Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

Verklig och uppfattad ojämlikhet

Publicerat av
1

I dyningarna efter den omtalade studien av ojämlikhetens utveckling av Thomas Piketty publiceras nu en ny undersökning som ger ett mycket intressant perspektiv på hur människorna i olika samhällen uppfattar ojämlikhetens utseende.
Det är en studie som gjorts av tyskan Judith Niehues för Tyska företagarinstitutet i Köln. Det speciella med studien är att den jämför den reella ojämlikheten i inkomstfördelningen i olika länder med hur människorna i samma länder tror att fördelningen ser ut.
I digrammen här under ser vi studiens resultat i tre länder, Sverige, USA och Frankrike.

Sverige

USA

Frankrike

En aspekt, som jag tycker är den viktigaste, i studien är att den visar på en klyfta mellan den uppfattade ojämlikheten i USA och resten av OECD-länderna i studien.
I USA tror människorna att ojämlikheten är mindre än vad den är i verkligheten. I alla andra länder är det tvärtom. Människorna tror att ojämlikheten är större än den reella. I diagrammet ovan ser vi att i USA tror de tillfrågade att andelen av befolkningen i botten av inkomstskalan är färre an de är i verkligheten och samtidigt tror de att toppskiktet är mindre än i verkligheten.
I Europa, som i diagrammen ovan representerar svaren i Sverige och Frankrike, är svaren de motsatta till USA. Vi ser att de tillfrågade i EU tror att ojämlikheten är större än den reella. I samtliga länder tror man att bottenskiktet på inkomstskalan är större än den reella och att toppen är större än i verkligheten.
Den kanske intressantaste frågan som den här studien reser är varför mäniskorna svarar som de gör. Varför tror folk i USA att ojämlikheten är mindre än den reella? Och varför är det tvärtom i Europa.
Det är inte så enkelt att hitta svar på frågorna. Jag har bara en gissning som kanske inte är så tokig. Vad ser vi? Jo, att den dominerande ideologin i samhället har trängt mycket djupare ner i det amerikanska samhället än i Europa. Trots alla fakta så är det fortfarande den ”amerikanska drömmen” som dominerar tänkandet. ”Bara man vill så kan man” ta sig upp i inkomstskikten är den omfattande åsikten som hamrats in genom åren. ”The selfmade man” klarar allt.
I Europa har tydligen inte den dominerande ideologin samma kraftiga grepp över människornas uppfattningar om hur samhället ser ut. I och med krisen som utlöstes av den amerikanska finanskrisen 2007 ser människorna i Europa mer svart på samhället än vad fakta lockar till.
Varför? Kanske för att den dominerande ideologin är i kris. Hoppet att den existerande nyliberala ordningen ska leda till en bättre framtid verkar ha slocknat.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Nyliberala «sanningar » och hårda fakta

Publicerat av
11

De nyliberala teserna om den fria marknadens gudomliga gåvor har sina begränsningar. Lita kalla fakta räcker för att kläda av de till leda upprepade ”sanningarna”.

Ett, att en minskad offentlig sektor skapar fler valmöjligheter och större frihet för individen. Det stämmer varken i de högt industrialiserade länderna eller ännu mindre i global skala. I tabellen här under visas skattetryckets andel i % av bruttonationalprodukten i länder med olika styrelseskick. Det är ett mått så gott som något annat för att mäta den offentliga sektorns tyngd i ekonomin. Alltför stora slutsatser kan inte dras av tabellen. Men den visar i alla fall att det inte finns något samband mellan individernas frihet och statens omfång.

Källa: Andre Balilari &Thomas Brand , 2009

Vi ser att med nästan inget undantag är det i länder med en stor offentlig sektor som den parlamentariska demokratin är rådande styrelseform.
Självfallet är det till stor del andra historiska fakta som förklarar att alla stater med ytterst liten offentlig sektor också är diktaturer eller auktoritära regimer. Ändå visar tabellen åtminstone att den nyliberala idén att en mindre offentlig sektor leder till större frihet saknar grund i vår krassa värld.

Två, att lägre skattetryck stimulerar den ekonomiska aktiviteten så att det personliga initiativet inte hämmas av en invaderande stat. Det leder då enligt teorin till totalt ökade privata inkomster i samhället vilket kommer alla till del. När vattnet stiger lyfts alla båtar samtidigt, heter det. Tesen är grundfalsk eftersom inkomstklyftorna blir allt större. Alla båtar lyfts lika mycket av högvattnet. I de ekonomiska farvattnen är det dock vissa båtar som rider på högre vågor än andra.
I tabellen här under visas skattetrycket i olika länder och kvoten mellan inkomsterna för den högsta tiondelen av inkomsttagarna och den lägsta tiondelen på löneskalan.

Källa: OECD

I de länder som har den största offentliga sektorn är löneskillnaderna lägst, bland annat tack vare ”välfärden”, det vill säga transfereringar i form av bidrag och försäkringar till de med de lägsta inkomsterna före skatt. Medan den bäst lottade tiondelens inkomster i Norge är bara 2,8 gånger större än tiondelen i botten är samma kvot i USA 6,4.

Tre, att minskad offentlig sektor leder till högre tillväxt, mätt i procent av BNP.

Okey då, brukar nyliberaler svara på faktum att ojämlikheten ökar mest i stater med den minsta offentliga sektorn. Men det kompenseras av att det blir högre ekonomisk tillväxt i mindre reglerade ekonomier med små offentliga sektorer, sägs det. I tabellen under ser vi att också det argumentet saknar fakta att luta sig emot.

Källa: OECD

Tabellen ger ingen klar tendens åt vare sig ena eller andra hållet. Under decenniet mellan 2001 till 2011 har den genomsnittliga tillväxten varierat relativt kraftigt mellan olika länder, alltifrån Japans stagnation under 1 procent per år till Sveriges genomsnitt på 2,3 procent för samma period. Om något har tillväxten i genomsnitt varit en aning högre för de fyra länderna med skatternas andel över 40 % av BNP jämfört med genomsnittet för de fyra (Japan borträknat) under 40% av BNP. Kaalkylen visar 1,70 % i tillväxt mot 1,58 %. Inte mycket att hänga upp sig på, förutom om man vill bevisa att det blir högre tillväxt när den offentliga sektorn sätts på svältkur.

Egentligen är kalla fakta i tabellerna ovan inget märkligt. Det märkliga är att det nyliberala mantrat fortsätter att malas dag ut och dag in. I tabellerna här ovan finns inte utvecklingen i Europa 2011-2014 med i beräkningen. Den ekonomiska stagnationen som alla ”svältpaket” bidragit till är ytterligare bevis för att de nyliberala teserna bara är hårdnackad ideologi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tio teser om extremhögern i Europa

Publicerat av
6

Michael Löwy är en gammal veteran i Fjärde Internationalen som bidragit med många givande historiska analyser bland annat av Rosa Luxemburgs betydelse. Sedan ett par decennier ägnar han det mesta av sin energi till att utveckla idéerna om vad vi menar med ekosocialism. Här under har jag översatt en ny text som han publicerat på franska den 1 juni. Tio teser om extremhögern är ett varningsrop om att det är dags att ta extremisterna på allvar och bygga en stark europeisk antifascistisk rörelse. Michael föddes i Brasilien 1938 men bor sedan många år i Frankrike.

 

Av LOWY Michael

1 juni 2014

I.

Valet till Europaparlamentet bekräftar en tendens som varit synlig i de flesta länderna på kontinenten, nämligen extremhögerns spektakulära framgång. Det är ett fenomen utan sin like sedan 30-talet. I flera länder fick dessa rörelser mellan 10 till 20 procent av rösterna. I tre länder, Frankrike, England och Danmark når de redan 25-30 procent av rösterna. Deras inflytande är dessutom större än deras väljarbas eftersom deras idéer smittar ner den ”klassiska” högern och även en del av den social-liberala vänstern. I Frankrike är situationen mest allvarlig. Nationalfrontens genombrott övergår alla förutsägelser inklusive de mest pessimistiska. -Det är fem minuter i midnatt, skrev Mediapart nyligen i en ledare.

II.

Det är en mycket diversifierad extremhöger. Vi ser allt ifrån oblyga nynazistiska partier som grekiska Gyllene gryning till borgerliga krafter helt integrerade i det parlamentariska spelet som UDC i Schweiz. Vad de har gemensamt är en chauvinistisk nationalism, xenofobi, rasism, hatet mot invandrare -speciellt utomeuropeiska –  mot romerna (Europas äldsta folk), islamofobin och anti-kommunismen. I flera fall kan vi lägga till antismetism, homofobi, misogyni, förakt för demokrati, och eurofobi. I andra frågor som exempelvis för eller emot nyliberalismen och åtskillnaden av stat och religion är rörelsen mer splittrad.

III.

Det är ett misstag att se fascismen och antifascismen som fenomen i det förflutna. Visst, vi har inte i dag fascistiska masspartier jämförbara med Hitlers nazistparti på 30-talet, men redan då kunde inte fascismen sammanfattas i en enda modell. Den spanska frankismen och salazarismen i Portugal skilde sig mycket från modellerna i Italien och Tyskland.

En betydande del av dagens europeiska högerextremism har en direkt likhet med fascismen och/eller nynazismen. Det gäller Gyllene gryning, ungerska Jobbik, Svoboda och den ukrainska Högersektorn. Men samma sak gäller i en annan form för franska Nationalfronten, FPÖ i Österrike, belgiska Vlaams Belang och andra där grundarna hade direkta band med den historiska fascismen och krafter som kollaborerade med Tredje Riket.

I andra länder som Hollande, Schweiz, England, Danmark, har de högerextremistiska partierna inte ett fascistiskt ursprung, men de delar rasismen, xenofobin och islamofobin med dem. Ett argument för att extremhögern har förändrats och inte längre har mycket gemensamt med fascismen är att den accepterar den parlamentariska demokratin och vägen via valurnorna till makten. Då ska vi komma ihåg att en viss Adolf Hitler intog regeringstaburetterna efter ett regelrätt val till Reichstag och att marskalk Pétain valdes till statschef av det franska parlamentet. Om Nationalfronten kommer till makten via allmänna val –en hypotes som tyvärr inte kan avfärdas – vad blir det då kvar av demokratin i Frankrike?

IV.

Den ekonomiska krisen som sedan 2008 härjar i Europa har huvudsakligen i större utsträckning favoriserat extremhögern än den radikala vänstern, med Grekland som undantag. Proportionerna mellan de två styrkorna är i total obalans till skillnad från situationen i Europas trettiotal då vi i flera länder såg en parallell tillväxt av fascismen och den antifascistiska vänstern.

Dagens extremhöger har utan tvekan tjänat på krisen, men det förklarar inte allt. I Spanien och Portugal, två länder som drabbats hårdast av krisen, förblir extremhögern marginell. I Grekland där Gyllene gryning haft en exceptionell tillväxt är den ändå kraftigt förbisprungen av Syriza, den radikala vänsterkoalitionen. I Schweiz och Österrike, två länder som undgått krisen når den rasistiska extremhögern ofta över 20 %. Därför måste vi undvika vulgärekonomiska förklaringar som ofta förs fram av vänstern.

V.

Vissa historiska faktorer spelar utan tvekan en roll: en bred gammal antisemitisk tradition i vissa länder; en bestående kollaborationistisk strömning sedan andra världskriget;  det koloniala arvet, som formade attityder och beteenden lång tid efter avkolonialiseringen, inte bara i de gamla kolonialmakterna utan i nästan alla Europas stater. Alla dessa faktorer finns på plats i Frankrike och bidrar till att förklara Nationalfrontens framgångar.

VI.

Begreppet « populism » som vissa politologer, media och även en del av vänstern använder är helt oanvändbart för att förklara de fenomen vi talar om och sprider bara förvirring. Om i Latinamerika under åren 1930 till 1960 begreppet svarade mot något relativt konkret som vargaism, peronism, osv, så är begreppets användning i Europa sedan 90-talet alltmer vagt och oprecist. Populismen definieras som en ”politisk hållning som tar ställning för folket mot eliterna”, vilket gäller för i stort sett alla rörelser och politiska partier.

Detta pseudo-koncept applicerat på extremhögern, leder medvetet eller omedvetet till att legitimera den, göra den mer acceptabel för att inte säga sympatisk. Vem är inte för folket mot eliterna? Begrepp som förargar undviks noggrant, rasism, xenofobi, fascism och högerextremism.

”Populism” används också på ett medvetet mystifierande sätt av nyliberala ideologer för att skapa ett amalgam mellan extremhögern och den radikala vänstern, karaktäriserade som ”högerpopulism” och ”vänsterpopulism” eftersom de är i opposition till den liberala europapolitiken.

VII.

Hela vänstern med några få undantag undervärderar allvarligt faran. Den har inte sett den bruna faran komma och har därför inte funnit det nödvändigt att ta initiativ till en antifascistisk mobilisering. För de inom vänstern, som ser extremhögern som en biprodukt av krisen och arbetslösheten, är det orsakerna som vi måste angripa och inte det fascistiska fenomenet i sig. Det är ett typiskt vulgärekonomiskt resonemang som avväpnat vänstern inför rasismens, xenofobins och den högerextremistiska nationalismens ideologiska offensiv.

VIII.

Ingen social grupp är immun mot den bruna pesten. Högerextremistiska idéer, speciellt rasismen, har smittat ner en stor del av inte bara småborgerskapet och de arbetslösa utan också arbetarklassen och ungdomen. I fallet Frankrike är detta särskilt frapperande. Dessa idéer har inte en direkt koppling med invandringens verklighet.  Antalet röster för Nationalfronten är exempelvis speciellt högt i vissa landsbygdsorter där man aldrig sett röken av en invandrare.

De invandrade romerna, som nyligen varit utsatta för en imponerande hysterisk våg av rasism, med benäget bistånd från den dåvarande ”socialistiske” inrikesministern Manuel Valls, är färre än 20 000 i hela Frankrike.

IX.

En annan « klassisk » vänsteranalys av fascismen är den som förklarar att den huvudsakligen är ett instrument för storkapitalet att krossa revolutionen och arbetarrörelsen med. Men i dag då arbetarrörelsen är mycket svag och det revolutionära hotet obefintligt har storkapitalet inget intresse av att stödja de högerextremistiska rörelserna och därför existerar inte hotet om en brun offensiv.

Det handlar än en gång om en vulgärekonomistisk vision, som inte tar hänsyn till politiska fenomens egen autonomi –att väljarna kan välja ett parti som inte har storborgarnas favör- och som tycks ignorera att storkapitalet kan anpassa sig till alla sorters  politiska regimer utan att beröras.

X.

Det finns inga magisk recept för att bekämpa extremhögern. Vi måste med en kritisk blick inspireras av gångna antifascistiska traditioner och samtidigt kunna nyskapa för att möta nya former av högerextremism. Vi måste kunna kombinera lokala initiativ med välorganiserade och välstrukturerade sociopolitiska och kulturella enhetsorganisationer på nationell och kontinental nivå.

En enhet kan realiseras punktuellt med hela det ”republikanska” spektrumet, men en organiserad antifascistisk rörelse blir endast effektiv och trovärdig om den drivs av krafter som befinner sig utanför den dominerande nyliberala koncensusen. Det är en kamp som inte kan begränsas inom ett lands gränser utan som måste organiseras på europeisk nivå. Kampen mot rasismen och solidariteten med dess offer är en essentiell del i motståndet.

Michaël Lowy

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Deflation, recession och depression

Publicerat av
6

För ett tag sedan kunde man läsa följande annons i en grekisk dagstidning.

”Hemhjälp anställs på Cypern. Ingen lön utgår men mat och logi erbjuds”.

Det kanske inte är Europas hela verklighet i ett nötskal. Men det är definitivt en växande del i kontinentens verklighet, vardag för allt fler arbetslösa och utstötta.

I dag kan vi faktiskt summera vad som varit essensen i den kris som utlöstes hösten 2007 i och med storbanken Lehman Brothers kollaps. Europas stater fick gå in och rädda de privata bankerna från sammanbrott. De privata ägarnas kapital räddades och det var du, jag och andra arbetande medborgare som fick ta hand om räkningen.

Offentliga pengar fördes över till privata fickor. Det är facit av det nya århundradets största hold-up. Strax innan bankkraschen 2007 var de 28 EU-staternas samlade statsskuld 7 226 miljarder euro. I fjol hade den ökat till 11 386 miljarder euro. Mellanskillnaden på något över 4 000 miljarder är skulder till innehavare av medlemsländernas statsobligationer. En enorm transferering från de arbetande till kapitalägare har ägt rum. Här finns källan till mycket av det bling-bling som 1% rullar runt i.

Mycken kritik har riktats mot den nyliberala åtstramningspolitiken som blivit lego inom EU. Även många etablerade borgerliga ekonomer har kallat krispolitiken för vansinnig, att den skapar arbetslöshet, låg tillväxt och minskad köpkraft i samhället. Kort sagt menar kritikerna att politiken är missriktad och skapar ekonomisk stagnation, att den är irrationell i förhållande till de uttalade målen om tillväxt, minskade statsskulder och minskad arbetslöshet.

Om det verkligen hade varit målen för åtstramningspolitiken är omdömet ”irrationellt” helt befogat. Men om målet var att sänka lönekostnaderna, rasera allt mer av den sociala välfärden och på alla vis stimulera det privata kapitalet då har det förts en politik som varit helt rationell sett ur det dominerande finanskapitalets ögon.

För ägare av kapital är det vinsterna som räknas, inte antalet arbetslösa, inte heller med vilken takt BNP växer och i den meningen har politiken varit rationell vilket bevisas av de vinstmarginaler som på nytt råder inom finanssektorn. Företagen badar i cash men i stället för att investera delas allt större summor ut till aktieägarna.

Ur samhällets och de arbetandes intressen har däremot den nyliberala krispolitiken inte bara varit irrationell utan rent av katastrofal, speciellt i de svagare europeiska staterna i syd, som Portugal, Spanien, Italien och så naturligtvis Grekland. I tabellen som jag sammanställt här under ser vi att under perioden 2007 till 2013, har de arbetande och samhällsekonomin tvingats ned på knä. Antalet officiellt arbetslösa i EU 28 är nu närmare 30 miljoner och betydligt högre om alla som lämnat arbetsmarknaden räknas in. Med något enstaka undantag, som exempelvis Sverige, har hela unionens ekonomi stagnerat, minskat eller kraschat som i fallet Grekland.

Källa: Eurostats databaser

Vad tabellen visar är att på fem år har den nyliberala krispolitiken drivit en stor del av den europeiska unionen in i en recession och i fallet Grekland finns det bara ett ord att bruka  –depression.

När lönerna pressas ned av den stora arbetslösheten och av den medvetna lönesänkningspolitiken samtidigt som de sociala transfereringarna stryps och den offentliga servicen allt mer självfinansieras då krymper marknaderna och många mindre och mellanstora företag går omkull eftersom deras försäljning sjunker samtidigt som deras krediter i bankerna stoppas. Även ett företag som går bra men som inte kan erhålla krediter i bankerna går omkull i fall att deras produkter har ett säsongsberoende som exempelvis produkter för vintersport och liknande.

Recessionen, för att inte tala om en depression, kan om den blir till långvarig stagnation driva ekonomin in i en deflationistisk spiral som det kan ta decennier att ta sig ur. Japan är ett exempel på detta. När inflationen är negativ då sjunker priserna överlag på de varor och tjänster som den stora allmänheten konsumerar medan skulderna automatiskt ökar eftersom penningvärdet ökar.

Inom hela EU sjönk den totala efterfrågan på varor och tjänster med 370 miljarder euro under perioden 2008-2013, det vill säga med -4,4 %. Det är en effekt av krispolitiken. EU hade 3,6 miljoner fler i arbete än USA år 2008. Fem år senare var det 2,4 miljoner färre i arbete än i USA. Det är också en effekt av krispolitiken.

När spiralen nedåt väl tagit fart är den nästan omöjlig att stoppa, speciellt i ett läge där centralbankernas styrräntor redan ligger på strax över noll. Vad som skulle ske om ECB införde negativa räntor vågar inte ens Mario Draghi tänka på. (PS: Ändå införde i dag ECB negativ ränta på bankers ”over-night”-insättning, med -0,10 %. Det innebär att bankerna får betala för att låna ut pengar till ECB)

Krispolitiken har drivit ned de arbetandes inkomster. I depressionens Grekland har många sett sina inkomster halveras. Lägre inkomster leder till minskad konsumtion som till sist tvingar fram längre priser på de vanliga konsumtionsvarorna, vilket driver företag i konkurrs, vilket späder på arbetslösheten, vilket minskar köpkraften och så vidare i en ond nedåtgående spiral.

Hur långt har den processen hunnit i EU som helhet? Inte så långt säger många ekonomer och pekar på en stabbig återhämtning i vissa medlemsländer. Men i diagramen här under kan vi se att trenden mot en deflation inom hela EU är tydlig och inget ser ut att stoppa den.

Källa: International NYT, 4 juni 2014.

Så till slut kan man säga att den förda krispolitiken inte ens varit rationell ur kapitalägarnas lite mer långsiktiga intressen, med siktet på en horisont som ligger bortom de kortsiktiga kvartalsvinsterna. För om hela kontinenten fastnar i den ”japanska” sjukan och dras med i en deflationistisk spiral av sjunkande priser då kan dagens stagnation, recession och ”lågflation” övergå i en generaliserad depression.  

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Gåvor till företagen och de rika skapar inga jobb men stora vinster.

Publicerat av
1

Den europeiska unionen tog sitt första stapplande steg 1957 i och med det så kallade Romfördraget. Men det är först i och med 1993 års fördrag i Maastricht som unionen blir en gemensam marknad för kapitalrörelser, investeringar och arbetsmarknad. Enligt de rådande ekonomiska dogmerna som alla regeringar omfattade skulle skillnaden i levnadsstandard inom EU utjämnas och skillnaderna i medlemsländernas industriella konkurrenskraft minska.

Foto : Benny Åsman från Europafackens demonstration i Bryssel

Facit tjugo år senare visar att EU i hela sin konstruktion är kapitalägarnas union. Målet sades vara en harmonisering. I stället har den ”fria marknaden” lett till ett race mot botten för de arbetandes löner och sociala försäkringar. Inte heller har de utlovade jobben blivit verklighet. Tvärtom, närmare trettio miljoner är arbetslösa inom EU 27 och det finns inget ljus i tunneln för de som gått arbetslösa någon längre tid.

Däremot är kapitalägarna redan ute ur tunneln för länge sedan. Tjugo år av skattesänkningar för de rikaste och för företagen har ökat klyftorna inom varje enskilt land och mellan ”starka” och ”svaga” stater inom unionen. I tabellen nedan kan vi se hur minskningen av de högsta marginalskatterna tjänat de absolut rikaste. Tabellen visar också hur beskattningen av företagens vinster minskat inom hela unionen i en allt tuffare konkurrens om företagens investeringar och lokaliseringar.

 

Högsta marginalskatten i %

Företagens vinstbeskattning i %

Länder

1995

2013

1995

2013

Irland

48,0

41,0

40,0

12,5

England

40,0

45,0

33,0

23,0

Belgien

60,5

53,7

40,2

34,0

Holland

60,0

52,0

35,0

25,0

Frankrike

59,1

50,2

36,7

36,1

Spanien

56,0

52,0

35,0

30,0

Italien

52,2

47,3

51,0

31,4

Grekland

45,0

46,0

40,0

26,0

Tjeckien

43,0

22,0

41,0

19,0

Polen

45,0

32,0

40,0

19,0

Tyskland

57,0

47,5

56,8

29,8

Danmark

65,7

55,6

34,0

25,0

Sverige

61,3

56,6

28,0

22,0

Finland

62,2

51,1

25,0

24,5

Eurozonen

49,0

44,5

36,8

25,9

EU 27

47,4

38,9

35,3

23,2

Källa: EU- kommissionens databas

I sin helhet har den genomsnittliga effektiva beskattningen av företagens vinster inom EU 27 sjunkit med nio procentenheter på bara femton år vilket diagramet här under visar. Kurvan visar beskattningen i procent av de icke-finansiella företagens vinster, det vill säga i tillverkningsindustri och service.

Källa: EU-kommissionen. Diagram ur Alternatives Economiques ”Les Chiffres 2014”

Gåvorna till de rika i form av lägre marginalskatter och detsamma vad gäller företagsbeskattningen har självfallet lett till mindre inkomster för medlemsstaterna. Något som den nyliberala politiken snabbt tagit till ursäkt för att angripa den offentliga sektorn, det finns ju gudbevars inte tillräckligt med pengar, statskassorna är tomma, höjs stridsropen.
Det enda som harmonierats inom EU är de indirekta skatterna, främst momsen, vars utveckling visas i diagramet här under. Det är ett sätt att på ett orättvist beskatta befolkningen och öka statens inkomster som kompensation för skattebortfallet från de rika och företagen.

Källa: EU-kommissionen. Diagram ur AE: ”Les Chiffres 2014”

Efter närmare trettio år av nyliberalism kan vi se att allt tal om ekonomisk jämlikhet, mindre klyftor, fler i arbete, och andra löften om en lysande framtid var nonsens. Europeiska Unionen var, är och förblir de rikas och kapitalägarnas verktyg för att transferera allt större rikedomar till den lilla procent av Europas befolkning som redan har skamligt mycket. Det finns bara en progressiv väg för kontinentens arbetande befolkningar: solidaritet över gränserna, nej till all form av nationalism som sätter den egna nationen före allt annat, för ett socialt, demokratiskt och solidariskt Europa. Ett folkens och de arbetandes Europa.

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Grekiska nynazister skickar två tidigare toppmilitärer till Bryssel…

Publicerat av
5

Gyllene Grynings partiledare Nikolaos Michaloliakos, fortfarande arresterad efter mordet på rapparen Pavlos Fyssas i väntan på en rättegång om att leda en kriminell organisation…

 “Till skillnad från de politiska rötäggen och alla kändisar från TV och fotbollsvärlden som kandiderar för de kleptokratiska partierna, så är det vår tids finaste greker som deltar i vår nationella kamp”

Så bombastiskt hette det på presskonferensen när nynazisterna i grekiska ”Gyllene gryning” presenterade sina toppkandidater inför EU-valet. Två av dessa ”vår tids finaste greker” var pensionerade men tidigare framträdande generaler. Inte bara från den grekiska militära parnassen utan också från den i Bryssel där NATO:s högkvarter huserar inte långt från EU:s dito. Bägge är nu med i det triumvirat som råbarkade och skitbruna Gyllene gryning kan bänka i det nya EU-parlamentet efter sin valframgång med hela tio procent.

En av de två, general Georgios Epitideios, har tidigare tjänstgjort som ansvarig i EU:s Militära stab. Han har vidare i sitt medaljerade CV haft en plats i Natos Internationella Stab samt en ledande befattning i EUMS, alltså EU:s departement för militär krishantering. Hans militäre kollega, general Eleftherios Synadinos, var under sin aktiva tjänst överbefälhavare för Greklands militära specialstyrkor.

Deras val av parti säger en del om den grekiska militärens (och polisens) förhållande till klasstriderna i Grekland och vad som kan finnas i dess arsenaler om det radikala vänsterpartiet Syriza skulle kunna överföra sin valseger i EU-valet till en triumf i nästa grekiska parlamentariska val. Men deras tidigare så oblyga närvaro i känsliga militära och säkerhetsklassade ledningscentraler för EU och NATO berättar också, minst sagt, en hel del om dessa organisationer…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Stor framgång för den radikala vänstern i Belgien.

Publicerat av
2

I går var det här i Belgien inte bara val till Europaparlamentet utan också val till det federala parlamentet och till de tre regionala parlamenten i Flandern, Bryssel och Vallonien.
På riksnivå är det de flamländska nationalisterna i NV-A som sopar golvet med alla andra partier i Flandern och tar ensamt hem 31,9  % av rösterna. Till glädje för många har NV-A:s framgång skett på bekostnad av extremisterna i Vlaams Belang som förlorar mer än halva sin väljarkår i Flandern, ner 9,4 % för att sluta på 5,9 %. Frågan är om det är dödsstöten för det främlingsfientliga partiet eller om det likt Nationalfronten i Frankrike kan komma tillbaka om NV-A sviker sina väljare som väntar sig en separatistisk politik för ett självständigt Flandern.


Nu väntar säkert en ny regeringskris i landet eftersom NV-A inte kan rundas av de övriga flamländska partierna. I Vallonien är det fortfarande socialistpartiet som är störst. Men en regering med PS och NV-A ingående är nog i det närmaste otänkbart, även om ”omöjligt” är ett okänt ord i belgiska parlamentet.

För den radikala vänstern var valet en stor framgång trots de mörka moln som seglat upp på grund av de flamländska nationalisternas framgångar. Jag har redan skrivit om den valkoalition som deltog i valet: PTB-Go. (Se här)

I vissa valkretsar kan man tala om ett verkligt genombrott för valkoalitionen. De största framgångarna gjordes i industriorterna runt miljonstaden Liège. I stålorten Herstal fick PTB-Go 21 % av rösterna och i Seraing 17 %. I Liège nåddes inte mindre än 10,9 % vilket svarar mot cirka 30 000 röster. I hela Vallonien fick koalitionen 5,5 % vilket svarar mot fler än 100 000 röster vilket ger 2 platser i det Vallonska parlamentet.

De här två kommer att ta plats i det nationella parlamentet och garanterar att deras inkomst kommer att vara en normal arbetarlön


Till det federala parlamentet är givtevis resultatet inte lika spektakulärt. Men med 1,8 % i den fransktalande delen och lika mycket i Flandern kommer PTB-Go ändå in i parlamentet och tar två platser. Däremot kommer inte PTB-Go att representeras i Europaparlamentet eftersom alla platser tas upp av de stora partierna. Själv kunde jag som utlänning här i Belgien endast rösta i Europavalet. På PTB-Go:s lista kryssade jag för LCR:s kandidat Céline Caudron. Sammanlagt fick hon 4 314 personröster, vilket måste ses som ett mycket gott resultat.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Belgiska socialisters krisprogram

Publicerat av
2

-Det vi upplever är inte en kris. En kris varar bara en kort tid. I ställer lever vi i ett system som hamnat i en återvändsgränd –i en kapitalism baserad på profiter och i ständig jakt efter mera.

Så inleder den belgiska organisationen Ligue Communiste Révolutionnaire sitt krisprogram inför valen i Belgien den 25 maj, ett samtidigt val till Europaparlamentet, det nationella parlamentet och de tre regionala parlamenten i Flandern, Bryssel och Vallonien.

-Våra liv är mer värda än deras profiter, är det genomgående temat som färgar det krisprogram i elva punkter som LCR (belgisk sektion av Fjärde Internationalen) publicerat för att i valkampanjen visa vilka brådskande åtgärder som krävs för att de arbetande ska lyckas slå tillbaka det nyliberala Europas angrepp på inkomster och den sociala tryggheten.

För att stärka den utomparlamentariska vänsterns chanser att vinna platser i de valda församlingarna har flera organisationer bildat en gemensam valkartell med namnet PTB-Go. Där PTB är den avgjort största organisationen med flera tusen medlemmar. Partiet har sitt ursprung i den maoistiska traditionen men har de senaste åren rensat ut många lik ur garderoben och driver många frågor i klasskampen på ett bra sätt. Vid sidan av PTB finns som sagt LCR och också det belgiska kommunistpartiet. Även kända personligheter ställer upp på de gemensamma vallistorna.

I en pamflett inför valet presenterar LCR sitt förslag till ett akut krisprogram med åtgärder som partiet anser som nödvändiga för att de arbetande inte ska tvingas betala räkningen för kapitalismens systemkris. Här under har jag gjort en fri översättning av de elva punkter som finns i programmet.

Rätten till ett arbete.

Det finns 600 000 arbetslösa i Belgien. Vissa arbetar mer än fulltid medan andra tvingas till deltider och korttider. Den genomsnittliga arbetstiden i Belgien är 31 timmar i veckan.

– Fast anställning för alla

– Förbjud kollektiva avsked

-Fördela arbetet. Inför 32 timmars arbetsvecka med obligatoriska nyanställningar för att kompensera det minskade antalet arbetade timmar.

Rätten till en inkomst. Kamp mot ojämlikhet och fattigdom.

Den rikaste tiondelen av Belgiens familjer har sexdubblat sina tillgångar sedan 2000. Femton procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket på 875 euro i månaden.

-Upphäv alla motreformer som bromsar löneutvecklingen och som saboterar den automatiska löneindexeringen.

-Inrätta en minimilön på 1700 euro netto i månaden.

-Avskaffa momsen på nödvändiga dagligvaror.

-Minska skatten för alla låg- och mellaninkomsttagare. Öka skatten för inkomster över 8 000 euro brutto i månaden.

Rätt till sociala försäkringar. Solidariteten är inte till salu.

De senaste 20 åren har arbetsgivarnas fått sina sociala avgifter sänkta med 756 miljoner euro per år till dagens 10 miljarder euro per år. Dessa gåvor till bolagen har inte skapat ett enda jobb men däremot skadat det sociala försäkringssystemet.

-Stoppa alla gåvor till företagen.

-Arbetslöshetsersättningen ska inte vara regressiv utan obegränsad i tiden.

-Ersättningen ska vara individuella och inte påverkas av den sociala statusen, ensamboende eller gift/samboende.

-Återinrätta rätten till förpension vid 55 års ålder.

-Socialbidragen ska inte federaliseras och ska skötas av de fackliga organisationerna.

Rätten till bra och gratis offentlig service.

I den offentliga servicen och den som privatiserats minskar kvaliteten och avgifterna stiger.

-Gratis undervisning från småskolan till gymnasiet. Återfinansiering av skolan upp till 8 % av BNP.

-Gratis dricksvatten upp till 15 m³ per person och år.

-Åternationalisering av Posten, Belgacom och andra privatiserade serviceföretag, under de anställdas och konsumenternas kontroll.

-Nationalisera läkemedelsindustrin.

Rätten till en bostad.

-Stoppa vräkningarna.

-Använd existerande lagar för att konfiskera tomma lägenheter.

-Reglerade hyror

-Bygg 200 000 nya bostäder för låginkomsttagare.

Respektera kvinnans rättigheter och de sexuella minoriteternas

-Lika lön för lika arbete

-Gratis abort och preventivmedel

-Utveckla en nationell plan för kamp mot våld, diskrimination, manschauvinism och homofobi mot kvinnor och sexuella minoriteter.

-Stopp för diskrimineringen av muslimer som bär slöja.

Rösträtt för alla. Asylrätt. Vi är alla barn till invandrare.

Invandrare betalar skatt men saknar rösträtt. Asylsökande avvisas alltmer brutalt.

-Lägg ned de låsta asyllägren

-Fri etableringsrätt för alla. Regularisera de papperslösas situation.

-Rösträtt och valbarhet för alla.

Varken olja eller kärnkraft. Allas rätt till förnyelsebar energi.

Förnyelsebar energi kan ge mänskligheten en gratis energi och skapa många nya arbeten. I stället nöjer sig makten med halvmesyrer som bara gynnar de rika och som gör energin allt dyrare.
-Skapa ett gratis och bra kollektivt transportsystem

-Skapa ett offentligt bolag för renovering och isolering av äldre lägenheter, under kvartersinnevånarnas kontroll.

-Överge kärnkraften och omplacera de anställda

-Nationalisera energibolagen utan kompensation och planera en snabb omvandling till 100% förnyelsebar energi.

Ta pengarna där de finns. För en rättvis beskattning.

Pengar saknas inte i samhället. Det är fördelningen det är fel på.

-Upphäv banksekretessen för att bekämpa skattebrott och beskatta förmögenheter.

-Upphäv de utländska bolagens skattelättnader.

-Höj bolagsskatten till 60 %.

-Inför en ”Tobinskatt” på finansiella transaktioner

-Skjut upp betalningen av statsskulden och avskriv alla illegitima skulder.

En offentlig banksektor för att demokratisera kreditgivningen

Lån är ett engagemang för framtiden. Det är odemokratiskt att en procents jakt på profiter bestämmer över krediterna. Kollektivets framtid ska bestämmas kollektivt.

-Förbjud de spekulativa fonderna

-Expropriera banker och försäkringsbolag utan ersättning till ägarna, småsparare undantaget. Skapa en offentlig kreditgivning under samhällelig kontroll.

Ett annat Europa, ett annat Belgien, för en verklig demokrati.

I dag är 80 % av de lagar som antas av EU:s medlemmar skrivna av icke valda instanser i EU. I mycket är det en demokrati bara till namnet.

-Avskaffa monarkin, för en demokratisk federal republik.

-Alla förtroendevalda ska kunna återkallas och förbjudas att samla på sig poster och sitta i högst två mandatperioder. Ingen förtroendevald ska ha en inkomst över 3 200 euro brutto, vilket är genomsnittet i landet.

-Upphäv alla repressiva lagar mot demonstrationsrätten, antiterroristlagarna och skapa nolltolerans mot polisvåldet.

-Upphäv alla EU-fördrag. Val till en konstituerande församling för ett annat Europa  -demokratiskt, socialt, ekologiskt, fredligt, generöst och solidariskt.

-Lämna kapitalets institutioner: IMF, Världsbanken och Världshandelsorganisationen.

-Lämna Nato

-Nej till frihandelsavtalet USA-EU

  

      

              

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Social upprustning! Militär nedrustning!

Publicerat av
15

 

Historiens hjul har snurrat en hel del på hundra år.

I dag är det socialdemokraterna som sammanlagt bjuder en och en halv miljard mer än den sittande högerregeringen till den svenska militarismen. För hundra år sedan, 6 februari 1914, var det i stället de konservativa krafterna och Sveriges besuttna allmoge som i en massdemonstration med 30 000 människor i Stockholm hyllade kung Gustaf V och svensk militär upprustning när denne höll det berömda ”Borggårdstalet” och angrep Karl Staaf och hans liberala försvarspolitik.

Majestätet i full skrud på Borggården

Högern var rasande över att regeringen kapat kostnader och ställt in bygget av nya örlogsfartyg. Ungkyrkorörelsen och de konservativa hade startat var sin privata ”Pansarbåtsinsamling”. Sven Hedins bok ”Ett varningsord” trycktes 1912 ut i miljonupplaga (han blev senare i livet en av Hitlers fasta beundrare) och hans agitation blev ideologiskt bränsle för den nationella brand som tändes. Boken varnade för Ryssland och beskrev bland annat ohyggligheter under en tänkt rysk ockupation. Argumentationen från den kungavänliga sidan följde mönstret för den aggressiva nationalism som för hundra år sedan spred sig som kallbrand på den europeiska kontinenten. För Sveriges del innebar det en blandning av nationalromantik, vurm för Karl XII och panikslagen rysskräck.

Sveriges besuttna bönder och högern. Sida vid sida.

”Den 6 februari var över 32 000 personer från borgerliga partier samlade i Stockholm. Bönderna tågade landskapsvis, många i nationaldräkt, under standar och fanor, genom flaggprydda gator, upp till slottets borggård. Där förklarade ledaren Uno Nyberg inför kungen och kungahusets medlemmar som för tillfället tagit plats på en uppförd estrad, att de i en farlig tid liksom i tidig historia samlat sig omkring kungen. Anledningen var att de ansåg att tidens allvar krävde av dem att ge pengar till såväl här som flotta, och att de önskade försvarsfrågans lösning i dess helhet detta år. Han överlämnade också till kungen ett banér ”skänkt av Sveriges kvinnor”. Därefter talade Frykberg och överräckte till kungen ett av de många banden, innehållande telegrafiska instämmanden från alla delar av landet samt från svenskar i andra länder. I sitt ryktbara tal (”borggårdstalet” förmodligen författat av just Hedin)
framförde konungen sitt tack för mötet, för den uttalade försvarsviljan och för de givna vittnesbörden om stöd. Han lovade å sin sida att inte svika. Han ämnade aldrig dagtinga med sin övertygelse om vad han i fråga om värnandet av fäderneslandets självständighet ansåg rätt och nyttigt. Han delade deras åsikt, att försvarsfrågan borde behandlas i sin helhet samt avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang. Armén och flottan måste i betydande mån förstärkas. I samfällt arbete för rikets försvar skulle han söka visa vägen för att nå det gemensamma målet. ”Följen och stödjen mig därföre allt framgent! Talet följdes av hurrarop för kungen och sångerna ”Du gamla, du fria” och ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Samma tal upprepades av kronprinsen på Slottsbacken och av prins Carl på yttre borggården för de tusenden, som inte fått rum på inre borggården.” (Från Wiki)

 

Socialdemokraterna med Hjalmar Branting gav Karl Staaf sitt stöd.

Två dagar senare, den 8 februari, höll Stockholms arbetarekommun  en större kraftsamling med sin motdemonstration (”Arbetartåget”), som leddes av Hjalmar Branting och samlade 50 000 deltagare. Branting och de andra motdemonstranterna ville ha mindre försvarsutgifter och att ”folkets vilja” ensamt skulle styra. Inte kungamakten. Det berättas att Stockholms borgmästare Carl Lindhagen ropade slagordet ”Leve Republiken!” där han gick i leden. För det fick han senare böta hundra kronor.

Några år tidigare hade arbetarrörelsen varit en drivande kraft när det gällde att stoppa Oscar II och hans tänkta invasionsplaner för Norge.

Nåväl, det drar ihop sig till val i vårt nya sekel och den traditionella arbetarrörelsens klassiska paroller om ”Social upprustning – Militär nedrustning” hittar man bara i historiska arkiv. Vid partiledardebatten för någon tid sedan anklagade Annie Lööf Miljöpartiets Gustav Fridolin för att ha ”en maskros i gevärspipan”. Stefan Löfvén och socialdemokratin svarar med att ladda med skarp ammunition.  Vi får se hur det blir när det hettar till i valrörelsens slutskede. Vem vet? Det kanske blir så att Carl XV1 Gustav håller ett modernt borggårdstal där han sluter upp bakom Stefan Löfvén?

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En spik i en galen idé

Publicerat av
5

Det finns ekonomiska « sanningar » som inte ens står upp emot en enkel granskning. En sådan är den omhuldade tesen att med lägre kostnader för företagen och lägre löner för de anställda skapar företagen fler jobb.
Men idén att det är företagen som ”skapar jobben” är en sanning med modifikation. En företagsägare anställer nämligen inte fler personer bara för att staten ger bolaget stödpengar eller minskar arbetsgivaravgifterna eller tvingar ned de lägsta ingångslönerna för de yngre.


Ett företag anställer fler personer enbart om det finns en möjlighet att sälja de ökade produktionen av varor eller tjänster på marknaden. Utan en effektiv efterfrågan skapar inte företag nya jobb. Det är alltså inte företagen som skapar nya jobb tack vare lägre omkostnader utan marknadens efterfrågan på en viss vara som ger incitament för kapitalägaren att öka sin produktion, endera genom övertid och ökad produktivitet eller med fler anställda.
Frågan är då om låga löner för de anställda i de ”okvalificerade” jobben bidrar till en lägre arbetslöshet bland de aktiva i åldrarna 20-64?
I diagrammet här under kan vi se att den verkliga relationen är den motsatta. Eftersom diagrammet är på franska kan det kanske vara svårt att läsa om du inte ser vad det representerar. På den vertikala axeln till vänster visas sysselsättningsgraden bland gruppen 20-64 år och på den horisontella axeln i botten anges den maximala månadsinkomsten(omräknad till euro) för den sämst betalda tiondelen av de sysselsatta.

Ett klarare samband mellan inkomsterna för de lågavlönade och sysselsättningen bland alla aktiva går knappast att visa upp.
Höjda löner för de lägst avlönade och färre gåvor till företagen kommer i alla fall inte att höja arbetslösheten. Allt pekar på det motsatta.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,