Kategoriarkiv: Ekonomi

Stefan Löfvéns (s)venska oligarker

Publicerat av
2

Socialdemokratins historiska ledare har traditionellt sett det som att deras samarbete med näringslivet, i det som kallats Saltsjöbadsandan, berikat både industrins ägare och Sveriges arbetande befolkning. I den mån de själva berikat sig samtidigt har pengarna kommit från ”rörelsen” eller stat och kommun.

Det som sker nu när Stefan Löfvén satt ner foten med sitt Ja till vinst i välfärden och för detta fått tummen upp av Göran Hägglund och de borgerliga tidningarnas ledarsidor är ett historiskt skifte. Hans politiska ställningstagande reflekterar det förhållande att många i dagens ledarskap ser politiskt arbete som ett sätt att i stället berika sig själva – inte löntagarna i stort.

Ibland tittar vi på gamla klassfoton eller klasskataloger och undrar vad det blev av våra barndomskamrater.  När det gäller att uppdatera våra politiska minnen fick vi hjälp av Daniel Suhonen och Felix Antman Debels som i Tiden för två månader sedan publicerade ”en regeringskatalog”, en redan famös namnlista på de medlemmar i Göran Perssons ministärer 1995-2006  som senare sålt sig till näringslivet och dess köpvilliga riskkapitalister. Hela 13 av 44 ministrar har ”lämnat båten” och valt att mönstra på för storfinansen. Per Nuder återfinns hos Wallenberg, Erik Åsbrink hör hemma hos Goldman Sachs, Björn Rosengren jobbar åt Stenbeckföretagen, Thomas Östros kan titulera sig VD för Bankföreningen osv. Deras gamle mentor Persson blev själv konsult åt ett utländskt bolag vid sidan av jobbet som Sveaskogs styrelseordförande.

De har alla en sak gemensamt. De har inte själva jobbat som företagare och byggt upp en egen verksamhet, med den berömda småländska fliten, sparsamheten och kreativiteten som ledstjärnor. Deras ”affärsidé” eller startkapital när de blev konsulter och riskkapitalister var att först sälja rörelsens ideal till sina tidigare motparter i politiken. Vilket i de flesta fall innebar att på fiffiga sätt kränga den välfärd som vi byggt upp och ägt tillsammans. Eftersom de inte hade förmågan ”att starta eget” valde de i stället själva valde det mest lättvindiga. De blev parasiter – inte entreprenörer. Eller en sorts kopplare mellan politik och marknad.

.

.

Under Boris Jeltsins glada dagar var det många som dansade

Även på och under borden…

I den politiska diskussionen är oligarki en term som bara betyder fåtalsvälde i stort. Men i modern tid har vi för det mesta pratat om de ryska oligarker som tog makten under de första tio åren efter Sovjetunionens sammanbrott. Vi var många, inte minst många ryssar, som blev djupt besvikna när landets gemensamma tillgångar – från barnhem till gruvor och oljefält – plundrades i stället för att demokratiseras. Under Jeltsins era fick nyrika affärsmän som levt på smuggel och valutahandel fritt fram för att tillsammans med folk från den gamla partiapparaten plundra allt de kom över i en orgie av korruption, kriminalitet och hänsynslöshet. Pengar som småhandlarna tjänat på insmugglade jeans och datorer blev till mutor som hamnade i fickorna på viktiga politiker. Tillsammans delade dessa nya ”affärspartners” sedan på den offentliga sektor som realiserades och såg dessutom till att slippa skatta för härligheterna.

I jämförelse med sina ryska storebröder är våra svenska nysossar småhandlare. Men i denna mening har alla dessa socialdemokratiska avfällingar blivit våra egna oligarker.

Stefan Löfvens förslag om mer öppen bokföring och meddelarskydd för alla anställda är i sig bra och borde gälla för all affärsdrivande verksamhet. Bort med affärshemligheten! Öppna räkenskapsböckerna! Det är gamla och bra krav från radikala delar av den gamla arbetarörelsen. Men med ”kreativ bokföring” som det heter så vackert är det lätt att kringgå granskning. Eller som en av mina vänner, Kaj Andersson, klokt underströk i sin kommentar på Facebook:

”Apropå Löfvens förslag om öppenhet: En riskkapitalkoncern bildar ett bolag för varje enhet. Bolaget hyr resurser från ett gemensamt bemanningsföretag, hyr lokaler från ett gemensamt fastighetsbolag, ekonomitjänster från ett gemensamt administrationsbolag, lånar pengar från ett gemensamt finansbolag. Hur f-n ska Stefan Löfven kunna kolla upp skäligheten i enhetens kostnader?”

Dessutom är själva poängen med riskkapitalet ofta att stycka upp, göra kortsiktiga rationaliseringar och sälja vidare med god förtjänst. Det var så den socialdemokratiske oligarken Jan Emanuel gick fram när han håvade hem hundratals miljoner i vinst. Torpeden eller kopplaren Per Nuder fick den nätta summan av 12 miljoner i provision…

Det historiska skiftet i socialdemokratins ledning har redan skett. På samma sätt som i andra länder i Europa. Det som återstår att se är hur stort skredet kommer att bli i det som är kvar i rörelsen? Den fråga som måste ställas vid kongressen nästa år är givetvis om socialdemokratiskt partiarbete och ideologi ska handla om att ”berika landet eller sig själv”!
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,

Ett ”rövhål” är ett ”rövhål” – vare sig det kallas Kung Abdullah eller Bashar Assad…

Publicerat av
21

.

I Aftonbladet har Åsa Linderborg upprört kastat skit på vår statsminister. Vilket i sitt sammanhang var på sin plats.

Det handlar om Fredrik Reinfeldts ordlek när denne skulle bortförklara Karin Enströms vägran att i Lördagsintervjun kalla Saudiarabien för en diktatur. ”Det är ett för trubbigt verktyg”, menade försvarsministern. Statsministern infogade sedan till hennes försvar att det handlat om att hon vill undvika ”ett digitalt betraktelsesätt där man bara delar in världen i demokratier och diktaturer”.

Visst, ”man kan se det ur ett analt betraktelsesätt också”, menade Lindeborg ”och då är Saudiarabien ett stort djävla rövhål”.

.

.

Från tidningen Independent. Elitstyrkor från den saudiska säkerhetstjänsten.

Digitala? Analoga? Eller anala?

.

Vad jag vet har inte Reinfeldt brytt sig. Ingenting att torka bort. Det får fortsätta att lukta, det gör ingenting, Göran Perssons och socialdemokraternas lukrativa vapenavtal med det saudiska kungahuset är viktigare att bry sig om  än lite skit i ansiktet och på händerna.

För den som vill ha en mer analog betraktelse av hur den saudiska diktaturen fungerar finns det en utmärkt artikel i dagens Independent. I Saudiarabien behandlas kvinnor och utländsk arbetskraft som boskap samtidigt som den religiösa hierarkin, vilken lever i god symbios med kungafamiljen, stödjer högerextrem salafistisk terrorism i hela regionen. Landets shiitiska minoritet på nära tre miljoner människor är dessutom utsatta för en ständig diskriminering. I ökad grad har den svarat med organiserade protester och kräver jobb på samma villkor som landets sunniter, sociala förbättringar, frihet att utöva sin religion samt frihet för de många politiska fångar som fängslats helt godtyckligt. Regimens svar har varit tårgas, batonger och kulor. Fjorton demonstranter har dödats under det senaste årets oroligheter. Samma specialstyrkor som hjälpt diktaturen i den egna enklaven Bahrein att slå ner och döda oppositionella sätts in mot varje protestyttring.

.

.

”Vad då diktatur? Bara i den digitala världen!”

.

Oavsett historiska skillnader och en häftig fiendeskap mellan Kung Abdullahs diktatur och Assads i Syrien finns det en symmetri mellan de bägge. Det handlar i bägge fallen om familjer eller klaner som härskar helt enväldigt. Samtidigt finns det en symmetri mellan Reinfeldt/Enström och delar av den politiska rörelse som uppfattar sig som vänster. Den senare kallar gärna Saudiarabien för en diktatur men tvekar att göra detta när det gäller regimen i Syrien. Då vill den ha ett mer analogt synsätt om man säger så. Att bara rakt av kalla Assad för diktator eller varför inte ”ett rövhål” är för digitalt.  Det förra moderata teamet kallar däremot gärna Syrien rakt av för en diktatur och kan till och med kräva Assads avgång. Men samma digitala, enkla förhållande duger alltså inte för Saudiarabien…

För socialister ska det aldrig finnas någon tvekan om att kalla ett rövhål för ett rövhål. Även om varje sådant har unika egenskaper, ett eget utseende och därför fungerar på lite olika sätt…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media:

 

-Samarbetet mellan polisen och fascisterna är tydligt.

Publicerat av
Svara

Petros Konstantinou 17 octobre 2012

Här följer en intervju med Petros Konstantinou, kommunalråd för Antarsya (Antikapitalistiska vänsterfronten) i Aten och samordnare i Rörelsen mot Rasism och det fascistiska hotet i Grekland (KEERFA). Intervjun gjordes av Antonio Cuesta för den baskiska dagstidningen Gara.

Petros Konstantinou till vänster på bilden.

*************

Hur ser läget ut efter att fascisterna i Gyllene Gryning tog plats i parlamentet och det ökade antalet rasistiska aggressioner under sommaren? 

Petros Konstantinou : Fördjupningen av den politiska och ekonomiska krisen efter valen i juni har ökat folkets ilska. Koalitionsregeringen lovade att omförhandla krisprogrammet i syfte att underlätta människornas situation. Inte nog med att löftet inte hölls, utan dessutom presenterade regeringen under sommaren en omfattande privatiseringsplan och ett nytt paket av restriktiva åtgärder.

Mobiliseringen mot regeringens åtgärder i Thessaloniki (landets andra stad) samlade över 40 000 personer. Strejken i den offentliga sektorn den 12 september och de tiotusentals personer som demonstrerade i Aten 24 augusti som svar på den antirasistiska och antifascistiska rörelsens appell mot regeringens önskan att behålla invandrare i uppsamlingsläger är flera symptom på den sociala situationens allvar.

Krisen är övermäktig de nyliberala partierna och favoriserar en röst till fascisternas favör. Mot dem står i dag en stark vänster med mycket aktiva fackliga och antifascistiska organisationer, med närvaro på arbetsplatser och på gatorna.

Opinionsundersökningarna verkar visa ett ökat stöd till nynazisterna…

P.K. Det stämmer att medias opinionsundersökningar visar på ett ökat väljarstöd för Gyllene Gryning. Men vi ska ta med i beräkningen att media undviker att kalla dem ”nassar” eller ”fascister”. De framställer GG som vilket parti som helst och frågorna som ställs är inte av typen: ”Stöder du fascisternas angrepp på invandrare?”

Media visar sig mottagliga för Gyllene Grynings provokationer och rasistiska budskap meden de undviker viktiga händelser. Ett exempel: för ett par veckor sedan dog en ung nazist i Sparta efter några dagars sjukhusbehandling efter att ha skadats under manipulering av ett explosivt ämne. Polisen hittade 60 bomber i hans hem, men inga media talade om det. De ansåg det inte vara en händelse av betydelse.

Media flyttar fascisternas attacker och kriminella handlingar långt ner i rubrikerna. De ger partiella eller falska svar och säger att det beror på krisen och det tomrum som staten lämnar efter sig. Men det är inte sant. Staten favoriserar en rasistisk politik, likaväl som en antisocial svångremspolitik mot de arbetande. Staten är verkligen inte ”frånvarande”. Media menar också att när krisprogrammen börjar fungera kommer folks situation att förbättras och fascismen att försvinna. Verkligheten är mer komplicerad –angreppen mot arbetarklassen, inhemsk eller invandrad, kommer från högerpartier och staten. Här finns det inte heller ett ”tomrum”, staten stöder nazisterna och förstör människornas framtid.

Vilken hållning har Gyllene Gryning till den styrande kasten?

P.K. Gyllene Gryning finansieras av företagare och bankirer, eftersom de använder G.G. till att terrorisera invandrade arbetare, speciellt i den tunga industrin och fiskenäringen –eller till att knäcka strejker som i Volos (stor frakthamn. m.anm.) Som milis i de ägandes tjänst erbjuder den affärsägare ”rengöring” av gatorna från fattiga, knarkare och gatuförsäljare och framhäver sig som de enda som kan garantera ordningen.

Kopplingen och samarbetet mellan Gyllene Gryning och polisen är uppenbar och ökänd. När fascistiska gäng angriper ett kvarter syns polisen inte till och aldrig arresteras någon. Polisen tillåter dem att angripa invandrare eftersom majoriteten av invandrarna har sina papper i ordning och då har polisen ingen laglig grund för att ingripa mot invandrare. Många pogromer och fascistiska attacker går till på det viset. Det är så de halvstatliga fascistiska organisationerna och ordningsmakten samarbetar.

Justitieministern Antonis Roupakiotis annonserade nyligen en skärpning av straffet för rasistiskt våld. Vad säger du om det?

P.K. Det tilltagande fördömandet av samarbetet mellan polisen och rasistiska våldsverkare, liksom det ökade trycket från den antifascistiska rörelsen tvingade honom att uttala sig så. Men samtidigt ger han tillstånd till nazisternas demonstrationer och tillåter muskelknuttar från Gyllene Gryning att samlas utanför invandrarlägret i Korintos och organisera patruller runt lägret. Hans deklaration motsägs inte bara av hans regerings rasistiska politik utan också av hans spel under täcket med Gyllene Gryning.

Hur är läget för invandrarna efter dessa ständiga aggressioner?

P.K.  De organiserara sig allt mer och har en beundransvärd kapacitet att försvara sig. Det som skedde den 24 augusti var fantastiskt. Närmare 30 000 invandrare vågade demonstrera på gatorna trots poliskedjor, kontroll av id-papper, och bussar med demonstranter som hindrades ta sig in till Aten…

Det var en formidabel utmaning. En så stor manifestation mot det fascistiska hotet visar att invandrarnas ilska kanaliserats i deras självorganisering. Det kom som en chock för regeringen som inte trodde det kunde ske.

Hur organiserar sig den anti-fascistiska rörelsen?

P.K. Det är sant att innan angreppen leddes av Gyllene Grynings parlamentariker fanns det ingen verklig folklig mobilisering. Men nu har vi på kort tid bildat en decentraliserad mycket aktiv organisation med närvaro i många kvarter och lokaliteter. Det är mycket viktigt. Vi befinner oss i en öppen kamp som jag är övertygad att vi vinner eftersom det finns en stark mobilisering av hela arbetarklassen mot svångremspolitiken och av den antifascistiska rörelsen mot den främlingsfientliga politiken.

Översättningen till svenska är min.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Europa – från recession till depression

Publicerat av
8

Ännu ett toppmöte pågår i Bryssel. Unionens regeringschefer meddelade i går att de enats om tillsättandet av en Bankförening för hela eurozonen med uppgift att övervaka sex tusen bankers aktivitet. Beslutet kommer att förbli döda bokstäver på ett papper. Det finns redan bankföreningar i varje land och de har redan visat ur tandlösa de var under finanskrisen. Merkel &Co. säger att de ser ljus i tunneln.

 

”Socialisten” François Hollande garanterar att det ”värsta är över”. Han lovade mycket innan presidentvalet. Efter valet lät det annorlunda.

Men det är dags att inse vad som håller på att ske i Europa. För första gången sedan krisen på trettiotalet drivs stora grupper människor in i en misär som inte är tillfällig och som skapats av kontinentens politiska ledare.

Sänkta löner, nedrustning av pensionssystemen, kraftigt försämrade socialförsäkringar och angrepp på allt annat som vi förknippar med välfärd är den enda vägen ut ur krisen säger de politiska ledarna. De låter som Råttfångaren i Hameln när de driver samhället mot en social katastrof.

I delar av södra Europa är katastrofen redan ett faktum. Grekland upplever inte en kortvarig recession. I snart fem år har landets produktion sjunkit, med sänkta löner, ökad arbetslöshet och en desperat avsaknad av framtid för landets unga. Det råder depression och den kan jämföras med trettiotalets. För stora skaror arbetande är situationen lika illa i Spanien där enormt spekulationsbygge av bostäder och kontorskomplex sänkte ekonomin. I dag kräver borgerligheten att landets arbetare ska betala de privata bankernas skuldberg.

 

Spanska spökstäder är bevis för den vansinniga spekulation som banker och byggherrar bedrev. Nu står tiotusentals bostäder tomma och förfaller medan ungdomen tvingas bo hos föräldrarna långt upp i åren.

De som inbillade sig att det skulle gå att sätta strypsnara på Medelhavsländerna utan att det skulle få drastiska följder i norra Europa borde nu inse att de grundligt lurat sig själva. Hela Europa närmar sig en generaliserad recession där inga tyska lok kan dra hela släpet med sig. Att Kina och resten av BRIC-länderna, Brasilien, Ryssland och Indien, också stagnerar medför att inte ens exporten till omvärlden kan hjälpa den gamla damen Europa.

Den samlade efterfrågan i eurozonen (EU 17) ligger still sedan andra kvartalet 2009, eller lika med 4 procent under nivån första kvartalet 2008. Med ”samlad efterfrågan” menas summan av hushållens konsumtion plus den offentliga konsumtionen plus offentliga och privata investeringar. Av dessa ekonomiska variabler ligger hushållens konsumtion ett par procent under nivån i början av 2008. Den offentliga konsumtionen ökade med cirka 4 procent mellan januari 2008 och juli 2009 men har sedan dess legat still. Vad gäller investeringarna störtdök de 17 procent under samma period och har sedan dess legat kvar på samma nivå.

Lägger vi ihop variablerna får vi den ”samlade efterfrågans” utveckling som nu är cirka 4 procent under 2008 års nivå med en märkbar ny nedgång sedan början av 2011. När alla sektorer i Europas ekonomier samtidigt ska spara sig ur krisen då blir effekten den motsatta –krisen förvärras. Den galna idén att åtstramning och sparande ska skapa tillväxt och sanering av statsskulderna och budgetunderskotten är inte ett uns mer realistiskt än den borgerliga vansinnespolitik 1929-33.

 

Misären i USA 1929-33 var värre än i dag. Produktionen av varor och tjänster sjönk med 40% mellan 1929-33. Med fortsatt svångremspolitik är vi snart där.

Den enda faktor som motverkat krisen sedan mitten av 2009 är eurozonens export till omvärlden. Efter att ha sjunkit med 17 procent från januari 2008 till maj 2009 har den ökat med 21 procent fram till första kvartalet 2012 och ligger nu strax över nivån i slutet av 2007. Enda orsaken till de ”snygga” siffrorna är värdesänkningen av euron jämfört med dollarn och den japanska yenen. Men exportens relativa framgång kan långt ifrån motverka åtstramningspolitikens negativa inverkan på den samlade efterfrågan inom eurozonen, vilket jag visade ovan.

Det uttalade målet med åtstramningspolitiken är att sanera de offentliga skulderna genom att minska statens utgifter och stimulera tillväxten med sänkta utgifter för företagen. Men se det fungerar inte. Alla varningslampor blinkar, speciellt i de länder som anses vara ansvariga för eländet, där de ”lata slösaktiga” sydlänningarna lever livets goda dagar. När IMF:s chef Christine Lagarde ovänta sa att utan tillväxt finns det ingen chans att minska de statliga skulderna, trampar Merkel och resten av EU:s ledare vidare på ”den enda vägens politik” –åtstramningens.

Strax efter andra världskriget befann sig USA i en skuldhärva som får dagens underskott i eurozonen att blekna. I sin senaste bok frågar sig Nobelpristagaren Paul Krugman hur USA bar sig åt för att så snabbt betala av sina skulder.                                    -Vi betalade dem inte, är hans förbluffande svar. Vad han menar är att med den starka tillväxten under efterkrigstiden försvann problemet av sig självt. Eftersom skulden alltid räknas i procent av BNP minskar den naturligtvis automatiskt när BNP växer snabbt. Det innebar att USAs federala statsskuld smälte ihop från 120 procent av BNP 1946 till 60 procent femton år senare. Inga sparprogram och ingen åtstramning fanns på dagordningen. USA finansierade räntekostnaderna och amorteringarna med nya lån som samtidigt tack vare tillväxten efterhand minskade till ett obefintligt problem.

Så är det med dagens statsskuld i de värst krisdrabbade länderna som Grekland med flera. De kommer aldrig att kunna sanera statsskulden med en svångremspolitik som bara leder till mindre inkomster i samhället, mindre skatteinkomster för staten och nedskärningar i de offentliga utgifterna för att kompensera skattebortfallen. Det är en oframkomlig väg. Det vet de politiska ledarna och det förklarar Christine Lagardes oväntade utspel.

För var dag som går skapar krisen allt större social skada. Massarbetslösheten är en plåga som inte bara hindrar de fackliga organisationerna från att ställa krav på högre löner. Det sociala nät som binder människor samman rivs också sönder och djungelns lag börjar gälla. Det är den verkliga grogrunden för nynazister som Gyllene Gryning i Grekland.

Arbetslösheten är skoningslös. De senaste siffrorna för den officiella arbetslösheten i eurozonen har redan passerat 18 miljoner. Det finns ingen framtid för dessa människor så länge politikerna driver trettiotalspolitik enbart med syftet att kapitalägare i Europa ska ersättas till sista öret. I tabellen här under ser vi hur arbetslösheten, från januari 2008 till juni 2012, exploderat i ”krisländerna” och i resten av eurozonen, om än i mindre omfattning. Tyskland är som synes undantaget. Men bara till synes eftersom miljoner jobb med mindre än fem euro i timmen har skapats. Alltså är det jobb med lön på socialbidragsnivå som skyler över arbetslösheten.

Arbetslösheten i olika åldersgrupper i EU17 mellan 2007-2012

Det är främst de unga i samhället som drabbas av krisen vilket tabellen ovan visar. Visserligen angrips pensionerna i hela Europa och i Grekland befinner sig redan många pensionärer i en förtvivlad situation. Men för de unga är det hela framtiden som löses upp i hopplöshet. Flera tendenser bekräftar att de unga i allt större utsträckning stöts ut ur arbetslivet och det sociala livet. När barnen tvingas bo hemma hos föräldrarna därför att inkomsterna inte räcker till både mat och husrum då hjälper det inte ens att ha ett jobb. För de unga arbetslösa i de värst dabbade krisländerna som Grekland, Spanien, Irland och Portugal återstår inget annat än utvandring. Vilket många kan förverkliga eftersom de har utbildning och språkkunskaper. I tabellen nedan syns utvecklingen av de ungas andel av befolkningen mellan 2007 och 2011.

 

Förändring i andelen av befolkning 2007-2011 för gruppen 20-29 år, i % 

För krisländerna överst i tabellen med en utflyttning av unga handlar det i huvudsak om en flykt bort från arbetslösheten. Till vilka länder flykten sker har jag inga detaljer om. För Sverige i botten av tabellen, alltså med en ökad andel ungdomar i befolkningen handlar det mest om utomeuropeisk invandring. Spanska ungdomar söker inte jobb i ett Sverige där redan en stor del av de unga är arbetslösa. För länder som Irland och Spanien kommer denna massflykt av unga att ha konsekvenser i flera decennier. Om tio år kommer befolkningspyramiden att sakna aktiva i gruppen 30-40 år, det vill säga män och kvinnor i den mest produktiva åldern.

För de som inte kan fly krisen i det egna landet är det i stället familjen som blir en borg. Unga har inte inkomster som tillåter dem att skapa sig ett eget liv med egen bostad och självständighet. I vissa länder är det över hälften i åldersgrupperna 18-34 år som bor hos sina föräldrar. Låga eller inga inkomster parat med skyhöga bostadspriser och hyror tvingar de unga att bli kvar i familjemiljön. Skillnaderna inom Europa är stora. I Portugal och Italien är det strax över 60 procent i åldersgruppen 18-34 som bor hos föräldrarna. I Grekland och Spanien är det mellan 55-60 procent medan det i Danmark är 17,7 procent som bor hemma och i Sverige 24,3 procent. Skillnaderna mellan norra och södra Europa beror delvis på traditioner men krisen har ökat på andelen hemmaboende i nästan samtliga länder i EU.

Svångremspolitiken i allmänhet och strypgreppet på krisländerna i ”syd”, inklusive Irland, kan inte lösa problemet med statsskulder och budgetunderskott. Det krävs tillväxt och lånevillkor för de i ”syd” som inte bara ytterligare drar åt snaran. Att den förda krispolitiken också slår ut industriproduktion visar Eurostats statistik tydligt. Från 2005 fram till början av 2007 ökade industriproduktionen i hela eurozonen. Med början i finanskrisen 2007 sjönk eurozonens industriproduktion snabbt fram till första kvartalet 2009. Sedan skedde en viss återhämtning tillbaka upp till 2005 års nivå. Men där sätter sedan svångremspolitiken stopp för konsumtionen och investeringarna och industriproduktionen sjunker sedan dess i alla euroländer, inklusive Tyskland.

 

 Industriproduktionen 2005 – juni 2012. (Bas 100 = 2005)

I Grekland och Spanien och i viss mån Italien är det en depression vi ser. Med 20-25 procents fall i industriproduktionen över en femårsperiod talar vi trettiotal. I ”mirakelekonomin” Tyskland handlar det bara om 10 procents ökning av industriproduktionen sedan 2005. Om det är ett mirakel då blir det svårt att finna adjektiv för en ökning à la sextiotalet.

Vi har sett att den förda politiken saknar alla förutsättningar att nå de uttalade målen att sanera skulder och underskott. Metoden som används är att tvinga den arbetande befolkningen till reträtt på alla områden, med sänkta löner och drastiskt försämrade sociala försäkringar. Medan de rika som äger statsskulderna i form av obligationer ska gå skadelösa. Metoden och målet kan bara leda till ekonomisk och social katastrof. Det är ett öppet klasskrig. För den arbetande befolkningen finns bara en utväg –ta upp den kastade handsken och sätta hårt mot hårt.

-Vi tänker inte betala krisen. Vi har inte skapat den.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

De etablerades kris.

Publicerat av
4

Det har hållits kommunalval i Belgien. Vanligtvis inget att blogga om för svenska läsare. Men det här valet var mer än ett kommunalval och gör det intressant utöver Belgiens gränser.

Först av allt ska det sägas att valet bekräftar en tendens som vi redan sett i andra länder. Den tröghet som i decennier dominerat i alla parlamentariska val bryts ned under krisens allt hårdare sociala effekter i Europa. Plötsligt faller etablerade partier platt till marken och nya partier med specifika drag vinner röster bland de som inte längre tror på de etablerade partiernas löften om en ljusare framtid om man bara accepterar stora uppoffringar i nuet.

Kommunalvalet här i Belgien bekräftar delvis den utvecklingen, om än med egenheter som vi inte sett i andra länder. Eftersom Belgien är tvåspråkigt och uppdelat i tre stora regioner –Flandern, Vallonien och Bryssel var det skilda frågor som stod i centrum beroende vilken region vi tittar på. Generellt sett visade söndagens val en drift till höger i Flandern och en förstärkning av socialistpartiets ställning i Vallonien.

Bart De Wever tar över posten som borgmästare i Antwerpen och öppnar dörren till en ny konstitutionell kris i Belgien.

Den avgjort viktigaste frågan var hur stor framgång det borgerligt nationalistiska partiet N-VA skulle få i Flandern. Att nationalisten Bart De Wevers N-VA skulle vinna många röster stod klart redan innan valet. Men vad alla intresserade sig för var om N-VA skulle vinna valet i Antwerpen och därmed ta över borgmästarposten. Sagt och gjort. När rösterna i miljonstaden räknats hade N-VA 38 procent och blev därmed det största partiet i staden samtidigt som alliansen mellan socialistpartiet SP.A och kristdemokraterna CD&V led ett stort nederlag med knappa 28 procent. För första gången på 90 år besätter inte socialistpartiet posten som borgmästare.

N-VA och partiledaren Bart De Wever har klart deklarerat att målet är ett självständigt Flandern. Problemet är dock att bara en femtedel av den flamländska befolkningen säger sig vara för en splittring av Belgien och bildandet av en egen stat. Inför valet till det nationella parlamentet 2014 säger därför Bart De Wever att han vill förhandla om starkt ökade befogenheter för regionerna med målet att skapa en ”konfederation”. Frågan som många ställer och som N-VA inte besvarar är vad är skillnaden mellan en ”konfederation” och en egen statsbildning?

Samme Bart De Wever 2010. Från tungviktare till politisk tungviktare.

Valet i Antwerpen bekräftade samtidigt att extremhögerns väljarkår är flyktig. De omtalade halvfascisterna i Vlaams Belang som i flera år siktat in sig på att bli största partiet i Antwerpen krossades i valet och tappade 23 procent, ned från 33 procent till 9 procent av rösterna i Antwerpen.

-Bart De Wever har skördat vad vi sått i decennier, sa en bister Filip Dewinter, historisk chef i Vlaams Belang. I resten av Flandern tappade Vlaams Belang också stora delar av sina väljare och partiets framtid står nu på spel. För det öppet nationalistiska N-VA har lockat till sig majoriteten av Dewinters väljare. Kvar finns bara den hårda kärnan av rasister och sociala extremister. N-VA har uppfattats som en uppstickare, ett anti-etablissemangparti, men inte belastat med Vlaams Belangs öppna utlänningsfientlighet och fascistiska bagage.

Öppen rasism från Vlaams Belang. Said I. våldsman. Utvisning, utan pardon.

Men det är för tidigt att dödförklara Vlaams Belang, för nu ska Bart De Wever ”leverera” som det heter numera. Det kan bli en annan fråga. Det räcker inte med att bara föda sina väljare med nationalism, ”konfederalism”, ökat självstyre och andra politiska formler. Den ekonomiska verkligheten finns där fortfarande och även om Flandern är relativt välmående jämfört med de gamla klassiska stål-och kolsamhällena i Vallonien är arbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och en social misär också närvarande i Flandern. För det har Bart De Wever inget annat att erbjuda än nyliberala recept på skattesänkningar (för de rika naturligtvis), privatiseringar och andra mediciner som redan håller på att döda den sociala välfärden i Europa.

Socialistpartiet och partiledaren Di Rupo. PS, partiet med litet p och tjockt S.

I den vallonska delen av landet utmanades de etablerade elefanterna inte i samma utsträckning som i Flandern. Socialistpartiet förblir starkast i regionen. Partiledaren Elio Di Rupo är populär och säkrade borgmästarposten i staden Mons med över 50 procent av rösterna. I städer dominerad av den traditionella tunga stålindustrin som Liège och Charleroi behåller socialispartiet första platsen i hierarkin. I vissa kommuner helt dominerade av den tunga industrin erhöll socialistpartiet hela 75 procent.

Ändå är det en utmanare av de etablerade partierna som också i Vallonien står för stora rubriker i media. Uppstickaren heter PTB, belgiska arbetarpartiet. Partiet har sitt ursprung i den maoistiska 70-talsvänstern och ideologiskt står det ännu kvar i den stalinistiskt/maoistiska traditionen, vilket framför allt märks i partiets internationella ställningstagande. Om du vill veta vad PTB tycker om den arabiska revolutionen, Iran, och så vidare räcker det med att läsa den svenska veckotidningen Proletären.

Människorna först. Vi är inga mjölkkossor. PTB:s propaganda har ofta en ”populistisk” ton.

Men på den belgiska politiska scenen har PTB byggt sig ett allt godare renommé i fackliga kretsar och i fattiga kommuner. Det har de bland annat gjort genom att starta ett stort antal egna ”läkarstationer” där fattiga kan få gratis eller billig vård. Partiets krav på sänkt moms på el och gas från 21 procent till 6 procent vinner också röster bland personer med låga inkomster och höga el- och gasavgifter. Detta tillsammans med en ständig kampanj mot etablissemangets politik för de rika har lagt grunden till vad som måste kallas ett genombrott i veckans kommunalval. Inte mindre än 52 PTB-kandidater tar plats i landets kommunala församlingar, 32 i Flandern och 20 i Vallonien/Bryssel. Omsatt i procent gav det PTB mellan 5 procent upp till 22 procent i ett extremfall. I flera större kommuner i båda regionerna hamnar partiet på 10-12 procent. Det är ett genombrott för PTB i den fransktalande delen av landet från att tidigare varit i det närmaste ett flamländskt parti.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Nyliberalismens kris i grafik

Publicerat av
3

 Den djupa ekonomiska krisen syns bara bli värre. Inget är mer naturligt. För den ekonomiska åtstramning som alla Europas regeringar gjort till sin kan bara leda rakt in i en social kris som kapitalismen inte sett sedan trettiotalets depressionsår.

Mitt syfte med den här bloggen är att med en grafisk modell visa på sambandet mellan löner, vinster, investeringar, konsumtion, sparande och andra faktorer. Originalet till schemat här under har gjorts av den franske marxisten Michel Husson som jag haft nöjet att lära känna under ett antal ekonomiseminarier i Amsterdam och Bryssel.

Källa: Michel Husson, Les salaires et la crise en Europe. Omarbetad till svenska av mig.

Vad är det vi ser? Jo, ett schema som visar vad som hänt under den nyliberala epoken vad gäller lönernas och vinsternas andel av den samlade produktionen, BNP, och hur fördelningen mellan de två storheterna varit avgörande för alla andra viktiga faktorer i ekonomin, som investeringar, skuldsättning, konsumtion, sparande och spekulation.

Enklaste sättet att visa på sambanden i schemat är helt enkelt att följa pilarna från 1 till 10. Det handlar naturligtvis inte om en monokausal orsak-verkan mellan de olika enheterna i schemat utan mera om ett sätt att grafiskt illustrera krisens grunder och de krafter som verkar.

Sedan början av 80-talet har lönernas andel av BNP kraftigt minskat i nästan samtliga avancerade kapitalistiska ekonomier.

Pil (1) visar att detta samtidigt följts av en stark uppgång i vinsternas andel av samma BNP. Detta är i det närmaste ett automatiskt samband. När löneandelen minskar ökar vinsternas andel. Varför denna utveckling tog fart i början av 80-talet har en rad orsaker. För första gången under efterkrigstiden uppstod en massarbetslöshet som gjorde alla fackliga förhandlingar tuffare. Arbetsköparna kände medvind i ryggen, inte minst för att det samtidigt skedde en politisk svängning som kom att kallas den ’”nyliberala revolutionen”. Stora strejkvågor under 70-talet hade mojnat till mindre dyningar och hela den europeiska arbetarklassen tvingades in i defensivt försvar av vad som uppnåtts utan att kunna se framåt mot nya horisonter.

Kort sagt blev resultatet en gigantisk omfördelning mellan löner och vinster. Den omfördelningen är den materiella grunden till den period av febril finanskapitalism som politikerna släppte lös med den finansiella avregleringen.

Vinster och investeringar i USA/EU och Japan 1962-2008

Taux de profit= vinstandel (skala till vänster)

Taux d’accumulation = investeringar i produktionsmedel (skala till höger)

Financiarisation = del av vinsten som inte investeras i produktionen

Pil (2) i schemat symboliserar detta. De ökade vinsterna skapar ett ”fritt kapital” som i stället för att investeras i nya produktiva anläggningar bildar grunden till finansbubblor som från slutet av 80-talet verkar bli ”norm” för kapitalismens nyliberala epok. Orsaken till detta är inte ”girighet”, ”kortsynthet” eller kvartalskapitalism. Det är i stället en följd av vad pil (3) vill visa. Nämligen att det blir allt svårare för kapitalägarna att hitta attraktiva investeringsobjekt i den produktiva sfären. Överproduktion inom många branscher som exempelvis bilindustrin och för få nya projekt med tillräckligt attraktiva vinsmarginaler gör den avreglerade finansiella sektorn till en ”vinstmaskin”, med obligationer, aktier, derivat och alla andra nya ”mirakelinstrument” i de kapitalägandes tjänst som fyller på det ”fritt flytande” kapitalet.

Löner och konsumtion i EU15 1960-2008 i % av BNP

Masse salariale = lönernas andel av BNP (skala till höger)

Consommation = Konsumtionens andel av BNP (skala till vänster)

Källa: EU-kommissionens databas Ameco

Pil (4) vill visa att den finansiella avregleringen underlättat flykten av kapital bort från produktionen till den finansiella sfären med spekulationsbubbla på spekulationsbubbla som följd. Varpå pil (5) för oss till den orimliga nyliberalismens krav på superprofiter. I den avreglerade finansvärlden ses allt under 15 procents vinstmarginal som ovärdigt för att inte säga futtigt. Att detta är en omöjlighet i längden i en ekonomi som växer med 2-4 procent per år är det ingen som bryr sig om eller ens förstår.
Kraven på ”supervinster” inverkar sedan i sin tur på mängden investeringsobjekt i den reella ekonomin som anses tillräckligt vinstgivande, vilket pil (9) indikerar. Det har också ett direkt inflytande på lönernas utveckling eftersom krav på supervinster inte passar ihop med en god löneutveckling, vilket pil (10) anger.

Om vi går vidare i schemat, via pil (6), så har avregleringen och anhopningen av supervinster i den finansiella sfären skapat ett skikt av extremt rika ”kupongklippare” vars konsumtion delvis uppväger stagnationen i de arbetandes konsumtion orsakad av lönernas minskade andel av de producerade rikedomarna.

Den andra sidan på myntet lägre löneandel indikeras av pil (7). I dag speglar parollen ”vi är 99%” det faktum att fördelningen av inkomsterna blir alltmer ojämlik.

 Om de arbetande hade anpassat sina utgifter till inkomsterna skulle den kapitalistiska överproduktionskrisen ha exploderat för länge sedan. Men i stället har vanan att köpa på kredit gett upphov till en allt större individuell skuldsättning som finansvärlden gjort allt för att underhålla med kreditkort, lån till konsumtion, bostadslån och annan skuldsättning.

Hela schemat ska ses som en självförstärkande process, där exempelvis den stora skuldsättningen i sin tur påskyndar en ytterligare avreglering som öppnar för ständigt nya och alltmer ”raffinerade” finansprodukter, se pil (8).

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Jag hoppas att schemat och texten ovan gjort det lättare att se igenom det kapitalistiska skyltfönstrets nervärdering av lönearbetet och idoliseringen av snabba cash.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare;Röda Malmö,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mitt landskap

Publicerat av
5

 

Hösten har kommit till de belgiska Ardennerna. Dimma och fukt. Sol och vind. Utsikt från sovrummet över min by Houyet, långt innan vettiga personer är uppe.

 

På vägen till närmaste stad ligger dimman fortfarande tjock i svackorna.

 

Men när förmiddagen nalkas spricker dimman upp och den gamla järnvägen som blivit gång- och cykelväg bjuder på höstens första färgkavalkad.

 

Här tuffade ångloken fram när det begav sig. Nu låter banan flanörer njuta av öppna vidder, kulturlandskap och en vinglande å med namnet La Lesse. Inget går upp mot en promenad med allra bästa tänkbara sällskap.

 

Kyrkorna i Ardennerna ligger mitt i byn. Tänka sig annat?

 

Här finns det fin forell. Jag har till och med sett fiskare fånga enstaka harr. Hur den kommit hit vet jag inte och ingen jag frågat heller.

 

I den lilla byn Wiemes rinner en liten ränna i lugnt mak bakom sommarstugorna.

 

Finns det ljus i tunneln? Eller är det en hägring?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

David Camerons krispolitik i ruin.

Publicerat av
2

 

Om vi ska tro de som pekar ut existensen av den gemensamma valutan euron som orsaken till den djupa krisen i Europa borde de som har sin egen valuta klara sig mycket bättre.

Gör David Cameron segergesten för tidigt?

David Camerons Storbritannien visar att det är en sanning med moderation. Landet har en egen valuta som devalverats kraftigt de senaste åren. Det har en egen riksbank som gör vad ECB inte gör, nämligen köper statsobligationer till låg ränta vilket underlättar för London att sköta den stora statsskulden. Och regeringen har total kontroll över sin budget utan att Bryssel kan lägga sig i dess omfattning och fördelning.

Så sett till alla dessa ”fördelar” borde den brittiska ekonomin rulla på för full maskin, åtminstone jämfört med euroländerna. I stället har den ekonomiska tillväxten i landet legat långt under genomsnittet i EU och andra regioner. För det som verkligen påverkar utvecklingen är omfattningen av de åtstramningspaket som olika länder antagit. Och där ligger David Camerons svältpolitik i särklass bland alla nyliberala program.

Diagrammet här under visar att tillväxten av BNP sedan finanskrisens start 2008 varit sämre i Storbritannien än i något annat större industriland. I mitten av 2012 låg landets BNP 4,3 % under nivån i januari 2008 medan eurozonen hamnar 1,7 % under 2008 års nivå och USA 2,2 % över nivån 2008.

 

BNP-tillväxt i volym: 1 kv 2008 = bas 100

Förklaring: Etats-Unis = USA; Royaume-Uni = Storbritannien,

Källa: Alternatives Economiques 317 okt. 2012

Detta är en direkt effekt av den extrema åtstramningspolitik som David Cameron tvingat på landet. Eurokonstruktionen har allvarliga konsekvenser för länder inom EU med lägre produktivitetsutveckling än genomsnittet men valutan i sig är inte orsaken till den allt djupare krisen. Det är däremot alla nyliberala regeringars strikta åtstramningspaket. De leder rakt in i en social katastrof och ekonomisk kris av en dimension få nu levande upplevt.

Media:

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Var är ”affärsplanen” för Säffle?

Publicerat av
6

.
l budgetdebatten är tonläget högt och gällt.

Men ”klasskampen når inte precis nya höjder”, som det kunde heta förr…

Från många borgerliga och socialdemokratiska kretsar i Europa har Anders Borg fått beröm för sin njugghet och snålhet när det gällt statens utgifter. När Europa nu är inne i en recession har i stället kritiken varit hård för hans återhållsamhet. Absurt nog svänger då Magdalena Andersson kappan mot vinden och anklagar Borg för glädjekalkyler. ”Han riskerar riksdagens beslut om överskottsmål”. Göran Färm och Olle Ludvigsson, EU-parlamentariker i Bryssel drar i Expressen på med full gas med ett fett påstående om att han ”kopierar grekerna”…

.

.

När det hela hamnar på jorden med konkreta siffror visar det sig att (s) vill ”spara” endast futtiga fem miljarder mer än regeringen. Bara drygt en halv procent mer av statsbudgetens utgifter. Sand, spadar och hinkar flyger verkligen i sandlådan. Färms och Ludvigssons greker skulle nog bli stormförtjusta om det räckte med besparingar på en halv procent för att komma på rätt köl.

Hur mycket ska bolagsskatten sänkas? Hur ska RUT och ROT se ut? Debatten handlar främst om hur och med hur mycket man ska hjälpa företagen i förhållande till statsfinansens saldo. I sak skulle socialdemokratin mycket väl kunna sitta med i Alliansregeringen. Dagens Nyheters ledare i dag berömmer exempelvis (s) för dess syn på A-kassan och sommarskola för gymnasieungdomar, liksom insikten om att FAS 3 misslyckats och måste ersättas med lönebidrag till arbetsgivarna. Femtiolappen mer till pensionärerna och hundralappen till barnfamiljerna är naturligtvis justeringar som kan hanteras i vilken flerpartiregering som helst.

Samma dag som Magdalena Andersson presenterar det som verkligen är en skugga av regeringens egen budget låter Volvo AB meddela att man lägger ner i stort sett hela sin verksamhet med busskarosserier i Säffle och därmed lakar ut hela samhället och bygden i stort. Dessutom tappas den svenska fordonsindustrin på ännu mer blod. Minskade skalstorlekar och färre innovationer liksom mer kostnad för logistik följer med. Tidigare i veckan meddelade New Wave Group att man släcker glashyttan i Orrefors för gott. I riksdagen fäktar man vilt om skillnaderna trots att dessa bara rör promille av statens utgifter. Där är blotta ordet ”industripolitik” bannlyst samtidigt som banker och företag bestämmer om vår framtid.

LO:s nyvalde ordförande Karl-Petter Thorwaldsson (han som aldrig haft ett vanligt jobb) har   lagt ut en kommentar till det hela som nog lär gå till historien:

”Igår dråpslag i glasriket, idag över 500 förlorade jobb i Hallstavik och Säffle! Varselvågen fortsätter – det var klokt av Magdalena att spara 5 miljarder till ytterligare satsningar mot arbetslösheten nästa år – de kommer att behövas! Regeringen gör som vanligt ingenting.”

Vad LO gjort eller gör talar han mer lågmält om.

”Det är katastrof. Det fanns inte i min värld. Det var totalt oväntat. Men jag tänker kämpa in i det sista. Vi kommer ta in en löntagarkonsult för att se över det här. Sen får vi utgå därifrån och se hur fortsättningen blir”, säger Lena Storm från IF Metall vid Volvo Bussar i Säffle.

”Är det här bästa beslutet”, undrar Mikalel Sällström ordförande vid Volvo Verkstadsklubb i Göteborg? ”Vi får undersöka det, eventuellt med hjälp av en löntagarkonsult”.

En löntagarkonsult? Eventuellt. Det är på sin höjd det motstånd man kan tänka sig. De fackliga representanternas förvåning över beslutet är dessutom märkligt. Redan när jag jobbade fackligt i IF Metall/AB Volvo för tio år kunde ett barn förutse detta. Påbyggnad av bussar, till skillnad från monteringen av chassin, innehåller extremt många ”mantimmar” och lönekostnaderna blir därefter. Därför har Volvos ledning sedan mer än ett decennium investerat för framtiden i polska Wroclav. Verkstäderna där har fyra gånger så stor kapacitet som de i Säffle. Facket är svagt och lönerna är nerpressade i botten. Visserligen kostar en flytt 100 miljoner. Men på lite sikt är förtjänsten grov. Besparingarna när det gäller logistik är dessutom inte bara stora, utan mycket stora.

En löntagarkonsult kommer naturligtvis bara att tala om att beslutet är bra för Volvos aktieägare. Vad gör man sedan?

I stället för att delta i dispyter om den borgerliga konjunkturpolitiken borde Stefan Löfven i dag ha varit på plats i Säffle och sida vid sida med det lokala facket ha berättat om sin industripolitik och den vision som kunde inspirera till motstånd och mobilisering. Ska bankvärlden och de stora bolagen för alltid bestämma över alla de stora beslut som avgör vår framtid? Finns det ingen ”affärsplan” för Säffle?

.

I media: DN1,

 

Grekisk nazism på marsch

Publicerat av
3

Fuck Anne Frank

Fuck hela Abrahams ras

Davidsstjärnan får mig att spy.

Åh, Auschwitz, jag älskar dig!

Jag ska pissa på Klagomuren.

Ut med judarna! Jag bränner er i Auschwitz…

Orden finns i en sång av den grekiska musikgruppen Pogrom. Bassisten i gruppen är ingen annan än parlamentsledamoten Arthemios Matheopoulos, medlem i nazistpartiet Gyllene Gryning.

Nazister med sin ”fuhrer”

Orden ger kalla kårar, speciellt eftersom de följs av handling. I brist på judar är det i stället invandrare, papperslösa som varje dag misshandlas, får halsen uppskuren i tunnelbanan av aktivister från Gyllene Gryning medan polisen ser åt annat håll.

Inte så konstigt eftersom hälften av poliskåren röstade för Gyllene Gryning i juni, liksom 20,3 procent av landets företagare. Inte nog med det. Tolv procent av de arbetslösa röstade på nazisterna och var fjärde arbetare i låglönejobb.

Gyllene Gryning som presenterats som ett övergående fenomen rotar sig tvärtom i det politiska landskapet. Enligt en gallup från den 7 september säger 12 % att de ska rösta på partiet. Det, på ett parti som inte har något gemensamt med de traditionella nationalistiska och främlingsfientliga partierna som Nationalfronten eller UDC i Schweiz.

Facklor och historiska tecken fascinerar alla nazister.

Till skillnad från dem är det genom att gå till fysiskt angrepp omedelbart som Gyllene Gryning agerar. På det viset möts de med sympati bland folkliga skikt som fått sina liv raserade av den massiva sänkningen i levnadsstandarden EU-EBC-IMF tvingat igenom.

Det är inte de nya åtstramningarna på 11 miljarder euro som arrangerar situationen. I alla fall inte för de miljoner arbetande vars löner och pensioner redan naggats ordentligt. Dock för de franska och tyska banker som innehar halva Greklands statsskuld.

Som alla vet är det ett resultat av att de rika inte betalar skatt. Enligt Der Spiegel utgjorde skatteflykten 2010 inte mindre än 550 miljarder euro, alltså två och en halv gånger mer än landets BNP.

De rika grekerna är noga med att finnas med i listan över rika personer.

Det är ingen hemlighet att en stor del av dessa pengar som stulits från det allmänna frodas i schweiziska banker. För att rädda UBS verksamhet i USA gav i våras den schweiziska regeringen den amerikanska skattemyndigheten namnen på 2 300 amerikanska medborgare med konton i Schweiz.

I dag kräver en petition att regeringen ger namnen på rika greker med konton i Schweiz till den grekiska regeringen och aktivistgrupper för kontroll av statsskulden.

Det måste göras inte bara för att rädda det grekiska folket, men också för att stoppa rörelser som Gyllene Gryning i Grekland och på andra platser.

För nerbränningen av ett romskt läger förra fredagen av en milis från kvarter i norra Marseille borde resa farhågor: det är inte bara för EU som Grekland är ett laboratorietest i naturlig storlek…

Paolo Gilardi

Texten är en ledare i den schweiziska tidningen l’Anticapitaliste 4 sept. 2012. 

Översättningen är min

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,