Kategoriarkiv: Social välfärd

Danska valet kan bli ”ett tigersprång” för Enhetslistan!

Publicerat av
1

I de danska kommunal- och regionalval som avgörs i dag har opinionsinstituten flaggat för en skräll från vänster. Partiet Enhedslisten som är ett brokigt parti, ofta med radikalare krav och praktik än svenska Vänsterpartiet, tippas kunna öka från 2.3 procent i valet 2009 till nästan 9 procent i dag. Till skillnad från Vänsterpartiet är det fullt möjligt med olika organiserade åsiktsströmningar inom partiet.

Svenska Socialistiska Partiets systerorganisation i Danmark Socialistisk Arbejderparti (SAP) är en sådan viktig gruppering i den gemensamma partiorganisationen. Här återger vi den sista uppmaningen till listans medlemmar och valarbetare från våra kamrater. Deras sätt att resonera om förhållandet mellan parlamentariskt arbete och aktivism är centralt för att en eventuell valframgång också ska bli så betydelsefull som möjligt i arbetet framöver. Bloggen återkommer i morgon, kanske redan i natt, med en första uppföljning av valkampen på andra sidan sundet.

Enhetslistans ”fotfolk” demonstrerar I maj

”Vi ska värva så många röster som möjligt på tisdag – och de ska användas som en plattform för rörelse. Om Enhetslistan kan infria den dundersuccé i kommunal- och regionalvalen som opinionsundersökningarna för ögonblicket tyder på innebär det enorma möjligheter.

Möjligheter för att få rotfäste ute i provinsstäderna, från Viborg till Bornholm, och för att överallt bli en drivande kraft i rörelser mot det fälttåg av nedskärningar inom välfärden som både den sittande regeringen och de borgerliga partierna planerar fram till 2020.

Tid för entusiasm

Runt om i Enhetslistans kretsar – men också i var och ens bakhuvud – kan man höra bekymrade ord om hur ett stort antal kanske isolerade, kanske oskolade, kanske oerfarna representanter för listan kan röra till det för sig under de fyra år som kommer. Att det finns en grund för denna fruktan finns det ingen anledning att nonchalera. Men att låta detta överskugga entusiasmen för de kolossala möjligheter detta kan ge, exempelvis vid en framgång på trehundra procent, är rent nonsens.

Så här såg det ut i riksdagsvalet 2011.

Ska framgången cementeras i kommunalvalen?

En plats i en kommunal eller regional styrelse betyder i första hand fyra saker:

1) Direkt tillgång till information om möjliga konflikter – från planer om nedskärningar och nerläggningar till otillräckliga miljöplaner. Dvs en möjlighet att gå ut med varningar, alternativ och kampkrav – en möjlighet för att vara en startmotor för motstånd och rörelse.

2) En möjlighet att ge all slags folkliga rörelser och protester ett språkrör med betydligt större genomslagskraft i lokala medier och annat – och möjligheter för att ta rörelsernas krav direkt in i det parlamentariska rummet. I bästa fall också att vara initiativtagare till att en majoritet ger med sig och genomför rörelsernas krav.

3) En möjlighet att göra Enhetslistan synlig i den lokala politiken vilket kan betyda ett genombrott när det gäller rekrytering av ännu fler medlemmar – och möjligheter för lokalavdelningen att spela en större roll i all sorts lokal kamp.

4) En möjlighet för att Enhetslistan kan bli ett redskap för att samla den lokala kampen mot de av regeringen dikterade lokala och regionala nedskärningarna. Det är tid för ett kommunalt uppror och en verkligt landstäckande Enhetslista kan göra mycket för att bygga upp det samarbete på gräsrotsplan som kan bli ryggraden i detta.

Ansvaret ligger hos oss alla

Ansvaret för att ta dessa möjligheter och skörda frukterna vilar på alla Enhetslistans medlemmar. Om det på några ställen slutar med att representanter för Enhetslistan blir insyltade i den klubb av maktfullkomliga nedskärningsadministratörer som styr i de flesta kommuner och regioner kan de inte ensamma lastas. Det handlar i så fall om att vi i partiet och avdelningarna inte har arbetat tillräckligt bra.

 Helle Thornings socialdemokratiska regering lyssnade inte på lärarna.

 Svarade i stället med tvångslagstiftning mot facket.

Det avgörande är att vi överallt ser representationen i kommun- och regionstyrelser som en plattform för rörelse. Framför oss  finns regeringens – och högeroppositionens – planer på en nolltillväxt i välfärden (trots en explosion när det gäller behoven inom sjuk- och äldrevård) liksom miljardbesparingar när det gäller effektiviseringar, vilka kommer att göra offentligt anställda till jagade villebråd. Även utan Enhetslistans medverkan kommer dessa planer att möta motstånd. När vi kan använda våra många nyvalda som spjutspetsar i denna kamp, som en del av aktiva avdelningar vilka är djupt indragna i att organisera motståndet på gräsrotsnivå kommer det att vara ett tigersprång framåt. Inte bara för Enhetslistan – utan för arbetarklassen – och på sikt för den socialistiska revolutionen!

Under de kommande fyra dagarna är det vårt ansvar att gå ut på gatorna och få med oss de sista rösterna. För rösterna på listan Ø (Enhedslistan) är viktiga, både i kommunal- och regionalvalen. Som det hette (nästan) i den gamla vänstersocialistiska parollen:

Stöd kampen i vardagen – rösta lista Ø på valdagen!”

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skattegåvor till Kapitalet sänker Europa

Publicerat av
2

-Skatterna för de som vill arbeta och för företagen måste sänkas för att det ska bli fart i ekonomin, jobb skapas och tron på framtiden stärkas.

Den refrängen har vi har hört till leda. Borgerliga politiker, ekonomer och finansskribenter upprepar det dagligen. Göbbels verkar ha haft rätt. En lögn som upprepas tillräckligt ofta slutar med att tas för sanning av samhällets medborgare.

Det finns inte en enda seriös ekonomisk studie som visar att lägre skatter för företagen leder till jobbskapande och högre tillväxt. Tvärtom, finns det många studier som visar på motsatsen. Nämligen att lägre beskattning av bolagsvinsterna leder till högre vinster, men inte alls högre sysselsättning eller snabbare tillväxt.

Till och med nyliberalismens överstepräster i Bryssel publicerar statistik som visar att deras dagliga prat om ”reformer” och lättnader för företagandet är inget annat än ideologiska dimridåer.

På kartan här under kan vi se vad som skett med marginalskatterna på inkomst av arbete och beskattningen av bolagsvinsterna mellan 1995 och 2013. Ta till exempel Sverige. Där ser vi att maximala marginalskatten sjunkit från 61,3 % till 56,6 % och att beskattningen av bolagens vinster (blå linjen) minskat från 28,0 % till 22,0 %. Det är miljarder kronor i gåvor till de svenska bolagen under den berörda perioden.

Som synes på kartan är inte Sverige ett undantag. Över hela Europa har det pågått en skattedumping som förskjutit fördelningen av de producerade rikedomarna över till kapitalägarnas fördel. På Irland och i de nya medlemmarna i EU från öster kan bolagen gotta sig åt vinstbeskattning på mellan 10 till 15 procent. Däremot har beskattningen av bolagens vinster i Frankrike legat i stort sett stilla under perioden medan den närmast halverats i Tyskland, om än från en extremt hög nivå.

Den samlade bilden av en fiskal dumping i hela Europa, i eurozonen och i EU 27, bekräftas av diagramet här under som visar att beskattningen av icke-finansiella bolag minskat med hela 9 % mellan 1998 till 2012. Den sänkningen motsvarar ett skattebortfall på 92 miljarder euro under perioden.

Men statens inkomster då? För att kompensera bortfallet från beskattningen av de högsta inkomsterna och den sänkta bolagsskatten vänder sig i stället kontinentens regeringar till sina konsumenter och låter dem betala notan via en ökning av de direkta skatterna som har den ”fördelen” att de drabbar låga inkomster och vanliga hushåll hårdast. I diagramet här under ser vi hur den genomsnittliga momsen i EU 27 ökat från 19 % till 21,3 %.

Så hur gick det med antalet jobb som skulle skapas av skattedumpingen och hur gick det med tillväxten? Borg och andra har ju sedan 2007 lovat att den statliga svångremspolitiken skulle ge resultat. Verkligheten för de som söker arbete liknar inte den som våra finansministrar talar om. Inte ens det ”tyska undret” eller Borgs ”mirakelekonomi” lyckas väga upp den katastrof som skett på arbetsmarknaden sedan 2007. I eurozonen har 1,6 % av det totala antalet jobb försvunnit och i EU 27 är siffran 2,2 %. Massarbetslösheten har exploderat i de länder som fått smaka mest på den nyliberala medicinen och ingen ljusning finns i sikte.

Om den nyliberala ”teorin” vore något så när i samklang med vad som verkligen skett och sker borde perioden i Europa som kallas ”de gyllene decennierna” från 1950 till 1975 ha sett mycket låg tillväxt och stor arbetslöshet eftersom skatterna på höga inkomster och på bolagens vinster var mycket högre än nu.

I diagrammet här under finns en detaljstudie av vad som skett i Frankrike sedan krigsslutet. Paradigmskiftet (som det heter numera) kan inte vara tydligare. Längst till vänster i diagramet ser vi utvecklingen av bolagens vinster (innan skatt) och procenten arbetslösa under perioden 1952 till 1974. Arbetslösheten (horisontella axeln) varierar mellan 1 % till 3 % medan bolagens vinster (vertikala axeln) svänger mellan 26 % till 30 %. Längst ut till höger i diagramet ligger åren mellan 1986 till 2008 grupperade och visar på en arbetslöshet mellan 8 % till 11 % medan bolagens vinster varierar mellan 30 % till 32 %. Längst till vänster ser vi vad som av ekonomer brukar kallas ”fordismen” och längst till höger det nyliberala systemet. I mellanperioden från 1975 till 1984 råder en sorts övergångsperiod mellan de två ”systemen” med sjunkande vinster för bolagen och snabbt ökande arbetslöshet.

Med detta som bakgrund kan vi säga att politikernas löften om bättre tider bakom hörnet bara den nuvarande åtstramningsmedicinen sväljs till sista droppen saknar all grund i historiska erfarenheter av arbetslöshet, vinster och tillväxt. Den period som ligger framför oss kommer i första hand att domineras av den massarbetslöshet som nu sliter ner många samhällen i grunden och bereder väg för främlingshat och nyfascism som i Grekland. Låg tillväxt, extrem arbetslöshet, ojämnare inkomstfördelning, ökad fattigdom och social misär SAMT höga vinster för kapitalägarna är vad som väntar inom överskådlig framtid. Det bäddar för politiska kriser i Europa som vi kanske inte ens kan föreställa oss ännu.      

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sälj inte skinnet förrän den amerikanska björnen är skjuten.

Publicerat av
3

Det är på modet att förklara den amerikanska dominansen i världen på upphällningen. ”Imperiet” faller. I alla fall i mångas impressionistiska analyser och extrapoleringar av statistik.

Det är ingen ny diskurs, som akademiker brukar säga. Redan i slutet av 80-talet proklamerades den japanska kapitalismens seger över US of A. När Rockefeller Center köptes av japanskt riskkapital och sju av de tio största bankerna i världen var japanska ansågs saken vara klar. Några månader senare rasade det japanska korthuset samman och i dag tjugofem år senare trevar fortfarande den uppstigande solens land i ekonomiskt mörker.

I dag är det Kina som ges Japans roll som utmanare. Det är sant att Kina redan i funktion av sin befolkning på 1,35 miljarder individer är en ekonomisk enhet av enorma mått. Det är sant att Kina svingat sig upp i statitisken över exporterade varor till översta toppen. Det hade också Japan gjort i mitten av 80-talet tillsammans med Tyskland. Men att bara förlänga kurvor över vad som varit in i framtiden är en riskabel hantering.

Det viktigaste argumentet i dag för att visa på den amerikanska kapitalismens nedgång är Kinas nya roll som världens största exportör av industriellt producerade varor. Första platsen är dock i mycket beroende på att nästan hälften av Kinas varuexport är tillverkad i utlandsägda (eller delägda) företag i Kina.

USA:s, Tysklands och Kinas andel av världsexporten av industriprodukter

Men export av varor är inte allt vad som måste granskas för att se vad som sker i styrkeförhållandena mellan olika kapitalgrupper och kapitalistiska nationer. Då tänker jag bara på de ekonomiska relationerna och inte den politiskt/militära styrkan de olika nationernas härskande klasser besitter. Det är ett ännu bredare ämne än vad som den här korta texten har till syfte att belysa.

Ett viktigt element som bestämmer de inbördes relationerna och styrkan i olika ekonomier är deras investeringar i utlandet och utländska investeringar på hemmaplan. I tårtan här under finns en tydlig bild av vilket kapital som investerat mest utanför hemmanationens gränser (den blå halvan) och vilka som tagit emot mest utländska investeringar (den bruna halvan).


Som synes är det amerikanska (Etats-Unis) kapitalet, som äger över fem tusen miljarder dollar, överlägset följd långt efter av brittiskt (Royaume-Uni), tyskt (Allemagne) och franskt kapital. Bakom Hongkongs siffror finns också kapital från Kina. Även med Hongkong inräknat är Kina ännu en liten aktör i de internationella kapitalinvesteringarna utomlands.

I de bruna fälten ser vi att USA även är största mottagaren av utländska investeringar med Hongkong/Kina på klar andraplats. Om de nuvarande trenderna extrapoleras så kommer Kina/Hongkong att knappa in på de amerikanska kapitalägarnas internationella dominans för att inte säga hegemoni. Diagrammet här under visar de olika nationernas andel av de totala investeringarna i världen.

 Att amerikanskt kapital förlorat mark jämfört med 80-talets slut (cirka 46 %) framgår tydligt eftersom siffran var bara 22 % i slutet av 2012. Men samtidigt ser vi att Kina/Hongkong bara ökat sin andel från 6 % kring 2000 till 7,7 % i fjol. Med en ökning på 1,7 procentenheter på 12 år och med USA:s andel som stiger sedan 2009 kommer det att ta många årtioenden innan Kina kan sägas ha hunnit ikapp USA vad gäller kapitalegendomar investerade i utlandet. Under förutsättning att inget bryter trenderna. Som exempelvis ett uppror från de hundratals miljoner kinesiska arbetare som i stort saknar alla rättigheter och sociala skyddsnät.

Tills sist handlar inte ett lands ekonomiska utveckling om extrapoleringar av existerande trender. Det kan hjälpa till att se riktningen men inte till att göra verkliga prognoser. Liksom den japanska kapitalismen i ett slag gick från erövrare till slamkrypare finns det tecken på att Kina kan gå samma väg. Framför allt handlar det om den spekulativa bubblan i byggbranschen som troligen är nära bristningsgränsen. Kinas statsledning har resurser att stoppa ett fritt fall i branschen men inte till att upprätthålla den nuvarande byggtakten.

Men även om landets ekonomi fortsätter sin expansion (om än i lägre tempo) kommer det inte att inom kort (ett par decennier) leda till något internationellt maktskifte där USA akterseglas av den kinesiska skutan.   



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Påven Franciskus vill bli tummis med vanligt folk…

Publicerat av
Svara

Uppdaterat 13.11.12. En känd domare i Italien varnar nu för att påvens liv kan vara i fara:

Den nye påven Franciskus skakar om världens långt över en miljard troende katoliker. Till fasa för kyrkans konservativa och dogmatiska högerfalang radikaliserar han den egna kyrkans politiska budskap och relativiserar den fördömande hållningen till homosexuella, aborter och preventivmedel.

Uppenbart är det ett medvetet försök att rädda så många församlingsmedlemmar som möjligt från att fly den egna kyrkan. Något som blev fallet under pontifikaten med föregångarna John Paul II och Benedictus XVI. Inte minst en intervju från oktober där Franciskus svarade på frågor från en känd italiensk ateist har chockat många bokstavstroende katoliker. Där menade påven att ”var och en har sin egen idé om vad som är ont och gott” och att ”var och en får följa det goda och bekämpa det onda efter sin uppfattning”. Än värre var naturligtvis hans bedömning av att det i dag ”är ungdomsarbetslösheten och de gamlas ensamhet som är det mest onda”.

Det Ronald Reagan och Margaret Thatcher var i politiken under de två tidigare påvarna reflekterade dessa två i den katolska kyrkan där de skapade en sorts Tea Party-rörelse, en tung motvikt till moderniseringsförsöken efter det Andra Vatikankonciliet 1962-65. Det nya seklets finanskriser och den katolska kyrkans alla skandaler med korruption och pedofileri i sina egna sakristior tillsammans med den högdragna dogmatiken har fått många oroliga själar att överge sin barnatro och vad Franciskus nu gör är att initiera en inre reformation. Ett val som dessutom innebär att han kan få bort medial fokus från sitt eget tidigare liv som den argentinska militärdiktaturens samarbetsman kardinal Jorge Bergoglio.

Pedofilskandalerna som avslöjades under Benedictus XVI

fick många själar att fly sin kyrka

I går måndag gick han loss ordentligt i sin predikan och ska ha märkt ut korruptionen som en dödssynd.   Kristna som donerar pengar till kyrkan som de stulit från staten syndar och lever med dubbelmoral. Ser man det bibelord som påven använder i sitt sammanhang kan det också förstås som riktat mot sexuella övergrepp på barn och unga. Där jämför Jesus först en troende med ett oskyldigt barn och säger sedan ”att den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup”.

I fredags förra veckan sa han också att de föräldrar som förtjänar sin inkomst genom mutor och korruption förlorar sin värdighet och ger sina barn orent bröd. Att ta emot mutor är som att använda en vanebildande drog, menade han vidare.

Hans hårda utfall handlar både om att städa upp framför egen dörr. Korruptionen i Vatikanstaten diskuteras världen över och pedofilskandalerna har också varit på allas läppar. Han vill i stället ha mer fokus på det kristna budskapet om nåd, helande och ett mer spartanskt leverne tillsammans med större givmildhet. För att lyckas med detta flyttas samtidigt en del dogmer in i bakgrunden.

Påven har valt  Franciskus av Assisi som sin förebild.

Franciskus försök att tackla modernitet och de svåra samhälleliga kriserna i södra Europa är inte ointressant. Det hjälper definitivt inte den politiska högern. Den traditionella ledningen för det Republikanska partiet i USA skulle säkert vilja se en liknande vändning i det egna partiet. Det återstår naturligtvis att se vad som är  liturgisk retorik  och vad som är allvar. Vatikanstaten i Rom äger exempelvis 100 000 fastigheter (!) av olika slag. Vid en tidigare deal mellan kyrkan och Silvio Berlusconi gjorde man upp om skattebefrielse för dessa och kyrkans alla andra fastigheter i Italien. I gengäld fick Berlusconi kyrkans stöd i valen – trots sitt obscent ”ogudaktiga leverne”. För kommunernas välfärd i Italien, exempelvis för de oskyldiga små barnen i skolorna, var detta ett svårt rov. ”En stöld från staten”, som det nu borde benämnas även av Franciskus. Dessutom var det ett brott mot EU:s ekonomiska budord. De affärsinnehavare som hyr av kyrkan gynnas av lägre hyror än de som krävs ut av de konkurrenter som driver sina verksamheter i lokaler ägda av andra än kyrkan. Frågan är också till prövning. Fast egentligen borde det ju allt vara klart när Petrus` efterföljare sagt sitt…

Läs mer om Franciskus tidigare liv: Guds utsände åker tunnelbana och gillar fotboll…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Uppåt för vinsterna. Krisen består.

Publicerat av
5

Än en gång påminns vi om kapitalismens irrationalitet. Fågeln Twitter släpptes ut i det fria och svingade sig omedelbart upp i höjderna. Den lilla sångfågelns aktie som lanserades på 26 dollar nådde inom några timmar 40 dollar. Hur kan det komma sig? Twitter som bolag har ännu inte redovisat ett öre i vinst, tvärtom. Flera hundra miljoner dollar har förlorats sedan ägget kläcktes.

Så varför köper spekulanter aktien? Svaret finns i frågan, det är spekulation. Normalt sett ser ägare av kapital på aktier som en investering på lång sikt. Med 6-7 procent i återbäring i stället för 3-4 procent på statliga obligationer har investerare under decennier föredragit aktier.

Men med den alltmer globaliserade ekonomin har finansen, det vill säga ägare av aktier och andra värdepapper, blivit alltmer frikopplade från den industriella produktionen av varor och service. Inte i direkt motsättning till den industriella produktionen utan som en alltmer dominerande och i många avseenden parasitär del i det globala kapitalistiska systemet.

Spekulationen med det alltmer fritt flödande finanskapitalet tar överhanden och då kan ett bolag som Twitter rusa i höjden bara därför att spekulanterna tror att aktien ska stiga i värde och framför allt därför att spekulanten tror att de andra spekulanterna väntar sig en hausse. Det hela handlar inte längre om ekonomiska realiteter utan om amatörmässigt psykologiserande.

Vi träder snabbt in i spekulationsbubblans sista ögonblick. När de mest okunniga ger sig in i spekulationskarusellen då är vi nära kraschen. Det klassiska exemplet är John Kennedys pappa som sålde alla sina aktier en dag då en taxichaufför gav honom stalltips att inte missa. Han förklarade i en självbiografi att det var dags att sälja allt när ignoranter gav börsråd. Familjen Kennedys förmögenhet räddades av pappans klarsynthet. Andra insåg sina misstag för sent och valde att kasta sig ut genom skyskrapornas fönster på Wall Street.

Av dessa historiska och nutida erfarenheter kan vi dra slutsatsen att inga träd växer till himlen. Det sägs att vad som går upp kommer ner. Inom den normala fysiken gäller Newtons lagar. I finansen likaså. Spekulativa bubblor är självförstörande. De slutar alltid med en krasch.

Men i den verkliga ekonomin finns en annan ”lag” som man kan säga står i omvänd relation till spekulativa bubblor i aktier och värdepapper.

Vad som faller mot en till synes icke existerande botten når alltid ett jämviktsläge där misären och eländet som den kraschande kapitalismen skapar planar ut och i sämsta fall består i årtionden eller vänder uppåt igen i tillväxt bestämd av de historiska omständigheterna vid handen. Förhoppningen som vissa gett uttryck för att kapitalismen ska krascha av sig självt är naivt. Det kommer inte att ske.

I dag ser vi att den fem år långa krisen nått botten och att tillväxten i de flesta europeiska länderna på nytt vänder uppåt om än tvekande och stapplande. Det innebär inte att den sociala misär som drabbat så många sedan kraschen 2007-8 också är på väg att minska. Vare sig arbetslösheten eller realinkomsterna kommer att förbättras för de arbetslösa och de arbetande.

Det är industriägarna som kommer att vara vinnarna i den första klättringen upp från den botten som nåddes 2012/13.  Deras vinster kan på nytt ta fart eftersom produktiviteten i företagen ökat sedan botten väl nåtts. Det är ett i det närmaste matematiskt fenomen. Under krisens gång har miljontals anställda i produktionen förlorat sina arbeten. När nu produktionen börjar stiga på nytt görs det med färre anställda än innan krisen vilket automatiskt medför en högre produktivitet per anställd och därmed högre vinster för kapitalägarna.

För den enskilde industriägaren är arbetslösheten manna från himlen. De fackliga organisationerna är på defensiven och har mycket svårt att kräva högre löner medan miljoner stampar utanför grindarna i hopp att få ett arbete. Att massarbetslösheten är en katastrof för våra samhällen som helhet står i skarp motsättning till de enskilda kapitalägarnas intressen av låga löner och hög produktivitet per arbetad timme.

I ett samhälle där nästan allt som produceras konsumeras av medborgarna kan kapitalägarna inte realisera de producerade värdena eftersom det inte finns tillräcklig köpkraft i samhället. Men på dagens ”globaliserade” världsmarknad avsätts mycket av det som produceras i andra delar av världen med tillräcklig samlad köpkraft för att en industris varuproduktion inte ska förbli dött kapital.

Därför är det en falsk förhoppning att den blygsamma tillväxt som nu syns i alla europeiska länder, med ett par undantag, också ska lösa upp den djupa sociala kris som den ”stora recessionen 2007-12” skapat. Massarbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och den sociala misären är här för att stanna. Det ljus som syns i tunneln är bara grönt ljus för högre vinster för kapitalägarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Brev från Damaskus.

Publicerat av
1

Kvinnan kallas Joumana Marouff.  Hon bor i Damaskus där hon är offentligt anställd som lärare. Joumana är naturligtvis inte hennes rätta namn. Våren 2012 började hon skicka brev till en vän i vilka hon berättar om vardagslivet i Damaskus och hur revolutionen påverkar hennes och vänners liv. Hennes brev publiceras av den franska dagstidningen Le Monde. De innehåller så mycket sanning och medmänsklighet att jag har översatt valda delar ur de senaste breven som Le Monde publicerat.

Bakom de vardagliga berättelserna lyser diktaturens verklighet igenom. Med nedslagen blick, tystnad, nickar och bugningar, eller ett insmickrande medgivande leende visar människorna i regimens grepp sin underkastelse och samtidigt att talet om en folklig uppslutning bakom diktaturen är nonsens eller rent önsketänkande.

Sedan mars 2012 har Joumana skickat närmare trettio brev till sin vän. Jag har valt att översätta de fyra senaste. Alla borde översättas sett till de gripande skildringar hon gör av vardagen i Damaskus. Det är de värda.

==================

          

Brev till en vän 26 augusti 2013.

Godkväll, min kära vän,

Jag vill dela med mig av ett brev som jag skulle skicka till Bachar al-Assad om jag kunde.

”Ni, herr president, säger att om amerikanarna slår till mot Syrien kan de vänta sig ett nytt Vietnam. Det skulle säkert kunna vara så….om det syriska folket stod på er sida, om ni inte besköt det dag och natt. Vi syrier har aldrig kunnat med USA eller västerlandet. Men de kemiska vapnen har fått oss att förlora alla känslor. Inför så mycket blod och förnedring är vi beredda att klamra oss fast vid minsta halmstrå. Det är inte vi som valt. Kom ihåg att bollen var i ert läger.

Vadå Vietnam, herr president? Hur skulle vietnameserna ha kunnat ge amerikanerna en sådan historisk läxa om de inte varit enade kring en person? Hur skulle ni kunna slå tillbaka en utländsk aggression när er inrikes prestige är förstörd, ert folk belägrat, uthungrat och förnedrat?

Hur ska jag övertyga min onkel Ali att Amerika och Väst inte är värda mer än ni. ”De har inte ännu dödat mina barn, vilket han gör”, skulle han svara mig.

Hur ska jag övertyga Ahmad, min elev som inte är sjutton år än, att vända sitt vapen mot den utländska fienden i stället för mot sin egen armé vars agerande ingjutit honom med hämndbegär?

Nej, herr president, ni finner ingen vid er sida. Ingen demonstration kommer att äga rum i Syriens städer mot ett amerikanskt luftangrepp. Inte en enda kvinna kommer att be för er och ni kommer inte att finna ett uns av ”motstånd” i våra hjärtan. Detta ”motstånd” som vi varit tvingat att helga. Det innebar att vi ”för evigt” fick ge upp vår frihet. Ni upprepade ständigt att ni gett oss säkerhet, och nu är Syrien ett land där inte ens råttorna känner sig trygga.

Stunden är inne herr president att offra er för vår skull. Eller för Syriens. Eller för att rädda ert eget skinn? En nationell ledare, även en diktator, som befinner sig i ett hörn avgår inte han för att rädda det som finns kvar av hans land?

Eller är det så att våra barns mördare är döv?

 =============

Det följande brevet skrevs efter gasattacken i Östra Ghouta och innan det stod klart att offren i Ghouta vägde lätt när Obama och Putin suddade ut alla röda linjer och gav diktatorn Bachar al-Assad fria händer i regimens krig mot ett folk i uppror.

=============

9 september 2013

Goddag !

Hur mår du ?

Jag ändrar åsikter hela tiden. Det jag skrev en dag tycker jag inte dagen efter. Det är något som går oss förbi. Alla är rädda. Människorna trängs i köer för att lagra mat och provision för de närmaste dagarna. I Damaskus kostar nu ett matbröd 200 pund.

Lojalisterna som bara tittar på de syriska tv-kanalerna lever i en annan värld. ”Jasså? Vadå? Hur då?” Svarar de som idioter när man säger att flygattackerna närmar sig.

De oppositionella har delade åsikter. Vissa är emot en utländsk intervention och säger att en politisk lösning är en chimär. Andra är för ett amerikanskt angrepp mot vissa flygplatser och militärbaser från vilken regimen avlossar missiler och granater mot olika stadsdelar. Vad jag kan se är det ytterst få som önskar en markinvasion. Jag hör många unga aktivister som säger: ”Allt vi väntar oss av dem är vapen så att vi kan ta initiativet på marken och driva bort Assad”

Själv önskar jag att detta ska vara kulmen på bitterheten och förtvivlan, men något säger mig att det ska bli ännu värre. Ännu mer galenskap. Fler döda. Som det heter : « Skrattar bäst som skrattar sist ». Det är den som förblir vid liv som fäller flest tårar.

En av mina vänner är i den fria armén i staden Nabak. Jag frågade honom på internet vad han anser om de överhängande flygangreppen. ”Om de äger rum blir vi av med en del vapen som skulle tjänat till att döda oss. Blir de inte av står vi här och vi fortsätter att göra vad vi måste göra. I vilket fall har vi ingen elektricitet och när den kommer tillbaka föredrar vi att koppla av och kolla en fotbollsmatch eller en romantisk film. Åt helvete med USA och hela Världen! De gör inget annat än pratar. De vill få oss att förlora tid med deras struntprat”. Så svarade min vän…

Min vän Samour har återvänt till sin man i östra Ghouta för fyra månader sedan. Hon skrev till mig så här: ”Efter natten med gasattacken skriker vi varje gång vi hör en missil: ’Var  inte rädd! Det är en Hatfmissil! Inte gas!’ Och så skrattar alla. Att gasas ihjäl är värre än att dö på andra sätt. Det såg jag i ögonen på barnen som kvävdes”

================

I det tredje brevet får vi en inblick i hur diktaturens tunga närvaro påverkar allt i det dagliga livet.

==============

7 oktober 2013

Goddag,

Hur mår du? Jag är okey.

Det värsta som kan hända är att slå sig till ro och acceptera det oacceptabla, av ren vana. Av ren vana börjar vi tycka det normalt med beväpnade män på gatan. De åker ibland i samma buss som vi. För några dagar sedan startade bussen innan jag hann sätta mig. Jag tappade balansen och hittade inget annat att gripa tag i än en soldats gevär som han höll upprätt.

Det värsta är att vi vant oss vid ljudet av granater som skjuts iväg i närheten och gissar deras mål: Jawbar, Quboun, Berzeh, Muadamiyeh, Deraya och andra platser. Så återgår vi till våra diskussioner om vad vi ska laga till middagen. Vi har vant oss vid att höra granaterna som slår ner i närheten och glädja oss åt att inte vara bland de som splittret skadat.

Vi har vant oss vid att inte prata politik på jobbet eftersom ministern förbjudit det, vant oss vid att lönen redan tar slut i början av månaden, att vår köpkraft reducerats till ett strikt minimum, att sitta i trafiken lika länge som på arbetet och att uppskatta det minimum av respekt som någon soldat visar oss.

Det värsta som händer mig är att behöva lyssna till de mest skräckingivande berättelser utan att jag låter mig imponeras som det bör sig, eftersom jag har beslutat att inte bli sjuk, att sköta om min sköldkörtel och mitt blodtryck. I dag hörde jag exempelvis att min granne kallats till militärpolisen i Qaboun där man lät henne veta att hennes tre fängslade söner var döda. Dödsorsakerna som angavs varierade: extremt högt blodryck, hjärtinfarkt och hjärnblödning. Hur kunde tre bröder, den äldste var 28 år, helt plötsligt dö av sjukdomar som vanligen drabbar äldre personer?

Det mest hemska är att jag är tvungen att på nytt berätta samma saker. I två år har jag berättat samma sak för dig. Kanske har jag vant mig vid att berätta dem och vant dig vid att höra dem.

I vilket fall har jag saknat vår brevväxling.

Salut !

===============

De palestinska flyktingarna i landet har till stor del rest sig mot regimen tillsammans med resten av de fattiga och förtryckta i landet. Myten att Assad står för ”motståndet” mot sionismen har de inte svalt. I dagarna angrips de palestinska flyktinglägren av regimen. Här berättar Joumana om en incident som talar för sig själv.

 ===============

22 oktober 2013

-Är du palestinier ?

-Ja.

-Du är alltså en horunge?

Taxichauffören svarade inte. Soldaten hade stuckit in huvudet genom taxins sidoruta. Han viftade med chaufförens id-kort framför hans ansikte. Jag bad till Gud att föraren inte skull bli arg och slänga ur sig oförskämdheter. Jag såg redan följderna framför mig. Mannen skull missta livet vid minsta tänkbara protest. Han andades som en blåsbälg. Ja, jag tyckte att jag hörde ljudet från hans andning. Han bröst var fullt av ursinne och soldaten med id-kortet i handen väntade på hans reaktion

-Nå? Svarar du mig horunge!

Några ögonblick passerade, otroligt laddade. Sedan bröt soldaten ut i ett skratt som visade upp en rad gula tänder. Jag frågade mig hur man kunde vara så vidrig så tidigt om morgonen. Jag andades ut av lättnad när han gav tillbaka chaufförens id-kort och slog till på motorhuven. –

-Du kan fara.

Han tog kortet och stampade på gaspedalen. Men vid första hörn stannade han och bad mig kliva ur.

-Vi vet hur de är… sa jag i ett försök till uppmuntran.

Men han gav inte efter.

-Kliv av.

Så for han iväg i högsta fart, utan att se åt mig.

Sedan den dagen tittar jag efter honom bland taxiförarna. Sökte han upp soldaten för att hämnas? Anslöt han sig till en av oppositionens väpnade fraktioner? Har han lämnat landet i hemlighet på en av dessa båtar som sjunker. Stod inte alla eventualiteter öppna för den mannen?

De vidriga soldaterna är inte undantag utan regel. För dem är alla palestinier fiender tillhörande al-Qaida, som armén strider mot i flyktinglägret Yarmouk. Regimen och dessa anhängare kallar nämligen alla oppositionella beväpnade islamister för al-Qaida. Men kanske hade chauffören flytt från flyktinglägret, lika uppskrämd av islamisterna som av regimens blinda repressalier. I dag anses innevånarna i Yarmouk, liksom i går i Deraa, Muadamiyeh, Douma, Homs, Deir Ezzor , vara skyldiga tills bevis om motsatsen.

I en minibuss från Jdaydet Artouz kollar en soldat en efter en av passagerarnas id-kort. Han lägger märke till fotot av en ung vacker kvinna. Han tummar på kortet och skriker sedan med stort behag:

-Vem är Samar?

En ung flicka omkring 20 år höjer handen som en elev. Knappt ett ljud kommer ur hennes mun.

-Jag…

Soldaten hör henne inte och skriker:

-Var kommer du ifrån?

Flickan skakar, hon bleknar och orden stockar sig i hennes hals.

-Kommer du från Hurra? Du vill också ha frihet? Ropar han ut som anklagelse i ansiktet på alla passagerare. ”Hurra”, den unga kvinnans hemby, betyder ”fri” på arabiska.

Hon är så skräckslagen att hon knappt kan andas. Hon försöker tala men lyckas inte och hennes hand förblir uppsträckt efter att soldaten stängt dörren och slagit på minibussens sida för att den ska fara vidare.

Av en tillfällighet kom den unga passageraren från en by med namnet ”Hurra” i distriktet Quneitra. De som döpte henne till Hurra visste inte att de 20 år senare orsakade henne ”fobin för id-kortet” så till den grad att hon kanske inte längre lämnar hemmet.

Så blir id-kortet en orsak till fördömmande, i ett land där varje medborgare på ett sätt eller annat sitter på de anklagades bänk. På grund av id-kortet kastas många i fängelse eller avrättas summariskt. Många kan inte gå ut och tvingas kämpa för att hindra tillträde till deras kvarter för de som letar i minsta klädveck och ända in på kroppen efter dessa ökända id-kort hos de i ett fädernesland som dränkts i sina barns blod.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I Geneve finns inte det syriska folket

Publicerat av
Svara

Här publicerar vi en färsk kommentar av Ghayath Naisse till förberedelserna av en ”fredskonferens” i Geneve, det som av politiker och i media går under namnet Geneve 2. Författaren är en syrisk läkare som nu lever som flykting i Frankrike där han är aktiv i solidaritetsarbetet med sina landsmäns kamp mot Bachar Assads diktatur.

Vem tjänade på gasangreppet mot befolkningen i östra Ghoutha den 21 augusti då omkring ett tusen fyrahundra medborgar omkom, många av dem barn och kvinnor? Ingen annan än diktaturen vann. Ett klart brott mot mänskligheten lönade sig och Bachar Assad lyckades med konststycket att  att på nytt bjudas in i de ombonade diplomatiska rummen för att posera som en respektabel statsman bland gelikar.

Här gör Ghayath Naisse en kort sammanfattning av de diplomatiska spelet och hur det syriska folkets kamp är det enda som inte finns med på diplomaternas spelbord.

 

Alla vägar bär till Geneve

Onsdag 30 oktober 2013

Publicerad i : Hebdo L’Anticapitaliste

 

Antagandet den 27 september av resolution n° 2118 i Säkerhetsrådet rörande avskaffande av den syriska regimens kemiska vapenlager öppnar till synes en ny fas för landet och hela regionen.

Närmandet mellan USA och den iranska regeringen ogillas av Saudarabien och alla imperialistiska stater understryker öppet att enda möjliga utvägen i Syrien är en politisk förhandlingslösning mellan regeringen och ”oppositionen”, som ska leda till en ”fredskonferens” –Geneve 2 – i november.

Ljudet av stöveltramp som föregick den amerikansk-ryska överenskommelsen har upphört, och nu talar man inte om annat än konferensen. Alla röda linjer som drogs av Obama och de imperialistiska staternas ledare har suddats ut, inklusive de brott som diktaturen i Syrien begått, bland annat gasangreppet mot befolkningen i Damaskus förort den 21 augusti med hundratals civila offer.

Regeringarna liksom de stora dominerande media talar knappast alls om syriernas dagliga lidande, massakrer, bombningar och omringade zoner där befolkningen speciellt barnen och de äldre inte längre dör av bara diktatorns vapen utan också av svält. Det gäller främst i östra Ghouta och i det palestinska flyktinglägret Yarmouk.  I staden Deir al-Zor (östra Syrien) skröt en av regimens generaler nyligen med att han skulle förvandla staden till ett potatisland.

Diktaturen måste bort.

Det är höjden av cynism att, samtidigt som Assad ger efter om de kemiska vapnen, ges han fria händer av imperialisterna att fortsätta sitt krig mot folket. Han ger intervjuer lite varstans, framställer sig som segrare och förklarade öppet i sitt senaste framträdande i TV den 21 oktober att han ska ställa upp i presidentvalet (2014). Vad gäller Geneve 2 och förhandlingarna med oppositionen säger han, ”inget datum är fastställt och förutsättningarna finns inte ännu vid handen om vi vill att de ska lyckas”…

De elva länderna från väst och arabvärlden i ”Syriens vänner” höll en konferens i London den 22 oktober för att uttrycka en önskan om Assads avgång, men framför allt för att utöva påtryckningar på den syriska nationella koalitionen som internt är oenig om deltagande i Geneve 2. Att förhandla i Geneve med regimen orsakar sedan en månad en ny spricka inom den syriska oppositionen. En del av koalitionen ledd av Michel Kilo vill förhandla vilket också gäller den nationella samordningskommittén. Det Syriska Nationella Rådet, en av de viktigaste beståndsdelarna i koalitionen, har låtit meddela att det vägrar delta om Bachar Assads och hans regims avgång inte bekräftas först.

Fria Syriska Armén som inte bara strider mot regimens styrkor utan också jihadgrupper är också emot alla former av förhandlingar utan en garanti om Bachars och hans regims avgång.

Det är en hållning som speglar den folkliga rörelsen som i demonstrationer, trots upplevda vidrigheter, uttryckt att ”det är inte i Geneve men i Den Haag” som framtiden avgörs, vilket visar på viljan att ledarna ska ställas inför en internationell domstol.

Även befolkningen i belägrade stadsdelar har uttryck i manifestationer att de ”hellre dör av hunger än kapitulera”. Den folkliga rörelsen bekräftar alltså att den vill störta regimen, för att bygga frihet, jämlikhet och social rättvisa. Den folkliga revolutionen i Syrien fortsätter och den behöver all vår solidaritet.

 Ghayath Naisse

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Frihet för Syriens politiska fångar!

Publicerat av
2

Kvinnor för demokrati uppmanar alla demokrater att sprida kunskap om situationen för de syriska fångarna i Assads fängelser. Texten här under publicerades i Lausanne 19 oktober och är översatt till svenska av K&Å.

Kampanj till försvar av fångar i Syrien.
Alla syrier var de än befinner sig i världen uppmanas att delta i kampanjen som äger rum 29 oktober till 5 november. Målet är att belysa och göra känd för alla sanningen om de syriska fångarnas situation som en av de grymmaste som finns.

Den folkliga syriska resningen startade som en följda av arresteringen av barn i Daraa som torterades brutalt. Sedan dess fortsätter arresteringarna dagligen och drabbar framför allt demonstranter, fredliga aktivister, journalister, hjälparbetare, läkare, personal i räddningstjänst och också aktivisters familjemedlemmar.

Tortyren är vidrig och satt i system i regimens fängelsehålor och leder allt oftare till fångarnas död. Det vittnar rapporter om som sammanställts av FN och olika frivilligorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch.

Samma metoder används sedan några månader i befriade områden som står under den väpnade milisen ”Islamska Staten i Irak och Syrien”:s kontroll, en milis som skapats av Assads regim och som den manipulerar. Jesuitprästen Paolo Dall’Oglio, en stor vän av det syriska folket, arresterades av ISIS i norra Syrien och hans öde är fortfarande okänt.

Syrier utsätts också för godtycklig fångenskap i andra arabiska länder dit de flyr för att finna en fristad. Syriska familjer hålls fångna i Egypten sedan juli månad och andra skickas tillbaka till Syrien. Andra arabiska stater använder samma metoder om än i mindre omfattning.

Förhållanden för de fängslade i Syrien: (1)

  • Oftast vet inte familjerna var de fängslade förvaras;
  • Ett hundratal fångar placeras tillsammans i celler på 3 gånger 5 meter .
  • Mager och usel mat som okokt ris eller sönderkokt potatis, linssoppor och bröd som fångvaktarna trampat på;
  • Ingen eller dålig medicinsk behandling. Mycket korta månatliga sjukbesök.
  • Barbarisk tortyr som orsakar skador som inte vårdas med infektioner som följd.
  • Förflyttning av fångar mellan flera olika anstalter med nya förhör vid varje förflyttning.
  • Tillstånd att besöka toalett ackompanjeras ofta med tortyr.
  • Fångar som dör under tortyr överlämnas alltmer sällan till familjerna.

Olika metoder för tortyr : (1)

  • Fängar torteras inför andra fångar
  • Slag med alla medel (knytnävar, militärkängor, piskor, påkar, remsor av däck, kablar av metall ibland strömförande) riktade mot alla kroppsdelar under lång tid och från första stund vid arresteringen.  
  • Tvinga en person att sitta hopvikt i ett däck för att sedan misshandlas.
  • Tekniken « Shabeh » : en person hängs upp i handlederna i timmar och utsätts för slag.
  • Misshandel med electricitet.
  • Tvinga en person att stå upp eller på knä timvis.
  • Tekniken « flygande mattan » : fången fästs på två träplattor med gångjärn mellan plattorna. Plattorna viks tills fångens leder bryts sönder.
  • Våldtäkt av fångar, oavsett ålder eller sex, med alla medel inklusive metallföremål.
  • Hänga upp fången i könsdelen.
  • Hälla kokande olja över fången
  • Borra i fångens kropp med elborrar.
  • Skjuta med skarpa skott mot fången utan att döda.

Kan vi acceptera att detta barbari fortsätter och ändå betrakta den stat som institutionaliserar det som suverän och den ansvarige slaktaren som en president?

Statistik över fångenskap: (2)

Fängslade : +248 000, varav 9 000 barn och 5 600 kvinnor: varav

+ 3 000 fängslade bland sjukvårdspersonal;

+35 000 studenter, varav 4 000 kvinnliga

+3 100 döda under tortyr, varav 28 kvinnor, 98 studenter och 90 barn.

Vi uppmanar alla människorättsorganisationer att verka för att alla fångar i Syrien befrias. Vi kräver av alla demokratiska länder att verka för att ansvariga för brott mot mänskligheten i Syrien ställs inför den internationella brottmålsdomstolen.

Statistik om revolutionen : (2)

Oktober 2013 : Döda +110 000, barn +8 000, kvinnor +8 000, skadade +145 000, försvunna +90 000, Döda under tortyr +3 000, fängslade +248 000, flyktingar +2 800 000, fördrivna i Syrien + 6 000 000, eftersökta i Syrien +200 000

Vittnesmål av Fatima S. , före detta fånge, som satt fängslad sex månader 2012 varav två månader i isoleringscell.

Cellule d’isolement à al-Raqa,
mai 2013

Isoleringscellen är 1 meter gånger 1,5 meter. Jag satt där i två månader. Det var den tid som behövdes för att min skräck för kackerlackor skulle försvinna. De krypen blev efter en tid mitt sällskap. Tiden går och dagarna är likadana. Du vet inte om det är dag eller natt, morgon eller kväll. Det är ingen skillnad. Jag försökte utan framgång att anpassa mig till hålan jag satt i. Mina vänner kackerlackorna hittade alltid vägen ut ur den vidriga hålan medan jag satt kvar. Jag grät mycket över min situation i isoleringscellen. Jag bad att döden skulle ta mig så att jag kunde fly ur fängelset liksom ett barn som vill lämna sin mors livmoder”

[1] http://www.vdc-sy.info/index.php/en/reports

[2] http://www.syrianhr.org/index.php?option=com_content&view=category&id=2&Itemid=6 – http://csr-sy.org/index.php?l=1 – https://www.facebook.com/photo.php?fbid=516906375065109&set=a.358777750877973.90132.358020180953730&type=1&theater

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Socialister stöder Syriens folk.

Publicerat av
10

Den syriska revolten mot diktaturen i landet är snart inne på sitt tredje år. Tack vare Rysslands, Irans och libanesiska Hezbollahs direkta stöd till regimens extrema militära våld har det folkliga upproret utsatts för ett ofattbart lidande och stora förluster i döda, skadade och fördrivna.

Men de krafter som står i vägen för ett demokratiskt och fritt Syrien är inte bara regimens trupper. De stater som utropat sig till ”Syriens vänner” har gång på gång visat att de inte är intresserade av en seger för de kämpande i Syrien. Deras mål är att behålla stabilitet i regionen. Hittills har de därför strävat efter att Assad avgår men att den syriska statsmakten består, framför allt dess säkerhetsstyrkor och elitdivisioner. Säkerhet och stabilitet först, eventuellt demokratiska friheter senare om det inte rubbar stabiliteten.

Efter gasattacken i Ghouta ser vi att ”vännerna” med USA i spetsen inte ens längre agerar för att Assad ska avgå innan förhandlingar tar vid i Geneve. Med sådana vänner behöver det folkliga upproret inga fiender. De finns bakom ryggen. USA:s cyniska maktspel nådde i veckan sin höjdpunkt då Vita Husets administration lät förstå att USA ställer in även den humanitära hjälpen till de som kämpar inne i landet. Saudiarabien har gestikulerat kraftigt de senaste dagarna och till och med anklagat USA för det svaga stödet till kampen mot Assad. Att prinsarna i Riyadh skulle vara intresserade av en seger för syriernas frihetskamp är naturligtvis önsketänkande. De är bara ute efter att stoppa Iranska mullornas inflytande i regionen. Vilket bäst visas av att USA också kritiserades av Riyadh för att inte ha hjälpt till tillräckligt i Saudiarabiens krossande av kampen i Bahrain.

Den tredje kontrarevolutionära kraften som angriper frihetskampen står de extrema jihadistmiliserna för. Deras militära angrepp på lokala miliser och inrättande av terrorvälde mot civila i de områden de konrollerar visar vilka mål dessa reaktionära extremister strävar efter. I Raqqa och andra platser som ISIS och andra extremister kontrollerar kan befolkningen konstatera att regimens flygvapen bombar skolor, sjukhus och bagerier men aldrig islamisternas militära anläggningar och läger. Oppositionellas idé att de är en femte kolonn är inte tagen ur luften. Oavsett extremisternas exakta relation med regimen fungerar de objektivt som stödtrupper åt Assad.

På våra egna breddgrader är solidariteten med kampen i Syrien minst sagt ynklig. Vänsterpartiet säger ingenting officiellt utan överlåter åt enskilda medlemmar att sprida ett budskap som sträcker sig alltifrån stöd till Assads diktatur till genuint stöd för det revolutionära upproret. Mitt i detta håller partiet tyst för att inte skapa onödiga spänningar inför valet 2014. Att den gamla maoistvänstern stöder diktaturen är inget att förvånas över. De har traditioner att falla tillbaka på. De nöjer sig med att fylla rollen av diplomatisk hejarklack till regimen i Damaskus enbart för att de inbillar sig att den är anti-imperialistisk, eller rättare sagt anti-USA. Att de dessutom inte har ett ont ord att säga om regimen i Teheran bara befäster bilden av dem som politiska grupper på snabb väg bort från allt som kan kallas vänster.

Det otroliga sveket mot den syriska revolutionen kommer att spela en stor roll för den svenska och internationella vänsterns framtid. Mitt i mörkret finns det dock ljus och äkta solidaritet. Vårt eget parti, Socialistiska Partiet, inte bara stöder upproret mot diktaturen i Damaskus utan alla folkliga resningar mot despoti och förtryck utan ”diplomatiska” och ”geostrategiska” hänsyn. Här under hittar du ett uttalande från SP:s partistyrelse som vi vill att alla ska ta del av. Det ger uttryck för äkta solidaritet och empati med det syriska folkets heroiska kamp och lidande.

PS: Den här bloggen anser att partistyrelsens användande av ordet ”sönderfall” om situationen i Libyen inte är det mest adekvata begreppet för att beskriva det extremt komplicerade läge som råder efter att hela den gamla statsapparaten föll samman för exakt två år sedan.


”Allt stöd till folkupproret i Syrien

När folkupproret i Syrien är inne på sitt tredje år är det i ett övergripande sammanhang där kampen för demokratiska- och sociala rättigheter i arabvärlden fått vidkännas svåra motgångar. Den allvarligaste är militärens direkta maktövertagande i Egypten, en militär som upprättat goda förbindelser med diktaturen i Damaskus. Vi ser också ett Libyen i sönderfall och ett Jemen där den folkliga oppositionen pressas mellan radikala islamistiska krafters frammarsch och amerikanska drönarattacker. Den omfattande frihetskamp i arabvärlden som tog sin början hösten 2010 i Västsahara och Tunisien kommer att bli lång och komplicerad.

I Syrien har den humanitära katastrofen fördjupats. Sex miljoner av landets befolkning på 22 miljoner befinner sig på flykt; runt två miljoner i exil och fyra miljoner inom landet. Livsmedelsbristen blir också alltmer akut. Assadregimen – till tänderna beväpnad och understödd av Ryssland, Iran och den libanesiska Hezbollahmilisen – fortsätter att beskjuta och bomba sitt eget folk. Dessutom attackeras det demokratiska sekulära motståndet allt hårdare av radikala islamistiska krafter, understödda av Saudiarabien och olika wahabi-salafist nätverk i länderna kring Persiska viken.

Trots svårigheter och umbäranden lever kampen för ett demokratiskt Syrien, fritt från dagens diktatur under Bashar al-Assad, vidare; i de lokala motståndskommittéer som övertagit skötseln av det vardagligt nödvändiga i de områden som oppositionen kontrollerar, i de enheter av den Fria Syriska Armén som nu tvingas att föra ett tvåfrontskrig mot såväl regimens trupper som olika jihadistgrupper och bland de kvinnor, ungdomar och det civila samhälle som oförtröttligt kämpar vidare.

Socialistiska Partiet manar alla demokratiska och socialistiska krafter att inte låta den syriska revolutionen ohyggliga svårigheter få oss att tystna. Det är nu vår solidaritet med dem, som kämpar för demokrati och frihet mot alla odds, behövs mer än någonsin – mot regimens terror, mot reaktionära och religiösa sekterister, mot imperialistiska lösningar.

I efterdyningarna av regimens gasattack mot Damaskusförorten al-Ghuta hotade USA med militära aktioner mot Syrien. Israel har genomfört flera attacker. Vi socialister vänder oss mot alla imperialistiska interventioner i Syrien. USA:s och dess allierades yttersta mål är inte att stödja revolutionen utan att bana väg för stormaktsuppgörelser på bekostnad av det syriska folkliga motstånd som hämtade kraft ur den arabiska våren.

Friheten kommer inte ur imperialismens bombluckor utan ur det syriska folkets kamp. Det demokratiska motståndet behöver militärt stöd på det syriska folkets egna villkor – inte på Washingtons.

Vi socialister söker efter förmåga göra vår del för att hjälpa den hårt pressade civilbefolkningen och stärka banden till radikala demokratiska krafter såväl inom Syrien som i exil.

Leve det syriska folkets motstånd!

Krossa Assaddiktaturen!

Socialistiska Partiets partistyrelse 19 oktober”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ett Europa i otakt.

Publicerat av
7

Det är nu fem år sedan vågorna efter Lehman Brothers bankrutt slog in över Europas atlantkust och dränkte kontinentens ekonomi i den värsta ekonomiska recessionen sedan trettitalets katastrof.

Fem år är en lång tid och ”normalt” sett skulle effekterna av krisen ha kommits över redan. Men det var inte vilken liten kris som helst. Finansens grepp över den ekonomiska makten tillät bankirerna och fonddirektörerna att vältra över krisen på den arbetande befolkningens axlar, den privata skuldkrisen förstatligades av Europas nationer och tog formen av statliga skuldkriser.

De strukturella skillnaderna mellan olika länder inom EU och framför allt eurozonen visade sig få stora effekter. Där den offentliga retoriken talade om konvergens inom EU tack vare euron uppstod det motsatta. Hela kontinenten har ekonomiskt sett delats i en ”nordlig” och ”sydlig” sfär med Frankrike på gränsen mellan de båda.

Den åtstramningspolitik som arbetades fram i Bryssel skulle rätta till problemen. Räkningen för krisen lades på de arbetandes bord och med svångremspolitik påstod man att de statliga budgetunderskotten och skulderna kunde åtgärdas. Med lite uppoffringar ”från alla vi som sitter i samma båt” skulle tillväxt, jobbskapande och välfärden snabbt återställas till normala nivåer igen.

I dag fem år senare finns det inga tecken på att hjulen ska börja snurra i snabbare takt igen. Den finansiella karusellen har hämtat fart igen och kapitalägarnas vinster klagar ingen berörd över. Men den arbetande befolkningen som enbart kan leva på sina löner sitter fast i ett skruvstäd. I tabellen här under hittar vi den senaste statistiken från Eurostat vad gäller antalet skapade jobb i några av EU:s 28 medlemsländer. Här syns tydligt den spricka som går genom kontinenten.

I juli 2013 var 19,4 miljoner personer officiellt arbetslösa i eurozonen. Den verkliga siffran är högre eftersom så många droppat av från arbetsmarkanden efter att ha förlorat hoppet om att någonsin få ett jobb. Men redan den officiella siffran är fruktansvärd. Ännu värre blir det naturligtvis då vi ser till enskilda länder. Nästan sextio procent av de arbetslösa i eurozonen är koncentrerade till bara fyra länder, 31 % i Spanien, 16 % i Italien, 7% i Grekland och 5% i Portugal. Bakom siffrorna döljer sig som vi vet en katastrofal ekonomisk och social kris i länder som Grekland och Spanien. Mer än hälften av alla ungdomar är utan arbete och med inget hopp vid horisonten. De som kan flyr sin kos.

Krisens djup i Europa visas också av att det är den enda ekonomiska regionen i världen som inte nått upp till produktionens nivå 2007. Men det är ett genomsnitt och den verkliga krisen syns i stället i tabellens fakta för de enskilda länderna där den ”södra gruppen” i dag 2013 ligger kraftigt under sina BNP år 2008. Bakom kalla fakta döljer sig den exploderande sociala misären i framför allt Grekland, men också i Spanien, Portugal och Italien.

Framtidshopp? Knappast. I alla fall inte för den ”södra gruppen”. Och kanske inte heller för ”miraklet” Tyskland eftersom det så kallade miraklet bygger på ett enormt exportöverskott till resten av Europa. Med allt mindre utrymme för hushållens konsumtion och nedgången i investeringarna kan inte Tyskland självt ”äta upp” sina bilar och tvättmaskiner. Inte heller ser det ut som att andra marknader ska kompensera den tyska industrin. De så kallade tillväxtländerna med Kina i spetsen är inne i en period av långsammare expansion och därmed mindre import från Europa.

Så länge statsskulden i länder som Grekland och Portugal hänger som en snara runt nationens hals och Angela Merkel drar i den så att den skär in i huden kommer den aktuella situationen enbart att förvärras. De statliga skulderna måste skrivas ned och de illegitima skulderna helt raderas ur böckerna. Ägarna av de grekiska statsobligationerna ska inte vara de som sätter agendan. Den måste spikas utifrån de ekonomiska och sociala problem som majoriteten av de arbetande står inför. De kan inte förenas, lika lite som eld och vatten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,