig upphört i Grekland. Det senaste året har vi sett nio månaders oavbruten kamp av städpersonalen på Finansministeriet som hade avskedats. Samma sak gäller ordningsvakterna på skolorna, lärarna och den administrativa personalen på universiteten.

Kampen mot lagen om att placera anställda i en ”reserv” har lett till att den inte satts i verket. Det handlade om en sorts ”förtidsavsked” för 15 % av alla offentligt anställda. Den senaste nationella kampdagen hölls den 24 november. Under trycket från mobiliseringen och det tilltagande missnöjet i samhället kunde inte regeringen Venizelos-Samaras annat än falla.

Trots det äger valet inte rum i en situation av tilltagande sociala strider. Tvärtom råder det en stämning som vi kan beskriva så här: en valseger kommer att sätta stopp för åtstramningspolitiken, det är vad befolkningen ställer ett stort hopp till. Om människornas förtroende stärks så kan en seger för vänstern –som vi hoppas på- öppna en ny kampvåg som sätter press på regeringen.

Att sätta stopp för åtstramningen kan uppmuntra en radikaliseringsvåg och ge Syrizas program en karaktär av nydaning och göra en regering bildad av Syriza till en genuin vänsterregering som slår in på en väg till ett brott med det etablerade. Syrizas inriktning måste basera sig på besluten från partiets kongress 2013 som uttalade sig för en nationalisering av bankerna, ett stopp för privatiseringarna, för en offentlig demokratisk kontroll under de anställdas översyn av de stora statliga företagen, som elproduktionen, telekommunikationen och rikslotteriet med flera. En sådan inriktning kan i sin dynamik leda till en konflikt med de så kallade fria kapitalrörelserna såsom de existerar och försvaras i eurozonen.

Finns det en klar övertygelse om att Syriza uppnår en seger som ger partiet möjlighet att ensamt bilda regering?

Syrizas mål är att uppnå en parlamentarisk majoritet på 151 ledamöter. Men detta beror inte bara på en första plats för partiet, vilket ger en ”bonus” på 50 ledamöter, inte heller bara på hur stor röstandelen blir. Enligt prognoserna ser fördelningen av platserna i parlamentet ut så här: 144 för Syriza, 81 för Ny Demokrati, 18 för kommunistpartiet KKE, etc. En majoritet i parlamentet beror på två faktorer. För det första om Syriza uppnår över 35 % av rösterna. För det andra hur många procent som alla partierna får tillsammans och hur stor del som hamnar under 3 % av rösterna. Vi hoppas att 36 % kan nås eller i närheten. Men ingen kan säga med säkerhet att Syriza kommer att få en majoritet i parlamentet.

Om det fattas några deputerade för Syriza för att uppnå en majoritet vad tror du kommer att hända? Kommer KKE om än under tvekan att stödja en regering bildad av Syriza? Om de håller fast vid sin nuvarande ultrasekteristiska attityd vad sker då?

Ett av den dominerande elitens och medias främsta argument är att Syriza saknar en allierad eftersom KKE inte bara vägrar allt samarbete med Syriza utan också angriper det systematiskt. Så ett av argumenten i den borgerliga propagandan är att de två små borgerliga partierna To Potami (bildat i mars 2014 av tv-journalisten Stavros Theodorakis) och Pasok måste förstärkas och ha en dubbel målsättning: å ena sidan för att begränsa Syrizas handlingsfrihet och för det andra tvinga Syriza att bilda en koalitionsregering med en av dem vilket antas kväva Syrizas ”extrema inriktning”.

Om Syrizas program ska omsättas i handling hänger på en nyckelfaktor –folkets mobilisering. Valresultatet kommer till en del att bestämma den kommande regeringens karaktär. En valseger med absolut majoritet hindrar att partiet blir gisslan till allierade utanför vänstern. Dessutom krävs en ökad kampnivå för att Syriza ska tvingas att omsätta sitt program i verkligheten.

Det är anledningen till att en stor del av medlemmarna i Syriza, inte enbart de som gillar Vänsterplattformen som representerar 35-40 % av medlemmarna, är helt för en aktionsenhet mellan Syriza, KKE och Antarsya (en antikapitalistisk front mellan ett tiotal organisationer med 1,4 % i prognoserna). En sådan linje för en enhetsfront är den enda vägen som kan säkra en möjlig seger för de arbetande och de folkliga krafterna. Det är uppenbart för alla att det politiska landskapet som gäller efter valet inte blir detsamma och att ett stort tryck på KKE och dess medlemmar blir följden om de vägrar att samarbeta.

Om vi hamnar i en situation som innebär en otillräcklig parlamentarisk fraktion för att uppnå en absolut majoritet är det tre lösningar som presenterar sig. Först, ett försök att bilda en vänsterregering. Endera med KKE:s samverkan, eller stöd utifrån av KKE (röstar inte emot regeringen bildad av Syriza). Andra möjligheten är ett nyval inom en månad. Det tredje alternativet är en allians med flera borgerliga partier för att bilda en nationell samlingsregering, något som vore helt oacceptabelt inte bara för Vänsterplattformen utan också för majoriteten av Syrizas medlemmar.

Vilka är de huvudsakliga debatterna inom Syriza och med andra vänsterkrafter?

Den senaste tiden är det två frågor som dominerat debatten inom Syriza. Den första handlar om allianspolitiken. Vänsterplattformen lägger tyngdpunkten på ett kriterium: våra allianser ska ingås med partier och organisationer som befinner sig till vänster, det vill säga KKE och Antarsya. Den andra frågan gäller att prioritet ska ges till medlemmarna och partiinstanser (partistyrelse, centralkommittén, kongressen och nationella konferenser) och inte till partifraktionen i parlamentet även om det bildats en vänsterregering.

Tyvärr ökar inte KKE:s liksom Antarsyas sekterism trycket till förmån för vänstern inom Syriza. Kamraterna i KKE och Antarsya har bara en inriktning och som består i att spekulera om Syrizas möjliga integrering i systemet och på det sättet undvika en aktiv enhetsfrontspolitik som kan modifiera styrkeförhållandena inom vänstern. De stänger in sig i en propagandistisk linje, i en helt ny situation som var otänkbar för några år sedan, som skjuter brottet med åtstramningspolitiken och systemet till en osäker framtid.

Solidariteten på bland annat europeisk nivå framstår för oss som viktig. Hur ser du på det?

Under de senaste veckorna har vi organiserat internationella möten med aktivister i flera länder. En stödappell har också signerats av personligheter som stöder Syriza. Allt det är positivt. Efter en seger för Syriza måste vi lägga tonvikten på en effektiv solidaritet i syfte att bryta den relativa isoleringen av den grekiska vänstern och av en Syrizaregering som organiseras av olika instanser i EU.

För vår del hoppas vi på en seger för Syriza som leder till en stärkt kamp mot åtstramningen och ett ifrågasättande av betalningen av statsskulden och de antisociala budgetnedskärningarna och att det ska stimulera liknande rörelser i andra länder i Europa. För oss står det klart att de avgörande striderna inte ännu ägt rum. Vi borde om så möjligt föra dem tillsammans.

Sotiris Martalis är medlem i ledningen för DEA (Internationalistiska arbetarvänstern), och i Syrizas centralkommitté, samt observatör i dess partistyrelse, samt medlem i verkställande utskottet i fackföreningen ADEDY, för de offentligt anställda.

[1] ERT: Nationella Radio-TV, är den enda stationen som täcker hela landet inklusive de grekiska öarna. Kanalen stängdes på ett auktoritärt sätt av Samaras regering våren 2013. De anställda ockuperade stationens byggnad under mer än ett år. De har organiserat politiska debatter, konserter, poesi- och sångaftnar, och liknande. ERT har blivit en populär samlingsplats.

Översättning: Benny Åsman

Källa: L’Encontre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bryt alla förbindelser med NATO! Social upprustning – militär nedrustning!

Publicerat av
5

Så avslutades Folk och Försvars årliga samkväm på Sälens högfjällshotell med Överbefälhavarens rituella vädjan om mer miljarder till vapenindustrin och militären.

Allt annat vore naturligtvis tjänstefel för en person i den ställningen.

Lyssnade i måndags till Thomas Nordegren i PI som var på plats och konstaterade att det här mötet mellan medlemmar i den kungliga familjen, militär, säkerhetstjänster, toppar i svenskt näringsliv, politiska partier och våra stora intresseorganisationer måste ses som en avläggare till den historiska Saltsjöbadsandan. Här minglar alla med alla, i skidspåren eller över en drink.

Vare sig du kommer från Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Kooperativa Förbundet, eller Moderata Studentförbundet kan du hitta en plats i vimlet. Folk från Kungliga Krigsvetenskapsakademin kan småprata med Flygvapenfrivilligas Riksförbund, Bilkåren, Landsorganisationen i Sverige eller varför inte från Livsmedelshandlarna eller Rädda Barnen. Alla är där! Vare sig du är s-kvinna, prins, medlem i Stöldskyddsföreningen eller har officers rang…

I fjol trotsade kungen kylan i Sälen och tog sig en tur i skidspåren. Enligt Nordegren stod skidliftarna still i år. Deltagarna fick inte mycket motion under sitt ”sportlov”…

Det nya i år, som slog Nordegren, var militärens uppenbara glädje över att socialdemokraternas Peter Hultqvist tagit över rodret som försvarsminister från moderaternas Karin Enström. Trots hennes bakgrund som kapten i Amfibiekåren har hon inte i deras ögon ”levererat” de nya pengar som de alltid hoppas på. Hultqvist däremot, han har redan varslat om nya tider. Svenska folket har också via media, fått sin dagliga dos av rysskräck. Enligt Nordegren rådde därför en uppsluppen stämning både bland militärer och alla dem som i bakgrunden kränger vapen- och säkerhetssystem.

Nytt för i år är också att allianspartierna vill att Decemberöverenskommelsen ska kompletteras med en gemensam utredning om svensk Nato-anslutning. Redan tidigare tecknade regeringen Reinfeldt det så kallade värdlandsstödavtalet med denna kärnvapenbestyckade militära gigant. Ett avtal som ger Nato möjligheter att placera ut trupper och upprätta högkvarter under såväl freds- som krigstid i Sverige. Ett avtal som måste bekräftas i riksdagen senare i år och som redan har fått klartecken från socialdemokraterna…

För alla oss som ser detta som ett hot mot vår välfärd och vår egen säkerhet gäller raka motsatsen. Sverige måste i stället bryta alla förbindelser med Nato, stoppa vår vapenexport och i stället stödja de krafter som verkar mot upprustning och krig i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Har Bryssel fått fnatt?

Publicerat av
1

En överläkare ser att patienten håller på att dö av de läkemedel som satts in. Läkaren drar slutsatsen att dosen inte varit tillräckligt stark och sätter in en ny injektion av den dödande medicinen.

Naturligtvis en absurd historia. Ändå är det vad som sker mitt framför våra ögon i dagens Europa. I Bryssel och Berlin regerar till synes ”överläkare” som envetet fortsätter att använda ett dödligt recept med argumentet att dosen varit för svag. Jag talar förstås om den åtstramningspolitik som förts ända sedan den ekonomiska krisens början 2008.

Det officiella målet med krispolitiken har varit och är att minska statskulderna genom att sänka skatter och avgifter för företagen och att minska de statliga utgifterna för sjukvård, utbildning, och annan offentlig service. Enligt ”överläkarna” skulle det leda till ökad tillväxt med påföljande högre skatteintäkter för staten som i sin tur skulle underlätta avbetalningar på statsskulden. Så såg idealbilden ut.

I stället skedde det motsatta. Där medicineringen var som starkast föll i stället tillväxten och statsskulden ökade. I Grekland där hästkuren var grotesk är patienten döende. Det har till och med EU:s egna utredningsinstitut insett och varnat för. IMF har offentligt medgett att deras ”beräkningar” av krispolitikens påtänkta positiva effekter var felaktiga.
I stället för ett slut på krisens härjningar skapade Trojkans diktat till Grekland den värsta ekonomiska kris landet någonsin upplevt. Diagramet härunder visar att krisen inte står trettiotalsdepressionen efter.

I flera avseenden är det värre i dag. Bakom diagrammets nakna siffror döljer sig ett socialt ökenlandskap. Mycket har redan skrivits om den sociala katastrof som den nyliberala krispolitiken orsakat. En siffra kan sammanfatta effekterna av den kriminella politiken: 90 % av de 1 250 000 arbetslösa saknar helt a-kassa och 70 % av dem har varit arbetslösa i mer än ett år.

Det är svårt att hitta en värre cynism än den grekiske premiärministern Antonis Samaras ord inför en samling investerare i New York:
-Vi skördar i dag frukterna av våra gemensamma ansträngningar, sa han stolt och utropade Grekland som ”champion” i strukturell anpassning och fiskalitet. Miljoner greker vet vad han pratar om.

Från nyliberala ekonomers sida har det hävdats att åtstramningen är den enda möjliga vägen till ny tillväxt. Till och med ökad ojämlikhet i inkomstfördelningen har sagts stimulera den ekonomiska tillväxten. Det är dags att sätta punkt i den ”debatten” och konstatera att de ”teorierna” är tomma floskler i de rikas tjänst.

Efter Thomas Pikettys utredning av ojämlikhetens utveckling det senaste seklet ansåg OECD att det var dags att klargöra bandet mellan ojämlikhet och tillväxt.
-Empiriska resultat visar att ojämlikheten har negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten, konstaterar organisationens experter samtidigt som de konstaterar att ”aldrig under de senaste trettio åren har klyftan mellan de rika och de fattiga varit så stor i de flesta länderna inom OECD”.

Så är det kanske äntligen dags för lite rim och reson även i Bryssel och Berlin? Ska Junker och Merkel, Hollande och Cameron inse att det inte går att skapa tillväxt genom att svälta Europa tills revbenen står ut?

Inget kunde vara en mer felaktig slutsats. I stället ser vi hur kontinentens borgerliga ledare vill införa en ny modell för lönebildningen, byggd på den tyska modellen utformad av socialdemokraten Gerhard Schröder. Åtminstone fram till krisen 2007-08 var det regel inom EU att lönerna i stort följde med produktivitetens utveckling. Lönerna i servicesektorn, där produktivitetsökningarna är låga, följde mer eller mindre löneutvecklingen i den för internationell konkurrens utsatta produktionssektorn (+/- samma sak som industrin). Enda undantaget från den regeln är Tyskland där den ”regeln” för lönebildningen bröts redan med Schröders Agenda 2010 som sjösattes redan 2001.

I diagrammen härunder ser vi vad det betytt konkret för lönerna i de två sektorerna och vad som skett i Tyskland. Jämförelsen med utvecklingen i Frankrike är passande eftersom utvecklingen där är representativ för resten av EU vad gäller de faktorer som diagrammen visar.

Resultatet i Tyskland av den nya modellen för lönebildning visade sig snart i att miljontals underbetalda jobb skapades i servicesektorn. Medan lönerna i Frankrikes servicesektor följde lönerna i produktionen stagnerade och till och med sjönk lönerna i den tyska serevicesektorn jämfört med lönerna i industrin. Häromdagen tvingades Merkel att införa en minimilön på 8 euro i timmen för att stoppa den nedåtgående lönespiralen i servicejobben eftersom det blir allt mer uppenbart att de stagnerande eller sänkta reallönerna för fyra-fem miljoner tyska löntagare spelar en alltför depressiv roll för den inhemska konsumtionen och driver fram en deflation i landet.

Den tyska ”Agenda 2010” är nu hela Europas. Sedan krisen 2007-08 har samma brott mellan lönetutvecklingen i produktionssektorn och servicesektorn börjat införas i de flesta andra medlemsstaterna i EU. Jag skriver ”införas” eftersom det handlar om en medveten politik från regeringar och företagare. Enligt den nya modellen ska inte lönerna i den från utlandskonkurrens skyddade servicesektorn stiga i takt med lönerna i industrisektorn. Kollektiva avtal för hela arbetsmarknaden ska inte längre föras eller om de förs ska inte lönerna i servicesektorn följa den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen i industrin. En gång var det LO:s käpphäst och kallades den ”solidariska lönepolitiken”. Socialdemokratin i Europa har redan glömt bort begreppet ”solidarisk” och talar nu bara om en lönepolitik som ska stärka industriproduktionens konkurrenskraft på världsmarknaden.
Om den nya lönebildningen får en dominerande roll inom hela EU kommer mycket snart lönebildningen att splittras upp i två distinkta sektorer med allt större lönegap mellan industri och service.
Att det redan är vad skett sedan krisen 2008 syns i tabellen här under som visar skillnaden i procent för löneutvecklingen i servicesektorn jämfört med industrisektorn under perioden 2009-13. Vilket visar på brottet i länder där lönerna innan krisen följdes åt.

Det behöver knappas strykas under att det samtidigt kommer att befästa och förvärra lönegapet mellan arbetande män och kvinnor eftersom kvinnorna är en stor majoritet inom servicesektorn.
Det är vad politiker och kapitalägare vill införa. Det är bara lönearbetarna i de båda sektorerna som i gemensam kamp kan sätta stopp för en fortsatt segregering av lönebildningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ny storstrejk mot Belgiens högerregering

Publicerat av
6

Det började 6 november med en jättelik demonstration mot den nya högerregeringens ”krisprogram”. Minst 120 000 löntagare protesterade mot regeringens samlade angrepp på de arbetande. Sedan har de fackliga organisationerna kallat till tre regionala storstrejker i följd med mycket stort deltagande.

De stora infarterna till Bryssel blockerades från tidig morgon.

Inga tåg, inga bussar eller spårvagnar och ingen tunnelbana. Hela Bryssel stod still. Det var i måndags den 8 december som det var Bryssels tur att sätta press på regeringen. Alla större infarter till Bryssel blockerades av strejkvakter från första morgontimmen. Stora svårigheter att ta sig in i huvudstaden. I söndags kväll lät TV olyckliga bankchefer och yuppies gråta ut i rutan över att de tvingades sova över på hotell för att på måndag morgon kunna gå till sina dataskärmar och klicka hem spekulationsvinster åt bankernas ägare.
Kort sagt den nya högerregeringen av liberaler och nationalister är ute i riktigt blåsväder. Och värre ska det bli. Jättedemonstrationen och de tre regionala storstrejkerna är upptakten till en landsomfattande generalstrejk den 15 december. Då stannar Belgien helt.

Tunnelbanan var tom. ”Ej för resande” afficherar ljustavlan.

Målet för de fackliga organisationernas mobilisering är att tvinga regeringen att dra tillbaka de reaktionära åtgärder som parlamentet ska anta. De viktigaste punkterna i regeringens krisplan är uteslutande riktade mot de arbetande medan den innehåller skattelättnader för företagarna.
-lönerna ska enligt planen frysas i två år.
-den automatiska indexregleringen av lönerna i förhållande till inflationen ska utebli ett år. Det innebär att löntagarna kan förlora mer än två procent av reallönerna.
-pensionsåldern ska ökas och möjligheterna till förtidspension försämras.
Nu visar det sig att regeringen satt ned foten i ett getingbo. De arbetande i landet är mycket upprörda och beredda till kamp. Det syntes tydligt i jättedemonstration och i den stora uppslutningen i de regionala strejkerna. I måndags stod Bryssel still. Det är inte vanligt med en så stor uppslutning i strejker kallade av facken.
Enligt en ledare i det socialistiska fackförbundet FGTB:s medlemstidning är regeringens program helt förkastligt eftersom ”regeringen systematiskt begär uppoffringar av de lönearbetande, av de arbetslösa, av de sjuka och av pensionärerna, medan företag och investerare slipper undan”.

”Arbeta mer för att tjäna mindre. Kröka rygg eller kämpa. Det är bara att välja”.

-De arbetande vill inte arbeta hårdare och fler timmar och samtidigt se köpkraften minska. Regeringens åtgärder stöder inte de ungas sysselsättning. Pensionerna kommer inte att anpassas till utvecklingen i samhället, säger FGTB:s ordförande Alain Clauwaert. Han menar att om regeringen ger efter finns det ingen anledning att hålla fast vid generalstrejken 15 december. Men det räknar ingen med.
-För att kunna slopa alla dessa krisåtgärder räcker det att regeringen tar pengarna där de finns, det vill säga hos de stora förmögenheterna, säger han. Nu vet FGTB liksom de andra fackliga organisationerna att strejken den 15 december blir av för det finns små chanser till att den nya högerregeringen ger upp så lätt. Vad som kommer efter generalstrejken den 15 december återstår att se. De fackliga organisationerna har inte offentliggjort planer för den fortsatta kampen. Men viljan bland medlemmarna att sätta hårt mot hårt finns. Det är över tre miljoner viljor.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Nye MUF-ordföranden vill riva upp arbetsrätten

Publicerat av
2

 

– Under den här mandatperioden blev vi till slut ett parti som bara var för budgetdisciplin. Det reducerade arbetslinjen. Den stora utmaningen nu är att modernisera arbetslinjen, säger Rasmus Törnblom nyvald ordförande för ungmoderaternas Muf.

Vad är det då som ska bli ”modernt”?

Jo: ”De reformer som ungmoderaterna ser framför sig är förändringar av arbetsrätten som gör det lättare för unga och utrikes födda att få jobb”. Han vill tillbaka till den gamla arbetsrätten där arbetsgivarna bestämde fullt ut. Det räcker inte med alla inskränkningar och undantag som redan medges när det gäller turordningsreglerna. Nej, äldre trotjänare eller fackligt aktiva, gravida kvinnor på samma sätt som de vilka blivit långtidssjuka, alla ska de kunna sparkas hur som helst. Med lägre ingångslöner ska de sedan ersättas, kanske av visstidsanställda och utrikes födda, livrädda för att öppna mun och komma med kritik mot sina chefer. Genom att ställa nyanlända svenskar, ”utrikes födda”, i motsättning till de äldre gamla svenskar och i största allmänhet ”besvärliga” anställda som våra chefer vill bli av med bidrar Törnblom också till ökad misstro mot det ”öppna samhälle” han i andra sammanhang säger sig vurma för. ”De ska ta våra jobb”, kommer det självklart att heta.

”Centerpartiet och Folkpartiet har här kommit längre än oss moderater”, beklagar sig den nyvalde påläggskalven. Med detta menar han att de helt slutit upp bakom arbetsgivarnas krav på att få avskeda anställda hur som helst. De gamla ”mittenpartierna” som socialdemokratin av och till gjorde upp med i förra seklet bryr sig allt mindre om de nya moderaternas borgfred med LO när det gäller arbetsrätten och därför vill Törnblom bli mer modern genom att återskapa de gamla moderaternas traditionella högerpolitik i frågan. Den aggressive konkurrenten om högerväljarna, Sverigedemokraterna, finns självfallet också med i Törnbloms panorama inför framtiden. I riksdagen har de krävt att undantaget från turordningsreglerna i LAS ska utökas från två till fem anställda.

Vad vi ser är en nyvald ordförande för de unga moderaterna som vill återgå till en gammal högerpolitik när det gäller arbetsrätten. Men för att kunna göra detta, samtidigt som han fortfarande vill ses som en ung och fräsch virvelvind i politiken, väljer han att medvetet förändra betydelsen i en del viktiga politiska signalord. Han vill ”modernisera arbetslinjen” genom att återgå till den så kallade decemberkompromissen 1906 där arbetsgivarna erkände arbetarnas föreningsrätt i utbyte mot att dessa erkände arbetsgivarens fulla rätt att leda och fördela arbetet.

Ordet ”modern” härstammar från latinets modernus och användes för något som var i nutiden, något som var nyskapande. Törnblom flaggar falskt. Han vill återgå till dåtiden, alltså till 1906 års lagstiftning. Han är helt enkelt gammalmodig, vilket är den raka motsatsen till modern. Hur vill han göra detta? Jo, genom att ”reformera arbetslivet” vilket i praktiken betyder att han vill riva upp en viktig del av MBL-lagstiftningen från 1970-talet, den som Olof Palme talade om som ”århundradets reform” eller ”kronjuvelerna i vårt reformarbete”. En lagstiftning som var en produkt av den sociala kraften i vågen av arbetaruppror och vilda strejker från 1969 till 1975.

Om man nu vill riva upp ”århundradets reform” för att i stället återgå till de förhållanden som gällde vid det förra seklets början ska det verkligen kallas för ”reformer av arbetsrätten”? Handlar det inte i stället om en reaktion, om en reaktionär hållning? I ordbokens betydelse av ”en strävan efter att återgå till tidigare förhållanden”. Den tyska fackföreningsrörelsen har hittat ett bättre ord för det som Törnblom far efter, nämligen ”kontrareform”. Detta borde svensk arbetarrörelse ta efter.

Muf:s ordförandepost har varit en spänstig språngbräda för en rad ledande moderata politiker, däribland före detta statsministern Fredrik Reinfeldt, före detta justitieministern Beatrice Ask och EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark. Rasmus Törnblom siktar säkert lika högt, kommer från Järfälla och har liksom Anna Kinberg Batra medvind i ryggen från partiets alla ”stockholmare”. Vad den tilltänkta nya ordföranden för moderaterna hamnar i fråga om arbetsrätten är ännu så länge skrivet i sand, men det finns många varsel om att en omprövning kan komma att ske även i ungmoderaternas moderparti.

Miljöpartiet medverkade 2001 till undantagen i turordningsreglerna. Det försvårar givetvis allt seriöst arbetsmiljöarbete. Byggföretagens alla entreprenörer kan lättare sparka alla kritiska lokala skyddsombud. Bilden från olyckan i Hjorthagen där två arbetare dog.

En ny hårdnackad politisk strid om arbetsrätten kan inte vinnas i riksdagen. Där har de borgerliga partierna (inklusive SD) majoritet och dessutom utfordrar Stefan Löfvén en trojansk häst i sitt eget stall. Miljöpartiet, i allt väsentligt också ett borgerligt parti, slog bakut i riksdagen redan när det 2001 beslöts att arbetsgivarna i företag med högst tio anställda, vid ”arbetsbrist”, skulle få undanta två anställda.

Den alltmer enstämmiga kören från den svenska borgerlighetens partier måste därför av fackföreningsrörelsen uppfattas som tjutande alarmsirener. Det är dags att förbereda och sedan dra i gång en kampanj som når fram till varje hörn och skrymsle i vårt samhälle.

Här nedan hittar du Kurt Junesjös fina texter om arbetsrätten. En guldgruva för den som vill veta mer:

http://www.kurt.nu/index_arbetsoratt/arbetsoratt_innehall/arbetsoratt_text/ARBETSORATTEN_5_FORSVARA_ARBETSRATTEN.html

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

.

 

.

Kan den kapitalistiska hydran hugga av sig ett av sina huvuden – men ändå överleva?

Publicerat av
1

Hos svenska banker, hos olika former av finansiella institut, fonder och stiftelser och hos karriärsugna chefer med energi och driv i blicken, överallt i dessa miljöer hittar vi ofta en lätt synlig, rosa Dagens Industri på skrivborden eller i tidningsställen. En ideologisk och social markör lika viktig som slipsarna och lackskorna. Även ekonomistudenter och borgerlighetens småchefer och knapadel vill gärna att DI syns i rockfickan eller bredvid laptopen…

På samma sätt är det med det brittiska veckomagasinet The Economist. Baserad i London, med en upplaga på 1.5 miljoner i veckan, varav största delen går ut i USA, är den både husorgan och ideologisk markör för en stor del av västvärldens kapitalister. Ägd av Financial Times, Rotschilds bankfamilj i Storbritannien och till en del av redaktionsmedlemmarna själva. Tidningsredaktionen innefattar ett sjuttiotal medarbetare. Men alla artiklar, likt konst på medeltiden, läggs ut anonymt, kollektivt, utan signatur. Inga selfies här.

I veckans nummer hittar jag en smått sensationell artikel där krönikören bekymrar sig över att allt färre människor – i framförallt västvärlden – uppfattar ordet ”kapitalism” som något positivt och därför börjat att rösta på nationella partier, till höger och vänster, vilka sätter sig på tvären mot en liberal, global frihandelsekonomi. Detta trots att människor gillar fri konkurrens, vill kunna välja mellan olika restauranger eller mobiltelefoner och uppskattar företagsamhet som skapar något de vill ha, suckar skribenten och konstaterar också att den kristna etik som impregnerar våra samhällen fortfarande bär med sig minnen och värderingar om hur Jesus kastade ut penningväxlare och månglare ur templet och sa till den rika mannen ”Du ska ge bort allt du äger till de fattiga”. Enligt opinionsundersökningarna i de rika länderna ser 56 procent av befolkningen ojämlikhet som ett huvudproblem.

Vad som har hänt de sista tre decennierna, menar skribenten, är att ordet kapitalism mindre har setts som framgångsrika företag vilka drivs på en konkurrensutsatt marknad utan mer som en benämning för banksektorn:

”De bästa och mest begåvade som våra samhällen utbildar har flockats till investeringsindustrin och finanskapitalismen vilka i sig uppfattas som mindre attraktiva. Den producerar inte mobiltelefoni utan komplext strukturerade produkter i namn av obskyrt sammansatta begynnelsebokstäver. När sedan regeringar och centralbanker tvingas gå in och rädda finansens titaner, då försvinner också idén om en fri marknad ut genom fönstret. Ett system som privatiserar profiter och nationaliserar förluster är omöjligt att försvara /…/ risken är nu att väljarna stödjer partier med en politik som skadar handel och investeringar och gör den utvecklade världens problem värre. Den finansiella krisens återverkningar gör det svårt för de etablerade partierna att gå till motangrepp. På något sätt, i avsaknad av ett bättre ord, måste kapitalismen befrias från finanskapitalet (bankers).”

Låt vara att krönikan hoppar över alla skandaler med de konkurrensutsatta storföretagens obscena skattesmitning. Senast meddelas från G20-mötet i Brisbane att ledarna för världens största kapitalistiska ekonomier undgick att göra något åt skatteparadis och mellanstatlig skattedumpning. Låt vara att den inte heller vet hur den kapitalistiska hydran ska kunna hugga av sig ett av sina egna huvuden men ändå överleva. För naturligtvis är det inte tal om att socialisera våra stora kreditflöden för gott. Men den är ändå smått sensationell och att den släppts igenom av redaktionskollektivet vittnar om inte annat om att nyliberalismens egna ideologer anfräts av andlig tvinsot och är mer medvetna om vad som håller på att ske med våra ekonomier och politiska system än exempelvis Magdalena Andersson, Stefan Löfvén och de andra ledarna för den svenska socialdemokratin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Massivt nej till nya belgiska regeringens krispolitik

Publicerat av
1

Ett enormt böljande folkhav i rött, grönt och lite blått. Det var Bryssel idag. Omkring hundrafemtio tusen fackligt anslutna protesterade mot den nya högerregeringens krispolitik som innehåller ett kraftigt angrepp på Belgiens lönearbetare. Jag har upplevt många fackliga demonstrationer i Bryssel under årens lopp. Dagens demonstration var definitivt den största jag varit med om. Tre timmar efter att täten satte sig i rörelse från norra stationen stod det fortfarande massor av folk i väntan på att starta. Hela boulevarden mellan norra och södra stationen var full med folk. I täta packade led långt upp på trottoarerna. Det var ett mäktigt svar på den nya högerregeringens utmaning.

Rött, grönt och lite blått är de fackliga centralorganisationernas färger: rött för det socialistiska fackförbundet FGTB, grönt för det kristdemokratiska CSC och blått för det lilla liberala förbundet CGSLB. När de tre förbunden slår sig samman till gemensam aktion är det tiotusentals efter tiotusentals som defilerar på den breda avenyn mellan norra och södra stationerna.

Skolungdomar deltog också i protesterna/ Foto:Benny Åsman

I dag riktades protesterna mot den nya högerregeringens regeringsdeklaration som inte kan ses som annat än en krigsförklaring mot landets lönearbetare. I media har den kallats ”svenska alliansen” efter de ingående partiernas färger. Blått för det nyliberal partiet MR och gult för det flamländska N-VA, ett nationalistiskt parti som blev största partiet i parlamentsvalet 25 maj. Efter många och långa förhandlingar fick MR och N-VA i uppgift att bilda regering utan deltagande av Socialistpartiet, vilket var N-VA:s krav för att bilda regering.

Det socialistiska facket FGTB hade mobiliserat maximalt/ Foto: Benny Åsman

Regeringens program är en krigsförklaring. Det är ett samlat angrepp på den sociala välfärd som den belgiska arbetarrörelsen skapat och som trots de senaste decenniernas nyliberala politik ännu är en realitet.

Hamnarbetarna i Antwerpen, Gent och Zeebrugge var många/ Foto: Benny Åsman

Allt ställs nu på spel, pensionsåldern ska höjas till 67 år och reglerna för förtidspensionering göras mycket tuffare, en riktig häxjakt på arbetslösa och papperslösa förbereds, de existerande kärnkraftverkens licenser ska förlängas. Kostnaderna för sjukvården ska begränsas (känns det igen?) och ett ettårigt lönestopp ska också införas. Det är ett sätt för högerregeringen att komma runt den av företagarna hatade automatiska indexregleringen av lönerna.

Stora grupper offentligt anställda deltog. Här anställda i sjukvården/ Foto:Benny Åsman

Ingen regering har hittills vågat sig på denna pärla i arbetarrörelsens erövringar. Ursprungligen fungerade systemet så att lönerna automatiskt anpassades efter inflationen. Borgerliga angrepp har minskat effektiviteten genom att automatiken numera bara utlöses vid 2 procents inflation. Så om inflationen under ett år ligger på 1,99 procent sker ingen automatisk lönehöjning.

Det var mer bestämda arga miner än vad som är vanligt vid fackens demonstrationer. Alla inser att mycket står på spel/ Foto:Benny Åsman

Systemets fördel för de fackliga organisationerna är uppenbar. I löneförhandlingar med arbetsgivarförbundet behöver de inte gissa sig till vilken inflationen blir under det kommande året, utan kan koncentrar sig på reallönerna. Systemet gäller också för hyrorna. Som anekdot kan jag säga att jag nyligen fick min hyra sänkt med dryga 200 kronor i månaden tack vare indexregleringen.

Nej till åtstramningspolitiken/ Foto:Benny Åsman

Ilskan mot den nya regeringens krispolitik som ensidigt angriper de arbetande och som förbereder ”reformer” till företagarnas fördel dominerade dagens protester. Men samtidigt står de arbetande dåligt rustade att ta striden med regeringen och kapitalägarna. De fackliga centralerna visar att de inte förbereder en mer omfattande kamp utan föredrar att följa rutinen med massdemonstrationer på Bryssels huvudgata och utlysa endagars strejker som nu den 15 december. Eftersom socialistpartiet inte sitter i regeringen och inte heller de flamländska kristdemokraterna kommer ”militansen” i de fackliga aktionerna säkerligen att intensifieras.

Offentligt anställda deltog i stora skaror/ Foto:Benny Åsman

Men vare sig FGTB:s eller CSC:s ledningar kan tänka sig en mer omfattande kamp för att stoppa regeringens planer. Ändå kan de kommande månaderna bli riktigt heta. Det finns ett mycket stort missnöje i de fackliga leden och det finns gränser för vad toppbyråkraterna kan göra.
Ett missnöje som redan tagit sig ett organisatoriskt uttryck. I Charleroi/Hainaut (i södra Belgien) har FGTB brutit de officiella banden med socialispartiet. Avdelningen har över hundra tusen medlemmar och vid dess senaste kongress antogs ett tiopunktsprogram som bland annat manar alla radikala krafter till vänster om socialistpartiet och miljöpartiet att arbeta för att skapa ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti. Ordföranden i FGTB Charleroi heter Daniel Piron och förklarar i en intervju gjord av LCR (belgisk sektion av Fjärde Internationalen) sin syn på fackets politiska oberoende och roll i politiken:

-Det fackliga oberoendet är inte att vara opolitisk. Det är vi som representerar arbetarna. Det är därför logiskt att det är vi som ger det ett innehåll, ett program. Vi anser det normalt att vi styr oss själva. Vi går inte i något partis ledband. Vår roll är inte att mobilisera röster åt partierna när det är val, eller att bidra med aktivister till ett partis demonstration. Vår roll är att försvara de arbetandes intressen på alla plan, inklusive det politiska.
-I vår mening består en facklig självständighet av den fackliga organisationens kapacitet att kritisera alla partier oavsett färg. I den nuvarande krisen kan inte facket nöja sig med det klassiska vardagsarbetet: avtalen, lönerna, jobben och så vidare. Vi måste hitta politiska krafter som kan omvandla fackens krav till beslut på politisk nivå. Annars missar vi vår grundläggande mission.

Här följer några fler bilder från dagens massiva NEJ till den borgerliga högerregeringens politik.

Anställda vid varuhuskedjan Delhaize som just i dagarna annonserat hundratals avsked.

Alla färger och arbetande sociala grupper var med/ Foto:Benny Åsman

Terrasserna samlade också folk. Belgiska arbetare har vanan eller ovanan (bara att välja) att inte spotta i glaset under demonstrationerna./ Foto:Benny Åsman

Trots allvaret var det inget fel på månags humor och påhitt/ Foto:Benny Åsman

Men det var till sist allvaret och beslutsamheten att ta strid som dagens demo gav besked om/ Foto:Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Storstrejk i Marocko

Publicerat av
2

.
Det är en historisk dag i morgon i Marocko. Samtliga fackliga organisationer kallar till storstrejk mot dyrtiden och regeringens angrepp på vanliga löntagares levnadsstandard.


Den fackliga ”demokratiska tendensen i det marockanska arbetarförbundet” skriver följande om strejken:
”Arbetarklassen och samtliga löntagare har som målsättning att sätta stopp för den reaktionära aggressionen mot våra friheter, i första hand den fackliga organisationsfriheten, mot arbetarnas förvärvade rättigheter, och kräver att alla väsentliga krav tillmötesgås”.
Regeringen sprider rykten om att strejken ska skjutas upp, vilket helt tillbakavisas av de fackliga organisationerna. Vid sidan av de fackliga organisationerna har människorättsorganisationer och Attac annonserat sitt deltagande.
Vi kommer tillbaka med resultatet från strejkdagen. Är det början till en varm vinter i Marocko? Ingen vet. Men hopp finns.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Global recession eller värre?

Publicerat av
Svara

På nytt hörs skrämda röster i finansvärlden. Knappt har pratet om att ”återhämtningen är här” hunnit drabbas av tvivlets skuggor och redan sjunker världens börser och råvarupriserna, inklusive priset på olja.
Vart tog den utlovade tillväxten och jobben vägen? Är en ny kris på väg? Det verkar så. För att sammanfatta vad som följer i den här artikeln kan vi säga att mycket tyder på att världsekonomin kan komma att gå in i en ny allvarlig samordnad kris.

De mörka skuggorna på horisonten är många. Det saknas lokomotiv som kan dra världsekonomin med sig i en för kapitalägarna acceptabel tillväxt.
-Kina har av olika anledningar tappat farten och kommer i år att öka sin BNP med bara cirka 7 procent. Det är den lägsta tillväxten sedan krisen i landet 1990. Under finanskrisen 2008-2011 höll Kina uppe mycket av tillväxten i världen och drog hela lasset tack vare den omfattande importen av råvaror.
-Brasilien kan inte ensamt spela en ledande roll, inte ens som en del av de så kallade Bric-länderna. Speciellt inte i dag eftersom landet är inne i en recession för andra kvartalet i rad.
-I USA ser ekonomerna ett hopp. Som enda land i OECD, tillsammans med Tyskland, har USA:s BNP passerat nivån före finanskrisens utbrott 2007. Ändå är det tveksamt om USA ska kunna ge världsekonomin den draghjälp som det gett många gånger förr.
-Eurozonen vill experterna helst glömma bort. Till och med Tyskland har en tillväxt som närmar sig nollstrecket och resten av kontinenten är till större delen redan inne i en recession som riskerar att utvecklas till ett ”japanskt syndrom”, det vill säga en deflation med alla konsekvenser det för med sig. De nyliberala regeringarnas åtstramningspolitik skapar en social katastrof för kontinentens arbetande befolkning. Det som presenteras som den ”enda vägen” bär rätt in i fördärvet.
Flera faktorer samverkar just nu i riktning mot en globalt utbredd recession som kan bli något ännu värre. Det är utvecklingen i de tre huvudsektorerna av världsekonomion, USA, Kina och Europa, som kommer att avgöra den närmsta framtiden.

Vilken väg går Kina?
Enligt den kinesiska regeringen kommer tillväxten att stanna vid 7,3 procent för innevarande år. Det är den lägsta takten sedan 1990 och anses ligga under den nivå som krävs för att antalet jobb som skapas klarar av befolkningstillväxten. I decennier har den ekonomiska tillväxten legat över 10 procent och tillsammans med landets enorma storlek har det spelat en stor roll för världsekonomin. Nu kan det vara slut på det. Den största boomen i landet är sedan flera år nybyggandet av kontor och lägenheter. En stor överkapacitet har byggts upp och nu står mer än 10 miljoner nybyggda bostäder tomma. Försäljningen av bostäder har sjunkit med 11 procent hittills i år.

Den kraftiga nedgången i byggbranschen skapar stora problem för resten av ekonomin. Stålproduktionen och cementtillverkning lider nu av stor överkapacitet som i sin tur kan sprida sig till andra sektorer. Det innebär också att länder som Brasilien drabbas hårt eftersom exporten till det råvaruhungrande Kina varit den principiella drivkraften i Brasilien, som nu i stället möter hård motvind.
För att hålla tillväxten uppe, trots den industriella överkapaciteten och hushållens låga konsumtion, har ledarna i Peking släppt loss en flod av krediter över landet för att stimulera de regionala myndigheterna att investera i infrastruktur, vilket ofta resulterar i broar till ingenstans eller blänkande köpcentra utan kundunderlag.
Baksidan på de finansiella stimulanspaketen är en allt större skuldsättning, både offentlig och privat. Den totala skulden har gått upp från 147 procent av BNP 2008 till 251 procent i juni i år. Det är inte bara högt, det är extremt högt och många lån som nu ligger ute kommer inta att kunna betalas tillbaka. Speciellt eftersom det redan råder deflation i Kina, vilket automatiskt gör tagna lån mycket mer kostsamma att betala tillbaka. Grossistpriser för industrivaror har enligt Financial Times sjunkit i 32 månader i följd.
Utan den kinesiska centralmaktens enorma reservvaluta i dollar skulle antagligen det kinesiska banksystemet explodera under de osäkra lån som getts till både offentlig och privat verksamhet. Men det kommer Peking att göra allt för att undvika även om det innebär att stora mängder lån avskrivs och förs över på centralbudgeten. Det är dock en kortsiktig lösning som släcker elden med nytt bränsle. Den aktuella situationen av extrem överkapacitet i flera av de tunga industribranscherna kan inte lösas med penningpolitik. Därför kan statsledningen bara skjuta krisen framför sig. Vilket alltid är något jämfört med situationen i Europa.

Återhämtning utan jobb.
I USA har industri och finans kommit över krisen som tog fart 2007 på ett bättre sätt än i Europa. Skillnaden heter stimulanspolitik kontra åtstramningspolitik. Medan eurozonens BNP fortfarande ligger under nivån 2007 kunde USA redan 2011 komma tillbaka till nivån 2007 för att sedan nå index 107,3 andra kvartalet 2014 om index börjar med 100 första kvartalet 2008.
Samtidigt har produktionskostnaderna för den amerikanska industrin minskat sedan 2008 främst tack vare de sjunkande oljepriserna. USA har på några år blivit en lika stor oljeproducent som Saudiarabien tack vare den extremt miljöovänliga frackingmetoden. Men det är inte hela orsaken. I kostnaderna för kapitalet ingår också de arbetandes löner och där har vi sett en utveckling sedan 2007 som slår alla andra större ekonomier på fingrarna ur kapitalets synpunkt.
USA är det enda land i OECD där genomsnittsinkomsten ökat från 2007 till 2013 samtidigt som medianinkomsten minskat. Medianen är den lön som ligger mitt på skalan med lika många löntagare under som över. Kombinationen högre genomsnitt med lägre median har bara en förklaring: en allt mer ojämlik fördelning av inkomsterna. Från 2007 till 2013 har medianinkomsten i USA sjunkit från 53 000 dollar till 46 700 dollar. Det vill säga att mer än hälften av de lönearbetande i USA har fått se sina realinkomster minska de senaste sex åren.
Trots det har genomsnittsinkomsterna stigit. Det vill säga att den lilla eliten i toppen, omkring tio procent av befolkningen, har tagit till sig så stora inkomstökningar att det mer än väl upphäver att 90 procent fått lägre eller stagnerande inkomster. Eftersom BNP i USA ökat snabbare än de stagnerande/sjunkande lönerna har vinsternas andel av det producerade mervärdet ökat kraftigt det senaste årtiondet. Tusentals miljarder dollar har omfördelats från de arbetande till kapitalägarna i landet. Från början av 90-talet till i dag har de rikaste 3 procenten av befolkningen ökat sin andel av de samlade rikedomarna från 44,8 procent till 54,4 procent medan 90 procent av innevånarna sett sin andel sjunka från 33,2 procent till 24,7 procent.
Vart tar kapitalet vägen? Om det investeras produktivt skulle det synas i form av fabriker, transportmedel och allmän infrastruktur. Men en allt större del av vinsterna används inte till nyinvesteringar utan till utdelning till ägare av aktier och andra värdepapper. Den enorma ansamlingen av rikedomar i den högsta toppen av samhället är bevis på hur vinsterna används. I stället för att investeras placeras rikedomarna i den finansiella karusellen och bidrar till ständigt återkommande spekulationsbubblor som periodvis exploderar i finansiella kriser.

Bilden av ett USA som återhämtar sig efter krisen är inte fullständig. Visserligen har den officiella arbetslösheten minskat. Men antalet personer sysselsatta har bara ökat i måttlig omfattning. Hemligheten är att ett stort antal av de som blev arbetslösa under krisen 2008-11 aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden och försvann ut ur statistiken. Det syns på sysselsättningsgraden, det vill säga hur stor del av befolkningen i aktiv ålder som har ett jobb. I januari 2008 var 66,2 procent av de i aktiv ålder sysselsatta. I juni 2014 var siffran nere i 62,7 procent. Vi talar alltså om 4-5 miljoner personer som inte fick del av ”återhämtningen”.
Låga investeringar i framför allt infrastruktur och den allt ojämnare inkomstutvecklingen innebär att de amerikanska hushållen inte kan fungera som den motor för världsekonomin som de gjorde innan kraschen 2008. Det var en boom byggd på allt större individuell skuldsättning. Det reptricket går inte att upprepa för tillfället eftersom de flesta fortfarande sanerar sina skulder. Så även om USA:s ekonomi håller högre fart än Europa och Japan kommer Uncle Sam inte att kunna dra med sig resten av världsekonomin i ett nytt uppsving inom de kommande kvartalen.

Utveckling av medianlön och genomsnittslön 2002-2012. Utvecklingen i USA är unik. Medianen har minskat medan genomsnittet ökat. Det visar på den extrema ojämlikheten i fördelningen av inkomsterna.

Ett modernt Atlantis?
Enligt många experter i finanspressen är Europa på väg att möta samma öde som det mytomspunna Atlantis. Inte riktigt försvinna i havets djup, men falla samman som ekonomisk stormakt.
Tillväxten i eurozonen som helhet ligger nära noll, inflationen håller på att gå över i deflation och närmare 30 miljoner personer är arbetslösa. I stort handlar det om en kris som tillverkats av kontinentens nyliberala politiker. Ett enda recept har skrivits ut till alla länder –åtstramning och åter åtstramning.
Till och med finansdrakar som Financial Times och The Economist varnar för att den ekonomiska politik som påbjuds av Bryssel och dikteras av den tyska regeringen ska leda till en deflationistisk spiral och en depression. Sex år av nyliberal åtstramningspolitik förklarades ha två huvudmål. Resultatet av den förda politiken är det rakt motsatta till de officiellt uttalade målen.
-Sänkta skatter och utgifter för företagen och minskade offentliga utgifter skulle leda till ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Resultatet blev det motsatta. Med ett par undantag är nu hela eurozonen nere i nolltillväxt eller recession. Närmare 30 miljoner arbetslösa vittnar om vad som skett med jobben tack vare sex års svångremspolitik.
-De offentliga skulderna skulle saneras med åtstramning av medlemsstaternas utgifter. I stället har politiken drivit hela kontinenten in i nolltillväxt eller recession vilket automatiskt lett till att skuldernas andel av BNP ökat.

De rikas andel av inkomsterna har ökat i alla större industriländer.

Vad ska man kalla politiker som driver en politik som leder till motsatt resultat än de uttalade målsättningarna? Okunniga amatörer eller kanske rent av korkade? Men det finns en alternativ förklaring. De uttalade målsättningarna är kanske inte de verkliga målsättningarna.
I land efter land driver regeringarna i Europa samma linje –minska de statliga utgifterna, jaga de arbetslösa med blåslampa, ge gåvor till företagen och hålla kapitalägarna skadelösa från de sanslösa risker och spekulation som de ägnat sig åt. Att med alla medel minska statsskulden är inget annat än att med alla medel se till att ägarna av statsskulden går oskadade ur krisen. De banker, fonder och stenrika individer som har stora poster av statsobligationer ska betalas till fullo om det så leder till recessioner, depression och djup social kris. Grekland är det laboratorium där politiken testas till fullo för att se var gränsen går innan det sker en social explosion.
Att de rika inte lider någon nöd av krispolitiken bevisar EU-kommissionens rapport om skatteflykten inom Europa. Varje år sedan 2008 förlorar de europeiska staterna ett tusen miljarder euro i skatteintäkter på grund av bolags och rika individers skatteflykt till de så kallade skatteparadisen. Där finns de pengar som politikerna säger inte finns när skolor, vårdinrättningar och den offentliga servicen slås sönder av det nyliberala korståget.
Så vad är svaret på frågan i rubriken ovan? Global recession eller värre? Att vi går in i en global recession verkar vara klart. Just nu saknas det ett lokomotiv som kan dra resten av världsekonomin med sig. Om det ska bli värre är mindre en fråga om ekonomi än politik. Om den nuvarande nyliberala åtstramningspolitiken inte ersätts av en mer expansiv ekonomisk politik kommer det grekiska folkets öde att bli norm i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,