Solidaritet med Syriens folk i ord och handling.

Om några månader är det tre år sedan tortyren av några småpojkar i Deraa utlöste det syriska upproret mot Bachar al-Assads diktatur. I dag tre år senare ligger stora delar av Damaskus förorter, Aleppo, Homs, Raqqa och Idlib i ruiner. Bilderna från Syrien kunde lika gärna vara bilder från Stalingrad, Dresden eller Rotterdam.

Nej det är inte Dresden.

Från upprorets första dag visade regimen att den inte tvekade en sekund att använda alla tillgängliga metoder för att slå ned protesterna som blixtsnabbt spred sig över landet. Tusentals demonstranter arresterades och kastades i fängelsehålor där tortyr är vardagen. Hundratals sköts ihjäl av regimens säkerhetsstyrkor, från protesternas första dag.

I dag tre år senare har fler än hundra tusen förlorat sina liv under regimens bombregn, artilleri och missiler. Det som började som ett spontant uppror med krav på frihet, rättvisa och dignitet är nu svårt sargat, indraget i en desperat militär kraftmätning med en överlägset utrustad militär, förrått av omvärldens statsmakter som enbart kalkylerar i geostrategiska termer. Ordet solidaritet syns inte ens vid horisonten.

Inte nog med att det folkliga motståndet aldrig fick tillgång till de vapen som hade behövts för att effektivt stoppa regimens bombflyg och helikoptrar. Inte ens det humanitära bistånd som behövs för att undsätta de som flyr undan regimens terrorbombningar har mobiliserats. Förenta Nationernas hjälporganisationer tassar omkring i diplomatiska ringar och ber hövligt regimen i Damaskus om lov att bistå nödställda. Säkerhetsrådet är inte ens förmöget att ta ett uttalande mot terrorbombningar av civila bostadsområden i städer som regimen tappat kontrollen över. Sveket mot ett folk som inte begärde något annat än rätten att befria sig från en diktatur är avgrundsdjupt och totalt.

Det är ett svek som hade kunnat uppvägas av en omfattande solidaritetsrörelse ledd och stimulerad av alla som talar i socialismens namn. I stället tvingas vi lyssna till socialister som tar alla sorters ursäkter i sin mun för att stå tysta och neutrala utan ett ord av solidaritet. För att inte tala om de som öppet och utan skam förklarar sin solidaritet med diktaturen. När ledare som kallar sig socialister, likt Hugo Chavez och Fidel Castro, kallar en bödel som Khaddafi för ”en stor revolutionär” och hyllar Bachar Assad då står vi inför en katastrofal politisk bankrutt i stora delar av den internationella, speciellt den västerländska, vänstern.

Att den del av vänstern som har sina rötter i maoismen sluter upp bakom diktatoriska regimer under förevändning att de ”bekämpar imperialismen” är inte något märkligt. Dessa grupper har en lång historia av svek mot folkliga uppror då det stått i motsättning till den kinesiska partibyråkratins diplomatiska intressen. Det räcker med att påminna om de maoistiska organisationernas stöd till den pakistanska militärdiktaturens försök att krossa den folkliga resningen i Bangladesh 1971.

I december 1971 utropade Bangladesh sin självständighet.

Men det finns också en vänster med sina rötter i den ”trotskistiska” traditionen som förstelnat till dogmatiska sekter med krav på ”ideologisk renhet” som leder dem till att ställa sig vid sidan av upproret i Syrien (och innan dess i Libyen) utan att delta i den minsta handling av solidaritet med de som kämpar. De största och främsta organisationerna med denna ”linje” hittar vi i Storbritannien, där SWP trots sina stolta traditioner av mobilisering mot all form av förtryck inte har ett positivt ord till övers för upproret mot Assads diktatur. Detsamma gäller CWI, vars svenska sektion är Rättvisepartiet Socialisterna. Inte en enda aktion till stöd för upproren har dessa organisationer deltagit i. Inte en enda krona har de samlat in till humanitär hjälp.

I dag går Socialistiskt Forum i Stockholm av stapeln. Där organiserar Föreningen Syrien Sverige ett seminarium under rubriken ”Vänstern och de folkliga upproren”. Socialistiska Partiet deltar aktivt i arrangemanget med bland annat talare och driver som parti kampanj för insamling av pengar till de civila offren i Syrien. Solidaritet i ord och handling med människors revolt mot förtryck och orättvisor har alltid varit revolutionära socialisters kännemärke. I alla tider. I dag bryts den traditionen av många i den internationella vänstern. De historiska följderna av detta svek mot folkliga uppror i arabvärlden går inte ännu att utvärdera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Enhedslisten gör ett historiskt val – kampen i vardagen går vidare

Köpenhamns Sjöpaviljong, i går dekorerad med glödande röda fanor, banderoller och ballonger, gungade av glädje, golvstamp och entusiasm när Enhetslistans politiske ordförande Johanne Schmidt-Nielsen tackade partiets alla fantastiska valarbetare för ett historiskt valresultat. Partiet ökade sitt röstetal i ett enda sving från 2.3 procent i kommunalvalet 2009 till  6.9 procent i år. Framgången innebär ett nationellt genomslag och en viktig möjlighet att öka inflytandet lokalt. De kommunala mandat som skördats – över hundra – kan användas till att bekämpa regeringens – och högerpartiernas – planer på attackera den gemensamma välfärden. I de stora städerna är framgången nästan hisnande med flera resultat på en bra bit över tio procent. I den för Danmark så viktiga huvudstaden Köpenhamn, politikens metropol, blev Enhetslistan näst största parti med elva mandat och knappt tjugo procent av rösterna. Ett resultat som Danmarks radio ser som att ”Den yttersta vänsterflygeln i Köpenhamn gör sitt bästa val sedan 1946”, alltså för 67 år sedan.

Johanne Schmidt-Nielsen på den jublande valfesten.

”Med detta valresultat öppnar vi ett nytt kapitel i vårt partis historia”, underströk Schmidt-Nielsen. ”På Christiansborg har vi dessvärre under de senaste åren fått uppleva en regering som har svikit allt det som vänsterflygeln har stått för historiskt. En regering som har övertagit alltför många av högerflygelns idéer och synpunkter om att välfärden är en börda som vi inte har råd med. Om att de rikaste ska belönas med skattelättnader samtidigt som de arbetslösa ska ha mindre att leva av”, fortsatte hon hela tiden avbruten av jubel från valfesten. ”Under de fyra år som kommer ska vi i kommuner och regioner visa att vi inte vill ha ett konkurrenssamhälle där alla konkurrerar med alla. Vi ska visa att vårt solidariska välfärdssamhälle inte är en börda utan tvärtom en gemenskap som gör vårt samhälle och var och en av oss starkare”.

Enhetslistan har ingen direkt motsvarighet i Sverige. Historiskt har Vänsterpartiet sett Socialistisk Folkeparti (SF) som sitt broderparti, men man har under de senaste två åren tagit kontakter även med Enhetslistan. Ett intresse som lär öka eftersom jordskredsvalet för listan till stora delar har drabbat just SF som gör ett katastrofval. Partiet fick bara 5,6 procent av rösterna,  en tilbakagång på hela 8,9 procent. Väljarna har uppenbart flytt partiet i protest med dess medverkan i en nyliberal regering. Samma bakslag som drabbade Sosialistisk venstre i Norge för dess regeringssamverkan med socialdemokraterna. Helt säkert viktiga röda stoppskyltar när det gäller hur vänsterpartisterna kommer att diskutera regeringsfrågan vid sin kommande kongress.Till skillnad från Vänsterpartiets sätt att organisera sig är det i Enhetslistan fullt möjligt med olika organiserade åsiktsströmningar inom partiet.

Svenska Socialistiska Partiets systerorganisation i Danmark Socialistisk Arbejderparti (SAP) är en sådan viktig gruppering i den gemensamma partiorganisationen. Vad jag vet skulle de flesta eller alla medlemmar i Socialistiska Partiet acceptera att med stort ansvar arbeta inom ramen för (v) bara vi fick fortsätta med att vara en öppet redovisad och accepterad åsiktsströmning, bland alla de andra. Fördelen med Enhetslistans sätt att organisera sig är att man slipper hemliga fraktioner och nätverk som jobbar utan en redovisad och diskuterad politisk grund. Med politiken på det sättet i centrum slipper man en del ”personstrider” som i själva verket borde vara politiska debatter. Men samtidigt kräver det självklart ett ansvar från de som diskuterar. I viktiga offentliga sammanhang och i parlamentariska val måste man dra åt samma håll och partiet får inte förfalla till en diskussionsklubb.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Danska valet kan bli ”ett tigersprång” för Enhetslistan!

I de danska kommunal- och regionalval som avgörs i dag har opinionsinstituten flaggat för en skräll från vänster. Partiet Enhedslisten som är ett brokigt parti, ofta med radikalare krav och praktik än svenska Vänsterpartiet, tippas kunna öka från 2.3 procent i valet 2009 till nästan 9 procent i dag. Till skillnad från Vänsterpartiet är det fullt möjligt med olika organiserade åsiktsströmningar inom partiet.

Svenska Socialistiska Partiets systerorganisation i Danmark Socialistisk Arbejderparti (SAP) är en sådan viktig gruppering i den gemensamma partiorganisationen. Här återger vi den sista uppmaningen till listans medlemmar och valarbetare från våra kamrater. Deras sätt att resonera om förhållandet mellan parlamentariskt arbete och aktivism är centralt för att en eventuell valframgång också ska bli så betydelsefull som möjligt i arbetet framöver. Bloggen återkommer i morgon, kanske redan i natt, med en första uppföljning av valkampen på andra sidan sundet.

Enhetslistans ”fotfolk” demonstrerar I maj

”Vi ska värva så många röster som möjligt på tisdag – och de ska användas som en plattform för rörelse. Om Enhetslistan kan infria den dundersuccé i kommunal- och regionalvalen som opinionsundersökningarna för ögonblicket tyder på innebär det enorma möjligheter.

Möjligheter för att få rotfäste ute i provinsstäderna, från Viborg till Bornholm, och för att överallt bli en drivande kraft i rörelser mot det fälttåg av nedskärningar inom välfärden som både den sittande regeringen och de borgerliga partierna planerar fram till 2020.

Tid för entusiasm

Runt om i Enhetslistans kretsar – men också i var och ens bakhuvud – kan man höra bekymrade ord om hur ett stort antal kanske isolerade, kanske oskolade, kanske oerfarna representanter för listan kan röra till det för sig under de fyra år som kommer. Att det finns en grund för denna fruktan finns det ingen anledning att nonchalera. Men att låta detta överskugga entusiasmen för de kolossala möjligheter detta kan ge, exempelvis vid en framgång på trehundra procent, är rent nonsens.

Så här såg det ut i riksdagsvalet 2011.

Ska framgången cementeras i kommunalvalen?

En plats i en kommunal eller regional styrelse betyder i första hand fyra saker:

1) Direkt tillgång till information om möjliga konflikter – från planer om nedskärningar och nerläggningar till otillräckliga miljöplaner. Dvs en möjlighet att gå ut med varningar, alternativ och kampkrav – en möjlighet för att vara en startmotor för motstånd och rörelse.

2) En möjlighet att ge all slags folkliga rörelser och protester ett språkrör med betydligt större genomslagskraft i lokala medier och annat – och möjligheter för att ta rörelsernas krav direkt in i det parlamentariska rummet. I bästa fall också att vara initiativtagare till att en majoritet ger med sig och genomför rörelsernas krav.

3) En möjlighet att göra Enhetslistan synlig i den lokala politiken vilket kan betyda ett genombrott när det gäller rekrytering av ännu fler medlemmar – och möjligheter för lokalavdelningen att spela en större roll i all sorts lokal kamp.

4) En möjlighet för att Enhetslistan kan bli ett redskap för att samla den lokala kampen mot de av regeringen dikterade lokala och regionala nedskärningarna. Det är tid för ett kommunalt uppror och en verkligt landstäckande Enhetslista kan göra mycket för att bygga upp det samarbete på gräsrotsplan som kan bli ryggraden i detta.

Ansvaret ligger hos oss alla

Ansvaret för att ta dessa möjligheter och skörda frukterna vilar på alla Enhetslistans medlemmar. Om det på några ställen slutar med att representanter för Enhetslistan blir insyltade i den klubb av maktfullkomliga nedskärningsadministratörer som styr i de flesta kommuner och regioner kan de inte ensamma lastas. Det handlar i så fall om att vi i partiet och avdelningarna inte har arbetat tillräckligt bra.

 Helle Thornings socialdemokratiska regering lyssnade inte på lärarna.

 Svarade i stället med tvångslagstiftning mot facket.

Det avgörande är att vi överallt ser representationen i kommun- och regionstyrelser som en plattform för rörelse. Framför oss  finns regeringens – och högeroppositionens – planer på en nolltillväxt i välfärden (trots en explosion när det gäller behoven inom sjuk- och äldrevård) liksom miljardbesparingar när det gäller effektiviseringar, vilka kommer att göra offentligt anställda till jagade villebråd. Även utan Enhetslistans medverkan kommer dessa planer att möta motstånd. När vi kan använda våra många nyvalda som spjutspetsar i denna kamp, som en del av aktiva avdelningar vilka är djupt indragna i att organisera motståndet på gräsrotsnivå kommer det att vara ett tigersprång framåt. Inte bara för Enhetslistan – utan för arbetarklassen – och på sikt för den socialistiska revolutionen!

Under de kommande fyra dagarna är det vårt ansvar att gå ut på gatorna och få med oss de sista rösterna. För rösterna på listan Ø (Enhedslistan) är viktiga, både i kommunal- och regionalvalen. Som det hette (nästan) i den gamla vänstersocialistiska parollen:

Stöd kampen i vardagen – rösta lista Ø på valdagen!

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I morgon blir det fotboll och danska kommunalval i skön förening

I morgon kväll blir det raffel på Friends Arena. Ska motlutet från Estádio da Luz  med 0-1 bli en för tung ryggsäck på hemmaplan? Blir det en mördarbacke som dryper av mjölksyra eller ska svenskarna ta det som en Hellnerbacke?

När portugiserna anlände till spelarhotellet Sheraton i går kväll öppnade Expressen fotbollsfesten direkt med att störa motspelarnas nattsömn med svensk brass från Kårsdraget och Danderyds blåsorkester.  En hämnd för den skräniga blåsorkester i Lissabon som gjorde ljudet under TV-sändningen till ett larmande oljud för oss TV-tittare.

Men kvällen kommer inte att handla om bara fotboll. Minst lika spännande blir faktiskt kommunal- och regionalvalen i Danmark. Visserligen med mindre glamorösa arenor och helt andra möten. ”Dötrist!”, utbrister många. Kan det vara, säger jag, men inte denna gång. Jag kommer att pendla mellan TV 4:s fotboll och datorns valresultat från de danska ”byerne”. Detta därför att det danska vänsterpartiet Enhedslisten i morgon ser ut att kunna cementera framgången i riksdagsvalet 2011 också på den kommunala nivån.

Lokala val speglar bara till en del lokala händelser. De präglas också av nationella sociala rörelser och nationella politiska stridsfrågor. Bakgrunden till valen i morgon är regeringsskiftet 2011 när socialdemokraternas Helle Thorning kunde bryta den långa perioden av borgerligt styre genom att bilda regering tillsammans med Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre (borgerliga liberaler). Ett skifte som däremot inte blev särskilt stort när det gäller politiken. Nyliberalismen har fortsatt.

Vilket inte minst de danska lärarna fick känna av när regeringen tillsammans med hela det borgerliga spannet, inklusive Dansk Folkeparti, tvångslagstiftade i den fackliga konflikten mellan lärarna och deras motpart från kommunerna. Den fria förhandlingsrätten avskaffades med stora försämringar för lärarna – och eleverna – som följd. Vid det förra kommunalvalet 2009 röstade sju av tio lärare på något av regeringspartierna. I morgon är det bara en av tio som är helt säkra på att de väljer på samma sätt…

Överlag siar prognoserna om ett riktigt ras för socialdemokraterna från 30.6 procent 2009 till 23.9 i morgon.  För SF:s del handlar det om en ren blodstörtning. ”Styrtblødning” som det heter på dansk.  Partiet gjorde för fyra år sedan sitt bästa kommunalval någonsin med hela 14.5 procent av rösterna. Enligt opinionsinstitutens värsta skräckscenario för i morgon tappar de fasansfulla nio procent och stannar på 5.5 procent. En massaker som i så fall blir priset för att partiet hållit nyliberalismen under  armarna.

Samtidigt talar mycket för att Enhedslisten stormat fram i väljarkåren. I Köpenhamn kan partiet komma att gå från 6 till 12 mandat och bli storstadens näst största parti! I Århus från ett till tre. I Odense från ett till fyra. I Ålborg från inget till två.  Skulle drömsiffrorna från Danmark Radios senaste prognos bli verkliga kammar Enhedslisten i morgon hem 9.3 procent av väljarkåren. I kommunalvalet 2009 fick man bara 2.3 procent. Det stora klivet i röstetal kom i riksdagsvalet 2011 där nådde man som jämförelse 6.7 procent.

”Men man ska inte klappa hästen förrän den gått i mål”, menade Enhedslistens politiska taleskvinna Johanne Schmidt-Nielsen klokt nog när hon kommenterade dessa siffror.

 ”Støt kampen i hverdagen – Stem liste Ø på valgdagen!”, manar Socialistisk Arbejderparti i sitt uttalande. Fjärde Internationalens danska sektion vars medlemmar är en livaktig del av detta brokiga och radikala danska vänsterparti.

Vi får se var bollen och rösterna till sist hamnar i morgon kväll. Men raffel blir det. Det är redan klart.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skattegåvor till Kapitalet sänker Europa

-Skatterna för de som vill arbeta och för företagen måste sänkas för att det ska bli fart i ekonomin, jobb skapas och tron på framtiden stärkas.

Den refrängen har vi har hört till leda. Borgerliga politiker, ekonomer och finansskribenter upprepar det dagligen. Göbbels verkar ha haft rätt. En lögn som upprepas tillräckligt ofta slutar med att tas för sanning av samhällets medborgare.

Det finns inte en enda seriös ekonomisk studie som visar att lägre skatter för företagen leder till jobbskapande och högre tillväxt. Tvärtom, finns det många studier som visar på motsatsen. Nämligen att lägre beskattning av bolagsvinsterna leder till högre vinster, men inte alls högre sysselsättning eller snabbare tillväxt.

Till och med nyliberalismens överstepräster i Bryssel publicerar statistik som visar att deras dagliga prat om ”reformer” och lättnader för företagandet är inget annat än ideologiska dimridåer.

På kartan här under kan vi se vad som skett med marginalskatterna på inkomst av arbete och beskattningen av bolagsvinsterna mellan 1995 och 2013. Ta till exempel Sverige. Där ser vi att maximala marginalskatten sjunkit från 61,3 % till 56,6 % och att beskattningen av bolagens vinster (blå linjen) minskat från 28,0 % till 22,0 %. Det är miljarder kronor i gåvor till de svenska bolagen under den berörda perioden.

Som synes på kartan är inte Sverige ett undantag. Över hela Europa har det pågått en skattedumping som förskjutit fördelningen av de producerade rikedomarna över till kapitalägarnas fördel. På Irland och i de nya medlemmarna i EU från öster kan bolagen gotta sig åt vinstbeskattning på mellan 10 till 15 procent. Däremot har beskattningen av bolagens vinster i Frankrike legat i stort sett stilla under perioden medan den närmast halverats i Tyskland, om än från en extremt hög nivå.

Den samlade bilden av en fiskal dumping i hela Europa, i eurozonen och i EU 27, bekräftas av diagramet här under som visar att beskattningen av icke-finansiella bolag minskat med hela 9 % mellan 1998 till 2012. Den sänkningen motsvarar ett skattebortfall på 92 miljarder euro under perioden.

Men statens inkomster då? För att kompensera bortfallet från beskattningen av de högsta inkomsterna och den sänkta bolagsskatten vänder sig i stället kontinentens regeringar till sina konsumenter och låter dem betala notan via en ökning av de direkta skatterna som har den ”fördelen” att de drabbar låga inkomster och vanliga hushåll hårdast. I diagramet här under ser vi hur den genomsnittliga momsen i EU 27 ökat från 19 % till 21,3 %.

Så hur gick det med antalet jobb som skulle skapas av skattedumpingen och hur gick det med tillväxten? Borg och andra har ju sedan 2007 lovat att den statliga svångremspolitiken skulle ge resultat. Verkligheten för de som söker arbete liknar inte den som våra finansministrar talar om. Inte ens det ”tyska undret” eller Borgs ”mirakelekonomi” lyckas väga upp den katastrof som skett på arbetsmarknaden sedan 2007. I eurozonen har 1,6 % av det totala antalet jobb försvunnit och i EU 27 är siffran 2,2 %. Massarbetslösheten har exploderat i de länder som fått smaka mest på den nyliberala medicinen och ingen ljusning finns i sikte.

Om den nyliberala ”teorin” vore något så när i samklang med vad som verkligen skett och sker borde perioden i Europa som kallas ”de gyllene decennierna” från 1950 till 1975 ha sett mycket låg tillväxt och stor arbetslöshet eftersom skatterna på höga inkomster och på bolagens vinster var mycket högre än nu.

I diagrammet här under finns en detaljstudie av vad som skett i Frankrike sedan krigsslutet. Paradigmskiftet (som det heter numera) kan inte vara tydligare. Längst till vänster i diagramet ser vi utvecklingen av bolagens vinster (innan skatt) och procenten arbetslösa under perioden 1952 till 1974. Arbetslösheten (horisontella axeln) varierar mellan 1 % till 3 % medan bolagens vinster (vertikala axeln) svänger mellan 26 % till 30 %. Längst ut till höger i diagramet ligger åren mellan 1986 till 2008 grupperade och visar på en arbetslöshet mellan 8 % till 11 % medan bolagens vinster varierar mellan 30 % till 32 %. Längst till vänster ser vi vad som av ekonomer brukar kallas ”fordismen” och längst till höger det nyliberala systemet. I mellanperioden från 1975 till 1984 råder en sorts övergångsperiod mellan de två ”systemen” med sjunkande vinster för bolagen och snabbt ökande arbetslöshet.

Med detta som bakgrund kan vi säga att politikernas löften om bättre tider bakom hörnet bara den nuvarande åtstramningsmedicinen sväljs till sista droppen saknar all grund i historiska erfarenheter av arbetslöshet, vinster och tillväxt. Den period som ligger framför oss kommer i första hand att domineras av den massarbetslöshet som nu sliter ner många samhällen i grunden och bereder väg för främlingshat och nyfascism som i Grekland. Låg tillväxt, extrem arbetslöshet, ojämnare inkomstfördelning, ökad fattigdom och social misär SAMT höga vinster för kapitalägarna är vad som väntar inom överskådlig framtid. Det bäddar för politiska kriser i Europa som vi kanske inte ens kan föreställa oss ännu.      

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Låt alla murar rasa!

Låt muren rasa! En symbolisk bild av en palestinier med slägga som tillsammans med andra aktivister har lyckats bryta sig igenom den apartheidmur som omgärdar motorvägen in till det ockuperade Israel. En handling för frihet som kanske borde hyllas på Folkpartiets landsmöte?

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sälj inte skinnet förrän den amerikanska björnen är skjuten.

Det är på modet att förklara den amerikanska dominansen i världen på upphällningen. ”Imperiet” faller. I alla fall i mångas impressionistiska analyser och extrapoleringar av statistik.

Det är ingen ny diskurs, som akademiker brukar säga. Redan i slutet av 80-talet proklamerades den japanska kapitalismens seger över US of A. När Rockefeller Center köptes av japanskt riskkapital och sju av de tio största bankerna i världen var japanska ansågs saken vara klar. Några månader senare rasade det japanska korthuset samman och i dag tjugofem år senare trevar fortfarande den uppstigande solens land i ekonomiskt mörker.

I dag är det Kina som ges Japans roll som utmanare. Det är sant att Kina redan i funktion av sin befolkning på 1,35 miljarder individer är en ekonomisk enhet av enorma mått. Det är sant att Kina svingat sig upp i statitisken över exporterade varor till översta toppen. Det hade också Japan gjort i mitten av 80-talet tillsammans med Tyskland. Men att bara förlänga kurvor över vad som varit in i framtiden är en riskabel hantering.

Det viktigaste argumentet i dag för att visa på den amerikanska kapitalismens nedgång är Kinas nya roll som världens största exportör av industriellt producerade varor. Första platsen är dock i mycket beroende på att nästan hälften av Kinas varuexport är tillverkad i utlandsägda (eller delägda) företag i Kina.

USA:s, Tysklands och Kinas andel av världsexporten av industriprodukter

Men export av varor är inte allt vad som måste granskas för att se vad som sker i styrkeförhållandena mellan olika kapitalgrupper och kapitalistiska nationer. Då tänker jag bara på de ekonomiska relationerna och inte den politiskt/militära styrkan de olika nationernas härskande klasser besitter. Det är ett ännu bredare ämne än vad som den här korta texten har till syfte att belysa.

Ett viktigt element som bestämmer de inbördes relationerna och styrkan i olika ekonomier är deras investeringar i utlandet och utländska investeringar på hemmaplan. I tårtan här under finns en tydlig bild av vilket kapital som investerat mest utanför hemmanationens gränser (den blå halvan) och vilka som tagit emot mest utländska investeringar (den bruna halvan).


Som synes är det amerikanska (Etats-Unis) kapitalet, som äger över fem tusen miljarder dollar, överlägset följd långt efter av brittiskt (Royaume-Uni), tyskt (Allemagne) och franskt kapital. Bakom Hongkongs siffror finns också kapital från Kina. Även med Hongkong inräknat är Kina ännu en liten aktör i de internationella kapitalinvesteringarna utomlands.

I de bruna fälten ser vi att USA även är största mottagaren av utländska investeringar med Hongkong/Kina på klar andraplats. Om de nuvarande trenderna extrapoleras så kommer Kina/Hongkong att knappa in på de amerikanska kapitalägarnas internationella dominans för att inte säga hegemoni. Diagrammet här under visar de olika nationernas andel av de totala investeringarna i världen.

 Att amerikanskt kapital förlorat mark jämfört med 80-talets slut (cirka 46 %) framgår tydligt eftersom siffran var bara 22 % i slutet av 2012. Men samtidigt ser vi att Kina/Hongkong bara ökat sin andel från 6 % kring 2000 till 7,7 % i fjol. Med en ökning på 1,7 procentenheter på 12 år och med USA:s andel som stiger sedan 2009 kommer det att ta många årtioenden innan Kina kan sägas ha hunnit ikapp USA vad gäller kapitalegendomar investerade i utlandet. Under förutsättning att inget bryter trenderna. Som exempelvis ett uppror från de hundratals miljoner kinesiska arbetare som i stort saknar alla rättigheter och sociala skyddsnät.

Tills sist handlar inte ett lands ekonomiska utveckling om extrapoleringar av existerande trender. Det kan hjälpa till att se riktningen men inte till att göra verkliga prognoser. Liksom den japanska kapitalismen i ett slag gick från erövrare till slamkrypare finns det tecken på att Kina kan gå samma väg. Framför allt handlar det om den spekulativa bubblan i byggbranschen som troligen är nära bristningsgränsen. Kinas statsledning har resurser att stoppa ett fritt fall i branschen men inte till att upprätthålla den nuvarande byggtakten.

Men även om landets ekonomi fortsätter sin expansion (om än i lägre tempo) kommer det inte att inom kort (ett par decennier) leda till något internationellt maktskifte där USA akterseglas av den kinesiska skutan.   



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Aldrig mer! Katarina Katz` tal vid minnesdemonstrationen av Kristallnatten

Återger Katarina Katz` starka och medryckande tal från demonstrationen i Göteborg till minnet av den tyska ”Kristallnatten” 1928 när nazisternas bruna pöbel släpptes loss från sina bakgårdar och inledde det som skulle komma att bli ett försök att industriellt utrota judar och romer från den europeiska kartan. Katarina talade som representant från Judar för Israelisk-Palestinsk Fred:

 

Ordet kristall väcker associationer till något sprött, ömtåligt, skimrande. Natten kan visa oss himlen som en mörkblå sammetsmantel, beströdd med stjärnljus. Nazisterna fogade samman två ord av skönhet till något – fasaväckande, omänskligt, vämjeligt.

Det som gnistrade i skenet av gatlyktor och stjärnor på Nazi-Tysklands trottoarer natten mellan den 9 och den 10 november 1938 var inte kristaller, det var skärvor av sönderslaget glas, vassa skärvor som skar djupa revor i Europas mänsklighet.

 

Över 1 400 synagogor och bönehus brändes ner. Brandkåren hade order att inte ingripa. Tusentals judar tvingades se sina hem slås sönder av de nazistiska råskinnen. Tusentals butiker ägda av judar fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Många misshandlades, omkring 400 mördades. 30 000 skickades till koncentrationslägren. Man beräknar att pogromen 9-10 november kostade 1 500 människoliv, de mördade, de som i förtvivlan tog sina liv och de som dog i lägren under den närmast följande tiden.

För att riktig demonstrera sin övermakt och arrogans tvingade regimen judarna inte bara att städa upp förödelsen på gatorna utan även att betala ett gigantiskt skadestånd.

 

Jag heter Katarina Katz. Jag är jude, jag talar för föreningen Judar för Israelisk-Palestinsk Fred och jag är också medlem i Judiska Församlingen i Göteborg. Jag minns inte när det var som jag först hörde talas om just Kristallnatten, men jag minns att jag, 8-9 år gammal, såg TV-intervjuer som visade att barn och ungdomar i Sverige inte visste vem Hitler var och inte kände till nazismen. Jag var förfärad. Om de inte visste, om det glömdes bort, då kunde det hända igen! Och det som drabbat Europas judar fick aldrig hända igen, inte någonsin, inte någon. När jag blev äldre och klokare – 11-12 år eller så – kunde jag koppla samman det där ”inte någonsin, inte någon”  inte bara med Förintelsen utan också med ett universalistiskt, humanistiskt judiskt tankearv. Ett arv som utvecklats under århundraden av förföljelser och diskriminering. Högt bland min barndoms hjältar stod Martin Luther King och Nelson Mandela. Men jag visste också att vid Kings sida stod judiska medborgarrättsaktivister som Andrew Goodman och Michael Schwerner, mördade av det rasistiska Ku Klux Klan i den amerikanska Södern. För ANC kämpade judiska  apartheid-motståndare som Ruth First och Albie Sachs, den ena mördad, den andra lemlästad av apartheidregimen.

Andre Goodman till vänster var en av de tre medborgarrättsaktivister som sheriffen Price, medlem i Ku Klux Kan, skjöt ihjäl 1964.

 

Goodman, Schwerner, First , Sachs andra judar har vågat sina liv för att bekämpa en uppdelning av människor i mer och mindre värda. Så som Hitlers nazister delade in, så som nazister, rasister, främlingsfientliga och homofober delar in även idag. Hitlerregimen ville utplåna judar, romer, funktionshindrade,  homosexuella, politiska motståndare till nazismen och den organiserade arbetarrörelsen. Att hedra deras minne innebär att kämpa för alla människors lika värde, mot segregation och diskriminering, mot alla system som ger människor olika rättigheter beroende på etnicitet, kön, religion eller sexuell läggning.

Pogromen den 9 november var förberedd sedan länge men nazisterna valde att släppa loss den med ett attentat som förevändning, ett attentat mot en uppsatt nazist utfört av en ung judisk man, desperat över de förföljelser som drabbat hans familj. Detta är rasismens logik, den som sprids av dagens främlingsfientliga krafter, som får eko i bloggar och vid fikaborden. När en blond och blåögd norrman mördar människor, då är det en blond och blåögd norrman som mördar. Om en jude, en rom, en muslim, en invandrare begår ett brott, då är det judarna, romerna, muslimerna, invandrarna som ges skulden. När en azerisk man anklagades för mord i Moskva härom veckan, attackerade den nationalistiska mobben alla kaukasier och centralasiater, utan att hindras av den ryska polisen som inte heller hindrat de bestialiska övergrepp som begås mot homosexuella.

Rasistmobb i ryska Birjuljovo.

 

Hitler är död, men nazistiska rörelser lever i Europa idag, som mördarna i grekiska Gyllene Gryning. Det ungerska Jobbik, med platser i parlamentet, attackerar romska byar och hetsar mot judar. Invandrarfientliga Front National i Frankrike är starkare än någonsin.

Men också i det regerande Fidesz finns stor resonans för Jobbiks propaganda. Francois Hollande fortsätter Sarkozys politik att utvisa romska EU-medborgare. Storbritanniens konservativa inrikesminister, Theresa May, anklagar papperlösa invandrare för att vara ”hälsoturister” som vill snylta på den brittiska sjukvården och säger att hon vill skapa en ”fientlig omgivning” för människor som saknar tillstånd att vistas i landet. I Norge har Fremskrittspartiet klivit in i regeringen. Partiledaren Siv Jensen talar om “smygislamisering” och har krävt deportation av rumänska romer. I Fremskrittspartiets program talas inte bara om att begränsa invandringen utan även om att arbetskraftsinvandring i största möjliga utsträckning skall begränsas till EES-länderna. Vidare att de som fått asyl ”måste resa hem när förhållanden i hemlandet ändras. Inga reservationer för hur länge man varit i Norge, barn födda i Norge eller ens norskt medborgarskap. Föreställ er som ett tankeexperiment att regeln hade varit i kraft i Sverige under 1900-talet. Baltflyktingarna från 1940-talet och Ungernflyktingarna från 1956 skulle utvisats när Sovjetsystemet kollapsade, flyktingarna från Chile-kuppen 1973, skulle tvingats återvända efter grundlagsförändringarna 2004.

Invigningsceremoni för nya medlemmar

till Jobbiks halvmilitära Magyar Gárda

 

Om Fremskrittspartiet fått råda på den tiden skulle väl mina farföräldrar som flydde undan tsarväldets pogromer satts på en båt över Östersjön 1917. Enligt dess principer borde väl min mamma som kom till Sverige som 6-åring 1933 tvingats tillbaka till Tyskland 1945 – i sällskap med t ex Georg Riedel, Rudolf Meidner, Nelly Sachs, Joakim Israel och Herta Fischer.

De tillhörde det fåtal som lyckades fly från Nazi-Tyskland. De flesta som försökte mötte stängda gränser och protester mot ”judeimport”. Det skarpkantade glassplittret från den 9 november 1938 var inte nog för att skära hål i omvärldens likgiltighet och antisemitism. Vi minns lysande undantag, människor som gömde förföljda, de danskar som räddade nästan alla sina judiska landsmän 1943, lysande men alltför få.  Idag ser vi tusentals människor gå under i mardrömslika ökenvandringar eller drunkna i Medelhavet när de försöker komma in i den ogästvänliga ”Fästning Europa”.

I vårt naboland är det rasistiska Fremskrittspartiet nu ett drivhjul i regeringen. Nye statsministern Erna Solberg till höger bjöd Siv Jensen till vänster på följande tunga ministerposter: Finansminister; Arbets- och socialminister; Justitie- och beredskapsminister; Barnminister; Kommunikationsminister samt dito för Olja och energi.

******

Den tyske diktaren Bertholt Brecht, tvingad i exil av nazi-regimen skrev om de onda tider han levde i:

Rättframt tal har blivit dårskap, slät panna ett tecken

på sinnets hårdhet. Om någon skrattar

så visar det att han inte har hört

den skrämmande nyheten

Vad är det för tider säg

när ett samtal om träd nästan är ett brott

därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar!

(”Till dem som skall komma efter oss”, 1938, översättning Arnold Ljungdal)

 

Vilka ogärningar göms bakom vår tystnad? Vilken hårdhet mot de utsatta och förföljda behövs för att våra pannor skall vara släta?

Brecht skrev också om de förhållanden som låtit nazismen komma till makten, 30-talets stora depression som slungade ut miljoner i arbetslöshet, och desperation, ett samhälle av de mångas nöd och fåtalets överflöd.  I ett samhälle där de sociala klyftorna växer, där människor ser sin trygghet urholkas men inte någon väg att påverka, där finns en jordmån för de mörka krafter som vill peka neråt i stället för uppåt, som pekar ut syndabockar bland andra maktlösa, romer, muslimer, judar, invandrare. Gyllene Gryning fick sju procent av rösterna i Grekland när Europa kunde rädda de banker som givit ansvarslösa lån men inte de arbetslösa, lågavlönade och pensionärer som får betala skulderna.

Även i Sverige har vi ju nu ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Sverigedemokraterna försöker tvätta bort spåren av sina nynazistiska och antisemitiska rötter. Som ytterligare ett slagträ mot muslimer försöker Sverigedemokraterna till och med framställa sig som försvarare av Sveriges judar. Det har de inte lyckats med. Vi känner igen Sverigedemokraternas retorik.  Vi har hört den förut. Skånepolisen upprättar register över romska småbarn. Vi har sett etniska register förut.

Aldrig mer! Judar som arresterats under Kristallnatten på väg till koncentrationslägret Buchenwald.

Det sämsta vi som tillhör grupper utsatta för främlingsfientlighet och hatbrott kan göra är att låta oss ställas mot varandra. En försvarsmur mot nya Kristallnätter bygger vi av solidaritet, solidaritet med dem som tvingas fly till vårt land, solidaritet med dem som diskrimineras och trakasseras, solidaritet med dem som är socialt och ekonomiskt utsatta och söker alternativ till sin maktlöshet. En solidaritet som inte får vara skör och bräcklig som glasrutorna den 9 november 1938.

 .
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Uppåt för vinsterna. Krisen består.

Än en gång påminns vi om kapitalismens irrationalitet. Fågeln Twitter släpptes ut i det fria och svingade sig omedelbart upp i höjderna. Den lilla sångfågelns aktie som lanserades på 26 dollar nådde inom några timmar 40 dollar. Hur kan det komma sig? Twitter som bolag har ännu inte redovisat ett öre i vinst, tvärtom. Flera hundra miljoner dollar har förlorats sedan ägget kläcktes.

Så varför köper spekulanter aktien? Svaret finns i frågan, det är spekulation. Normalt sett ser ägare av kapital på aktier som en investering på lång sikt. Med 6-7 procent i återbäring i stället för 3-4 procent på statliga obligationer har investerare under decennier föredragit aktier.

Men med den alltmer globaliserade ekonomin har finansen, det vill säga ägare av aktier och andra värdepapper, blivit alltmer frikopplade från den industriella produktionen av varor och service. Inte i direkt motsättning till den industriella produktionen utan som en alltmer dominerande och i många avseenden parasitär del i det globala kapitalistiska systemet.

Spekulationen med det alltmer fritt flödande finanskapitalet tar överhanden och då kan ett bolag som Twitter rusa i höjden bara därför att spekulanterna tror att aktien ska stiga i värde och framför allt därför att spekulanten tror att de andra spekulanterna väntar sig en hausse. Det hela handlar inte längre om ekonomiska realiteter utan om amatörmässigt psykologiserande.

Vi träder snabbt in i spekulationsbubblans sista ögonblick. När de mest okunniga ger sig in i spekulationskarusellen då är vi nära kraschen. Det klassiska exemplet är John Kennedys pappa som sålde alla sina aktier en dag då en taxichaufför gav honom stalltips att inte missa. Han förklarade i en självbiografi att det var dags att sälja allt när ignoranter gav börsråd. Familjen Kennedys förmögenhet räddades av pappans klarsynthet. Andra insåg sina misstag för sent och valde att kasta sig ut genom skyskrapornas fönster på Wall Street.

Av dessa historiska och nutida erfarenheter kan vi dra slutsatsen att inga träd växer till himlen. Det sägs att vad som går upp kommer ner. Inom den normala fysiken gäller Newtons lagar. I finansen likaså. Spekulativa bubblor är självförstörande. De slutar alltid med en krasch.

Men i den verkliga ekonomin finns en annan ”lag” som man kan säga står i omvänd relation till spekulativa bubblor i aktier och värdepapper.

Vad som faller mot en till synes icke existerande botten når alltid ett jämviktsläge där misären och eländet som den kraschande kapitalismen skapar planar ut och i sämsta fall består i årtionden eller vänder uppåt igen i tillväxt bestämd av de historiska omständigheterna vid handen. Förhoppningen som vissa gett uttryck för att kapitalismen ska krascha av sig självt är naivt. Det kommer inte att ske.

I dag ser vi att den fem år långa krisen nått botten och att tillväxten i de flesta europeiska länderna på nytt vänder uppåt om än tvekande och stapplande. Det innebär inte att den sociala misär som drabbat så många sedan kraschen 2007-8 också är på väg att minska. Vare sig arbetslösheten eller realinkomsterna kommer att förbättras för de arbetslösa och de arbetande.

Det är industriägarna som kommer att vara vinnarna i den första klättringen upp från den botten som nåddes 2012/13.  Deras vinster kan på nytt ta fart eftersom produktiviteten i företagen ökat sedan botten väl nåtts. Det är ett i det närmaste matematiskt fenomen. Under krisens gång har miljontals anställda i produktionen förlorat sina arbeten. När nu produktionen börjar stiga på nytt görs det med färre anställda än innan krisen vilket automatiskt medför en högre produktivitet per anställd och därmed högre vinster för kapitalägarna.

För den enskilde industriägaren är arbetslösheten manna från himlen. De fackliga organisationerna är på defensiven och har mycket svårt att kräva högre löner medan miljoner stampar utanför grindarna i hopp att få ett arbete. Att massarbetslösheten är en katastrof för våra samhällen som helhet står i skarp motsättning till de enskilda kapitalägarnas intressen av låga löner och hög produktivitet per arbetad timme.

I ett samhälle där nästan allt som produceras konsumeras av medborgarna kan kapitalägarna inte realisera de producerade värdena eftersom det inte finns tillräcklig köpkraft i samhället. Men på dagens ”globaliserade” världsmarknad avsätts mycket av det som produceras i andra delar av världen med tillräcklig samlad köpkraft för att en industris varuproduktion inte ska förbli dött kapital.

Därför är det en falsk förhoppning att den blygsamma tillväxt som nu syns i alla europeiska länder, med ett par undantag, också ska lösa upp den djupa sociala kris som den ”stora recessionen 2007-12” skapat. Massarbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och den sociala misären är här för att stanna. Det ljus som syns i tunneln är bara grönt ljus för högre vinster för kapitalägarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Syriendebatten med Tariq Ali fortsätter

I tidningen Internationalen diskuteras revolutionen i Syrien med hetta. I en artikel av Tariq Ali  rubricerad ”Vad är en revolution” menade han att det under de tre år som gått, med väldiga sociala och politiska eruptioner över hela regionen, överhuvudtaget inte har handlat om revolutioner. Vi ifrågasatte detta med svaret ”Tariq Alis långa resa”. Förra veckan kom en replik på detta i form av en intervju ”Vad är en revolution – egentligen”. Nedan följer vår kontrareplik i oavkortad form.

Benny&Göte

”Från och med Irak och framåt har jag beskrivit det vi ser som en process. Det är en ny form av återkolonialisering för dessa länders del. Vi har sett det i Irak och i Libyen såg vi hur en mycket skicklig propagandaoperation iscensattes…”. Tariq Ali i Russia Today.

I hans värld är det inte folkliga revolutioner och revolutionsförsök som under snart tre år skakat den arabiska världen. Det han ser är i stället i huvudsak en kontinuerlig process alltsedan Irakkriget 2001. En strategi där Mellanöstern återkolonialiseras av Väst. Om än under nya former.

Satirtecknaren Carlos Latuff ser bara Turkiet (och USA)

bakom revolutionerna i arabvärlden

Vi ser någonting helt annat.  Mohammed Bouazizis självbränning i protest mot hur han förnedrades av polisstaten och upproret i Tunisien vintern 2010-2011 var inledningen till en kvalitativt ny process. Vi delar därför helt den uppfattning som Gilbert Achcar sammanfattar i en intervju för Socialist Resistance:

”Det som började utvecklas 2011 är en långvarig revolutionär process, som skall utvecklas under många, många år, om inte decennier, i synnerhet om vi tar hänsyn till dess geografiska utbredning. Ur detta perspektiv är det som skett hittills bara processens inledningsfas /…/ Denna långvariga revolutionära process har sina rötter i regionens sociala verklighet, som kännetecknas av många decenniers bromsad utveckling – en sedan flera decennier högre arbetslöshet, i synnerhet ungdomsarbetslöshet, än i någon annan region i världen”.

Bush`s strategi för Irak, drömmen om en ”återkolonialisering”, blev en utrikespolitisk katastrof och i stället för en nära allierad tvingas USA i dag att leva med en Iranvänlig regim i Bagdad. Washington saknar samtidigt en strategi för Mellanöstern. Vita huset agerar i stället defensivt, ofta motsägelsefullt och försöker efter förmåga bara att parera de olika kriserna i regionen. Det är inte Barack Obama som håller i tömmarna när hästarna skenar. Han har fullt sjå med att hålla sig fast för att inte själv bli avkastad. Satirtecknarna har glädjedagar. Daryl Cagle nedan ser honom som snärjd av en hybrid mellan bläckfisk och träd.

Tariq försöker också att sy ihop sin uppfattning teoretiskt genom att ge ordet ”revolution” en egen personlig, mycket snäv tolkning som inte delas av vare sig ordböcker, historiker, sociologer eller marxismens alla stora teoretiker. För hans del är det bara en revolution när vi ser ”en överföring av makten från en samhällsklass (eller även ett skikt) till en annan som leder till grundläggande förändringar”. I flera texter återkommer han till att statsapparatens våldsapparat också ska ha eliminerats (men blev lustigt nog upprörd när så blev fallet i Libyen). Kort och gott kan revolutioner i det nya seklet bara vara socialistiska revolutioner.

Nejlikerevolutionen i Portugal 1974/75 var ingen revolution…

Eftersom det i hans värld inte handlar om en revolution utan om en återkolonialisering av Syrien där regimen trots allt bjuder motstånd, ligger det nära till hands att just spontant kasta skulden på rebellsidan i Syrien vid uppmärksammade krigsbrott som Hulamassakern och gasattacken i Damaskus.

Framförallt blir det bekvämt för Tariq när det gäller solidariteten. Om möjligheterna för en socialistisk revolution är bortspelade behövs ingen solidaritet. Borgerliga fri- och rättigheter är vattvälling. I logik med detta arbetar inte Tariq med någon form av solidaritet med de syriska revolutionärerna (de finns ju inte). Det gör inte heller de kamrater i Sverige som översätter och lyfter fram hans plattform.

Här finns också rågången i debatten. Detta eftersom vi i motsats till kamraterna ser detta som en huvuduppgift för socialister i Sverige när det gäller internationellt arbete och därför efter vår förmåga deltar i partiets opinionsbildning samt i Föreningen Syrien Sverige och dess solidaritetsarbete.

I Internationalen var repliken till intervjun med Tariq minimerad av debattredaktören. Här på bloggen preciserar vi därför våra svar när det gäller en del av de faktiska händelser som diskuteras i intervjun. Men vill först betona att det ena eller andra ställningstagandet när det gäller Mellanöstern mår bäst av ses i ett sammanhang.

I den svenska politiska debatten har ordet ’narrativ, berättelse eller berättande framställning, blivit alltmer frekvent i takt med att etablerade partier makat sig samman och i klump klängt sig fast vid ändlösa diskussioner om konjunkturpolitik och inbördes exercis i hur olika skattesatser gynnar eller slår mot gemene man. När det gäller Syrien och många andra internationella frågor moltiger man mest. Från Reinfeldt till Sjöstedt.  Palmes dagar med internationellt engagemang är långt borta. Det har i det stora hela blivit för mycket sandlåda över Riksdagens plenisal. Det man efterlyser på debattsidor och kulturartiklar är i stället ett narrativ, en berättelse om framtiden. Inte minst letar socialdemokratin efter sina förlorade visioner. Det är en bra debatt eftersom den letar efter medryckande sammanhängande ideologier som kan entusiasmera människor för politiskt arbete.

Olof Palmes dagar är långt borta.

Vi ser begreppet som fruktbart även när det gäller vår diskussion. Spårar vi de olika berättelser som finns och understryker dem kan det öka förståelsen för varför människor agerar som de gör. Inte minst när det gäller krigets Syrien. För i den debatten ser vi naturligtvis inte Tariq som vore han i sold hos Assads diktatur, han beskriver denna som en hänsynslös polisstat – en dålig kopia på det gamla Sovjet. Men när det gäller sin sedan länge övergripande berättelse om arabvärlden, att vi ser ”en återkolonialisering av regionen”, utgår han ifrån det faktum att Syrien ännu inte helt ”assimilerats” av USA:s ”Nya ordning”. När diktaturens brutalitet och dödsskjutningar väl tvingar fram ett väpnat försvar av det civila motståndet, vilket ganska naturligt sammanfaller med olika försök från USA, Gulfstaterna och Turkiet att blanda sig i, då får detta honom att sätta klackarna i marken. Hit men inte längre! Tar man emot vapen eller annan militär hjälp från dessa stater blir man omedelbart en paria som vänstern inte skall befatta sig med. Kvantitet övergår i kvalité och lojaliteterna kommer att bestämmas av den bipolära motsättningen om en ”återkolonialisering av regionen”. Maoisterna brukade tala om att ”huvudmotsättningen” bestämmer i politiken. Tragiskt nog faller Tariq ner i samma fallgrop.

Rebellerna i Libyen blev därför för Tariq ”Imperialismens marionetter” när de begärde flygstöd från Väst.  Går vi tillbaka två år var Tariq så grund i sin vårdslösa förenkling av skeendet att han inte ens såg ett folkligt uppror och ett hjältemodigt motstånd mot Khaddafis elitförband och dess pansardivisioner. Artikeln i NLR, ”Between past and future”, som han själv refererar till i intervjun visar att han inte ens i efterhand läst på. ”Inte heller var det några massakrer i Misrata, Zawaiya or Ajdabiya när regeringsstyrkor återtog dem”, skriver han. Verkligen? Bilderna från Misratas fullständigt sönderskjutna huvudgata, Tripoli Street, finns fortfarande på våra näthinnor. Khamis pansarbrigad lyckades trots detta aldrig ”återta” staden.

Misrata, Tripoli Street under belägringen.

Tariq har alltså inte ens lagt märke till att innevånarna i Libyens tredje stad härdade ut i ett episkt motstånd mot en fyra månader lång belägring av sina hem. Utan egentlig hjälp utifrån slog ”marionetterna” (våra hjältar) tillbaka dagliga artilleri- och pansarattacker. Khamis` stridsvagnar blockerades av bulldozers och långtradare vilka sedan brändes  ut med hemmagjorda bomber. Regeringsstyrkorna besegrades. Zawaiya återtogs däremot efter att stridsvagnseld malt sönder motståndet i stadens centrum under fyra helvetesdygn. I Ajdabiya var förlusterna i människoliv mindre eftersom människorna där flytt till Bengazi…

Går vi tillbaka till Syrien ser vi hur Tariqs övergripande narrativ inte bara gör att han urskuldar regimen. Det leder honom också till att svartmåla också motståndet mot diktaturen eftersom detta nu ses som ett led i en imperialistisk offensiv.

En författare och debattör som Tariq har samma val som alla vi andra när det gäller att återge en bild av det vi ser. Likt en konstnär med sin breda palett, rik på färger, väljer han självfallet att måla det han själv önskar eller vill se. Han skulle kunna ha berättat om helvetet i Assads tortyrhålor eller om hur diktaturens nyliberalism i Syrien skapade kanske världens högsta ungdomsarbetslöshet (Robert Fisk). Han skulle med sitt levande sätt och med sin skickliga retorik kunna ha varit en röst för demokratiska och sekulära krafter i landet. Han skulle kunna ha talat om för vänstern i världen att upproret hade sin klassbas i arbetarförorterna till Syriens stora städer. Men inte alls, i stället lät han sig intervjuas 16 juli 2012 av Putins egen personliga propagandakanal Russia Today. Det vill säga samtidigt som massakern i Houla den 25 maj diskuterades hett runt om i världen. Redan tidigare hade han svalt regimens propandabluff, iscensatt av den ökända nunnan Agnes och reproducerad i Frankfurter Zeitung, om att det var rebellerna som låg bakom avrättningarna av civila i Houla. Nu gick han ut – i de ryska vapenmånglarnas egen media – med följande fruktansvärda anklagelse: ”Illdåd begångna av Syriska nationella rådet och dess organisationers supporters skapar förödelse i vissa områden och de utför avsiktligt dessa illdåd så att de kan skyllas på regimen”.

Massakern i Houla.

Vi hoppas att alla inser allvaret i Tariqs anklagelse. Han talar om rebellerna som monster i människohamn vilka medvetet slaktar människor i propagandasyfte. Lägg märke till att det inte är jihadister i ISIS eller al-Nusra han talar om utan vanliga miliser i den Fria syriska armén sommaren 2012, långt innan dagens situation med stark närvaro av extrema jihadister som med sina parallella illdåd stärker regimens politiska ställning internationellt. Vi var och är inte det minsta moraliskt uppbragda över den i sig oförargliga händelsen att Tariq låter sig intervjuas av Russia Today. Hade han låtit sin stämma ljuda och där högt och tydligt fördömt Rysslands vapenleveranser hade vi jublat. När han nu valde att ropa med regimen Assad blev vi bara upprörda, besvikna och ledsna.

Att Tariq senare, efter FN:s rapport om Houla, insåg sitt misstag och gick ut med en offentlig dementi var naturligtvis i sig bra. Det var regimens soldater och dess slaktarmilis Shabiha som svarade för illdåden. Men det var nog mest en omvändelse under galgen – inte en uppriktig omprövning av hur han hamnat så fel. Det har visat sig i senare inlägg och debatter där han har kvar sitt narrativ från invasionen av Irak 2001, alltså berättelsen om en ”återkolonialisering” av hela regionen. Inte minst demonstreras detta av hans reaktion på gasattacken i Ghouta. Med litterärt snirkliga men ändå helt klara ordalag valde han i en artikel att frikänna regimen från ansvar: ”Eftersom Obama hade sagt att kemiska vapen var den ”röda linjen”, var det ödesbestämt att vapnen skulle komma att användas. ”Qui prodest?”, som romarna brukade fråga. Vem vinner på det? Uppenbarligen inte den syriska regimen”. Med hjälp av en del andra skrivningar försöker man i intervjun att räta upp ställningstagandet till att betyda ”Vi vet inte. Det kan vara vem som helst. Kanske en våldsam general”…

Raketerna med saringas kom från regimens artilleri i det brunrosa fältet.

Men vart tog FN:s rapport vägen? Där finns materiella bevis om vilka typer av raketer som användes, hur granaterna var konstruerade, varifrån de sköts iväg och hur stora mängder saringas som användes för att sedan drabba två stadsdelar sexton kilometer ifrån varandra. Det enda FN:s rapport inte säger är vem som utförde angreppet, eftersom Sellström och hans team inte hade rätt att yttra sig i den frågan. En munkavle som Ryssland och Assad krävt för att överhuvudtaget acceptera en inspektion!

Andra, institut, forskare och militäranalytiker har analyserat rapporten och totalt avfärdat konspirationsteoretikernas prat om gasgranater tillverkade i mammas kök. För att inte tala om vår ökända propagandanunna som kokade ihop en historia från Blåkulla om barnlik som transporterats från kustens Latakia till Damaskus och uppgavs ha varit med på olika videos vid olika sammanhang…

Nej, det finns inga berättigade tvivel om regimens ansvar. Det är visserligen sant att man ”aldrig kan veta” men att hänvisa till en i det närmaste obefintlig möjlighet för att ställa sig helt neutral vid sidan om och nonchalant prata om ”att vem som helst” kan vara ansvarig, det gör man bara om man vill måla efter det scenario, det narrativ man själv har i huvudet.

Det trista med Tariq är att han skulle ha haft kapacitet för att spela en helt annan roll. Nu gör han inte det. I många stycken är hans berättelse i stället i stora stycken densamma som diktaturens. Vi kan bara än en gång beklaga.

.