I morgon den 17 oktober kan Vita Huset tvingas att deklarera ett stopp för statens betalning av räntor på statsskulden och andra statliga utgifter för då sprängs det av Kongressen fixerade statliga lånetaket på 17 400 miljarder dollar.
I media är tonläget uppskruvat och orden budget- och lånestup, katastrof, panik och bankrutt är vanliga adjektiv som används för att antyda vad som kan ske på fredag 18 oktober. Ur rent statsfinansiell synvinkel är domedagsvokabulären överdriven. USA kommer inte att gå bankrutt den 18 oktober och inte heller kommer statens utbetalningar att stanna av över en natt.
För återbetalning av räntor på statsobligationer och andra utgifter har finansministern 30 miljarder dollar i kassan till att betala med. Men den 1 november blir det däremot stopp om inte Kongressen hittar en kompromiss innan dess. För då ska staten betala 6 miljarder dollar i räntor på statsskulden och 55 miljarder dollar i sociala utgifter. Om finansministern i det läget inte kan emittera nya statsobligationer då realiseras medias skräckscenarior. Men vi är inte där ännu och det mesta talar för att en överenskommelse i Kongressen höjer det statliga lånetaket över de aktuella 17 400 miljarderna.
Men krisen kring budgeten och lånetaket har underliggande orsaker som är mycket mer allvarliga för den amerikanska befolkningen.
-Det är ett klasskrig, och det är min klass, de rika, som för kriget och vi vinner det.
De bevingade orden av mångmiljardären Warren Buffet från september 2011 har större aktualitet än någonsin. De absolut skandalösa angreppen mot Obamas sjukförsäkringsreform vittnar om vad den aggressiva högern i Republikanerna är ute efter. Skandalöst, inte för att det saknas element i Obamas sjukförsäkring att kritisera, utan för att de kapitalgrupper och politiker i Tea party-falangen som står för angreppen kräver att den ska rivas upp med rötterna och lämna tiotals miljoner personer som nu kan skaffa sig en försäkring på bar backe på nytt.
Det ”klasskriget” förs inte bara mot den nya sjukförsäkringen, utan mot hela det system av välfärdsprogram som inrättades efter den stora depressionen på trettiotalet och som byggdes ut speciellt under femtio- och sextiotalen. Det ”klasskrig” som Warren Buffet syftade till är inte samma som det som nu förs med Obamas sjukförsäkring som måltavla. Buffet talade om att de rika tagit åt sig allt större delar av de rikedomar som produceras och varnade för konsekvenserna.
Det ”klasskrig” som pågår nu leds av en specifik kombination av miljardärer, industri kopplad till vårdsektorn och reaktionära politiker i det så kallade Tea party. Det handlar i första hand om de ökända bröderna Koch med personliga förmögenheter i mångmiljardklassen. Med i bakgrunden finns också miljardärfamiljen Adelson. Tillsammans har dessa stockkonservativa miljardärer sponsrat politiker i Tea party med flera hundra miljoner dollar för att de ska fullfölja korståget mot ”folkfienderna” i Washington och ”socialisten” i Vita Huset.
Att vara en politisk murbräcka i tjänst hos en grupp kapitalägare med stora intressen i att staten inte ”lägger sig i” samhällets ojämlikheter och de svagas behov av finansiellt stöd, det är Tea partys verkliga funktion. Den ”folkliga” aspekt som rörelsen försöker visa upp är lika falsk som de plakat de bär och som handskrivs för att inte ge intryck av att rörelsen egentligen är ett instrument för vissa kapitalgrupper och en falang av det Republikanska partiet.
Tea party är ett vitt parti i alla avseenden. Deras grupp i Kongressen är vita män, de flesta från sydstater och mellanvästern och deras ideologiska look måste beskrivas som extrem konservatism med ett oresonligt hat mot etablissemanget i Washington och New York på östkusten. I dagens USA kan inget parti med nationella mål bygga sin politik på ”rasfrågor”. Hälften av befolkningen är redan svart eller latinos och en stor majoritet av de vita går inte att mobilisera kring ”rasfrågor” efter medborgarrättsrörelsens framgångar sedan sextiotalet.
I stället har Tea party och dess finansiärer koncentrerat sig på Barak Obamas reform av sjukförsäkringarna. För de fanatiska i Tea party är reformen ett bevis på att Obama vill blanda sig i individens frihet och lägga statens tunga hand över alla. För de som drar i trådarna i bakgrunden handlar det om stora pengar. USA:s sjukvård är den definitivt mest kostsamma i världen, mer än det dubbla per person jämfört med genomsnittet i Europa. Om det berodde på en överlägsen vård funnes inget att säga. Men det handlar om enorma avgifter till läkare i privatvården, dyra laboratorier, läkemedelsföretagen och fabrikanter av utrustning till sjukvården. Den industri som servar sjukvården hade 1 660 miljarder dollar i inkomster 2012. Obamas reform av sjukförsäkringen skulle inkräkta på profiterna för den berörda industrin. Det förklarar kraften i den kampanj som dessa kapitalägare driver via Tea Party.
Ändå ser det ut som att kampanjen kan bli till en bumerang som hotar att splittra de alltmer paralyserade Republikanerna. För taktiken att kräva nedskärningar i finansieringen av sjukförsäkringsreformen i utbyte mot en överenskommelse om budget- och lånetaket har gått i lås. Anledningen är egentligen enkel. Obamas reform är redan en lag i kraft som antogs av Kongressen 2010 och godkändes av Högsta Domstolen 2012. Skulle Obama och det demokratiska partiet gå med på nedskärningar i kostnaderna för reformen innebär det i praktiken att den kolappsar och det vet både Obama och strategerna bakom Tea party. Därför vägrar Vita Huset att diskutera ändringar i reformen i utbyte mot en höjning av lånetaket.
För de ”gamla” klassiska republikanska ledarna i Kongressen sitter Tea party som en snara runt halsen. Deras taktik att köra i full fart mot stupets kant utan att väja liknar en självmordstaktik. Men centralfigurer i Tea party som Texasbon Ted Cruz menar att köra över stupets kant bara underlättar kampen mot ”socialisterna” i Washington. Att Tea party tagit strupgrepp på Republikanerna i Kongressen syns framför allt i att deras talman Joe Boehner tvingats följa Ted Cruzs utpressningstaktik trots att de mer sansade i partiet vet att det leder in i en återvändsgränd.
Det har också de amerikanska väljarna insett. Republikanernas utpressning uppskattas inte och knappt en tredjedel av väljarna stöder partiets taktik. Bland svarta och latinos är reformen populär. Den kommer att ge tiotals miljoner en sjukförsäkring. En tredjedel av Amerikas svarta saknar i dag sjukförsäkring och två tredjedelar bland de med latinamerikansk bakgrund. Även bland det vita ”fotfolket” i Tea party-rörelsen finns det ett objektivt behov av en sjukförsäkring eftersom hälften av de fyrtio miljoner amerikaner som saknar en försäkring är fattiga vita. Men deras ideologiska fanatism i synen på att staten ska hålla sig borta från allt som berör individens ”fria” val gör att de skjuter sig själva i foten.
Trycket på republikanernas mer sansade del att inte driva farkosten över stupets kant kommer inte bara från den allmänna opinionen. Även starka finansiella krafter kräver en överenskommelse om lånetaket för att undvika de allvarliga risker som ett stopp för statens betalningar kan orsaka. Ingen vet egentligen hur ”marknaden” kommer att reagera på exempelvis en nedgradering av de amerikanska statsobligationernas kreditbetyg. Panik och kaos på finansmarknaderna har uppstått av mindre orsaker än så.
-Dessa folkvalda leker med nitroglycerin, klagade Dave Cote, vd för den tunga industrigruppen Honeywell. Dave Cote är också ett tungt namn i lobbygruppen ”Fix the debt”.
-Jag är en republikan av gammal vana, men partiet verkar ha splittrats i två fraktioner, säger Joe Echevarria, vd för revisionsbyrån Deloitte, en jätte i branschen. Den amerikanska handelskammaren har låtit förstå att den i kommande val inte ska sponsra extrema Tea party-kandidater. Den nationella tillverkningsindustrins förening har redan gjort slag i saken och uppmanar att stödja bara de som vill undvika en betalningskris. Flera andra tunga namn inom industri och finans pressar på i samma riktning. Så den troliga utgången av krisen är en kompromiss av något slag som för några veckor eller permanent höjer statens lånetak.
Ordföranden i landets Grossistförbundet, Dirk Van Dongen, påpekar dock en viktig faktor till Washington Post då han säger att de moderata republikanerna i Kongressen ”är skräckslagna för gruppen av högerextremister som hotar att utmana dem i primärvalen genom att anklaga dem för att inte vara renläriga till 100%”.
I det amerikanska valsystemet väljs senatorer och medlemmar i Representanthuset av de lokala statliga valkretsarna. För att behålla sina platser i Washington måste de behaga sina väljare. I södern och mellanvästern innebär det att stryka Tea party-ideologin medhårs.
Av den anledningen är det ändå osäkert om det sunda förnuftet kommer att segra innan Vita Huset slår huvudet i lånetaket.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Obamacare
De tyska politikernas hets mot greker och andra «lata » sydeuropéer speglar inte det reella förhållandet mellan Tysklands ekonomi, eller rättare sagt mellan de tyska kapitalisterna, och resten av Europa och eurozonen.
Det är rubriken på en artikel som Tariq Ali ursprungligen publicerade på sin webbsida den 4 september. Socialistiska Partiets veckotidning Internationalen publicerade en svensk översättning i nummer 37/2013. Rubriken lockar till läsning. Att utlova ett svar på frågan i rubriken gör att läsaren kan ställa krav och ha höga förväntningar. Speciellt som artikeln är skriven av Tariq Ali som var en av de mest kända och uppskattade ledarna i den europeiska studentvänstern och senare en framstående ledare i Fjärde Internationalen. Tariq Ali var också förebild i Mick Jaggers berömda låt från sommaren 1968 – Street Fighting Man. 
Situationen i Grekland närmar sig en brytpunkt. Nazisterna har hjälp från skumma avdelningar inom armén och polisen. Det farligaste som nu kan ske är att de etablerade arbetarpartierna och vänsterorganisationerna säger att ”vi ska låta rättvisan arbeta i fred”. Förbud mot Gyllene gryning och andra lagliga åtgärder är naturligtvis välkomna. Men om inte det sker en massiv mobilisering mot nassarnas samtliga aktiviteter, om de inte drivs bort från gator och torg av hundratusentals människor då kommer den borgerliga regeringens ytliga åtgärder bara att stärka nassarnas stöd i de mest utblottade delarna av Aten och Tessalonike, den bruna pesten kan i lugn och ro organisera sina ”stormtrupper” och på mer bred skala göra vad den har i sikte: krossa de fackliga organisationerna och de politiska partierna till vänster. Den som inbillar sig att det går att ”ta debatten” med Gyllene gryning eller att sätta sin tillit till att polisen ska ”göra sitt jobb” är verkligen ute och seglar.
