Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

Kollaps för Expressen – Smaklös ”Lit de parade” för Ulf Nilsson

Publicerat av
4

En av den svenska liberalismens mediala, alltid pålitliga, korsriddare, Ulf Nilsson, skriver i dag den mest skamlösa krönika jag har läst på år och dag. Värre än mycket av det värsta näthatet på exempelvis sverigedemokraternas  Avpixlat. Krönikan är lika okunnig som fördomsfull. En smaklös  ”Lit de parade” för en åldrig  journalist som inte ville, och inte ser, för att travestera Jan Guillou senaste romantitel.

”Den vite mannen har med bössan i hand gjort världen bättre”, hävdar han  och minns förmodligen i ett töcken sina pojkboksdrömmar om hur den vite mannens cowboys och kavalleri  tillsammans med samarbetsmannen Hjortfot och Bibeln besegrade de hedniska, grymma indianerna.  

Massakern i Wounded Knee

Expressen måste givetvis ta avstånd på ledarplats. Bara att låta honom gå på plankan. Exit! Annars är det en kollaps för tidningen anspråk på att vara en plattform för antirasism.

För övrigt om jag inte minns fel var Hitler en vit man som gav sig ut med inte bara ”bössan i hand” utan stod för ett ännu ofattbart försök till en industriell utrotning av en hel folkgrupp, Europas judar. Självklart gjorde de vita männen och kvinnorna samma sak med indianerna i Syd- och Nord-Amerika. Men inte i den industriella skalan. För att inte tala om kung Leopold av Belgien som ”med bössan i hand”, hade ihjäl direkt och indirekt uppåt 7-10 miljoner svarta afrikaner. Han hade privatiserat statens koloni det dåvarande Kongo och gjort den till personlig egendom för att på snabbaste sätt kunna öka avkastningen och det egna ”vinstuttaget” som det heter numer.

Att sedan de reaktionära kleptokraterna i arabvärldens oljeländer är bland det vidrigaste i politisk värld som vi har skådat i modern tid har inte en stavelse med detta att göra.

Minns för övrigt den historiska bilden av europeiska missionärer i Kina som likt IS visade upp sig med en bild på ”lyckad jakt” på hedningar. Troféerna, halshuggna, kinesiska barbarer,  radade de upp framför sig med den vite mannens gevär över axeln.

 

Grekland i väntan på kamp om makten

Publicerat av
5

I Lausanne träffades ett åttiotal socialister den 12-14 september för att diskutera den sociala krisen i södra Europa och vilka politiska perspektiv som öppnas i regionen. Sammankomsten hade organiserats av MPS (rörelsen för socialism) och bland de inbjudna fanns ledande aktivister från Podemos i Spanien, Syriza i Grekland, Sinistra Anticapitalista i Italien, NPA i Frankrike, samt socialister från Schweiz. Själv hade jag nöjet att delta tack vare en inbjudan från en gammal vän som höll i organiseringen av seminariet.
Här under ska jag sammanfatta den förberedande information som gavs om situationen i Grekland och den diskussionsinledning som Antonis Ntavanellos gav. Han är medlem i Syrizas centralkommitté och samtidigt talesperson för DEA (internationalistiska arbetarvänstern), en revolutionär organisation som arbetar öppet inom Syriza.

********

Ett brott mot mänskligheten.

Den sociala och humanitära misär som i dag råder i Grekland är inte ett resultat av en ”osynlig hand”. Inte heller är det resultatet av ”lata grekers” attityder, skattesmitare och korruption. Nej, den djupa sociala krisen och misären är en direkt följd av att de internationella storbankernas intressen satts i förarsätet av den så kallade Trojkan (IMF,ECB och EU). I slag på slag har den grekiska regeringen tvingats driva igenom ”saneringspaket” som i praktiken rivit ned alla sociala skyddsnät i samhället. Det var och är en politik som inte kan kallas annat än ett brott mot det grekiska folket.
Till att börja med har den av Trojkan (med Merkel i spetsen) påtvingade ekonomiska politiken, mitt i en internationell recession och finanskris, kört den grekiska ekonomin i botten.

I sex år har landets ekonomi krympt. Bruttonationalprodukten har minskat från 233 miljarder euro 2008 till 182,1 miljarder euro 2013, det vill säga att fall på 26 procent. Det är en depression med sociala följder som inget land i Europa upplevt sedan trettiotalet.
Det har drivit upp den officiella arbetslösheten till 26 procent och som når 60 procent i gruppen 15-24 år. I realiteten är situationen ännu värre, troligen en bra bit över 30 procent eftersom butiksägare som gått omkull och folk som tappat hoppet och inte letar jobb längre inte finns med i den officiella statistiken.
Samtidigt har den av storfinansen påtvingade politiken lett till den deklarerade målsättningens motsatts: att minska statsskulden. Den offentliga skulden har ökat till 300 miljarder euro och når därmed 200% av BNP, och i takt med att BNP minskar blir statsskulden allt större procentuellt. Den privata skulden, bolagens och hushållens, har samtidigt stigit till 100 procent av BNP. Slutsatsen är enkel trots att den förnekas av Merkel &Co.: det finns inte en chans i , ja ni vet, att det grekiska folket ska kunna betala av statsskulden. Den måste helt enkelt avskrivas om inte Grekland ska reduceras till en europeisk social öken .
För den enskilde löntagaren, den arbetslöse och de fattiga pensionärerna har krisen bokstavligen krossat den sociala tryggheten. Det är svårt att hitta vad att börja med. De som ännu har ett arbete har sett sina inkomster minska med 30-40 % i köpkraft. Via lagstiftning har regeringen drivit ned den lagliga minimilönen till 486 euro i månaden för vuxna heltidsanställda och 411 euro för gruppen 15-24 år. En fjärdedel av alla löntagare tjänar mindre än 500 euro per månad innan skatt. Över hälften, 53,7 %, av löntagarna har en månadslön under 820 euro.
Situationen är naturligtvis ännu värre för pensionärer och arbetslösa. Enligt det grekiska köpmannaförbundet (GSEVEE) är i 40 procent av hushållen minst en person arbetslös. Det motsvarar 1,4 miljoner personer varav bara 9,8 procent har en arbetslöshetsersättning. Enligt samma källa har hushållen i genomsnitt förlorat 39,47 procent av sina inkomster och mer än 40 procent i vissa landsdelar. Regeringens beslut att höja skatterna på nödvändiga varor för allmänheten är brottslig. Den höjda skatten på eldningsolja ledde till att mer än 200 000 hushåll var utan värme den gångna vintern. Många eldsvådor uppstod när folk eldade upp delar av inredningen för att värma sig och många dödsfall av koloxidförgiftning konstaterades.

Inom sjukvården är situationen helt enkelt katastrofal. Budgeten för de offentliga sjukhusen har minskats med 25 % mellan 2009 och 2011 och ytterligare ”reformer” ligger i startgroparna. Det offentligas bidrag till kostnader för läkemedel har minskat med hälften och vissa mediciner finns inte längre att få tag i. Patienter antas ta med sig egna mediciner vid sjukhusbesök. Den kriminella politikens direkta effekter på folkhälsan är påtaglig. Malaria har för första gången på 40 år konstaterats. De sänkta utgifterna för gravida kvinnor har ökat antalet dödfödda barn med 21 % mellan 2008-2011 och barnadödligheten ökat med 43 % mellan 2008-2010.

-Kostnaderna för åtstramningen bärs främst av de vanliga medborgarna i landet som drabbats av de största budgetnedskärningarna någonsin i hälsovården i Europas moderna historia, skriver professor David Stuckler i den ärevördiga tidskriften The Lancet. Det är en sammanfattning så god som någon över den kriminella politik som tvingats på de arbetande och fattiga i landet. Exemplen på den sociala misär som brett ut sig kan mångdubblas men de kan bara förstärka den bild som redan är klar och tydlig.

Ett politiskt jordskalv.

Den ekonomiska och sociala krisen har orsakat ett veritabelt jordskalv på den politiska scenen. Vad som var Europas starkaste socialdemokratiska parti för några år sedan är i dag en spillra. Pasok som haft ensam majoritet i parlamentet, och som före krisen kunde stoltsera som avgjort största partiet med 45 % av rösterna räknar i dag in knappa 5 % i opinionen. Pasok kunde göra vad de konservativa i Ny Demokrati inte kunde, nämligen driva igenom Trojkans ”reformer” trots det enorma motståndet från den drabbade befolkningen. Men det har skett till priset att partiet aldrig mer kan resa sig, i alla fall inte inom överskådlig framtid. Likt det franska Socialispartiet har det begått politiskt självmord i finansens intressen.

Som oftast i kristider sker en polarisering i det politiska landskapet. I Greklands fall är den extrem. Borgerlighetens främsta parti, Ny Demokrati, som tillsammans med Pasok alternerat vid makten har krympt ihop till 20-22 % medan den yttersta högern och nynazisterna i Gyllene gryning nu har sympatisörer bland 11-12 procent av väljarna.
Den extrema krispolitiken mötte ett massivt motstånd fram till mitten av 2012. Inte mindre än sex generalstrejker sa nej till krispolitiken, ett otal strejker och ockupationer ägde rum. I den mobiliseringen var det uteslutande vänstern till vänster om Pasok (som inte kan kallas vänster längre) som stod för den organiserade mobiliseringen av motståndet. I den processen har den heterogena vänsterfronten Syriza helt tagit kommandot. Från några enstaka procent i valkåren har Syriza på extremt kort tid växt till det största partiet i landet med prognoser på klart över 30 % i nuläget. Lite längre fram tar jag upp hur fronten är organiserad och vilket grundläggande problem som socialister står inför.
I media och även i vänsterpress har det förekommit frågor om det folkliga motståndet mattats och att det skulle spegla en demoralisering på grund av uteblivna resultat trots den enorma massmobilisering som varit. Från mitten av 2012 har mycket riktigt de stora strejkerna och massdemonstrationerna varit frånvarande. Det pågår dagligen lokala strejker och demonstrationer. Men flera hundra tusen samlas inte framför parlamentet.
Att det skulle handla om en demoralisering är dock en för hastig slutsats.

I stället har många politiska och fackliga aktivister och stora grupper bland de arbetande insett att det inte går att komma längre i kampen på gatan och arbetsplatserna. De har insett att det krävs en politisk lösning, en regering som med krafttag sätter totalstopp för den nyliberala ”reformpolitiken” och som river upp alla antisociala lagar som redan antagits.
Man kan säga att kampen gått in i en ”parlamentarisk fas”, där hoppet på en utväg ur krisen och misären ställs till bildandet av en vänsterregering bildad av Syriza om den aktuella regeringen faller/avgår eller via en seger i valet 2015. För den stora delen av de arbetande och fattiga i landet ställs nu hoppet till en vänsterregering som bildas av Syriza. Är det utopi som många skulle säga? Det kommer att leda till en direkt konfrontation med EU och storbankerna i Europa. Helt klart. Men det inser också de som kämpar i landet. De inser att vad som inte gick att uppnå via strejkerna och demonstrationerna måste uppnås via den politiska makten.

Kan Syriza leda kampen till seger?

Frågan är berättigad eftersom uppgifterna och utmaningarna som kommer möta en vänsterregering är enorma. En seger i de kommande parlamentsvalen måste förståss ses inom ramen för en massmobilisering som kräver stopp för åtstramningspolitiken. Ett problem kommer att ligga på bordet redan första dagen. Betala eller inte betala räntor och amorteringar på statsskulden?
Den centrala kretsen i Syriza med Alexis Tsipras som partiledare säger att den ska inleda förhandlingar med EU om en plan för hur statsskulden ska hanteras. Tsipras kommer att begära att delar av skulden avskrivs och att en mer utdragen plan för återbetalningar antas. Det är antagligen en illusion att EU skulle gå med på någon form av avskrivning.
För att Syriza ska kunna möta förväntningarna som ställs till en vänsterregering finns det inget utrymme för kompromisser med Trojkan. Trycket underifrån på att vägra betala kostnaderna för statsskulden kommer inte att ge stort utrymme för en vänsterregering och samtidigt ska det stå klart att en vägran att betala är en omdelbar krigsförklaring mot de internationella storbanker som ”äger” statsskulden. Då gäller det att ha en plan B som svarar på frågan vad som måste göras om bankerna med stöd av Trojkan bestämmer sig för att strypa Grekland, stoppa krediterna, hota med uteslutning ur EU och organiserar ekonomiskt sabotage genom bland annat kapitalflykt.


Häromdagen redogjorde Alexis Tsipras i ett tal vad Syrizas ledning anser ska vara omedelbara uppgifter för en vänsterregering:
-öka lönerna med 30 % för att återställa vad som förlorats på grund av Trojkans krispolitik.
-återställa pensionerna till nivån innan 2010
-upphäva alla nya skatter som ensidigt drabbat de sämst ställda i samhället, som skatten på eldningsolja.
-återinföra rätten för fackföreningarna att ingå kollektivavtal.
-kraftigt höja skatterna på bankerna och storföretagen.
-och till sist inrätta en ”offentlig kontroll” över bankerna.
Som ni ser handlar det inte om en fadd socialdemokratisk regeringsdeklaration. Men ändå reser den minst ett frågetecken. Vad innebär ”offentlig kontroll” över bankerna i en situation där kapitalägarna säkerligen öppet saboterar en vänsterregerings beslut och hotar dess möjlighet att finansiera en politik som svarar mot vad befolkningen väntar sig? Vänstern inom Syriza svarar att sabotage och kontroll bara kan stoppas genom att samhället tar över bankerna och hindrar ägarna av bankerna från att sätta käppar i hjulen för en verkligt social och solidarisk politik.
Men vad är egentligen Syriza? Det finns en utbredd uppfattning om att det är en löst sammansatt front med en leding som gör lite hur den vill baserat på ledaren Tsipras mycket karismatiska drag. Inget kunde vara mer fel. Alla medlemmar är organiserade i basgrupper, typ lokalavdelningar. Vid varje möte kontrolleras att deltagarna är medlemmar. Det finns stadsdelsstyrelser, stadsledningar, regionala ledningar, en nationell centralkommitté och en kongress. Demokratiska val sker till alla nivåer. Inte precis en facebookgrupp.
Samtidigt är Syriza en frontorganisation där flera mindre organisationer bildar en vänsteropposition mot gruppen kring Tsipras som tenderar att söka lösningar till ”höger”. Men partiledningens utrymme för manövrer begränsas av den interna debatten och det aktiva deltagandet av basen. Ett exempel visar vad det betyder.
På den senaste kongressen gick Tsipras ut mycket hårt mot DEA (internationalistiska arbetarvänstern) och krävde att DEA skulle upplösa sig som organisation för att få vara kvar som medlemmar i Syriza. Till partiledningens överraskning mötte kravet stort motstånd. Inte bara från medlemmar i DEA utan också från andra grupperingar inklusive delegater för Tsipras egen majoritet. DEA har i sitt arbete visat för alla medlemmar i Syriza att de är de mest hängivna och lojala medlemmarna. Partiledningen tvingades till reträtt av kongressen och sedan dess har Tsipras inte rest frågan om DEA:s upplösning på nytt.

DEA:s motiv för att inte upplösa sig är att det är långt ifrån klart att Syriza kommer att klara testet i den kommande konfrontationen. Ledningen lutar mot att förhandla med Trojkan och har i enskilda frågor visat att den vinglar betydligt.
Om inte Samaras regering faller innan väntar ett presidentval i mars 2015. Lyckas inte regeringen säkra en majoritet i parlamentet för en presidentkandidat kan det bli nyval till parlamentet redan i februari. Annars kommer Sampras och EU att göra allt för nyval hålls först i juni 2016. Det är svårt att se hur den sociala krisen kan dras ut till 2016 utan en explosion och nyval.
För att skapa de bästa möjligheterna för en segerrik kamp arbetar Syriza stenhårt på att skapa största möjliga enhet bland de arbetande. I dagliga strider och inför val manar man till enhet och solidaritet mellan alla folkliga krafter. Ett problem i enhetspolitiken är det grekiska kommunistpartiet KKE:s absurda sekterism. Partiet är det sista verkligt stalinistiska partiet i Europa och de för en politik i splendid isolation som har sina rötter i vad som kallats den ”tredje perioden”, det vill säga när Moskva i slutet av 20-talet tvingade alla kommunistpartier att se socialdemokratin som huvudfienden i samhället. Logiken blir då att de som ligger närmast dig politiskt är den farligaste fienden.
I Grekland tar det sig i dag komiska proportioner. I valet till EU-parlamentet uppmanade Syriza sina väljare i någon valkrets där de inte var representerade att rösta på KKE. Vilka i sin tur svarade att ”vi vill inte ha era röster”. Samma sak gäller partiets fackliga ”frontorganisation” PAME som konsekvent vägrar samarbeta med andra fackföreningar. Det finns dock tecken på att den absurda sekterismen börjar skapa spänningar i PAME, men inte i partiet.
Lyckligtvis är KKE inte ett stort problem eftersom det är Syriza som totalt dominerar arbetet i den dagliga kampen och situationen på det politiska planet. Det som utifrån sett verkar vara en nedgång i kampen kan visa sig vara en rörelse på djupet som kommer att explodera inom den närmaste perioden och där vi kommer att få se upproriska arbetande folkmassor, som inte längre står ut med all misär som tvingas på dem, lyfta fram en vänsterregering på sina axlar. Det blir inte en tebjudning som följer. Europas nyliberaler med Merkel i spetsen kommer att kasta sig över landet för att med alla medel hindra en vänsterregering från att ta tag i den sociala katastrof som borgarna skapat. Då blir det upp till alla radikala krafter i Europa att solidariskt sluta upp bakom det grekiska folkets kamp för ett nytt progressivt Grekland.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Därför vill Stefan Löfvén ha Jan Björklund och Annie Lööf som ministrar i stället för Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt

Publicerat av
10

”Det är lite svårt att hävda att vi skrämmer bort folk! Vi har vetat hela tiden att det mest populära alternativet var en rödgrön regering med oss i.”

Det är kommentaren från (v):s partisekreterare Aron Etzler när han får reda på att 38 procent av de rödgröna väjarna ville ha det så i den undersökning som Demoskop i går gjorde för Expressen.

Så kan man naturligtvis se det. Fast samtidigt bita i det sura äpplet. I de röstsiffror som de facto är ett valnederlag inte bara för moderaterna utan också för ”vänstern”, även i den mest generösa tolkning av detta ord som överhuvudtaget är möjligt. Det är bara 21 procent av hela väljarkåren som vill ha en rödgrön regering med (v)…

Som jag skrev i ett tidigare inlägg:

”Ser vi årets riksdagsval fick (s) tillsammans med (v), 36, 9 procent av rösterna. Är vi välvilliga och räknar in FI till arbetarrörelsen, vilket kan vara tveksamt, stannar dessa partier sammanlagt på 40 procent. Partier med en borgerlig, alltså en privatkapitalistisk, traditionell borgerlig agenda, fick hela 60 procent. I riksdagsvalet till Andrakammaren, 1968, fick (s) och (v) däremot fantastiska 53,1 procent tillsammans. (S) fick 50.1 och (v) 3,0.”

Detta samtidigt som vi sedan, i decennier, sett en historisk förflackning av Arbetarepartiet Socialdemokraterna.

Arbetarrörelsens oövervinnerliga flaggskepp under hela förra århundradet, våra socialdemokrater,  seglar i vårt nya sekel under falskt flagg och man seglar i kvav.

”Arbetarepartiet” är bara något vi påminns om med det gamla  namnet i trycket längst upp på valsedlarna. Annars är varje tanke på att organisera och företräda en klass borta. Partiet leds av nyliberaler med en nyliberal politik.

Aron Etzler kunde och borde därför ha sagt något helt annat:

”Det är självklart att vi inte skrämmer bort folk. Det är vår politik som skrämmer bort industriägarna, finanshajar av all sorter och deras partier i den alliansregering som nu fallit. Liksom många av fackförbundens ledare som framförallt känner sig förbundna med våra motståndare ute på arbetsplatserna. Det är därför Stefan Löfvén bryskt visade oss kalla handen. Han vill gå i allianspartiernas fotspår och i stora drag regera med samma högerpolitik. Det är därför han vill ha Jan Björklund och Annie Lööf som ministrar i stället för Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt.”

Sedan kunde han ha fortsatt:

”Vänsterpartiet vill att arbetarrörelsen återskapas som en verklig rörelse för alla arbetande, arbetslösa, ungdomar och andra stora utsatta grupper. Både i riksdagen, i alla andra församlingar. Överallt i samhället, inte minst i våra fackföreningar, ska vi vara i opposition mot Stefan Löfvéns och Miljöpartiets högerpolitik. Vårt alternativ är en rättvisepolitik! En solidarisk, jämlik och demokratisk opposition där vi ska finnas sida vid sida oavsett kön, sexuell läggning eller etnisk bakgrund. I vårt Sverige ska alla ha ett arbete och det ska vara svenska löner på svenska arbetsplatser! Välfärden ska drivas utan vinst och bemanningsföretagen ska jagas bort! Vi ska fortsätta med en generös flyktingpolitik men se till att all lönedumpning hävs. I allt vad vi gör när vi omgestaltar vårt samhälle är förutsättningen också en miljöpolitik där vi bevarar och återbrukar vår jord.”

På så sätt kunde han och Vänsterpartiet återta initiativet och ta på sig ledartröjan för det långa och tålmodiga oppositionsarbetet mot högerpolitiken med dess marknadsdiktatur!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Uppenbart har valbrunsten eggat upp Vänsterpartiets ledning till tron att de skulle kunna komma till. Komma till regeringsmakt.

Publicerat av
8

I borgerlig, eller statskontrollerad svensk media, sprids och har journalisterna ständigt spritt Sveavägens och Stefan Löfvens budskap om att, han, han den gamle metallbasen, från början en ”arbetarkille”,  minsann ”kan det här med jobben”, inte minst är han ”en skicklig förhandlare”.

Budskapet har haft två mottagare. Väljarna ska fås att tro att han personligen, i förhandlingar, kan göra skillnad och göra det bättre för oss.

Kapitalägare, bolagsstyrelser och konservativa väljare förstår i stället budskapet på ett rakt motsatt sätt. Som byråkraternas byråkrat i IF Metall har han alltid förhandlat bort avgörande krav och intressen för oss medlemmar. Han har inte ens varit en av arbetsgivarna överkörd, utan faktiskt en ”hederlig, rättfram representant”, vilken alltid har delat arbetsgivarnas åsikter. En älskare av ”svensk vapenindustri”, men inte av oss metallarbetare. En hållning, om än inte med samma ordval, som bekräftades i SVT:s Agenda-Extra, där Löfvéns motpart i förhandlingarna, ”Teknikföretagen”, läs Wallenbergs viktiga uppdragsgivare, berömde vad som för oss metallare precis har varit en historisk undfallenhet, men som med deras språkbruk kallades för ”hederlig, ärlig, och öppen”. Jag ska inte surra om mina egna erfarenheter, men jag har också förhandlat, på alla nivåer i Volvo,under tjugo år,  och vet faktiskt hur det ser på bägge sidor av dessa förhandlingsbord. Bara maktspråk. Artigt, belevat, men framförallt makt, och oftast då övermakt!

Att Löfvén redan vid lunchtid dagen efter valet förhandlade med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet genom att inte förhandla, utan bara gav kalla handen, raka nobben, åt alla flirtiga blinkningar från Sjöstedt, visar samma sak. Den gamle metallbasen har aldrig förhandlat. Vad han lärt sig, det är industriägarnas maktspråk.

Sjöstedt, verkade vara uppriktigt besviken. ”Dom pratar inte ens med oss”. Alla eftergifter tycks vara förgäves. Det borde han inte vara. Den svenska socialdemokratin, i meningen dess ledarskap, har ingenting till övers för (v):s politik. Inte i någon viktig fråga. Stefan Löfvén och hans kotteri på Sveavägen använder nu ”Sverigedemokraterna”, the bad guys, som ett skäl för att söka kompromisser med olika borgerliga partier, från Miljöpartiet till Moderaterna. Reinfeldt skyllde på ”flyktingkrisen” för att säga nej till goda reformer. Löfvén kommer att skylla på Jimmy Åkesson för att göra samma sak: ”Vi måste ha ett visst stöd från borgerligt håll för att få gehör för vår budget. Därför sågar vi Vänsterpartiet”.

Olle Svenning, ett åldrande vänstersocialdemokratiskt orakel, som försörjer sig genom att då och då – med klarsyn – piffa upp Aftonbladets ledarsidor, sa i gårdagskvällens SVT-debatt en viktig klokskap: Nämligen att till Vänsterpartiet närstående partier i Norge och Danmark ”pulvriserats” genom att dela regeringsansvar med dessa länders socialdemokrati”.

Uppenbart har valbrunsten eggat upp Vänsterpartiets ledning till tron att de skulle kunna komma till. Komma till regeringsmakt.

I själva verket ska partiet vara tacksamt för att Löfvén så bryskt och ogenerat har gett partiet nobben.

Då slipper partiet att vara den som nobbar,  kanske skapar både ras i förtroende och dessutom regeringskris framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vi har ett viktigt och långt sorgearbete framför oss…

Publicerat av
7

Vi har ett viktigt och långt sorgearbete framför oss…

”Låt oss gå rakt på sak”. Ja, så skrev poeten och Aftonbladets kulturredaktör Karl Vennberg, i ingången till 1970-talet, i en granskning av den politiska efterskörden till de stunder ”när allt var möjligt”.

Karl Vennberg.

Han var tidigt ute med sin egen besvikelse, äldre än många av oss andra. Men det vi gått igenom var den makalösa tid när min generation föddes som politiska människor. Alltifrån scenerna i TV av USA:s vidriga krig i Indokina till förlossningen av unga människors själar i den franska revolten, ”Maj -68”, till ”Den stora gruvstrejken i norr”.

Han svarade sedan lika enkelt som rätt på sin egen fråga:

”70-talets utfall kan bero av hur vänstern förstår att hantera sin besvikelse.”

Hantera sin besvikelse?

Ja, det är vad vi, i det som uppfattas som en bred vänster, måste göra i dag! Rubrikerna från valnatten ryter mot oss. Skrämmer oss. Vi har ett lika viktigt som långt sorgearbete framför oss. Låt oss ta tillvara detta. Tillsammans så långt det går.

Bakgrunden till Karl Vennbergs rader i början av 1970-talet var de konservativa rekyler i samhällets olika delar som han levde med, till en del en hoper maoistiskt dårskap i den generation som organiserade sig politiskt. Han var tidigt ute, och jag tyckte att han hade helt rätt. Min ideologiska övertygelse, den socialism jag kämpade för, allt handlade i grunden om en större frihet, makt för människor och inte marknad, en demokrati som överskred allt vad historien tidigare skådat när det gällde frigörelse för oss människor. Många godsinnade vänstermänniskor hade i dåtiden svårt för att släppa sina solkiga förhållanden till stalinism och maoism, eller till albankommunism för den delen. I sin iver att visa på ”alltings jävlighet i det kapitalistiska Sverige”, skönmålade de, mer eller mindre, oerhört förtryckande politiska regimer i Sovjet, Kina och Albanien.

Idolporträtt av Albaniens Enver Hohxa.

Tyvärr blev han idol också för många sveska vänstersinnade.

Många i min generation, men definitivt inte alla, har inte på rätt sätt hanterat ”sin besvikelse”. Ledsamt att exempelvis se vad som blev av den av Karl Vennberg, så älskade unga Katarina Engberg, en ”upprorsjänta” från KFMLr som verkligen kunde formulera sig. I dag ”departementsråd och chef för Sekretariatet för analys och långsiktig planering vid Försvarsdepartementet. Hennes inriktning är studier av staters underrättelsetjänster och det världspolitiska makt- och intrigspelet”. Alltså ett talrör för den svenska militarismen. Eller lika ledsamt, den klara analytikern och mästerlige pedagogen, Klas Eklund som hann rusa igenom KPMLr och Socialistiska Partiets föregångare innan Kjell Olof Feldt och hans kanslihushöger, ”De vita rosorna”, tog honom till sina barmar. Sedan många år är Eklund i dag ett talrör för SE-banken som ”senior” av något slag…

Katarina Engberg. Numer talrör för svensk militarism.

Men stora skaror av människor från tiden är kvar och har bevarat sin radikala, jämlika syn på världen, om än i olika roller än förr. Deltar efter sin förmåga med glädje, och utan spår av besvikelse, i olika former av motstånd mot förtryck av alla de slag.

Det verkligt ledsamma med årets valresultat är att grundläggande motsättningar mellan vad jag vill kalla – arbete och kapital – har suddats ut. Direkta, kollektiva samband mellan löntagare och de som äger, utnyttjar deras arbete, har minskat i samma snabba takt som avskalningen av svensk industristruktur har fortsatt. Individer, inte en klass, utan unga i tillfälliga anställningar under hård konkurrens från andra tillfälligt anställda, får kämpa sig fram bäst som det går i en globaliserad ekonomi. De känner inte att de vare sig har facket eller något parti riktigt i ryggen, utan utlämnas till en hänsynslös arbetsmarknad och en bisarr konsumtionsideologi. Ofta med en arbetsgivare, en ägare, en finanskapitalist lika okänd som facket. Utbildningar ”till förbannelse”, men ont om jobb. Bostadsnöden har blivit en plåga för alla som inte har råkat ha turen med att köpa och sälja vid rätt tillfälle.

Inte ens en bostad i miljonprogrammen finns finns för unga

Invandrare och flyktingar kommer i dag till ett land där färre ropar efter deras arbetskraft. Marknaden och bankerna styr, inte behoven och våra förnuft. Vår gamle Klas Eklund håller hårt i räknestickan för vad som bankerna anser är möjligt. Minns själv ungdomen på Hisingen när AB Volvo bussade ”skogsfinnar” och ”juggar” direkt till fabriksgrindarna på Lundby och Torslanda för att direkt kasta in den nya arbetskraften i produktion. Då var det ingen som talade om ”att dom tar jobben ifrån oss”.

Ser vi årets riksdagsval fick (s) tillsammans med (v), 36, 9 procent av rösterna. Är vi välvilliga och räknar in FI till arbetarrörelsen, vilket kan vara tveksamt, stannar dessa partier sammanlagt på 40 procent. Partier med en borgerlig, alltså en privatkapitalistisk, traditionell borgerlig agenda, fick hela 60 procent. I riksdagsvalet till Andrakammaren, 1968, fick (s) och (v) däremot fantastiska 53,1 procent tillsammans. (S) fick 50.1 och (v) 3,0.

Samtidigt har det skett en oerhörd förflackning av den gamla arbetarrörelsen. Av de 40 procenten. Maktstriden i (s) kring Håkan Juholt och dennes fall, med segern för nyliberalerna kring Stefan Löfvén, har inneburit att alla tungor i (s) är avskurna för klasspolitik. Urvattnade i dagar, de har mist all sin sälta. I den valrörelse som utkämpats har till och med LO:s ”Kålle” Thorwaldsson fått munkavle. (S) ska inte kunna belastas av finansen för att ”representera särintressen”. Partiets fackliga blysänke i Göteborg, Olle Ludvigsson, under många år klubbordförande på Volvo, och sedan försvunnen bland Bryssels parlamentariker, har också varit frånvarande, lagt sig ”still i båten” vid Hälsö eller i Bryssel.

Han ”dansade en sommar”…

Vänsterpartiet, för några decennier sedan ett parti bakbundet av stalinismen, har samtidigt bundits upp, fängslats av ”realismens” fångklovar. Satsningen på radikal socialdemokrati, från 1980-talet, hoppades kunna ge partiet större utrymme och därmed mer betydelse. Partisekreteraren Aron Etzler i symbios med Jonas Sjöstedt har mycket medvetet, extremt tydligt, och med stöd från partistyrelsen, valt att bara fokusera på en enda fråga, nära nog oavsett sammanhang: ”Bort med Vinsten i välfärden. Vi är inte till salu”. Inte fel, om det varit en av tre, fyra frågor. Men samtidigt förlorade man själarna hos de över tre miljoner anställda i privata näringar som inte var särskilt intresserade. I Sverige riskerar vi samma situation som i södra Europa där det snart bara finns kvar fackligt motstånd i den offentliga, gemensamma sektorn. Där privata kapital i stället härskar, där blir det en djungel där rovdjuren, predatorerna härskar. ”Jag” måste se till att överleva. Punkt slut.

Den ”folklige” Kålle mötte aldrig folket i valrörelsen.

”Plånboksfrågor” försvann för (v) under valrörelsen i samma takt som för socialdemokraterna. Ingen motsättning mellan arbete och kapital, i stället uteslutande en mindre inkomstfördelning när det gäller skatter. Ingen kritik av ledningarna för våra fackföreningar. Inga alternativ till Reinfeldts höga visa om att vi inte har råd med reformer bara för att vi tar emot så mycket flyktingar. Inga krav på att alla arbetslösa ska in i jobb. Inga krav på bostäder åt alla. Inget glöd i utmaningen av Sverigedemokraterna, vare sig i demonstrationer (av de flesta v:arna) eller i riksdagspolitiken. ”Allt underordnat regeringsfrågan. Ligger vi lågt, så får vi vara med”, slog Etzler och Sjöstedt gemensamt fast. ”Stefan” har det svårt sa Jonas Sjöstedt på valnatten och kunde tänka sig att stödja en regering även där denne nyliberala arbetarledare får ett underlag från ett eller flera öppet borgerliga partier. För säkerhets skull hade han i valrörelsen tidigare offentligt bannat egna partimedlemmar när de var lite för högljudda på Götaplatsen i Göteborg, i en av alla otaliga folkliga protester mot Sverigedemokraterna. Den största självförnekelsen för partiet kom, naturligt nog, i den känsligaste av alla regeringsfrågor (svensk imperialism), när han i SVT:s utfrågning entydigt frigav EU/Sverige och NATO från allt ansvar för det reaktionära kriget I Ukraina. En underkastelse för det som C H Hermansson kallade för ”en liten, men hungrig imperialism” ifrån från egen liten svensk statsbildning. En förödmjukelse som i och för sig inte spelade någon större roll för den stora valmanskåren. Däremot för många unga människor som söker svar på vad som sker i omvärlden och självklart undrar varför Sjöstedt tappade alla sans och balans i fråga om inbördeskriget i Ukraina.

Ukrainska regeringsstyrkor samtränar med NATO i västra Ukraina

Enkelt då för många att ta till Sverigedemokraterna som det enda oppositionspartiet:

”Jonas och Stefan har det ihop. Men vi har Jimmy”. Så var det säkert många som tänkte och valresultatet blev därefter”.

Hur ska vi då hantera sorgen efter valnatten? Hur ska vi se till att vår besvikelse inte förvrids till missmod och resignation? Ja, definitivt är det så att vi inte likt den utarmade och förborgerligade nyliberala traditionella arbetarrörelsen i Europa, frivilligt ska lägga oss i det brottarna kallar för ”parterr”, alltså i ett underläge. Vi ska ta fasta på det friska som anas i det motstånd som har varit runt om i landet mot Sverigedemokraternas försök att inta gator och torg. Inte med våld, utan med bakvända ryggar. Inte genom att förnedra sverigedemokraternas väljare, bara dess ledare. Bort med alla ständiga okvädande utfall mot borgerliga motståndare av alla de slag. ”Vänstermänniskor” håller ofta en väldigt vulgär ton. In i fackföreningarna i stället! Lär känna dina egna arbetskamrater som enad social grupp. Börja jobba fackligt! Där finns fortfarande den viktigaste kraftkällan till en återupprättelse av svensk arbetarrörelse. Bakom FI:s röstsiffror finns säkert också en enorm potential, bland många unga, inte minst då självklart kvinnor, vilka har talat om att de fått nog.

Dessvärre. In kom rasisterna. Med 48 riksdagsledamöter!

Ute har vi Feministiskt Initiativ.

Varför inte en gemensam parlamentarisk vänster?

Vi får se vad detta val innebär långsiktigt. Själv skulle jag helst givetvis se en gemensam parlamentarisk svensk vänster, i och för Vänsterpartiet. Varför FI finns på egen hand är obegripligt eller beror snarare på Schyman. Låt det gå till historien! I stället vill vi ha en gemensam rörelse där olika åsikter på ett återhållsamt och demokratiskt sätt kunde samexistera. En ny form av organisation, likt Syriza i Grekland, eller Podemos i Spanien, där mångfald, olikhet när det gäller kön, hudfärg, sexuell läggning, etnicitet och vad det vara månde, i klasstillhörigheten i bred mening, kunde enas, i en ny politisk eruption, omöjlig att betvinga, där vi klär av Sverigedemokraterna, tar på oss själva riktiga gångkläder, och börjar ta verkliga tag för att också ta makten och härligheten från dem som styr!

Gör vi detta. Efter våra förmågor. Behöver besvikelsen, vår rannsakan, inte bli så kortvarig.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sveriges Radio i vettlöst angrepp mot Jimmy Åkesson – han ska i stället bort med hjälp av bostadsprogram och arbete åt alla!

Publicerat av
3

Sveriges Radio angriper Jimmy Åkessons för att han – med hustru – varit ute på en spelsajt med stora pengar (vunna på samma sajt om man får tro karln) i valrörelsens sista stunder. Braskar upp detta som sensationellt och ett oerhört avslöjande. Absurt! Vad f-an har SR med detta att göra? Idén bakom ”avslöjandet” är väl den godhjärtade tanken att få folk att rösta mot sverigedemokraternas järnrör. Resultatet är självklart det motsatta. Sverigedemokraternas tänkbara väljare reser ragg och drar slutsatsen att:

”Nu är det nog. Vi ska rösta på Jimmy och hans parti. Varför förnedra folk med deras privatliv”.

Synlig, stark media borde i stället konfrontera Reinfeldt med frågorna:

Varför bygger ni inte bostäder så att vi kan ta emot de flyktingar som kommer hit?

Varför ser ni inte till att ordna jobb för varenda flykting? Bara att sätta i gång! Sverige har massor med goda arbeten som kan börja dan efter valnatten!

 

”Men vi måste också komma åt det kapitalistiska, ojämlika klassamhällets verkliga hjärtmuskler: kontrollen över stora kreditflöden och makten över vad vi ska producera.”

Publicerat av
Svara

.

I valrörelsens sista nervösa dagar ropar på Jan Björklund på att skolan ”måste förstatligas”. Kommunerna klarar inte sitt ansvar. Göran Hägglund makar in sig bredvid majoren och talar varmt om att ”vården måste förstatligas”. Landstingen har blivit obsoleta, gammaldag och otympliga. Hade vi haft akut bankkris då hade Anders Borg också berättat att det är dags för staten ”att rädda bankerna från konkurs”. I den viktiga partiledardebatten nu på fredag kanske det blir dags för alliansen att krypa till korset i ett sista utspel och kräva av sig själva att Sveriges järnvägar åter ska bli statliga…

Hade jag varit en mörkblå flanör i det politiska nattlandskapet hade jag beklagat mig över DDR-fasoner. Men det överlåter jag åt heta hjärnor i MUF.

I stället handlar det om omvändelser ”under galgen”. Alliansens egna politiska misslyckanden. Ett system anfrätt av en kris. Ojämlikheten har blivit för tydlig, för uppenbar.

Björklund och Borg ropar efter hjälp från ”staten” när alla deras ”privata initiativ”, deras ”kreativa entreprenörer” misslyckats. Från en demokratisk socialistisk utgångpunkt är det bara att välsigna den nya politiska dagordning som är på väg. Fast vi måste överskrida den med en diskussion, en rörelse, en kamp för ett verkligt systemskifte. ”En annan värld är möjlig”. Både för sjukvården, skolan och järnvägarna. Liksom för våra energisystem, våra transporter, vår produktion, vårt jordbruk och våra sätt att leva. En ”värld”, eller snarare ett samhälle där arbetande människor och inte banker och lystna rikskapitalister sätter ramarna för vad som är möjligt. En värld där vi kan fatta egna förnuftiga beslut utan att snegla på hur börsen eller bankens räntor ska reagera. En värld av solidaritet där imperialism och diktaturer av alla de slag är historia.

Det är självklart bra att övergripande strukturer, som skola, sjukvård och järnvägar har en samhällelig demokratisk kontroll. Men vi måste också komma åt det kapitalistiska, ojämlika klassamhällets verkliga hjärtmuskler: kontrollen över stora kreditflöden och makten över vad vi ska producera.

Frågor som inte finns med i årets valrörelse, vilken oavsett procentsatser hit eller dit, inte kommer att avgöra särskilt mycket. De måste i stället hamna i fokus för den diskussion och rörelse som måste komma efter valet. Under de år som kommer. Det är hög tid för en renässans för en stridbar, kämpande och demokratiskt socialistisk kämpande arbetarrörelse.

I vänta på den härliga striden får vi rösta mot regeringen Reinfeldt. Vi röstar i riksdagsvalet med Vänsterpartiet. I kommunalvalet för Göteborg och Hässleholm röster vi för det som måste komma dagarna och åren efter valen. Där röstar vi med Socialistiska Partiet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bala Tampoe är död – en unik människa har lämnat oss

Publicerat av
2

 

En enastående och på många sätt unik människa har lämnat oss. 1 september dog Bala Tampoe, 92 år gammal. Under sextio år, sex hela decennier, konfronterade och förhandlade han, som en av de viktigaste ledarna för Sri Lankas arbetarrörelse, med samtliga av öns premiärministrar efter självständigheten 1948.

Bala Tampoe på hemmaplan.

Självklart lever vi i ett eurocentrerat nyhetsflöde, inget konstigt med det, fast lika självklart en gemensam svaghet för den arbetarrörelse som mest byggts inom hank och stör av ”våra patroner”, i de ekonomiska, politiska och kulturella mycket vida marker där kapitalintressen från Västeuropa och Nordamerika härjat – och härjar. Hade Tampoe haft sin gärning i låt säg en av Europas forna kolonialmakter, bastioner som Frankrike eller Storbritannien, hade hans bortgång skapat rubriker och minnesord från alla stora dominanta mediahus.

Men nu föddes Bala 1922 när Sri Lanka fortfarande var Ceylon och en del av det brittiska imperium där solen aldrig gick ner. Med en akademisk karriär, lika mycket som föreläsare om botanik som skicklig advokat i kriminella mål, blev han ”non grata”, en fredlös för landets politiska elit, när han 1947 aktivt försvarade en generalstrejk i den offentliga sektorn mot regeringsmakten. En händelse som också blev en vändpunkt i hans långa liv. Hans familjebakgrund och begåvning kunde gett honom personliga förmögenheter och en dominant roll i den politiska överklassen, men i stället valde han ideal om ett enklare liv, jämlikhet och solidaritet, liksom en fast ideologi om en internationell demokratisk socialism i kamp mot kolonialmakter och nationell kapitalism. Han gick med i fackföreningsrörelsen CMU, vilken från början byggts upp som ett tjänstemannafack inom landets handels- och offentliga sektor. Men under ledning av bland andra Bala Tampoe som blev dess generalsekreterare 1948, fick man också, medvetet, ett stort fäste inom arbetarklassen. Han blev på den tiden, 1963, kanske mest känd för att ha stått i spetsen för en hamnstrejk i Colombo som hade trappats upp till en generalstrejk och en politisk konfrontation med regeringen. Under alla dessa år var han också företrädare för LSSP (R), Sri Lankas sektion av den Fjärde Internationalen. En politisk utbrytning från det stora partiet LSSP, när detta valde att söka regeringsmakt.

Själv fick jag förmånen att första gången dela erfarenheter med Bala Tampoe i början på februari 1971. Vistelsen på ön var avslutningen på en lång resa genom delar av Asien. En slags lära-för-livet resa som inleddes med diskussioner tillsammans med Ernest Mandel, ekonom och under decennier en lika karismatisk som bländande ledare för Fjärde Internationalen, också under alla år en personlig vän med Bala. Ernest gav mig i Bryssel information om viktiga kamrater att träffa och diskutera med under resan i Sydasien.

Från yngre år. Bala Tampoe med sin livskamrat

och betydelsfulla medhjälpare May Wickremasuriaya.

Inte minst då Bala Tampoe ,liksom hans fru och viktiga medarbetare under alla år, May Wickremasuriya. Paret hjälpte generöst till med allt från att hyra en lägenhet och att lära känna landet, efter en storslaget vacker men mödosam tågresa från Calcutta via Madras i Indien. Efter någon vecka organiserade LSSP(R), den nationella sektionen av Internationalen ett större möte där jag höll en längre föreläsning eller ”politisk klass” som man sa på Sri Lanka, i huvudstaden Colombo, om den svenska socialdemokratins långa urartning som arbetarparti. Viktigt därför att LSSP i sitt sammanhang hade gått samma väg. När jag pratat någon minut på engelska översatte Bala till sinhale och tamil, vilket tog inte två minuter, utan fem, sex, ja tio, och när jag efteråt frågade vad det var som tog sådan tid blev det artiga svaret att han var tvungen att fylla ut lite så att mötesdeltagarna fick klart för sig mer om det svenska klassamhället. Med en ofta alitterat publik av analfabeter, var det för Bala oerhört viktigt att det muntliga framträdandet, talarscenen, blev till en pedagogisk tribun, där människor kunde delges kunskap.

Mitt eget minne från vårvintern 1971

Bala och May tog mig runt till många av fackförbundets lokalavdelningar. Mest minns jag en träff med arbeterskorna på ett av alla teplantage och deras berättelser om sina vidriga arbetsförhållanden. På öns högre regniga kullar jobbade de med uppskurna stora plastpåsar som skydd mot regnen i ett oändligt flyhändigt slit för ”tekapitalet”. Det te med socker som ofta var deras enda måltid under en lång arbetsdag kallades, ”dust tea” (dammte), och bestod av det skräp som hamnade på golven där man torkade och packade bladen till det fina te som ”Ni i Europa dricker”…

Under tiden på Sri Lanka arrangerade LSSP(R) en ”diskret” diskussion där jag fick träffa Rohana Wijeweera och några andra ledare för ungdomsrörelsen Janatha Vimukthi Peramona, JVP. ”Diskret” därför att partiet var övervakat av Sri Lankas säkerhetstjänst. Rohana och hans kamrater hade byggt upp en massbas bland landets fattiga lantproletariat på öns centrala sinhaletalande delar och befann sig politiskt förenklat på drift någonstans mellan maoism och castrism. Enligt Bala Tampoe var de tyvärr också smittade av både nationell sekterism (liten förståelse för det tamilska proletariatet) och militarism. Che Guevaras focoteori och Lin Piaos ”folkkrig” i skön förening. Bala, själv tamil, valde ändå att ha ett nära umgänge och ett ständigt samtal med dem där han hela tiden, som en kunnig lärare, försökte att bredda deras insikter.

Vårt gemensamma mycket långa möte handlade mest om Europa. Rohana och hans vänner ville veta allt om Maj 68, de långa vilda strejkåren i Italien, men också höra om sådant som den svenska gruvstrejken 1969/70. Inte minst ville de veta hur den gamla arbetarrörelsen hade agerat (ett föredöme för LSSP). Det svenska ordet ombudsman hade typiskt nog importerats till deras språk tre viktiga språk: sinhale; tamil; och engelska! Men vi diskuterade självfallet också ekonomi, klasser och politik. Inte minst var jvp:arna själva stolta över sina många år av ”folkbildningsarbete” där de till fots hade gått över stora delar av ön och utbildat ungdomen om ekonomi och politik. Senare kunde jag också delta på ett fascinerande gemensamt utomhusmöte av JVP, LSSP(R) och CMU, där bland andra Bala Tampoe och Rohana Wijeweera i timmar underhöll oss i publiken med tal med en utbildande retorik anpassad till att många på mötet var just analfabeter. Det var samtidigt en tävling, där en äldre, vis man, mötte en energisk ung utmanare. Ett minne för livet.

Rohane Winjeweera, skjuten av militär 1989

Bara några månad.er senare ledde JVP ett väpnat uppror mot regeringen. Trots att de var dåligt beväpnade och saknade militär erfarenhet lyckades de för en tid kontrollera huvuddelarna av centrala och södra Sri Lanka. Med militärt stöd från Indiens MIG-plan och support från det maoistiska Kina krossades upproret. Femtontusen ungdomar mördades i hänsynslösa massakrer. Winjeweera själv fängslades under många år. Med hjälp av Bala studerade han där Ernest Mandels bok om senkapitalismen och många andra av dennes viktiga studier. Rohana och Ernest kunde också brevväxla med varandra tack vare Balas roll som advokat. Senare 1989 på fri fot efter en amnesti sköts han eller kanske rakt av bara avrättades av säkerhetstjänsten. Berättelserna om vad som hände går i sär.

Som en politisk anekdot eller en tragisk liten historisk fotnot till Kinas roll berättade Bala vid ett senare möte i Europa att KKP:s propagandablad Peking Review hade snappat upp information via regeringskretsarna i Colombo om min träff med Rohana och beskrivit detta som ”ett möte med en CIA-agent strax före upproret”. Alltså en vettlös insinuation om att CIA låg bakom upproret. Ett vanligt sätt för stalinister och senare maoister att genom beskyllningar hämtade från den egna fria fantasin urskulda egna försyndelser. I det här fallet att man stödde en borgerlig regerings massmord på en del av sin egen ungdom…

Bala Tampoe är borta. En levande legend för många på Sri Lanka. Även för mig. Starka minnen sköljs fram och kommer upp i dagern. Han saknas i mitt hjärta. Men tiden på Sri Lanka, och en del senare möten och korrespondenser, finns kvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Socialdemokratin vid makten – avskaffar 35-timmarsveckan i Frankrike

Publicerat av
Svara

Socialdemokratin vid makten förnekar sig inte. Francois Hollande har gjort ännu en regeringsombildning (den sista?) där han skalat bort alla ministrar med någon form av vänsterståndpunkter. Ny ekonomiminister är Emmanuel Macron ett trettiosjuårigt finanslejon som rekryterats från Rotschilds bank i Paris där han varit arkitekt för flera företagsnedläggningar, eller ”omstruktureringar” som det heter på bankvärldens eget språk.

”Frankrike måste öka sin konkurrenskraft och minska sina offentliga utgifter” är det budskap han har med sig från Rotschild finansiella sfär och som nu proklameras som socialdemokratisk politik. I dag meddelar han, som en av sina första åtgärder ”att alla företag som vill ska kunna avskaffa 35-timmarsveckan”. Tidigare har detta bara varit möjligt för företag med ”ekonomiska problem”. Nu ska det bli fritt fram för varje företag som så vill, ”oavsett vad fackföreningarna tycker”. I praktiken vill han alltså avskaffa 35-timmarsdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Solidaritet med flyktingar ska kosta pengar.

Publicerat av
5

Det är snart val och partierna tävlar om att hitta ”populära” frågor att fiska röster med. Mest handlar det om fiske i grumligt vatten. Alla utom Vänsterpartiet mumlar i skägget om att ”flyktingpolitiken” kostar för mycket. Det är som om Jimmie Åkesson flåsade i nacken på partiledarna. Och inte bara dem. Det finns till och med de som inte har några röster att vinna i valet som gjort ”flyktingfrågan” till en huvudfråga för vänstern. Det är ett bottenskrap från de gamla mao-stalinistiska sekterna som vaknat upp till nysvensk yra och tror att de har svar på de ”frågor” Sverigedemokraterna ställer.


Solidaritet med människor på flykt undan krig, tortyr, rasism, och bottenlös förnedring kostar pengar och ska kosta pengar. Det är en elementär mänsklig plikt att hjälpa de som är i nöd. Det är en uppgift för både staten och medborgarna.
De som fiskar i grumligt vatten målar upp ett gigantiskt problem av tsunamiformat. Lilla Sverige dränks av flyktingar som vi inte har råd att ta emot. Flyktingens lidande räknas om i kronor och ören och summan sägs vara för stor. Att det bara handlar om politiska prioriteringar och opportunism kan vi se genom att bara jämföra de belopp flyktingpolitiken kostar med de miljarder och åter miljarder som ges i subventioner till de redan välbärgade i form av Rot och Rut.
Men hur ser egentligen flyktingströmmarna ut i världen? Inte ens i världsmåttstock kan vi tala om en ”tsunamivåg” av flyktingar. Enligt FN:s flyktingkommission fanns det i början av året 51,2 miljoner flyktingar. Men av dessa är det ”bara” 11,7 miljoner som befinner sig utanför hemlandet. Resten är flyktingar i det egna landet, så kallade ”förflyttade”. Det är människor som liksom i Syrien flyr undan regimens terrorbombningar av städer och byar.
Vart tar de flyende vägen då de tvingas lämna sitt hemland? Ordet tvingas ska strykas under eftersom knappt någon lämnar sitt hemland frivilligt.
I diagrammet här under ser vi antalet flyktingar i 20 enskilda länder. Siffrorna är i tusental. Diagrammen finns publicerade i den franska dagstidningen Le Monde.

Det som är frapperande i sifforna här ovan är det låga antalet flyktingar som tagits emot av rika länder som Tyskland (187 600), USA (263 600) och Frankrike (232 500) medan urfattiga länder som Pakistan, Iran, Tchad, Kenya och andra tagit emot minst dubbelt upp jämfört med ”rikemansklubben”. I Libanon, Jordanien och Turkiet finns närmare två miljoner flyktingar från Syrien.
I diagrammet nedan ser vi antalet asylsökande i olika länder åren 2012-13.

Lilla men mycket rika Sverige utmärker sig med att ha lika många asylsökanden som Malaysia och något mer än Turkiet. Om våra partiledare får bestämma kan kanske bara ett litet antal av de sökande se fram mot en fristad hos oss.
I nästa diagram ser vi varifrån flyktingarna kommer.

Inte oväntat kommer de allra flesta från områden där USA:s ”krig mot terrorismen” raserat samhället. Assads terrorbombningar bidrar också i högsta grad till flyktingströmmen. Inte mindre än 53 % av flyktingarna i världen kommer från Afghanistan, Syrien och Somalia. Att inte fler kommer från Kongo trots de enormt blodiga krigen som pågått i decennier beror på att landet är till ytan enormt och krigen pågår uteslutande i östra delen av landet. Flyktingarna är 3 miljoner till antalet men finns kvar i landet. Liksom det stora antalet syriska flyktingar finns kvar i hemlandet och uppgår till cirka 6,5 miljoner.
Har vi råd att vara solidariska? Det är den rätta frågan. Inte hur många kan vi ta emot? Det är en konkret fråga som beror på vad som sker utanför vårt lands gränser. Men så länge som länder som Libanon och Jordanien tar emot 178 flyktingar per tusen innevånare respektive 88 per tusen med Sverige först på tolvte plats finns det ingen grund för smygrasism bakom tal om att vi inte har råd.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,