Kategoriarkiv: Ekonomi

”Svenskarna ska öppna sina hjärtan. Men de rika ska inte öppna sina plånböcker…”

Publicerat av
3

Hos många finns det en vrångbild av hur Fredrik Reinfeldts höstlika, redan berömda sommartal ska ses. Till och med vår kanske mest bitska och roligaste satirtecknare, Max Gustafson, han fick nog fel lydelse på den flirtlapp som Reinfeldt här singlar över till Jimmy Åkessons riksdagsbänk.

Vad sa då Reinfeldt? Jo, raka motsatsen:

”Svenskarna måste öppna sina hjärtan och ta emot de allt fler människor som flyr till Sverige från världens krig och katastrofer. Vi måste ha tålamod med de motsättningar den ökande flyktingströmmen kommer att skapa. För det är människor som kommer in i Sverige och bygger det svenska samhället tillsammans med oss. Tillsammans bygger vi ett bättre Sverige.”

Alltså mycket långt ifrån de retoriska slingor av nationell invandrarfientlighet som Frankrikes Marine Le Pen, Storbritanniens Nigel Farage eller Nederländernas Geert Wilders så hänfört och ofta använder sig av.

Reinfeldt och den borgerliga alliansens andra partiledare är säkert själva personligen öppna och medkännande för både flyktingar och anhörigmottagning. Till skillnad från SD:s järnrör som i grunden inte vill ”diskutera invandringspolitik” utan bara slå mot flyktingar och invandrare överhuvudtaget. Allianskvartetten vill också ha en kraftig ökning av arbetskraftsinvandringen och har – tillsammans med Miljöpartiet – skapat en situation där ett större utbud av arbetskraft på flera områden inneburit och innebär en dumpning av löner och arbetsvillkor. En svag och mycket vek fackföreningsrörelse har inte mycket att sätta emot för att svenska kollektivavtal ska gälla.

Nej, i sitt sommartal slog Reinfeldt fast att ”Vi har råd med invandring. Vi ska öppna våra hjärtan”.

Det var sedan, i den andra delen av sitt tal, som sommarvärmen raskt gick över i bister vinterkyla:

”Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas något utrymme för det, sade Fredrik Reinfeldt.”

Alltså: ”Vi har råd med invandring. Men vi har inte råd med reformer”.

Här spelar han ett högt spel och hoppas att den stora majoriteten av väljare ska ha förståelse för ökade flyktingströmmar, men samtidigt acceptera verkliga kostnader och därför en sämre välfärd (och på köpet en arbetsmarknad med ett försvagat löntagarkollektiv). För att ändå kunna ro hem de svåra år som kommer med bra styrfart ska vi underförstått begripa att det då givetvis krävs en ansvarsfull alliansregering med tre nya år för Reinfeldt, Borg och Bildt…

Han vill få debatten att huka under budgettak och till de nyliberala normer som accepterats av en stor majoritet i riksdagen. Tanken på en radikal omfördelning av beskattning och inkomstfördelning, en omprioritering i budgeten där man exempelvis tar från militären och ger till dem som flyr eller, ve o fasa, hotar banker och finanskapital, alla sådana politiska utmaningar kommer att hudflängas som ansvarslöshet och extremism. Svenska folket ska öppna sina hjärtan. Visst. Men de rika ska inte öppna sina plånböcker! Inte den minsta skugga ska falla över solsidan.

Förmodligen kan Reinfeldt vinna en del bollar på den serve han slagit i valmatchens sista game. Han spelar mot oppositionens svaga sida och vet att socialdemokratins legitimitet som trygg regeringsbildare och bevarare av folkhemmet från förra seklet inte längre har någon större giltighet för många människor. Han hoppas på människors rädsla för ett rödgrönt politiskt kaos med skuren ekonomisk motor och skenande räntor. Han vet att vare sig Stefan Löfvén/ Magdalena Andersson eller paret Gustav Fridolin/Åsa Romson är beredda att lyfta på taket till den arena där matchen spelas. Jonas Sjöstedt för sin del riskerar att hamna lite vid sidan av plan. Blir lätt bollkalle eftersom han vill inte vill bli bortplockad från plan av (s) och (mp).

Samtidigt är det så att det finns stora grupper av människor som inte lever på ”Solsidan”. Människor som inte fått del av vare sig jobb eller skattesänkningar. Människor som inte kan få en rimlig bostad. Sjuka som utförsäkrats. Arbetslösa som inte får a-kassan att räcka till. Pensionärer som förbannar att de får betala högre skatt nu, med halv inkomst, än vad de hade när de byggde upp det här landet. Det är också många svenskar, gamla som nya, som på grund av en misslyckad integrationspolitik upplever onödigt stora sociala konflikter (och dessutom bär på egna fördomar och en egen rädsla inför förändringar) när det gäller flyktingmottagning och invandring.

Det är i denna verklighet Jimmy Åkesson får en helt egen spelplan av Reinfeldt. Han behöver inte ifrågasätta budgettak eller kräva att de rika ska öppna sina plånböcker. Bara konstatera att Sverigedemokraterna haft rätt när det gäller invandringens kostnader. Ett slut på denna. Ja, då blir många miljarder över till både militären och pensionärerna.

Är då Reinfeldt blind för vad han bjuder på? Är det bara ett humanistiskt kall bakom sommartalet? Var hans vädjanden på Norrmalmstorg en modern Bergspredikan om barmhärtighet? Samma fråga gäller för skrämseln från duon Borg och Bildt?

Nej, det är ren valtaktisk cynism som ligger bakom svarar Aftonbladets Anders Lindberg. Moderaterna bara utnyttjar kriserna i omvärlden för att skrämma människor. På så sätt hoppas de att trots allt att kunna vända opinionen i valspurten de kommande veckorna.

Självklart är det så, även om vi inte ska anklaga Reinfeldt för rasism och invandrarfientlighet.

Jag tror dessutom att moderaternas taktik är så sataniskt att de inte bara hoppas på ett mirakel 14 september. Om de inte lyckas fullt ut. Ja, då räknar de med att Sverigedemokraterna gått fram så mycket att det blir nyval under hösten. Jimmy Åkessons SD kanske rusar upp till 15 procent och Löfvéns tänkta regeringsbildning kan gå om intet eller blir så svag att den inte orkar regera. Riksdagens dörrar öppnas för nyval och Reinfeldt kan återkomma som den enda garanten för stabilitet i landet…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Solidaritet med flyktingar ska kosta pengar.

Publicerat av
5

Det är snart val och partierna tävlar om att hitta ”populära” frågor att fiska röster med. Mest handlar det om fiske i grumligt vatten. Alla utom Vänsterpartiet mumlar i skägget om att ”flyktingpolitiken” kostar för mycket. Det är som om Jimmie Åkesson flåsade i nacken på partiledarna. Och inte bara dem. Det finns till och med de som inte har några röster att vinna i valet som gjort ”flyktingfrågan” till en huvudfråga för vänstern. Det är ett bottenskrap från de gamla mao-stalinistiska sekterna som vaknat upp till nysvensk yra och tror att de har svar på de ”frågor” Sverigedemokraterna ställer.


Solidaritet med människor på flykt undan krig, tortyr, rasism, och bottenlös förnedring kostar pengar och ska kosta pengar. Det är en elementär mänsklig plikt att hjälpa de som är i nöd. Det är en uppgift för både staten och medborgarna.
De som fiskar i grumligt vatten målar upp ett gigantiskt problem av tsunamiformat. Lilla Sverige dränks av flyktingar som vi inte har råd att ta emot. Flyktingens lidande räknas om i kronor och ören och summan sägs vara för stor. Att det bara handlar om politiska prioriteringar och opportunism kan vi se genom att bara jämföra de belopp flyktingpolitiken kostar med de miljarder och åter miljarder som ges i subventioner till de redan välbärgade i form av Rot och Rut.
Men hur ser egentligen flyktingströmmarna ut i världen? Inte ens i världsmåttstock kan vi tala om en ”tsunamivåg” av flyktingar. Enligt FN:s flyktingkommission fanns det i början av året 51,2 miljoner flyktingar. Men av dessa är det ”bara” 11,7 miljoner som befinner sig utanför hemlandet. Resten är flyktingar i det egna landet, så kallade ”förflyttade”. Det är människor som liksom i Syrien flyr undan regimens terrorbombningar av städer och byar.
Vart tar de flyende vägen då de tvingas lämna sitt hemland? Ordet tvingas ska strykas under eftersom knappt någon lämnar sitt hemland frivilligt.
I diagrammet här under ser vi antalet flyktingar i 20 enskilda länder. Siffrorna är i tusental. Diagrammen finns publicerade i den franska dagstidningen Le Monde.

Det som är frapperande i sifforna här ovan är det låga antalet flyktingar som tagits emot av rika länder som Tyskland (187 600), USA (263 600) och Frankrike (232 500) medan urfattiga länder som Pakistan, Iran, Tchad, Kenya och andra tagit emot minst dubbelt upp jämfört med ”rikemansklubben”. I Libanon, Jordanien och Turkiet finns närmare två miljoner flyktingar från Syrien.
I diagrammet nedan ser vi antalet asylsökande i olika länder åren 2012-13.

Lilla men mycket rika Sverige utmärker sig med att ha lika många asylsökanden som Malaysia och något mer än Turkiet. Om våra partiledare får bestämma kan kanske bara ett litet antal av de sökande se fram mot en fristad hos oss.
I nästa diagram ser vi varifrån flyktingarna kommer.

Inte oväntat kommer de allra flesta från områden där USA:s ”krig mot terrorismen” raserat samhället. Assads terrorbombningar bidrar också i högsta grad till flyktingströmmen. Inte mindre än 53 % av flyktingarna i världen kommer från Afghanistan, Syrien och Somalia. Att inte fler kommer från Kongo trots de enormt blodiga krigen som pågått i decennier beror på att landet är till ytan enormt och krigen pågår uteslutande i östra delen av landet. Flyktingarna är 3 miljoner till antalet men finns kvar i landet. Liksom det stora antalet syriska flyktingar finns kvar i hemlandet och uppgår till cirka 6,5 miljoner.
Har vi råd att vara solidariska? Det är den rätta frågan. Inte hur många kan vi ta emot? Det är en konkret fråga som beror på vad som sker utanför vårt lands gränser. Men så länge som länder som Libanon och Jordanien tar emot 178 flyktingar per tusen innevånare respektive 88 per tusen med Sverige först på tolvte plats finns det ingen grund för smygrasism bakom tal om att vi inte har råd.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Verklig och uppfattad ojämlikhet

Publicerat av
1

I dyningarna efter den omtalade studien av ojämlikhetens utveckling av Thomas Piketty publiceras nu en ny undersökning som ger ett mycket intressant perspektiv på hur människorna i olika samhällen uppfattar ojämlikhetens utseende.
Det är en studie som gjorts av tyskan Judith Niehues för Tyska företagarinstitutet i Köln. Det speciella med studien är att den jämför den reella ojämlikheten i inkomstfördelningen i olika länder med hur människorna i samma länder tror att fördelningen ser ut.
I digrammen här under ser vi studiens resultat i tre länder, Sverige, USA och Frankrike.

Sverige

USA

Frankrike

En aspekt, som jag tycker är den viktigaste, i studien är att den visar på en klyfta mellan den uppfattade ojämlikheten i USA och resten av OECD-länderna i studien.
I USA tror människorna att ojämlikheten är mindre än vad den är i verkligheten. I alla andra länder är det tvärtom. Människorna tror att ojämlikheten är större än den reella. I diagrammet ovan ser vi att i USA tror de tillfrågade att andelen av befolkningen i botten av inkomstskalan är färre an de är i verkligheten och samtidigt tror de att toppskiktet är mindre än i verkligheten.
I Europa, som i diagrammen ovan representerar svaren i Sverige och Frankrike, är svaren de motsatta till USA. Vi ser att de tillfrågade i EU tror att ojämlikheten är större än den reella. I samtliga länder tror man att bottenskiktet på inkomstskalan är större än den reella och att toppen är större än i verkligheten.
Den kanske intressantaste frågan som den här studien reser är varför mäniskorna svarar som de gör. Varför tror folk i USA att ojämlikheten är mindre än den reella? Och varför är det tvärtom i Europa.
Det är inte så enkelt att hitta svar på frågorna. Jag har bara en gissning som kanske inte är så tokig. Vad ser vi? Jo, att den dominerande ideologin i samhället har trängt mycket djupare ner i det amerikanska samhället än i Europa. Trots alla fakta så är det fortfarande den ”amerikanska drömmen” som dominerar tänkandet. ”Bara man vill så kan man” ta sig upp i inkomstskikten är den omfattande åsikten som hamrats in genom åren. ”The selfmade man” klarar allt.
I Europa har tydligen inte den dominerande ideologin samma kraftiga grepp över människornas uppfattningar om hur samhället ser ut. I och med krisen som utlöstes av den amerikanska finanskrisen 2007 ser människorna i Europa mer svart på samhället än vad fakta lockar till.
Varför? Kanske för att den dominerande ideologin är i kris. Hoppet att den existerande nyliberala ordningen ska leda till en bättre framtid verkar ha slocknat.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Nyliberala «sanningar » och hårda fakta

Publicerat av
11

De nyliberala teserna om den fria marknadens gudomliga gåvor har sina begränsningar. Lita kalla fakta räcker för att kläda av de till leda upprepade ”sanningarna”.

Ett, att en minskad offentlig sektor skapar fler valmöjligheter och större frihet för individen. Det stämmer varken i de högt industrialiserade länderna eller ännu mindre i global skala. I tabellen här under visas skattetryckets andel i % av bruttonationalprodukten i länder med olika styrelseskick. Det är ett mått så gott som något annat för att mäta den offentliga sektorns tyngd i ekonomin. Alltför stora slutsatser kan inte dras av tabellen. Men den visar i alla fall att det inte finns något samband mellan individernas frihet och statens omfång.

Källa: Andre Balilari &Thomas Brand , 2009

Vi ser att med nästan inget undantag är det i länder med en stor offentlig sektor som den parlamentariska demokratin är rådande styrelseform.
Självfallet är det till stor del andra historiska fakta som förklarar att alla stater med ytterst liten offentlig sektor också är diktaturer eller auktoritära regimer. Ändå visar tabellen åtminstone att den nyliberala idén att en mindre offentlig sektor leder till större frihet saknar grund i vår krassa värld.

Två, att lägre skattetryck stimulerar den ekonomiska aktiviteten så att det personliga initiativet inte hämmas av en invaderande stat. Det leder då enligt teorin till totalt ökade privata inkomster i samhället vilket kommer alla till del. När vattnet stiger lyfts alla båtar samtidigt, heter det. Tesen är grundfalsk eftersom inkomstklyftorna blir allt större. Alla båtar lyfts lika mycket av högvattnet. I de ekonomiska farvattnen är det dock vissa båtar som rider på högre vågor än andra.
I tabellen här under visas skattetrycket i olika länder och kvoten mellan inkomsterna för den högsta tiondelen av inkomsttagarna och den lägsta tiondelen på löneskalan.

Källa: OECD

I de länder som har den största offentliga sektorn är löneskillnaderna lägst, bland annat tack vare ”välfärden”, det vill säga transfereringar i form av bidrag och försäkringar till de med de lägsta inkomsterna före skatt. Medan den bäst lottade tiondelens inkomster i Norge är bara 2,8 gånger större än tiondelen i botten är samma kvot i USA 6,4.

Tre, att minskad offentlig sektor leder till högre tillväxt, mätt i procent av BNP.

Okey då, brukar nyliberaler svara på faktum att ojämlikheten ökar mest i stater med den minsta offentliga sektorn. Men det kompenseras av att det blir högre ekonomisk tillväxt i mindre reglerade ekonomier med små offentliga sektorer, sägs det. I tabellen under ser vi att också det argumentet saknar fakta att luta sig emot.

Källa: OECD

Tabellen ger ingen klar tendens åt vare sig ena eller andra hållet. Under decenniet mellan 2001 till 2011 har den genomsnittliga tillväxten varierat relativt kraftigt mellan olika länder, alltifrån Japans stagnation under 1 procent per år till Sveriges genomsnitt på 2,3 procent för samma period. Om något har tillväxten i genomsnitt varit en aning högre för de fyra länderna med skatternas andel över 40 % av BNP jämfört med genomsnittet för de fyra (Japan borträknat) under 40% av BNP. Kaalkylen visar 1,70 % i tillväxt mot 1,58 %. Inte mycket att hänga upp sig på, förutom om man vill bevisa att det blir högre tillväxt när den offentliga sektorn sätts på svältkur.

Egentligen är kalla fakta i tabellerna ovan inget märkligt. Det märkliga är att det nyliberala mantrat fortsätter att malas dag ut och dag in. I tabellerna här ovan finns inte utvecklingen i Europa 2011-2014 med i beräkningen. Den ekonomiska stagnationen som alla ”svältpaket” bidragit till är ytterligare bevis för att de nyliberala teserna bara är hårdnackad ideologi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vinsterna flödar utan att beskattas.

Publicerat av
5

Affären Pfizer mot Astra-Zeneka har varit förstasidesstoff i några veckor. Finanspressen har skrivit sida upp och sida ner om den amerikanska läkemedelsfirman Pfizers försök att köpa upp konkurrenten A-Z.

Det är en stor affär som kan få konsekvenser för forskning och läkemedelstillverkningen i världsmått. Men det är inte en isolerad affär. I stället är det en del av en våg av fusioner och övertaganden (merger&aquisitions som fackliteraturen skriver) som de amerikanska internationella storbolagen varit inblandade i.

Sedan 1 januari i år har amerikanskt kapital varit part i inte mindre än 555 M&A till ett belopp av 169 miljarder dollar, enligt specialistfirman Dealogic.

Bakgrunden till köplusten är inte att skaffa ny produktionskapacitet eller att få tillgång till nya tekniker, patent eller andra fördelar. Ett motiv kan däremot vara att göra sig av med en konkurrent.

Men den avgörande orsaken till vågen av amerikanska M&A är att de stora bolagen med omfattande verksamhet utanför USA:s gränser badar i vinster som de inte vill ta hem till USA. Det handlar om att undvika den amerikanska vinstbeskattningen på 35 procent. Genom att hålla vinsterna på konton i skatteparadis kan de helt komma undan beskattning på utlandsvinsterna.

Vita Huset har lagt ett förslag om att minska vinstbeskattningen från 35 procent till 28 procent och att samtidigt införa en 20-procentig skatt på bolagens vinster i utlandet även om de inte förs hem till USA. Det vill bland annat Pfizer undvika genom att köpa upp Astra-Zeneka och lägga det fusionerade bolagets huvudkontor i London. En manöver med skattesmitning som enda motiv.

Enligt den amerikanska ONG:n Citizens for tax Justice hade 301 företag av de 500 största i USA ackumulerat 1 950 miljarder dollar i vinster utomlands 2013 jämfört med 1 496 miljarder dollar två år tidigare.

På CTJ:s hemsida finns information om enskilda företags obeskattade kassakistor utomlands. I tabellen nedan ser vi att Apple leder ligan, som vanligt kan man säga. Tabellen visar de olika företagens ackumulerade vinster i utlandet som inte tagits hem till USA.

I stället för att betala skatt till samhället använder de sina pengar till att köpa upp konkurrenter. Det är ingen vågad gissning att en hel del jobb kommer att försvinna i processen.

Det lönar sig att smita undan skatt, kan passa som sammanfattning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Deflation, recession och depression

Publicerat av
6

För ett tag sedan kunde man läsa följande annons i en grekisk dagstidning.

”Hemhjälp anställs på Cypern. Ingen lön utgår men mat och logi erbjuds”.

Det kanske inte är Europas hela verklighet i ett nötskal. Men det är definitivt en växande del i kontinentens verklighet, vardag för allt fler arbetslösa och utstötta.

I dag kan vi faktiskt summera vad som varit essensen i den kris som utlöstes hösten 2007 i och med storbanken Lehman Brothers kollaps. Europas stater fick gå in och rädda de privata bankerna från sammanbrott. De privata ägarnas kapital räddades och det var du, jag och andra arbetande medborgare som fick ta hand om räkningen.

Offentliga pengar fördes över till privata fickor. Det är facit av det nya århundradets största hold-up. Strax innan bankkraschen 2007 var de 28 EU-staternas samlade statsskuld 7 226 miljarder euro. I fjol hade den ökat till 11 386 miljarder euro. Mellanskillnaden på något över 4 000 miljarder är skulder till innehavare av medlemsländernas statsobligationer. En enorm transferering från de arbetande till kapitalägare har ägt rum. Här finns källan till mycket av det bling-bling som 1% rullar runt i.

Mycken kritik har riktats mot den nyliberala åtstramningspolitiken som blivit lego inom EU. Även många etablerade borgerliga ekonomer har kallat krispolitiken för vansinnig, att den skapar arbetslöshet, låg tillväxt och minskad köpkraft i samhället. Kort sagt menar kritikerna att politiken är missriktad och skapar ekonomisk stagnation, att den är irrationell i förhållande till de uttalade målen om tillväxt, minskade statsskulder och minskad arbetslöshet.

Om det verkligen hade varit målen för åtstramningspolitiken är omdömet ”irrationellt” helt befogat. Men om målet var att sänka lönekostnaderna, rasera allt mer av den sociala välfärden och på alla vis stimulera det privata kapitalet då har det förts en politik som varit helt rationell sett ur det dominerande finanskapitalets ögon.

För ägare av kapital är det vinsterna som räknas, inte antalet arbetslösa, inte heller med vilken takt BNP växer och i den meningen har politiken varit rationell vilket bevisas av de vinstmarginaler som på nytt råder inom finanssektorn. Företagen badar i cash men i stället för att investera delas allt större summor ut till aktieägarna.

Ur samhällets och de arbetandes intressen har däremot den nyliberala krispolitiken inte bara varit irrationell utan rent av katastrofal, speciellt i de svagare europeiska staterna i syd, som Portugal, Spanien, Italien och så naturligtvis Grekland. I tabellen som jag sammanställt här under ser vi att under perioden 2007 till 2013, har de arbetande och samhällsekonomin tvingats ned på knä. Antalet officiellt arbetslösa i EU 28 är nu närmare 30 miljoner och betydligt högre om alla som lämnat arbetsmarknaden räknas in. Med något enstaka undantag, som exempelvis Sverige, har hela unionens ekonomi stagnerat, minskat eller kraschat som i fallet Grekland.

Källa: Eurostats databaser

Vad tabellen visar är att på fem år har den nyliberala krispolitiken drivit en stor del av den europeiska unionen in i en recession och i fallet Grekland finns det bara ett ord att bruka  –depression.

När lönerna pressas ned av den stora arbetslösheten och av den medvetna lönesänkningspolitiken samtidigt som de sociala transfereringarna stryps och den offentliga servicen allt mer självfinansieras då krymper marknaderna och många mindre och mellanstora företag går omkull eftersom deras försäljning sjunker samtidigt som deras krediter i bankerna stoppas. Även ett företag som går bra men som inte kan erhålla krediter i bankerna går omkull i fall att deras produkter har ett säsongsberoende som exempelvis produkter för vintersport och liknande.

Recessionen, för att inte tala om en depression, kan om den blir till långvarig stagnation driva ekonomin in i en deflationistisk spiral som det kan ta decennier att ta sig ur. Japan är ett exempel på detta. När inflationen är negativ då sjunker priserna överlag på de varor och tjänster som den stora allmänheten konsumerar medan skulderna automatiskt ökar eftersom penningvärdet ökar.

Inom hela EU sjönk den totala efterfrågan på varor och tjänster med 370 miljarder euro under perioden 2008-2013, det vill säga med -4,4 %. Det är en effekt av krispolitiken. EU hade 3,6 miljoner fler i arbete än USA år 2008. Fem år senare var det 2,4 miljoner färre i arbete än i USA. Det är också en effekt av krispolitiken.

När spiralen nedåt väl tagit fart är den nästan omöjlig att stoppa, speciellt i ett läge där centralbankernas styrräntor redan ligger på strax över noll. Vad som skulle ske om ECB införde negativa räntor vågar inte ens Mario Draghi tänka på. (PS: Ändå införde i dag ECB negativ ränta på bankers ”over-night”-insättning, med -0,10 %. Det innebär att bankerna får betala för att låna ut pengar till ECB)

Krispolitiken har drivit ned de arbetandes inkomster. I depressionens Grekland har många sett sina inkomster halveras. Lägre inkomster leder till minskad konsumtion som till sist tvingar fram längre priser på de vanliga konsumtionsvarorna, vilket driver företag i konkurrs, vilket späder på arbetslösheten, vilket minskar köpkraften och så vidare i en ond nedåtgående spiral.

Hur långt har den processen hunnit i EU som helhet? Inte så långt säger många ekonomer och pekar på en stabbig återhämtning i vissa medlemsländer. Men i diagramen här under kan vi se att trenden mot en deflation inom hela EU är tydlig och inget ser ut att stoppa den.

Källa: International NYT, 4 juni 2014.

Så till slut kan man säga att den förda krispolitiken inte ens varit rationell ur kapitalägarnas lite mer långsiktiga intressen, med siktet på en horisont som ligger bortom de kortsiktiga kvartalsvinsterna. För om hela kontinenten fastnar i den ”japanska” sjukan och dras med i en deflationistisk spiral av sjunkande priser då kan dagens stagnation, recession och ”lågflation” övergå i en generaliserad depression.  

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Gåvor till företagen och de rika skapar inga jobb men stora vinster.

Publicerat av
1

Den europeiska unionen tog sitt första stapplande steg 1957 i och med det så kallade Romfördraget. Men det är först i och med 1993 års fördrag i Maastricht som unionen blir en gemensam marknad för kapitalrörelser, investeringar och arbetsmarknad. Enligt de rådande ekonomiska dogmerna som alla regeringar omfattade skulle skillnaden i levnadsstandard inom EU utjämnas och skillnaderna i medlemsländernas industriella konkurrenskraft minska.

Foto : Benny Åsman från Europafackens demonstration i Bryssel

Facit tjugo år senare visar att EU i hela sin konstruktion är kapitalägarnas union. Målet sades vara en harmonisering. I stället har den ”fria marknaden” lett till ett race mot botten för de arbetandes löner och sociala försäkringar. Inte heller har de utlovade jobben blivit verklighet. Tvärtom, närmare trettio miljoner är arbetslösa inom EU 27 och det finns inget ljus i tunneln för de som gått arbetslösa någon längre tid.

Däremot är kapitalägarna redan ute ur tunneln för länge sedan. Tjugo år av skattesänkningar för de rikaste och för företagen har ökat klyftorna inom varje enskilt land och mellan ”starka” och ”svaga” stater inom unionen. I tabellen nedan kan vi se hur minskningen av de högsta marginalskatterna tjänat de absolut rikaste. Tabellen visar också hur beskattningen av företagens vinster minskat inom hela unionen i en allt tuffare konkurrens om företagens investeringar och lokaliseringar.

 

Högsta marginalskatten i %

Företagens vinstbeskattning i %

Länder

1995

2013

1995

2013

Irland

48,0

41,0

40,0

12,5

England

40,0

45,0

33,0

23,0

Belgien

60,5

53,7

40,2

34,0

Holland

60,0

52,0

35,0

25,0

Frankrike

59,1

50,2

36,7

36,1

Spanien

56,0

52,0

35,0

30,0

Italien

52,2

47,3

51,0

31,4

Grekland

45,0

46,0

40,0

26,0

Tjeckien

43,0

22,0

41,0

19,0

Polen

45,0

32,0

40,0

19,0

Tyskland

57,0

47,5

56,8

29,8

Danmark

65,7

55,6

34,0

25,0

Sverige

61,3

56,6

28,0

22,0

Finland

62,2

51,1

25,0

24,5

Eurozonen

49,0

44,5

36,8

25,9

EU 27

47,4

38,9

35,3

23,2

Källa: EU- kommissionens databas

I sin helhet har den genomsnittliga effektiva beskattningen av företagens vinster inom EU 27 sjunkit med nio procentenheter på bara femton år vilket diagramet här under visar. Kurvan visar beskattningen i procent av de icke-finansiella företagens vinster, det vill säga i tillverkningsindustri och service.

Källa: EU-kommissionen. Diagram ur Alternatives Economiques ”Les Chiffres 2014”

Gåvorna till de rika i form av lägre marginalskatter och detsamma vad gäller företagsbeskattningen har självfallet lett till mindre inkomster för medlemsstaterna. Något som den nyliberala politiken snabbt tagit till ursäkt för att angripa den offentliga sektorn, det finns ju gudbevars inte tillräckligt med pengar, statskassorna är tomma, höjs stridsropen.
Det enda som harmonierats inom EU är de indirekta skatterna, främst momsen, vars utveckling visas i diagramet här under. Det är ett sätt att på ett orättvist beskatta befolkningen och öka statens inkomster som kompensation för skattebortfallet från de rika och företagen.

Källa: EU-kommissionen. Diagram ur AE: ”Les Chiffres 2014”

Efter närmare trettio år av nyliberalism kan vi se att allt tal om ekonomisk jämlikhet, mindre klyftor, fler i arbete, och andra löften om en lysande framtid var nonsens. Europeiska Unionen var, är och förblir de rikas och kapitalägarnas verktyg för att transferera allt större rikedomar till den lilla procent av Europas befolkning som redan har skamligt mycket. Det finns bara en progressiv väg för kontinentens arbetande befolkningar: solidaritet över gränserna, nej till all form av nationalism som sätter den egna nationen före allt annat, för ett socialt, demokratiskt och solidariskt Europa. Ett folkens och de arbetandes Europa.

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Grekiska nynazister skickar två tidigare toppmilitärer till Bryssel…

Publicerat av
5

Gyllene Grynings partiledare Nikolaos Michaloliakos, fortfarande arresterad efter mordet på rapparen Pavlos Fyssas i väntan på en rättegång om att leda en kriminell organisation…

 “Till skillnad från de politiska rötäggen och alla kändisar från TV och fotbollsvärlden som kandiderar för de kleptokratiska partierna, så är det vår tids finaste greker som deltar i vår nationella kamp”

Så bombastiskt hette det på presskonferensen när nynazisterna i grekiska ”Gyllene gryning” presenterade sina toppkandidater inför EU-valet. Två av dessa ”vår tids finaste greker” var pensionerade men tidigare framträdande generaler. Inte bara från den grekiska militära parnassen utan också från den i Bryssel där NATO:s högkvarter huserar inte långt från EU:s dito. Bägge är nu med i det triumvirat som råbarkade och skitbruna Gyllene gryning kan bänka i det nya EU-parlamentet efter sin valframgång med hela tio procent.

En av de två, general Georgios Epitideios, har tidigare tjänstgjort som ansvarig i EU:s Militära stab. Han har vidare i sitt medaljerade CV haft en plats i Natos Internationella Stab samt en ledande befattning i EUMS, alltså EU:s departement för militär krishantering. Hans militäre kollega, general Eleftherios Synadinos, var under sin aktiva tjänst överbefälhavare för Greklands militära specialstyrkor.

Deras val av parti säger en del om den grekiska militärens (och polisens) förhållande till klasstriderna i Grekland och vad som kan finnas i dess arsenaler om det radikala vänsterpartiet Syriza skulle kunna överföra sin valseger i EU-valet till en triumf i nästa grekiska parlamentariska val. Men deras tidigare så oblyga närvaro i känsliga militära och säkerhetsklassade ledningscentraler för EU och NATO berättar också, minst sagt, en hel del om dessa organisationer…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Stor framgång för den radikala vänstern i Belgien.

Publicerat av
2

I går var det här i Belgien inte bara val till Europaparlamentet utan också val till det federala parlamentet och till de tre regionala parlamenten i Flandern, Bryssel och Vallonien.
På riksnivå är det de flamländska nationalisterna i NV-A som sopar golvet med alla andra partier i Flandern och tar ensamt hem 31,9  % av rösterna. Till glädje för många har NV-A:s framgång skett på bekostnad av extremisterna i Vlaams Belang som förlorar mer än halva sin väljarkår i Flandern, ner 9,4 % för att sluta på 5,9 %. Frågan är om det är dödsstöten för det främlingsfientliga partiet eller om det likt Nationalfronten i Frankrike kan komma tillbaka om NV-A sviker sina väljare som väntar sig en separatistisk politik för ett självständigt Flandern.


Nu väntar säkert en ny regeringskris i landet eftersom NV-A inte kan rundas av de övriga flamländska partierna. I Vallonien är det fortfarande socialistpartiet som är störst. Men en regering med PS och NV-A ingående är nog i det närmaste otänkbart, även om ”omöjligt” är ett okänt ord i belgiska parlamentet.

För den radikala vänstern var valet en stor framgång trots de mörka moln som seglat upp på grund av de flamländska nationalisternas framgångar. Jag har redan skrivit om den valkoalition som deltog i valet: PTB-Go. (Se här)

I vissa valkretsar kan man tala om ett verkligt genombrott för valkoalitionen. De största framgångarna gjordes i industriorterna runt miljonstaden Liège. I stålorten Herstal fick PTB-Go 21 % av rösterna och i Seraing 17 %. I Liège nåddes inte mindre än 10,9 % vilket svarar mot cirka 30 000 röster. I hela Vallonien fick koalitionen 5,5 % vilket svarar mot fler än 100 000 röster vilket ger 2 platser i det Vallonska parlamentet.

De här två kommer att ta plats i det nationella parlamentet och garanterar att deras inkomst kommer att vara en normal arbetarlön


Till det federala parlamentet är givtevis resultatet inte lika spektakulärt. Men med 1,8 % i den fransktalande delen och lika mycket i Flandern kommer PTB-Go ändå in i parlamentet och tar två platser. Däremot kommer inte PTB-Go att representeras i Europaparlamentet eftersom alla platser tas upp av de stora partierna. Själv kunde jag som utlänning här i Belgien endast rösta i Europavalet. På PTB-Go:s lista kryssade jag för LCR:s kandidat Céline Caudron. Sammanlagt fick hon 4 314 personröster, vilket måste ses som ett mycket gott resultat.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Veden stackad och sättpotatisen i jorden

Publicerat av
9

Uppdaterar med en nytagen bild på det tranpar som häckar vid vårt hus. De gömmer sina dunbollar till ungar i klövern och är skygga. Värnar sina små. Tog bilden från vår skorsten…

I språket jag ärvt från min far och farfar heter det att man ”lägger” sättpotatisen. Det kanske beror på att det ska vara ett omsorgsfullt hantverk om resultatet ska bli delikatesser. Varje potatis ska försiktigt bäddas ner i varm kogödsel och groddarna kan sedan fart mot en ljusare framtid. King Edward ska det också vara. Ingenting annat.

Sättpotatisen har förgrott svalt och ljust på bland annat en pulka och fick sig en åktur ut i landet.

Så här ska bra groddar se ut. Fasta och gröna.

Färskpotatisen, inbäddad i löv och vedaska mot en varm vägg. Har redan kommit en bra bit på väg. Den blir klar till Midsommar.

Dagen tog slut med en åskskur och de varma markerna pustade ut med några dimslöjor.

Veden är stackad och färdig. Kanske beror min glädje över potatis och ved på att ”man gör lite nytta” trots att det är slut på allt lönearbete. Stämpelklockan på Volvo klarar sig utan mitt kort. I stället är det årstiderna och vädret som får bestämma vad jag gör.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,