Kategoriarkiv: Debatt

Nazisterna mördar grekisk rappare.

Publicerat av
Svara

Rapparen Pavlos Fyssas mördades av de grekiska nazisterna i Gyllene Gryning. Här under följer ett avsked och hyllning till den unge anti-fascisten av hans vän Leonidas.

For Pavlos: the antifa rapper killed by Golden Dawn

by Leonidas Oikonomakis on September 18, 2013

For Pavlos,

I still remember the last concert we gave in Athens as Social Waste back in 2005. It took place at the legendary “An Club” in Exarchia and we shared the stage with Rhymeshot, the new band at the time of Killah P.

– “We are not ready Pavlo, we’d better not perform, we haven’t done rehearsals for a long time.”

– “No, no! In our first concert I want you guys there! C’mon!”

At the time Pavlos was 26 years old, and I was 23. We had met at Freestyle Productions, a socio-political hip-hop production team that was formed around Active Member, the country’s biggest hip-hop band. As we shared similar political beliefs and respect for each other we became friends, and we remained so even after we both left Freestyle Productions.

Pavlos was from a working class suburb of Piraeus and, like all the kids born and raised there, he was a fan of Olympiakos (“..and Proodeftiki!” he would add!) — another thing we had in common and that brought us close. I remember we always used to hang out in the demonstrations being organized in Athens and elsewhere at the time, often marching together in the same formation. Pavlos was always present in the social struggles of his time and his generation, and he tried to contribute to them through his music and lyrics as well.

Time passed. I left Greece and now when I return I very rarely spend time in Athens. We lost contact but I was always learning his news from common friends. I heard he had opened up a small taverna in his neighborhood and I kept following his songs and activities from abroad.

And last night, after watching the game of my — and Pavlos’ — favorite team over the Internet, I kept browsing the web when the news came up: “Antifascist stabbed by neo-Nazis in Amfiali. It all took place after the game of Olympiakos-PSG”. I kept following the thread as the news slowly kept coming in, and then I read it:

“The antifascist young man is dead. His name was Pavlos Fissas, known in the hip hop circles as Killah P…

I froze.

I don’t even know why I am writing these lines right now… Or maybe I do know. Because a young man died tonight, a young man who happened to be a friend of mine, stabbed to death by a neo-Nazi squad whose members today are inside the Greek Parliament and who seem to be enjoying great popular support. And all this has a reason: the rise of fascism in Greece is a direct result of the austerity policies that have driven the people here into extreme levels of poverty, marginalization and insecurity, providing fertile ground for the neo-Nazis of Golden Dawn who promise them national glory in place for economic security.

The neoliberal austerity policies that have brought Greece to this condition are being imposed by the Troika of foreign lenders: the ECB, the IMF, and the EU, and implemented by the servile government of this country.

Both the Troika and the Greek government have chosen to turn a blind eye to the murderous actions of Golden Dawn. They know about it — it’s not that they don’t. But as long as the austerity measures are voted through Parliament and the debt is repaid, the Troika is happy. At the same time, Antonis Samaras’ ruling right-wing party views Golden Dawn supporters as “their own people”, and even the Prime Minister himself regularly adopts Golden Dawn’s hate speech, especially when it comes to matters of immigration.

None of this is new. It has been going on for three years now while the social and economic conditions in the country steadily worsen, sending more and more people into the violent arms of Golden Dawn. Neither is Pavlos the only victim of this murderous squad. Just one year ago, a 27-year-old Pakistani immigrant Shehzad Luqman was also stabbed to death by these neo-Nazis, while numerous others have been seriously injured in the past years. And the police — many of whom are Golden Dawn supporters — are turning a blind eye as well. Now, after the immigrants’, it was Pavlos’ turn. And tomorrow? Whose will it be?

And how much longer will you be turning a blind eye?

Goodbye Pavlo.

And be sure… No Pasaran!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En kvinna i tvivlets korseld.

Publicerat av
1

En kvinna i korselden. Det är den berättelse som författarinnan Samar Yazbek ger i den artikel vi översatt och publicerar här under. Artikeln publicerades i The Washington Post den 15 september.
Hon gör en stark beskrivning av hennes tvivel, ett tvivel som många brottas med inför alla problem som den syriska revolutionen ställer. Men oavsett alla tvivel kan det inte ursäkta den känslokyla som alltför många visar inför det lidande som regimen Assad utsätter landets befolkning för.

 

Samar Yasbek är författare till ”A Women in the Crossfire” och vinnare av PEN/Pinter Prize 2012 för modigt författarskap.

Av Samar Yazbek

 

Jag är två kvinnor. De stirrar på varandra, som två dumskallar.

Den revolutionära kvinnan i mig anslöt sig till det som startade som fredliga demonstrationer mot den syriska regeringen i mars 2011.

Författarinnan i mig flydde till Frankrike i juli samma år.

Revolutionären, som sedan dess flera gånger flyktigt krossat gränsen till sitt land, är inpyrd av lukt av blod. Hon borstar bort dammet från barns kroppar vanställda av våld, stannar upp och sliter ut hjärtat, och går vidare.

Författarinnan kämpar för att blunda inför det avskyvärda, hon står inte ut längre. Hon ber revolutionärerna att sluta vandra runt i de syriska helvetescirklarna.

Men den andra rösten tuktar henne: ”Det är upp till dig att stiga in i helvetet, att vittna om det, kära romanförfattare. Det är upp till dig att bekämpa allt mörker och våld, allt som gör ditt land till en ruin.”

Författarinnan, som i sin exil bor i politikens och diplomatins värld långt ifrån fallande granater och omedelbar död, undrar om syrierna bör tveka inför att välkomna ett militärt slag från Väst.

Hon säger sig att inget land har rätt att blanda sig i andra länders interna angelägenheter, att oberoende och nationell suveränitet är heligt. Hon frågar sig om angrepp på militära mål utan att fälla Assad kommer att upphäva det omänskliga som regimen står för, speciellt medan Ryssland och Iran fortsätter stödja honom.

Revolutionären i mig, som rör sig bland gerillakrigare och civila aktivister, står tillsammans med de som lever under regimens bomber och dödas av den militära maskinen. Hon säger sig att suveränitet inte får betyda frihet att döda sitt eget folk, att tvinga dem på flykt eller att driva in trosmässiga kilar mellan människorna.

Hon inser att de soldater som hon hört prata persiska när landsbygdsorten Haish förintades är bevis på att den internationella interventionen skedde för länge sedan. Hon säger sig att Syrien inte är Assads regim; Syrien är det syriska folket.

Romanförfattaren ser med häpnad på den religiösa extremismen från en del grupper som säger sig representera oppositionen: hindrar kvinnor från att visa sig offentligt, iscensätter arresteringar, hot och dödande, allt i namn av Islam.

Revolutionären grips av rädsla över vad de representerar vid mötet med ledare från Jabhat al-Nusra, Ahrar al-Sham och andra inflytelserika jihadistiska brigader. Men hon är övertygad om att Assad har uppmuntrat dem, i vetskap om att ett så motbjudande alternativ till hans regim gör att det internationella samfundet tvekar om att ingripa. Hon har gjort intervjuer med dussintals jihadister som berättar att de hade varit i Assads fängelser innan de helt plötsligt blev frigivna i början av revolutionen. Hennes övertygelse är att Assads våld ger dem legitimitet och att det bara är ett slut på regimen som kan rädda Syrien från det ökande hotet av extremism.

Samma kvinna har varit vittne till närvaron av moderata stridande och heroiska civila aktivister som inte har fått det stöd som de behöver. Hon minns också sina långa samtal med syriska familjer som tar avstånd från försöken att utestänga kvinnor, samt med de mödrar som tar avstånd från försöken att avskilja kvinnor, liksom med de mödrar som fortsätter att gå med sina barn till skolan trots de ständiga bombningarna från Assads stridsflyg.

Romanförfattarinnan beklagar att oppositionsrörelsen har rört sig bort från sitt fredliga ursprung. Hon vägrar att samtycka, än mindre att applådera väpnade uppror. ”Är inte en politisk opposition ett bättre alternativ”, säger hon beskedligt.

Den andra kvinnan skrattar henne rakt i ansiktet och förkastar hennes logik: ”Vad väntar du på, du din meningslösa klottrare, när mer än 100 000 människor ligger döda och tusentals andra är fängslade eller saknade? När sjukhusen bombas och läkarna är mål, när det sker massakrer i bagerier och människor skärs av från tillgången på vatten och elektricitet? Vad mer begär du av ditt folk? Vilken sorts rättvisa är det som du är ute efter?

De båda kvinnorna brottas med varandra inom mig, kolliderar vid varje kast i denna oavslutade historia. Men de är överens om en sak: Allt som äntligen kan sätta ett definitivt stopp för mördaren Assad och hans regim är ett slag för det goda. Frågan är om världen verkligen vill sätta stopp för illdåden eller om den nöjer sig med att stå vid sidan av och titta på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det syriska folket offras i diplomatins dödsdans

Publicerat av
10

Tänk dig en vanlig seriemördare som går fri bara han säger sig vilja lämna igen sina vapen. Det är vad som sker i den diplomatiska dödsdans där USA och Ryssland nu offrar det syriska folket. USA backar från kravet på att ett hot om våld skrivs in i en FN-resolution om Syrien. I stället sägs att man vill tillämpa andra medel, som sanktioner om regimen inte överlåter sina enorma lager av nervgas åt internationella övervakare. Alla krav om att krigsförbrytaren Assad måste gå är borta. Parterna ska träffas om två veckor, sedan – kanske längre fram i höst – kan det bli en ny förhandling i Genève. Regimens massakrer på sitt eget folk med konventionella vapen har med dessa vändor kommit i bakgrunden och mer eller mindre blivit legitimt. USA:s utrikesminister John Kerry sa efter gasattacken den 21 augusti att denna var ”obscen”.  Efter de senaste handslagen mellan  honom och ryssarnas Lavrov kan vi tala om en lika obscen diplomati.

Nedan en artikel som jag skrivit om detta i Fria Tidningars lördagsnummer:

 

Utanför Rysslands välbevakade ambassad i Damaskus

hyllas Putin och Assad med regimens upptryckta propagandabilder

Vare sig Obama eller Putin

Vapenhjälp åt den syriska revolutionen!

Wladimir Putin har kommit in från diplomatins kulisser och – för en stund – ryckt åt sig rollen som Fredsfursten för Syriens plågade folk. I ett öppet brev till USA:s medborgare åberopar han till och med Gud och att denne skapat alla oss människor som jämlikar när han sparkar in en välriktad känga på Obama för dennes tal om att amerikanarna skulle vara helt ”unika”, en sorts Guds nya egendomsfolk.

Men med den bibliske Fredsfursten som profeten Jesaja siade om, med denne Messias har Putin inte många likheter. Trots att rysk TV säger att hela världen nu hyllar honom och att han måste nomineras som näste fredpristagare.

”Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken ska inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig”, hette det hos Jesaja när han beskrev Fredsfurstens kommande rike. Putin har i stället varit huvudleverantören av vår tids vapen till Assaddiktaturen. Det är visserligen inte svärd och spjut, men väl ryska automatvapen, ryska höghastighetsgevär, ryska granatkastare, ryskt artilleri, ryska SCUD-missiler, ryska stridsvagnar, ryska stridshelikoptrar och ryskt stridsflyg som dödat de syrier som rest kraven på frihet, jämlikhet och värdighet. Det är samma vapen som förvandlat mängder med stadsdelar och förorter till makadam och drivit bort sex miljoner människor, trettio procent av landets befolkning, från sina hem. Med sitt eget Tjetjenien i minne har den skrupelfrie Putin hela tiden haft stor förståelse för hur man in till ryggmärgen krossar folkliga uppror.

Assadregimen har förvandlat hela stadsdelar och förorter till makadam…

Alltsedan regimens gasattack mot Ghoutas befolkning (i FSA-kontrollerade områden) den 21 augusti har ryska talesmän och ministerier med de mest spretiga och patetiska uttalanden försökt att rädda skinnet på Assads familjediktatur och sin egen roll i Mellanöstern. Först hade det inte förekommit någon attack med nervgas överhuvudtaget, sedan sa man och säger att det är uppenbart att gasattacken var ett eget massivt självmord från rebellsidan, en utstuderad provokation för att få Obama att avfyra sina Tomahawkmissiler mot diktaturens militära infrastruktur.

Det berättades om egna ryska satellitbilder som skulle bevisa detta scenario. I sitt öppna brev I New York Times tog Putin också detta för givet och fortsatte med att ”underrättelser nu talar om att militanterna förbereder ännu en attack – denna gång mot Israel – vilket inte kan avfärdas”.

Ändå föreslår inte Assad märkligt nog en internationell insats för att tvinga rebellerna att lämna ifrån sig sina kemvapen. Han dokumenterar självfallet inte heller sina ”underrättelser”. Det hela är uppenbart bara skabrös diplomati. Nej, Putin föreslår i stället absurt nog att det är Assad som ska lämna ifrån sig sina kemvapen – som man dessutom egentligen inte har haft – under internationell kontroll!  Men, han sätter villkor för en FN-resolution. Han drar en egen ”röd linje” för att det ska bli samsyn. Den syriska diktaturen ska inte pekas ut som ansvarig och ett gemensamt uttalande från säkerhetsrådet får inte heller innefatta någon form av hot om militära repressalier även om regimen inte skulle infria ett löfte om att lämna ifrån sig alla kemvapen…

Barak Obama har på sitt håll famlat runt i snart tre år när det gällt hur Vita Huset ska svara på den arabiska revolution som vare sig har dansat färdigt efter en enda vår eller handlar om ett kortvarigt väderomslag utan är ett klimatskifte, en historisk decennielång process med uppror mot de auktoritära diktaturer som så länge satt lås och bojor på nya generationers strävan efter frihet, demokrati och rättvisa. Obama har sett hur gapet i den egna Djävulsklyftan bara vidgats mellan demokratisk retorik och USA:s eget cyniska maktspel ”on the ground”. Senaste stridsflyg och klusterbomber levereras i parti och minut till diktaturens Saudiarabien. Generande tystnad om alla brott mot mänskliga rättigheter i Bahrein samt – om än med viss motvillighet – fortsatt miljardstöd till Egyptens militär trots att Assad fått en ny kompis i al-Sisi…

USA:s humanitära hymlande om Syrien och Vita husets olika löften om hjälp åt oppositionen har under två år bara resulterat i proviantpaket, skyddsvästar och en del satellittelefoner. Först nu – samtidigt med hotet om en missilattack har de lättare handvapen som John Kerry utlovade i april börjat att nå fram till stridszonerna. Västvärlden har en del öppna skavsår i sin relation till Syrien och skulle gärna se en ommöblering i landets regeringskabinett samt svagare syriska band till främst Iran och Hezbollah. Men framförallt vill man ha stabilitet. Ingen avgörande regimförändring, bara en ansiktslyftning som i Jemen där man bytt diktator utan att byta regim.

Assads terrorbombningar av sjukhus har blivit nära nog legitimt…

Vår utgångspunkt som socialister måste vara en helt annan. Vår röda linje korsades redan för två år sedan. För oss måste det handla om ett fast band av solidaritet med de sekulära och demokratiska krafter som i Syrien kämpar mot denna besinningslösa diktatur. Avväpnas Assad på sin arsenal av kemvapen är det naturligtvis bra och betydelsefullt. Men det får inte ta bort fokus från motståndet i övrigt. Bara sedan den 21 augusti har regimen dödat tretusen människor, nästan bara civila, med sitt artilleri och sina stridsvagnar. I tisdags satte man på nytt in stridsflyg även i Damaskus.

Till skillnad mot Obama måste vi stödja upprorets krav på ett regimskifte. Jag skulle inte gråta om amerikanska missiler slog ut exempelvis Assads stridsflyg. Men det är inte detta rebellerna först och främst har begärt och de mest framsynta av dem inser att de med detta själva skulle få mindre kontroll över utvecklingen. Deras alternativ är kravet på verklig vapenhjälp så att diktaturen kan störtas och dörren åtminstone på glänt kan öppnas för en demokratisk revolution.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SvD1,RödaMalmö,SvD2,

Den syriska revolutionen i en återblick.

Publicerat av
Svara


Snart har det syriska upproret mot despoten i Damaskus pågått i tre år. Fler än hundra tusen har dött, nästan alla i regimens bombräder, artillerield och massakrer. Sex miljoner har tvingats lämna sina hem och tiotusentals aktivister har kastats i fängelse sedan mars 2011 då de första demonstrationerna mot regimen började i Deraa, Homs och Damaskus.

För alla som engagerat, ja passionerat, följt upproret och det lidande som regimen orsakat befolkningen har vi här under samlat länkar till artiklar vi själva skrivit här på bloggen och artiklar ur andra media som vi bedömt som viktiga för att förstå vad som skett och sker.

Vi hoppas att det här lilla ”biblioteket” över den syriska revolutionen ska vara till nytta i dag och i den närmaste framtiden. Förhoppningsvis till den dag då diktatorn Bachar al-Assad störtas och hans statyer krossas under folkets jubel.

Våra egna texter:

Inför Obamas hot om missilattacker,

Brittiska Labour säger Nej,

Video av M VanDyke,

Stumheten i mitt brist: vittne berättar gasattacken i Ghouta,

I skuggan av ett toppmöte,

Islamsk vinter, eller vinter för islamisterna,

Jesuiten i Syriens revolution,

Assad vinner på tid,

Kan Assad förhandlas bort,

Sekterismen och Assads regim,

Den som viskar han ljuger,

Syriens förtryckta står ensamma,

Assad saknar religiös eller etnisk bas,

Jan Myrdal,FiB/Kulturfront och Syrien,

Diktatur och folklig revolt,

Vad är FSA?,

 

Av Gilbert Achcar:

Ingen politisk lösning utan Assads fall,

Utveckling och revolution,

Kan revolutionerna lyckas?,

Ett blandat uppror,

Vad folket vill,

Can the people get what it want?,

 

Andra texter:

Röda Malmö om FSA,

Yasser Munif om den lokala kampen,

Kim Sengupta bland rebellerna,

Yassin al-Haj Saleh,

Human Rights Watch analyserar gasattacken i Ghouta,

Blood of Freedom,

Shora Esmailian: Vänstern sviker Syrien,

Why would Assad cross the ”Red line”?,

En anarkistisk hållning till Syrien,

KIm Sengupta om gasningen i Ghota,

Myten om al-Qaidas dominans,

Revolutionens självorganisering,

Insyn i de sekulära rebellernas läger,

FSA och jihadisterna, en genomgång,

 

Videoklipp:

Syriens revolution i tre minuter,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En film om Syrien: Not Anymore

Publicerat av
2

Vi har valt att lägga ut den här filmen på vår blogg av flera orsaker. Filmaren Matthew VanDyke ber själv om att den ska spridas av så många som möjligt i så många olika medier som möjligt. Efter att ha sett filmen på 14 minuter vill vi bidra till att hans önskan uppfylls.

Filmen visar inte det dagliga våldet in i sina blodiga detaljer. Men dess beskrivning av staden Aleppos öde och vad de som kämpar i staden vill kan inte lämna någon med förståndet i behåll oberörd.

 

Matthew VanDyke

I have released my Syria film “Not Anymore: A Story of Revolution” on YouTube so that people around the world can understand who the Syrian people are and why they are fighting for their freedom.

This is a critical time for the revolution, when the international community is deciding how to respond to the Assad regime’s use of chemical weapons to kill men, women, and children.

I have released the film ahead of schedule and for free on the internet so that those who support freedom in Syria can take action and use the film to influence public opinion and world leaders.

I am counting on all of you to Tweet, Share, Post, and Email the link as much as possible. Work hard to help the revolution by sharing this documentary film with the world through Twitter, Facebook, Google+, Reddit, LinkedIn, and anything else you can think of so that it can accomplish what it was designed for – changing hearts and minds about the Syrian people and their struggle for freedom.

Tweet and email it to Congress, the White House, organizations, and leaders around the world. Don’t just watch the film, USE the film, day after day, week after week, to improve the image of this revolution and gain international support for it. We have the power to make a difference if people stand up NOW and take action

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Om politiken som färskvara och gårdagens demonstrationer mot Obama

Publicerat av
9

Oavsett vad arrangörerna bakom gårdagens demonstrationer i Stockholm och Göteborg ville lyfta fram i sina tåg mot Obamas besök i Sverige blev fokus i media och därmed för miljoner svenskar att det man ville med sina protester, det var att säga nej till Obamas planerade bestraffning av Assad. Det berodde självklart på att inte minst i vår tid är politik en färskvara.

Inte nog med det.  Vad ville man ha i stället för missiler? SVT Rapport, ABC-Nytt samt tidningar som DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och GP gav med stort uppslagna bilder och text sina tittare och läsare intrycket av att demonstranterna var anhängare av diktatorn Assad och hans blodiga styre. Bilder med idolporträtt lyftes fram och runt Rapports kommentator på Mynttorget i Stockholm hade regimanhängarna trängt ihop sig likt en klump med linslöss.

Tidigare i veckan var det en upptakt i Göteborgs Brunnsparken inför gårdagens demonstration. Tillställningen dominerades av Kommunistiska Partiet och syriska Assadanhängare. När vi ser bilden ovan kan det vara bra att veta att man i Assads fängelsehålor förnedrar politiska fångar genom att tvinga dem till att kyssa idolporträtt av Assad. Inte minst dessa scener med avgudadyrkan fick regimkritiska syrier och deras politiska vänner i Göteborg att hålla sig borta i går.

I Göteborg samlades knappt åttahundra demonstranter och eftersom Kommunistiska Partiet höll i taktpinnarna motsvarade medias beskrivning verkligheten: Nej till Obama – Ja till Assad. Partier och grupper som är kritiska till regimen Assad var inte inbjudna och ville inte heller delta. Liksom alla de syrier i Göteborg som stödjer det folkliga upproret och vill störta regimen. Här en snutt från GP:s referat:

”En stor del av demonstranterna hade sitt ursprung i Mellanöstern, och bland dem från Syrien var stödet för den sittande presidenten Bashar Al Assad stort. En talkör på arabiska fick GP översatt till ”Gud, Syrien, Bashar – bara”. En kristen man från Damaskus som bott 24 år i Göteborg trodde inte på uppgifterna om att det är regimen som ligger bakom gasattackerna i hemlandet. Han anser att en stor majoritet av Syriens befolkning stöder presidenten och lägger skulden för dödandet på islamister från Saudiarabien och Tjetjenien.”

Inte ens med lupp framför ögat kan man skilja en del texter om Syrien i nazisttidningen Nationell Idag från Kommunistiska Partiets tidning Proletären. Men ingen i gårdagens demonstration i Stockholm skulle säkert ha accepterat att ha fullblodsnazister i sina byxben …

I Stockholm där det samlades mellan två- till tretusen demonstranter såg verkligheten annorlunda ut. Arrangörerna hade betonat frågor som Obamas drönare, NSA:s avlyssningsskandaler, rättskandalen med Guantanamo samt USA:s krigspolitik i stort. Initiativtagaren Dror Feiler hade slagit fast vad som gällde:

”Huvudparollen och underparollerna är tagna enhetligt av Nätverket 4 september och har förtydligat av mig och många andra flera gånger. Respektera detta eller gå någon annanstans med hyllningar och/eller stöd till Assad.”

Nu respekterades inte detta. Anhängare till Assads diktatur och hans två år långa krig mot sitt eget folk gick inte ”någon annanstans” och de avvisades inte heller. Med regeringens flaggor runt idolporträtten av Assad och talkörer till hans stöd fungerade de trots att det handlade om en minoritet, som ett flugpapper för media, just för att politik är färskvara. Den mindre grupp Assadkritiska syrier med vänner som ändå valt att försöka våga delta hördes ibland. Inställningen till upproret mot Bashar Assad i Syrien var, av ganska självklara skäl, helt enkelt det som helt och hållet dominerade medias intresse.

Det var den här bilden av gårdagens demonstration i Stockholm som till en stor del förmedlades av media.

Nu fick ändå Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde en unik möjlighet att peka på ett möjligt alternativ till Obamas missiler. Han bjöds in till en intervju med SVT Aktuellt och där fick givetvis Syrien en stor plats. Men dessvärre sökte han då politisk gemenskap med Carl Bildt – inte med alla vänner till den syriska revolutionen. I studion kom frågan: ”Men om då FN inte kan enas i frågan då kan man alltså ostraffad genomföra attacker mot sitt eget folk?”. Varefter Linde svarade:

”På den här punkten måste jag säga, faktiskt, att jag och Carl Bildt i stora delar är överens. Det finns ingen militär lösning, det måste bli en politisk lösning, det är den enda vägen ut ur våldet från Syrien. Det krävs verkliga förhandlingar där man hittar en väg ut ur våldet, där Assad avgår och man får till demokratiska val.”

Från studion kom då motfrågan ”Men hur ska man lyckas med det menar du? Om det är så att ingen är beredd att göra någonting” och Lindes fortsatta svar:

”Men för det första måste vi säga att vi inte gett freden och de politiska lösningarna en riktig chans. Vi ser idag hur USA, Ryssland men också Saudiarabien aktivt understödjer olika stridande parter i Syrien. Man har därigenom varit med om att försvåra möjligheterna till en politisk lösning. Skulle man kunna få Ryssland och USA att enas, då skulle vi freden en chans, det finns goda möjligheter att nå framåt”.

Ett svar som naturligt fick motfrågan. ”Men detta har ju inte lyckats hittills?”, och intervjun kan avslutas med Lindes:

”Nej, tyvärr”.

Hans Linde ”talar om parter”, och syftar då främst på USA och Ryssland. Kan man ”få dem att enas… då finns goda möjligheter att nå framåt”. Han glömmer att alla sådana försök under två år kört in i en betongvägg. Han väljer att inte lyfta upp det som verkligen skett, att Assads regim med ryska vapen under två år bekämpat ett massomfattande folkligt uppror med ett fullskaligt krig.  Han vet, eller borde veta, att Assad sagt att ”terrorister måste krossas med järnhand innan det kan bli förhandlingar”. Bara för några dagar sedan sa han i en intervju med Le Figaro att motståndarna ska ”utplånas”, en lärdom han säkert fått av Putin när denne delat med sig av erfarenheterna från hur han krossade upproret i Tjetjenien. Han vet dessutom att libanesiska jihadister i Hezbollah strider på Assad sida. I andra uttalanden har han och Vänsterpartiet cyniskt nog talat för ett vapenembargo mot ”Syrien”, vilket i verkligheten betyder fortsatta vapenleveranser från Ryssland och Iran till Assad samtidigt som den mer sekulära och demokratiska rebellsidan förvägras detta.

Linde fick i Aktuellt representera gårdagens demonstration i Stockholm. Dessvärre tror jag att han var representativ! För de flesta människor är kriget i Syrien och hela situationen oerhört svår att greppa. Dessutom långt, långt  bort. Krigen I Irak och Afghanistan har fortfarande en blodig eftersmak i munnen på oss alla. En del tror säkert också att araber alltid ska slåss och därför måste tyglas av en ”fast hand som Assad”. Vad är då enklare än att skaka på huvudet och säga att man är emot allt våld? Det är dessa stämningar Linde tolkar och gör till sina. Han klappar ointresset och likgiltigheten på huvudet, säkert utan att inse det själv. Men borde fundera över hur han kan hamna på samma dynor i TV-soffan som Carl Bildt och dessutom sitta bekvämt? Vänsterpartiet stödjer definitivt inte Assad men på det politiska fältet har det övergivit den utsatta syriska revolutionen och lämnar mot sin vilja mer plats i terrängen för denne bärsärk. Bashar Assad känner ingen skam och skiter fullständigt i om världsopinionen pratar i det oändliga om ”en politisk lösning”. När Bildt, Linde  liksom stora delar av Assads följe upprepar sitt mantra om att det ”inte finns någon militär lösning” är sanningen precis tvärtom. I Syrien förutsätter en politisk lösning ett militärt nederlag för den ena eller andra ”parten”! Först då kommer ordning att härska i Damaskus. Den ena sidan måste besegra den andra. Frågan som gäller är bara vilken sida man ska hålla på?

 

För socialister borde det vara självklart att stödja ett folkligt uppror där man i ett otal protester och demonstrationer rest krav på frihet, värdighet, demokrati och rättvisa.  I det amerikanska inbördeskriget, Den andra amerikanska revolutionen, var det exempelvis en självklarhet för Karl Marx att ta ställningen för Nordsidan trots att han visste att Abraham Lincoln inte var en socialist. Han visste att slavsystemet som produktionsfaktor i den amerikanska ekonomin var dömd att gå under och ersättas med kapitalistiska industriella monopol. Han och Friedrich Engels visste också att en begynnande medborgarrätt skulle ge arbetarörelsen större friheter, vilket gjorde att de i grunden solidariserade sig med Unionen och kämpade för Konfederationens nederlag. Det folkliga upproret i Syrien är organiskt en del av den arabiska revolutionen mot de gamla efterkoloniala auktoritära diktaturer i regionen som störtats eller hänger på fallrepet. En historisk process, en ojämn och sammansatt utveckling som kommer att utkämpas i decennier. Här ska vi inte tala om ”parter” utan efter förmåga solidarisera oss fullt ut med de hjältar som dött i upproret och de som i dag, mot  alla odds så länge har stått emot Assads ryska stridsvagnar, jetflygplan, attackhelikoptrar, Scudraketer och nervgasattacker.

Säger vi nej till Obamas missiler – då säger vi ja till vapenstöd åt rebellerna.

Ner med diktaturen Assad! Seger åt den syriska revolutionen!

*****

Liksom mer om vår grundläggande syn: Ner med diktaturen Assad!

Läs gärna Shora Esmailian i SVT Debatt.

*****

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SvD1,SvD2,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,

Historiskt Nej av Labour

Publicerat av
3

Det är exakt 99 år sedan som den europeiska socialdemokratin röstade för det imperialistiska kriget mot den internationella solidariteten med de arbetande i andra länder. I patriotiskt vansinne ställdes Europas arbetare mot varandra och maldes ner i miljoner som kanonmat.

I går röstade Labour nej till brittiskt deltagande i den påtänkta attacken mot diktatorn Assads militära installationer i Syrien. Men nejet i brittiska underhuset är inte motiverat av solidaritet med det syriska folkets kamp mot en blodig diktatur som redan dödat omkring hundra tusen av landets medborgare.

Nejet är ett stort nederlag för David Cameron och visar att den härskande klassen är splittrad över vilken politik att följa. Splittringen kan ses med bara ögat i den brittiska kapitalismens två husorgan, The Economist och Financial Times. Meden den förre manar att ”slå hårt” mot Assad manar den senare i dagens ledare till eftertanke, tvekan och precisering av det strategiska målet med ett angrepp.

Nejet från Labours ledamöter har absolut inget att göra med solidaritet med frihetskampen i Syrien. Ingen ledare i partiet har under upprorets två första år rest konkreta krav på hjälp till revolutionen. I stället har partiet slutit upp i den borgerliga propagandan om arabernas oförmåga att begripa sig på demokratiska värden och överdrifterna om jihadisternas roll i kampen.

Grunden till nejet i går lades av Tony Blair då han 2002 med groteska lögner tillsammans med Georg W. Bush bluffade hela omvärlden om Saddams Husseins påstådda massförstörelsevapen. Det går inte att ropa varning för vargen alltför ofta om man vill bevara sin trovärdighet. Och det är precis vad som nu skett. Underhusets medlemmar var inte beredda att lita på Camerons bedyranden att Assads regim var ansvarig för gasangreppet i Ghouta den 21 augusti.

Financial Times ”etta” i dag 30 augusti

Imperialismens planer på att bomba militära installationer i Syrien har rämnat och Barack Obama måste nu välja att slå till i ensamt majestät eller ytterligare tappa trovärdighet inte bara i Mellanöstern utan globalt. Det är inte imperialistiska ingrepp som den syriska revolutionen är i behov av. Om USA:s bombningar blir av kan de syriska rebellernas positioner visserligen stärkas och de kommer säkerligen inte att säga Nej till missiler som slår ut regimens flyg exempelvis. Varje syrier vet vad Assads flygvapen och Scudmissiler ställt till med.

Men en verklig solidaritet med upproret skulle i stället förse de kämpande med den materiella hjälp de bett om i två år utan resultat. Löftena har staplats på höjd men aldrig verkställts, vare sig vad gäller vapen eller humanitär hjälp. Vi behöver inte påminna om att ”Syriens vänner” i januari 2013 lovade 1,3 miljarder dollar i humanitär hjälp. Inte ens en femtedel av löftet har uppfyllts. Med axelburna luftvärnsrobotar kan FSA ensamt inrätta en ”no fly zoon” och skydda människorna som bor i de områden som regimen nu dagligen bombarderar.

När Labour säger nej till Camerons och Obamas planer är det tyvärr inte med omtanke för de som dagligen slaktas av regimen i Damaskus. Det är inte ett nej baserat på internationell solidaritet över gränserna mellan världens arbetare. Den idén begravde de för redan 99 år sedan. Därför kommer de vid ett nytt tillfälle i en annan konflikt att gladeligen sluta upp i hejarklacken bakom den egna imperialismen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Stumheten i mitt bröst

Publicerat av
21

Vår blogg publicerar här ett ögonvittnes berättelse om gasangreppet mot den civila befolkningen i östra Ghouta, en yttre del av Damaskus. Razan Zeitounes text översattes ursprungligen från arabiska till engelska och jag har gjort översättningen till svenska.
Regimen i Damaskus begår det ena brottet mot mänskligheten efter det andra. De så kallade ”Syriens vänner” vrider sina händer och beklagar Assads grymhet. Men så länge regimen inte tagit steget över den ”röda linje” som Obama ritat upp då kan den fortsätta att flygbomba hela städer, skjuta med artilleri mot civila bostadsområden, släppa tunnor fulla med TNT över skolor och sjukhus. Det är inte tillräckligt grymt för att omvärlden ska ge oppositionen i Syrien de vapen de behöver för att stoppa och slå tillbaka regimens allt brutalare angrepp.


Razan Zeitounes tunga smärtfulla berättelse är ännu ett vittne till att Assad inte dragit en ”röd linje” likt Obamas. Hans linjer dras i blod.

Från Östra Ghouta i Damaskus, Syrien:

Av Razan Zeitoune

Augusti 23, 2013

– Jag försöker att spela upp dagen i slow motion i hopp om att brista i gråt som en ”normal” person förväntas göra. Jag är livrädd över stumheten i mitt bröst och av suddiga bilder som snurrar runt i mitt inre. Det är ingen vanlig reaktion efter att under en lång dag ha snubblat fram över kroppar uppradade sida vid sida i långa och mörka korridorer. Kroppar är svepta i vita linnen och gamla filtar där bara blånade ansikten syns, torkat skum i mungiporna och ibland, en sträng av blod som blandats med skummet. På pannbenen eller svepningen står ett nummer, ett namn, eller ordet ”okänd”.    

Samma berättelser och bilder upprepas vid varje medicinsk utpost i Ghoutas städer, där martyrer och sårade tas emot. Sjukvårdare, varav de flesta påverkats av de giftiga gaserna, berättar om och om igen hur de slet upp dörrar och trädde in i hus där de fann barn sovandes lugnt och fridfullt i sina sängar. Några hade nått medicinska utposter och erhållit första hjälpen. Men den mest påträngande bilden är den av hela familjer som dödats: en far, en mor, och alla deras barn som togs från sina sängar direkt till massgravar

En pappa står vid en till synes oändligt lång grav i Zamalka, där hans fru och barn är begravda vid sidan av många andra familjer. Jag tänkte att han i hemlighet måste avundas de familjer vars medlemmar alla fanns tillsammans i dessa smala gravar, utan att lämna efter sig någon att känna smärtan av förlust.

Hårda sammandrabbningar pågår i närheten, men ingen bryr sig. Alla är upptagna av att gräva och strö jord över nära och kära. En person som övervakar begravningen förklarar hur 140 kroppar läggs sida vid sida i den lilla graven.

Ta bilder, säger han, innan han noterar namnen på hela familjer begravda här och där. Vi väntar som om vi förväntas möta familjer, hälsa föräldrarna, och leka med barnen, men allt vi ser är några ojämna jordhögar och kvistar spridda slumpmässigt över dem.

Familjer samlas i varje stad för att söka efter sina barn i korridorerna kantade av kroppar. En gammal dam kommer in, och bönfaller de närvarande att leda henne till kropparna av hennes söner och bröder om de har lidit martyrdöden. Unga män hjälper henne att lyfta skynkena från ansikten på okända martyrer som väntar på att någon identifierar dem. Hon går från en kropp till en annan, kippar efter andan vid ett tillfälle då hon misstar sig och tror sig känna igen ett ansikte. Sökandet slutar och hon börjar prisa Allah med darrande röst när chansen minskat för att en av hennes nära och kära är död sedan hon inspekterat en av de medicinska utposterna.

I de flesta fall var familjer utspridda bland medicinska utposter över hela Ghouta. För de som behandlats och återfått sin styrka börjar irrandet från plats till plats för att leta efter familjemedlemmar. Bland de som inte hittar sina nära och kära i korridorerna med rader av sårade och martyrer, eller på de listor över avlidna som den administrativa personalen lyckats upprätta, kunde de flesta knappt kontrollera sin ilska och sorg – och föll ofta samman gråtande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Använder Assads diktatur nervgas mot sitt eget folk?

Publicerat av
28

Mycket talar för att den syriska diktaturens dödskamp nu är så vild att regimen inte nöjer sig med stridsflyg, tungt artilleri och libanesiska elitsoldater från Hezbollah i sina försök att krossa det folkliga uppror som har rasat i två år. Mer än fyra miljoner människor har drivits bort från sina hem i etniska rensningar.

.

Bilder och rapporter i dag berättar om hundratals människor som dödats av kemiska vapen, varav många kvinnor och barn. Attackerna ska ha skett i regionen Ghouta i Damaskus`östra stadsdelar. Bayan Baker, en sjuksköterska vid Douma Emegency Collection säger att aktivisterna berättat att raketer med kemiska tillsatser, någon form av nervgas, har träffat stadsdelarna Ain Tarma, Zamalka och Jobar.

Diktaturen skakar som vanligt av sig det hela. Enligt Assad är det ju bara ”en handfull utländska terrorister” som strider mot regimen. Oberoende journalister förbjuds som vanligt att verka i området.

De nya uppgifterna om nervgas sägs ska ha fabricerats för att störa den inspektion av en grupp från FN som leds av svensken Åke Sellström och som efter månader av fördröjning äntligen har fått regimens tillåtelse att undersöka tre andra väl avgränsade områden där det från bägge sidor finns anklagelser om att den andra sidan har använt kemiska vapen. Regimens långa förhalning av FN:s inspektion, där den till sist själv anvisat var den ska ske, har inneburit att mycket av bevismaterial har klingat av.

De nya anklagelserna är så allvarliga och omfattande att det enda sättet att motbevisa dem naturligtvis är att oberoende journalister kan komma till området samt självklart att Sällström och hans grupp får tillåtelse att också undersöka vad som skett i regionen Ghouta.

Uttalande från Den revolutionära vänsterströmningen i Syrien.

Utdrag från Guardians Live Syria:

My colleague Shiv Malik has been watching some of the many videos posted online purporting to show the victims of the alleged attack. Please note that all the links below are to footage that is VERY GRAPHIC so exercise caution before opening. Shiv writes:

Having currently viewed around two dozen videos and photos including two videos purporting to have been shot live on bambuser, what is pretty clear is that those in the triage and first aid rooms believed that they were dealing with a chemical or toxic attack.

Those attending have stripped the injured down – seemingly in an effort to remove traces of any possible toxics from clothes. None of the injured or dead appear to have any visible injures. Many if not all of the injured are struggling to breathe or suffering from respiratory problems.

Some footage shows people wearing oxygen masks and others show scenes of people’s hearts and chests being massaged or being hosed and washed. In a few cases people including children are filmed foaming at the mouth whilst those attending give mouth to mouth.

In another video – most all of which are very graphic and involve shots of children – a man is seen having a fit.

Indication from social media, both from reports and the time when pictures and footage began emerging from the scene in east Damascus – suggest that the attack took place at around 4am.

Whatever the cause, the death toll from this incident looks like it is in the dozens and scores.

Viktig kommentar från vapenexperten Jean Pascal Sanders.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN,SVD1,SVD2,

Mamma, är min skola lönsam?

Publicerat av
3

I söndags kväll stack Rapport mitt sinne i brand när nyhetsredaktionen i ett inslag berättade om hur Skolinspektionen menar att dagens småbarnsföräldrar ska förbereda den där första, fantastiska skoldagen. Den där dagen när dörrarna till en helt ny värld ska öppnas för barnen. Nu är det inte bara pigga och rena barn, ny jacka, nya skor och skolväska som gäller:

”Vi uppmanar föräldrar att granska barnens skola”, hette det. ”Läs på ordentligt – och begär gärna ut bokslut också.”  

I går började skolan för tre av mina barnbarn. För två av dem var det den där första fantastiska skoldagen i livet´när man lämnar dagis och nästan blir ”stor”…

Det statliga verket hävdar, inte utan logik, att föräldrar i dag behöver vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Föräldrarna bör undersöka skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag, men gärna även ekonomiska resultat, menar Ann-Marie Begler som är generaldirektör på Skolinspektionen.

När Rapport frågar om varför inte Skolinspektionen själv kan göra detta kom ett i sammanhanget helt absurt svar från Begler:

”Det har bildats nya bolagsformer och företagsstrukturer, skolor har gått samman, och det här behöver man ju ha kompetens för att kunna analysera”.

I klartext: Det en statlig myndighet inte klarar och för den delen inte heller finansvärldens alla analytiker, det ska dagens föräldrar ta itu med…

Hade inslaget sänts Första April hade jag inte blivit upprörd utan bara skrattat gott. Men nu lever vi mitt i rötmånaden och här var det allvar. Det var helt enkelt rötan i de senaste decenniernas skolreformer som blommade ut. Det hela började med den kommunalisering av den svenska skolan som skolminister Göran Persson – med stöd från Vänsterpartiet – genomförde 1991. Det var som att fälla en fura. Förslaget kom egentligen från Finansdepartementet och var ett sätt att spara rejält när det gällde skolan. Lärarnas status skulle sänkas, snåla kommunalpolitiker dra ner på allt. Fortsättningen vet vi alla. Med privatiseringen eller ”friskolorna” har ”furan” kapats och stockarna sorterats efter samma marknadsprinciper som gäller när man exempelvis ska avverka en skog.

Rapports inslag var uppenbart eldfängt. Det var inte bara mitt sinne som brast. För utan att kanske veta om det berättade Ann-Marie Begler egentligen den nakna sanningen för folk. Skolornas utbud har blivit varor. Barnen och deras föräldrar konsumenter. Marknadskrafterna har släppts lös och det innebär oundvikligen konkurrens mellan olika utbud. En del överlever, andra slås ut. Det som på en vanlig marknad är ojämn kvalité på varan, kokt skinka på hel muskel eller skinka pressad på bitar, blir i skolans värld lagbundet en helt ojämlik utbildning. Klasskillnader och annan segregering ökar dramatiskt. Systemet leder självklart också till betygsinflation. Inte minst eftersom elevernas nationella prov tillåts att rättas lokalt.

Bild från Praktiska i Göteborg. I regionen konkurrerar 42 friskolegymnasier om eleverna: Framtidsgymnasiet Göteborg, Flora dekor Alingsås, Munkeröds utbildningscenter, Åby Travgymnasium, Asperö Idrottsgymnasium, Drottning Blanka Kungsbacka, Handelsakademin Göteborg, Praktiska Göteborg, Praktiska Kungsbacka. I dagsläget berättar Västnytt att samtliga dessa har en ”fyllnadsgrad” på mindre än 50 procent. En bättre illustration av skoleländet finns nog inte.

Enligt Skolinspektionen kommer konkurserna dessutom självklart att öka som en följd av det svenska skolsystemet – fri etableringsrätt, skolpeng, fritt skolval, fria vinstuttag och minimal reglering – och krympande elevkullar.

När Begler väl sagt sanningen i söndags kom alla de ansvariga politiker som kört den svenska skolan i botten i går till Rapports studio och ropade med en mun att ”Så här ska det inte vara! Absolut inte! Det här är inte rimligt”. Alla var de upprörda. Ibrahim Baylan som varit misslyckad skolminister försökte skyla över. Liksom Gustav Fridolin, en av de politiker som ivrat mest för att privatisera skolan. Självklart också dagens misslyckade skolminister, Jan Björklund som menade att:

”Både friskolekommittén och Skolinspektionen säger att det här behöver göras på ett mer ambitiöst sätt än tidigare. Då kommer det behövas mer resurser och jag tycker att det är rimligt att vi går mot den utvecklingen. Det är inte föräldrarna som ska behöva granska ekonomin på en skola.”

Sådant trams! Vi sägs ”ska gå mot den utvecklingen”. Ett påstående som naturligtvis inte betyder ett skvatt. Vad Björklund vet och Begler kanske inte förstått är att Skolinspektionen naturligtvis inte på något sätt ska blanda in skolornas ekonomi i sin granskning av deras kvalité. En lönsam skola, där ägarna tjänar pengar, kommer kanske att vara kvar på marknaden (skolåret ut), men har ingen som helst enkel koppling till kvalitén på undervisningen. Mindre lärartimmar med mindre kompetenta lärare, ingen skolgård, ingen gymnastiksal. Allt besparingar som kan leda till god lönsamhet men säkerligen inte till att eleverna blir bättre rustade för framtiden.

Tidigt 1970-tal blev konstnären Peter Tillberg mycket uppmärksammad när han målade ett ”klassrum” och frågade: ”Är du lönsam, lilla vän?” Då handlade debatten om att barnen skulle lära för livet. Inte bara för att bli en användbar kugge i ett företag. En fråga som definitivt inte är avklarad. Men en ny har alltså tillkommit. I dag måste barnen fråga sina föräldrar om deras egen skola verkligen är lönsam?

******

Läsvärt av Torsten Kälvenmark om Miljöpartiet och skolindustrin

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,