Om den politiska striden i Syriza

Sotis Martalis, aktiv i en revolutionär marxistisk strömning (DEA) inom Syriza där han verkar som medlem av dess stora partistyrelse (201 medlemmar) berättar i en länk nedan om den politiska kampen inom Syriza för att partiet inte ska förlora sin ”själ”. Tyvärr ännu så länge bara på franska.  Här ändå några viktiga delar i min fria tolkning.

Den mest centrala uppgiften är att partistyrelsen inkallas så att partidemokratin kan återupprättas. En majoritet av denna, alltså partiets beslutande församling mellan sina kongresser, 109 medlemmar, har redan begärt detta utan resultat. Vad som sker nu är att Syrizas regionala distrikt understödjer detta krav genom att i snabb följd komma in med deklarationer där de tar avstånd från uppgörelsen i Bryssel samtidigt som de också kräver att partistyrelsen sammankallas. Sotiris nämner de som ännu hunnit komma in: Athènes A, Athènes sud, Pirée, Thessalonique, Achaïe, Kefalonia, Ithaque (ön), Préveza, Arta, Zakynthos (ön), Dodécanèse (alla öarna), Lesbos (ön), Samos (ön)…

En bild från en av Syrizas tidigare partikongresser.

Alexis Tsipras, som vänt sig till parlamentets högerpartier i stället för till sina egna medlemmar, och uppenbarligen inte vill kalla in partistyrelsen, besvarar i en märklig, rentav absurd intervju för veckotidningen To Pontiki dessa upprorssignaler från partiets djup med att anklaga vänstern i partiet för illojalitet:

”Hela Syriza måste ta ansvar för det som skett, detta eftersom den utpressning vi utsattes för (i Bryssel) verkligen har ägt rum. Att de som röstade nej i parlamentet valde att göra detta i en så allvarlig stund och mot den interna andan av solidaritet, det har rivit upp ett öppet sår hos oss. När dessa kamrater (Vänsterplattformen) ändå hävdar att de trots allt stödjer vänsterregeringen, trots allt den första vänsterregeringen i vår historia, är detta något som i verkligheten är förbrukat. Jag är nu tvingad att fullfölja avtalet med en parlamentarisk minoritetsregering”

Sotiris avslutar sina kommentarer om den senaste utvecklingen med att betona vikten av att nu bygga upp en stark folklig enhetsfront i en kampanj mot Brysselavtalet. Inte minst understryker han vikten av att nu vinna Greklands fackliga organisationer för detta och i detta sammanhang är det naturligtvis tragiskt att han kan konstatera att ultrasekteristerna i KKE:s ledning fortsätter att hålla  sina medlemmar och sympatisörer i vad de uppfattar som ”en förnäm avskildhet” från den stora majoriteten av det motstånd mot Greklands tredje svältavtal med Bryssel som nu växer fram. Vid de fackliga demonstrationerna utanför parlamentet den 15 juli – när debatten om det nya avtalet ägde rum – ställde dess fackliga  front PAME som vanligt upp sig i ett hörn för sig själva. ”Beröringsskräcken” lever vidare.

Klicka här på länken till Sotis Martalis kommentar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Om maoismens avfällingar, den fördomsfulle skränfocken Johan Hakelius och hur de friska vindarna från Greklandskrisen, likt en gång de från Maj 68, bär med sig hopp och möjligheter, men också stora faror.

.

Läste för några dagar sedan hur Maria Schottenius, tidigare kulturchef för först Expressen, senare under sex år i samma befattning för DN, glatt och uppenbart helt stormförtjust använder David Brolins senaste bok bok ”Omprövningar – Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal” för en egen liten skadeglad uppgörelse med de sex ”omvändare” eller avfällingar som författaren satt under sin lupp: Lars Gustafsson; Håkan Arvidsson; Svante Nordin; Bo Gustafsson, Klas Eklund och Göran Rosenberg.

Skälet till att Schottenius nära nog fnittrar i sin text när hon livfullt berättar om dessa halsbrytande omvändelser är att hon själv, under samma tid, var en intellektuell akademiker, som under detta skifte i kultur och politik till en del fick leva i skuggan av dessa herrar och deras rätlinjiga linjaler, efterapade maoistmoral och hårda pekpinnar. Ska man bestämma hennes egen ideologiska art, hamnar hon nog, på samma sätt som sin man och färdkamrat i livet Olle Svenning, någonstans i gränslandet mellan radikal, traditionell socialdemokrati och humanistisk socialliberalism.

När dessa vänsterintellektuella, vilka Brolin granskat, under några intensiva år röjde runt i vårt gamla kulturlandskap och i dess politiska marker gällde det att hålla sig undan för att inte mejas ner av deras vilt svängande liar. I Kerstin Ekman hittade hon en medsyster i samma utsatta situation och det var nog mer än en tillfällighet att hon skrev sin doktorsavhandling om dennes författarskap. Kerstin Ekman (som jag tycker om att läsa) har för övrigt skrivit en kostligt rolig satir över dessa och andra år i sin ”Grand final i skojarbranschen”. Inte minst hennes lustmord på Jan Myrdal när hon låter hans alias under en fest, iklädd en murarskjorta från någon arbetarbod i Stockholms innerstad, sitta på golvet med korslagda ben och bombastiskt lägga ut sina maoistiska visdomsord för en beundrande publik, går definitivt rakt in i litteraturhistorien…

Nu missbrukar på sätt och vis Schottenius Brolins bok eftersom vi spontant, av hennes läsning och recension att döma, kan fås att dra slutsatsen att dessa ”omprövningar” var ett allmängiltigt fenomen. Men Brolins spaning efter den tid som nu flytt och hur sex vänsterintellektuella män hanterade detta, är av många olika skäl ytterligt begränsad och svarar inte alls mot hur det var för vänstern i hela sin brokighet eller för dess övergång in i vårt nya sekel.

De sex personer som Brolin valt ut har för det första det gemensamt att ingen av dem var ”partibyggare” i egentlig mening (Bo Gustafsson kanske undantagen). De var inga aktivister eller ledare i vänsterns politiska och sociala vardagsmiljöer. De tumlade främst runt i kulturlandskapet och fick ibland vara med i den tidens dominanta vänsterintellektuella tankesmedjor, som Häften för kritiska studier, Ord och Bild och Zenith. I synnerhet Lars Gustafsson hade ingen betydelse alls för den tidens vänsterrörelser. Men mer sällan syntes de vid vänsterns alla stencilapparater, deltog i lokala partimöten eller var med vid allt oändligt spring med flygblad och tidningsförsäljning i trappor, på torg eller vid grindarna till alla de arbetsplatser där vi försökte vinna insteg.

Det andra som förenar denna sextett var att de alla hade en dogmatisk maoism som utgångspunkt för sin radikalism. De analyserade inte sin samtida verklighet med en levande marxism utan sorterade med ett selektivt seende in vad de ville se i redan färdiga kategorier hämtade från den kinesiska kulturrevolutionens perversa värld. Med sådana dogmatiska avstamp in i den tidens omslitande och snabbt föränderliga värld, och om de samtidigt skulle kunna fortsätta med att ha sin försörjning från skrivandet, blev det nära nog nödvändigt med tvära vändningar när tiderna förändrades. Först snabba telemarkssvängar och sedan 180 graders vändningar, rakt upp för de backar man nyss åkt nerför med en sådan farlig fart…

Dessutom har Brolin valt att inte ta med någon kvinna från samma miljö. Visst, de var färre, som i politiken i övrigt. Fast det fanns många och flera fick också till det med tvärvändorna. En som exempelvis var framstående ”kamrat” på den tiden var Katarina Engberg. Under sin tid som medlem i maoistiska KPMLr, var hon en gunstling hos Aftonbladets dåvarande mycket radikale kulturchef Karl Vennberg, vilken haussade henne i sina spalter. Detta nämns inte om vi tittar in på Wikipedia. Inte ett ord om hennes förflutna som maoist (med Stalin i gott minne) och en uttalad antimilitarist, det förflutna är bortraderat ungefär som den Store lokföraren själv gjorde i de sovjetiska uppslagsverken vid behov. Men vi som kommer ihåg ser ett hisnande ideologiskt språng. För det Wikipedia förtäljer oss i dag är att den gamla revolutionären blivit departementsråd och chef för Sekretariatet för analys och långsiktig planering vid Försvarsdepartementet. Sammanfattningsvis heter det om hennes gärning: ”Enligt Engberg är det svenska försvarets uppgift att ge nationell trygghet och att solidariskt deltaga i internationell krishantering”…

En liten, men fortfarande inflytelserik grupp av maoister, har dessutom parat sina tidigare uppfattningar med reaktionär nationalism länkad till politiska ledare som Khaddafi, Assad, Khamenei, Putin eller i Jan Myrdals fall till och med Marine Le Pen.

Brolins selektiva urval måste definitivt användas med stor försiktighet. Var och en av dessa sex i dag äldre herrar har dessutom haft olika livsbanor och har stannat i uppförsbackarna på lite olika ställen. Göran Rosenberg finns i dag exempelvis på samma höjder som Schottenius själv.

Men det viktigaste, det vi måste ha vid minnet under en läsning, det är att Brolins bok – och på samma sätt Schottenius – valt att inte alls besvära sig att berätta om alla de människor som var med när det begav sig, under de år ”när allt var möjligt”, alla de människor som inte ens har funderat över att tvärvända. De flesta har förändrat sina utblickar och har gjort omprövningar av tidigare dogmatik. Andra, som kom ut ur startblocken och in i politiken med från början betydligt större rörlighet och mindre dogmatik, har självklart också förändrats, ofta utvecklats, men ibland självklart gått i stå som en hel del andra.

Det finns många skickliga akademiker som ”överlevt”, de har i huvudsak behållit sina åsikter, men ändå lyckats klara sin försörjning i universitetens lärosalar. Men framförallt är det ”tusenden” utanför universiteten och kultursfären som till en del förändrats med tiden, men fortfarande har ”jämlikhet, rättvisa, frihet och solidaritet” som sina rättesnören. De finns som vanliga löntagare inom industrin och andra privatägda verksamheter. Både som kollektivanställda och som tjänstemän. En del från 1970-talets vänster har egna små egna företag. Många är lärare eller rektorer. Andra är tand- och sjuksköterskor. En del har lyckats bli läkare, några är jurister. En hel del är journalister som faktiskt klarat sina ”hantverk” utan alltför mycket eftergifter åt den nyliberala tidsandan (även om andra sålt sig som brödskrivare åt Stampen, Schipstedt och Bonniers). En del är socialsekreterare andra har blivit uppskattade författare, konstnärer, musiker eller skådespelare. En del av alla dessa ”tusenden” är i dag socialdemokrater. På många arbetsplatser är det ”ett måste” för att få vara med och påverka den fackliga och politiska verksamheten. Andra är vänsterpartister. En del är som jag själv medlem i Socialistiska Partiet (sedan 1968 om man räknar in dess föregångare) eller i andra mindre vänstergrupperingar. Många har blivit eller håller på att bli pensionärer men fortsätter att hålla den röda fanan högt. Det vi alla lider av är kanske stundtals en viss pessimism. Allt gick inte så fort som vi drömde om. Motståndarna var mer välorganiserade än vad trodde. Men vi har definitivt inte gett upp och vi vet att nya generationer, i nya oväntade former, kommer att bära fram samma idéer!

Kort sagt. Vad Brolin valt att inte diskutera – och som därför Shottenius slipper att bry sig om – är att den stora merparten av alla oss som var med under skiftet i vänsterpolitiken från 1970-tal till 80-talet faktiskt har fortsatt att på olika sätt hålla fast vid några av de viktigaste grunderna för vänsterradikaliseringen under 1960- och 1970-talen. Genom sina urval reproducerar Brolin/Schottenius dessvärre myter om den tidens revoltörer, nämligen att de alla skulle ha vänt kappan efter vinden och nu omhuldar nyliberalismen i politiken. Myter som jag inte alls tror har något fog för sig. Allt rör sig, vi står inte kvar på samma fläck hela tiden, alla människor har förändrats, men de flesta oss står fast vid arbetarrörelsens gamla värderingar, uppgraderade med skarpare miljötänk och mer feminism.

Värre är det med den generation som kom efter oss. Den har självfallet drabbats hårt, stukats och bråkats ner av en helt annan värld, inte minst den första massarbetslösheten som kom under Göran Perssons tidiga 1990-talsår då han styrde med (v) och (mp) som regeringsunderlag. Internationellt är det nederlag och uppgivenhet som satt sina spår. Berlinmurens och stalinismens fall förlöstes inte av massrörelser för en socialistisk demokrati utan med hjälp av hänsynslösa oligarker lystna på att plundra gamla statligt ägda egendomar på sina tillgångar. En utveckling som självklart var en stor besvikelse för många som hoppats på en annan utveckling. Pol Pot-regimen vidriga massmord på den egna befolkningen, Massakern på Himmelska fridens torg samt KKP:s satsning på en statligt dirigerad råkapitalism gjorde att maoismen som ett internationellt fenomen, sånär som i en del asiatiska stater, främst Indien, helt utplånades. De organisatoriskt så starka gamla, traditionella kommunistpartierna i Europa kollapsade liksom dess mindre maoistiska efterföljare. Att den europeiska socialdemokratin kapade alla trossar med sina gamla värderingar för att sedan kunna ta sig in på nyliberala farvatten gjorde inte tiderna bättre för den generation som växte upp efter oss. 11 september-attackerna mot World Trade Centers tvillingtorn och Pentagons högkvarter samt de efterföljande ”krigen mot terrorismen, i synnerhet då i Afghanistan och Irak fick många att huka sig ännu mer. Varför bry sig om en vansinnig, depressiv omvärld med blott få tecken på ett motstånd som det gick att identifiera sig med? Bättre då att ta chansen med att satsa på sig själv! Nederlagen för de arabiska revolutionerna, samt den nära nog fullständiga hegemonin i media och politiken för nyliberala eller åtminstone individuella lösningar har givetvis förstärkt denna utveckling.

Detta kan man se överallt i våra samhällen. Vänstern i bred mening är i stort relativt kraftlös, den har blivit pessimistisk och visionslös. Antirasismen har fått en viktig plats, vi har till en del lyft frågan om diskriminering av sexuella minoriteter, men samtidigt har bredare insikter om våra klassamhällen gått i stå. Själv upplever jag dessutom en stor del av dagens vänster som lite humorlös, helt enkelt räddhågsen för att göra bort sig med ett feltramp. Saknar sångrösterna och texterna från förr, liksom upproren i konst, teater och musik. Men kanske är det bara jag som har blivit betydligt äldre…

Hur som haver med detta, det finns andra skrån än det akademiska, där vi kan läsa av vår egen tid. Ett av dessa är den skara som oftast kallas för krönikörer. I förra veckan skrev jag om hur illa Leif G W Persson gick ner sig när han jumpade ut på isar han inte visste något om. Hans krönika om den grekiska krisen, omhuldad av Expressen genom stopp för alla genmälen, var bland det värsta jag läst i genren. Men i dagarna har en yngre kollega i detta skrå, Johan Hakelius, gått ner sig på precis samma ömkliga sätt.

Hakelius är en del av den generation som vuxit upp under helt andra förutsättningar än de som var mina och andras på 1970-talet. När Majrevolten 68 blommade ut var han fortfarande i blöjåldern. Den Stora gruvstrejken i Sverige ett år senare eller 1970-talets vilda och framgångsrika strejker var självfallet inte heller något som han kunde ta in. När FNL och Nordvietnam ”befriade södern” 1975 var han bara åtta år. Som sjutton- och artonåring fastnade säkert däremot Margret Thatchers seger över de brittiska kolgruvearbetarna i minnet. En av de viktigaste upplevelserna i den påverkbara, viktiga ungdomen – när han var 22 år – var självfallet Berlinmurens kollaps liksom attraktionen från den finansvärld och de aktiebörser som gick i spinn med ständiga vinstökningar. Ett nytt Schlaraffenland som inte flödade av mjölk och honung, men väl av många framgångssagor krönta med fabulösa rikedomar.

Hakelius växte upp på Hacksta gård i Östergötland som son till en framgångsrik storbonde. Med stor talang som skribent, han är en skicklig, ibland halsbrytande provokativ och riktigt rolig sådan. Med den talangen i bagaget och intresset för ekonomi och finansvärlden hamnade han snabbt i Stockholms tidningsvärld. Var biträdande politisk redaktör på Svenska Dagbladet och värvades av MTG-koncernen som chefredaktör för Finanstidningen (för övrigt den blaska som Maria Schottenius en gång i ett av sina mer vågade stycken kallade för ”Svenska Dagbladets pissränna”). I dag är han kolumnist i tidningar som Aftonbladet och Affärsvärlden.

Tidsandan under ungdomsåren och de miljöer han sedan vandrat igenom förklarar till en del den fördomsfulla och föraktfulla syn som finns i hans krönika om Grekland. Men att den överhuvudtaget kunde komma i tryck förvånar. Tillåts man tycka vad som helst i Aftonbladet bara för att man är krönikör? Varför bara sluta ta med att ta in alla kommentarer influerade av sverigedemokraternas fördomar?

Under den grekiska krisens gång berättar Hakelius först att han ”kännt en allt större sympati för tyskarna… Hade tyskarna sagt ’Genug!’, lämnat grekerna åt Kronofogden och tröstat sig med en tallrik Saumagen (grismage), hade de fått min sympati”. En uppfattning som han grundlagt tidigare genom åren genom sitt intresse och sin beundran för det tyska ekonomiska undret. Efter denna utgångsställning smyger han in en liten brasklapp. Han reseverar sig mot Scheubles tilläggsplan på att värden från grekiska statliga tillgångar ska komma att förvaltas i en fond kontrollerad av EU (läs Tyskland). Men fortsätter sedan i en fullständigt besinningslös fördomsfullhet:

”Om man inte lever på att göra sig dummare än man är, begriper man ändå grundproblemet: Grekland är, som nation, ekonomiskt ansvarslös. Det finns säkert ansvarsfulla greker, men de har låtit nationens ekonomi hanteras av svindlare, mutkolvar och kretiner. Den idiotiska euron har inte gjort saken bättre, men euro, drachme eller chokladpengar: Grekland skulle ha haft problem ändå. Och sedan. När allt gick åt fanders valde grekerna sitt lands Johan Ehrenberg till statsminister och röstade för att det visst går att äta kakan och ha den kvar. När kakan inte gjorde som den var tillsagd, utlyste de generalstrejk. De hade ju bestämt att verkligheten inte gällde dem. Och ändå. Grekerna sitter där i din soffa. En hopplös new age-moster, som hinkar retsina och pratar demonstrationer, konspirationsteorier och revolt.

Men mitt i all nipprighet kan du inte komma ifrån att hon har en poäng. Det här är inte rimligt.”

Den enda poäng som Hakelius vill räkna hem till Grekland, är alltså att Scheubles tvångsindragning och tyska kontroll av grekiska tillgångar var att gå för långt. Han nämner också att det finns ”ansvarsfulla” greker. Men inte mer än så. Den enda verklighet han vill kännas vid för Greklands del är i grunden densamma som Leif G W Persson snappat upp från sin nuvarande vänkrets och skrev om i Expressen. Alltså om ”en hoper vanliga skojare … de politiska ledarna för ett land som i avgörande stycken lever på att upplåta sina badstränder, hyra ut solstolar, odla oliver och tillverka fetaost”. Hakelius vet ingenting om klassamhället Grekland. Eller vill inte veta. Alla greker är lata och odugliga, lever på oss turister, hinkar i sig Retsina, gapar och revolterar på gatorna.

Med sitt intresse för ekonomi vet han säkert att det var Mario Draghi som ansvarig för Goldman Sachs International som hjälpte den tidens skojare i de grekiska regeringarna att fiffla med sina statliga budgetbokslut så att de kunde kvalificera sig in i EU. Samme Draghi som nu är ordförande för Europeiska Centralbanken och i den rollen såg till att skapa kaos i den grekiska ekonomin, med bankstopp, genom att helt dämma flödet av likvida medel inför slutförhandlingarna. Hakelius vet självfallet också att Merkel och Sarkozy inte gav de egna bankerna ens gult kort för deras ansvarslösa lån till den grekiska staten. I stället vältrade de över kostnaderna på euroländerna skattebetalare…

Just för att han vet, eftersom han i grunden är ekonomijournalist, blir hans förnedring av grekerna desto mer hutlös. En skränfock som roar sig med att driva med ett ”gapande” folk. Jag skrev tidigare att han ibland kan vara riktigt rolig i sina skriverier. Men att hoppa och slå på utsatta människor som redan ligger ner, om än verbalt, kan aldrig vara roligt. Det är bara föraktfullt.

Nåväl, detta var hastiga nedslag i lite olika tidsskeden och ett försök att skissa hur ideologier kan skifta från en tid till en annan. Någon kanske tycker att jag varit väl pessimistisk i mina funderingar och jag avslutar därför med den optimism som vi trots allt kunnat smaka på den senaste veckan. Krisen, vare sig i Grekland eller i andra delar av Europa är långt ifrån över. Detta därför att det i grunden handlar om en kris för kapitalismens Europa och i detta perspektiv är det grekernas starka motstånd som låter oss ana en annan möjlighet, vi läppjar faktiskt på något helt nytt, vi smeks av friska vindar som kan bli till ett snabbt skifte när det gäller ideologier och politik. Har jag inte då helt plötsligt vänt på klacken och blivit en urbota optimist? Vi får se, allt är i rörelse och ingen vet var vi står i morgon. Men till stöd för min optimism ska jag avslutningsvis citera Donald Tusk, det mäktiga Europeiska rådets ordförande, vilket drar samman EU:s 47 stats- eller regeringschefer samt EU-kommissionens ordförande, för viktiga gemensamma beslut. Donald Tusk ledde och övervann alla svårigheter vid de slutförhandlingar som skedde i Bryssel med Tsipras och hans nye finansminister. Han tyckte för övrigt att Angela Merkel utnyttjade den hårdföre Scheuble på ett skickligt sätt. I manglingarna med Tsipras spelade paret skickligt sina roller som respektive ”den onde och den gode snuten”. Men det jag har gemensamt med Tusk är inte detta utan den risk för en grekisk ideologisk smitta över hela Europa som han säger sig frukta mer än den finansiella smitta som han inte ens bedömer som ett problem. Fast jag ser det förstås som en möjlighet. Men självklart bara om vi socialister och människor i den breda vänstern inte låter reaktionära högerpartier hålla i motståndets politiska taktpinnar. I så här klara ordalag berättade Tusk för en samling journalister om förhandlingarna och sina farhågor för framtiden:

”Jag var helt säker på att det inte fanns någon risk för en finansiell smitta även om Grekland lämnat euron. Det var inte bara en slogan, det var inte propaganda när Draghi och andra institutioner bekräftade att eurozonen i dag är relativt säker och att det inte finns en risk för smitta. Men självklart, efter en dramatisk händelse som en Grexit, kunde vi förutse en del politiska, ideologiska och geopolitiska konsekvenser.
Jag är verkligen rädd för denna ideologiska eller politiska smitta, inte en finansiell sådan, som skulle kunna komma ur den grekiska krisen. Dagens situation i Grekland, inklusive resultaten från folkomröstningen och de senaste allmänna valen, men också stämningsläget i en del kommentarer – vi har något som liknar en ny stor debatt i Europa. Allting handlar om nya ideologier. Faktum är att det inte är något nytt. Vi har något vi kan likna vid en ekonomisk och ideologisk illusion, nämligen att vi skulle ha en möjlighet att bygga en sorts alternativ till det traditionella europeiska ekonomiska systemet. Detta är inte bara ett grekiskt fenomen.
Denna nya intellektuella sinnesstämning, min intuition säger mig att det är en risk för Europa. Speciellt denna radikala vänsterillusion om att du kan bygga någon sorts alternativ till den europeiska ekonomiska visionen…Min rädsla är att denna ideologiska smitta är en större risk än den finansiella dito.
För mig är denna atmosfär lite lik tiden efter 1968 i Europa. Jag kan känna av, kanske inte en revolutionär stämning, men någonting av en vitt spridd otålighet. När otåligheten går över från en individuell historia till en social erfarenhet, är detta en introduktion för revolutioner. Jag tror att en del omständigheter liknar de som var vid handen 1968”.

Jag känner alltså av samma stämningar som Tusk – i de politiska vindarna från Grekland. Men ser givetvis helt andra möjligheter. ”Ungdomen är revolutionens stormsvalor” skrev Karl Liebknecht på sin tid. Samtidigt brukar vi säga att ”en svala gör ingen sommar”. Vi får se vad som flyger över Europa de kommande åren. Vem vet. Kanske Tusk och jag får rätt…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

 

Trojkan bäddar för fascismen.

Om regeringen Tsipras (i allians med andra partier) lyckas driva igenom det senaste åtstramningspaketet kommer trettitalsdepressionen i USA att framstå som ”mild” och kortvarig. Redan nu har depressionen i Grekland pågått längre än i USA och allt, absolut allt, pekar mot att BNP kommer att fortsätta i sin bana utför. De kriminella finanshuliganerna i Trojkan lägger grunden för en eventuell seger för fascisterna i Gyllene gryning vid nästa val om inte den samlade vänstern i Grekland (och Europa) lyckas slå tillbaka den vansinniga krispolitik som dikterats i den europeiska elitens glaspalats.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hoppets och skammens Europa

Alxis Tsipras beslut att genomföra en folkomröstning den femte juli har tänt en strimma av ljus och hopp i det europeiska mörkret. Efter fyra månaders förhandlingar, i ett försök att uppnå en ”hedersam kompromiss”, som Syrizas färgstarke ledare uttryckte sig, stod det klart att det aldrig varit en fråga om förhandlingar utan bara diktat från de nyliberala talibanerna i Bryssel, eller ”Trojkan” som de också kallas.

Trojkans sista bud var inget annat än en grov förolämpning. Förslaget var i stort sett identiskt med om inte värre än den plan som regeringen Samaras accepterade strax innan valet i januari. Fem års katastrofal åtstramningspolitik som lett till en depression som inte ligger trettiotalets efter ska förlängas som om inget hänt. De groteskt felaktiga prognoser som IMF presenterade 2010 för att bevisa åtstramningspolitikens korrekthet borde ha lett Europas politiska ledare till en omvärdering av den förda politiken.

Med eftergift på eftergift visade Tsipras regering sin vilja att nå fram till ett avtal. Enligt många inom Syriza var det alltför många eftergifter. Men det bidde inte en tumme. Samma gamla slitna vante kastades ner på bordet framför Tsipras.
-Passar den eller passar den inte. Det är bara att välja, sa IMF/ECB och Kommissionen unisont.

Trojkans provokativa arrogans träder fram i en liten detalj. I Tsipras förslag den 26 juni fanns en punkt att skatten för företagsvinster skulle ökas från 27 % till 29 %. Teknokraterna i Bryssel tog fram rödpennan, strök över och skrev ner 28 %. Resten av Tsipras förslag behandlades med samma totala förakt för finess. Rad efter rad ströks över med rött och de gamla vanliga förslagen präntades i rött. Det oförskämda agerandet kanske blir avgörande i söndagens folkomröstning. Rapporter från Grekland vittnar om människor som chockats av händelsen som ingen kan undgå att se som en öppen förolämpning av regeringen och befolkningen.

Men ändå är den verkliga förolämpningen mot Syriza, befolkningen och hela Grekland det faktum att talibanerna i Bryssel anser sig ha rätt att diktera den grekiska regeringens politiska val för hur ekonomin ska komma på fötter.

Ytligt sett fanns det inga stora skillnader mellan Tsipras och Trojkan i prognoserna för de nödvändiga budgetöverskotten de kommande åren. Men en närmare titt på de två förslagen visar att de sociala prioriteringarna var totalt motsatta.

Regeringens förslag la tonvikten vid ökade inkomster genom att öka skatten på företagens vinster, genom en punktskatt på 12 % på alla företagsvinster över 500 000 euro och en del andra stärkta inkomster för staten. Åttio procent av det planerade budgetöverskottet skulle täckas av dessa ökade inkomster som skulle tas ifrån de med god ekonomi. Bara 20% av budgetöverskottet skulle uppnås via minskade statliga utgifter.

Till ingens förvåning svarade IMF att det kommer inte på frågan att öka beskattningen av företagen eftersom det skulle öka arbetslösheten, svarade Christine Lagarde vars expertis på prognoser vi redan sett. IMF krävde att budgetöverskott skull uppnås med den motsatta kvoten, 20 % ökade inkomster via beskattning och 80 % via minskade utgifter framför via sänkta pensioner över hela linjen.

Här ligger i ett nötskal skillnaden mellan mörkrets Europa och det hoppets Europa som Syrizas valseger i januari öppnade dörren till. Nu på söndag kan den dörren öppnas på vid gavel. Oavsett vilka svårigheter som väntar det grekiska folket är det bättre att leva på ett demokratiskt hopp än att falla ned på knä inför guldkalven i Bryssel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Finansierade Washington med fem miljarder dollar en « statskupp » i Ukraina?

Påståendet att USA spenderat fem miljarder dollar för att ”destabilisera” Ukraina dyker sedan ett år tillbaka regelbundet upp på konspirationssajter. Den 22 juni i år återfinns samma idé i den ryska tidningen Kommersant i en artikel av Nikolai Patrouchev, sekreterare i den Ryska ferderationens säkerhetsråd.

Trogen linjen i Kreml fördömer den ryske höjdaren en ”statskupp” i Ukraina som initierats av USA i syfte att ”försvaga Ryssland”. Som bevis använder han den amerikanska politikern Victoria Nulands medgivande enligt vilken hon ”sagt att USA har spenderat fem miljarder dollar för att organisera händelserna”.

Samma mycket förvanskade version av Victoria Nulands ord publicerades redan tidigare i år på sajten CounterPunch i en artikel av den omstridde journalisten John Pilger som utan omsvep påstår att i Ukraina ”har Obamas administration satt sprätt på 5 miljarder dollar under 2014 för att finansiera en statskupp mot en folkvald regering”.

I den version som konspirationsteoretikern Paul Craig Roberts (sedan 2008 kollaboratör i den högerextrema American Free Press) lagt ut blir det till: ”Washington har gjort av med 5 miljarder dollar för att köpa upp ukrainska politiker och finansierat en femte kolonn av vissa ONG” (källa: QuenelPlus, 6 dec. 2014. En antisemitisk kanal med satirikern Diedonné som garant )

I själva verket handlar det om 5 miljarder dollar av amerikansk hjälp till Ukraina under perioden 1992-2013, alltså mer än 20 år.
En verifikation visar snabbt att Nulands tal långt ifrån var ett ”erkännande”. Det hölls 13 december 2013 och finns tillgängligt på U-tube sedan samma dag. Hennes exakta ord går så här:
”Sedan Ukrainas självständighet 1991 har USA stött utvecklingen av demokratiska institutioner och främjat det civila samhället och demokratiskt styre, nödvändiga villkor för att Ukraina ska kunna realisera sina europeiska aspirationer. Vi har investerat 5 miljarder dollar för att hjälpa Ukraina i sin målsättning att garantera ett säkert, rikt och demokratiskt Ukraina”.

Man kan tycka vad man vill om Nulands blomsterspråk och USA-imperialismens manövrer i det forna Sovjetunionen men Pilgers och andra komplottisters användning av det är nonsens.

Däremot har ingen av de konspirationssajter som förmedlat skrönan om en statskupp för fem miljarder dollar brytt sig om att precisera att under exakt samma period (1991-2013) betalade USA 20 miljarder dollar till Ryssland i samma typ av ”utvecklingshjälp”.
Detaljerna i ”hjälpen” finns i diagrammet här under som den brittiske journalisten Eyuan MacDonald publicerat på Twitter.

PS: Den här artikeln bygger på uppgifter i en fransk sajt som regelbundet övervakar olika konspirationsteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fyra år av blod och krokodiltårar.

I dagarna gick det syriska inbördeskriget in på sitt femte år och i dag står de som rest sig mot diktaturen i Damaskus mer ensamma och övergivna än någonsin. Det är helt ofattbart att det ännu finns människor i landet som kämpar och håller fast vid revolutionens ursprungliga målsättningar om jämlikhet, rättvisa och värdighet.

Det började med ett spontant brett folkligt uppror mot regimens brutalitet, förtryck och korruption. Men redan de allra första fredliga demonstrationerna och protesterna möttes av fullskaligt militärt våld. Att öppna eld rakt in i folkmassorna blev det dagliga svaret från regimen på krav för frihet.

I dag fyra år senare är det inte de fredliga protesterna som dominerar, inte heller det väpnade motståndet utan den totala humanitära katastrofen som kontrarevolutionen, regimens och jihadisternas, utsatt landet för. Mer än hälften av befolkningen befinner sig på flykt undan våldet varav flera miljoner sökt skydd i flyktinglägren i Turkiet och Jordanien. Varje dag drunknar dussintals i Medelhavet i sökandet efter ett drägligt liv.

Fyra år efter den arabiska resningens start i Tunisien och snabba spridning till Egypten, Syrien, Jemen och Bahrain är det den kontrarevolutionära motvinden som dominerar hela regionen. De demokratiska och revolutionära krafterna befinner sig i en extremt svår situation. De finns där ännu. Protester och demonstrationer förekommer fortfarande om än i mycket mindre skala än våren och hösten 2011 eller som i Raqqa sommaren 2012. Nu senast i Bahrain trots repressionen. Men de är mycket försvagade och färre till antalet jämfört med tidigare och tyvärr är ett totalt nederlag för den folkliga mobiliseringen inte att utesluta. Men ännu kan situationen vändas om utvecklingen tar oväntade språng, som den redan gjort flera gånger sedan upprorens början.

Hur kunde det mäktiga upproret i Syrien, och i Egypten för den delen, vändas till dagens situation där flera kontrarevolutionära krafter dominerar utvecklingen? Närmare bestämt handlar det om tre distinkta kontrarevolutionära krafter bestående av de imperialistiska krafterna inklusive Ryssland, de gamla korrupta eliterna som styrt regionen via civila och militära diktaturer och den islamistiska reaktionen i alla dess former.

När den syriska revolutionen startade våren 2011 utvecklades situationen snabbt mot en väpnad konflikt mellan regimens militära styrkor och de väpnade miliser som försvarade de områden och stadsdelar som reste sig mot diktaturen. Den repression och det militära våld som regimen utövade mot den protesterande befolkningen ledde mycket snabbt till att ett stort antal soldater deserterade och blev stommen i det väpnade självförsvaret mot militärens brutala angrepp.

Om extremt våld mot till en början fredliga demonstranter var kontrarevolutionens mest synliga aspekt antog den också omedelbart ett politiskt propagandistiskt drag som klassiskt kallas att söndra och härska. Den centrala linjen i propagandan från Damaskus pekade ut alla som opponerade sig som ”terrorister” från utlandet. Detta kopplades till påståendet att de, ”terroristerna”, var ute efter att söndra Syrien utefter religiösa kriterier och att regimen var den enda garanten för en fredlig sekulär ordning i landet.

Det är en myt att regimen var en sekulär makt som skyddade de religiösa och etniska minoriteterna mot den sunnitiska majoriteten i landet. Under familjen Assads styre bör i stället staten karaktäriseras som en borgerlig totalitär stat med en social bas i de härskande klasserna. Det är sant att rekryteringen av högre officerare till försvarsmakten och säkerhetstjänsterna skedde från den alawitiska minoriteten men i regeringen, parlamentet och departementen var den sunnitiska borgarklassen högst närvarande.

I de ekonomiskt dominerande regionerna som Aleppo och Damaskus stod huvuddelen av de rika sunnitiska handelsmännen och industriägarna på regimens sida. Däremot var upproret nästan uteslutande baserat på fattiga arbetare, hantverkare, jordbrukare och ungdomen i de fattigaste delarna av landet. Det var de fattiga som reste sig mot regimens liberala strukturreformer som bland annat drev massor av fattiga jordbrukare från deras jordar in till de fattiga förorterna runt Damaskus och Aleppo. Det var regimen som med sitt gränslösa våld och sekteristiska propaganda lyckades föra in de religiösa klyftorna i resningen i syfte att splittra och bevara olika minoriteters tillit.

Redan från resningens första dag fick Damaskus villkorslöst stöd från den ryska imperialismen som hade ekonomiska och militära intressen att försvara, bland annat en flottbas som redan Bachar Assads far lät Moskva utnyttja. Irans mullor fanns också med på regimens sida från resningens första dag och är sedan dess den främsta finansiären av Assads krig mot den egna befolkningen.

Men det räckte inte med propaganda om ”terrorister”. Bachar Assad behövde verkliga terrorister i aktion för att ge propagandan lite substans. I regimens fängelser fanns redan ett par tusen jihadister som först Damaskus skickade till Irak efter USA:s invasion för att kriga mot den amerikanska ockupationsmakten och som sedan fängslades när de omkring 2009 återvände till Syrien. Våren 2011 släpptes dessa jihadister ut ur fängelserna samtidigt som de i stället fylldes med tiotusentals unga demonstranter. I januari 2012 proklamerade al-Nusrafronten sin existens. Assad hade skapat de ”terrorister” han behövde.

USA står i spetsen för den imperialistiska kontrarevolutionen i hela regionen. Alltsedan de första dagarnas förvirring då Ben Ali störtades i Tunisien är det en avgrund mellan ord och handling från Vita Husets sida. De vackra talen om demokrati och frihet som symboliserades av Obamas tal i Kairo hade en specifik funktion. Att förhindra att väst såg ut att stå på de regerande despoternas sida. Ben Ali släpptes till vargarna, även om den franska regeringen höll honom under armarna in i det sista.

Efter en viss tvekan ställde sig den imperialistiska diplomatin också bakom kravet på Mubaraks avgång. Det enorma folkliga upproret gjorde det omöjligt att hålla fast vid den åldrande diktatorn. Att kasta allierade potentater på sophögen är ingen nyhet från imperialismens sida.

När den libyska staten föll samman som ett korthus efter Khaddafis död och samtidigt revolten i Jemen ledde till att diktatorn avgick medan statsapparaten och militären blev kvar intakt gav det impuls till vad som skulle bli USA:s strategiska linje fram till i dag. Den så kallade jemenitiska lösningens kärna innebär att USA/EU inte håller fast vid despotiska statschefer som Bachar al-Assad och samtidigt verkar för att den härskande eliten förblir vid makten, att statsapparaten och då framför allt de väpnade styrkorna inte upplöses när man låter regimens huvud falla.

Vis av erfarenheterna från de katastrofala politiska mistagen som USA begick efter invasionen av Irak då hela statsapparaten och armén skrotades vilket ledde till det sekteristiska inbördeskriget mellan sunni och regimen styrs nu allt USA gör av viljan att skapa regimförändring utan att de härskande klasserna tappar makten i ett folkligt uppror.

Den av USA ledda kontrarevolutionen har nu en enda framträdande målsättning som är att sätta stopp för alla folkliga resningar i regionen. Efter fem år av revolutionära processer i land efter land anses nu tiden vara inne för att låta de vackra talen stanna på pappren. Prat om frihet och demokrati är inte bra om folk börjar ta det på allvar.

Vid sidan av den kontrarevolutionära regimen i Damaskus och USA spelar också de auktoritära arabregimerna med Saudi och Gulfstaterna i spetsen en öppen reaktionär roll. Det finns naturligtvis motsättningar mellan exempelvis Saudiarabien och Qatar vilket fallet Egypten visar i och med att Saudi stöder den nya militärdiktaturen och Qatar det muslimska brödraskapet. Men deras gemensamma mål är att till varje pris krossa de folkliga kraven på demokrati och rättvisa. Vilket vi kunde se i det gemensamma agerandet från Saudi och Qatar när det demokratiska upproret i Bahrain krossades.

John Kerrys skandalösa utspel om att Assad kanske är en del i lösningen av inbördeskriget i Syrien och inte en del av problemet som Vita Huset hittills sagt skapar nya spänningar mellan de olika kontrarevolutionära krafterna. Oljeemiraten och Saudiarabien avvisar starkt Kerrys utspel eftersom de ser Assad som Irans starkaste allierade i regionen, vilket inte innebär att de på något sätt stöder kraven på frihet och rättvisa. Tvärtom är målet att definitivt tysta all opposition och återgå till ”business as usual” efter fyra år av uppror och folkliga protester.

John Kerrys utspel är svårt att förstå om det inte sätts i samband med förhandlingarna om en garanti från Irans sida att definitivt avstå från planer på att utveckla kärnvapen. USA:s geostrategiska intressen att bevara Israel som enda kärnvapenmakten i Mellanöstern visar sig väga tungt på vågen där Assads vara eller icke vara ligger i den andra vågskålen. Den jemenitiska lösningen innefattar nu att kobrans huvud inte längre behöver huggas av. Möjligen ska huggtänderna dras ut. Men med kobran kvar vid makten offras fyra års blodig kamp för friheten och släcks med kalla krokodiltårar från självutnämnda ”vänner” av Syrien.

Det folkliga upproret både i sin civila och väpnade form angrips inte bara av Assads regim och dess stöd från Iran och libanesiska Hezbollah utan konfronteras dessutom av en annan form av kontrarevolution som de islamistiska fundamentalisterna i ISIS och al-Nusra utgör. Både dessa jihadistiska arméer angriper i första hand den fria syriska armén FSA och civilas försök att organisera sig demokratiskt i regioner och städer som inte kontrolleras av regimen.

Resultatet av den samlade kontrarevolutionens angrepp på den civila befolkningen och på de som fortsätter att kämpa i revolutionens anda är katastrofalt. Det råder en social och humanitär katastrof i Syrien som inget annat land i regionen upplevt i modern tid och vi måste tyvärr konstatera att den syriska revolutionen i dag befinner sig längre ifrån revolutionens ursprungliga mål om frihet, rättvisa och värdighet än sedan dess början. En ohelig allians mellan kontrarevolutionära regeringar och islamister bär ansvaret för att flera hundra tusen dödats och att halva den syriska befolkningen är på flykt undan död och total misär.

Det råder förvirring kring USA:s roll i den utveckling vi sett sedan våren 2011. Trots allt ingriper ju USA för att hindra massakrer från jihadisternas sida, går argumenten som inte ser att det görs av egenintresse och inte av humanitära skäl. Det mest närstående exemplet är de allierades bombningar av ISIS i och omkring Kobane.

När jihadisterna startade sitt angrepp på Kobane befann de sig sex mil från den kurdiska staden. Hade USA:s motiv varit humanitära hade de väpnade kolonner som närmade sig Kobane bombats långt innan de nådde fram till staden. I stället kunde ISIS ta över ett hundratal byar runt Kobane som befolkningen flytt och även ta över större delen av Kobane innan amerikanskt och allierat flyg sattes in. Det låg nämligen i USA:s intresse att ISIS inte segrade och därmed ytterligare stärkte bilden av en oövervinnerlig styrka.

Samma sak gäller försvaret av Bagdad och Erbil. Det låg i USA:s strategiska intresse att jihadisterna inte kunde ta sig in i Bagdad och inte heller till den kurdiska huvudstaden Erbil. De humanitära aspekterna, som räddningen av yaziderna, var bara en bieffekt av USA:s strategi även om det var ytterst viktigt för de som slapp undan en säker död. Att ”Syriens vänner” inte lyfter ett finger för att stoppa Bachar al-Assads raserande av kvarter efter kvarter med sina trotylbomber säger allt om den ”humanitära” insatsens begränsningar.

Till det ska också sägas att den traditionella arbetarrörelsen i Europa som ännu har den internationella solidariteten med världens förtryckta inskrivna i sitt program inte lyft ett finger för att stödja upproren mot despoterna och då speciellt revolutionen mot regimen i Damaskus som i ställets uppfattats som ett utslag av ”arabisk barbari”.

Fyra år av blod. Fyra år av krokodiltårar. Den syriska revolutionen står tragiskt ensam, mer än någonsin. Därför behöver den all vår solidaritet. Minsta insamling av pengar och kläder spelar en roll. Minsta protest mot regimens blodiga förtryck, mot de jihadistiska gudsdårarnas barbari och mot den hycklande omvärlden är ett stöd som kan väga till förmån för de tiotusentals som fortsätter sin kamp för revolutionens ursprungliga målsättningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Hård debatt inom Syriza. Regeringens förhandlingslinje får stark kritik från partiets vänster.

Syrizas högsta politiska instans mellan kongresserna höll möte i helgen 28/2 till 1/3. I partiets centralkommitté (ja, det heter så) sitter 199 valda delegater från alla delar av landet. Till debatt stod naturligtvis uppgörelsen mellan regeringen och Bryssel. En stor minoritet inom partiet anser att regeringen gett med sig på ett sätt som direkt strider mot centrala punkter i det program som Syriza vann valet på.

Alexis Tsipras förklarade för centralkommittén att regeringen vunnit ett slag i Bryssel men inte kriget. Att det kan ses som en vinst menar regeringen bevisas av det förhandlingsutrymme som uppnåddes. Det är omöjligt att som utomstående bedöma vad som hade kunnat uppnås i Bryssel oavsett vilken förhandlingstaktik som använts. Nein från Tyskland var Nein.
Alltså ett kraftigt NEIN från Tyskland och ECB stängde alla möjligheter att skapa ett andningshål utom genom att acceptera ett avtal som innehåller klara eftergifter i förhållande till Syrizas valplattform. Om det verkligen ger ett andningshål eller inte återstår att se.

Det konkreta alternativet var kanske ett direkt brott med EU och euron, vilket lika gärna kan bli ett hopp ur askan i elden som en positiv lösning. Det finns inget teoretiskt svar på vad som skulle ske om Grekland hoppar av från euron. Det finns bara mer eller mindre kvalificerade gissningar.

-Bevare mig för dessa extremister.

Oppositionen inom Syriza som finns samlad i Vänsterplattformen presenterade en text under mötet som finns här i sin totalitet. Det är som synes en kritisk text som varnar för att förhandlingslinjen som följts hittills pekar åt fel håll. I diskussionen var kritiken hård mot regeringen för att den presenterade de stora eftergifterna i Bryssel som en seger och att det riskerar att snabbt förstöra Syrizas stöd bland befolkningen om regeringens deklarationer börjar uppfattas som ”politikerprat” i gammal stil.

Vid senaste partikongressen fick Vänsterplattformen 30 % av rösterna. Därför ska det ses som en stor framgång för dem att de i centralkommitténs omröstning fick 41 % för texten som jag länkat till ovan. Majoriteten fick 55 % och 4 % la ned sin röst. Mötet valde också en ny partstyrelse på 11 medlemmar. Majoritetsblocket fick 110 röster (av 199) och tillsatte 6 ordinarie medlemmar i partistyrelsen. Vänsterplattformen fick 63 röster och därmed 4 ordinarie poster i styrelsen. KOE (före detta maoister) fick 21 röster och en ordinarie post.

I grekisk borgarpress sägs nu att Syriza är splittrat. Men det är en propaganda som glömmer bort att oppositionen i Syriza alltid varit en lojal opposition som är de mest aktiva i partiets arbete på basplanet och i partiet. I stället visar helgens möte att Syriza har en utvecklad interndemokrati där politiska plattformar ställs mot varandra i omröstningar. Inte heller diskrimineras minoriteterna, vilket sammansättningen av partistyrelsen visar.

Det är en svår period som väntar för alla i Grekland som vill driva igenom en förändring. Hela den europeiska eliten av borgare och socialdemokrater agerar skamlöst för att stoppa ett uppror mot den nyliberala åtstramningspolitiken.
Inget säger att den nuvarande regeringen medvetet kommer att förråda et mandat som folket gett den.

Mycket kommer att handla om styrkeförhållanden både i Grekland och i förhållande till Berlin/Bryssel. Den nyliberala eliten har inte alla trumf på handen. Den måste väga riskerna för det finansiella systemet vid en ”grexit” mot den politiska målsättningen att kväsa Syriza och regeringen. Vår solidaritet med grekernas kamp kan bidra till en seger.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Olaglig kapitalflykt från Grekland.

I går publicerade jag en blogg om Global Financial Integritys (GFI) beräkningar av vilka belopp som olagligt förs ut från fattiga utvecklingsländer till rika länder inom OECD. (läs här…).

I den databas som GFI producerat finns det också uppgifter om belopp som illegalt lämnat Grekland under perioden 2003-2009, det vill säga innan den aktuella skuldkrisen uppstod. De belopp som illegalt försvunnit ur landet täcker en mycket stor del av den aktuella statsskulden på 320 miljarder euro.
Enligt GFI är siffrorna för den berörda perioden följande:

Tyvärr ger inte GFI uppgifter om åren efter 2009. Men inget antyder att kapitalflykten varit mindre. Tvärtom. LuxLeak och andra källor visar att grekiska storbolag och rika individer fortsatt att föra ut stora kapitalmängder till Schweiz, Luxemburg och andra skatteparadis.

Men i stället för att ECB/IMF och EU ställer stenhårda krav på Schweiz och de andra skatteparadisen att offentliggöra minsta euro som greker placerat i deras banker vänder man sig i stället till den grekiska befolkningen och kräver att nu är det dags att betala tillbaka påstådda sötebrödsdagar.

-Det pågår ett klasskrig, sa den berömde finansgurun Warren Buffet om situationen i USA och konstaterade dessutom lakoniskt att ”det är vi som vinner det”.
Det gäller också i Europa. Men vi måste se till att han får fel om utgången.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Myter om islamofobi och antisemitism i Charlie Hebdo

Många har sagt mycket om Charlie Hebdo. Men väldigt få i den svenska debatten verkar veta vad de pratar om. Ytterst få har läst ett enda nummer av tidningen, för att inte säga flera nummer.

Ändå har epiteten haglat från många håll. Islamofobisk. Rasistisk. Antisemitisk. Vulgär. Oansvarig. Respektlös. Fick vad man kunde vänta sig.

Att tidningen allt från sin start haft en enda genomgående redaktionell linje, häckla makten, häckla imperialismen och häckla religionen, är det få som sett till när skällsorden haglat. Ja till och med bland de som stolt försvarar yttrandefriheten och Charlie Hebdos rätt att publicera vad de vill, om det inte bryter mot existerande yttrandefrihetslagar, är det förmodligen skralt med kunskaper om vad som publicerats i tidningen, vilka och vad som häcklats i karikatyrer och text.

Mohammed överspelad av fundamentalister
-Det är jobbigt att älskas av idioter.

Nu kan vi luta oss tillbaka mot en omfattande undersökning av vad som dominerat den hädiska tidningens förstasidor, det vill säga den sida som speglar tidningens ”själ”. Två franska sociologer har helt enkelt granskat varenda förstasida i Charlie Hebdo de senaste tio åren. Det blir 523 tidningar. För att nagla fast tidningen som antisemitisk och/eller islamofobisk kunde man vänta sig en dominans på ettorna av bland annat dessa två teman. Men statistiken talar ett annat, ett helt annat språk. Bara 7 förstasidor av 523 har karikatyrer som driver med islam eller profeten Mohammed.

Så här ser den totala fördelningen ut:
336 förstasidor handlar om politik och politiker i Frankrike och internationellt.
85 förstasidor visar karikatyrer om ekonomin och sociala förhållanden.
42 ettor driver med idrotten och underhållningsindustrin.
38 ettor handlar om religionen och religiösa ledare: varav 21 om kristendom, 10 driver med flera religioner samtidigt, 7 är direkta karikatyrer av islam och till sist 22 om andra religiösa ämnen.

François Hollandes äventyr utanför presidentskapet fick både en och två slängar

I en annan studie som gjorts över vad Charlie Hebdo hade som tema på ettorna under 2014 visade det sig att Mohammed fick spela huvudrollen en gång av 52.

I tio år har alltså Charlie Hebdo ägnat i stort sett alla sin kraft åt att häckla politiska och världsliga ledare. Familjen Le Pen och Nationella Fronten intar första plats, följt av Sarkozy, Hollande, och politiska partiers tidigare ledare och statschefer. Därmed skiljer sig Charlie totalt från Jyllandspostens ensidiga redaktionella linje.

Själv har jag aldrig gillat Charlies stil och grova satirer. Men det ingår i yttrandefriheten att få vara grov och provocerande. Man behöver inte gilla det. Men när Charlies politiska hemvist i den anarkistiskt/socialistiska traditionen av antirasism och antiimperialism ifrågasätts av så många som aldrig ens hållit tidningen i sin hand då kan man fråga sig hur det är ställt.

Fyra miljoner franska medborgare fattade att angreppet på Charlie Hebdo var ett angrepp på det fria ordet och anslöt sig till protesterna under banderollen ”Je suis Charlie”. De gjorde de inte för att visa sin entusiasm för Charlies karikatyrer utan för att försvara rätten att tala fritt i samhället och i solidaritet med de mördade journalisterna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Solidaritet med Greklands folk

Kända europeiska personligheter protesterar mot Bryssels krispolitik. Åtstramningspolitiken är trettiotalspolitik med trettiotalsresultat. Att visa solidaritet med den grekiska befolkningens vägran att underkasta sig Bryssels diktat är också att visa solidaritet med Europas arbetande människor som också drabbas av marknadsextremisternas absurda krispolitik. Här under följer det uttalande som publicerats av signatärerna.

”Den Europeiska Unionens krav på Grekland att fortsätta med de senaste fem årens katastrofala åtstramningspolitik är en skymf mot demokratin och sund ekonomisk politik. Det grekiska folket sa ett skarpt nej till den politik som lett till 26 procents ekonomisk nergång, till 27 procents arbetslöshet och drivit 40 procent av befolkningen över fattigdomsstrecket.

Fortsatt åtstramning är ett hot mot EU:s framtid och ett brott mot principer om demokrati, välstånd och solidaritet. Det hotar underlätta tillväxten av extrema antidemokratiska krafter i Grekland och på andra håll.

Vi uppmanar Europas ledare att respektera det grekiska folkets beslut och att ge den nya regeringen andrum för att vända den humanitära krisen och påbörja den nödvändiga återuppbyggnaden av landets ruinerade ekonomi.”

Costas Douzinas, Jacqueline Rose, Giorgio Agamben, Slavoj Zizek, Lynne Segal, Gayatri Spivak, Etienne Balibar, Judith Butler, Jean-Luc Nancy, Chantal Mouffe, David Harvey, Eric Fassin, Joanna Bourke, Immanuel Wallerstein, Wendy Brown, Sandro Mezzadra, Marina Warner, Drucilla Cornell

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,