Kategoriarkiv: Bloggar

Förutfattade meningar om islamsk fundamentalism i Syrien.

Publicerat av
17

Av Benny & Göte

Det är med en viss tvekan som vi publicerar den här bloggtexten eftersom det är ett svar på en text publicerad på webbsajten Marxistarkivet som vår partikamrat Martin Fahlgren står för. Vi har tidigare skrivit att Marxistarkivet är en ovärderlig källa för den som söker marxistiska klassiker och andra historiska dokument från arbetarrörelsens historia.

Men sedan ett tag tillbaka använder också Martin Fahlgren sitt arkiv till att delta i den offentliga debatten som pågår om revolutionen i Syrien. I dagarna har han därför lagt ut en samling av artiklar med en ny introduktion som i huvudsak är en polemik med vår bloggs politiska hållning till det syriska upproret. Därför har vi beslutat att lägga ut ett kortare svar. Länkar till artiklar som berör diskussionen hittar du längst ner. Gillar du inte polemik inom vänstern är det bara att hoppa över den här texten.

Kontentan av MF:s kritik är att vi har ett ”tunnelseende” i konflikten där vi bara ser vad vi vill se och att vi grovt underskattar den islamistiska faran i Syrien. Resten av kritiken som att vi har ett ”sektbeteende”, är ”okamratliga”, inte vill debattera och andra punkter lämnar vi därhän. Upp till var och en att skapa sig en egen uppfattning om det.

I texten skriver MF att vi inte bemöter hans politiska analyser av situationen utan bara polemiserar med tidningen Offensiv där Arne Johansson skrev en artikel i vilken han betecknade situationen i Syrien som ”ett reaktionärt krig” i vilket revolutionära socialister inte kan ta ställning mellan regimen och FSA.

Anledningen till att vi drog upp polemiken med Arne Johanssons position var mycket enkel. Martin Fahlgren hade nämligen aldrig själv öppet redovisat någon politisk analys, bara plockat ihop en bukett med andras blomster. Med tillägget att han själv stod närmast just Arne Johanssons position.

Men tillbaka till ”tunnelseendet”. Ett tungt bevis för vår blindhet inför den islamistiska faran hittar MF i en bild som vi publicerade i vårt första svar till honom. Bilden ifråga är den här under som tagits under en demonstration i staden Idlib och publicerats av den lokala samordningskommittén, LCC. Men tyvärr för MF är den inte ett bevis på vår underskattning av den islamistiska fundamentalismen utan tvärtom ett bevis på att MF skjuter sig själv i foten genom att tolka in sina egna förutfattade meningar i bilden.

Så här kommenterar MF bilden ovan:

”Uppenbarligen så får de (K&Å) inga ’vibbar’ av bilden. Kvinnor ja. Inget fel med det. Men hur är de klädda? Jo, alla täcker inte bara håret utan även ansiktet, utom flickan i högra hörnen och kvinnan till vänster (som har svarta glasögon). För mig är detta en bild som oroar. Jämför med de bilder som vi fick under upproren i Egypten och Tunisien, där de flesta var klädda ungefär som oss, dvs många av kvinnorna täckte inte ens håret och en minoritet täckte ansiktet. Således: Om bilden ovan är representativ, då säger den oss att islamistisk fundamentalism har betydligt större inflytande i upproret i Syrien än det hade i t ex Egypten. Men uppenbarligen kom K&Å inte ens på den tanken, utan såg att här fanns en fin bild. Detta tolkar jag som ett uttryck för att de har förutfattade meningar, ser det de vill se”

I ett mejl till MF frågade vi: ”Och du själv Martin, har du inte ens tänkt tanken att de kanske döljer sina ansikten för att inte råka ut för problem? De kanske tvingas dagligen ta sig igenom regeringskontrollerade check-points. Innan du börjar tala om förutfattade meningar kan det vara nyttigt att kontrollera dina egna.”

Till vilket vi fick följande svar:

”Inser du inte själv att du kommer med ett krystat argument?
Bilden är tagen i ett befriat område, där LCC har stort inflytande. Kvinnorna borde således ha mindre anledning att dölja sina ansikten än de som demonstrerade i t ex Kairo, när säkerhetspolisen fortfarande var i farten… Och jag har sett massor med fotografier och videosnuttar med demonstrationer i olika delar av Syrien där vuxna män och ungdomar deltagit – de täckte inte sina ansikten. Du har säkert också sett sådana.

Att sunnimuslimska krafter, främst i skepnad av Muslimska brödraskapet, har ett stort inflytande i anti-Assadkampen i Syrien känner också du till. Det hänger samman med Assad-regimens historia och dess förtryck mot sunnimuslimerna som är i största gruppen i detta land. Det Muslimska brödraskapet i Syrien tillhör de mer reaktionära i sin familj (enligt bl a Achcar). I Syrien har de också en lång historia av hård kamp mot regimen (även med användning av terroristiska metoder) bakom sig och har utsatts för mycket hårt förtryck från regimen (massakern 1982 är väl mest känd).

Att det Muslimska brödraskapet vill utforma samhället i enlighet med egna ideal borde vara självklart. Och därmed skulle det också vara mycket märkligt om inte deras syn på kvinnornas plats i samhället och deras klädsel inte tog sig uttryck i praktiken. Detta är den rimliga tolkningen av fotografiet. Din tolkning är däremot inte särskilt sannolik.”

I vår blogg använde vi bilden ovan bara som en illustration utan någon speciell tanke bakom. Men eftersom MF ”tolkade” in en hel analys av hur dessa kvinnors klädsel visar att den islamistiska fundamentalismen ”har betydligt större inflytande i upproret i Syrien än det hade i t ex Egypten” beslutade vi att skaffa mer information om bilden i stället för att själva ”tolka” vad den visar.

Vi frågade den syriska socialisten Nadia Driai-Bayrakdar, poet och aktivist i Föreningen  Syrien Sverige, vad hon kunde säga om kvinnorna på bilden.

Hon svarade att bilden med all säkerhet visar kvinnor som vill dölja sin identitet för att slippa problem med säkerhetspolisen. Bilden är enligt Nadja från de första månaderna av revolutionen då staden Idlib fortfarande hölls i ett järngrepp av regimen. Beviset för det är att kvinnan främst i bilden har den syriska flaggan med två stjärnor som symbol på fingrarna. Det var först flera månader senare som oppositionen antog den gamla syriska flaggan med tre stjärnor som symbol för motståndet.

Kläderna och parollen ”freedom” (på plakatet och på arabiska i handflatan) visar att det INTE handlar om islamistiska fundamentalister på bilden. Den illröda sjalen är inte en kvinnlig fundamentalists attribut och den svarta ansiktsduken är inte av tunt tyg utan ser ut som en rätt så grov halsduk som dragits upp över näsan. Islamska fundamentalister reser inte heller parollen ”freedom” utan höjer svarta plakat med citat ur koranen i vitt.

Nadia kontaktade också en socialistisk vän i Idlib som säger att han aldrig har sett kvinnor i staden i den utstyrsel som kvinnorna på bilden bär. Han menar att det är uppenbart att det handlar om ”revolutionärer” som skyddar sin identitet.

Så mycket var det med det ”tunnelseendet” och våra uteblivna ”vibbar”. I stället för att vara den ”rimliga tolkningen” av bilden, som MF anser, så avslöjar kommentarerna bara hans egna förutfattade meningar om hur den islamistiska fundamentalismen yttrar sig.

Vi kan inte heller låta bli att undra vad MF menar med att i Egypten och Tunisien var ”de flesta klädda ungefär som oss”? Är det bara ett oskyldigt konstaterande utan någon verklig mening med jämförelsen? Eller skulle det vara något slags måttstock på normalitet att vara ”klädda som oss”,  att unga kvinnor i H&M-uniform är bevis för frigörelse och radikalism? Vi står frågande…

Det här ger oss ”vibbar” om förtryckta kvinnor som kanske inte frivilligt valt sina kläder.

Det här börjar redan bli för långt och debatten om utvecklingen i Syrien är långt ifrån slut. Det är en demokratisk revolution som hotas att krossas av en brutal diktatur och som hotas att ätas upp inifrån av odemokratiska fundamentalistiska krafter med en egen agenda. Det verkliga problemet för socialister är därför att utveckla stödarbetet med de demokratiska krafterna i kampen.  Som vår Marx sa en gång, det gäller inte att bara förklara världen utan också att förändra den. En revolution är aldrig vacker och ren. Att de som strider mot Assad inte gjort sig av med sin religiositet innan de demonstrerar och tar till vapen för att försvara sig är en del av en verklighet som vi har att ta ställning till.  Att tveka i stödet till revolutionen mot en diktatur därför att en liten del av de som strider kanske en dag kan kidnappa revolutionen är att vända kampen ryggen. Genom uteblivet hängivet stöd i dag blir vi medansvariga till en eventuell seger i morgon för mörka krafter som surfat på den folkliga resningen.

Länkar: Artikelsamling av Martin Fahlgren,Svar av K&Å,Ny artikelsamling av MF,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kinesisk imperialism i Afrika?

Publicerat av
13

Ingen kontinent på vår glob har förmodligen varit utsatt för sådan plundring av mänskliga och materiella resurser som det svarta Afrika. Miljoner och åter miljoner gick under i den vidriga slavhandeln och den brutala europeiska kolonialismen som tog för sig av Afrikas rikedomar.

Än i dag finns ärr efter den brutala utsugningen av en hel kontinent. Underutvecklingen är kronisk i många regioner. IMF:s och Världsbankens politik för öppna marknader har slagit sönder mycket av den lokala produktionen, speciellt det småskaliga jordbruket, och drivit många tiotals miljoner utblottade bönder in till megapolernas slumkvarter.

När man talar om imperialismens härjningar i världen är det oftast Afrikas öde som man tänker på. För efter avkolonialiseringen följde inte politisk självständighet och en balanserad ekonomisk utveckling. I stället etablerades en ”modernt” mönster av import av råvaror från Afrika och export till Afrika av konsumtionsvaror som konkurrerade ut den lokala produktionen.

I dag är Kina kontinentens viktigaste handelspartner, ett faktum som gäller sedan 2009. Frågan som ställer sig omedelbart är om relationerna mellan Kina och Afrika har en annan karaktär än den klassiska relationen metropol-periferi? Ska vi tro de kinesiska ledarnas proklamationer är det definitivt så. Kommunistpartiets nye ordförande Xi Jinping är just nu på rundresa i det svarta Afrika där han utan avbrott upprepar att Kina hjälper Afrika genom att investera över hela kontinenten och till skillnad från andra nationer blandar sig Kina inte i de afrikanska nationernas interna politiska angelägenheter. Men att verkligheten är så skimrande rosa håller inte alla med om. När det första kinesisk-afrikanska toppmötet hölls i Peking 2006 låg det stora förväntningar i luften om en annan relation än herre-undersåte. Men det var länge sedan. I dag talar många afrikanska ledare om Kinas nykolonialism i Afrika.

-De köper våra råvaror och säljer sina industriprodukter, det är som under kolonialtiden, sa häromdagen chefen för Nigerias centralbank till brittiska Financial Times. När vi talar om kolonialism och imperialism kommer vissa faktorer i förgrunden. Som de rikas direkta investeringar i fattigare länder, exploatering av de fattigas råvarutillgångar och kamp om nya marknader. En bedömning utifrån de tre kriterierna visar definitivt att Kina för en imperialistisk politik i Afrika. Att Kina inte blandar sig i ländernas interna politiska angelägenheter, som Xi Jinping säger, stämmer i stort. Men man kan fråga sig om det beror på medveten diskretion eller bristande kapacitet. Kina har inga militära resurser i Afrika och för att påverka den interna politiken krävs ofta militär kapacitet att sätta kraft bakom orden med.
Däremot vad gäller de ekonomiska relationerna mellan Kina och Afrika är de klart imperialistiska i lika hög grad som både USA:s och Europas ekonomiska förhållande till kontinenten.

Xi Jinping på turné i Afrika

De direkta investeringarna finns där, exploateringen av råvarorna finns där, öppnande av marknader för kinesiska industriprodukter likaså. På plats finns också över en miljon kineser och kring 2 000 kinesiska företag. Det är ingen välgörenhet med osjälvisk hjälp till självhjälp som de bedriver. I stället handlar det om en strikt och ofta brutal kapitalistisk exploatering av arbetskraft och resurser. Det är ingen tillfällighet att det höjs allt fler anti-kinesiska röster från fackliga organisationer, där de finns eftersom de kinesiska företagen liksom hemma inte accepterar en facklig organisering. I juni 2012 mördades till och med en kinesisk driftschef i en zambesisk gruva sedan bolaget sagt nej till arbetarnas krav på högre löner. Bakgrunden till våldet var att året innan sköt två kinesiska vakter vid samma gruva mot protesterande arbetare och skadade tio av dem.

En sådan händelse är naturligvis ett undantag. Men rapporter om arbetsförhållandena vid företag ägda av kinesiskt kapital berättar om dålig eller ingen respekt för den lokala arbetslagstiftningen, usla löner och extremt långa arbetstider. Egentligen inget att förundras över eftersom det är samma metoder som gäller i Kina.

Kina har ett utbyte med Afrika som bara kan betecknas som imperialistisk.

De stora investerarna i Afrika är de statliga kinesiska bolagen som har exportbidrag och finansiering från Kinas statliga banker. Det är 800 statliga kinesiska företag som står för huvudparten av de direkta investeringarna. Mellan 2005 till 2012 har de gjort direkta investeringar för sammanlagt 113,5 miljarder dollar. Fördelat på vissa länder ser det ut som i tabellen härunder:

 

 Kinas största direkta investeringar i miljarder dollar per land.

Land

Algeriet

Niger

Libyen

Nigeria

Angola

Sydafrika

Rep.Kongo

Etiopien

Belopp

10,5

5,18

4,34

13,63

6,48

8,62

7,83

7,76

De 113,5 miljarderna som investerats har fördelats bland olika industrigrenar på följande sätt: Energi 30,3 %; Transport 28,8 %; Råvaror 18,1 %; Byggnation 11,4 %; och Jordbruk 7,6 %.

Som synes har huvuddelen av investeringarna gått till sektorer som har direkt betydelse för Kinas behov, det vill säga energi (olja och gas), råvaror (främst mineraler) och jordbruk (den berömda land-grab). Bygget av järnvägar och andra transportleder baseras ofta på kontrakt med klausuler om rätt till exploatering av gruvor och jordbruksmark. I alla avseenden är det en imperialistisk relation som råder.

Det visar sig ännu tydligare i varuutbytet mellan de båda. Sedan 2009 är Kina Afrikas största handelspartner och handelns sammansättning kan inte bli mer klassiskt imperialistisk. Kina exporterar industriprodukter med högre förädlingsvärde och importerar råvaror med lägre förädlingsvärde, det vill säga att de så kallade ”terms-of-trade” är det klassiska förhållandet mellan ojämlika handelspartners.
Handelsutbytet mellan de båda har utvecklats från 10 miljarder dollar år 2000 till 200 miljarder dollar i fjol, det vill säga en ökning med 2 000 % på elva år. Fram till krisen 2008 ökade export och import i samma takt, sedan dess har importen till Kina ökat mycket snabbare än Afrikas import av kinesiska varor. Den internationella krisen som också drabbat köpkraften i Afrika ligger säkert bakom. Kinas behov av råvaror har däremot inte minskat och i fjol importerade Kina för 93,2 miljarder dollar, varav 74 % bestod av olja/gas och mineraler.

Den typ av ekonomisk relation som vi sett ovan har bara ett namn –imperialism i dess klassiska betydelse. Att den militära aspekten saknas ändrar inte detta faktum. EU och andra OECD-länder har liknande ekonomiska relationer med många länder och ingen socialist skulle komma på att kalla det annat än imperialism. Kinas rush efter råvaror och marknader drivs av samma motiv som andra imperialistiska stater –säkra tillgången på råvaror och maximera vinsterna på expanderande marknader för den egna industriproduktionen.

-Afrikas ekonomiska erfarenhet av Europa i det förgångna inbjuder till försiktighet, sa Sydafrikas Jacob Zuma i Peking i juli 2012 som en underförstådd varning samtidigt som han diplomatiskt tackade Kina för det ekonomiska samarbetet mellan de båda länderna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Cypern en rysk-tysk kraftmätning

Publicerat av
8

I sista sekunden roddes stödlånet på 10 miljarder euro i land. Cypern har räddats från statsbankrutt, bankerna struktureras om och nu ska allt lösa sig. Det är i alla fall den bild som IMF, Kommissionen och ECB vill ska synas.

Men vad vi verkligen varit vittne till är en kraftmätning mellan olika kapitalgruppers intressen internationellt och inom EU. Ryska kapitalgrupper hamnade i frontalkrock med framför allt tyska intressen. Ryska kapitalgrupper har på kort tid gjort Cypern till en plattform för finansiell aktivitet riktad tillbaka mot Ryssland och inom EU.

Putin och Merkel står inte på god fot efter gårdagens uppgörelse

Ryskt kapital har placerat stora summor på Cypern i syfte att profitera på både de låga skatterna på kapitalinkomster och de höga insättningsräntorna. Av de 68 miljarder som finns insatta i öns bankkonton sägs 20-25 miljarder ägas av ryska kapitalister. Det skulle innebära att Cyperns 250 000 hushåll skulle inneha cirka 40 miljarder i insatta medel. Det verkar inte troligt. En del av dessa miljarder tillhör också de ryska kapitalister därför att många ryska företag är registrerade i landet under oklara former, bakom inhemska bulvaner och falska fasader. Bara det faktum att Cypern är den störste utländske investeraren i Ryssland visar att ryskt kapital är den direkta orsaken till att banksystemet är groteskt stort i förhållande till landets ekonomi.

Uppgörelsen i natt innebär att Cyperns roll som ”bankparadis” är slut för överskådlig framtid. De ryska kapitalägarna som inte redan flyttat sina tillgångar kommer att lida stora förluster, upp till 30-40 % av sina bankinnehav enligt brittisk finanspress. Det är ännu oklart hur Moskva kommer att reagera och vart de ryska kapitalägarna kommer att ta vägen när bankerna på Cypern öppnar sina portar.

Många kommer att förlora sina arbeten i den recession som kommer.

Det finns en aspekt av uppgörelsen mellan Trojkan och Cyperns regering som är rent av subversiv gentemot decennier av nyliberalt prat. Radikala krafter har allt sedan finanskrisens början 2007 sagt att pengarna ska tas där de finns. Det är inte de arbetande som är ansvarig för krisen och de ska inte heller betala räkningen för den –ta pengarna från de som har mest.

Borgerliga politiker och ”ekonomiexperter” har ständigt mött detta med att de rika visserligen är rika men att de är så få att det inte ger något om man ökar skatterna för dem och dessutom använder de sina pengar till investeringar som skapar jobb. Att det senare är en ren lögn det vet vi och det är inte ämnet för den här korta kommentaren.

Men däremot är det mycket intressant och ”revolutionerande” att Trojkan beslutat att ”ta pengarna där de finns”. Att det ingår i en kraftmätning mellan ryskt och framför allt tyskt kapital förminskar inte den principiella aspekten. När nästa ”räddningspaket” ska antas för att lösa ut en italiensk, spansk eller kanske en portugisisk bank kan vi resa kravet att ”ta pengarna där de finns” utan att det behöver framstå som orealistisk plakatpolitik.

Anställda i Laiki Bank protesterar mot uppgörelsen

Uppgörelsen innebär också att president Anastasiadis plan på att tvinga småsparare bidra med 6,7 % av sina kontoinnehav skrotades. Det kan man också applådera som en seger för de arbetandes protester. Det är inte de arbetande som ska betala krisen, speciellt inte en kris som uppstått därför att landets banksystem är groteskt överdimensionerat. Ändå finns det grupper som kommer att hamna i en riktig klämma. Det gäller i första hand de anställda i Laiki Bank. Enligt nattens avtal ska Laiki läggas ned och de över tusen anställda avskedas. De kommer aldrig mer att hitta ett arbete inom finanssektorn på ön. Det största hotet mot de anställda är att deras sparade pengar i bankens pensionsfond helt kan gå upp i rök. I gårdagens demonstration i Nicosia deltog många förtvivlade bland de anställda i Laiki Bank.

Cyperns roll som plattform för ryskt kapitals internationella verksamhet är över. Banksektorn på ön kommer att drastiskt bantas. Rent konkret vad som kommer att ske de närmaste veckorna är en öppen fråga. Ett är dock säkert. En djup recession väntar.

Media: DN1,DN2,AB1,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Chocken på Cypern

Publicerat av
Svara

 Av Michel Husson,

 EU:s påtänkta plan för Cypern vittnar om Europas brutala politik och de europeiska ledarnas förmåga att förvärra den kris som de förväntas sköta. De tvekade inte att ifrågasätta deras respekt för den privata egendomen, i det här fallet åtagandet att garantera insättningar på bank upp till 100 000 euro, i namn av en högre princip: tvinga medborgarna att betala räkningen för krisen.

 I fallet Cypern handlar det om ett litet land, 0,2 % av Europas BNP, men som har behov av en ”hjälp” i form av 15,8 miljarder euro att injicera i bankerna, en summa motsvarande Cyperns årliga BNP. Beloppets storlek förklaras av de enorma bankinnehaven i Cypern, nämligen 150 miljarder euro motsvarande nio gånger öns BNP.

Det visar på den roll av mellanhand som ön spelar för ryska investeringar som tar turen via Cypern för att återinvesteras i Ryssland. Mer än hälften av alla investeringar i fastigheter i Ryssland kommer från Cypern som därmed är den näst största utlandsinvesteraren i Ryssland.

Den ursprungliga planen förutsåg 10 miljarder euro i hjälp under förutsättning att 5,8 miljarder euro togs från bankkonton, fördelade på 2 miljarder från innehav under 100 000 euro och 3,8 miljarder över. Effekterna hade varit katastrofala och utgjort ett enormt tapp i köpkraften. Bara att planen gjordes offentlig räckte till för att utlösa en bankpanik och en kraftmätning mellan Ryssland och EU.

De folkliga protesterna ledde lyckligtvis till att planen avfärdades. Men skadan är redan skedd och konsekvenserna svåra att förutse. En spridningseffekt till Grekland eller kanske Spanien är inte att utesluta eftersom ett ingrepp mot privata bankkonton nu ses som en möjlighet.

Den verkliga frågan är vad skulle ha gjorts? Idén att låta de ryska oligarkerna betala är paradoxalt nog subversiv eftersom det innebär att EU legitimerar ett projekt som går ut på att låta de som profiterat på finanskapitalismen betala krisen och inte folket som på intet sätt är ansvarig för den.

Man hade kunnat dra in samma belopp genom en skatt på 15% (och inte 9,9%) på kontoinnehav över 100 000 euro. Vilket på sikt hade upphävt Cyperns roll som ”bankparadis”. Landet kan vända sig mot andra tillgångar som de nyligen upptäckta olje- och gasreserverna för att delvis sanera sin finansiella situation.

Den senaste tiden har Europas ledare visat upp en obscen optimism då de proklamerar att nu är skuldkrisen under kontroll och glömmer bort priset som betalas för att ”försäkra” finansmarknaderna i form av ruinerade länder, i första hand Grekland.

Den cypriotiska chocken visar att inget är över och att Trojkan är beredd att driva sin brutala politik in i det absurda. Två lärdomar kan dras. Att endast socialt motstånd kan stå upp mot Trojkans våld och att möjligheterna till mobilisering inte försvunnit.

Men de behöver stödja sig på ett radikalt alternativ som kräver att illegitima skulder avskrivs, en beskattning av inkomst av kapital (som nu uppgår till 10% ), en socialisering av bankerna och en solidarisk hållning på europeisk nivå.

Cypern skulle kunna skapa en förebild, inte genom att hoppa av från euron, vilket inget reglerar, utan med åtgärder som påbörjar en brytning, inklusive en direkt penningemisson av centralbanken.

Översättning: Benny Åsman

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Cypern är ett skatteparadis

Publicerat av
7

Cypern är en liten ö med få människor och en ekonomi som väger cirka en halv procent av Europas samlade bruttonationalprodukt. Hur i all världen kan en sådan ministat få hela Europas finansvärld och regeringar att darra på manschetten?

Det är många faktorer som griper in i varandra och som tillsammans ger bilden av varför paniken lurar bakom hörnet, speciellt sedan Cyperns parlament röstade nej till Trojkans plan.

Teckning av Dan Rydberg

1. Cypern är ett skatteparadis. Det finns ingen allmänt accepterad definition av skatteparadis. Men två saker nämns alltid. Ett, att det saknas insyn i bankernas accepterande av insättningar. I Cypern saknas inte insynen för innehav på bankkonton som ägs av personer skrivna inom EU. Landet följer sedan ett antal år de regler som existerar och har därför klassats som ett ”vitt” skatteparadis på skalan vitt, grått och svart.
Men för boende på Cypern som inte är medborgare i EU gäller inga regler om insyn i kontoinnehaven. Så för de ryska oligarker som har cirka 20 miljarder euro innestående på cypriotiska banker gäller inga regler om pengarnas ursprung, har de beskattats i hemlandet eller andra frågor som kan leda myndigheterna svarta pengar på spåren.

Cyperns president Nicos Anastasiades 

För det andra definieras ett skatteparadis som en finansplats där det råder mycket låga skatter på inkomster av kapital. Det stämmer också in på Cypern som tar ut 10 procents skatt på utländska företags inkomster plus att realisationsvinsten vid försäljning av fastigheter är lika med noll. Detta räcker till att förklara varför ryska företag och nyrika personer gjort Cypern till sitt nya hemland. Att det inte handlar om vilka ryssar som helst bevisar de krav som Cyperns regering ställer på personer som vill skaffa sig medborgarskap –endera sätta in 17 miljoner euro på ett konto i en av öns banker eller investera i ett företag för minst 50 miljoner euro.
Bland annat hittar vi den ryske stålbaronen Abramov, inte fotbollslaget Chelseas ägare Alexander Abramovich som DN felaktigt angav. Där bor också den norske redarkungen John Fredriksen och Teddy Sagi, en israelisk ägare av spelsajter på Internet. Alla tre naturligtvis med många miljarder euro i privat förmögenhet.

2. Den kanske viktigaste förklaringen till att Trojkan försöker ge Cyperns banker nytt kapital till ett belopp av 17 miljarder euro, varav 5,8 miljarder ska tas från kontoinnehavare på ön, ligger i Tysklands inrikespolitiska situation. Det är snart allmänna val i landet och Angela Merkels situation är mer prekär än vad den någonsin varit. Det är helt enkelt uteslutet att hon och hennes regering skulle acceptera ett stödpaket som låter de ryska miljonärerna och oligarkerna på Cypern slippa undan gratis med hjälp av tyska skattebetalares pengar. Därför har Berlin (och Finland) varit orubbliga i förhandlingarna med Cyperns regering. Tyska pengar till att rädda ryska miljonärer från kapitalförluster –NEIN.
Vi vet inte vad som sagts utom mikrofonernas hörhåll. Men det är nog ingen dålig gissning att Merkel och andra ledare i Trojkan mumlat att ”nu ska vi sätta dit de där ryska maffiatyperna som använder Cyperns banker till att tvätta svarta pengar”. Vilket samtidigt, men indirekt, skyddar ett fåtal västeuropeiska finanshajar som lånat ut pengar till Cyperns banker.

3. Men varför rädda två banker, Laiki och Bank of Cyprus, som väger noll i det europeiska banksystemet. Förutom ett par grekiska banker är det ingen stor europeisk bank som sitter inne med en riskabel exponering mot Cypern. ECB kunde ju låna ut ett tusen miljarder euro till kontinentens banker för att hålla hjulen igång. Varför då skapa en sådan kris över en summa på 10 miljarder euro som ECB (och IMF till en mindre summa) säger sig ställa upp med under förutsättning att Cyperns regering hittar 7 miljarder å sin sida, 5,8 miljarder från landets kontoinnehavare och resten i form av avskrivna bankobligationer? Orsaken till utpressningen från Trojkans sida ligger den tyska inrikespolitiken, som beskrivet ovan.
Av den anledningen är Trojkan beredd att spela ett högt spel. För det är vad det handlar om trots att de banker man ska rädda är pyttesmå. Det vill säga i europeisk skala. För i förhållande till Cyperns BNP är de gigantiska och deras tillgångar uppgår till cirka åtta gånger öns BNP. Liksom på Irland lider Cyperns banksystem av en sorts finansiell elefantiasis.

Insättningarna på bankkonton uppgick i januari till 68 miljarder euro. Om inte ”hjälppaketet” antas går de båda bankerna som nämnts i konkurs omedelbart. Cirka 30 miljarder av de 68 miljarderna måste då ersättas av staten eftersom de 30 miljarderna täcks av insättningsgarantin på kontoinnehav under 100 000 euro.

4. En annan faktor som driver krisen är mer psykologisk. För rent finansiellt har det cypriotiska banksystemet ingen tyngd. De mesta av utlåningen från öns banker har gått till företag i Cypern och till en viss del Grekland.

Andra länder i EU har ingen nämnvärd exponering till Cypern. Men själva idén att ta pengar direkt från kontoinnehav utan att respektera EU;s insättningsgaranti på 100 000 euro är en tidsbomb som redan många finansexperter kallar EU;s största politiska misstag hittills.
Principen om garanterade sparpengar är upphävd och vid minsta rykte om problem för en bank i säg Spanien, Portugal eller Italien kan panik snabbt bryta ut och folkmassor rusa till för att tömma sina konton. Enda sättet att undvika det är att stänga bankerna för offentligheten med alla andra följder som det medför. Hela det finansiella systemet kan krascha. Det är ingen överdrift. Det är ett reellt hot. En risk som Trojkan medvetet tagit av de orsaker jag försökt frilägga ovan.

Teckning av Dan Rydberg

Än en gång är det alltså bankers finansiella äventyr som riskerar att skaka hela det finansiella systemet och därmed också den reella ekonomin av tjänste- och varuproduktion. Den enda läxa som Trojkan och Europas nyliberala regeringar drar av de återkommande finanskriserna är att beskatta de arbetande för att rädda ägare av bankkapital. Politikerna och finansmännen säger att det inte finns något annat alternativ än att socialisera de privata bankernas förluster. De är för stora för att inte räddas sägs det. Det skulle skapa en enorm systemrisk att låta giganter falla , som man lät ske med Lehman Brothers. Nu ser vi att två pyttesmå banker också skapar en systemrisk mest av politiska skäl och risken för panik i andra länder när ”olyckan” är framme. Vi borde i stället säga att bankerna, stora som små, är för viktiga för att låta privata vinstintressen bestämma hur de ska skötas. Vid sidan av Merkels och andras ”enda väg” finns det en väg som ingen etablerad politiker vill eller vågar beträda – ta över finansväsendet i samhällets ägo. Vi har redan sett tillräckligt av kaos sedan 2007 för att låta bankirerna fortsätta att härska över världsekonomin. Vårt gemensamma bästa kan inte förlikas med ett privat banksystem som endast styrs av principen att maximera profiten oavsett de risker det medför. Risker för de arbetande i samhället. Inte för bankirerna. De räddas av politikerna med dina pengar.

Media: DN1,AB1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Trojkan stjäl pengar från småsparare

Publicerat av
3

Trojkan stjäl pengar. Det är den nakna sanningen bakom helgens beslut att tvinga regeringen i Cypern att stoppa sina långa fingrar i vanliga medborgares pengar på sparkonton och roffa åt sig ett betydligt byte, 7 miljarder euro närmare bestämt.

Beslutet att konfiskera sparade pengar är unikt i modern historia och riskerar att skjuta i sank hela banksystemet. För det finns en sak som banker inte kan fungera utan –förtroende. Vanliga medborgare med små eller medelstora inkomster sätter in sina pengar på sparkonton i stället för att stoppa dem i madrassen av en enda anledning.

Olli Rehn från Finland håller i EU-kommissionens finans- och penningpolitik.

Sparade pengar är nämligen garanterade upp till en summa som ytterst få familjer äger -nämligen 100 000 euro. Var garanterade, för efter beslutet att punktera bankkonton på Cypern och i ett slag konfiskera pengar från alla familjer oavsett storleken på de sparade medlen har den heliga insättningsgarantin kastats ut genom fönstret av Trojkan under press från framför allt de tyska och finska regeringarna.

Utpressningen av den cypriotiska regeringen är uppenbar och ytterst allvarlig. I fredags ställdes president Nicos Anastasiades inför ett fullbordat faktum.

-Hosta genast upp 7 miljarder euro eller så blir det inget stödpaket, var andemeningen i det budskap som mötte Anastasiades vid ankomsten till Bryssel. Vad ska då pengarna användas till? Rätt gissat –hjälpa de privata bankerna att överleva. Om den cypriotiska regeringen lägger beslag på 7 miljarder av sparade medel ställer EU upp med 10 miljarder som alltihopa sedan ska användas till att stärka de privata bankernas egna kapital. Principen är verkligen enkel –ta från de små och ge till de rika. Inga sjukhus, barnhem eller skolor kommer att byggas med de 17 miljarderna, nej de ska gå direkt ner i de privata bankernas fickor.

Sedelautomaterna tömdes redan i ferdags.

Det har redan luftats en viss skadeglädje över att nyrika ryssar som använt Cypern som skatteparadis också kommer att drabbas. Det må vara, men hela 35% av de 68 miljarder som finns insatta i landets banker ägs av cypriotiska medborgare med mindre än 100 000 euro på sparkontot och 48 av de 68 miljarderna tillhör cyprioter.

 Om idén varit att sätta åt nyrika ryssar som placerat mer eller mindre svarta pengar i Cypern finns det mer drakoniska metoder. Gör en grundlig revision av hur stor del av ryska och grekiska fonder som placerats på Cypern som är tvättade pengar och konfiskera dem rätt av.

Enligt rapporter av journalister på plats i Bryssel i fredags kom beskedet som en chock för president Anastasiades.

-Jag kan inte göra det. Ni försöker krossa oss. Även om jag skulle acceptera det kan jag inte få det igenom parlamentet, lär han ha sagt och lämnat salen.

Men Trojkan har mer än en trumf i skjortärmen och lät presidenten förstå att utan en överenskommelse skulle ECB omedelbart inställa stödkrediten till Cyperns banker, det vill de pengar som bankerna får i lån över natten för att reglera den dagliga aktiviteten. Hotet räckte för Anastasiades som lydigt fick krypa tillbaka till förhandlingarna. Utan ECBs korta stödlån hade banken Laiki tvingats i omedelbar konkurs och samtidigt dragit med sig andra banker på ön. En kollaps av landets banker hade kostat staten 30 miljarder euro i investeringsgaranti för sparkonton med mindre än 100 000 euro insatta.

Cyperns president Níkos Anastasiádis till vänster verkar inte speciellt nöjd, men vad hjälpte det?

I dag och i morgon tisdag 19 mars är bankerna på Cypern stängda för att presidenten ska få tid på sig att sätta kniven på strupen på parlamentet. Den regerande koalitionen har bara 28 röster av 56 och måste vinna över ett par ledamöter för att begå den historiska hold-up som planerats i Bryssel och den cypriotiska regeringen väntas begå oavsett om den vill eller inte.

På onsdag vet vi inte vad som ska ske. Antagligen kommer Trojkan att gå med på en förändring av ”punktskatten” så att ”bara” 3,5 % tas av sparade medel under 100 000 euro och 12,5 % tas ut på medel däröver. Men principen är densamma. Insättningsgarantin hamnar i papperskorgen. Blir det upplopp och rusning på bankerna är det inget att förundras över. De arbetande och småsparare i allmänhet är rasande på regeringen och EU. Redan i fredags gick det hett till på vissa platser. En ägare av en bulldozer försökte till och med dra loss en bankautomat i desperation över att inte komma åt sina pengar. Men spekulationer behövs inte. I övermorgon får vi veta hur uppretade vanliga medborgare reagerar.

En sak är i alla fall säker. Med sitt beslut har EU lyckats skjuta sig självt i foten. Grunden för sparande i banker är skadeskjuten –förtroendet kan aldrig mer återupprättas. Vid minsta rykte om problem för en bank kan en omedelbar panik utlösas.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Var Jan Myrdal Åsa Linderborgs stora politiska ungdomskärlek?

Publicerat av
23

Åsa Linderborg har svårt att glömma sin gamla kärlek för Jan Myrdal.  Var skriftställaren månne hennes första stora brusande ungdomskärlek i politiken? Han kanske med Hjalmar Gullbergs ord var den ”som kom som en vind…och på ögonen kysstes du blind”.

I sin hyllning till honom 2007 i Aftonbladet ”Var tid har sin strid” skrev hon att ”Jag har vänner som vid sina skilsmässor utan större problem kunnat dela bohag och bokhyllor mellan sig fram till dess att myrdalianan ska splittras. Efter segdragna förhandlingar ligger mellan två lika stora bokhögar kronjuvelen ingen vill släppa: Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell från 1964”.

Linderborg kan heller inte släppa ”sin” Jan Myrdal. I går  begabbade hon i AB den borgerlighet som inte vill kännas vid sin egen revolutionära historia, de bara poserar som demokrater, vilket ”blänker igenom i det årliga raseriet kring Jan Myrdals två priser: Leninpriset och Robespierrepriset”. Det är där högerskon klämmer – Robespierre förgrep sig på den privata äganderätten. I Sverige har ingen skrivit om det här bättre än Jan Myrdal, menar Linderborg och sammanfattar sedan en av de viktigaste erövringarna under den franska revolutionen:

”Robespierre verkade i en tid när det inte fanns demokrati nånstans i Europa. Franska revolutionen och inte minst Robespierres radikala fas innebar att arbetare och hantverkare – sansculotterna – fick ett reellt inflytande. I samarbete med jakobinerna blev de engagerade i de politiska beslutsprocesserna, bland annat genom direkta omröstningar i stadsdelarna. Det borde ses som ett demokratiskt framsteg, trots att Frankrike var en diktatur”

.

.

Sansculotterna, vare sig kvinnor eller män, bar överklassens knäbyxor

Från franska ”sans sculottes”, utan knäbyxor…

Så långt allt väl. Visst jag delar helt Linderborgs slutsats ”att vi lever med borgare som bara poserar som demokrater”. Problemet med Jan Myrdal är bara att hans vänstersko också klämmer förbaskat mycket!

Över två sekler har gått sedan Robespierres tid och Myrdals abnorma politiska amnesi 234 år senare när det gäller stalinismens historiska svek mot arbetande människors försök till egna och samhälleliga demokratiska beslutsprocesser har gjort honom till ett lätt offer för de borgerliga posörerna.

Det är detta som Linderborg missar. Tydligast kom detta till uttryck vid Myrdals åttioårsdag, 2007, när hon, trots många egna bitska bockar i kanten på hans skriftställning, med Erik Wijks ord hyllade åldringen som ”den evigt brådmogne ungkommunisten”. Hon avslutade sin hyllning till födelsedagsbarnet med:

”Alla intellektuella är beroende av styrkan hos den rörelse han företräder. Att Jan Myrdal är marginaliserad i dag beror inte på att han blivit gammal eller att hans åsikter är föråldrade – med reservation för synen på samkönade äktenskap och betydelsen av (den västerländska) kvinnans frigörelse – utan på att vänstern är organisatoriskt svag. Detta desto mer plågsamt med tanke på den tid vi lever i: 1793 års mänskliga rättigheter utsätts för systematiska och framgångsrika angrepp; en alltmer aggressiv borgerlighet går ner sig i nykoloniala unket rasistiska ståndpunkter och försvarar inte ens rättssäkerheten hos de egna medborgarna.

 Många har kommit och gått på den vindpinade barrikad Jan Myrdal en gång äntrade, men han står orubblig kvar. Han är aktivisten som under sex decennier manat medborgarna att ta framtiden i sina egna händer och som själv vägrar att slå sig till ro, ”ty man ska aldrig ge upp”. Lika oförtröttligt som den åttioårige Myrdal gäller det för vänstern att mobilisera under fältropet – med den typiskt myrdalska interpunktionen – Det är rätt att göra uppror!”

I dag, sex år senare, framstår dessa ord som smått absurda. Vare sig den poserande borgerligheten eller stora delar av den svenska vänstern vill på allvar kännas vid de borgerliga revolutioner som i över två år ritat om den politiska kartan för hela arabvärlden.

.

 I går Pariskommunen. I dag Den syriska revolutionen.

 

.

På samma sätt som den franska revolutionens sansculotter har folkliga uppror i land efter land i regionen, med sina 300 miljoner invånare, rest paroller om frihet, demokrati och social rättvisa. På samma sätt som för den franska revolutionen 1789 och för Pariskommunen knappt ett sekel senare handlar ”den arabiska våren” inte om väderbyten eller ens årstidernas gång utan om ett klimatskifte. En komplex historisk process med segrar och bakslag.

Bägge skorna klämmer. Både högerskon och vänsterskon. Ja, så illa att de inte längre duger ens att gå i.

.

Jan Myrdal  som politiker I maj 2011

Portalfigur för sveket mot den arabiska revolutionen

Borgerliga demokrater och stora delar av vänstern tycker uppenbart inte att araber har rätt att göra uppror. Inte heller Jan Myrdal och hans närmaste vänner i FIB/Kulturfront eller Kommunistiska Partiet. I Latinamerika eller Asien är det rätt. Men när det gäller arabvärlden har Västerlandets koloniala konstruktion, ”Orientalismen”, fortfarande kvar sitt grepp. ”Araber behöver en fast hand, en stark ledare, annars ropar de bara om Allah och skär strupen av varandra med sina krokiga knivar”, tycks vara det synsätt som härskar i deras undermedvetna värld. I dag är borgerlighetens och vänsterns svek när det gäller upprorsrörelsen i Syrien mot Assads diktatur det mest iögonfallande. Alltifrån likgiltighet, kålsuparteorier om att allt är samma skit till politisk aktivism för diktaturens massakrer.

Problemet med Myrdals bägge priser är att han själv inte förtjänar dem. Med sin politiska amnesi för stalinismen och sin ofta nattståndna nationalism hade det varit ett lättnad för svensk vänster om han hade haft ett mindre inflytande.

Då hade svensk vänster varit mer trovärdig och mindre marginaliserad i den politiska debatten.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Höga löner skapar ingen kris

Publicerat av
11

Av Michel Husson

En intern devalvering, alltså sänkta löner och nedskärningar i de sociala utgifterna, beskrivs i dag som ett sätt att minska obalansen i Europa och som en väg ut ur krisen. Indirekt är det lönerna som anklagats för att ha orsakat krisen, men i min bok ”Löner och konkurrenskraft, för en verklig debatt” hävdar jag en motsatt analys.

Till att börja med förtjänar två saker att påpekas:

Att den generaliserade sänkningen av lönernas andel av BNP är källan till den aktuella krisen och att lönenedpressningen leder in i en återvändsgränd.

Arbetslösheten och inkomstfördelningen

Vad gäller lönernas minskade andel råder det enighet alltifrån OECD via IMF till Europakommissionen. Alla tre har nyligen publicerat studier som inte frågar sig om löneandelen minskat utan varför den minskat. Ett konstaterande som logiskt står i motsättning till den analys som säger att orsaken till den ekonomiska obalansen i södra Europa kan förklaras av en minskad konkurrenskraft som i sin tur är orsakad av en överdriven tillväxt av lönerna.

Minskning av arbetets andel, som OECD kallar det, hade innan krisen självfallet sin motvikt i en ökning av företagens vinstmarginaler. Men de ökade vinsterna har inte använts till ökade investeringar utan i stället till ökad utdelning till aktieägarna. Den enorma överföringen från de lönearbetande till aktieägarna har kunnat genomföras tack vare arbetslöshetens inverkan.

-Ett asocialt Europa??? Nej tack!!  säger fackligt organiserade i en demonstration i Bryssel.       Foto; Benny Åsman

Det är två sidor av samma verklighet. Å ena sidan får de arbetande ingen del i produktivitetens ökning, exempelvis i form av en kortare arbetstid, vilket leder till ökad arbetslöshet och å andra sidan ökar det överföringarna till aktieägarna.

Experimentet i Frankrike med 35 timmars arbetsvecka, trots skavanker i reformen, visar tvärtemot att en minskad arbetstid är ett skarpt vapen för att skapa arbetstillfällen. Mellan 1978 till 1997 ökade inte antalet anställda i den privata sektorn. Mellan 1997 till 2002 då övergången till 35 timmars arbetsvecka gjordes skapades 2 miljoner nya arbeten. Efter det ökade sysselsättningen något fram till att krisen fick sysselsättningen att falla tillbaka till ruta ett.

En klar absurditet.

De europeiska institutionerna och regeringarna följer en politik som bygger på tre element: budgetbesparingar, löneåtstramning och strukturella reformer av arbetsrätten och sociala skyddsnät. Men de elementen fungerar inte och Europa gräver ner sig i recessionen. Orsakerna till det är välkända och det råder ganska stor enighet om det.

De perversa effekterna av budgetbesparingarna är lätta att inse. Man minskar utgifterna och ökar skatterna, speciellt momsen som har en direkt inverkan på konsumtionen. I första rundan minskar de facto underskottet i budgeten. Men ekonomin är ett kretslopp och budgetbesparingarna bromsar den ekonomiska aktiviteten varpå statens skatteintäkter minskar.
Resultatet blir därför att den offentliga skulden i % av BNP fortsätter att öka.

-Allt tillhör oss. Inget tillhör dom!. Unga kvinnor från facket FGTB nöjer sig inte med smulor. Foto: Benny Åsman

Det finns en första mycket tydlig korrelation: det är i de länder som fört de hårdaste budgetbesparingarna som skulderna i procent av BNP försämrats mest.

IMF:s chefsekonom, Olivier Blanchard, gjorde nyligen en självkritik och erkände att IMF underskattat ”budgetmultiplikatorn” (eller snarar ”budgetdividenden”) som sägs förutse effekterna av en budgetnedskärning på den ekonomiska aktiviteten. Här finns det en annan tydlig korrelation: det är i de länder som gjort de tuffaste budgetbesparingarna som nivån på arbetslösheten försämrats mest.

Vid första eftertanke kunde man dra slutsatsen att den förda politiken är absurd (illiterat som en brittisk ekonom kallade den). Men vid närmare eftertanke måste vi konstatera att politiken underlättar, hur absurt det än kan verka, för företagen att öka vinstmarginalerna proportionellt med den ökade arbetslösheten.

I slutändan ser vi ett kretslopp av budgetbesparingar, arbetslöshet och vinster som ger grund för en annan tolkning av den förda politiken. Det handlar om en chockterapi som stöder sig på krisen för att driva igenom ”reformer” som skapar en djup social regression.

Tillväxt och kapitalism.

Ändå är inte chockterapin nödvändigtvis hållbar ens ur kapitalisternas synpunkt och det leder oss till tredje delen av analysen: de ökade vinsterna sker på bekostnad av tillväxten i ekonomin. Och kapitalismen har behov av tillväxt för att garantera själva möjligheten att skapa vinster. Det är det mest oroande i grunden i den aktuella konjunkturen. Den europeiska kapitalismen framstår som den bräckligaste, den kan bara lita till de utländska marknaderna eller klappjakten efter konkurrenskraft vilket i sin tur förstärker recessionen vilket då också innebär att minskningen i antalet jobb fortsätter.

Europa sitter alltså fast i en kris på tre nivåer. En kris i de offentliga skulderna, en specifik kris för eurozonen och till sist en räntabilitetskris för kapitalet, för under skulderna ligger vinstproblemet.

En strategi för ett systembrott. 

Krisen är alltså mycket djup och det krävs radikala lösningar till två nyckelfrågor: omfördelning av inkomsterna och det Europa vi bygger.

Fördelningen av inkomsterna måste modifieras via en avskrivning av illegitima skulder, en minskning av inkomsterna av kapital, en ökning av lönerna och en skattereform.

Det går inte att plåstra om kapitalismen och hoppas på ett nytt samhälle som resultat.

Det är en förutsättning för skapande av nya jobb via arbetstidsförkortning och offentliga investeringar, speciellt i branscher som bidrar till en ekologisk anpassning.
Bygget av Europa måste rikta in sig på en harmonisering mellan länder med vitt skilda ekonomiska strukturer via en europeisk budget som ger utrymme för finansiering av harmoniseringsfonder och att garantera en konvergerande skattelagstiftning (exempelvis med en harmoniserad kapitalbeskattning) och en social lagstiftning med exempelvis ett europeiskt system för minimilöner.

Ett program med det som mål hamnar i frontalkrock med de härskandes sociala intressen som i stället organiserar en våldsam social regression.

En sådant program måste tjäna som perspektiv för motståndskampen och basera sig på en strategi för ett brott med det nyliberala Europa. Första låset att bryta upp är utan tvekan förbudet för centralbankerna att finansiera budgetunderskott.

Översatt tll svenska av Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,

En sen överraskning

Publicerat av
Svara

I natt har snön vräkt ner över Bryssel. Här brukar vi inte prata om aprilväder utan marsväder. Till och från kan det komma en liten hagelskur eller några flingor snö. Man att se hela stan ligga under ett vitt täcke ännu den 12 mars har nog inte hänt i mannaminne. Jag har bott här i snart 40 år och har aldrig upplevt liknande. I januari är det inget exeptionellt. Men i mitten av mars då rungar besvärjelserna över vädrets gudar i slirande bilar och bland väntande resenärer i busskurerna.

Utanför min dörr ligger snön tjock och bilarna stanar hemma. Dubbdäck är okända redskap i Bryssel. De flesta byter inte ens till vinterdäck. De kanske kommer till nytta tio dagar om året.

I morse var jag nästan ensam i soimhallen jag brukar gå till. Ensam eftersom jag är en av de få som alltid kommer till fots. Så för den skull kanske jag ska be om mera av ovädret. Men för våra stackars växter i trädgården är det mindre roligt. De får stå sig till tåls ännu en vecka i väntan på värmen.

Kaffe på terassen och en morgontidning får vänta ett tag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: DN1,

Tretton år i Syriens fängelser.

Publicerat av
11

-De kom mitt på dagen, inför allas åsyn. Tre bilar fyllda med agenter från den politiska polisen. De omringade kontoret på mitt jobb och trängde sig in. De grävde i mina pärmar, böcker och pennor.

Så börjar Aram Karabet sin berättelse om de tretton år han satt i den syriska diktaturens fängelser. Tretton år i helvetet. Aram är syrisk medborgare med armeniskt ursprung. Han var 29 år då säkerhetspolisen grep honom 1987. Civilt var den unge mannen biträdande ingenjör. Men vad hade han begått för brott? I Syrien under Hazaf al-Assad, liksom i dagens Syrien, är det ett brott att tänka annorlunda.
Aram var medlem i Kommunistiska partiet (politiska byrån), en falang av det forna kommunispartiet. Det var hans enda brott. Att vara organiserad. Ingen annan anklagelse mot Aram restes i domstolen när han efter sju år fångenskap till slut åtalades. Medlemskap i ett förbjudet parti var allt han anklagades för. För det ”brottet” förlorade den unge mannen tretton år av sitt liv i ett helvete av förnedring och tortyr. Han vägde 40 kilo när han släpptes år 2000. Men han levde. Tusentals andra oppositionella dog i regimens tortyrkammare 1980 till 2000.

I sin ”faderliga godhet” erbjöd regimen alla politiska fångar frihet i utbyte mot en underskrift på ett papper. Ge ett löfte om att aldrig mer organisera dig i ett förbjudet parti och acceptera att bli tjallare åt regimen. En del fångar accepterade. De klarade inte av fängelset och tortyren och skrev under i hopp att slippa undan med livet i behåll. Aram och dussintals av hans partikamrater vägrade att samarbeta och fick betala för det med fem år av daglig tortyr.

Efter sju år i statsfängelset i Adra, i närheten av Damaskus, ställdes Aram inför rätta. Han och hans kamrater vägrade erkänna något brott och vägrade att be om nåd i utbyte mot ett liv som tjallare, ett liv utan frihet i ständig förnedring och skam.

Ett år efter domstolens beslut att ge den trilskande kommunisten Aram tretton års fängelse inträffade vad alla fångar i Adras fängelse fruktade mest –en förflyttning till det beryktade militärfängelset i Palmyre omkring 200 km nordost om Damaskus. Aram skulle snart lära sig in på bara skinnet att alla rykten om fängelset var amsagor jämfört med det helvete han hamnade i.

-Klockan var fyra på eftermiddagen. Militärerna omringade oss som hungriga vargar. En av dem röt mig upp i ansiktet att ta min väska i ena handen, ta tag i byxbaken på fången framför mig med min andra kedjade hand och avancera.

-Vi rörde oss framåt, med böjda huvuden och krökta ryggar. Slagen från elkablar regnade över oss och slet sönder skinnet. Slagen mot våra huvuden kom från alla håll, från höger, från vänster, utan uppehåll. Kvädesorden haglade över oss. Oförskämdheter som vi inte var vana vid. Var hittar de alla dessa obsceniteter och vidrigheter? Var har de lärt sig att så djupt förnedra det egna landets barn? Hur har detta idiotiska hat mot andra växt fram inom dem? Hur har dessa känslor mot oss slagit rot i deras hjärtan bara för att vi är fångar och motståndare till regimen?

-Slagen haglade över mitt ansikte och huvud, elkablarna bet i ryggen. ”Böj huvudet, horunge!”, ”Lyft på fötterna, rövhål!” och så vidare. Med förbundna ögon rörde vi oss framåt, steg för steg. Vi marscherade utan att veta vart. Utan att veta vad de skulle göra med oss. Utan att veta vart de förde oss.

Så mötte Aram och de andra fångarna helvetet i Palmyre. Efter det varma mottagandet fick Aram svar på vart de fördes. Fängelset är en ombyggnad av ett gammalt franskt sjukhus från den koloniala tiden. Gruppen av fångar föstes under slag och sparkar in i en stor sal med cementgolv, kala väggar, sju meter höga. I taket fanns ett stort fyrkantigt hål där regn och den isande vinterkylan trängde in. Välkommen till ert nya boende, hälsade väktarna. Runt väggarna stod ”sängarna”, närmare bestämt plastskynken på golvet.

Genom tiderna har de härskandes bödlar raffinerat sina metoder.

I denna betongbunker utan tak var varje dag de kommande fem åren en kamp för att överleva. Överleva kylan, svälten, förnedringen och sjukdomar. Den som sa sig vara sjuk fick som behandling en extra tur i tortyrsalarna. En extra tur som lades ovanpå den dagliga misshandel och grov tortyr som fångarna utsattes för. Här fick Aram stifta bekantskap med Palmyres specialitet –Däcket.

-Jag var omringad av väktare och isolerad från de övriga fångarna. På marken såg jag ett däck, ett antal svarta elastiska kablar och ett järnrör fastsatt i ett rep. ”Ligg ner!” Helt naken la jag mig ner på sanden och de spetsiga småstenarna. ”Sätt dig i däcket!” När jag följt ordern och satt mig i däcket band de fast mig. ”Lyft på fötterna mera! Håll ihop dem!” När mina fötter lyfts upp var min kropp böjd som ett U. Inklämd i däcket. Det kändes som att min bröstkorg skulle krossas mot mina lår. Jag kunde knappt andas.

-Jag satt fast och ett antal väktare stod runt mig. De knöt repet som satt fast i järnröret runt mina fotleder. Sedan snodde de repet några varav runt benen och drog tills mina fötter var högt uppe i luften och satt fast. Repet gnagde in i fotlederna och det blödde. På tecken från chefen steg två väktare fram till mig med varsin meterlång kabel i handen. Vid första slaget mot mina fotsulor kände jag en brinnande smärta genom kroppen som om ett vitglödgat spjut körts in i kroppen. ”Vad är det? Brinner det i mina fötter? ”, tänkte jag innan jag tappade medvetandet.

Alla fångarna turades om att göra bekantskap med Däcket. Det är märkligt att alla diktaturer utvecklar sina egna specialvarianter av tortyr. Från den brasilianska militärens ”papegoja”-pinne på vilken fångarna hängdes upp i knävecken, till elchocker av olika slag med fördel riktad mot fångens könsdelar. Det senare utsattes Aram också för under de inledande förhören efter att de tre bilarna förde bort honom 1987.-Frihet, värdighet och rättvisa. Det har varit resningens paroller från första dagen.

Även under sömnen utsattes Aram och hans kamrater för en sorts tortyr. Alla skulle ligga mellan 19.00 till 07.00 dagen efter. Det var absolut förbjudet att röra på sig. Alla fångar skulle ligga still på en sida och vakterna på taket som kikade in genom hålet i taket noterade vilka som rört på sig. Det kallades att vara ”utpekad” och belönades med en extra omgång tortyr omedelbart på morgonen.

Många fångar gick under i detta inferno av grymhet och utstuderad förnedring. Bara regeln att fångarna alltid skulle stå med huvudet nedböjt inför de sadistiska väktarna knäckte moralen. Hur överlever man under sådana förhållanden? Kanske genom att spela schack. Inga prylar, böcker och andra privata saker fick fångarna ha i sin bunker och naturligtvis inget tidsfördriv som schack. Men nöden är uppfinningarnas moder. På en undertröja ristade man in ett schackbräde och pjäserna klipptes ut ur tobakspapper. Så kunde flera timmar av flykt från verkligheten avnjutas i strävan efter att sätta motståndaren matt. Schackbrädet upptäcktes självfallet efter ett tag och belönades med slag och sparkar som nästan släckte Arams liv. Han var ”cellchef” och skulle enligt reglerna anmäla allt som fångarna sysslade med. Vilket han inte gjorde.

Speciellt en händelse under tiden i Palmyre visar att människans värdighet kan stå ut med det mesta. Som cellchef fick Aram order att spotta en gammal man bland fångarna i ansiktet. En maktkamp mellan väktaren och Aram följde då Aram envetet vägrade att spotta gamlingen i ansiktet, trots att den gamle bad honom göra det för att Aram skulle slippa undan konsekvenserna av uppstudsigheten.

Diktatorns öde är redan utstakat.

Ursinnig över Arams vägran rusade vakten ut efter förstärkning. Den specialbehandling som Aram utsattes för var mycket nära att kosta honom livet. Detaljerna i tortyren passar inte på papper.

Aram släpptes ut fängelset år 2000, ett par månader innan straffet var avtjänat. Bachar Assad hade tagit över efter sin bortgångne far och som vanligt åtföljdes det av en amnesti för att visa upp den nye landsfaderns godhet. De tiotusentals oppositionella som i dag fyller landets fängelser vet vad den godheten består av och har inget att vänta från regimen –bara Assads död.

Efter frigivningen lämnade Aram Karabet Syrien för att så småningom hamna i Sverige där hans syster funnit en fristad och nu han själv. Hans bok ”Tretton år i Syriens fängelser” kom ut på arabiska år 2009 och i fransk översättning i januari 2013 på förlaget Actes Sud. Det är ur den som citaten ovan hämtats och översatts av mig själv.

Aram överlevde regimens tortyr. Många gick under. Han vägde bara 40 kilo när han släpptes ut och ingen kände igen honom när han återkom till sin hemstad Hassakeh. I dag har Aram bara en önskan –att den bestialiska regimen faller. Hans berättelse om en individs öde i regimens tortyrhålor säger mer om diktaturens karaktär än alla akademiska avhandlingar tillsammans. En bok att läsa för alla som i dag tvivlar över det berättigade i upproret mot Bachar Assad. Den borde översättas till svenska å det snaraste.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,