Tro inte på överheten – allt är möjligt!

 Lars Henriksson är förstanamn på Socialistiska Partiets kommunvalslista. Han är metallarbetare och mångårig facklig aktivist på Volvo och dessutom välkänd skribent och debattör i Göteborg. Här ger han en bild av sin syn på vad som behöver göras för att förändra Göteborg till något som är värt att tro på.Det mesta i samhället går att förändra, inget är omöjligt! Det är min grundläggande politiska ståndpunkt. De som har makten vill tvärtom få oss att tro att inget i grunden är möjligt att förändra, att allt måste fortsätta på samma sätt som idag. Att de rika ska blir ännu rikare och mäktigare på vår bekostnad. Och så länge vi tror på dem blir det också på det viset. Till sin hjälp har de politiker som påstår att det inte finns pengar till den gemensamma välfärden, att skolorna måste skära ner, att de som jobbar i hemtjänsten knappt ska ha tid att prata med de gamla, att vi måste ta privata försäkringar för att klara pensionen, att vi inte har råd att stoppa den katastrofala uppvärmningen av jorden. Och så vidare, och så vidare.Men det är inte sant! Inte i Göteborg, inte i Sverige och inte i världen. Vår stad, vårt land och vår jord har aldrig varit rikare än idag. Tillgångarna finns bara i fel händer och politiker av alla färger har sett till att det blivit så. Och de har inga planer på att göra något åt saken. 

Förändringar som är bra för arbetare och låginkomsttagare har alltid kommit underifrån, från oss själva. Samma sak gäller idag. Vi kan inte hoppas på att någon annan ska fixa problemen åt oss.

Göteborg har i många år styrts av de partier som själva kalla sig ”de rödgröna”, ändå vet alla – föräldrar, skolelever, gamla, ungdomar, för att inte tala om dem som arbetar i välfärden – att vi ständigt höra den gamla visan att det inte finns pengar. Genom lydiga underhuggare i stadsdelsnämnderna genomför de nedskärningar och skakar av sig protester från föräldrar, elever och anhöriga. De räknar kallt med att vi ska fortsätta att rösta på dem eftersom alternativet till höger är värre. Därför behövs det ett hot från vänster i politiken, en frisk kraft som vågar gå emot försämringarna, även om det kräver att man gör sig till ovän med dem som har makten i politiken och ekonomin.

För i politiken krävs att man gör val: Antingen accepterar man de spelregler och ramar som finns, anpassar sig till situationen, ”gillar läget” och blir en del av problemet. Eller så lägger man sin kraft på att bryta ramarna och förskjuta gränserna för vad som är möjligt, alltså förändra läget. Vi i Socialistiska Partiet ställer upp i kommunalvalet för att förändra läget, att spränga ramarna för vad som anses möjligt. Vi har bara ett vallöfte: att på alla sätt bekämpa alla försämringar för arbetare och låginkomsttagare.

Vi arbetare och låginkomsttagare har pressats tillbaka länge nog och det är dags att vi slutar backa och börjar tro på oss själva!

Vad du än röstar på i årets kommunalval kommer det inte att förändra världen. Men om du lägger din röst på Socialistiska Partiet är det i alla fall en signal om att du också tror att det går att förändra den!

Se mera på Socialistiska Partiets hemsida.

 

 

 

 

Nyliberala «sanningar » och hårda fakta

De nyliberala teserna om den fria marknadens gudomliga gåvor har sina begränsningar. Lita kalla fakta räcker för att kläda av de till leda upprepade ”sanningarna”.

Ett, att en minskad offentlig sektor skapar fler valmöjligheter och större frihet för individen. Det stämmer varken i de högt industrialiserade länderna eller ännu mindre i global skala. I tabellen här under visas skattetryckets andel i % av bruttonationalprodukten i länder med olika styrelseskick. Det är ett mått så gott som något annat för att mäta den offentliga sektorns tyngd i ekonomin. Alltför stora slutsatser kan inte dras av tabellen. Men den visar i alla fall att det inte finns något samband mellan individernas frihet och statens omfång.

Källa: Andre Balilari &Thomas Brand , 2009

Vi ser att med nästan inget undantag är det i länder med en stor offentlig sektor som den parlamentariska demokratin är rådande styrelseform.
Självfallet är det till stor del andra historiska fakta som förklarar att alla stater med ytterst liten offentlig sektor också är diktaturer eller auktoritära regimer. Ändå visar tabellen åtminstone att den nyliberala idén att en mindre offentlig sektor leder till större frihet saknar grund i vår krassa värld.

Två, att lägre skattetryck stimulerar den ekonomiska aktiviteten så att det personliga initiativet inte hämmas av en invaderande stat. Det leder då enligt teorin till totalt ökade privata inkomster i samhället vilket kommer alla till del. När vattnet stiger lyfts alla båtar samtidigt, heter det. Tesen är grundfalsk eftersom inkomstklyftorna blir allt större. Alla båtar lyfts lika mycket av högvattnet. I de ekonomiska farvattnen är det dock vissa båtar som rider på högre vågor än andra.
I tabellen här under visas skattetrycket i olika länder och kvoten mellan inkomsterna för den högsta tiondelen av inkomsttagarna och den lägsta tiondelen på löneskalan.

Källa: OECD

I de länder som har den största offentliga sektorn är löneskillnaderna lägst, bland annat tack vare ”välfärden”, det vill säga transfereringar i form av bidrag och försäkringar till de med de lägsta inkomsterna före skatt. Medan den bäst lottade tiondelens inkomster i Norge är bara 2,8 gånger större än tiondelen i botten är samma kvot i USA 6,4.

Tre, att minskad offentlig sektor leder till högre tillväxt, mätt i procent av BNP.

Okey då, brukar nyliberaler svara på faktum att ojämlikheten ökar mest i stater med den minsta offentliga sektorn. Men det kompenseras av att det blir högre ekonomisk tillväxt i mindre reglerade ekonomier med små offentliga sektorer, sägs det. I tabellen under ser vi att också det argumentet saknar fakta att luta sig emot.

Källa: OECD

Tabellen ger ingen klar tendens åt vare sig ena eller andra hållet. Under decenniet mellan 2001 till 2011 har den genomsnittliga tillväxten varierat relativt kraftigt mellan olika länder, alltifrån Japans stagnation under 1 procent per år till Sveriges genomsnitt på 2,3 procent för samma period. Om något har tillväxten i genomsnitt varit en aning högre för de fyra länderna med skatternas andel över 40 % av BNP jämfört med genomsnittet för de fyra (Japan borträknat) under 40% av BNP. Kaalkylen visar 1,70 % i tillväxt mot 1,58 %. Inte mycket att hänga upp sig på, förutom om man vill bevisa att det blir högre tillväxt när den offentliga sektorn sätts på svältkur.

Egentligen är kalla fakta i tabellerna ovan inget märkligt. Det märkliga är att det nyliberala mantrat fortsätter att malas dag ut och dag in. I tabellerna här ovan finns inte utvecklingen i Europa 2011-2014 med i beräkningen. Den ekonomiska stagnationen som alla ”svältpaket” bidragit till är ytterligare bevis för att de nyliberala teserna bara är hårdnackad ideologi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vinsterna flödar utan att beskattas.

Affären Pfizer mot Astra-Zeneka har varit förstasidesstoff i några veckor. Finanspressen har skrivit sida upp och sida ner om den amerikanska läkemedelsfirman Pfizers försök att köpa upp konkurrenten A-Z.

Det är en stor affär som kan få konsekvenser för forskning och läkemedelstillverkningen i världsmått. Men det är inte en isolerad affär. I stället är det en del av en våg av fusioner och övertaganden (merger&aquisitions som fackliteraturen skriver) som de amerikanska internationella storbolagen varit inblandade i.

Sedan 1 januari i år har amerikanskt kapital varit part i inte mindre än 555 M&A till ett belopp av 169 miljarder dollar, enligt specialistfirman Dealogic.

Bakgrunden till köplusten är inte att skaffa ny produktionskapacitet eller att få tillgång till nya tekniker, patent eller andra fördelar. Ett motiv kan däremot vara att göra sig av med en konkurrent.

Men den avgörande orsaken till vågen av amerikanska M&A är att de stora bolagen med omfattande verksamhet utanför USA:s gränser badar i vinster som de inte vill ta hem till USA. Det handlar om att undvika den amerikanska vinstbeskattningen på 35 procent. Genom att hålla vinsterna på konton i skatteparadis kan de helt komma undan beskattning på utlandsvinsterna.

Vita Huset har lagt ett förslag om att minska vinstbeskattningen från 35 procent till 28 procent och att samtidigt införa en 20-procentig skatt på bolagens vinster i utlandet även om de inte förs hem till USA. Det vill bland annat Pfizer undvika genom att köpa upp Astra-Zeneka och lägga det fusionerade bolagets huvudkontor i London. En manöver med skattesmitning som enda motiv.

Enligt den amerikanska ONG:n Citizens for tax Justice hade 301 företag av de 500 största i USA ackumulerat 1 950 miljarder dollar i vinster utomlands 2013 jämfört med 1 496 miljarder dollar två år tidigare.

På CTJ:s hemsida finns information om enskilda företags obeskattade kassakistor utomlands. I tabellen nedan ser vi att Apple leder ligan, som vanligt kan man säga. Tabellen visar de olika företagens ackumulerade vinster i utlandet som inte tagits hem till USA.

I stället för att betala skatt till samhället använder de sina pengar till att köpa upp konkurrenter. Det är ingen vågad gissning att en hel del jobb kommer att försvinna i processen.

Det lönar sig att smita undan skatt, kan passa som sammanfattning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tio teser om extremhögern i Europa

Michael Löwy är en gammal veteran i Fjärde Internationalen som bidragit med många givande historiska analyser bland annat av Rosa Luxemburgs betydelse. Sedan ett par decennier ägnar han det mesta av sin energi till att utveckla idéerna om vad vi menar med ekosocialism. Här under har jag översatt en ny text som han publicerat på franska den 1 juni. Tio teser om extremhögern är ett varningsrop om att det är dags att ta extremisterna på allvar och bygga en stark europeisk antifascistisk rörelse. Michael föddes i Brasilien 1938 men bor sedan många år i Frankrike.

 

Av LOWY Michael

1 juni 2014

I.

Valet till Europaparlamentet bekräftar en tendens som varit synlig i de flesta länderna på kontinenten, nämligen extremhögerns spektakulära framgång. Det är ett fenomen utan sin like sedan 30-talet. I flera länder fick dessa rörelser mellan 10 till 20 procent av rösterna. I tre länder, Frankrike, England och Danmark når de redan 25-30 procent av rösterna. Deras inflytande är dessutom större än deras väljarbas eftersom deras idéer smittar ner den ”klassiska” högern och även en del av den social-liberala vänstern. I Frankrike är situationen mest allvarlig. Nationalfrontens genombrott övergår alla förutsägelser inklusive de mest pessimistiska. -Det är fem minuter i midnatt, skrev Mediapart nyligen i en ledare.

II.

Det är en mycket diversifierad extremhöger. Vi ser allt ifrån oblyga nynazistiska partier som grekiska Gyllene gryning till borgerliga krafter helt integrerade i det parlamentariska spelet som UDC i Schweiz. Vad de har gemensamt är en chauvinistisk nationalism, xenofobi, rasism, hatet mot invandrare -speciellt utomeuropeiska –  mot romerna (Europas äldsta folk), islamofobin och anti-kommunismen. I flera fall kan vi lägga till antismetism, homofobi, misogyni, förakt för demokrati, och eurofobi. I andra frågor som exempelvis för eller emot nyliberalismen och åtskillnaden av stat och religion är rörelsen mer splittrad.

III.

Det är ett misstag att se fascismen och antifascismen som fenomen i det förflutna. Visst, vi har inte i dag fascistiska masspartier jämförbara med Hitlers nazistparti på 30-talet, men redan då kunde inte fascismen sammanfattas i en enda modell. Den spanska frankismen och salazarismen i Portugal skilde sig mycket från modellerna i Italien och Tyskland.

En betydande del av dagens europeiska högerextremism har en direkt likhet med fascismen och/eller nynazismen. Det gäller Gyllene gryning, ungerska Jobbik, Svoboda och den ukrainska Högersektorn. Men samma sak gäller i en annan form för franska Nationalfronten, FPÖ i Österrike, belgiska Vlaams Belang och andra där grundarna hade direkta band med den historiska fascismen och krafter som kollaborerade med Tredje Riket.

I andra länder som Hollande, Schweiz, England, Danmark, har de högerextremistiska partierna inte ett fascistiskt ursprung, men de delar rasismen, xenofobin och islamofobin med dem. Ett argument för att extremhögern har förändrats och inte längre har mycket gemensamt med fascismen är att den accepterar den parlamentariska demokratin och vägen via valurnorna till makten. Då ska vi komma ihåg att en viss Adolf Hitler intog regeringstaburetterna efter ett regelrätt val till Reichstag och att marskalk Pétain valdes till statschef av det franska parlamentet. Om Nationalfronten kommer till makten via allmänna val –en hypotes som tyvärr inte kan avfärdas – vad blir det då kvar av demokratin i Frankrike?

IV.

Den ekonomiska krisen som sedan 2008 härjar i Europa har huvudsakligen i större utsträckning favoriserat extremhögern än den radikala vänstern, med Grekland som undantag. Proportionerna mellan de två styrkorna är i total obalans till skillnad från situationen i Europas trettiotal då vi i flera länder såg en parallell tillväxt av fascismen och den antifascistiska vänstern.

Dagens extremhöger har utan tvekan tjänat på krisen, men det förklarar inte allt. I Spanien och Portugal, två länder som drabbats hårdast av krisen, förblir extremhögern marginell. I Grekland där Gyllene gryning haft en exceptionell tillväxt är den ändå kraftigt förbisprungen av Syriza, den radikala vänsterkoalitionen. I Schweiz och Österrike, två länder som undgått krisen når den rasistiska extremhögern ofta över 20 %. Därför måste vi undvika vulgärekonomiska förklaringar som ofta förs fram av vänstern.

V.

Vissa historiska faktorer spelar utan tvekan en roll: en bred gammal antisemitisk tradition i vissa länder; en bestående kollaborationistisk strömning sedan andra världskriget;  det koloniala arvet, som formade attityder och beteenden lång tid efter avkolonialiseringen, inte bara i de gamla kolonialmakterna utan i nästan alla Europas stater. Alla dessa faktorer finns på plats i Frankrike och bidrar till att förklara Nationalfrontens framgångar.

VI.

Begreppet « populism » som vissa politologer, media och även en del av vänstern använder är helt oanvändbart för att förklara de fenomen vi talar om och sprider bara förvirring. Om i Latinamerika under åren 1930 till 1960 begreppet svarade mot något relativt konkret som vargaism, peronism, osv, så är begreppets användning i Europa sedan 90-talet alltmer vagt och oprecist. Populismen definieras som en ”politisk hållning som tar ställning för folket mot eliterna”, vilket gäller för i stort sett alla rörelser och politiska partier.

Detta pseudo-koncept applicerat på extremhögern, leder medvetet eller omedvetet till att legitimera den, göra den mer acceptabel för att inte säga sympatisk. Vem är inte för folket mot eliterna? Begrepp som förargar undviks noggrant, rasism, xenofobi, fascism och högerextremism.

”Populism” används också på ett medvetet mystifierande sätt av nyliberala ideologer för att skapa ett amalgam mellan extremhögern och den radikala vänstern, karaktäriserade som ”högerpopulism” och ”vänsterpopulism” eftersom de är i opposition till den liberala europapolitiken.

VII.

Hela vänstern med några få undantag undervärderar allvarligt faran. Den har inte sett den bruna faran komma och har därför inte funnit det nödvändigt att ta initiativ till en antifascistisk mobilisering. För de inom vänstern, som ser extremhögern som en biprodukt av krisen och arbetslösheten, är det orsakerna som vi måste angripa och inte det fascistiska fenomenet i sig. Det är ett typiskt vulgärekonomiskt resonemang som avväpnat vänstern inför rasismens, xenofobins och den högerextremistiska nationalismens ideologiska offensiv.

VIII.

Ingen social grupp är immun mot den bruna pesten. Högerextremistiska idéer, speciellt rasismen, har smittat ner en stor del av inte bara småborgerskapet och de arbetslösa utan också arbetarklassen och ungdomen. I fallet Frankrike är detta särskilt frapperande. Dessa idéer har inte en direkt koppling med invandringens verklighet.  Antalet röster för Nationalfronten är exempelvis speciellt högt i vissa landsbygdsorter där man aldrig sett röken av en invandrare.

De invandrade romerna, som nyligen varit utsatta för en imponerande hysterisk våg av rasism, med benäget bistånd från den dåvarande ”socialistiske” inrikesministern Manuel Valls, är färre än 20 000 i hela Frankrike.

IX.

En annan « klassisk » vänsteranalys av fascismen är den som förklarar att den huvudsakligen är ett instrument för storkapitalet att krossa revolutionen och arbetarrörelsen med. Men i dag då arbetarrörelsen är mycket svag och det revolutionära hotet obefintligt har storkapitalet inget intresse av att stödja de högerextremistiska rörelserna och därför existerar inte hotet om en brun offensiv.

Det handlar än en gång om en vulgärekonomistisk vision, som inte tar hänsyn till politiska fenomens egen autonomi –att väljarna kan välja ett parti som inte har storborgarnas favör- och som tycks ignorera att storkapitalet kan anpassa sig till alla sorters  politiska regimer utan att beröras.

X.

Det finns inga magisk recept för att bekämpa extremhögern. Vi måste med en kritisk blick inspireras av gångna antifascistiska traditioner och samtidigt kunna nyskapa för att möta nya former av högerextremism. Vi måste kunna kombinera lokala initiativ med välorganiserade och välstrukturerade sociopolitiska och kulturella enhetsorganisationer på nationell och kontinental nivå.

En enhet kan realiseras punktuellt med hela det ”republikanska” spektrumet, men en organiserad antifascistisk rörelse blir endast effektiv och trovärdig om den drivs av krafter som befinner sig utanför den dominerande nyliberala koncensusen. Det är en kamp som inte kan begränsas inom ett lands gränser utan som måste organiseras på europeisk nivå. Kampen mot rasismen och solidariteten med dess offer är en essentiell del i motståndet.

Michaël Lowy

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Deflation, recession och depression

För ett tag sedan kunde man läsa följande annons i en grekisk dagstidning.

”Hemhjälp anställs på Cypern. Ingen lön utgår men mat och logi erbjuds”.

Det kanske inte är Europas hela verklighet i ett nötskal. Men det är definitivt en växande del i kontinentens verklighet, vardag för allt fler arbetslösa och utstötta.

I dag kan vi faktiskt summera vad som varit essensen i den kris som utlöstes hösten 2007 i och med storbanken Lehman Brothers kollaps. Europas stater fick gå in och rädda de privata bankerna från sammanbrott. De privata ägarnas kapital räddades och det var du, jag och andra arbetande medborgare som fick ta hand om räkningen.

Offentliga pengar fördes över till privata fickor. Det är facit av det nya århundradets största hold-up. Strax innan bankkraschen 2007 var de 28 EU-staternas samlade statsskuld 7 226 miljarder euro. I fjol hade den ökat till 11 386 miljarder euro. Mellanskillnaden på något över 4 000 miljarder är skulder till innehavare av medlemsländernas statsobligationer. En enorm transferering från de arbetande till kapitalägare har ägt rum. Här finns källan till mycket av det bling-bling som 1% rullar runt i.

Mycken kritik har riktats mot den nyliberala åtstramningspolitiken som blivit lego inom EU. Även många etablerade borgerliga ekonomer har kallat krispolitiken för vansinnig, att den skapar arbetslöshet, låg tillväxt och minskad köpkraft i samhället. Kort sagt menar kritikerna att politiken är missriktad och skapar ekonomisk stagnation, att den är irrationell i förhållande till de uttalade målen om tillväxt, minskade statsskulder och minskad arbetslöshet.

Om det verkligen hade varit målen för åtstramningspolitiken är omdömet ”irrationellt” helt befogat. Men om målet var att sänka lönekostnaderna, rasera allt mer av den sociala välfärden och på alla vis stimulera det privata kapitalet då har det förts en politik som varit helt rationell sett ur det dominerande finanskapitalets ögon.

För ägare av kapital är det vinsterna som räknas, inte antalet arbetslösa, inte heller med vilken takt BNP växer och i den meningen har politiken varit rationell vilket bevisas av de vinstmarginaler som på nytt råder inom finanssektorn. Företagen badar i cash men i stället för att investera delas allt större summor ut till aktieägarna.

Ur samhällets och de arbetandes intressen har däremot den nyliberala krispolitiken inte bara varit irrationell utan rent av katastrofal, speciellt i de svagare europeiska staterna i syd, som Portugal, Spanien, Italien och så naturligtvis Grekland. I tabellen som jag sammanställt här under ser vi att under perioden 2007 till 2013, har de arbetande och samhällsekonomin tvingats ned på knä. Antalet officiellt arbetslösa i EU 28 är nu närmare 30 miljoner och betydligt högre om alla som lämnat arbetsmarknaden räknas in. Med något enstaka undantag, som exempelvis Sverige, har hela unionens ekonomi stagnerat, minskat eller kraschat som i fallet Grekland.

Källa: Eurostats databaser

Vad tabellen visar är att på fem år har den nyliberala krispolitiken drivit en stor del av den europeiska unionen in i en recession och i fallet Grekland finns det bara ett ord att bruka  –depression.

När lönerna pressas ned av den stora arbetslösheten och av den medvetna lönesänkningspolitiken samtidigt som de sociala transfereringarna stryps och den offentliga servicen allt mer självfinansieras då krymper marknaderna och många mindre och mellanstora företag går omkull eftersom deras försäljning sjunker samtidigt som deras krediter i bankerna stoppas. Även ett företag som går bra men som inte kan erhålla krediter i bankerna går omkull i fall att deras produkter har ett säsongsberoende som exempelvis produkter för vintersport och liknande.

Recessionen, för att inte tala om en depression, kan om den blir till långvarig stagnation driva ekonomin in i en deflationistisk spiral som det kan ta decennier att ta sig ur. Japan är ett exempel på detta. När inflationen är negativ då sjunker priserna överlag på de varor och tjänster som den stora allmänheten konsumerar medan skulderna automatiskt ökar eftersom penningvärdet ökar.

Inom hela EU sjönk den totala efterfrågan på varor och tjänster med 370 miljarder euro under perioden 2008-2013, det vill säga med -4,4 %. Det är en effekt av krispolitiken. EU hade 3,6 miljoner fler i arbete än USA år 2008. Fem år senare var det 2,4 miljoner färre i arbete än i USA. Det är också en effekt av krispolitiken.

När spiralen nedåt väl tagit fart är den nästan omöjlig att stoppa, speciellt i ett läge där centralbankernas styrräntor redan ligger på strax över noll. Vad som skulle ske om ECB införde negativa räntor vågar inte ens Mario Draghi tänka på. (PS: Ändå införde i dag ECB negativ ränta på bankers ”over-night”-insättning, med -0,10 %. Det innebär att bankerna får betala för att låna ut pengar till ECB)

Krispolitiken har drivit ned de arbetandes inkomster. I depressionens Grekland har många sett sina inkomster halveras. Lägre inkomster leder till minskad konsumtion som till sist tvingar fram längre priser på de vanliga konsumtionsvarorna, vilket driver företag i konkurrs, vilket späder på arbetslösheten, vilket minskar köpkraften och så vidare i en ond nedåtgående spiral.

Hur långt har den processen hunnit i EU som helhet? Inte så långt säger många ekonomer och pekar på en stabbig återhämtning i vissa medlemsländer. Men i diagramen här under kan vi se att trenden mot en deflation inom hela EU är tydlig och inget ser ut att stoppa den.

Källa: International NYT, 4 juni 2014.

Så till slut kan man säga att den förda krispolitiken inte ens varit rationell ur kapitalägarnas lite mer långsiktiga intressen, med siktet på en horisont som ligger bortom de kortsiktiga kvartalsvinsterna. För om hela kontinenten fastnar i den ”japanska” sjukan och dras med i en deflationistisk spiral av sjunkande priser då kan dagens stagnation, recession och ”lågflation” övergå i en generaliserad depression.  

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Gåvor till företagen och de rika skapar inga jobb men stora vinster.

Den europeiska unionen tog sitt första stapplande steg 1957 i och med det så kallade Romfördraget. Men det är först i och med 1993 års fördrag i Maastricht som unionen blir en gemensam marknad för kapitalrörelser, investeringar och arbetsmarknad. Enligt de rådande ekonomiska dogmerna som alla regeringar omfattade skulle skillnaden i levnadsstandard inom EU utjämnas och skillnaderna i medlemsländernas industriella konkurrenskraft minska.

Foto : Benny Åsman från Europafackens demonstration i Bryssel

Facit tjugo år senare visar att EU i hela sin konstruktion är kapitalägarnas union. Målet sades vara en harmonisering. I stället har den ”fria marknaden” lett till ett race mot botten för de arbetandes löner och sociala försäkringar. Inte heller har de utlovade jobben blivit verklighet. Tvärtom, närmare trettio miljoner är arbetslösa inom EU 27 och det finns inget ljus i tunneln för de som gått arbetslösa någon längre tid.

Däremot är kapitalägarna redan ute ur tunneln för länge sedan. Tjugo år av skattesänkningar för de rikaste och för företagen har ökat klyftorna inom varje enskilt land och mellan ”starka” och ”svaga” stater inom unionen. I tabellen nedan kan vi se hur minskningen av de högsta marginalskatterna tjänat de absolut rikaste. Tabellen visar också hur beskattningen av företagens vinster minskat inom hela unionen i en allt tuffare konkurrens om företagens investeringar och lokaliseringar.

 

Högsta marginalskatten i %

Företagens vinstbeskattning i %

Länder

1995

2013

1995

2013

Irland

48,0

41,0

40,0

12,5

England

40,0

45,0

33,0

23,0

Belgien

60,5

53,7

40,2

34,0

Holland

60,0

52,0

35,0

25,0

Frankrike

59,1

50,2

36,7

36,1

Spanien

56,0

52,0

35,0

30,0

Italien

52,2

47,3

51,0

31,4

Grekland

45,0

46,0

40,0

26,0

Tjeckien

43,0

22,0

41,0

19,0

Polen

45,0

32,0

40,0

19,0

Tyskland

57,0

47,5

56,8

29,8

Danmark

65,7

55,6

34,0

25,0

Sverige

61,3

56,6

28,0

22,0

Finland

62,2

51,1

25,0

24,5

Eurozonen

49,0

44,5

36,8

25,9

EU 27

47,4

38,9

35,3

23,2

Källa: EU- kommissionens databas

I sin helhet har den genomsnittliga effektiva beskattningen av företagens vinster inom EU 27 sjunkit med nio procentenheter på bara femton år vilket diagramet här under visar. Kurvan visar beskattningen i procent av de icke-finansiella företagens vinster, det vill säga i tillverkningsindustri och service.

Källa: EU-kommissionen. Diagram ur Alternatives Economiques ”Les Chiffres 2014”

Gåvorna till de rika i form av lägre marginalskatter och detsamma vad gäller företagsbeskattningen har självfallet lett till mindre inkomster för medlemsstaterna. Något som den nyliberala politiken snabbt tagit till ursäkt för att angripa den offentliga sektorn, det finns ju gudbevars inte tillräckligt med pengar, statskassorna är tomma, höjs stridsropen.
Det enda som harmonierats inom EU är de indirekta skatterna, främst momsen, vars utveckling visas i diagramet här under. Det är ett sätt att på ett orättvist beskatta befolkningen och öka statens inkomster som kompensation för skattebortfallet från de rika och företagen.

Källa: EU-kommissionen. Diagram ur AE: ”Les Chiffres 2014”

Efter närmare trettio år av nyliberalism kan vi se att allt tal om ekonomisk jämlikhet, mindre klyftor, fler i arbete, och andra löften om en lysande framtid var nonsens. Europeiska Unionen var, är och förblir de rikas och kapitalägarnas verktyg för att transferera allt större rikedomar till den lilla procent av Europas befolkning som redan har skamligt mycket. Det finns bara en progressiv väg för kontinentens arbetande befolkningar: solidaritet över gränserna, nej till all form av nationalism som sätter den egna nationen före allt annat, för ett socialt, demokratiskt och solidariskt Europa. Ett folkens och de arbetandes Europa.

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stor framgång för den radikala vänstern i Belgien.

I går var det här i Belgien inte bara val till Europaparlamentet utan också val till det federala parlamentet och till de tre regionala parlamenten i Flandern, Bryssel och Vallonien.
På riksnivå är det de flamländska nationalisterna i NV-A som sopar golvet med alla andra partier i Flandern och tar ensamt hem 31,9  % av rösterna. Till glädje för många har NV-A:s framgång skett på bekostnad av extremisterna i Vlaams Belang som förlorar mer än halva sin väljarkår i Flandern, ner 9,4 % för att sluta på 5,9 %. Frågan är om det är dödsstöten för det främlingsfientliga partiet eller om det likt Nationalfronten i Frankrike kan komma tillbaka om NV-A sviker sina väljare som väntar sig en separatistisk politik för ett självständigt Flandern.


Nu väntar säkert en ny regeringskris i landet eftersom NV-A inte kan rundas av de övriga flamländska partierna. I Vallonien är det fortfarande socialistpartiet som är störst. Men en regering med PS och NV-A ingående är nog i det närmaste otänkbart, även om ”omöjligt” är ett okänt ord i belgiska parlamentet.

För den radikala vänstern var valet en stor framgång trots de mörka moln som seglat upp på grund av de flamländska nationalisternas framgångar. Jag har redan skrivit om den valkoalition som deltog i valet: PTB-Go. (Se här)

I vissa valkretsar kan man tala om ett verkligt genombrott för valkoalitionen. De största framgångarna gjordes i industriorterna runt miljonstaden Liège. I stålorten Herstal fick PTB-Go 21 % av rösterna och i Seraing 17 %. I Liège nåddes inte mindre än 10,9 % vilket svarar mot cirka 30 000 röster. I hela Vallonien fick koalitionen 5,5 % vilket svarar mot fler än 100 000 röster vilket ger 2 platser i det Vallonska parlamentet.

De här två kommer att ta plats i det nationella parlamentet och garanterar att deras inkomst kommer att vara en normal arbetarlön


Till det federala parlamentet är givtevis resultatet inte lika spektakulärt. Men med 1,8 % i den fransktalande delen och lika mycket i Flandern kommer PTB-Go ändå in i parlamentet och tar två platser. Däremot kommer inte PTB-Go att representeras i Europaparlamentet eftersom alla platser tas upp av de stora partierna. Själv kunde jag som utlänning här i Belgien endast rösta i Europavalet. På PTB-Go:s lista kryssade jag för LCR:s kandidat Céline Caudron. Sammanlagt fick hon 4 314 personröster, vilket måste ses som ett mycket gott resultat.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vi skickar en kryssraket till Bryssel och säger nej till svenska kryssarmissiler

Dagens Nyheter skriver i dag om ”Doldisarna som kan ta sig till Bryssel”. En av dem känner vi väl:

”En tredje kandidat som pekas ut som en möjlig kryssraket är konstnären och musikern Dror Feiler som i så fall petar ut Vänsterpartiets nuvarande Europaparlamentariker Mikael Gustafsson.”

Han får min röst. En bojkott av EU-valet är bara nonsens och ger endast Sverigedemokraterna en procentuellt större del av rösterna. Johan Ehrenbergs röst på Miljöpartiet är sagan om en röd redaktör som hoppade i en borgerlig tunna. Ett kapitalistiskt marknadssystem där vinstbegär avgör våra val kan aldrig lösa miljöhoten.

Jag känner inte Drors hela politiska register men röstar för aktivisten Dror Feiler, han som modigt och intensivt tagit ställning för solidariteten med både palestinier och syrier, mot svensk militär upprustning och social nedrustning samtidigt som han blivit en frontfigur i kampen mot rasism i Sverige.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Belgiska socialisters krisprogram

-Det vi upplever är inte en kris. En kris varar bara en kort tid. I ställer lever vi i ett system som hamnat i en återvändsgränd –i en kapitalism baserad på profiter och i ständig jakt efter mera.

Så inleder den belgiska organisationen Ligue Communiste Révolutionnaire sitt krisprogram inför valen i Belgien den 25 maj, ett samtidigt val till Europaparlamentet, det nationella parlamentet och de tre regionala parlamenten i Flandern, Bryssel och Vallonien.

-Våra liv är mer värda än deras profiter, är det genomgående temat som färgar det krisprogram i elva punkter som LCR (belgisk sektion av Fjärde Internationalen) publicerat för att i valkampanjen visa vilka brådskande åtgärder som krävs för att de arbetande ska lyckas slå tillbaka det nyliberala Europas angrepp på inkomster och den sociala tryggheten.

För att stärka den utomparlamentariska vänsterns chanser att vinna platser i de valda församlingarna har flera organisationer bildat en gemensam valkartell med namnet PTB-Go. Där PTB är den avgjort största organisationen med flera tusen medlemmar. Partiet har sitt ursprung i den maoistiska traditionen men har de senaste åren rensat ut många lik ur garderoben och driver många frågor i klasskampen på ett bra sätt. Vid sidan av PTB finns som sagt LCR och också det belgiska kommunistpartiet. Även kända personligheter ställer upp på de gemensamma vallistorna.

I en pamflett inför valet presenterar LCR sitt förslag till ett akut krisprogram med åtgärder som partiet anser som nödvändiga för att de arbetande inte ska tvingas betala räkningen för kapitalismens systemkris. Här under har jag gjort en fri översättning av de elva punkter som finns i programmet.

Rätten till ett arbete.

Det finns 600 000 arbetslösa i Belgien. Vissa arbetar mer än fulltid medan andra tvingas till deltider och korttider. Den genomsnittliga arbetstiden i Belgien är 31 timmar i veckan.

– Fast anställning för alla

– Förbjud kollektiva avsked

-Fördela arbetet. Inför 32 timmars arbetsvecka med obligatoriska nyanställningar för att kompensera det minskade antalet arbetade timmar.

Rätten till en inkomst. Kamp mot ojämlikhet och fattigdom.

Den rikaste tiondelen av Belgiens familjer har sexdubblat sina tillgångar sedan 2000. Femton procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket på 875 euro i månaden.

-Upphäv alla motreformer som bromsar löneutvecklingen och som saboterar den automatiska löneindexeringen.

-Inrätta en minimilön på 1700 euro netto i månaden.

-Avskaffa momsen på nödvändiga dagligvaror.

-Minska skatten för alla låg- och mellaninkomsttagare. Öka skatten för inkomster över 8 000 euro brutto i månaden.

Rätt till sociala försäkringar. Solidariteten är inte till salu.

De senaste 20 åren har arbetsgivarnas fått sina sociala avgifter sänkta med 756 miljoner euro per år till dagens 10 miljarder euro per år. Dessa gåvor till bolagen har inte skapat ett enda jobb men däremot skadat det sociala försäkringssystemet.

-Stoppa alla gåvor till företagen.

-Arbetslöshetsersättningen ska inte vara regressiv utan obegränsad i tiden.

-Ersättningen ska vara individuella och inte påverkas av den sociala statusen, ensamboende eller gift/samboende.

-Återinrätta rätten till förpension vid 55 års ålder.

-Socialbidragen ska inte federaliseras och ska skötas av de fackliga organisationerna.

Rätten till bra och gratis offentlig service.

I den offentliga servicen och den som privatiserats minskar kvaliteten och avgifterna stiger.

-Gratis undervisning från småskolan till gymnasiet. Återfinansiering av skolan upp till 8 % av BNP.

-Gratis dricksvatten upp till 15 m³ per person och år.

-Åternationalisering av Posten, Belgacom och andra privatiserade serviceföretag, under de anställdas och konsumenternas kontroll.

-Nationalisera läkemedelsindustrin.

Rätten till en bostad.

-Stoppa vräkningarna.

-Använd existerande lagar för att konfiskera tomma lägenheter.

-Reglerade hyror

-Bygg 200 000 nya bostäder för låginkomsttagare.

Respektera kvinnans rättigheter och de sexuella minoriteternas

-Lika lön för lika arbete

-Gratis abort och preventivmedel

-Utveckla en nationell plan för kamp mot våld, diskrimination, manschauvinism och homofobi mot kvinnor och sexuella minoriteter.

-Stopp för diskrimineringen av muslimer som bär slöja.

Rösträtt för alla. Asylrätt. Vi är alla barn till invandrare.

Invandrare betalar skatt men saknar rösträtt. Asylsökande avvisas alltmer brutalt.

-Lägg ned de låsta asyllägren

-Fri etableringsrätt för alla. Regularisera de papperslösas situation.

-Rösträtt och valbarhet för alla.

Varken olja eller kärnkraft. Allas rätt till förnyelsebar energi.

Förnyelsebar energi kan ge mänskligheten en gratis energi och skapa många nya arbeten. I stället nöjer sig makten med halvmesyrer som bara gynnar de rika och som gör energin allt dyrare.
-Skapa ett gratis och bra kollektivt transportsystem

-Skapa ett offentligt bolag för renovering och isolering av äldre lägenheter, under kvartersinnevånarnas kontroll.

-Överge kärnkraften och omplacera de anställda

-Nationalisera energibolagen utan kompensation och planera en snabb omvandling till 100% förnyelsebar energi.

Ta pengarna där de finns. För en rättvis beskattning.

Pengar saknas inte i samhället. Det är fördelningen det är fel på.

-Upphäv banksekretessen för att bekämpa skattebrott och beskatta förmögenheter.

-Upphäv de utländska bolagens skattelättnader.

-Höj bolagsskatten till 60 %.

-Inför en ”Tobinskatt” på finansiella transaktioner

-Skjut upp betalningen av statsskulden och avskriv alla illegitima skulder.

En offentlig banksektor för att demokratisera kreditgivningen

Lån är ett engagemang för framtiden. Det är odemokratiskt att en procents jakt på profiter bestämmer över krediterna. Kollektivets framtid ska bestämmas kollektivt.

-Förbjud de spekulativa fonderna

-Expropriera banker och försäkringsbolag utan ersättning till ägarna, småsparare undantaget. Skapa en offentlig kreditgivning under samhällelig kontroll.

Ett annat Europa, ett annat Belgien, för en verklig demokrati.

I dag är 80 % av de lagar som antas av EU:s medlemmar skrivna av icke valda instanser i EU. I mycket är det en demokrati bara till namnet.

-Avskaffa monarkin, för en demokratisk federal republik.

-Alla förtroendevalda ska kunna återkallas och förbjudas att samla på sig poster och sitta i högst två mandatperioder. Ingen förtroendevald ska ha en inkomst över 3 200 euro brutto, vilket är genomsnittet i landet.

-Upphäv alla repressiva lagar mot demonstrationsrätten, antiterroristlagarna och skapa nolltolerans mot polisvåldet.

-Upphäv alla EU-fördrag. Val till en konstituerande församling för ett annat Europa  -demokratiskt, socialt, ekologiskt, fredligt, generöst och solidariskt.

-Lämna kapitalets institutioner: IMF, Världsbanken och Världshandelsorganisationen.

-Lämna Nato

-Nej till frihandelsavtalet USA-EU

  

      

              

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En spik i en galen idé

Det finns ekonomiska « sanningar » som inte ens står upp emot en enkel granskning. En sådan är den omhuldade tesen att med lägre kostnader för företagen och lägre löner för de anställda skapar företagen fler jobb.
Men idén att det är företagen som ”skapar jobben” är en sanning med modifikation. En företagsägare anställer nämligen inte fler personer bara för att staten ger bolaget stödpengar eller minskar arbetsgivaravgifterna eller tvingar ned de lägsta ingångslönerna för de yngre.


Ett företag anställer fler personer enbart om det finns en möjlighet att sälja de ökade produktionen av varor eller tjänster på marknaden. Utan en effektiv efterfrågan skapar inte företag nya jobb. Det är alltså inte företagen som skapar nya jobb tack vare lägre omkostnader utan marknadens efterfrågan på en viss vara som ger incitament för kapitalägaren att öka sin produktion, endera genom övertid och ökad produktivitet eller med fler anställda.
Frågan är då om låga löner för de anställda i de ”okvalificerade” jobben bidrar till en lägre arbetslöshet bland de aktiva i åldrarna 20-64?
I diagrammet här under kan vi se att den verkliga relationen är den motsatta. Eftersom diagrammet är på franska kan det kanske vara svårt att läsa om du inte ser vad det representerar. På den vertikala axeln till vänster visas sysselsättningsgraden bland gruppen 20-64 år och på den horisontella axeln i botten anges den maximala månadsinkomsten(omräknad till euro) för den sämst betalda tiondelen av de sysselsatta.

Ett klarare samband mellan inkomsterna för de lågavlönade och sysselsättningen bland alla aktiva går knappast att visa upp.
Höjda löner för de lägst avlönade och färre gåvor till företagen kommer i alla fall inte att höja arbetslösheten. Allt pekar på det motsatta.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,