Kloka ord om den syriska revolutionen

Med sin bok The People Want har Gilbert Achcar befäst sin ställning som en av de absolut främsta experterna på Mellanöstern och Nordafrika, den så kallade arabvärlden. En bok med 500 sidor på engelska är inte lättillgänglig för alla som intresserat följer utvecklingen av de arabiska folkens resning mot diktaturer och monarkier.

Därför lägger vi här under ut en halvtimmes föresläsning av Gilbert där han sammanfattar sina teser om vad som skett och sker sedan tre år tillbaka.

Här på bloggen har ni redan kunnat följa den debatt om revolutionen som pågår inom vänstern i allmänhet och även inom vårt parti Socialistiska Partiet. Vi har nyligen fört en polemik med Tariq Ali som tvärt emot Achcar anser att vad som sker i regionen inte är en revolutionär process utan ett återkolonialiseringsprojekt av hela Mellanöstern från den amerikanska imperialismen sida, från invasionen i Irak fram till dagens händelser.

För Achcar är det däremot uppenbart att den syriska revolutionen, omkring vilken debatten koncentrerats, är en integrerad del av den arabiska resningen som han betecknar som en lång revolutionär process. Han avvisar helt idén att vad som sker i Syrien skulle vara väsensskilt från exempelvis upproren i Tunisien och Egypten.

När det sker revolutionära uppror finns också kontrarevolutionen närvarande. Ja, till och med flera kontrarevolutioner. Det är det tragiska som sker i Syrien. Det folkliga upproret som tvingats in i ett väpnat motstånd på grund av regimens totala oförmåga att möta opposition med annat än totalt militärt våld står inte bara inför regimens kontrarevolution utan också den reaktionära islamistiska kontrarevolutionen ledd av al-Nusrafronten och ISIS. Deras agenda har som främsta punkt att ta död på alla strävanden efter demokratiska fri- och rättigheter och fungerar därför i praktiken som regimens femte kolonn. Svaret på frågan om de är i direkt maskopi med Assads säkerhetstjänst eller inte kommer säkert så småningom att få ett svar.

Achcar konstaterar därför det tragiska i att den syriska revolutionen för frihet, jämlikhet och dignitet står alltmer isolerad och totalt ensam utan stöd från ens de så kallade Syriens vänner. Han pekar också på det tragiska i att viktiga delar av den traditionella vänstern i väst vänt den syriska revolutionen ryggen med hänvisning till att det inte finns något att stödja längre, att det är bara reaktionärer i alla läger som strider med varandra.

I vår partitidnings spalter har kamrater publicerat texter som menar att vänstern borde kräva omedelbart eldupphör så att den humanitära katastrof som utspelas inför en tyst osolidarisk omvärld kan lindras eller stoppas. Inför det ”fredsmöte” i Geneve som USA, Ryssland och FN vill tvinga alla ”parter” att delta i ingår ett eldupphör som en del. Achchar menar att man på inget sätt kan vara emot ett eldupphör som skulle ge lite andrum åt befolkningen som angrips både av regimen och jihadisterna. Att uppmana till fortsatt väpand kamp från bekväma fåtöljer i utländska hotell anser han vara att visa förakt inför det syriska folkets lidande. Det är de själva som ska bestämma vad som ska göras. Men sett till regimens karaktär menar Achcar också att ett eldupphör inte kommer att bli en verklighet. Lika lite som det är vänsterns uppgift att mana till fortsatt kamp är det dess uppgift att utifrån ropa på eldupphör. Vår uppgift är att visa obrottslig solidaritet med de demokratiska krafter som dagligen riskerar sina liv i kampen för revolutionens mål –rättvisa, jämlikhet och dignitet.
Här följer nu 26 minuters visdom om den syriska revolutionens plats i arabvärldens resning och vår uppgift att solidariskt stödja människornas kamp.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Solidaritet med Syriens folk i ord och handling.

Om några månader är det tre år sedan tortyren av några småpojkar i Deraa utlöste det syriska upproret mot Bachar al-Assads diktatur. I dag tre år senare ligger stora delar av Damaskus förorter, Aleppo, Homs, Raqqa och Idlib i ruiner. Bilderna från Syrien kunde lika gärna vara bilder från Stalingrad, Dresden eller Rotterdam.

Nej det är inte Dresden.

Från upprorets första dag visade regimen att den inte tvekade en sekund att använda alla tillgängliga metoder för att slå ned protesterna som blixtsnabbt spred sig över landet. Tusentals demonstranter arresterades och kastades i fängelsehålor där tortyr är vardagen. Hundratals sköts ihjäl av regimens säkerhetsstyrkor, från protesternas första dag.

I dag tre år senare har fler än hundra tusen förlorat sina liv under regimens bombregn, artilleri och missiler. Det som började som ett spontant uppror med krav på frihet, rättvisa och dignitet är nu svårt sargat, indraget i en desperat militär kraftmätning med en överlägset utrustad militär, förrått av omvärldens statsmakter som enbart kalkylerar i geostrategiska termer. Ordet solidaritet syns inte ens vid horisonten.

Inte nog med att det folkliga motståndet aldrig fick tillgång till de vapen som hade behövts för att effektivt stoppa regimens bombflyg och helikoptrar. Inte ens det humanitära bistånd som behövs för att undsätta de som flyr undan regimens terrorbombningar har mobiliserats. Förenta Nationernas hjälporganisationer tassar omkring i diplomatiska ringar och ber hövligt regimen i Damaskus om lov att bistå nödställda. Säkerhetsrådet är inte ens förmöget att ta ett uttalande mot terrorbombningar av civila bostadsområden i städer som regimen tappat kontrollen över. Sveket mot ett folk som inte begärde något annat än rätten att befria sig från en diktatur är avgrundsdjupt och totalt.

Det är ett svek som hade kunnat uppvägas av en omfattande solidaritetsrörelse ledd och stimulerad av alla som talar i socialismens namn. I stället tvingas vi lyssna till socialister som tar alla sorters ursäkter i sin mun för att stå tysta och neutrala utan ett ord av solidaritet. För att inte tala om de som öppet och utan skam förklarar sin solidaritet med diktaturen. När ledare som kallar sig socialister, likt Hugo Chavez och Fidel Castro, kallar en bödel som Khaddafi för ”en stor revolutionär” och hyllar Bachar Assad då står vi inför en katastrofal politisk bankrutt i stora delar av den internationella, speciellt den västerländska, vänstern.

Att den del av vänstern som har sina rötter i maoismen sluter upp bakom diktatoriska regimer under förevändning att de ”bekämpar imperialismen” är inte något märkligt. Dessa grupper har en lång historia av svek mot folkliga uppror då det stått i motsättning till den kinesiska partibyråkratins diplomatiska intressen. Det räcker med att påminna om de maoistiska organisationernas stöd till den pakistanska militärdiktaturens försök att krossa den folkliga resningen i Bangladesh 1971.

I december 1971 utropade Bangladesh sin självständighet.

Men det finns också en vänster med sina rötter i den ”trotskistiska” traditionen som förstelnat till dogmatiska sekter med krav på ”ideologisk renhet” som leder dem till att ställa sig vid sidan av upproret i Syrien (och innan dess i Libyen) utan att delta i den minsta handling av solidaritet med de som kämpar. De största och främsta organisationerna med denna ”linje” hittar vi i Storbritannien, där SWP trots sina stolta traditioner av mobilisering mot all form av förtryck inte har ett positivt ord till övers för upproret mot Assads diktatur. Detsamma gäller CWI, vars svenska sektion är Rättvisepartiet Socialisterna. Inte en enda aktion till stöd för upproren har dessa organisationer deltagit i. Inte en enda krona har de samlat in till humanitär hjälp.

I dag går Socialistiskt Forum i Stockholm av stapeln. Där organiserar Föreningen Syrien Sverige ett seminarium under rubriken ”Vänstern och de folkliga upproren”. Socialistiska Partiet deltar aktivt i arrangemanget med bland annat talare och driver som parti kampanj för insamling av pengar till de civila offren i Syrien. Solidaritet i ord och handling med människors revolt mot förtryck och orättvisor har alltid varit revolutionära socialisters kännemärke. I alla tider. I dag bryts den traditionen av många i den internationella vänstern. De historiska följderna av detta svek mot folkliga uppror i arabvärlden går inte ännu att utvärdera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Brev från Damaskus.

Kvinnan kallas Joumana Marouff.  Hon bor i Damaskus där hon är offentligt anställd som lärare. Joumana är naturligtvis inte hennes rätta namn. Våren 2012 började hon skicka brev till en vän i vilka hon berättar om vardagslivet i Damaskus och hur revolutionen påverkar hennes och vänners liv. Hennes brev publiceras av den franska dagstidningen Le Monde. De innehåller så mycket sanning och medmänsklighet att jag har översatt valda delar ur de senaste breven som Le Monde publicerat.

Bakom de vardagliga berättelserna lyser diktaturens verklighet igenom. Med nedslagen blick, tystnad, nickar och bugningar, eller ett insmickrande medgivande leende visar människorna i regimens grepp sin underkastelse och samtidigt att talet om en folklig uppslutning bakom diktaturen är nonsens eller rent önsketänkande.

Sedan mars 2012 har Joumana skickat närmare trettio brev till sin vän. Jag har valt att översätta de fyra senaste. Alla borde översättas sett till de gripande skildringar hon gör av vardagen i Damaskus. Det är de värda.

==================

          

Brev till en vän 26 augusti 2013.

Godkväll, min kära vän,

Jag vill dela med mig av ett brev som jag skulle skicka till Bachar al-Assad om jag kunde.

”Ni, herr president, säger att om amerikanarna slår till mot Syrien kan de vänta sig ett nytt Vietnam. Det skulle säkert kunna vara så….om det syriska folket stod på er sida, om ni inte besköt det dag och natt. Vi syrier har aldrig kunnat med USA eller västerlandet. Men de kemiska vapnen har fått oss att förlora alla känslor. Inför så mycket blod och förnedring är vi beredda att klamra oss fast vid minsta halmstrå. Det är inte vi som valt. Kom ihåg att bollen var i ert läger.

Vadå Vietnam, herr president? Hur skulle vietnameserna ha kunnat ge amerikanerna en sådan historisk läxa om de inte varit enade kring en person? Hur skulle ni kunna slå tillbaka en utländsk aggression när er inrikes prestige är förstörd, ert folk belägrat, uthungrat och förnedrat?

Hur ska jag övertyga min onkel Ali att Amerika och Väst inte är värda mer än ni. ”De har inte ännu dödat mina barn, vilket han gör”, skulle han svara mig.

Hur ska jag övertyga Ahmad, min elev som inte är sjutton år än, att vända sitt vapen mot den utländska fienden i stället för mot sin egen armé vars agerande ingjutit honom med hämndbegär?

Nej, herr president, ni finner ingen vid er sida. Ingen demonstration kommer att äga rum i Syriens städer mot ett amerikanskt luftangrepp. Inte en enda kvinna kommer att be för er och ni kommer inte att finna ett uns av ”motstånd” i våra hjärtan. Detta ”motstånd” som vi varit tvingat att helga. Det innebar att vi ”för evigt” fick ge upp vår frihet. Ni upprepade ständigt att ni gett oss säkerhet, och nu är Syrien ett land där inte ens råttorna känner sig trygga.

Stunden är inne herr president att offra er för vår skull. Eller för Syriens. Eller för att rädda ert eget skinn? En nationell ledare, även en diktator, som befinner sig i ett hörn avgår inte han för att rädda det som finns kvar av hans land?

Eller är det så att våra barns mördare är döv?

 =============

Det följande brevet skrevs efter gasattacken i Östra Ghouta och innan det stod klart att offren i Ghouta vägde lätt när Obama och Putin suddade ut alla röda linjer och gav diktatorn Bachar al-Assad fria händer i regimens krig mot ett folk i uppror.

=============

9 september 2013

Goddag !

Hur mår du ?

Jag ändrar åsikter hela tiden. Det jag skrev en dag tycker jag inte dagen efter. Det är något som går oss förbi. Alla är rädda. Människorna trängs i köer för att lagra mat och provision för de närmaste dagarna. I Damaskus kostar nu ett matbröd 200 pund.

Lojalisterna som bara tittar på de syriska tv-kanalerna lever i en annan värld. ”Jasså? Vadå? Hur då?” Svarar de som idioter när man säger att flygattackerna närmar sig.

De oppositionella har delade åsikter. Vissa är emot en utländsk intervention och säger att en politisk lösning är en chimär. Andra är för ett amerikanskt angrepp mot vissa flygplatser och militärbaser från vilken regimen avlossar missiler och granater mot olika stadsdelar. Vad jag kan se är det ytterst få som önskar en markinvasion. Jag hör många unga aktivister som säger: ”Allt vi väntar oss av dem är vapen så att vi kan ta initiativet på marken och driva bort Assad”

Själv önskar jag att detta ska vara kulmen på bitterheten och förtvivlan, men något säger mig att det ska bli ännu värre. Ännu mer galenskap. Fler döda. Som det heter : « Skrattar bäst som skrattar sist ». Det är den som förblir vid liv som fäller flest tårar.

En av mina vänner är i den fria armén i staden Nabak. Jag frågade honom på internet vad han anser om de överhängande flygangreppen. ”Om de äger rum blir vi av med en del vapen som skulle tjänat till att döda oss. Blir de inte av står vi här och vi fortsätter att göra vad vi måste göra. I vilket fall har vi ingen elektricitet och när den kommer tillbaka föredrar vi att koppla av och kolla en fotbollsmatch eller en romantisk film. Åt helvete med USA och hela Världen! De gör inget annat än pratar. De vill få oss att förlora tid med deras struntprat”. Så svarade min vän…

Min vän Samour har återvänt till sin man i östra Ghouta för fyra månader sedan. Hon skrev till mig så här: ”Efter natten med gasattacken skriker vi varje gång vi hör en missil: ’Var  inte rädd! Det är en Hatfmissil! Inte gas!’ Och så skrattar alla. Att gasas ihjäl är värre än att dö på andra sätt. Det såg jag i ögonen på barnen som kvävdes”

================

I det tredje brevet får vi en inblick i hur diktaturens tunga närvaro påverkar allt i det dagliga livet.

==============

7 oktober 2013

Goddag,

Hur mår du? Jag är okey.

Det värsta som kan hända är att slå sig till ro och acceptera det oacceptabla, av ren vana. Av ren vana börjar vi tycka det normalt med beväpnade män på gatan. De åker ibland i samma buss som vi. För några dagar sedan startade bussen innan jag hann sätta mig. Jag tappade balansen och hittade inget annat att gripa tag i än en soldats gevär som han höll upprätt.

Det värsta är att vi vant oss vid ljudet av granater som skjuts iväg i närheten och gissar deras mål: Jawbar, Quboun, Berzeh, Muadamiyeh, Deraya och andra platser. Så återgår vi till våra diskussioner om vad vi ska laga till middagen. Vi har vant oss vid att höra granaterna som slår ner i närheten och glädja oss åt att inte vara bland de som splittret skadat.

Vi har vant oss vid att inte prata politik på jobbet eftersom ministern förbjudit det, vant oss vid att lönen redan tar slut i början av månaden, att vår köpkraft reducerats till ett strikt minimum, att sitta i trafiken lika länge som på arbetet och att uppskatta det minimum av respekt som någon soldat visar oss.

Det värsta som händer mig är att behöva lyssna till de mest skräckingivande berättelser utan att jag låter mig imponeras som det bör sig, eftersom jag har beslutat att inte bli sjuk, att sköta om min sköldkörtel och mitt blodtryck. I dag hörde jag exempelvis att min granne kallats till militärpolisen i Qaboun där man lät henne veta att hennes tre fängslade söner var döda. Dödsorsakerna som angavs varierade: extremt högt blodryck, hjärtinfarkt och hjärnblödning. Hur kunde tre bröder, den äldste var 28 år, helt plötsligt dö av sjukdomar som vanligen drabbar äldre personer?

Det mest hemska är att jag är tvungen att på nytt berätta samma saker. I två år har jag berättat samma sak för dig. Kanske har jag vant mig vid att berätta dem och vant dig vid att höra dem.

I vilket fall har jag saknat vår brevväxling.

Salut !

===============

De palestinska flyktingarna i landet har till stor del rest sig mot regimen tillsammans med resten av de fattiga och förtryckta i landet. Myten att Assad står för ”motståndet” mot sionismen har de inte svalt. I dagarna angrips de palestinska flyktinglägren av regimen. Här berättar Joumana om en incident som talar för sig själv.

 ===============

22 oktober 2013

-Är du palestinier ?

-Ja.

-Du är alltså en horunge?

Taxichauffören svarade inte. Soldaten hade stuckit in huvudet genom taxins sidoruta. Han viftade med chaufförens id-kort framför hans ansikte. Jag bad till Gud att föraren inte skull bli arg och slänga ur sig oförskämdheter. Jag såg redan följderna framför mig. Mannen skull missta livet vid minsta tänkbara protest. Han andades som en blåsbälg. Ja, jag tyckte att jag hörde ljudet från hans andning. Han bröst var fullt av ursinne och soldaten med id-kortet i handen väntade på hans reaktion

-Nå? Svarar du mig horunge!

Några ögonblick passerade, otroligt laddade. Sedan bröt soldaten ut i ett skratt som visade upp en rad gula tänder. Jag frågade mig hur man kunde vara så vidrig så tidigt om morgonen. Jag andades ut av lättnad när han gav tillbaka chaufförens id-kort och slog till på motorhuven. –

-Du kan fara.

Han tog kortet och stampade på gaspedalen. Men vid första hörn stannade han och bad mig kliva ur.

-Vi vet hur de är… sa jag i ett försök till uppmuntran.

Men han gav inte efter.

-Kliv av.

Så for han iväg i högsta fart, utan att se åt mig.

Sedan den dagen tittar jag efter honom bland taxiförarna. Sökte han upp soldaten för att hämnas? Anslöt han sig till en av oppositionens väpnade fraktioner? Har han lämnat landet i hemlighet på en av dessa båtar som sjunker. Stod inte alla eventualiteter öppna för den mannen?

De vidriga soldaterna är inte undantag utan regel. För dem är alla palestinier fiender tillhörande al-Qaida, som armén strider mot i flyktinglägret Yarmouk. Regimen och dessa anhängare kallar nämligen alla oppositionella beväpnade islamister för al-Qaida. Men kanske hade chauffören flytt från flyktinglägret, lika uppskrämd av islamisterna som av regimens blinda repressalier. I dag anses innevånarna i Yarmouk, liksom i går i Deraa, Muadamiyeh, Douma, Homs, Deir Ezzor , vara skyldiga tills bevis om motsatsen.

I en minibuss från Jdaydet Artouz kollar en soldat en efter en av passagerarnas id-kort. Han lägger märke till fotot av en ung vacker kvinna. Han tummar på kortet och skriker sedan med stort behag:

-Vem är Samar?

En ung flicka omkring 20 år höjer handen som en elev. Knappt ett ljud kommer ur hennes mun.

-Jag…

Soldaten hör henne inte och skriker:

-Var kommer du ifrån?

Flickan skakar, hon bleknar och orden stockar sig i hennes hals.

-Kommer du från Hurra? Du vill också ha frihet? Ropar han ut som anklagelse i ansiktet på alla passagerare. ”Hurra”, den unga kvinnans hemby, betyder ”fri” på arabiska.

Hon är så skräckslagen att hon knappt kan andas. Hon försöker tala men lyckas inte och hennes hand förblir uppsträckt efter att soldaten stängt dörren och slagit på minibussens sida för att den ska fara vidare.

Av en tillfällighet kom den unga passageraren från en by med namnet ”Hurra” i distriktet Quneitra. De som döpte henne till Hurra visste inte att de 20 år senare orsakade henne ”fobin för id-kortet” så till den grad att hon kanske inte längre lämnar hemmet.

Så blir id-kortet en orsak till fördömmande, i ett land där varje medborgare på ett sätt eller annat sitter på de anklagades bänk. På grund av id-kortet kastas många i fängelse eller avrättas summariskt. Många kan inte gå ut och tvingas kämpa för att hindra tillträde till deras kvarter för de som letar i minsta klädveck och ända in på kroppen efter dessa ökända id-kort hos de i ett fädernesland som dränkts i sina barns blod.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I Geneve finns inte det syriska folket

Här publicerar vi en färsk kommentar av Ghayath Naisse till förberedelserna av en ”fredskonferens” i Geneve, det som av politiker och i media går under namnet Geneve 2. Författaren är en syrisk läkare som nu lever som flykting i Frankrike där han är aktiv i solidaritetsarbetet med sina landsmäns kamp mot Bachar Assads diktatur.

Vem tjänade på gasangreppet mot befolkningen i östra Ghoutha den 21 augusti då omkring ett tusen fyrahundra medborgar omkom, många av dem barn och kvinnor? Ingen annan än diktaturen vann. Ett klart brott mot mänskligheten lönade sig och Bachar Assad lyckades med konststycket att  att på nytt bjudas in i de ombonade diplomatiska rummen för att posera som en respektabel statsman bland gelikar.

Här gör Ghayath Naisse en kort sammanfattning av de diplomatiska spelet och hur det syriska folkets kamp är det enda som inte finns med på diplomaternas spelbord.

 

Alla vägar bär till Geneve

Onsdag 30 oktober 2013

Publicerad i : Hebdo L’Anticapitaliste

 

Antagandet den 27 september av resolution n° 2118 i Säkerhetsrådet rörande avskaffande av den syriska regimens kemiska vapenlager öppnar till synes en ny fas för landet och hela regionen.

Närmandet mellan USA och den iranska regeringen ogillas av Saudarabien och alla imperialistiska stater understryker öppet att enda möjliga utvägen i Syrien är en politisk förhandlingslösning mellan regeringen och ”oppositionen”, som ska leda till en ”fredskonferens” –Geneve 2 – i november.

Ljudet av stöveltramp som föregick den amerikansk-ryska överenskommelsen har upphört, och nu talar man inte om annat än konferensen. Alla röda linjer som drogs av Obama och de imperialistiska staternas ledare har suddats ut, inklusive de brott som diktaturen i Syrien begått, bland annat gasangreppet mot befolkningen i Damaskus förort den 21 augusti med hundratals civila offer.

Regeringarna liksom de stora dominerande media talar knappast alls om syriernas dagliga lidande, massakrer, bombningar och omringade zoner där befolkningen speciellt barnen och de äldre inte längre dör av bara diktatorns vapen utan också av svält. Det gäller främst i östra Ghouta och i det palestinska flyktinglägret Yarmouk.  I staden Deir al-Zor (östra Syrien) skröt en av regimens generaler nyligen med att han skulle förvandla staden till ett potatisland.

Diktaturen måste bort.

Det är höjden av cynism att, samtidigt som Assad ger efter om de kemiska vapnen, ges han fria händer av imperialisterna att fortsätta sitt krig mot folket. Han ger intervjuer lite varstans, framställer sig som segrare och förklarade öppet i sitt senaste framträdande i TV den 21 oktober att han ska ställa upp i presidentvalet (2014). Vad gäller Geneve 2 och förhandlingarna med oppositionen säger han, ”inget datum är fastställt och förutsättningarna finns inte ännu vid handen om vi vill att de ska lyckas”…

De elva länderna från väst och arabvärlden i ”Syriens vänner” höll en konferens i London den 22 oktober för att uttrycka en önskan om Assads avgång, men framför allt för att utöva påtryckningar på den syriska nationella koalitionen som internt är oenig om deltagande i Geneve 2. Att förhandla i Geneve med regimen orsakar sedan en månad en ny spricka inom den syriska oppositionen. En del av koalitionen ledd av Michel Kilo vill förhandla vilket också gäller den nationella samordningskommittén. Det Syriska Nationella Rådet, en av de viktigaste beståndsdelarna i koalitionen, har låtit meddela att det vägrar delta om Bachar Assads och hans regims avgång inte bekräftas först.

Fria Syriska Armén som inte bara strider mot regimens styrkor utan också jihadgrupper är också emot alla former av förhandlingar utan en garanti om Bachars och hans regims avgång.

Det är en hållning som speglar den folkliga rörelsen som i demonstrationer, trots upplevda vidrigheter, uttryckt att ”det är inte i Geneve men i Den Haag” som framtiden avgörs, vilket visar på viljan att ledarna ska ställas inför en internationell domstol.

Även befolkningen i belägrade stadsdelar har uttryck i manifestationer att de ”hellre dör av hunger än kapitulera”. Den folkliga rörelsen bekräftar alltså att den vill störta regimen, för att bygga frihet, jämlikhet och social rättvisa. Den folkliga revolutionen i Syrien fortsätter och den behöver all vår solidaritet.

 Ghayath Naisse

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Frihet för Syriens politiska fångar!

Kvinnor för demokrati uppmanar alla demokrater att sprida kunskap om situationen för de syriska fångarna i Assads fängelser. Texten här under publicerades i Lausanne 19 oktober och är översatt till svenska av K&Å.

Kampanj till försvar av fångar i Syrien.
Alla syrier var de än befinner sig i världen uppmanas att delta i kampanjen som äger rum 29 oktober till 5 november. Målet är att belysa och göra känd för alla sanningen om de syriska fångarnas situation som en av de grymmaste som finns.

Den folkliga syriska resningen startade som en följda av arresteringen av barn i Daraa som torterades brutalt. Sedan dess fortsätter arresteringarna dagligen och drabbar framför allt demonstranter, fredliga aktivister, journalister, hjälparbetare, läkare, personal i räddningstjänst och också aktivisters familjemedlemmar.

Tortyren är vidrig och satt i system i regimens fängelsehålor och leder allt oftare till fångarnas död. Det vittnar rapporter om som sammanställts av FN och olika frivilligorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch.

Samma metoder används sedan några månader i befriade områden som står under den väpnade milisen ”Islamska Staten i Irak och Syrien”:s kontroll, en milis som skapats av Assads regim och som den manipulerar. Jesuitprästen Paolo Dall’Oglio, en stor vän av det syriska folket, arresterades av ISIS i norra Syrien och hans öde är fortfarande okänt.

Syrier utsätts också för godtycklig fångenskap i andra arabiska länder dit de flyr för att finna en fristad. Syriska familjer hålls fångna i Egypten sedan juli månad och andra skickas tillbaka till Syrien. Andra arabiska stater använder samma metoder om än i mindre omfattning.

Förhållanden för de fängslade i Syrien: (1)

  • Oftast vet inte familjerna var de fängslade förvaras;
  • Ett hundratal fångar placeras tillsammans i celler på 3 gånger 5 meter .
  • Mager och usel mat som okokt ris eller sönderkokt potatis, linssoppor och bröd som fångvaktarna trampat på;
  • Ingen eller dålig medicinsk behandling. Mycket korta månatliga sjukbesök.
  • Barbarisk tortyr som orsakar skador som inte vårdas med infektioner som följd.
  • Förflyttning av fångar mellan flera olika anstalter med nya förhör vid varje förflyttning.
  • Tillstånd att besöka toalett ackompanjeras ofta med tortyr.
  • Fångar som dör under tortyr överlämnas alltmer sällan till familjerna.

Olika metoder för tortyr : (1)

  • Fängar torteras inför andra fångar
  • Slag med alla medel (knytnävar, militärkängor, piskor, påkar, remsor av däck, kablar av metall ibland strömförande) riktade mot alla kroppsdelar under lång tid och från första stund vid arresteringen.  
  • Tvinga en person att sitta hopvikt i ett däck för att sedan misshandlas.
  • Tekniken « Shabeh » : en person hängs upp i handlederna i timmar och utsätts för slag.
  • Misshandel med electricitet.
  • Tvinga en person att stå upp eller på knä timvis.
  • Tekniken « flygande mattan » : fången fästs på två träplattor med gångjärn mellan plattorna. Plattorna viks tills fångens leder bryts sönder.
  • Våldtäkt av fångar, oavsett ålder eller sex, med alla medel inklusive metallföremål.
  • Hänga upp fången i könsdelen.
  • Hälla kokande olja över fången
  • Borra i fångens kropp med elborrar.
  • Skjuta med skarpa skott mot fången utan att döda.

Kan vi acceptera att detta barbari fortsätter och ändå betrakta den stat som institutionaliserar det som suverän och den ansvarige slaktaren som en president?

Statistik över fångenskap: (2)

Fängslade : +248 000, varav 9 000 barn och 5 600 kvinnor: varav

+ 3 000 fängslade bland sjukvårdspersonal;

+35 000 studenter, varav 4 000 kvinnliga

+3 100 döda under tortyr, varav 28 kvinnor, 98 studenter och 90 barn.

Vi uppmanar alla människorättsorganisationer att verka för att alla fångar i Syrien befrias. Vi kräver av alla demokratiska länder att verka för att ansvariga för brott mot mänskligheten i Syrien ställs inför den internationella brottmålsdomstolen.

Statistik om revolutionen : (2)

Oktober 2013 : Döda +110 000, barn +8 000, kvinnor +8 000, skadade +145 000, försvunna +90 000, Döda under tortyr +3 000, fängslade +248 000, flyktingar +2 800 000, fördrivna i Syrien + 6 000 000, eftersökta i Syrien +200 000

Vittnesmål av Fatima S. , före detta fånge, som satt fängslad sex månader 2012 varav två månader i isoleringscell.

Cellule d’isolement à al-Raqa,
mai 2013

Isoleringscellen är 1 meter gånger 1,5 meter. Jag satt där i två månader. Det var den tid som behövdes för att min skräck för kackerlackor skulle försvinna. De krypen blev efter en tid mitt sällskap. Tiden går och dagarna är likadana. Du vet inte om det är dag eller natt, morgon eller kväll. Det är ingen skillnad. Jag försökte utan framgång att anpassa mig till hålan jag satt i. Mina vänner kackerlackorna hittade alltid vägen ut ur den vidriga hålan medan jag satt kvar. Jag grät mycket över min situation i isoleringscellen. Jag bad att döden skulle ta mig så att jag kunde fly ur fängelset liksom ett barn som vill lämna sin mors livmoder”

[1] http://www.vdc-sy.info/index.php/en/reports

[2] http://www.syrianhr.org/index.php?option=com_content&view=category&id=2&Itemid=6http://csr-sy.org/index.php?l=1 https://www.facebook.com/photo.php?fbid=516906375065109&set=a.358777750877973.90132.358020180953730&type=1&theater

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Socialister stöder Syriens folk.

Den syriska revolten mot diktaturen i landet är snart inne på sitt tredje år. Tack vare Rysslands, Irans och libanesiska Hezbollahs direkta stöd till regimens extrema militära våld har det folkliga upproret utsatts för ett ofattbart lidande och stora förluster i döda, skadade och fördrivna.

Men de krafter som står i vägen för ett demokratiskt och fritt Syrien är inte bara regimens trupper. De stater som utropat sig till ”Syriens vänner” har gång på gång visat att de inte är intresserade av en seger för de kämpande i Syrien. Deras mål är att behålla stabilitet i regionen. Hittills har de därför strävat efter att Assad avgår men att den syriska statsmakten består, framför allt dess säkerhetsstyrkor och elitdivisioner. Säkerhet och stabilitet först, eventuellt demokratiska friheter senare om det inte rubbar stabiliteten.

Efter gasattacken i Ghouta ser vi att ”vännerna” med USA i spetsen inte ens längre agerar för att Assad ska avgå innan förhandlingar tar vid i Geneve. Med sådana vänner behöver det folkliga upproret inga fiender. De finns bakom ryggen. USA:s cyniska maktspel nådde i veckan sin höjdpunkt då Vita Husets administration lät förstå att USA ställer in även den humanitära hjälpen till de som kämpar inne i landet. Saudiarabien har gestikulerat kraftigt de senaste dagarna och till och med anklagat USA för det svaga stödet till kampen mot Assad. Att prinsarna i Riyadh skulle vara intresserade av en seger för syriernas frihetskamp är naturligtvis önsketänkande. De är bara ute efter att stoppa Iranska mullornas inflytande i regionen. Vilket bäst visas av att USA också kritiserades av Riyadh för att inte ha hjälpt till tillräckligt i Saudiarabiens krossande av kampen i Bahrain.

Den tredje kontrarevolutionära kraften som angriper frihetskampen står de extrema jihadistmiliserna för. Deras militära angrepp på lokala miliser och inrättande av terrorvälde mot civila i de områden de konrollerar visar vilka mål dessa reaktionära extremister strävar efter. I Raqqa och andra platser som ISIS och andra extremister kontrollerar kan befolkningen konstatera att regimens flygvapen bombar skolor, sjukhus och bagerier men aldrig islamisternas militära anläggningar och läger. Oppositionellas idé att de är en femte kolonn är inte tagen ur luften. Oavsett extremisternas exakta relation med regimen fungerar de objektivt som stödtrupper åt Assad.

På våra egna breddgrader är solidariteten med kampen i Syrien minst sagt ynklig. Vänsterpartiet säger ingenting officiellt utan överlåter åt enskilda medlemmar att sprida ett budskap som sträcker sig alltifrån stöd till Assads diktatur till genuint stöd för det revolutionära upproret. Mitt i detta håller partiet tyst för att inte skapa onödiga spänningar inför valet 2014. Att den gamla maoistvänstern stöder diktaturen är inget att förvånas över. De har traditioner att falla tillbaka på. De nöjer sig med att fylla rollen av diplomatisk hejarklack till regimen i Damaskus enbart för att de inbillar sig att den är anti-imperialistisk, eller rättare sagt anti-USA. Att de dessutom inte har ett ont ord att säga om regimen i Teheran bara befäster bilden av dem som politiska grupper på snabb väg bort från allt som kan kallas vänster.

Det otroliga sveket mot den syriska revolutionen kommer att spela en stor roll för den svenska och internationella vänsterns framtid. Mitt i mörkret finns det dock ljus och äkta solidaritet. Vårt eget parti, Socialistiska Partiet, inte bara stöder upproret mot diktaturen i Damaskus utan alla folkliga resningar mot despoti och förtryck utan ”diplomatiska” och ”geostrategiska” hänsyn. Här under hittar du ett uttalande från SP:s partistyrelse som vi vill att alla ska ta del av. Det ger uttryck för äkta solidaritet och empati med det syriska folkets heroiska kamp och lidande.

PS: Den här bloggen anser att partistyrelsens användande av ordet ”sönderfall” om situationen i Libyen inte är det mest adekvata begreppet för att beskriva det extremt komplicerade läge som råder efter att hela den gamla statsapparaten föll samman för exakt två år sedan.


Allt stöd till folkupproret i Syrien

När folkupproret i Syrien är inne på sitt tredje år är det i ett övergripande sammanhang där kampen för demokratiska- och sociala rättigheter i arabvärlden fått vidkännas svåra motgångar. Den allvarligaste är militärens direkta maktövertagande i Egypten, en militär som upprättat goda förbindelser med diktaturen i Damaskus. Vi ser också ett Libyen i sönderfall och ett Jemen där den folkliga oppositionen pressas mellan radikala islamistiska krafters frammarsch och amerikanska drönarattacker. Den omfattande frihetskamp i arabvärlden som tog sin början hösten 2010 i Västsahara och Tunisien kommer att bli lång och komplicerad.

I Syrien har den humanitära katastrofen fördjupats. Sex miljoner av landets befolkning på 22 miljoner befinner sig på flykt; runt två miljoner i exil och fyra miljoner inom landet. Livsmedelsbristen blir också alltmer akut. Assadregimen – till tänderna beväpnad och understödd av Ryssland, Iran och den libanesiska Hezbollahmilisen – fortsätter att beskjuta och bomba sitt eget folk. Dessutom attackeras det demokratiska sekulära motståndet allt hårdare av radikala islamistiska krafter, understödda av Saudiarabien och olika wahabi-salafist nätverk i länderna kring Persiska viken.

Trots svårigheter och umbäranden lever kampen för ett demokratiskt Syrien, fritt från dagens diktatur under Bashar al-Assad, vidare; i de lokala motståndskommittéer som övertagit skötseln av det vardagligt nödvändiga i de områden som oppositionen kontrollerar, i de enheter av den Fria Syriska Armén som nu tvingas att föra ett tvåfrontskrig mot såväl regimens trupper som olika jihadistgrupper och bland de kvinnor, ungdomar och det civila samhälle som oförtröttligt kämpar vidare.

Socialistiska Partiet manar alla demokratiska och socialistiska krafter att inte låta den syriska revolutionen ohyggliga svårigheter få oss att tystna. Det är nu vår solidaritet med dem, som kämpar för demokrati och frihet mot alla odds, behövs mer än någonsin – mot regimens terror, mot reaktionära och religiösa sekterister, mot imperialistiska lösningar.

I efterdyningarna av regimens gasattack mot Damaskusförorten al-Ghuta hotade USA med militära aktioner mot Syrien. Israel har genomfört flera attacker. Vi socialister vänder oss mot alla imperialistiska interventioner i Syrien. USA:s och dess allierades yttersta mål är inte att stödja revolutionen utan att bana väg för stormaktsuppgörelser på bekostnad av det syriska folkliga motstånd som hämtade kraft ur den arabiska våren.

Friheten kommer inte ur imperialismens bombluckor utan ur det syriska folkets kamp. Det demokratiska motståndet behöver militärt stöd på det syriska folkets egna villkor – inte på Washingtons.

Vi socialister söker efter förmåga göra vår del för att hjälpa den hårt pressade civilbefolkningen och stärka banden till radikala demokratiska krafter såväl inom Syrien som i exil.

Leve det syriska folkets motstånd!

Krossa Assaddiktaturen!

Socialistiska Partiets partistyrelse 19 oktober”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Befria Faiek al-Mir

Ännu en frihetskämpe har arresterats av diktatorn Bachar Assad. Faiek al-Mir har varit aktiv i den syriska oppositionen sedan många år tillbaka. Som medlem i det syriska kommunistpartiet utsattes han för diktaturens förföljelse tidigt och har suttit många år i regimens hålor. Hans liv är nu i fara. Alla som stöder det syriska upproret mot diktaturen måste göra sina röster hörda och kräva Faieks frigivning. Här följer en artikel sammanställd av journalisten Ziad Majed som publicerades i den franska veckotidningen L’Express. Översättningen till svenska har jag gjort.

Av Ziad Majed 09/10/2013

Faiek al-Mir är aktivist i den sekulära vänstern och har bott i Damaskusförorten Ghouta sedan flera månader. Han arresterades av regimens säkerhetsstyrkor måndagen den 7 oktober. Sedan dess har inget hörts av från honom.

Faiek al-Mir med sin son.

Faiek al-Mir som är aktiv i den sekulära vänstern och medlem i Demokratiska Folkpartiet (del av f.d. Kommunistpartiet) har suttit tio år i Hafez el-Assads fängelser under den repressiva kampanjen mot motståndare till den syriska diktaturen. Han befriades 1999 för att fängslas på nytt 2006 i två år av Bachar el-Assads säkerhetstjänst.

År 2010 gick Faiek under jorden för att undvika att arresteras på nytt. När den syriska revolutionen tar fart i mars 2011 tillhör han de mest aktiva deltagarna. Sedan flera månader bodde han i stadsdelen Ghouta i Damaskus där han arresterades måndagen 7 oktober av säkerhetspolisen då han på väg till huvudstaden. Det finns ingen information om var han hålls fängslad och under vilka förhållanden.

Brevet här under skrev han på Facebook till sin dotter Farah ett par dagar innan hans arrestering.

« I kväll blev min dotter Farah mor, min son Ali morbror och min älskade Samar mormor. Själv har jag blivit ”morbror” sedan vi i går kom överens med Farah och min käre svärson Ahmad att lära den nyfödde att kalla mig ’Ammo’, eftersom jag ännu är ung!

Jag lämnade Farah 1987, när hon var bara två månader, för att fly undan tyrannen Hafez al-Assads säkerhetstjänst. Det var först fem år senare som jag träffade henne för första gången, med gallret i besöksrummet i fängelset i Sidnaya mellan oss. Den dagen kallade Farah mig ”onkel” eftersom hon inte kände sin far. Det var som om jag fått en kniv i hjärtat när hennes mor sa till henne: ”Det är inte en onkel, det är din pappa” och Farah som svarade: ”Är det min pappa,  han som är på fotot hemma, är det han?” Samar svarade : ”Ja det är din pappa, han som är på fotot”…

Tolv år senare kunde jag ta Farah i mina armar för första gången. Hon var vuxen, nästan lika lång som jag. Vi hade knappt börjat lära känna varandra när 2006 diktatorns son, Bachar, tog mig ifrån hennes värld under två nya år i fängelse. Då var Farah student vid fakulteten för språk och litteratur i engelska.

Dagen då hon förlovade sig, i februari 2010, fick vi strax innan inträdet i festsalen veta att vår vän Raghda Hassan arresterats på väg till Libanon i ett för oss gemensamt politiskt ärende. För att inte förstöra hennes glädje under förlovningsdagen, tog jag risken att närvara under festen utan att någon anade vad som skett. När festen var över tog jag mig snabbt hem och rafsade ihop min packning. Jag kysste Farah och önskade henne all lycka och lämnade hemmet. Kort tid därefter kom diktatorns banditer till vårt hem, stormade huset och sköt sönder porten. Den dagen var bara Farah och hennes mor hemma.

När hon gifte sig och flyttade till Saudiarabien för sitt arbete kunde jag inte vara nära henne och önska lycka till. I dag har Farah blivit mor, och än en gång befinner jag mig långt ifrån henne. Farah, min ögonsten, Farah, ett stort grattis och god återhämtning min flicka…

Din far, Faiek.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Tariq Alis långa resa.

-Vad är en revolution?

Det är rubriken på en artikel som Tariq Ali ursprungligen publicerade på sin webbsida den 4 september. Socialistiska Partiets veckotidning Internationalen publicerade en svensk översättning i nummer 37/2013. Rubriken lockar till läsning. Att utlova ett svar på frågan i rubriken gör att läsaren kan ställa krav och ha höga förväntningar. Speciellt som artikeln är skriven av Tariq Ali som var en av de mest kända och uppskattade ledarna i den europeiska studentvänstern och senare en framstående ledare i Fjärde Internationalen. Tariq Ali var också förebild i Mick Jaggers berömda låt från sommaren 1968 – Street Fighting Man.

Men fyra decennier har snart gått sedan gatukämpen ropade ut att det är rätt att göra uppror. Det är en lång resa han gjort. För nu är det en ytlig och kanske besviken äldre man som serverar en rad pompösa uttalanden om den arabiska resningen, speciellt om Syrien, i ett försök att slå fast vad en revolution INTE är.

-Regionen är i en total röra, skriver Tariq. I Libyen är det bara ”väpnade gäng” som ”strövar omkring och kräver sin del av bytet”. I Syrien ”begår båda sidor illdåd” och ”Vi vet inte” om regimen använde gas eller andra kemiska vapen. Kort sagt, allt tal om en ”arabisk revolution” är nonsens enligt Tariq Ali. Så långt om hans inte särskilt djuplodande analys av vad som verkligen sker. ”En total röra”, och att kalla det revolution är ”löjligt”, konstaterar Tariq.

Där vi ser ett revolutionärt uppror mot en diktatur ser Tariq Ali en ”röra”.

Men vad har veteranen egentligen som svar till sin egen rubrik: Vad är en revolution? Efter ännu några negativa avgränsningar som att ”den faktiska storleken på folkmassan är inte en avgörande faktor” får vi svaret att en revolution är ”en överföring av makten från en samhällsklass (eller även ett skikt) till en annan som leder till grundläggande förändringar”.

Eftersom Tariq förnekar existensen av en arabisk revolution måste han först amputera betydelsen av ordet revolution så som det används i alla tillgängliga ordböcker. Även engelska sådana. Liksom i all samhällsvetenskaplig litteratur. Ordet kommer från senlatin och innebörden är kort och gott ”omvälvning”. I analyser, historieböcker och debatt kvalificerar man sedan denna bredare betydelse med attribut som ekonomisk, social, politisk, religiös och diskuterar vilka klasser och skikt som är indragna i den dramatiska vändning man diskuterar. ”Kulturrevolutionen” i Kina kan exempelvis analyseras som en politisk revolution där en del av KKP:s ledarskikt med hjälp av iscensatta massrörelser eliminerar ett annat. Pågående revolutioner kan naturligtvis segra eller lida nederlag. Men i efterhand brukar man tala om dem som ”revolutioner” oavsett utgång.

Men med Tariqs nyspråk kan vi inte kalla detta för en revolution. Även om politiska diktaturer störtas som i Tunisien, Egypten och Libyen. Den ekonomiska ”Makten” måste definitivt byta ”ägare” och mer grundläggande förändringar måste ske. Lider revolutionen nederlag, om så även efter långt tid, är det heller ingen revolution. Med detta sätt att se på saken måste vi också börja rensa i historieböckerna om vi ska följa Tariqs recept. Först att raderas ur läggen blir 1848 års revolutioner i Europa. Varken maktöverföring eller grundläggande förändringar ägde rum, ändå har de två åren av uppror, revolter och kontrarevolution alltid kallats för revolutioner i den marxistiska litteraturen.

1848 svepte revolutioner fram över hela Europa. Inom lite mer än ett år hade kontrarevolutionen segrat. Men det var ändå revolutioner.

Den ryska revolutionen 1905 går samma öde till mötes. Ut flyger ordet ”revolution”. Trotskijs skrifter om den spanska revolutionen får döpas om till ”Om den spanska röran”. Lite närmare i tiden får vi börja omvärdera begreppet den ”portugiska revolutionen” eller ”Nejlikerevolutionen” 1974. Den amerikanska revolutionen kanske får godkänt som revolution eftersom makten bytte ägare.

Ändå finns inte det verkliga problemet med Tariqs svar på vad en revolution är i hans definition om maktskifte utan i ett annat villkor som han ställer upp och som är den verkliga orsaken till att han förkastar den syriska revolutionen som en ”röra”. I början av artikeln kan vi läsa: ”Den faktiska storleken på folkmassan är inte en avgörande faktor om inte majoriteten av deltagarna har tydliga sociala och politiska syften”. Här ligger pudeln begravd. Vad som står här är ett krav att folkliga resningar  ska ha ”tydliga sociala och politiska syften”, i meningen ett program för ”grundläggande förändringar”, för att det ska kunna kallas en revolution. Om inte detta är en sammanblandning av vad som driver ”folkmassan” till revolt och vad som eventuellt står i ett revolutionärt partis program då har vi missförstått alla revolutioner.

En efter en föll de i politiska revolutioner.

Inte ens under den ryska revolutionen hade den stora ”majoriteten av deltagarna” tydliga sociala och politiska syften. ”Bröd, jord och fred”, var vad som mobiliserade den stora majoriteten. Att det skulle kräva ett maktskifte för att realisera kraven fanns det säkerligen ingen insikt om hos den stora majoriteten. Resningen i Syrien, som enligt Tariq inte på något sätt kan kallas en revolution, samlade ”den stora majoriteten” bakom slagordet ”folket vill regimens fall” för att möta kravet på ”frihet, rättvisa och värdighet”. Det är väl ”tydliga sociala och politiska syften”? Ned med diktaturen, Frihet. För den som bara vill kalla en folkresning för en revolution om det är en ”socialistisk revolution” så är självfallet resningen i Syrien ingen revolution. Men det finns som sagt andra revolutioner än socialistiska.

Vi vill inte spekulera i orsakerna till Tariqs användning av en så snäv ram för ordet revolution. Egentligen spelar det inte så stor roll vilka ord man använder under förutsättning att man är överens om vad som sker. Men det är vi inte. Eftersom Tariq helt enkelt vänder ryggen till den syriska folkresningen och menar likt en del andra intellektuella till vänster att det är ett reaktionärt inbördeskrig med lika goda kålsupare på båda ”sidorna”.

-Rebellerna begår medvetet massakrer för att kunna skylla dem på Assad. Det är Tariqs budskap i den här intervjun på Russia Today.

”Syriens rebeller skapar förödelse för att kunna skylla det på Assads regim” säger Tariq den 16 juli 2012 i en intervju i Russia Today. Skamligare än så kan det inte bli, dessutom när det basuneras ut på Putins propagandakanal. Han går till och med längre på ett rent skandalöst sätt. I en artikel som publicerades ett par dagar innan artikeln i Internationalen skriver Tariq att det är uteslutet att regimen Assad låg bakom gasattacken den 21 augusti. Vi överdriver inte för så här stod det skrivet svart på vitt i en artikel publicerad den 29 augusti: ”Since Obama had said chemical weapons were the ‘red line’, the weapons were bound to come into play. Cui prodest? as the Romans used to inquire. Who profits? Clearly, not the Syrian regime.” (Eftersom Obama hade sagt att kemiska vapen var den ”röda linjen”, var det ödesbestämt att vapnen skulle komma att användas. ”Qui prodest?”, som romarna brukade fråga. Vem vinner på det? Uppenbarligen inte den syriska regimen).

Meningen ovan har ett exakt budskap. Det finns ett logiskt samband, en orsak och verkan, mellan att Obama drog en ”röd linje” och att kemvapen användes. Vi har kollat med personer med engelska som modersmål. Det finns inget tvivel; orden ”bound to come into play” utesluter att regimen låg bakom. För vilken logik finns det i en mening omformulerad till exempelvis: ”Assad använde kemvapen därför att Obama drog en röd linje”? ”Bound to come into play” kan bara betyda att ”rebeller” använde gasen för att provocera fram en reaktion från Obama och detta är exakt vad Tariq menar.

Enligt Tariq Ali och andra mördade rebellerna 1 400 av de egna. Det kan inte människor göra, bara monster. Vi vet var monstret bor. I Presidentpalatset.

Något liknande hände strax efter massakern i Hula. Då skrev han att det existerade bevis och ögonvittnen, från bland annat Assads betalda propagandanunna Agnes Miriam, som visade att massakern begåtts av FSA-milis. När FN:s rapport om massakern i Hula publicerades tvingades Tariq Ali att backa och ta tillbaka sina utsagor. Hittills har han inte tagit tillbaka det totalt självsäkra påståendet att det är uteslutet att Assad låg bakom massakern 21 augusti i Ghouta. Vi tvivlar dessvärre på att det kommer att ske. Han har bränt för många broar med sina senaste artiklar. ”The Street Fighting Man” har satt sig tillrätta i de bekväma fördomarnas länstol. Tyvärr.

Några av er kanske frågar sig varför vi brytt oss om att polemisera med en person som så uppenbart bespottar det syriska upproret. Vi har två motiv. Tariq Ali är en välkänd politisk personlighet som ofta når ut i media och som sådan har han ett inflytande. Vi antar att det är av den anledningen som Internationalens redaktion beslutade att publicera hans artikel. Tariq är också en gammal vän till oss båda. I vår ungdom arbetade vi båda tillsammans med honom i Fjärde Internationalens politiska ledning. Det är därför extra sorgligt att se honom förnedra sig och bespotta ett revolutionärt uppror.

Benny & Göte

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den syriska revolutionen i en återblick.


Snart har det syriska upproret mot despoten i Damaskus pågått i tre år. Fler än hundra tusen har dött, nästan alla i regimens bombräder, artillerield och massakrer. Sex miljoner har tvingats lämna sina hem och tiotusentals aktivister har kastats i fängelse sedan mars 2011 då de första demonstrationerna mot regimen började i Deraa, Homs och Damaskus.

För alla som engagerat, ja passionerat, följt upproret och det lidande som regimen orsakat befolkningen har vi här under samlat länkar till artiklar vi själva skrivit här på bloggen och artiklar ur andra media som vi bedömt som viktiga för att förstå vad som skett och sker.

Vi hoppas att det här lilla ”biblioteket” över den syriska revolutionen ska vara till nytta i dag och i den närmaste framtiden. Förhoppningsvis till den dag då diktatorn Bachar al-Assad störtas och hans statyer krossas under folkets jubel.

Våra egna texter:

Inför Obamas hot om missilattacker,

Brittiska Labour säger Nej,

Video av M VanDyke,

Stumheten i mitt brist: vittne berättar gasattacken i Ghouta,

I skuggan av ett toppmöte,

Islamsk vinter, eller vinter för islamisterna,

Jesuiten i Syriens revolution,

Assad vinner på tid,

Kan Assad förhandlas bort,

Sekterismen och Assads regim,

Den som viskar han ljuger,

Syriens förtryckta står ensamma,

Assad saknar religiös eller etnisk bas,

Jan Myrdal,FiB/Kulturfront och Syrien,

Diktatur och folklig revolt,

Vad är FSA?,

 

Av Gilbert Achcar:

Ingen politisk lösning utan Assads fall,

Utveckling och revolution,

Kan revolutionerna lyckas?,

Ett blandat uppror,

Vad folket vill,

Can the people get what it want?,

 

Andra texter:

Röda Malmö om FSA,

Yasser Munif om den lokala kampen,

Kim Sengupta bland rebellerna,

Yassin al-Haj Saleh,

Human Rights Watch analyserar gasattacken i Ghouta,

Blood of Freedom,

Shora Esmailian: Vänstern sviker Syrien,

Why would Assad cross the ”Red line”?,

En anarkistisk hållning till Syrien,

KIm Sengupta om gasningen i Ghota,

Myten om al-Qaidas dominans,

Revolutionens självorganisering,

Insyn i de sekulära rebellernas läger,

FSA och jihadisterna, en genomgång,

 

Videoklipp:

Syriens revolution i tre minuter,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En film om Syrien: Not Anymore

Vi har valt att lägga ut den här filmen på vår blogg av flera orsaker. Filmaren Matthew VanDyke ber själv om att den ska spridas av så många som möjligt i så många olika medier som möjligt. Efter att ha sett filmen på 14 minuter vill vi bidra till att hans önskan uppfylls.

Filmen visar inte det dagliga våldet in i sina blodiga detaljer. Men dess beskrivning av staden Aleppos öde och vad de som kämpar i staden vill kan inte lämna någon med förståndet i behåll oberörd.

 

Matthew VanDyke

I have released my Syria film “Not Anymore: A Story of Revolution” on YouTube so that people around the world can understand who the Syrian people are and why they are fighting for their freedom.

This is a critical time for the revolution, when the international community is deciding how to respond to the Assad regime’s use of chemical weapons to kill men, women, and children.

I have released the film ahead of schedule and for free on the internet so that those who support freedom in Syria can take action and use the film to influence public opinion and world leaders.

I am counting on all of you to Tweet, Share, Post, and Email the link as much as possible. Work hard to help the revolution by sharing this documentary film with the world through Twitter, Facebook, Google+, Reddit, LinkedIn, and anything else you can think of so that it can accomplish what it was designed for – changing hearts and minds about the Syrian people and their struggle for freedom.

Tweet and email it to Congress, the White House, organizations, and leaders around the world. Don’t just watch the film, USE the film, day after day, week after week, to improve the image of this revolution and gain international support for it. We have the power to make a difference if people stand up NOW and take action

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,