Som ni kanske sett har det här på bloggen pågått en debatt mellan oss och Arne Johansson, en ledande veteran i Rättvisepartiet Socialisterna.
I den här artikeln ska jag kortfattat svara på den senaste analysen som AJ publicerat i RS:s veckotidning Offensiv. Det är en rätt så lång artikel men den tillför ändå inget nytt i sak. Den bara renodlar hans och RS:s hållning till resningen i Syrien som något som i dag inte förtjänar revolutionära socialisters stöd trots att det var fallet under resningens första fas då hundratusentals demonstrerade på gator och torg och utsattes för mördande prickskytte från regimens soldater och säkerhetstjänst.
Bilden som AJ ger i dag är ett porträtt av lika goda kålsupare. I en tidigare artikel slog AJ fast att det urspungliga upproret övergått i ett ”reaktionärt krig” i vilket ingen part förtjänade RS:s stöd. Det fanns dock vissa lokala organisationer (och eventuellt miliser) som gick att stödja. Dessutom hade AJ hittat ”demokratiskt valda självförsvarsgrupper” i syriska Kurdistan som var ett exempel att följa. Att det handlade om partiet PYD:s väpnade gren YPG missade AJ och därmed också att andra kurdiska organisationer i norra Syrien är minst sagt misstänksamma mot PYD/YPG som de anser spelat under bordet med Assad.
Ungdomar firar revolutionens andra årsdag i förorten Salaheddine i Aleppo. Foto av den syriske journalisten Ammar Abd Rabbo.
Men i den bild av situationen som AJ målar upp i den senaste artikeln finns det inget alls kvar att stödja för socialister. Botten är nådd. Allt är svart. Bara våldet, det blinda mållösa våldet härskar, om vi ska ta till oss den analys AJ presenterar.
-I takt med att vapnen talat och kampen för överlevnad annars blivit det primära har också det civila motståndet till största delen tystnat och fredagsdemonstrationerna krympt till rännilar, skriver AJ.
-Säkert finns det här och där fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd, är det enda positiva tecken AJ hittar i dagens Syrien. Ska alla andra som strider med livet som insatts klassas som oärliga?
Vi har alltså två sidor i den väpnade kampen, båda reaktionära. ”Rännilar” och ”små fickor” är ju inget att bygga på därför är det enklare att vända hela upproret ryggen och proklamera sin solidaritet med ett ideal, inte den aktuella kampen på liv och död mot en blodig diktatur som inte tvekar en sekund att använda sitt flygvapen, artilleri och sina missiler mot civila bostadsområden, mot brödköer (som verkar vara ett prioriterat mål), skolor och sjukhus.
AJ:s egen beskrivning av vad han och RS stöder visar att den konkreta existerande kampen mot regimen får vika undan för ett idealtillstånd som AJ suktar efter.
-Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv är inte neutrala. Vi är tvärtom, liksom en stor del av Syriens arbetare, ungdomar och demokratikämpar, svurna motståndare till såväl Assadregimens nyliberala och nu så blodiga diktatur som till de politiska och militära ledare utan några trovärdiga demokratiska eller sociala krav som vi kan urskilja inom den till tänderna beväpnade militära oppositionen.
Den unga kvinnan är känd under namnet Guevara. Hon är syriska med palestinskt ursprung. Hon arbetade som engelsklärare i Aleppo men tog till vapen när hon såg alltfler av hennes elever dödas av regimens soldater. Nu är hon prickskytt i FSA:s led. Foto av Ammar Abd Rabbo.
Hur AJ vet att en ”stor del” av Syriens arbetare och ungdomar tycker som han själv får vi inte veta. Men har man inget konkret att stödja i ett väpnat uppror mot en diktatur då får man nöja sig med ett tänkt surrogat. Men på marken är det en ”stor del” av Syriens ungdom som i över två år riskerat sina liv för ett konkret mål –att störta diktaturen.
Den abstrakta hållningen till kampen i Syrien får också direkta konsekvenser för Rättvisepartiet Socialisternas aktivitet i Sverige. Det finns inget konkret kvar att stödja i Syrien därför deltar man inte heller i något solidaritetsarbete i Sverige. RS är totalt, till hundra procent, frånvarande i det solidaritetsarbete som bedrivs i vårt land av syriska och svenska humanister och socialister. RS som i massor av andra frågor är mycket snabba att mana till solidaritet finns inte ens med i kampanjen för insamling av pengar till Syriens barn.
För att inte framstå som helt i avsaknad av empati börjar AJ därför sin artikel med en stark beskrivning av det dagliga våldet.
-Tusentals tittare på SVT Agenda har upprörts av de fruktansvärda scener från krigets vardag i Aleppo, som filmats av den tyske frilansaren Marcel Mettelsiefen. I reportaget får man se hur människor fiskar upp lik efter avrättade och bakbundna unga män och pojkar från floden Queiq, skriver AJ.
Det är ju vidrigt. Men AJ glömmer bort att förklara vad alla seriösa iakttagare på plats i Aleppo har att säga om förövaren. Nämligen att det är bortom allt tvivel att de personer som hittats i floden dödats i flygvapnets säkerhetskasern en bit upp utefter floden sedan de fastnat i gatuspärrar eller fängslats på annat sätt. Många av de döda identifierades av familjer och vänner i Aleppo som kunde berätta om när och hur offren försvann.
Den neutrala bilden av våldet i sig är ingen tillfällighet från AJ:s sida. I artikeln citerar AJ med gillande en öppen regimanhängare (uppträder ofta på iranska regimmediet PressTV och Russia Today) vid namn Danny Makki som säger följande:
Regimanhängaren Danny Makki är flitig gäst i iranska PressTV
– Jag tror att när man diskuterar den syriska krisen nu … när det gäller våld, råder det en balanserad spelplan. Våldet från oppositionsgrupper, rebellerna, är nästan i samma skala. Det finns ett element av strategisk jämvikt på marken.
Ärligt talat kan man tro att Danny Makki talar om en konflikt på planeten Mars. Det har i alla fall inget att göra med vår planets Syrien. Har Danny Makki, och AJ för den delen, hört talas om regimens flygbombningar och artilleribeskjutning av civila mål? Om massmorden av civila, gamlingar, kvinnor och barn, i förorter runt Damaskus, om raserandet av hela stadsdelar i Homs och Hama? Tydligen inte. För i så fall kan man inte med hedern i behåll tala om ”våld i samma skala” om än med förbehållet ”nästan”.
I AJ:s artikel finns många detaljer om våld och förstörelse, alla exempel på de ”reaktionära” milisernas agerande, men inget om regimens våld. AJ kanske motiverar det med att hans artikel har till syfte att underbygga huvudtesen i hans och RS:s syn på situationen –att det väpnade motståndet domineras av de islamistiska extremisterna i al-Nusra och en del andra mindre grupper. För det är vad hela artikeln går ut på –bevisa RS:s linje att det inte finns något i det väpnade motståndet att stödja.
Den här bilden av kvinnor i staden Idlib har av flera tagits som bevis för att ”islamisterna” dominerar scenen. I själva verket är det kvinnor som ropar efter frihet och som skyler sig för att inte bli igenkända av säkerhetstjänsten. Bilden är från de första veckorna av upproret då oppositionen ännu använde den officiella syriska flaggan. Färgerna på kvinnornas kläder svarar mot flaggans färger.
Det märkliga i bevisföringen är AJ:s sätt att underbygga sina teser med enbart källor från regeringsanhängare som Danny Makki eller uttalanden av diplomater och militärer.
Den mest respektabla källa AJ hänvisar till är Aron Lunds texter om utvecklingen. Men han gör det på ett sätt som helt förvanskar Lunds verkliga syn:
-Men, som till exempel den svenske Syrienkännaren Aron Lund visat, existerar knappast FSA annat än som ett idealiserat begrepp av syriska exilpolitiker och deras imperialistiska sponsorer. Mest av allt framstår det som en agentur för att försöka köpa politiskt stöd genom riktade leveranser av nödhjälp och vapen, skriver AJ.
Cynismen lyser igenom i AJ:s språk. Men Aron Lund säger exakt vad vi här på bloggen sagt i över ett år. Nämligen att FSA är en lös paraplystruktur utan centralt kommando. De lokala miliserna har sitt ursprung i försöket att skydda sig mot regimens våld. Det är både en styrka och en svaghet. Det försvårar samordnade offensiver mot regimens positioner men det underlättar förankringen i det folkliga upproret, som AJ avfärdar som en ”rännil”.
För att understödja sin tes om två läger av lika goda kålsupare använder AJ uttalanden av USA:s ambassadör i Syrien Robert Ford, underrättelsechefen James Clapper Jr., Kung Abdullah av Jordanien och andra välkända analytiker av folkliga resningar.
Assads beskyddare brinner.
Syftet med alla dessa konkreta exempel på den väpnade oppositionens ”vidrigheter” och diplomaters och andras uttalanden är endast att underbygga RS förkastande av den väpnade oppositionen i Syrien. Annars hade AJ åtminstone gjort ett försöka att hitta uttalanden och deklarationer av de lokala samordningskommittéerna LCC som organiserar vad som går att organisera i de befriade områdena (utan de citattecken kring ”befriade” som AJ använder i sin text). Senast tog LCC kraftigt avstånd från al-Nusras tvetydiga deklaration om anknytning till al-Qaida och uppmanade samtidigt FSA och SNC att sluta upp med interna dispyter för att stärka fronten mot Assads regim.
Men om det handlar om ”rännilar” och ett FSA som inte existerar är det förståeligt att AJ inte söker efter andra uppgifter än de han använt sig av, eftersom de tjänar syftet att visa upp allt i oppositionen som ”islamska miliser” som han kallar det. Vad betyder det egentligen? Att alla som strider är muslimer? Det är nog korrekt. Men i ett land med 85-90 procent muslimer kanske det kan anses som normalt. AJ menar nog i stället att alla miliser, förutom enstaka ”fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd”, är jihadister och/eller salafistiska extremister. Motiven för alla som kämpar med vapen i hand skulle om vi tror på AJ:s analys vara till mestadels sekteristiskt religiösa, att upprätta en islamistisk stat med sharialagar.
Att en majoritet av de stridande gör det för att befria sig från en diktaturs tyranni, för frihet, rättvisa och värdighet kanske var sant i upprorets början men nu anser AJ att reaktionära islamister dominerar allt mer, som han skriver. Att dessa reaktionära miliser enligt alla seriösa bedömare inte är fler än några tusen hindrar dem tydligen inte, enligt AJ, att helt dominera kampen mot diktaturen. Vad de femtio till sjuttio tusen rebellerna i miliserna som säger sig tillhöra FSA sysslar med förblir ett mysterium om man ska anamma AJ:s analys.
I Sverige bor just nu Aram Karabet, en syrisk kommunist som satt fängslad i regimens tortyrkammare i tretton år. Så här belyser han motiven för de som kämpar i en intervju i den franska veckotidningen l’Express från 24 april:
-Jag tror att det i varje by och varje stad i Syrien är omöjligt att hitta en familj som inte sett någon av de sina förnedras, fängslas, torteras eller dödas under regimen Assads 40 år vid makten. Det förklarar de oppositionellas beslutsamhet och mod, men också våldet bland en del av dem. Det handlar om att vinna eller att dö. De vet att regimen aldrig kommer att kompromissa, att det inte finns något alternativ.
Så talar en som varit med och känner de som kämpar. Arne Johansson ser i stället till sekteristiska motiv och hittar ”reaktionära miliser” i varje buske. Varför är ett mysterium som jag inte vill spekulera i. Kvar står faktum, bortom motiv och grumliga tankar. Rättvisepartiet Socialisterna tar avstånd från den reellt existerande kampen i Syrien. Där finns inget progressivt att stödja bland de som kämpar mot regimen. I stället sitter RS på gärdsgården i väntan på att den rena och fläckfria revolutionen hör av sig. Det kan vi bara beklaga. De som kämpar för frihet, rättvisa och värdighet i Syrien behöver vårt stöd.
Länkar: AJ:s artikel i Offensiv,
Tidigare debatt
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Revolution, Assad, Aleppo, FSA
.
.
