Kategoriarkiv: Politik

Under lånetaket pågår ett klasskrig.

Publicerat av
Svara

I morgon den 17 oktober kan Vita Huset tvingas att deklarera ett stopp för statens betalning av räntor på statsskulden och andra statliga utgifter för då sprängs det av Kongressen fixerade statliga lånetaket på 17 400 miljarder dollar.

I media är tonläget uppskruvat och orden budget- och lånestup, katastrof, panik och bankrutt är vanliga adjektiv som används för att antyda vad som kan ske på fredag 18 oktober. Ur rent statsfinansiell synvinkel är domedagsvokabulären överdriven. USA kommer inte att gå bankrutt den 18 oktober och inte heller kommer statens utbetalningar att stanna av över en natt.
För återbetalning av räntor på statsobligationer och andra utgifter har finansministern 30 miljarder dollar i kassan till att betala med. Men den 1 november blir det däremot stopp om inte Kongressen hittar en kompromiss innan dess. För då ska staten betala 6 miljarder dollar i räntor på statsskulden och 55 miljarder dollar i sociala utgifter. Om finansministern i det läget inte kan emittera nya statsobligationer då realiseras medias skräckscenarior. Men vi är inte där ännu och det mesta talar för att en överenskommelse i Kongressen höjer det statliga lånetaket över de aktuella 17 400 miljarderna.

Men krisen kring budgeten och lånetaket har underliggande orsaker som är mycket mer allvarliga för den amerikanska befolkningen.

-Det är ett klasskrig, och det är min klass, de rika, som för kriget och vi vinner det.

De bevingade orden av mångmiljardären Warren Buffet från september 2011 har större aktualitet än någonsin. De absolut skandalösa angreppen mot Obamas sjukförsäkringsreform vittnar om vad den aggressiva högern i Republikanerna är ute efter. Skandalöst, inte för att det saknas element i Obamas sjukförsäkring att kritisera, utan för att de kapitalgrupper och politiker i Tea party-falangen som står för angreppen kräver att den ska rivas upp med rötterna och lämna tiotals miljoner personer som nu kan skaffa sig en försäkring på bar backe på nytt.

Det ”klasskriget” förs inte bara mot den nya sjukförsäkringen, utan mot hela det system av välfärdsprogram som inrättades efter den stora depressionen på trettiotalet och som byggdes ut speciellt under femtio- och sextiotalen. Det ”klasskrig” som Warren Buffet syftade till är inte samma som det som nu förs med Obamas sjukförsäkring som måltavla. Buffet talade om att de rika tagit åt sig allt större delar av de rikedomar som produceras och varnade för konsekvenserna.

Det ”klasskrig” som pågår nu leds av en specifik kombination av miljardärer, industri kopplad till vårdsektorn och reaktionära politiker i det så kallade Tea party. Det handlar i första hand om de ökända bröderna Koch med personliga förmögenheter i mångmiljardklassen. Med i bakgrunden finns också miljardärfamiljen Adelson. Tillsammans har dessa stockkonservativa miljardärer sponsrat politiker i Tea party med flera hundra miljoner dollar för att de ska fullfölja korståget mot ”folkfienderna” i Washington och ”socialisten” i Vita Huset.

Att vara en politisk murbräcka i tjänst hos en grupp kapitalägare med stora intressen i att staten inte ”lägger sig i” samhällets ojämlikheter och de svagas behov av finansiellt stöd, det är Tea partys verkliga funktion. Den ”folkliga” aspekt som rörelsen försöker visa upp är lika falsk som de plakat de bär och som handskrivs för att inte ge intryck av att rörelsen egentligen är ett instrument för vissa kapitalgrupper och en falang av det Republikanska partiet.

Tea party är ett vitt parti i alla avseenden. Deras grupp i Kongressen är vita män, de flesta från sydstater och mellanvästern och deras ideologiska look måste beskrivas som extrem konservatism med ett oresonligt hat mot etablissemanget i Washington och New York på östkusten. I dagens USA kan inget parti med nationella mål bygga sin politik på ”rasfrågor”. Hälften av befolkningen är redan svart eller latinos och en stor majoritet av de vita går inte att mobilisera kring ”rasfrågor” efter medborgarrättsrörelsens framgångar sedan sextiotalet.

I stället har Tea party och dess finansiärer koncentrerat sig på Barak Obamas reform av sjukförsäkringarna. För de fanatiska i Tea party är reformen ett bevis på att Obama vill blanda sig i individens frihet och lägga statens tunga hand över alla. För de som drar i trådarna i bakgrunden handlar det om stora pengar. USA:s sjukvård är den definitivt mest kostsamma i världen, mer än det dubbla per person jämfört med genomsnittet i Europa. Om det berodde på en överlägsen vård funnes inget att säga. Men det handlar om enorma avgifter till läkare i privatvården, dyra laboratorier, läkemedelsföretagen och fabrikanter av utrustning till sjukvården. Den industri som servar sjukvården hade 1 660 miljarder dollar i inkomster 2012. Obamas reform av sjukförsäkringen skulle inkräkta på profiterna för den berörda industrin. Det förklarar kraften i den kampanj som dessa kapitalägare driver via Tea Party.

Ändå ser det ut som att kampanjen kan bli till en bumerang som hotar att splittra de alltmer paralyserade Republikanerna. För taktiken att kräva nedskärningar i finansieringen av sjukförsäkringsreformen i utbyte mot en överenskommelse om budget- och lånetaket har gått i lås. Anledningen är egentligen enkel. Obamas reform är redan en lag i kraft som antogs av Kongressen 2010 och godkändes av Högsta Domstolen 2012. Skulle Obama och det demokratiska partiet gå med på nedskärningar i kostnaderna för reformen innebär det i praktiken att den kolappsar och det vet både Obama och strategerna bakom Tea party. Därför vägrar Vita Huset att diskutera ändringar i reformen i utbyte mot en höjning av lånetaket.

För de ”gamla” klassiska republikanska ledarna i Kongressen sitter Tea party som en snara runt halsen. Deras taktik att köra i full fart mot stupets kant utan att väja liknar en självmordstaktik. Men centralfigurer i Tea party som Texasbon Ted Cruz menar att köra över stupets kant bara underlättar kampen mot ”socialisterna” i Washington. Att Tea party tagit strupgrepp på Republikanerna i Kongressen syns framför allt i att deras talman Joe Boehner tvingats följa Ted Cruzs utpressningstaktik trots att de mer sansade i partiet vet att det leder in i en återvändsgränd.
Det har också de amerikanska väljarna insett. Republikanernas utpressning uppskattas inte och knappt en tredjedel av väljarna stöder partiets taktik. Bland svarta och latinos är reformen populär. Den kommer att ge tiotals miljoner en sjukförsäkring. En tredjedel av Amerikas svarta saknar i dag sjukförsäkring och två tredjedelar bland de med latinamerikansk bakgrund. Även bland det vita ”fotfolket” i Tea party-rörelsen finns det ett objektivt behov av en sjukförsäkring eftersom hälften av de fyrtio miljoner amerikaner som saknar en försäkring är fattiga vita. Men deras ideologiska fanatism i synen på att staten ska hålla sig borta från allt som berör individens ”fria” val gör att de skjuter sig själva i foten.

Trycket på republikanernas mer sansade del att inte driva farkosten över stupets kant kommer inte bara från den allmänna opinionen. Även starka finansiella krafter kräver en överenskommelse om lånetaket för att undvika de allvarliga risker som ett stopp för statens betalningar kan orsaka. Ingen vet egentligen hur ”marknaden” kommer att reagera på exempelvis en nedgradering av de amerikanska statsobligationernas kreditbetyg. Panik och kaos på finansmarknaderna har uppstått av mindre orsaker än så.

-Dessa folkvalda leker med nitroglycerin, klagade Dave Cote, vd för den tunga industrigruppen Honeywell. Dave Cote är också ett tungt namn i lobbygruppen ”Fix the debt”.

-Jag är en republikan av gammal vana, men partiet verkar ha splittrats i två fraktioner, säger Joe Echevarria, vd för revisionsbyrån Deloitte, en jätte i branschen. Den amerikanska handelskammaren har låtit förstå att den i kommande val inte ska sponsra extrema Tea party-kandidater. Den nationella tillverkningsindustrins förening har redan gjort slag i saken och uppmanar att stödja bara de som vill undvika en betalningskris. Flera andra tunga namn inom industri och finans pressar på i samma riktning. Så den troliga utgången av krisen är en kompromiss av något slag som för några veckor eller permanent höjer statens lånetak.

Ordföranden i landets Grossistförbundet, Dirk Van Dongen, påpekar dock en viktig faktor till Washington Post då han säger att de moderata republikanerna i Kongressen ”är skräckslagna för gruppen av högerextremister som hotar att utmana dem i primärvalen genom att anklaga dem för att inte vara renläriga till 100%”.

I det amerikanska valsystemet väljs senatorer och medlemmar i Representanthuset av de lokala statliga valkretsarna. För att behålla sina platser i Washington måste de behaga sina väljare. I södern och mellanvästern innebär det att stryka Tea party-ideologin medhårs.

Av den anledningen är det ändå osäkert om det sunda förnuftet kommer att segra innan Vita Huset slår huvudet i lånetaket.
       

 Media: DN1, DN2,DN3,

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Moderaternas nya logga – spåren förskräcker…

Publicerat av
7

”Moderaterna påstår inte att de är ett intresseparti för arbetarna utan för arbete”, skriver Aftonbladets Lena Mellin om moderaternas nya logga som hon kallar ”Busfräckt och ganska roligt”.

Men är inte Moderaternas markering av att de nu anser sig ha vuxit från ett nytt till att vara Det enda arbetarpartiet snarare ett grepp som får oss att ana oråd?  Det finns historiska spår som förskräcker – och som inte är det minsta roliga…

I de politiska virvelströmmarna efter Det första världskriget och det tyska kejsardömets kollaps växte det fram en rad nationella högergrupper och miliser som ville utmana den starka socialdemokratin om det politiska inflytandet över arbetarklassen. Verkstadsarbetaren Anton Drexlers Deutsche Abeiterpartei, Tyska arbetarpartiet, gick segrande ur den interna striden mellan dessa grupper och med den nye rekryten Adolf Hitler som ansvarig för propagandan (och loggan) tog man 1920 namnet Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, alltså Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet. Partiet var givetvis inget intresseparti för arbetarna utan Hitlers logga var helt enkelt ”busfräck”.  Den syftade bara på att man sa sig kunna skapa arbete åt alla tyskar och med detta som motto inledde man sina inbrytningar i den arbetarklass där socialdemokratins och kommunisternas arbetarpartier annars kämpade med varandra om inflytande. Förkortningen ”Nazi” (Nationalsozialistische) blev en konkurrent till tyskarnas ”Sozi” ( Sozialdemokratische)…

Under Weimarrepubliken med sin massarbetslöshet började dess borgerliga politiker i samma syfte att använda loggan eller parollen ”Arbeit macht frei” (Frihet genom arbete) för att popularisera sina storskaliga arbetsmarknadsprogram. Tredje riket under Hitler tog med sig idén och den blev logga för många arbets- och koncentrationsläger. Historikern Laurence Rees menar att inskriptionen vid exempelvis Auschwitz placerades där på order av kommendanten Rudolf Höss som trodde att hårt arbete under hans egen fångenskap vid Weimarrepubliken hade hjälpt honom att klara fångenskapen.

På sin väg till makten eliminerade Hitler 1933 under ”De långa knivarnas natt” Ernst Röhm och med honom stora delar av ledningen för det manstarka SA, Sturmabteilung (Stormavdelning) som varit en viktig halvmilis och social rörelse och partiets plog inom den tyska arbetarklassen. Även om ledarna mest var företagare med en militär bakgrund i Första världskriget så var hela 62 procent av de 500 000 medlemmarna arbetare, ofta med helt andra drömmar och krav på förändringar än de som fanns hos nazisternas ledande skikt.

Många kallade SA-miliserna för biffstekar, bruna utanpå men röda inuti. I sin retorik utmanade Röhm och de andra hela det gamla etablissemanget och efter Hitlers maktövertagande ville man att Den nationella revolutionen skulle gå vidare med mer social jämlikhet. Man ville också att den etablerade tyska militären skulle inordnas i och underordnas SA:s organisation.

Hitler i möte med en SA-avdelning

En omdaning som det borgerliga Tyskland helt avvisade. De såg SA:s folk som vulgärt slödder. Bra på att slå ihjäl kommunister och judar. Men otänkbara som ledare för landet.  Likt smutsiga vakthundar skulle de hållas på de gårdar där de hörde hemma. De och nazipartiets ledning fruktade helt enkelt en statskupp från Röhm och hans folk. Hitler och hans närmaste i nära samråd med de gamla konservativa militära ledarna beslöt att SA hade fyllt sin funktion, rollen som arbetarparti var färdigspelad och nu skulle organisationen inordnas i den gamla borgerliga statsapparaten. Den 30 juni 1933 greps därför SA:s ledare vid en konferens på ett hotell söder om München. Röhm erbjöds för sin heders skull att begå självmord. Men vägrade och arkebuserades i stället tillsammans med bland andra rörelsens ideolog Gregor Strasser och generalen Kurt von Schleicher.

Nu är jag naturligtvis inte så ”busfräck” att jag vill jämföra vårt nygamla högerparti med de tyska nazisterna när det gäller deras jakt på arbetarväljare. Anders Borg är heller inte en ny Ernst Röhm trots att han då och då gör ett litet utspel om att bankerna har för dyra räntor för vanligt folk.

Nej, vi lever i en helt annan samhällelig situation. Borg kommer inte att avrättas och Reinfeldt kommer inte att låta FAS 3 efterföljas av arbetsläger.

Men när detta är sagt är det ändå så att spåren förskräcker. Hitler var sin egen spinndoktor och hade sina egna syften med att använda begreppet ”arbetarpartiet” som logga. Det som förenar hans pedagogik med våra nya moderater är att namnet ses som en del i en väl uttänkt strategi för att erövra ett politiskt stöd inom arbetarklassen.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Befria Faiek al-Mir

Publicerat av
1

Ännu en frihetskämpe har arresterats av diktatorn Bachar Assad. Faiek al-Mir har varit aktiv i den syriska oppositionen sedan många år tillbaka. Som medlem i det syriska kommunistpartiet utsattes han för diktaturens förföljelse tidigt och har suttit många år i regimens hålor. Hans liv är nu i fara. Alla som stöder det syriska upproret mot diktaturen måste göra sina röster hörda och kräva Faieks frigivning. Här följer en artikel sammanställd av journalisten Ziad Majed som publicerades i den franska veckotidningen L’Express. Översättningen till svenska har jag gjort.

Av Ziad Majed 09/10/2013

Faiek al-Mir är aktivist i den sekulära vänstern och har bott i Damaskusförorten Ghouta sedan flera månader. Han arresterades av regimens säkerhetsstyrkor måndagen den 7 oktober. Sedan dess har inget hörts av från honom.

Faiek al-Mir med sin son.

Faiek al-Mir som är aktiv i den sekulära vänstern och medlem i Demokratiska Folkpartiet (del av f.d. Kommunistpartiet) har suttit tio år i Hafez el-Assads fängelser under den repressiva kampanjen mot motståndare till den syriska diktaturen. Han befriades 1999 för att fängslas på nytt 2006 i två år av Bachar el-Assads säkerhetstjänst.

År 2010 gick Faiek under jorden för att undvika att arresteras på nytt. När den syriska revolutionen tar fart i mars 2011 tillhör han de mest aktiva deltagarna. Sedan flera månader bodde han i stadsdelen Ghouta i Damaskus där han arresterades måndagen 7 oktober av säkerhetspolisen då han på väg till huvudstaden. Det finns ingen information om var han hålls fängslad och under vilka förhållanden.

Brevet här under skrev han på Facebook till sin dotter Farah ett par dagar innan hans arrestering.

« I kväll blev min dotter Farah mor, min son Ali morbror och min älskade Samar mormor. Själv har jag blivit ”morbror” sedan vi i går kom överens med Farah och min käre svärson Ahmad att lära den nyfödde att kalla mig ’Ammo’, eftersom jag ännu är ung!

Jag lämnade Farah 1987, när hon var bara två månader, för att fly undan tyrannen Hafez al-Assads säkerhetstjänst. Det var först fem år senare som jag träffade henne för första gången, med gallret i besöksrummet i fängelset i Sidnaya mellan oss. Den dagen kallade Farah mig ”onkel” eftersom hon inte kände sin far. Det var som om jag fått en kniv i hjärtat när hennes mor sa till henne: ”Det är inte en onkel, det är din pappa” och Farah som svarade: ”Är det min pappa,  han som är på fotot hemma, är det han?” Samar svarade : ”Ja det är din pappa, han som är på fotot”…

Tolv år senare kunde jag ta Farah i mina armar för första gången. Hon var vuxen, nästan lika lång som jag. Vi hade knappt börjat lära känna varandra när 2006 diktatorns son, Bachar, tog mig ifrån hennes värld under två nya år i fängelse. Då var Farah student vid fakulteten för språk och litteratur i engelska.

Dagen då hon förlovade sig, i februari 2010, fick vi strax innan inträdet i festsalen veta att vår vän Raghda Hassan arresterats på väg till Libanon i ett för oss gemensamt politiskt ärende. För att inte förstöra hennes glädje under förlovningsdagen, tog jag risken att närvara under festen utan att någon anade vad som skett. När festen var över tog jag mig snabbt hem och rafsade ihop min packning. Jag kysste Farah och önskade henne all lycka och lämnade hemmet. Kort tid därefter kom diktatorns banditer till vårt hem, stormade huset och sköt sönder porten. Den dagen var bara Farah och hennes mor hemma.

När hon gifte sig och flyttade till Saudiarabien för sitt arbete kunde jag inte vara nära henne och önska lycka till. I dag har Farah blivit mor, och än en gång befinner jag mig långt ifrån henne. Farah, min ögonsten, Farah, ett stort grattis och god återhämtning min flicka…

Din far, Faiek.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Labours Ed Miliband – Vår tids Lenin?

Publicerat av
2

I Storbritannien rasar en oförsonlig uppgörelse mellan den mörkblå tidningsdraken Daily Mail och Labours partiledare Ed Miliband.  Egentligen handlar det inte om ett personligt envig mellan Miliband och tidningens chefredaktör Paul Dacre utan om den brittiska högerns desperata försök att skura bort, inte bara gamla röda flagor utan även minsta rosa fläck från örikets politiska kartor. Stor social oro och ett allt mer bittert missnöje över massarbetslöshet och raserad välfärd ska inte ges några möjligheter att kanaliseras in i en antikapitalistisk politisk fåra. Visserligen leds Labour på samma sätt som den svenska socialdemokratin av tvättäkta nyliberaler, men även något så oförargligt som partiledningens medvetna försök att dämpa den värsta nyliberala retoriken från Tony Blairs dagar, att ibland våga formulera sig i motsatsparet av ”vi och dom” eller ”vi demokratiska socialister” i stället för bara ”vi britter” gör att högern känner sig hotad. Parlamentsvalet 2014 är inte långt bort och det mer högerextrema UIKP:s framgångar i opinionen tillsammans med systemet med enmansvalkretsar (tar mest röster från det Konservativa partiet) gör att Labour ser ut som en trolig ny regeringsbildare. Daily Mail vill skapa en ideologisk miljö, en nationell concensus, där ord som ”socialism” och ”red” ska stämplas som vore de pestsmittade och att vänsterpolitiker därför ska ses som smittbärare av den röda pesten.

I Sverige är vi många som storknar över den depraverade och kommersiella världsbild som trycks upp eller läggs ut på hemsidorna när det gäller tidningar som Aftonbladet eller Expressen, även om vi ibland kan ge AB ”syndernas förlåtelse” för dess kultursidor och en eller annan ledare eller krönika.  Men dessa skämda svenska odörer är ändå som bleka fisar i vinden i jämförelse med stanken från de brittiska tabloidblaskornas spruckna kloakrör.

Vem minns inte skandalerna för två år sedan kring mediamogulen Rupert Murdochs bägge tidningar News of the World (söndagstidning) och The Sun. Det visade sig då att tidningarnas journalistiska hyenor, uppmuntrade av sina högsta chefer, hade jagat sina byten med hjälp av systematiska mutor (poliser, statstjänstemän, politiker) och ständiga telefonavlyssningar. Avslöjandet om att News of the World hackat sig in på en försvunnen 13-årig flickas mobil och därmed gett föräldrarna förhoppningar om att hon levde – trots att hon låg mördad i en skog – tillsammans med upptäckten av att man avlyssnat anhöriga till stupade brittiska soldater tvingade ner Murdoch på knäna. Han fick be om ursäkt och tidningen läggas ner. Efter ett tag kravlade han sig dock runt ett varv, ställde sig upp och fick ut samma tidning igen – men nu under namnet The Sun of Sunday.  Tidningen fortsätter att vara Storbritanniens största med en daglig upplaga på 2.4 miljoner och över 7 miljoner läsare…

Hamnar man under kvällspressens bila är det svårt att komma undan.

Den stora konkurrenten ännu mer konservativ och ännu mer till höger är boulevardtidningen Daily Mail, vilken normalt vältrar sig i kändiskult, kvinnoförakt och hets mot muslimer och romer samt en politisk agenda fulltecknad av högerpolitik, den klarade sig lindrigare och kunde hela tiden fortsätta med sin kampanjjournalistik och har i dagarna alltså kastat sig över Labours ledare Ed Miliband.  Med en pappersupplaga på nästan två miljoner, 4,5 miljoner läsare och 130 miljoner unika besök på webben varje månad, är det självklart en fruktansvärd motståndare för varje politiker som vill överleva ett kommande nyval.

Det politiska temat för överfallet var lika banalt som välprövat: ”Red Ed”, det han vill ”det är att driva in hammaren och skäran i hjärtat på den brittiska nation som vi älskar”…

Men det stora misstaget tidningen gjorde var att bryta mot etiketten, i detta fall normal anständighet, genom att angripa Ed Milibands nu döda men i politiska kretsar mycket välkända och omtyckta pappa Ralph Miliband. Med vulgärhögerns naturliga känsla för smaklöshet hade tidningens journalister rotat i pappans politiska kvarlåtenskap, rivit ur och helt feltolkat en mening från den dagbok som han skrev när han som sextonårig judisk flykting kom från nazisternas Europa till det gamla aristokratiska och fortfarande uppblåsta världsimperiet. Bestört över opinionens likgiltighet över dramat på kontinenten och den antisemitism han mötte i London, vågade han exempelvis inte berätta för sin första flickvän Marjorie att han var jude, i stället anförtrodde han sin dagbok att:

”Engelsmannen är en rabiat nationalist. Det är kanske det mest nationalistiska folket i hela världen… När man hör engelsmännen prata om det här kriget är det nästan så att man önskar att de förlorar, så att de får reda på hur verkligheten ser ut”.

Osvald Mosley vid en nazidemonstration i London 1936

Daily Mail tog dessa rader till intäkt för att Ralph Miliband var en man som ”hatade England” som det hette i deras feta rubrik. Att han sedan frivilligt tog värvning i den brittiska marinen och stred för landet under tre år, bland annat var han med under Dagen D, det valde man självklart nog att inte lyfta fram. Inte heller att Daily Mail och dess ägare Lord Rothermere (farfars far till den nuvarande ägaren och lorden Rothermere) under denna tid hyllade quislingen Oswald Mosleys ”British Union of Fascists”, i folkmun kallade ”Svartskjortorna”. Han var en personlig vän både till Adolf Hitler och Benito Mussolino. Bland annat skrev den i sina egna ögon så förnäme lorden en ökänd artikel med rubriken ”Hurra för Svartskjortorna!”…

Ralph Miliband stred i den brittiska marinen under Andra världskriget

Daily Mail undviker sorgfälligt fadershusets smutsiga historia från denna tid utan kompletterar ”bevisen” för att Ralph Miliband verkligen ”hatade England” med följande stycke från ett av hans personliga brev senare i livet till vännen, den berömde sociologen C Wright Mills:

”Eton och Harrow, Oxford och Cambridge, de viktiga klubbarna, the Times, Kyrkan, Armén, de respektabla söndagstidningarna… det handlar om värderingar… om de styrandes budskap, håll arbetarna på plats, stärk lordernas Överhus, håll fast de sociala hierarkierna, Gud bevare Drottningen, jämlikhet är skitprat, demokrati är farlig…”

För självklart var det så att Ralp Miliband avskydde det brittiska klassamhället och dess nattstånda härskare. Men för att sätta likhetstecken mellan detta och ”att hata England” samt att denna egenskap dessutom gått i arv till sonen då måste man nog vara journalist på högkonservativa Daily Mail.

För min generation socialister, präglade av 1960- och 70-talens idéer och debatter, är namnet Miliband därför inte förknippat med sönerna David och Ed utan just Ralph Miliband, som var en förgrundsgestalt i förnyelsen av den europeiska marxismen under 1950- och 60-talen. Hans viktigaste verk (finns fortfarande att köpa på nätet) handlade om hur den härskande klassen i Storbritannien använder parlamentarismen (och media!) för att bevara sin hegemoni. Böcker som för övrigt borde studeras flitigt av dagens vänstersocialdemokrater och vänsterpartister. Han var en av grundarna av Socialist Register (tillsammans med bland andra Ernest Mandel) och den brittiska tidskriften New Left Review. Den senare blev flaggskeppet för många andra teoretiska och politiska magasin i Den nya vänstern runt om i Europa. I Sverige hade kanske lundaorganet Zenith störst betydelse för att förmedla de nya idéerna. För marxismen var detta renässansens fruktbara år. Under hela sin tid i England år verkade han i Labours vänsterfåra. Var aldrig vare sig medlem eller sympatisör till det stalinistiska brittiska kommunistpartiet.

Nu har det runnit en del vatten i Themsen sedan 1960-talet. Efter Ronald Reagans och Margaret Thatchers högerrevolutioner blev nyliberalismen det normala blodomloppet för kapitalismen. Bröderna Miliband, som kom in i politiken under Tony Blairs högtidsstunder, de fostrades därmed under en helt annan tidsålder och med en annan tidsanda än sin far/mor och sina farföräldrar som var polsk/belgiska judiska socialister (med sina rötter i Warzawaghettot).  Pappa Ralph och farfar Samuel flydde ”med den sista båten” över till England 1940. Samuel som var läderarbetare hade en gång kämpat med den ryska Röda armén, 1919-21. Mamma Renée tvingades att leva underjordiskt i Polen under hela Andra världskriget.

Ralph Miliband blev professor vid London School of Economics, omtyckt av många, även av de som inte delade hans värderingar. Från höger till vänster i politiken och från alla hörn av samhället i övrigt har Daily Mail därför utsatts för en orkan av kritik. Tidningen har hållit ut och perverst nog publicerat bilder från Stalins gulagläger samtidigt som man attackerat Ed Miliband för att han vill reglera både elpriser och hur tidningarna sköter sin egen etik. Den nuvarande ägaren och lorden Rothermere tvingades dock att personligen be om ursäkt för ”övertrampet” när en tidningens journalister jagade ”uttalanden” från släktingar till Ed under en minnesgudstjänst för dennes farbror. Tidningen drog också tillbaka en journalistisk gravskändning, där en bild på pappans gravsten (några meter från Karl Marx`s dito på Highgates kyrkogård) rubricerats med ordleken ”The graved grave”, ungefär Den dystra graven.

Den här bilden på ryska lägerfångar i siberiska Norilsk publicerade Daily Mail samtidigt som man anklagade Ed Miliband för att vilja ha ett stopp för elpriserna under ett och ett halvt år…

David Cameron och hans ”kronprins”, Londons borgmästare Boris Johnson, har attackerat tidningen hårt på samma sätt som flera blåblodiga medlemmar från Thatchers regeringskabinett. Liksom den före detta borgmästaren ”Red Ken” Livingstone. Den senare berättar vältaligt hur det gick till när han själv var i skottgluggen för högerns tabloider:

”I The Sun kallades jag ’Den mest motbjudande mannen i Storbritannien’. När jag blev borgmästare i London valde Daily Mails chefredaktör Sir David English att kalla hem sin krigskorrespondent från Libanon för att i stället placera honom i Londons rådhus. Han fick order om att posta sex ”stories” om dagen. Det var en ständig ström av förvrängningar och hat”.

Ken Livingstone intervjuas av tidningen Independent

Liberalernas ledare Nick Clegg gick också till hårt angrepp mot Daily Mail. Han kom ihåg hur tidningen anklagat honom själv för bristande patriotism, på grund av hans positiva syn på brittiskt medlemskap i EU, och slog fast att ”man sparkar på bollen, inte på motståndarens pappa” samt tillade:

”Varje gång man öppnar tidningen faller dess bila över det moderna Storbritannien. Den tycker inte om mammor som arbetar, den tycker illa om BBC, den tycker inte om medlemmar av den brittiska kungafamiljen, den tycker illa om det brittiska landslaget i fotboll. Listan kan göras hur lång som helst.”

Svartmålningen av Daily Mail kan ge ett intryck av att tidningen för gott har hamnat i skamvrån. Men så är det inte. Trots stor uppmärksamhet följs den ändå inte den kritiska debatten av en stor del av klassamhällets stora och mest nedtryckta grupper. Samtidigt som boulevardpressen fortsätter som förut. Inte minst erövrar man nya läsare genom nätet. Färska undersökningar berättar att mor- och farföräldrarna till dagens unga arbetande hade större läskunnighet och läsförståelse än sina barnbarn och elituniversiteten talar om  att höja sina årsavgifter från 90 000 till 160 000 kronor…

För stunden har lord Rothermere och hans gelikar misslyckats med att framställa Ed Miliband som örikets moderna Lenin. Han som är så beskedlig att han inte vill nationalisera ens de stora elproducenterna trots att 60 procent av hans landsmän vill detta. Inte heller när det gäller den katastrofala misskötseln av landets privatiserade järnvägar försperåkar han detta – trots att till och med majoriteten av anhängarna till Tories är för en sådan åtgärd.

Men syftet med kampanjen är mer långsiktigt. Den vill peststämpla varje social protest och göra varje verklig socialist till en kastlös som får leva utanför ”nationens värdegemenskap”.  Då hjälper det inte med att devalvera sin egen ideologi i hopp om att få sitta med i salongerna.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Euron är tyska kapitalets favorit.

Publicerat av
2

De tyska politikernas hets mot greker och andra «lata » sydeuropéer speglar inte det reella förhållandet mellan Tysklands ekonomi, eller rättare sagt mellan de tyska kapitalisterna, och resten av Europa och eurozonen.

På hemmaplan lyckas Merkel att stävja de värsta euroskeptikerna i det nya anti-europartiet, Alternative für Deutschland, genom att spela på falska idéer om att det är det tyska folket som betalar grekernas ”slösaktighet” och oförmåga att betala sina skulder.

Det är politiken. Den ekonomiska verkligheten är helt annorlunda. De tyska kapitalägarna är i själva verket helt bundna till den europeiska kapitalmarknaden och har i stort sett placerat alla sina tillgångar i Europa. I den allmänna mediedebatten ges i stället bilden av ett Tyskland som blivit för stort för Europa och därför allt mer flyttar ut sina intressen utanför kontinentens gränser. Inget kan vara mer felaktigt.

Den bilden bygger på föreställningen att det är var ett land säljer sina varor som betyder mest. Tar man den utgångspunkten då är bilden inte helt felaktig. Tyskland exporterar i allt större utsträckning sina avancerade industriprodukter till Kina och andra ”tillväxtländer”. Även om fortfarande nästan 60 procent av exporten går till EU.

Men det är vad de tyska kapitalägarna gör med sina vinster som visar var deras verkliga intressen ligger. I diagrammet här under ser vi att euro-zonen och Europa är de tyska kapitalägarnas hemmaplan. Siffrorna visar hur stor del av de tyska utlandsinvesteringarna som placerats i olika länder och i eurozonen under perioden 2000 till 2013. Med placeringar menas endera långsiktiga direkta investeringar i företag eller köp av värdepapper som privata och statliga obligationer. Som synes har Tysklands kapitalägare gjort nettoplaceringar i Världen 2000-2013 uppgående till över fyra tusen miljarder euro. Av den summan har 3 475 miljarder euro placerats i Europa och därav 2 500 miljarder i eurozonen. Idén att Kina är det utländska kapitalets nya Klondyke stämmer i varje fall inte för de tyska kapitalisterna. Under perioden uppgick deras nettoinvesteringar i Kina till 52 miljarder euro vilket är till och med lägre än de 73 miljarder euro som nettoinvesterats i det ”lata” Grekland.

Fördelning av tyska direkta utlandsinvesteringar 2000-2013 (i %)


För svensk översättning se längst ned på sidan.

Den logiska slutsats som följer av detta är att det tyska kapitalet har vitala intressen i att eurozonen består för att dessa kapitaltillgångar ska bära maximal frukt. De borgerliga nationalister som agiterar för en återgång till den tyska D-marken skjuter sig själva i foten. Stora delar av dessa tillgångar i Europa skulle tappa mycket av sitt värde eftersom en tysk mark omedelbart skulle stiga i värde i förhållande till euron (om den finns kvar) eller andra valutor.

Som vi ser är bilden av ett Tyskland som svettas och gör uppoffringar för att rädda euron och Europas ekonomi från ”undergång” minst sagt falsk. Tvärtom, är det övriga Europas köp av tyska industriprodukter som ligger bakom det ”tyska undret”. Det är inte det grekiska folket som tyska skattebetalare hjälper. I stället är det de tyska arbetarna som sett sina realinkomster stå stilla under hela perioden som hjälpt de tyska kapitalägarna att ta hem stora vinster som sedan placeras i Europa.

Länder/områden: Autres= övriga; Royame-Uni =Storbritannien; Autre pays de l’Union = övriga EU länder;  Europe hors Union =Europa utanför EU; Etats-Unis= USA

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Silvio Berlusconi i våldsam u-sväng – förlorade sin sista strid

Publicerat av
Svara

Bara några dagar efter att han sagt sig komma att fälla regeringen voltade den italienska kapitalismens Gudfader eller ”Patronus”, Silvio Berlusconi, och förklarade att riksdagsledamöterna från hans personliga skapelse, Frihetspartiet, enhälligt skulle stödja regeringen.

Skälet till detta var naturligtvis inte någon plötsligt påkommen ånger över ett förhastat uttalande utan helt enkelt ett uppror från hans förtrogna eller ”clientela” som Patronens undersåtar kallades i det klassiska Italien. En efter en klev hans politiska livvakter i parlamentet tillbaka från hans sida och när hans utpekade arvtagare, den politiske gudsonen Angelino Alfano,  också föll honom i ryggen och tog ledningen för en fraktion som sa sig ha minst 40 av partiets ledamöter bakom sig som tänkte stödja regeringen Enrico Letta i den förtroendeomröstning som premiärministern begärt, då tvingades Berlusconi till en hastig inbromsning och en skrikande u-sväng. Bara timmarna före knapptryckningen förklarade han sig att trots allt ha fortsatt förtroende för att regeringen ”genom skattelättnader samt institutionella och strukturella reformer (läs motreformer) kan göra den modernisering som landet behöver”. Med de förkrossande siffrorna 235 röster för och bara 70 emot kunde sedan Letta ro hem det som slutade med en personlig politisk seger i stället för ännu en politisk kris och ett framtvingat nyval.

Den häftiga scenväxling som skedde innebär att det är det sista kapitlet för epoken Silvio Berlusconi som håller på att skrivas. Oavsett hur länge 77-åringen hänger med fysiskt och oavsett om han orkar med ännu ett ”bunga bunga-party” vid sin pool så har hans parti och dess ledande kärna, hans egen skapelse, gjort myteri och signalerat att det ska försöka överleva grundaren med ett politiskt liv också efter honom. Kanske pröva med nya allianser. Kanske kommer Angelino Alfano steg för steg att ta hans plats för att sedan kunna lyftas fram som en ny Gudfader. Kanske får vi i stället se förgörande inre partistrider om den tron som nu snart är ledig. För Berlusconis del, som varit premiärminister tre gånger, ser det alltmer troligt ut med en lång tid i husarrest eller till och med i fängelse – för en del av sina skattebrott. Han riskerar därmed att mista sin plats i senaten – det var för övrigt detta han försökte hindra genom sitt desperata försök med att fälla regeringen.

Samma ”förtrogna” som föll honom i ryggen

Men här med en hjälpande hand inför omröstningen…

Den italienska kapitalismen kämpar inte bara med en krisad ekonomi. Efter Andra världskriget styrde Kristdemokraterna landet i nära nog ett halvsekel. Men korruptionsskandaler och avslöjanden om samarbete med maffian fick partiet och ett helt politiskt system att gå upp i rök i början av 1990-talet.  Det var i detta vakuum som mediamogulen Berlusconi såg och tog sin chans. När han nu via en bakväg är på väg att försvinna från scenen väntar en säkert ännu mer ombytlig tid, med snabba förändringar i det politiska livet.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Media:

Razzia mot grekiska nazister

Publicerat av
3
Tillslaget mot de grekiska nazisterna i Gyllene Gryning kom som en överraskning för de flesta. Regering och polisledning har hittills visat stor ”förståelse” för nassarnas aktivitet, dvs angrepp på invandrare. Mordet på musikern och antifascisten Fyssas och de fysiska angreppen på fackliga aktivister ändrade situationen. Nassarna hade gått för långt(för tillfället) och det är ingen dålig gissning att det gått många heta samtal från Bryssel till Aten att ”för mycket är för mycket”.
Om detta är slutet för Gyllene Gryning är väldigt tveksamt. Men det är mycket troligt att partiets ledargarnityr kommer att hamna i fängelse. Det går rykten om att polisen har definitiva bevis på att partichefen var direkt inblandad i mordet på Fyssas. Grunden för nazisternas tillväxt finns dock kvar. Grekland är inne i en djup depression och de sociala angreppen mot befolkningens levnadsvillkor är utstuderade och omfattande, med Bryssel i bakgrunden som pådrivare. Så länge borgarna tror att de kan driva hela befolkningen in i missär för att slippa betala den kris de själva skapat kommer extremhögern att hitta ny grogrund för en reaktionär politik mot alla invandrare och radikala aktivister.

 

Golden Dawn leaders brought to court to face charges of murder and assault

Greeks stunned not only by revelations about country’s far right group but also by strength of clampdown

When the moment of justice came for Golden Dawn it happened in a flash. One by one, the men who had headed the neo-Nazi party were delivered to court with lighting speed, black SUVs screeching to a halt as riot police kept onlookers at bay and agents in bulletpoof vests and balaclavas pushed the burly politicians, handcuffed and smiling, into building number six.

”We are crystal clean,” one MP, Nikos Michos, managed to shout as he was led into the Athens courtroom. And then it was over.

Tuesday’s scenes were the second act of a drama that started in the early hours of Saturday when counter-terrorism officials, in an unprecedented operation, arrested the most prominent figures of Greece’s far-right Golden Dawn movement on charges of operating a criminal organisation masked as a political group.

Nikolaos Michaloliakos, the extremists’ enigmatic leader, was said to be in his pyjamas when police surrounded his home and knocked at the door. Like his second-in-command, Christos Pappas, who subsequently surrendered, and the four MPs who were hauled before a public prosecutor on Tuesday, he stands accused of murder, money-laundering, blackmail and illegal possession of arms.

Greeks are stunned by the latest developments. They are shocked not only by the tactics employed by police, and the ferocity with which they have clamped down on the group but also the revelations that have since emerged surrounding the country’s third biggest political force.

Four years into the debt-stricken country’s worst crisis in modern times, there is widespread disbelief. None more so than in the migrant communities of Athens, where the far-rightists had overseen a reign of terror, escalating attacks on dark-skinned foreigners as their ratings soared in the polls.

”Every night we’ve been scared,” said Shahid Sahid, a Bangladeshi immigrant who has lived in the Greek capital with his wife for the past 26 years. ”They would roam the streets with clubs and iron bars looking for people like me.”

On Tuesday, however, Golden Dawn diehards, led by Michaloliakos’s daughter, Ourania, massed at the court complex to greet the MPs as heroes. ”We are with you,” they cried.

The anti-immigrant party has virulently denied accusations of criminal intent, insisting it had nothing to do with the death of Pavlos Fyssas, a 34-year-old Greek musician whose brutal murder two weeks ago triggered the crackdown. The rapper died within minutes of being stabbed by a self-professed member of Golden Dawn.

As they testified before an investigating magistrate the four MPs, led by Ilias Kasidiaris, the party’s one-time spokesman, claimed that the charges were politically-motivated – a reflection, he said, of the government’s terror at the group’s runaway success in the polls.

Eleni Zaroulia, Golden Dawn’s only female MP and Michaloliakos’s wife, threw a plastic cup from which she had been drinking and then spat at a journalist when asked what the party’s reaction to the allegations were.

”Get out of here. I’m speaking to you in Greek!” she shouted before spitting again.

The 48-year-old MP, who has given speeches denouncing ”subhuman foreigners” in parliament, will take over the reins of Golden Dawn, while her husband, believed to have been referred to as ”the Führer” by cadres, remains behind bars.

On Tuesday his continuing detention looked increasingly possible as police, citing intercepted telephone calls, announced they had incontrovertible proof linking the leader to Fyssas’s murder. The revelations came as ex-members described how the extremists had recruited young Greeks, often desperate for work, with promises of money and a job.

”It is very easy to join Golden Dawn but very hard to leave,” one member was quoted as telling police in testimony leaked to the media. ”When I stopped going to meetings I received threatening telephone calls.”

In a detailed account of the ”brain-washing” recruits received, another supporter described how members had been trained in Nazi-style hit-squads to attack immigrants, ”especially Pakistanis for fun”.

Golden Dawn has been linked to more than 300 assaults – mostly directed at migrants but more recently targeting gay people and leftists – since it was elected to the Greek parliament with almost 7% of the vote and 18 MPs in June 2011.

The far-right party has long rejected accusations that it is a neo-Nazi organisation. But those denials were roundly rebuffed this week when police unearthed Nazi paraphernalia in the houses of several of the MPs.

While Michaloliakis had a framed picture of Hitler in his home, Pappas, the party’s chief policymaker and holder of some of its hardest views, kept books, pictures and flags honouring the Führer in his own maisonette – along with vintage wine bottles emblazoned with the image of the Italian dictator and fellow fascist Benito Mussolini. Both men will appear before an investigating magistrate, who will decide whether to imprison them pending trial, this week.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tariq Alis långa resa.

Publicerat av
34

-Vad är en revolution?

Det är rubriken på en artikel som Tariq Ali ursprungligen publicerade på sin webbsida den 4 september. Socialistiska Partiets veckotidning Internationalen publicerade en svensk översättning i nummer 37/2013. Rubriken lockar till läsning. Att utlova ett svar på frågan i rubriken gör att läsaren kan ställa krav och ha höga förväntningar. Speciellt som artikeln är skriven av Tariq Ali som var en av de mest kända och uppskattade ledarna i den europeiska studentvänstern och senare en framstående ledare i Fjärde Internationalen. Tariq Ali var också förebild i Mick Jaggers berömda låt från sommaren 1968 – Street Fighting Man.

Men fyra decennier har snart gått sedan gatukämpen ropade ut att det är rätt att göra uppror. Det är en lång resa han gjort. För nu är det en ytlig och kanske besviken äldre man som serverar en rad pompösa uttalanden om den arabiska resningen, speciellt om Syrien, i ett försök att slå fast vad en revolution INTE är.

-Regionen är i en total röra, skriver Tariq. I Libyen är det bara ”väpnade gäng” som ”strövar omkring och kräver sin del av bytet”. I Syrien ”begår båda sidor illdåd” och ”Vi vet inte” om regimen använde gas eller andra kemiska vapen. Kort sagt, allt tal om en ”arabisk revolution” är nonsens enligt Tariq Ali. Så långt om hans inte särskilt djuplodande analys av vad som verkligen sker. ”En total röra”, och att kalla det revolution är ”löjligt”, konstaterar Tariq.

Där vi ser ett revolutionärt uppror mot en diktatur ser Tariq Ali en ”röra”.

Men vad har veteranen egentligen som svar till sin egen rubrik: Vad är en revolution? Efter ännu några negativa avgränsningar som att ”den faktiska storleken på folkmassan är inte en avgörande faktor” får vi svaret att en revolution är ”en överföring av makten från en samhällsklass (eller även ett skikt) till en annan som leder till grundläggande förändringar”.

Eftersom Tariq förnekar existensen av en arabisk revolution måste han först amputera betydelsen av ordet revolution så som det används i alla tillgängliga ordböcker. Även engelska sådana. Liksom i all samhällsvetenskaplig litteratur. Ordet kommer från senlatin och innebörden är kort och gott ”omvälvning”. I analyser, historieböcker och debatt kvalificerar man sedan denna bredare betydelse med attribut som ekonomisk, social, politisk, religiös och diskuterar vilka klasser och skikt som är indragna i den dramatiska vändning man diskuterar. ”Kulturrevolutionen” i Kina kan exempelvis analyseras som en politisk revolution där en del av KKP:s ledarskikt med hjälp av iscensatta massrörelser eliminerar ett annat. Pågående revolutioner kan naturligtvis segra eller lida nederlag. Men i efterhand brukar man tala om dem som ”revolutioner” oavsett utgång.

Men med Tariqs nyspråk kan vi inte kalla detta för en revolution. Även om politiska diktaturer störtas som i Tunisien, Egypten och Libyen. Den ekonomiska ”Makten” måste definitivt byta ”ägare” och mer grundläggande förändringar måste ske. Lider revolutionen nederlag, om så även efter långt tid, är det heller ingen revolution. Med detta sätt att se på saken måste vi också börja rensa i historieböckerna om vi ska följa Tariqs recept. Först att raderas ur läggen blir 1848 års revolutioner i Europa. Varken maktöverföring eller grundläggande förändringar ägde rum, ändå har de två åren av uppror, revolter och kontrarevolution alltid kallats för revolutioner i den marxistiska litteraturen.

1848 svepte revolutioner fram över hela Europa. Inom lite mer än ett år hade kontrarevolutionen segrat. Men det var ändå revolutioner.

Den ryska revolutionen 1905 går samma öde till mötes. Ut flyger ordet ”revolution”. Trotskijs skrifter om den spanska revolutionen får döpas om till ”Om den spanska röran”. Lite närmare i tiden får vi börja omvärdera begreppet den ”portugiska revolutionen” eller ”Nejlikerevolutionen” 1974. Den amerikanska revolutionen kanske får godkänt som revolution eftersom makten bytte ägare.

Ändå finns inte det verkliga problemet med Tariqs svar på vad en revolution är i hans definition om maktskifte utan i ett annat villkor som han ställer upp och som är den verkliga orsaken till att han förkastar den syriska revolutionen som en ”röra”. I början av artikeln kan vi läsa: ”Den faktiska storleken på folkmassan är inte en avgörande faktor om inte majoriteten av deltagarna har tydliga sociala och politiska syften”. Här ligger pudeln begravd. Vad som står här är ett krav att folkliga resningar  ska ha ”tydliga sociala och politiska syften”, i meningen ett program för ”grundläggande förändringar”, för att det ska kunna kallas en revolution. Om inte detta är en sammanblandning av vad som driver ”folkmassan” till revolt och vad som eventuellt står i ett revolutionärt partis program då har vi missförstått alla revolutioner.

En efter en föll de i politiska revolutioner.

Inte ens under den ryska revolutionen hade den stora ”majoriteten av deltagarna” tydliga sociala och politiska syften. ”Bröd, jord och fred”, var vad som mobiliserade den stora majoriteten. Att det skulle kräva ett maktskifte för att realisera kraven fanns det säkerligen ingen insikt om hos den stora majoriteten. Resningen i Syrien, som enligt Tariq inte på något sätt kan kallas en revolution, samlade ”den stora majoriteten” bakom slagordet ”folket vill regimens fall” för att möta kravet på ”frihet, rättvisa och värdighet”. Det är väl ”tydliga sociala och politiska syften”? Ned med diktaturen, Frihet. För den som bara vill kalla en folkresning för en revolution om det är en ”socialistisk revolution” så är självfallet resningen i Syrien ingen revolution. Men det finns som sagt andra revolutioner än socialistiska.

Vi vill inte spekulera i orsakerna till Tariqs användning av en så snäv ram för ordet revolution. Egentligen spelar det inte så stor roll vilka ord man använder under förutsättning att man är överens om vad som sker. Men det är vi inte. Eftersom Tariq helt enkelt vänder ryggen till den syriska folkresningen och menar likt en del andra intellektuella till vänster att det är ett reaktionärt inbördeskrig med lika goda kålsupare på båda ”sidorna”.

-Rebellerna begår medvetet massakrer för att kunna skylla dem på Assad. Det är Tariqs budskap i den här intervjun på Russia Today.

”Syriens rebeller skapar förödelse för att kunna skylla det på Assads regim” säger Tariq den 16 juli 2012 i en intervju i Russia Today. Skamligare än så kan det inte bli, dessutom när det basuneras ut på Putins propagandakanal. Han går till och med längre på ett rent skandalöst sätt. I en artikel som publicerades ett par dagar innan artikeln i Internationalen skriver Tariq att det är uteslutet att regimen Assad låg bakom gasattacken den 21 augusti. Vi överdriver inte för så här stod det skrivet svart på vitt i en artikel publicerad den 29 augusti: ”Since Obama had said chemical weapons were the ‘red line’, the weapons were bound to come into play. Cui prodest? as the Romans used to inquire. Who profits? Clearly, not the Syrian regime.” (Eftersom Obama hade sagt att kemiska vapen var den ”röda linjen”, var det ödesbestämt att vapnen skulle komma att användas. ”Qui prodest?”, som romarna brukade fråga. Vem vinner på det? Uppenbarligen inte den syriska regimen).

Meningen ovan har ett exakt budskap. Det finns ett logiskt samband, en orsak och verkan, mellan att Obama drog en ”röd linje” och att kemvapen användes. Vi har kollat med personer med engelska som modersmål. Det finns inget tvivel; orden ”bound to come into play” utesluter att regimen låg bakom. För vilken logik finns det i en mening omformulerad till exempelvis: ”Assad använde kemvapen därför att Obama drog en röd linje”? ”Bound to come into play” kan bara betyda att ”rebeller” använde gasen för att provocera fram en reaktion från Obama och detta är exakt vad Tariq menar.

Enligt Tariq Ali och andra mördade rebellerna 1 400 av de egna. Det kan inte människor göra, bara monster. Vi vet var monstret bor. I Presidentpalatset.

Något liknande hände strax efter massakern i Hula. Då skrev han att det existerade bevis och ögonvittnen, från bland annat Assads betalda propagandanunna Agnes Miriam, som visade att massakern begåtts av FSA-milis. När FN:s rapport om massakern i Hula publicerades tvingades Tariq Ali att backa och ta tillbaka sina utsagor. Hittills har han inte tagit tillbaka det totalt självsäkra påståendet att det är uteslutet att Assad låg bakom massakern 21 augusti i Ghouta. Vi tvivlar dessvärre på att det kommer att ske. Han har bränt för många broar med sina senaste artiklar. ”The Street Fighting Man” har satt sig tillrätta i de bekväma fördomarnas länstol. Tyvärr.

Några av er kanske frågar sig varför vi brytt oss om att polemisera med en person som så uppenbart bespottar det syriska upproret. Vi har två motiv. Tariq Ali är en välkänd politisk personlighet som ofta når ut i media och som sådan har han ett inflytande. Vi antar att det är av den anledningen som Internationalens redaktion beslutade att publicera hans artikel. Tariq är också en gammal vän till oss båda. I vår ungdom arbetade vi båda tillsammans med honom i Fjärde Internationalens politiska ledning. Det är därför extra sorgligt att se honom förnedra sig och bespotta ett revolutionärt uppror.

Benny & Göte

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Fotbolls-VM 2022 byggs av vår tids slavar

Publicerat av
1

 

Modernt slavarbete lägger grunden för Quatars Fotbolls-VM 2022.

Det visar en undersökning som den brittiska tidningen Guardian publicerar i dag. Bara de senaste veckorna har dussintals arbetare från Nepal dött av hjärtattacker i värmen eller av olyckor på byggarbetsplatserna. Tusentals andra arbetar under vidriga förhållandet. Arbetspass på tolv timmar i sträck utan mat. Trots ökenhettan förvägras de fri tillgång till vatten. Logi är ofta bara en madrass på ett golv bredvid rader av andra madrasser. För att hålla kvar arbetarna i landet tar man ifrån dem passen och håller inne löner. Över 30 nepaleser har flytt till sin ambassad för att koma undan arbetsgivarnas piskor.

Dalli Kahtri och hennes man, Lil Man, från Nepal visar upp kort på sina söner, bägge har dött som immigrantarbetare. Den ena i Quatar, den andra i Malaysia.

Quatars oljestinna härskarfamiljer lever av immigranters slit. Nittio procent av arbetskraften rekryterades utifrån. En och en halv miljon arbetare väntas vara med och bygga upp infrastruktur och arenor inför VM. Bara i fjol kom 100 00 nepaleser till emiratet. Guardians rapport ser en kedja av förtryck som går från utblottade, fattiga byar i Nepal till Quatars elit. ”Den bild som framträder är att en av världens rikaste nationer utnyttjar en av de fattigaste för att arrangera världens mest populära sportturnering”, sammanfattar tidningen resultatet av sin undersökning.

”Alla talar om hur effekterna av Quatars extrema hetta ska bli få några få hundra fotbollsspelare”, rasar Umesh Upashyaya, generalsekreterare för Nepals fackliga landsorganisation. ”Men de struntar i alla svårigheter, blodet och svetten från tusentals migrantarbetare, vilka kommer att bygga Världscupens arenor i arbetsskift som kan vara åtta gånger längre än en fotbollsmatch”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Peter Norman får stå för dagens fetaste lögn…

Publicerat av
4

Peter Norman, med den vidunderliga titeln finansmarknadsminister, har i nyhetsflödet serverat dagens fetaste lögn när han kommenterade statens försäljning av sina sista aktier i Nordea:

”Det är bra eftersom skattebetalarna undandras en finansiell risk. Dessutom minskar statsskulden.”

”Fan tro’t”, säger vi med doktor Relling i sin berömda replik från Henrik Ibsens Vildanden.

Finansmarknadsminister med uppgift att inte bry sig om finansmarknaden.

Så här stilig ser han ut på regeringskansliets foto.

I det hemmagjorda bankraset 1992 fick staten, i det här fallet vi skattebetalare, agera hjälpgumma åt den bokstavligen bankrutta bankvärlden genom att med just stor finansiell risk köpa alla då utestående aktier i Nordbanken. Så blir det naturligtvis också nästa gång gänget med de blankpolerade skorna svindlat bort sina tillgångar.

Men Norman sköter naturligtvis bara sitt jobb, med statsrådstiteln finansmarknadsminister menas nämligen sanslöst nog en minister med ansvar för att avveckla regeringens inflytande över finansmarknaden. Norman blir nu arbetslös i väntan på att vi skattebetalare får rycka ut akut för att ta den finansiella risken när bankernas privata ägare nästa gång krisar på sig…

Socialdemokraternas taleskvinna i ekonomiska spörsmål, Magdalena Andersson, opponerar genom att slå bollen i nät. Hon vill att Norman förklarar varför man säljer just nu. Men har i och för sig inget emot att statens ägarroll försvinner.

Tankar om en demokratisk kontroll över alla stora kreditflöden är så långt borta från dagens socialdemokrater att de knappast kan stava till en så lång och besvärlig mening…