Månadsarkiv: oktober 2013

Befria Faiek al-Mir

Publicerat av
1

Ännu en frihetskämpe har arresterats av diktatorn Bachar Assad. Faiek al-Mir har varit aktiv i den syriska oppositionen sedan många år tillbaka. Som medlem i det syriska kommunistpartiet utsattes han för diktaturens förföljelse tidigt och har suttit många år i regimens hålor. Hans liv är nu i fara. Alla som stöder det syriska upproret mot diktaturen måste göra sina röster hörda och kräva Faieks frigivning. Här följer en artikel sammanställd av journalisten Ziad Majed som publicerades i den franska veckotidningen L’Express. Översättningen till svenska har jag gjort.

Av Ziad Majed 09/10/2013

Faiek al-Mir är aktivist i den sekulära vänstern och har bott i Damaskusförorten Ghouta sedan flera månader. Han arresterades av regimens säkerhetsstyrkor måndagen den 7 oktober. Sedan dess har inget hörts av från honom.

Faiek al-Mir med sin son.

Faiek al-Mir som är aktiv i den sekulära vänstern och medlem i Demokratiska Folkpartiet (del av f.d. Kommunistpartiet) har suttit tio år i Hafez el-Assads fängelser under den repressiva kampanjen mot motståndare till den syriska diktaturen. Han befriades 1999 för att fängslas på nytt 2006 i två år av Bachar el-Assads säkerhetstjänst.

År 2010 gick Faiek under jorden för att undvika att arresteras på nytt. När den syriska revolutionen tar fart i mars 2011 tillhör han de mest aktiva deltagarna. Sedan flera månader bodde han i stadsdelen Ghouta i Damaskus där han arresterades måndagen 7 oktober av säkerhetspolisen då han på väg till huvudstaden. Det finns ingen information om var han hålls fängslad och under vilka förhållanden.

Brevet här under skrev han på Facebook till sin dotter Farah ett par dagar innan hans arrestering.

« I kväll blev min dotter Farah mor, min son Ali morbror och min älskade Samar mormor. Själv har jag blivit ”morbror” sedan vi i går kom överens med Farah och min käre svärson Ahmad att lära den nyfödde att kalla mig ’Ammo’, eftersom jag ännu är ung!

Jag lämnade Farah 1987, när hon var bara två månader, för att fly undan tyrannen Hafez al-Assads säkerhetstjänst. Det var först fem år senare som jag träffade henne för första gången, med gallret i besöksrummet i fängelset i Sidnaya mellan oss. Den dagen kallade Farah mig ”onkel” eftersom hon inte kände sin far. Det var som om jag fått en kniv i hjärtat när hennes mor sa till henne: ”Det är inte en onkel, det är din pappa” och Farah som svarade: ”Är det min pappa,  han som är på fotot hemma, är det han?” Samar svarade : ”Ja det är din pappa, han som är på fotot”…

Tolv år senare kunde jag ta Farah i mina armar för första gången. Hon var vuxen, nästan lika lång som jag. Vi hade knappt börjat lära känna varandra när 2006 diktatorns son, Bachar, tog mig ifrån hennes värld under två nya år i fängelse. Då var Farah student vid fakulteten för språk och litteratur i engelska.

Dagen då hon förlovade sig, i februari 2010, fick vi strax innan inträdet i festsalen veta att vår vän Raghda Hassan arresterats på väg till Libanon i ett för oss gemensamt politiskt ärende. För att inte förstöra hennes glädje under förlovningsdagen, tog jag risken att närvara under festen utan att någon anade vad som skett. När festen var över tog jag mig snabbt hem och rafsade ihop min packning. Jag kysste Farah och önskade henne all lycka och lämnade hemmet. Kort tid därefter kom diktatorns banditer till vårt hem, stormade huset och sköt sönder porten. Den dagen var bara Farah och hennes mor hemma.

När hon gifte sig och flyttade till Saudiarabien för sitt arbete kunde jag inte vara nära henne och önska lycka till. I dag har Farah blivit mor, och än en gång befinner jag mig långt ifrån henne. Farah, min ögonsten, Farah, ett stort grattis och god återhämtning min flicka…

Din far, Faiek.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Labours Ed Miliband – Vår tids Lenin?

Publicerat av
2

I Storbritannien rasar en oförsonlig uppgörelse mellan den mörkblå tidningsdraken Daily Mail och Labours partiledare Ed Miliband.  Egentligen handlar det inte om ett personligt envig mellan Miliband och tidningens chefredaktör Paul Dacre utan om den brittiska högerns desperata försök att skura bort, inte bara gamla röda flagor utan även minsta rosa fläck från örikets politiska kartor. Stor social oro och ett allt mer bittert missnöje över massarbetslöshet och raserad välfärd ska inte ges några möjligheter att kanaliseras in i en antikapitalistisk politisk fåra. Visserligen leds Labour på samma sätt som den svenska socialdemokratin av tvättäkta nyliberaler, men även något så oförargligt som partiledningens medvetna försök att dämpa den värsta nyliberala retoriken från Tony Blairs dagar, att ibland våga formulera sig i motsatsparet av ”vi och dom” eller ”vi demokratiska socialister” i stället för bara ”vi britter” gör att högern känner sig hotad. Parlamentsvalet 2014 är inte långt bort och det mer högerextrema UIKP:s framgångar i opinionen tillsammans med systemet med enmansvalkretsar (tar mest röster från det Konservativa partiet) gör att Labour ser ut som en trolig ny regeringsbildare. Daily Mail vill skapa en ideologisk miljö, en nationell concensus, där ord som ”socialism” och ”red” ska stämplas som vore de pestsmittade och att vänsterpolitiker därför ska ses som smittbärare av den röda pesten.

I Sverige är vi många som storknar över den depraverade och kommersiella världsbild som trycks upp eller läggs ut på hemsidorna när det gäller tidningar som Aftonbladet eller Expressen, även om vi ibland kan ge AB ”syndernas förlåtelse” för dess kultursidor och en eller annan ledare eller krönika.  Men dessa skämda svenska odörer är ändå som bleka fisar i vinden i jämförelse med stanken från de brittiska tabloidblaskornas spruckna kloakrör.

Vem minns inte skandalerna för två år sedan kring mediamogulen Rupert Murdochs bägge tidningar News of the World (söndagstidning) och The Sun. Det visade sig då att tidningarnas journalistiska hyenor, uppmuntrade av sina högsta chefer, hade jagat sina byten med hjälp av systematiska mutor (poliser, statstjänstemän, politiker) och ständiga telefonavlyssningar. Avslöjandet om att News of the World hackat sig in på en försvunnen 13-årig flickas mobil och därmed gett föräldrarna förhoppningar om att hon levde – trots att hon låg mördad i en skog – tillsammans med upptäckten av att man avlyssnat anhöriga till stupade brittiska soldater tvingade ner Murdoch på knäna. Han fick be om ursäkt och tidningen läggas ner. Efter ett tag kravlade han sig dock runt ett varv, ställde sig upp och fick ut samma tidning igen – men nu under namnet The Sun of Sunday.  Tidningen fortsätter att vara Storbritanniens största med en daglig upplaga på 2.4 miljoner och över 7 miljoner läsare…

Hamnar man under kvällspressens bila är det svårt att komma undan.

Den stora konkurrenten ännu mer konservativ och ännu mer till höger är boulevardtidningen Daily Mail, vilken normalt vältrar sig i kändiskult, kvinnoförakt och hets mot muslimer och romer samt en politisk agenda fulltecknad av högerpolitik, den klarade sig lindrigare och kunde hela tiden fortsätta med sin kampanjjournalistik och har i dagarna alltså kastat sig över Labours ledare Ed Miliband.  Med en pappersupplaga på nästan två miljoner, 4,5 miljoner läsare och 130 miljoner unika besök på webben varje månad, är det självklart en fruktansvärd motståndare för varje politiker som vill överleva ett kommande nyval.

Det politiska temat för överfallet var lika banalt som välprövat: ”Red Ed”, det han vill ”det är att driva in hammaren och skäran i hjärtat på den brittiska nation som vi älskar”…

Men det stora misstaget tidningen gjorde var att bryta mot etiketten, i detta fall normal anständighet, genom att angripa Ed Milibands nu döda men i politiska kretsar mycket välkända och omtyckta pappa Ralph Miliband. Med vulgärhögerns naturliga känsla för smaklöshet hade tidningens journalister rotat i pappans politiska kvarlåtenskap, rivit ur och helt feltolkat en mening från den dagbok som han skrev när han som sextonårig judisk flykting kom från nazisternas Europa till det gamla aristokratiska och fortfarande uppblåsta världsimperiet. Bestört över opinionens likgiltighet över dramat på kontinenten och den antisemitism han mötte i London, vågade han exempelvis inte berätta för sin första flickvän Marjorie att han var jude, i stället anförtrodde han sin dagbok att:

”Engelsmannen är en rabiat nationalist. Det är kanske det mest nationalistiska folket i hela världen… När man hör engelsmännen prata om det här kriget är det nästan så att man önskar att de förlorar, så att de får reda på hur verkligheten ser ut”.

Osvald Mosley vid en nazidemonstration i London 1936

Daily Mail tog dessa rader till intäkt för att Ralph Miliband var en man som ”hatade England” som det hette i deras feta rubrik. Att han sedan frivilligt tog värvning i den brittiska marinen och stred för landet under tre år, bland annat var han med under Dagen D, det valde man självklart nog att inte lyfta fram. Inte heller att Daily Mail och dess ägare Lord Rothermere (farfars far till den nuvarande ägaren och lorden Rothermere) under denna tid hyllade quislingen Oswald Mosleys ”British Union of Fascists”, i folkmun kallade ”Svartskjortorna”. Han var en personlig vän både till Adolf Hitler och Benito Mussolino. Bland annat skrev den i sina egna ögon så förnäme lorden en ökänd artikel med rubriken ”Hurra för Svartskjortorna!”…

Ralph Miliband stred i den brittiska marinen under Andra världskriget

Daily Mail undviker sorgfälligt fadershusets smutsiga historia från denna tid utan kompletterar ”bevisen” för att Ralph Miliband verkligen ”hatade England” med följande stycke från ett av hans personliga brev senare i livet till vännen, den berömde sociologen C Wright Mills:

”Eton och Harrow, Oxford och Cambridge, de viktiga klubbarna, the Times, Kyrkan, Armén, de respektabla söndagstidningarna… det handlar om värderingar… om de styrandes budskap, håll arbetarna på plats, stärk lordernas Överhus, håll fast de sociala hierarkierna, Gud bevare Drottningen, jämlikhet är skitprat, demokrati är farlig…”

För självklart var det så att Ralp Miliband avskydde det brittiska klassamhället och dess nattstånda härskare. Men för att sätta likhetstecken mellan detta och ”att hata England” samt att denna egenskap dessutom gått i arv till sonen då måste man nog vara journalist på högkonservativa Daily Mail.

För min generation socialister, präglade av 1960- och 70-talens idéer och debatter, är namnet Miliband därför inte förknippat med sönerna David och Ed utan just Ralph Miliband, som var en förgrundsgestalt i förnyelsen av den europeiska marxismen under 1950- och 60-talen. Hans viktigaste verk (finns fortfarande att köpa på nätet) handlade om hur den härskande klassen i Storbritannien använder parlamentarismen (och media!) för att bevara sin hegemoni. Böcker som för övrigt borde studeras flitigt av dagens vänstersocialdemokrater och vänsterpartister. Han var en av grundarna av Socialist Register (tillsammans med bland andra Ernest Mandel) och den brittiska tidskriften New Left Review. Den senare blev flaggskeppet för många andra teoretiska och politiska magasin i Den nya vänstern runt om i Europa. I Sverige hade kanske lundaorganet Zenith störst betydelse för att förmedla de nya idéerna. För marxismen var detta renässansens fruktbara år. Under hela sin tid i England år verkade han i Labours vänsterfåra. Var aldrig vare sig medlem eller sympatisör till det stalinistiska brittiska kommunistpartiet.

Nu har det runnit en del vatten i Themsen sedan 1960-talet. Efter Ronald Reagans och Margaret Thatchers högerrevolutioner blev nyliberalismen det normala blodomloppet för kapitalismen. Bröderna Miliband, som kom in i politiken under Tony Blairs högtidsstunder, de fostrades därmed under en helt annan tidsålder och med en annan tidsanda än sin far/mor och sina farföräldrar som var polsk/belgiska judiska socialister (med sina rötter i Warzawaghettot).  Pappa Ralph och farfar Samuel flydde ”med den sista båten” över till England 1940. Samuel som var läderarbetare hade en gång kämpat med den ryska Röda armén, 1919-21. Mamma Renée tvingades att leva underjordiskt i Polen under hela Andra världskriget.

Ralph Miliband blev professor vid London School of Economics, omtyckt av många, även av de som inte delade hans värderingar. Från höger till vänster i politiken och från alla hörn av samhället i övrigt har Daily Mail därför utsatts för en orkan av kritik. Tidningen har hållit ut och perverst nog publicerat bilder från Stalins gulagläger samtidigt som man attackerat Ed Miliband för att han vill reglera både elpriser och hur tidningarna sköter sin egen etik. Den nuvarande ägaren och lorden Rothermere tvingades dock att personligen be om ursäkt för ”övertrampet” när en tidningens journalister jagade ”uttalanden” från släktingar till Ed under en minnesgudstjänst för dennes farbror. Tidningen drog också tillbaka en journalistisk gravskändning, där en bild på pappans gravsten (några meter från Karl Marx`s dito på Highgates kyrkogård) rubricerats med ordleken ”The graved grave”, ungefär Den dystra graven.

Den här bilden på ryska lägerfångar i siberiska Norilsk publicerade Daily Mail samtidigt som man anklagade Ed Miliband för att vilja ha ett stopp för elpriserna under ett och ett halvt år…

David Cameron och hans ”kronprins”, Londons borgmästare Boris Johnson, har attackerat tidningen hårt på samma sätt som flera blåblodiga medlemmar från Thatchers regeringskabinett. Liksom den före detta borgmästaren ”Red Ken” Livingstone. Den senare berättar vältaligt hur det gick till när han själv var i skottgluggen för högerns tabloider:

”I The Sun kallades jag ’Den mest motbjudande mannen i Storbritannien’. När jag blev borgmästare i London valde Daily Mails chefredaktör Sir David English att kalla hem sin krigskorrespondent från Libanon för att i stället placera honom i Londons rådhus. Han fick order om att posta sex ”stories” om dagen. Det var en ständig ström av förvrängningar och hat”.

Ken Livingstone intervjuas av tidningen Independent

Liberalernas ledare Nick Clegg gick också till hårt angrepp mot Daily Mail. Han kom ihåg hur tidningen anklagat honom själv för bristande patriotism, på grund av hans positiva syn på brittiskt medlemskap i EU, och slog fast att ”man sparkar på bollen, inte på motståndarens pappa” samt tillade:

”Varje gång man öppnar tidningen faller dess bila över det moderna Storbritannien. Den tycker inte om mammor som arbetar, den tycker illa om BBC, den tycker inte om medlemmar av den brittiska kungafamiljen, den tycker illa om det brittiska landslaget i fotboll. Listan kan göras hur lång som helst.”

Svartmålningen av Daily Mail kan ge ett intryck av att tidningen för gott har hamnat i skamvrån. Men så är det inte. Trots stor uppmärksamhet följs den ändå inte den kritiska debatten av en stor del av klassamhällets stora och mest nedtryckta grupper. Samtidigt som boulevardpressen fortsätter som förut. Inte minst erövrar man nya läsare genom nätet. Färska undersökningar berättar att mor- och farföräldrarna till dagens unga arbetande hade större läskunnighet och läsförståelse än sina barnbarn och elituniversiteten talar om  att höja sina årsavgifter från 90 000 till 160 000 kronor…

För stunden har lord Rothermere och hans gelikar misslyckats med att framställa Ed Miliband som örikets moderna Lenin. Han som är så beskedlig att han inte vill nationalisera ens de stora elproducenterna trots att 60 procent av hans landsmän vill detta. Inte heller när det gäller den katastrofala misskötseln av landets privatiserade järnvägar försperåkar han detta – trots att till och med majoriteten av anhängarna till Tories är för en sådan åtgärd.

Men syftet med kampanjen är mer långsiktigt. Den vill peststämpla varje social protest och göra varje verklig socialist till en kastlös som får leva utanför ”nationens värdegemenskap”.  Då hjälper det inte med att devalvera sin egen ideologi i hopp om att få sitta med i salongerna.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Assad svälter barn till döds i förorten Mouadamiya

Publicerat av
Svara

-Vi har inget kvar att äta. Våra reserver är slut sedan två månader. Vi överlever på oliver och lite grönsaker vi lyckas odla. Barnen i staden dör av hunger under föräldrarnas blickar.

Det säger studenten Koussaï Zakariya, som valts till talesperson för den lokala samordningskommittén i den lilla förorten Mouadamiya sydväst om Damaskus, i ett samtal via Skype.

Mouadamiya ser ut som alla andra städer som regimen ”befriar”.

Enligt lokala källor har redan nio personer svultit ihjäl. Sju barn och två kvinnor. Enligt samma källor vårdas ett åttiotal barn i ett improviserat sjukhus i en källare i en bombad byggnad. Av stadens ursprungliga befolkning på 60 000 är det 12 000 som befinner sig omringade av regimens förband sedan fem månader. Ingen kan fly utan risk att bli måltavla för arméns krypskyttar.

Den 2 oktober tog FN:s Säkerhetsråd ett enhälligt uttalande som uppmanar regimen Assad att släppa in förnödenheter till den omringade staden. Säkerhetsrådets uppmaning har hittills varit helt utan effekt. Kanske ingen förvånas. Tyrannen i Damaskus tror sig gå segrande fram och hoppas kunna knäcka allt motstånd med total terror mot den civila befolkning som vågat trotsa hans makt.

Stadsdelen Mouadamiya var en av de förorter som träffades av regimens raketer med saringas. Efter inspektörernas besök har den hermetiska blockaden mot staden fortsatt i ett tydligt syfte att svälta ut de som finns där.

I steg efter steg har strategin att svälta ut befolkningen rullats ut. Stadens sjukhus har bombats till ruiner. Sedan har bagerier och mataffärer raserats. Till och med moskéerna har bombarderats. Varför kan man undra? Elen har stängts av, vattnet likaså och telefonlinjerna tystnat. Tack vare hemmagjorda generatorer kan man ännu ladda datorer och nallar. De är de enda kommunikationsmedlen med omvärlden.

Den statliga terrorn mot Mouadamiya har militära orsaker. Staden är en viktig strategisk länk mellan Damaskus och Daraya och ett starkt fäste för de miliser som regimens militär inte lyckats driva ut trots månader av luftangrepp och artilleribeskjutning. I Mouadamiya finns två brigader ur FSA som är starkt beväpnade med tunga vapen som de lyckades ta från en av regimens vapenförråd sommaren 2012.

Liksom befolkningen i staden lider också miliserna under den snart totala bristen på livsmedel och om inte omvärlden, inte ens Säkerhetsrådet, lyckas tvinga regimen att släppa fram förnödenheter till staden kan det sluta i en slakt av miliser och civilbefolkning som kommer att överträffa alla massakrer som regimen redan har på sitt samvete, om man nu kan tala om ett samvete.

I videoklippet här under berättar Koussaï Zakariya om läget i staden och den massaker som kanske väntar om blockaden inte bryts.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Till massmördarens fördel mördar han bara med vanliga vapen…

Publicerat av
Svara

Ställd inför hotet att bli skjuten på fläcken slänger en massmördare I New York ett av sina vapen. ”Uppriktigt sagt måste vi säga att detta är till mördarens fördel”, meddelar stadens polis samtidigt som mördaren fortsätter att skjuta ihjäl nya människor med sina andra automatvapen.

Ett sådant TT-meddelande skulle vi aldrig få. Men när Kerry kramas med Lavrov måste naturligtvis massmördaren Assad berömmas för att han lämnar ifrån sig en del kemvapen. Om det har ingen mer än regimen och Iran vetskap om. Samtidigt fortsätter Assads flyg- och stridsvagnsattacker mot sitt eget folk som vanligt.

Kerrys ord enligt BBC:

 ”The process has begun in record time and we are appreciative for the Russian co-operation and obviously for the Syrian compliance. I think it’s extremely significant that yesterday, Sunday, within a week of the (UN) resolution being passed, some chemical weapons were being destroyed. I think it’s a credit to the Assad regime, frankly. It’s a good beginning and we welcome a good beginning.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Euron är tyska kapitalets favorit.

Publicerat av
2

De tyska politikernas hets mot greker och andra «lata » sydeuropéer speglar inte det reella förhållandet mellan Tysklands ekonomi, eller rättare sagt mellan de tyska kapitalisterna, och resten av Europa och eurozonen.

På hemmaplan lyckas Merkel att stävja de värsta euroskeptikerna i det nya anti-europartiet, Alternative für Deutschland, genom att spela på falska idéer om att det är det tyska folket som betalar grekernas ”slösaktighet” och oförmåga att betala sina skulder.

Det är politiken. Den ekonomiska verkligheten är helt annorlunda. De tyska kapitalägarna är i själva verket helt bundna till den europeiska kapitalmarknaden och har i stort sett placerat alla sina tillgångar i Europa. I den allmänna mediedebatten ges i stället bilden av ett Tyskland som blivit för stort för Europa och därför allt mer flyttar ut sina intressen utanför kontinentens gränser. Inget kan vara mer felaktigt.

Den bilden bygger på föreställningen att det är var ett land säljer sina varor som betyder mest. Tar man den utgångspunkten då är bilden inte helt felaktig. Tyskland exporterar i allt större utsträckning sina avancerade industriprodukter till Kina och andra ”tillväxtländer”. Även om fortfarande nästan 60 procent av exporten går till EU.

Men det är vad de tyska kapitalägarna gör med sina vinster som visar var deras verkliga intressen ligger. I diagrammet här under ser vi att euro-zonen och Europa är de tyska kapitalägarnas hemmaplan. Siffrorna visar hur stor del av de tyska utlandsinvesteringarna som placerats i olika länder och i eurozonen under perioden 2000 till 2013. Med placeringar menas endera långsiktiga direkta investeringar i företag eller köp av värdepapper som privata och statliga obligationer. Som synes har Tysklands kapitalägare gjort nettoplaceringar i Världen 2000-2013 uppgående till över fyra tusen miljarder euro. Av den summan har 3 475 miljarder euro placerats i Europa och därav 2 500 miljarder i eurozonen. Idén att Kina är det utländska kapitalets nya Klondyke stämmer i varje fall inte för de tyska kapitalisterna. Under perioden uppgick deras nettoinvesteringar i Kina till 52 miljarder euro vilket är till och med lägre än de 73 miljarder euro som nettoinvesterats i det ”lata” Grekland.

Fördelning av tyska direkta utlandsinvesteringar 2000-2013 (i %)


För svensk översättning se längst ned på sidan.

Den logiska slutsats som följer av detta är att det tyska kapitalet har vitala intressen i att eurozonen består för att dessa kapitaltillgångar ska bära maximal frukt. De borgerliga nationalister som agiterar för en återgång till den tyska D-marken skjuter sig själva i foten. Stora delar av dessa tillgångar i Europa skulle tappa mycket av sitt värde eftersom en tysk mark omedelbart skulle stiga i värde i förhållande till euron (om den finns kvar) eller andra valutor.

Som vi ser är bilden av ett Tyskland som svettas och gör uppoffringar för att rädda euron och Europas ekonomi från ”undergång” minst sagt falsk. Tvärtom, är det övriga Europas köp av tyska industriprodukter som ligger bakom det ”tyska undret”. Det är inte det grekiska folket som tyska skattebetalare hjälper. I stället är det de tyska arbetarna som sett sina realinkomster stå stilla under hela perioden som hjälpt de tyska kapitalägarna att ta hem stora vinster som sedan placeras i Europa.

Länder/områden: Autres= övriga; Royame-Uni =Storbritannien; Autre pays de l’Union = övriga EU länder;  Europe hors Union =Europa utanför EU; Etats-Unis= USA

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vem får Nobels fredspris i år?

Publicerat av
1

Norska Nobelkommittén brukar överraska med ett eller annat höstligt aprilskämt. I mitten på oktober kungörs i Oslo vem som får årets fredspris.

Den brittiska tidningen Independent berättar i dag att en rysk grupp av advokater med det storslagna namnet ”The International Academy of Spiritual Unity and Cooperation of Peoples of the World”, och med rätt att föreslå en kandidat, att den för sin del vill se Vladimir V Putin som årets fredsfurste. Det verkar osannolikt eftersom kommittén i Oslo har en värdegrund som ligger nära NATO:s uppfattningar. Å andra sidan har vi sett symmetriska pris. När Henry Kissinger valdes utsågs också Le Doc Thu. Nelson Mandela fick som sin motpart F W de Klerk. Yassir Arafat fick vägas upp med två partners, Shimon Peres och Yitzhak Rabin. Ett val av Putin, Assads viktigaste vapenleverantör och fasta livlina, kanske kan tolkas som en påföljd av att Barack Obama och EU har fått priset de senaste åren. Vem vet, Oslo kanske får till det ordentligt i år och kommer ut med ett delat pris till Putin – och Bashar Assad…

Men det finns många andra mer naturliga kandidater. För min del skulle jag i år vilja se att priset delades mellan Bradley Manning; Julian Assange och Edward Snowden. Det är mycket som är gemensamt i deras gärningar. USA försök att få tyst på dem skulle symboliskt nog innebära att ingen av dem skulle kunna ta sig till Norge – deras tre hedersstolar skulle stå tomma.

Ett val mer i linje med de ryska advokaternas skulle annars vara den brittiska fascisten Nick Griffin. Hans parti, British National Party (BNP), jämför honom absurt nog i betydelse med Bibelns aposteln Paulus. Likt denne har Griffin rest till Damaskus och likt denne har han också skrivit brev. Sensationellt nog var det dessutom så att det var Griffin – i namn av det syriska parlamentets ordförande – som skrev det omtalade brevet till sina brittiska kollegor inför dess omröstning om en krigsinsats mot Syrien. Det har man nu avslöjat.  Det var hans ”stiliga formuleringar”, med citat från Shakespeare och allt, som ledde till regeringens nederlag, menar man. En gärning som borde ge honom Nobels fredspris…

Att en europeisk nazist är utsedd till spökskrivare och budbärare åt regimen Assad och hans tillsatta parlament är logiskt. En stark man som enat sitt land genom att med järnhand krossa den för nazisterna så obehagliga demokratin. Runt om i Europa har nationella eller rent fascistiska rörelser slutit upp bakom Assad och hyllat denne som sin ”ledare”. I Sverige driver Svenska Motståndsrörelsen och Svenskarnas parti kampanjer till stöd för Syriens diktator. Ett parti som Greklands Gyllene Gryning hyllar honom och ”hans försvar för Syriens ortodoxa kristna”. En ännu mer våldsinriktad grekisk nazistgrupp, Svarta Liljan, skryter med att ha ”en stridande pluton” vid den syriska arméns sida. Sant eller bara skrävel. Det vet vi inte, men att Europas högerextrema slutit upp bakom den syriska diktaturen är uppenbart.

Nu lyssnar nog inte Oslo på vare sig på ryska advokater eller brittiska nazister. Vi får se vad som bjuds. Den 11 oktober kommer beskedet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Silvio Berlusconi i våldsam u-sväng – förlorade sin sista strid

Publicerat av
Svara

Bara några dagar efter att han sagt sig komma att fälla regeringen voltade den italienska kapitalismens Gudfader eller ”Patronus”, Silvio Berlusconi, och förklarade att riksdagsledamöterna från hans personliga skapelse, Frihetspartiet, enhälligt skulle stödja regeringen.

Skälet till detta var naturligtvis inte någon plötsligt påkommen ånger över ett förhastat uttalande utan helt enkelt ett uppror från hans förtrogna eller ”clientela” som Patronens undersåtar kallades i det klassiska Italien. En efter en klev hans politiska livvakter i parlamentet tillbaka från hans sida och när hans utpekade arvtagare, den politiske gudsonen Angelino Alfano,  också föll honom i ryggen och tog ledningen för en fraktion som sa sig ha minst 40 av partiets ledamöter bakom sig som tänkte stödja regeringen Enrico Letta i den förtroendeomröstning som premiärministern begärt, då tvingades Berlusconi till en hastig inbromsning och en skrikande u-sväng. Bara timmarna före knapptryckningen förklarade han sig att trots allt ha fortsatt förtroende för att regeringen ”genom skattelättnader samt institutionella och strukturella reformer (läs motreformer) kan göra den modernisering som landet behöver”. Med de förkrossande siffrorna 235 röster för och bara 70 emot kunde sedan Letta ro hem det som slutade med en personlig politisk seger i stället för ännu en politisk kris och ett framtvingat nyval.

Den häftiga scenväxling som skedde innebär att det är det sista kapitlet för epoken Silvio Berlusconi som håller på att skrivas. Oavsett hur länge 77-åringen hänger med fysiskt och oavsett om han orkar med ännu ett ”bunga bunga-party” vid sin pool så har hans parti och dess ledande kärna, hans egen skapelse, gjort myteri och signalerat att det ska försöka överleva grundaren med ett politiskt liv också efter honom. Kanske pröva med nya allianser. Kanske kommer Angelino Alfano steg för steg att ta hans plats för att sedan kunna lyftas fram som en ny Gudfader. Kanske får vi i stället se förgörande inre partistrider om den tron som nu snart är ledig. För Berlusconis del, som varit premiärminister tre gånger, ser det alltmer troligt ut med en lång tid i husarrest eller till och med i fängelse – för en del av sina skattebrott. Han riskerar därmed att mista sin plats i senaten – det var för övrigt detta han försökte hindra genom sitt desperata försök med att fälla regeringen.

Samma ”förtrogna” som föll honom i ryggen

Men här med en hjälpande hand inför omröstningen…

Den italienska kapitalismen kämpar inte bara med en krisad ekonomi. Efter Andra världskriget styrde Kristdemokraterna landet i nära nog ett halvsekel. Men korruptionsskandaler och avslöjanden om samarbete med maffian fick partiet och ett helt politiskt system att gå upp i rök i början av 1990-talet.  Det var i detta vakuum som mediamogulen Berlusconi såg och tog sin chans. När han nu via en bakväg är på väg att försvinna från scenen väntar en säkert ännu mer ombytlig tid, med snabba förändringar i det politiska livet.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Media:

Utsikt från vallonska höjder

Publicerat av
3

Än har inte höstens färger lagt beslag på naturen i de vallonska Ardennerna. Strax söder om staden Dinant börjar de böljande landskapen som dominerar Ardennerna. Vissa dagar med klar luft kan man se flera mil, så långt ögat räcker. Bilderna här under är tagna den 1 oktober, mitt på dagen då den disiga luften skingrats av solens värme.

Oops, här kom det några i vägen för vyn över landskapet.

I den här slumrande byn, Falmignoul, är mina svärföräldrar uppvuxna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Razzia mot grekiska nazister

Publicerat av
3
Tillslaget mot de grekiska nazisterna i Gyllene Gryning kom som en överraskning för de flesta. Regering och polisledning har hittills visat stor ”förståelse” för nassarnas aktivitet, dvs angrepp på invandrare. Mordet på musikern och antifascisten Fyssas och de fysiska angreppen på fackliga aktivister ändrade situationen. Nassarna hade gått för långt(för tillfället) och det är ingen dålig gissning att det gått många heta samtal från Bryssel till Aten att ”för mycket är för mycket”.
Om detta är slutet för Gyllene Gryning är väldigt tveksamt. Men det är mycket troligt att partiets ledargarnityr kommer att hamna i fängelse. Det går rykten om att polisen har definitiva bevis på att partichefen var direkt inblandad i mordet på Fyssas. Grunden för nazisternas tillväxt finns dock kvar. Grekland är inne i en djup depression och de sociala angreppen mot befolkningens levnadsvillkor är utstuderade och omfattande, med Bryssel i bakgrunden som pådrivare. Så länge borgarna tror att de kan driva hela befolkningen in i missär för att slippa betala den kris de själva skapat kommer extremhögern att hitta ny grogrund för en reaktionär politik mot alla invandrare och radikala aktivister.

 

Golden Dawn leaders brought to court to face charges of murder and assault

Greeks stunned not only by revelations about country’s far right group but also by strength of clampdown

When the moment of justice came for Golden Dawn it happened in a flash. One by one, the men who had headed the neo-Nazi party were delivered to court with lighting speed, black SUVs screeching to a halt as riot police kept onlookers at bay and agents in bulletpoof vests and balaclavas pushed the burly politicians, handcuffed and smiling, into building number six.

”We are crystal clean,” one MP, Nikos Michos, managed to shout as he was led into the Athens courtroom. And then it was over.

Tuesday’s scenes were the second act of a drama that started in the early hours of Saturday when counter-terrorism officials, in an unprecedented operation, arrested the most prominent figures of Greece’s far-right Golden Dawn movement on charges of operating a criminal organisation masked as a political group.

Nikolaos Michaloliakos, the extremists’ enigmatic leader, was said to be in his pyjamas when police surrounded his home and knocked at the door. Like his second-in-command, Christos Pappas, who subsequently surrendered, and the four MPs who were hauled before a public prosecutor on Tuesday, he stands accused of murder, money-laundering, blackmail and illegal possession of arms.

Greeks are stunned by the latest developments. They are shocked not only by the tactics employed by police, and the ferocity with which they have clamped down on the group but also the revelations that have since emerged surrounding the country’s third biggest political force.

Four years into the debt-stricken country’s worst crisis in modern times, there is widespread disbelief. None more so than in the migrant communities of Athens, where the far-rightists had overseen a reign of terror, escalating attacks on dark-skinned foreigners as their ratings soared in the polls.

”Every night we’ve been scared,” said Shahid Sahid, a Bangladeshi immigrant who has lived in the Greek capital with his wife for the past 26 years. ”They would roam the streets with clubs and iron bars looking for people like me.”

On Tuesday, however, Golden Dawn diehards, led by Michaloliakos’s daughter, Ourania, massed at the court complex to greet the MPs as heroes. ”We are with you,” they cried.

The anti-immigrant party has virulently denied accusations of criminal intent, insisting it had nothing to do with the death of Pavlos Fyssas, a 34-year-old Greek musician whose brutal murder two weeks ago triggered the crackdown. The rapper died within minutes of being stabbed by a self-professed member of Golden Dawn.

As they testified before an investigating magistrate the four MPs, led by Ilias Kasidiaris, the party’s one-time spokesman, claimed that the charges were politically-motivated – a reflection, he said, of the government’s terror at the group’s runaway success in the polls.

Eleni Zaroulia, Golden Dawn’s only female MP and Michaloliakos’s wife, threw a plastic cup from which she had been drinking and then spat at a journalist when asked what the party’s reaction to the allegations were.

”Get out of here. I’m speaking to you in Greek!” she shouted before spitting again.

The 48-year-old MP, who has given speeches denouncing ”subhuman foreigners” in parliament, will take over the reins of Golden Dawn, while her husband, believed to have been referred to as ”the Führer” by cadres, remains behind bars.

On Tuesday his continuing detention looked increasingly possible as police, citing intercepted telephone calls, announced they had incontrovertible proof linking the leader to Fyssas’s murder. The revelations came as ex-members described how the extremists had recruited young Greeks, often desperate for work, with promises of money and a job.

”It is very easy to join Golden Dawn but very hard to leave,” one member was quoted as telling police in testimony leaked to the media. ”When I stopped going to meetings I received threatening telephone calls.”

In a detailed account of the ”brain-washing” recruits received, another supporter described how members had been trained in Nazi-style hit-squads to attack immigrants, ”especially Pakistanis for fun”.

Golden Dawn has been linked to more than 300 assaults – mostly directed at migrants but more recently targeting gay people and leftists – since it was elected to the Greek parliament with almost 7% of the vote and 18 MPs in June 2011.

The far-right party has long rejected accusations that it is a neo-Nazi organisation. But those denials were roundly rebuffed this week when police unearthed Nazi paraphernalia in the houses of several of the MPs.

While Michaloliakis had a framed picture of Hitler in his home, Pappas, the party’s chief policymaker and holder of some of its hardest views, kept books, pictures and flags honouring the Führer in his own maisonette – along with vintage wine bottles emblazoned with the image of the Italian dictator and fellow fascist Benito Mussolini. Both men will appear before an investigating magistrate, who will decide whether to imprison them pending trial, this week.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,